Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1962 vid dess fyrtiosjätte sammanträde fattade beslut.

1963-03-05 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:9, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1962 vid dess fyrtiosjätte sammanträde fattade beslut.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan

om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år

1962 vid dess fyrtiosjätte sammanträde fattade beslut.

Genom en den 25 januari 1963 dagtecknad proposition, nr 29, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositonen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående följande i nämnda

protokoll omförmälda, av Internationella arbetsorganisationens allmänna

konferens år 1962 vid dess fyrtiosjätte sammanträde fattade beslut, nämligen
1.

Konvention (nr 117) angående socialpolitikens grundläggande syften

och normer.

2. Konvention (nr 118) angående utlänningars likställande med ett lands

egna medborgare i fråga om social trygghet.

3. Rekommendation (nr 116) angående förkortning av arbetstiden.

4. Rekommendation (nr 117) angående yrkesutbildning.

5. Akt angående ändringar i Internationella arbetsorganisationens stadga.

Texterna till dessa internationella instrument har såsom bilagor (bil.

A—E) fogats till propositionen. Beträffande dessa texter får utskottet hänvisa

till nämnda bilagor. Redogöresle för remissyttranden återfinnes i propositionen.

I propositionen föreslås att konvention nr 118 samt akten ratificeras av

Sverige, medan däremot konvention nr 117 inte för närvarande anses böra

ratificeras. Av de båda rekommendationerna anses nr 116 ej böra för närvarande

föranleda några särskilda åtgärder, medan i fråga om nr 117 föreslås

att denna skall, i den mån så befinnes möjligt och lämpligt, tagas i beaktande

vid yrkesutbildningsverksamhetens framtida utformning.

Internationella arbe t skonferensens fyrtiosjätte sammanträde hölls i Geneve

under tiden 6—28 juni 1962. I sammanträdet deltog över 1 000 representanter

för 92 av organisationens då 102 medlemsstater, av vilka det stora flertalet

sänt fullständiga delegationer, dvs. två regerings-, ett arbetsgivar- och

ett arbetstagarombud. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.

Enligt artikel 19 i Internationella arbetsorganisationens stadga skall ifrågavarande

internationella instrument underställas riksdagen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1903. 9 samt. 2 avd. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

Konvention angående socialpolitikens grundläggande syften och normer

Ifrågavarande internationella instrument är icke någon ny konvention utan

utgör en revision av en vid 1947 års Internationella arbetslconferens antagen

konvention (nr 82) angående socialpolitik i områden belägna utanför

moderlandet. Frågan om revision av konvention nr 82 hade uppförts på dagordningen

för 1962 års konferens med anledning av en resolution, som antagits

vid ILO:s första regionala konferens för Afrika (Lagos, december

1960).

Revisionen är i första hand avsedd att göra det möjligt för tidigare icke

självstyrande områden att förbli bundna av de i konvention nr 82 fastställda

normerna. Dessa har varit tillämpliga på icke självstyrande områden i kraft

av de förpliktelser som åvilat stater, vilka burit ansvaret för nämnda områdens

administration, innan de blivit självständiga. Under konferensens

utskottsbehandling uttalades emellertid från arbetstagarnas och vissa regeringars

sida att konventionen inte borde begränsas till att endast avse icke

självstyrande områden, vilka nyligen blivit självständiga, utan konventionen

borde stå öppen för ratificering även av andra länder, i den mån de

tann, att konventionen innehöll målsättningar, som var av betydelse för

dem. Den reviderade konventionstexten utformades i enlighet med nämnda

uttalande, vilket innebär att varje medlemsstat kan bestämma, huruvida

den kan och önskar ansluta sig till konvention nr 117.

Konventionen antogs av konferensen med 294 röster mot 0 och 15 nedlagda.

Samtliga svenska ombud röstade för konventionen.

Konventionen

I konventionen återges med erforderliga modifikationer de bestämmelser

i 1947 års konvention som berör höjande av levnadsstandarden, migrerande

arbetstagare, löner och därmed sammanhängande frågor, förbud mot diskriminering

på grund av ras, hudfärg, kön, trosbekännelse, stamtillhörighet

eller medlemskap i facklig sammanslutning samt undervisning och utbildning.

Slutartiklarna i konventionen innehåller en bestämmelse (artikel 19),

vari stadgas att ikraftträdandet av konventionen icke skall innebära uppsägning

ipso jure av 1947 års konvention av medlem, för vilken sistnämnda

konvention även i fortsättningen skall vara gällande, och ej heller skall

medföra att sistnämnda konvention icke längre står öppen för ytterligare

ratificering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

3

Konvention angående utlänningars likställande med ett lands egna

medborgare i fråga om social trygghet

Vid 1961 års arbetskonferens hade diskuterats möjligheten av att antaga

ett antal internationella instrument, vilka skulle tillförsäkra arbetstagare

sysselsatta i ett främmande land ett skydd likvärdigt det som i enlighet med

landets system för social trygghet tillkom dess egna medborgare. I detta syfte

hade konferensen godkänt vissa preliminära förslag till en konvention

och en rekommendation. Det må även bringas i erinran att redan 1952 års

konferens hade antagit en resolution, vari uttalades att bestämmelserna om

lika behandling i den samma år antagna konventionen om minimistandard

för social trygghet (nr 102) icke helt tillfredsställande behandlade det komplicerade

problem på den sociala trygghetens område som uppstår för ett

land i och med att utländska och migrerande arbetstagare vistas i landet;

därför rekommenderades i resolutionen att ett särskilt internationellt instrument

skulle antagas, som reglerade denna fråga.

Vid 1962 års arbetskonferens diskuterades av ILO utarbetade förslag till

texter avseende en konvention och en rekommendation med beaktande av

de konklusioner, vartill föregående konferens kommit. Dessa förslag behandlade

tre särskilda frågor, nämligen utlänningars likställande med ett

lands egna medborgare inom landets territorium, utgivande av förmåner

till personer bosatta i utlandet samt vidmakthållande av migrerande personers

rättigheter och fördelning mellan emigrations- och immigrationslandet

av därav härflytande kostnader.

Sedan konventionstexten under behandlingen i vederbörande konferensutskott

blivit föremål för vissa ändringar, antogs konventionen av konferensen

med 251 röster mot 1 och 50 nedlagda. Den föreslagna rekommendationen

med därvid fogade typbestämmelser till ledning för utarbetandet av

multilaterala eller bilaterala avtal uppnådde däremot icke för godkännande

erforderlig majoritet och blev därför ej antagen. Samtliga svenska ombud

röstade för såväl konventionen som rekommendationen.

Konventionen

I konventionen sladgas att varje medlemsstat, för vilken konventionen

är i kraft, skall inom sitt territorium i förhållande till sin lagstiftning tillförsäkra

medborgare från varje annan medlemsstat, som ratificerat konventionen,

samma behandling som statens egna medborgare, i fråga om såväl

anslutning till som rätt till förmåner inom varje gren av social trygghet,

beträffande vilken medlemsstaten godtagit konventionens förpliktelser. Ett

lands ralificering må omfatta en eller flera av följande grenar av social

trygghet, nämligen hälso- och sjukvård, kontantförmåner vid sjukdom, förmåner

vid havandeskap och barnsbörd, förmåner vid invaliditet, förmåner

vid ålderdom, förmåner till efterlevande, förmåner vid yrkesskada, förmåner

vid arbetslöshet samt familjeförmåner. Ratificerande stat kan till"

Bihang till riksdagens protokoll 1063. 9 samt. 2 avd. Nr 9

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

toga ytterligare grenar till dem som omfattas av dess ursprungliga ratifikationshandling.

Konventionen föreskriver vad angår förmåner att likabehandlingen skall

garanteras utan villkor med avseende på bosättning. Likväl kan i fråga om

vissa förmåner, vilkas utgivande är oberoende av direkt finansiellt deltagande

från de skyddade personernas eller deras arbetsgivares sida eller av

viss kvalifikationstid i förvärvsarbete, uppställas krav på bosättning.

Vad beträffar utgivande av förmåner till personer bosatta utomlands stadgar

konventionen, att ålders-, invalid- och efterlevandepensioner samt livräntor

på grund av yrkesskada på vissa villkor skall utgivas även till förmånstagare

bosatta utomlands. I detta hänseende gick konferensen längre

än den hade gjort i samband med den förberedande behandlingen år 1961,

i det att den utsträckte bestämmelserna rörande utgivande av förmåner

utomlands till att omfatta s. k. icke kontributiva förmåner, t. ex. familjetörmåner.

Härigenom vidgades ifrågavarande bestämmelsers tillämpningsområde

avsevärt. Slutligen innehåller konventionen vad angår migrerande

arbetstagare bestämmelser om sammanläggning av försäkrings-, anställnings-,

bosättnings- och liknande perioder för förvärvande, vidmakthållande

eller återvinnande av rättigheter beträffande ålders-, invalid- och efterlevandepensioner.

Konventionen äger utan villkor om ömsesidighet tillämpning

på flyktingar och statslösa.

Rekommendation angående förkortning av arbetstiden

Frågan om förkortning av arbetstiden hade behandlats såväl vid 1960 som

vid 1961 års arbetskonferens, men ett vid sistnämnda konferens efter sedvanlig

utskottsbehandling framlagt förslag till rekommendation föll vid slutlig

omröstning i konferensens plenum, emedan stadgeenlig majoritet för

förslaget ej uppnåddes. Med anledning härav hade arbetsbyråns styrelse beslutat,

att frågan skulle på nytt uppföras på konferensens dagordning i syfte

att få en rekommendation i ämnet definitivt antagen.

Man lyckades nu vid 1962 års konferens i stort sett utjämna tidigare motsättningar

och få till stånd en text, som antogs med stor majoritet (255 röster

mot 22 och 46 nedlagda). Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationen.

Rekommendationen

Denna rekommendation är avsedd att komplettera och underlätta genomförandet

av redan befintliga internationella instrument rörande arbetstiden.

Den uppställer i inledningen fyrtiotimmarsveckan — fastslagen i 1935 års

konvention angående fyrtiotimmarsveckan — såsom socialt mål att uppnås,

om så är nödvändigt i etapper, samt bestämmer en övre gräns för den normala

arbetstiden i enlighet med 1919 års konvention angående arbetstiden

inom industrien. I rekommendationens operativa del uttalas att den normala

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963 5

arbetstiden bör förkortas successivt, när så befinnes lämpligt, i syfte att den

sociala norm som anges i inledningen uppnås utan minskning i arbetstagarnas

lön samt att om den normala arbetstiden per vecka överstiger 48 timmar,

åtgärder omedelbart bör vidtagas för att nedbringa arbetstiden till

nämnda nivå utan minskning i arbetstagarnas lön. Emellertid framhålles i

rekommendationen att ekonomiska synpunkter bör beaktas, innan arbetstiden

nedbringas under 48 timmar i veckan, och det är i själva verket detta uttalande,

varigenom instrumentet erhållit den önskade flexibiliteten, som

tillförsäkrade rekommendationen ett så starkt stöd vid 1962 års konferens.

Principen om en successiv förkortning av arbetstiden bör, säger rekommendationen,

bringas i tillämpning pa ett sätt som är lämpligt med hänsjn

till de särskilda förhållandena inom varje land och inom varje sektor av ekonomisk

verksamhet, med beaktande av bl. a. det stadium av ekonomisk utveckling

landet uppnått, vidmakthållandet av landets totala produktion, dess

konkurrensförmåga inom den internationella handeln, utvecklingsländernas

behov av att höja befolkningens levnadsstandard samt önskemålen från arbetsgivar-

och arbetstagarorganisationerna inom berörda näringsgrenar rörande

sättet för arbetstidsförkortningens genomförande.

Principen om förkortning av arbetstiden ma bringas i tillämpning i etapper,

antingen tidsmässigt eller med avseende pa skilda grenar eller sektorer

av näringslivet. Den kan bringas i tillämpning genom lagstiftning, kollektivavtal,

skiljedom, eller en kombination av dessa olika medel, eller på varje

annat sätt som är förenligt med nationella sedvänjor, beroende av vilket som

finnes mest lämpligt med hänsyn till nationella förhållanden och till behoven

inom varje näringsgren.

Slutligen innehåller rekommendationen detaljerade anvisningar rörande

tillämpningsmetoder, däribland regler för samråd med arbetsgivare och arbetstagare.

Rekommendationen äger inte tillämpning på jordbruk, transporter

till sjöss eller havsfiske, för vilka näringsgrenar särskilda bestämmelser

bör utformas.

Rekommendation angående yrkesutbildning

Rekommendationen angående yrkesutbildning har varit föremål för behandling

vid två på varandra följande internationella arbetskonferenser. En

första diskussion rörande rekommendationen ägde sålunda rum ar 1961 och

ledde efter ytterligare överväganden vid 1962 års konferens till instrumentets

antagande.

Genom den nya rekommendationen har ILO:s principer på detta område

reviderats och moderniserats med beaktande av den utveckling soin ägt rum

och de erfarenheter som vunnits under senare tid. Tillika har konferensen

genom rekommendationens antagande fastställt mål och normer för ILO.s

framtida verksamhet i fråga om yrkesutbildning, ett ämne som Interna
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

tionella arbetsbyrån för närvarande ägnar mer än hälften av sin operativa

verksamhet.

Rekommendationen antogs med 320 röster mot 0; en röst nedlades.

Rekommendationen

Såsom framhålles i inledningen till rekommendationen ersätter denna

1939 års rekommendationer angående yrkesutbildning respektive lärlingsväsende

ävensom 1950 års rekommendation angående yrkesutbildning för

vuxna.

Under rubriken »Allmänna principer» uttalas i den nya rekommendationen

att den äger tillämpning på varje slag av utbildning, som har till

syfte att förbereda eller omskola eu person för hans första eller senare anställning

eller för befordran inom alla grenar av förvärvslivet, däri inbegripen

sådan allmän undervisning, yrkesutbildning och teknisk utbildning

som må anses nödvändig för detta ändamål. Från rekommendationens tilllämpningsområde

undantages emellertid utbildning för företags- eller arbetsledande

poster över förmånsnivå, sjömansutbildning samt utbildning

inom jordbruket. De båda sistnämnda kategorierna arbetstagare undantages,

emedan de redan omfattas av två rekommendationer av år 1946 respektive

år 1956.

I fortsättningen uttalas under nyssnämnda rubrik att utbildning icke är

något självändamål utan ett medel, varigenom en persons yrkesanlag utvecklas

under vederbörligt hänsynstagande till arbetstillfällena och varigenom

den enskilde får möjlighet att utnyttja sina anlag på det sätt som

både för honom själv och för samhället är fördelaktigast; utbildningen bör

vara så anordnad att den verkar personlighetsutvecklande, i synnerhet då

fråga är om ungdom. Rekommendationen betonar, att utbildning är en process,

som fortgår under den enskildes yrkesverksamma period i enlighet

med hans behov som individ och som samhällsmedlem. Det deklareras vidare

att utbildning bör vara fri från varje form av diskriminering på grund av

ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller

socialt ursprung. Slutligen framhålles bland de allmänna principerna att utbildning

kräver ett fortgående samarbete mellan alla därav berörda organ

och personer, särskilt myndigheter, utbildningsinstitutioner samt arbetsgivar-

och arbetstagarorganisationer.

De tekniska delarna av rekommendationen omfattar alla aspekter på yrkesutbildning

och utarbetandet av planer för densamma på alla olika nivåer.

Den avdelning av rekommendationen, som behandlar planering och administration

på riksplanet, och som är av särskilt intresse för sådana länder

som just har börjat bygga upp sin yrkesutbildningsverksamhet, betonar vikten

av att yrkesutbildningen administrativt samordnas. Denna samordning

bör garantera, att vägarna för tillträde till yrken, särskilt de manuellt inriktade,

bör vara tillräckliga för att kunna motsvara behovet inom alla

grenar av näringslivet och anpassade efter de enskilda elevernas förmåga,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i) år 11)63

7

intressen och förhållanden. Vidare lämnas ett antal praktiska anvisningar

rörande administrationen av ett nationellt system av utbildningsinstitutioner,

t. ex. i fråga om arbetskraftsplanering, standardiserade läroplaner, utbildningsmetoder,

kunskapsprov.

Särskild uppmärksamhet ägnas åt organisation och metoder för utbildning

på företagsnivå. Rekommendationens anvisningar, som utformades

med utvecklingsländernas behov för ögonen, är till stor del grundade på

erfarenheter från de i industriellt avseende högre utvecklade länderna. De

delar av rekommendationen som särskilt äger tillämpning på utvecklingsländerna

omfattar i övrigt ett avsnitt om snabbutbildning i syfte att tillgodose

dessa länders trängande behov av utbildad arbetskraft samt ett avsnitt

rörande de ledande principerna för utbildningspolitiken.

Rekommendationen behandlar även ett flertal andra frågor såsom insamling

av informationer rörande olika utbildningsmöjligheter, yrkesvägledning

och urval, yrkesförberedelse, lärlingskap samt lärarpersonal i utbildningsinstitutioner

och företag.

Akt angående ändringar i Internationella arbetsorganisationens stadga

Internationella arbetsbyråns styrelse hade framlagt förslag om vissa ändringar

av Internationella arbetsorganisationens stadga i syfte att få till stånd

en ökning av antalet medlemmar i styrelsen från 40 till 48. Genom den

föreslagna ökningen skulle styrelsens sammansättning anpassas till de

ändringar i arbetsorganisationens medlemstal som ägt rum sedan år 1953,

då den senaste revisionen föx-etogs (jfr prop. 54 till 1954 års riksdag). Sedan

dess hade 56 stater vunnit anslutning till eller återinträtt i organisationen

(vars medlemstal vid utgången av år 1962 uppgick till 104). Det hade

följaktligen börjat framstå såsom nödvändigt att utvidga styrelsen — dock

utan att förändra dess karaktär av sekretariatets ledande organ — i syfte

att garantera såväl representation för det kontinuerligt stigande antalet berörda

intressen som effektiviteten i styrelsens verksamhet.

Förslaget liänsköts till ett av konferensens utskott och på dess rekommendation

antog konferensen enhälligt en akt rörande vissa ändringar i artikel

7 av Internationella arbetsorganisationens stadga. Genom bestämmelserna

i denna akt ökas antalet regeringsrepresentanter i styrelsen från 20 till 24,

antalet arbetsgivarrepresentanter från tio till 12 och antalet arbetstagarrepresentanter

likaledes från tio till 12. Dessutom skall 14 av de 24 regeringsrepresentanterna

(i stället för tio såsom hittills varit fallet) väljas

av regeringsdelegaterna vid konferensen med undantag för delegaterna från

de tio i industriellt hänseende mest betydande staterna, vilka är ständiga

medlemmar av styrelsen. Tillika ströks den numera föråldrade bestämmelsen

i mom. 4 av artikel 7 att två representanter för arbetsgivarna och två

för arbetarna skulle tillhöra utomeuropeiska stater. Akten kommer att träda

i kraft när den ratificerats eller godkänts av två tredjedelar av organisationens

medlemsstater, däribland fem av sistnämnda tio stater.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har anfört:

»Vad först beträffar konventionen (nr 117) angående socialpolitikens

grundläggande syften och normer anser jag i likhet med ILO-kommittén

att ett slutgiltigt ställningstagande till frågan huruvida konventionen bör

ratificeras av Sverige bör uppskjutas till dess klarhet vunnits om hur i

första hand de nordiska länderna ställer sig till ratifikationsspörsmålet.

Jag har därför intet att erinra mot ILO-kommitténs uppfattning att detta

spörsmål bör hänskjutas till Nordiska socialpolitiska kommittén, som har

tillsatt ett särskilt underutskott för genomgång av ILO-konventioner. Sedan

sistnämnda kommittés yttrande föreligger kan frågan om svensk ratifikation

upptagas till förnyat övervägande.

Den inbördes likabehandling av olika medlemsstaters medborgare som är

syftet med konventionen (nr 118) angående utlänningars likställande med

ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet måste enligt min mening

vara en naturlig konsekvens av hela det komplex av sociala lagstiftnings-

och trygghetsåtgärder, som byggts upp inom ILO:s medlemsstater

och som i viss utsträckning fått sin utformning bestämd av de konventioner

och rekommendationer som antagits inom ILO. En sådan likabehandling

bär också kommit att framstå såsom en följdriktig utveckling av det ökade

inellanstatliga folkutbyte som ägt rum framför allt efter andra världskriget

och som, speciellt för arbetskraftens del, skapat en internationell marknad.

Detta folkutbvte har blivit ett led i en bättre hushållning med den mänskliga

arbetskraften i syfte att stegra produktionen och levnadsstandarden,

samtidigt som värdefulla kontakter skapats mellan länderna till fromma

för samförstånds- och fredssträvandena i världen.

För Sveriges del har förbindelserna med andra länder utvecklats starkt

efter kriget, och vårt land, som tidigare var ett emigrationsland, har numera

under olika perioder och för olika delar av näringslivet haft intresse

av att arbetskraft kunnat tillföras landet utifrån för att här sättas in i produktionen.

Det framstår som en naturlig sak att utländska arbetstagare här

i landet i möjlig mån får del av den sociala trygghet som landets egna medborgare

åtnjuter.

Jag ansluter mig därför till ILO-kommitténs förslag att Sverige skall ratificera

konventionen nr 118.

En ratifikation kan grundas på en eller flera av de grenar av det sociala

trygghetssystemet som finns angivna i artikel 2 mom. 1. På de skäl som

anförts av ILO-kommittén anser jag liksom kommittén, att Sveriges ratifikation

i nuvarande läge bör avse de i nyssnämnda moment under a)—c)

samt g) och h) angivna grenarna, dvs. hälso- och sjukvård, kontantförmåner

vid sjukdom samt förmåner vid havandeskap och barnsbörd, vid yrkesskada

och vid arbetslöshet. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att beträffande

arbetslöshetshjälpen utfärda härav betingade föreskrifter. I rati
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

fikationshandlingen skall i enlighet med artikel 2 mom. 3 angivas att Sverige

godtager konventionens förpliktelser beträffande de nyss angivna fem

grenarna.

Enligt artikel 2 mom. 4 kan en stat som ratificerat konventionen sedermera

utsträcka ratifikationen till att omfatta en eller flera av de grenar,

som ej medtagits i dess ursprungliga ratifikation. För Sveriges vidkommande

skulle detta innebära att ratifikation i framtiden kan utvidgas till

att avse förmåner vid invaliditet och ålderdom och i händelse av familjeförsörjarens

död ävensom familj ef örmåner. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att allteftersom förutsättningar för nya åtaganden skapas utsträcka

ratifikationen.

Till vad ILO-kommittén anfört beträffande rekommendationen (nr 116)

angående förkortning av arbetstiden kan jag ansluta mig. I likhet med

kommittén anser jag att rekommendationen inte för närvarande bör föranleda

några särskilda åtgärder från svensk sida.

Rekommendationen (nr 117) angående yrkesutbildning ersätter ett antal

tidigare av ILO antagna rekommendationer på yrkesutbildningens område.

Avsikten med den nya rekommendationen är att revidera och modernisera

ILO:s principer för yrkesutbildning under hänsynstagande till den utveckling

på området som ägt rum under senare tid.

Gentemot rekommendationens allmänna principer eller innehåll i övrigt

har i stort sett inga erinringar framförts. En närmare prövning av frågan

huruvida rekommendationens anvisningar kan och bör tillämpas på svenska

förhållanden torde det få ankomma på vederbörande myndigheter att verkställa.

Jag ansluter mig sålunda till den av ILO-kommittén uttalade uppfattningen

att rekommendationen skall överlämnas till arbetsmarknadsstyrelsen,

skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning för beaktande

i samband med yrkesutbildningsverksamhetens framtida utformning.

Vad slutligen beträffar den vid konferensen antagna akten angående

ändringar i Internationella arbetsorganisationens stadga må erinras om att

enligt stadgans artikel 7 mom. 1 i dess nu gällande lydelse Internationella

arbetsbyråns styrelse skall bestå av 40 personer, av vilka 20 skall representera

medlemsstaternas regeringar samt 10 arbetsgivarna och 10 arbetstagarna.

Mom. 2 av samma artikel föreskriver vidare, att av de 20 ledamöter,

som representerar regeringarna, 10 skall utses av de medlemmar, som i industriellt

hänseende är de mest betydande, samt 10 av de medlemmar, som

därtill blivit utsedda av regeringarnas ombud vid konferensen, med undantag

av ombuden för nyssberörda 10 i industriellt hänseende mest betydande

medlemmar. I mom. 4 slutligen stadgas bl. a., att två representanter för

arbetsgivarna och två för arbetstagarna skall tillhöra utomeuropeiska stater.

De vid 1962 års arbetskonferens antagna ändringarna i stadgan innebär,

att antalet ledamöter i styrelsen ökas från 40 till 48, av vilka 24 skall representera

regeringarna, 12 arbetsgivarna och 12 arbetstagarna. Av de 24

ledamöter som skall företräda regeringarna skall liksom hittills 10 utses

av de medlemsstater, som i industriellt hänseende är de mest betydande, och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

14 av legeringarnas ombud vid konferensen med undantag av ombuden för

nyssnämnda 10 stater. Därjämte har bestämmelsen att två arbetsgivarombud

och tva arbetstagarombud skall tillhöra utomeuropeiska stater slopats.

Den nu beslutade stadgeändringen har ansetts motiverad av den ökning

av arbetsorganisationens medlemsantal som ägt rum genom att åtskilliga

sammanlagt 56 -— stater vunnit inträde eller återupptagits i organisationen

under den tid som förflutit från år 1953, då styrelseledamöternas

antal senast ökades, och fram till tidpunkten för avhållandet av 1962 års

arbetskonferens. Det synes mig uppenbart, att arbetsorganisationens numerära

tillväxt bör leda till en rimlig breddning av arbetsbyråns styrelse för

att därigenom bereda medlemsstaterna vidgade möjligheter att öva inflytande

på riktlinjerna för arbetsorganisationens verksamhet.

Vad slutligen angår stadgans regel att ett visst minimiantal av styrelsens

arbetsgivar- respektive arbetstagarrepresentanter skall vara utomeuropeiska

framstår föreskriften härom numera såsom föråldrad, varför den bör

utgå.

Jag tillstyrker alltså att 1962 års akt angående ändringar i Internationella

arbetsorganisationens stadga ratificeras av Sverige.»

Utskottet

Utskottet finner ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen

yttrat om nu ifrågavarande av Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens antagna konventioner, rekommendationer och

akt.

Utskottet får på grund härav hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande proposition, nr

29, måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t som sin mening giva

till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 5 mars 1963

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel Svensson, fru Hamrin-Thorell,

fru Carlqvist, fröken Nordström, herrar Lars Larsson, Enarsson

och Thorsten Larsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,

Lundberg, Rimmerfors, fröken Wetterström, fru Eriksson i Ängelholm,

fru Svensson i Kungsör och herr Gomér.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630337

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:89 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om vidgad rätt till statsbidrag till bamtandvård. a1 i texten