Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1955
1963-02-13 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1963:1, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1955
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
1
Nr 1
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen) jämte
i anledning av propositionen väckta motioner, dels
ock motioner om åtgärder till befrämjande av jordbrukets
rationalisering.
Genom en den 28 december 1962 dagtecknad proposition, nr 10 år 1963,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet hållna protokoll, jämlikt 87 § regeringsformen föreslagit riksdagen
att antaga följande vid propositionen fogade förslag till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen)
Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen), vilken enligt lag
den 13 april 1962 (nr 123) gäller till och med den 30 juni 1963, skall aga
fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1965.
I samband med propositionen har utskottet behandlat dels de i anledning
av propositionen väckta motionerna nr 287 i första kammaren av hen
Osvald och nr 331 i andra kammaren av herr Antby m. fl. och dels de till
lagutskott hänvisade motionerna nr 289 i första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 332 i andra kammaren av herr Hseggblom m. fl.
I motionerna I: 287 och II: 331, som är likalydande, hemställes
»afl riksdagen med ändring av Kungl. Maj:ts proposition nr 10 måtte besluta
att jordförvärvslagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1964.»
Beträffande motionernas innehåll får utskottet, i den mån redogörelse icke
lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 331.
I motionerna I: 289 och II: 332, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen ville besluta för sin del godkänna sådan ändring av
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 3 avd. Nr 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
Lag den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
att
denna lags 1 § får följande lydelse:
1 §. Fast egendom----lantbruksnämnd. Sådant förvärvstillstånd er
fordras
dock ej:
3.--— sistnämnda andel.
9. där förvärvaren är fysisk person, som äger och brukar jordbruksfastighet.
Förvärvstillstånd---avvisas.»
Beträffande motionernas innehåll hänvisas, i den mån redogörelse icke
lämnas nedan, till motionen II: 332.
A. Propositionen och de i anledning därav väckta motionerna
1:287 och II: 331
Departementschefen
I propositionen anför föredragande departementschefen följande.
På förslag av Kungl. Maj:t (prop. nr 165) antog 1955 års riksdag (tredje
lagutskottets uti. nr 24, riksdagens skrivelse nr 345) en lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen). Lagen, som
utfärdades den 3 juni 1955 (SFS nr 272), har sedermera ändrats 1958 (SFS
nr 212) och 1960 (SFS nr 194). Syftet med lagen är att hindra vissa såsom
olämpliga ansedda förvärv av jord och skog samt att främja jordbrukets
yttre rationalisering.
Jordförvärvslagen var ursprungligen bestämd att gälla t. o. m. den 30 juni
1962. Hösten 1961 inkom och utremitterades ett av 1958 års jordlagsutredning
avgivet betänkande med förslag till ny jordförvärvslag m. m. (SOU
1961:49). I avvaktan på resultatet av den omfattande remissbehandlingen
blev giltighetstiden för 1955 års lag våren 1962 förlängd t. o. m. den 30 juni
1963 (SFS nr 123). Remissyttrandena har numera inkommit. Nära nog genomgående
ges i dem uttryck för den meningen, att tiden inte är mogen
för ett avgörande om jordförvärvslagstiftningens framtida utformning. I
synnerhet understryker man frågans beroende av de resultat vartill 1960 års
jordbruksutredning kan komma. Men även andra pågående utredningar och
inte minst rådande oklarhet om vårt tillträde till den europeiska ekonomiska
gemenskapen anses motivera ett uppskov. Här må också erinras om
den i år tillsatta etableringsutredningens uppdrag att mot bakgrunden av
sistnämnda spörsmål verkställa en allmän översyn av de frågor som sammanhänger
med rätt att här i riket förvärva egendom. Det synes mig som
om i rådande läge övervägande skäl talar för ett anstånd med reformeringen
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
av jordförvärvslagstiftningen. Jag föreslår därför att giltighetstiden för den
nuvarande lagen förlängs t. o. ra. den 30 juni 1965.
I enlighet härmed har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Motionerna
Enligt motionerna, som är likalydande, bör jordförvärvslagen i likhet med
vad som skedde år 1962 endast förlängas på ett år, då det är av största betydelse
att den i sin helhet omprövas snarast möjligt.
1962 års riksdag
Propositionen till 1962 års riksdag angående fortsatt giltighet av jordförvärvslagen
behandlades av tredje lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 1 år 1962. Som skäl för förlängning åberopades i propositionen
endast att förslag till ny lagstiftning i anledning av jordlagsutredningens
betänkande ej hann föreläggas vårriksdagen. Utskottet yttrade,
såvitt nu är av intresse, att utskottet i sammanhanget ej ansett sig böra
ingå i saklig prövning av frågan om behovet av en jordförvärvslagstiftning.
Utskottet fann ej anledning till erinran emot att giltighetstiden på anfört
skäl förlängdes. Propositionen tillstyrktes därför.
B. Motionerna I: 289 och II: 332 om åtgärder till befrämjande
av jordbrukets rationalisering
Gällande rätt m. m.
Statliga åtgärder för jordbrukets rationalisering
Vid 1947 års riksdag fattades i anledning av en proposition angående riktlinjerna
för den framtida statliga jordbrukspolitiken m. m. vissa principbeslut
rörande statliga stödåtgärder för jordbruket. I det till grund för propositionen
liggande betänkandet av 1942 års jordbrukskommitté anges syftemålet
för statsmakternas stöd åt jordbruket vara att möjliggöra uppehållandet
av en produktion av den storlek, som ur det allmännas synpunkt
framstår såsom önskvärd, samt att åstadkomma, att den jordbruksbefolkning,
som behövs för att frambringa denna produktion, skall kunna vid rationell
drift uppnå en inkomstnivå, likvärdig med andra jämförliga befolkningsgruppers.
De medel som borde användas för att förverkliga detta syfte
1-j- Biliang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 and. Nr 1
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
vore främst dels vad som i betänkandet kallats yttre och inre rationalisering
av jordbruket, d. v. s. åtgärder, som avser att avhjälpa brister i fråga
om brukningsdelarnas storlek och form samt i fråga om jordbrukets fasta
anläggningar, dels ock prisstöd åt jordbruket. Målsättningen för den yttre
rationaliseringen angavs vara att göra brukningsdelarna sådana, att den arbetskraft
som erfordrades för frambringande av den ur allmän synpunkt
önskvärda produktionen finge effektiv sysselsättning, att jordbrukets produktionskostnader
nedbringades och därmed även behovet av stöd från det
allmänna minskades samt att en överproduktion skulle kunna förhindras
genom övergång till en mer extensiv drift. Kommittén fann, att jordbruk i
storleksgruppen 20—30 hektar motsvarade den jordbrukstyp, som ur dessa
och andra synpunkter vore mest önskvärd. Denna typ av jordbruk benämnes
av kommittén normjordbruk. Då jordbruk av denna storlek eller därutöver
emellertid utgjorde en ganska ringa del av landets samtliga brukningsdelar,
ansåg kommittén att man vid rationaliseringen måste stanna vid jordbruk
med en storlek av 10—20 hektar. Dessa jordbruk, som av kommittén
kallades basjordbruk, borde därför tagas till utgångspunkt för de statliga
stödåtgärderna.
Kungl. Maj :t framlade i propositionen till 1947 års riksdag sistnämnda
förslag, vilket riksdagen genom sitt principbeslut godtog. Efter dessa riktlinjer
utfärdades därefter under 1948 bestämmelser angående statligt stöd
till jordbrukets yttre och inre rationalisering genom lånegarantier och statsbidrag
ävensom angående producent- och kontantbidrag till vissa innehavare
av mindre jordbruk.
I proposition nr 148 till 1959 års riksdag framlades bl. a. förslag rörande
den framtida inriktningen och utformningen av den statliga verksamheten
lör jordbrukets rationalisering i syfte att ge denna verksamhet en mera
tidsenlig inriktning. Beträffande den yttre rationaliseringen förordades bl. a.
att de statliga rationaliseringsorganen hädanefter skulle verka för bildandet
av s. k. tvåfamilj sjordbruk. Förslaget godtogs av riksdagen. Rörande förslagets
närmare innehåll hänvisas till propositionen samt till jordbruksutskottets
utlåtande nr 30 år 1959.
Rationaliseringskungörelsen
De sålunda godtagna jordbrukspolitiska riktlinjerna återspeglas bl. a. i
kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets
yttre och inre rationalisering m. m„ i det följande kallad rationaliseringskungörelsen.
Enligt denna kungörelse åligger det lantbruksstyrelsen och
lantbruksnämnderna att genom stöd till yttre och inre rationaliseringsåtgarder
på jordbrukets område främja strävandena att höja jordbruksnäringens
effektivitet och skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter för dess
utövare (§1). Med yttre rationalisering förstås i kungörelsen fastighetsregleringsåtgärder,
som avser att skapa ökade möjligheter till rationell brukning
genom förändring av brukningsenhets storlek eller förbättring av dess
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 5
ägosammansättning eller genom förbättring i övrigt av ägoanordningen
(§4). Lantbruksnämnderna skall genom råd och upplysningar verka för genomförande
av yttre rationaliseringsåtgärder och biträda vid planläggning a\
sådana åtgärder. Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna skall vidare
ha till uppgift att, där yttre rationalisering erfordras för att skapa tillfredsställande
försörjningsmöjligheter, underlätta bildandet av till storlek och
ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter genom sammanslagning eller
komplettering med jordbruksjord eller skogsmark ävensom att i övrigt
främja yttre rationalisering av brukningsenheter, som icke ar lampade for
sitt ändamål. För att tillgodose detta syfte skall styrelsen och namnderna
enligt kungörelsen verka för att sådana brukningsenheter bildas, som huvudsakligen
kan skötas av en eller två män utan anlitande av arbetskraft utanför
deras familjer och som också kan bereda samma arbetsinkomst som erbjudes
inom jämförbara näringsgrenar. Det åligger också styrelsen och
nämnderna att främja förbättrad ägoanordning på brukningsenheter som
nu sa«ts (§6). För rationaliseringsändamål äger lantbruksnämnd bl. a. inköpa
mark, inlösa mark enligt jordförvärvslagens bestämmelser och överlåta
av nämnden förvärvad mark. På sätt i rationaliseringskungorelsen narmare
föreskrives kan lantbruksnämnd för rationaliseringsåtgärder lamna
ekonomiskt stöd i form av lånegaranti eller statsbidrag.
Beträffande rationaliseringskungörelsens fullständiga innehall ma hanvisas
till SFS 1959: 246, 1961: 176 och 1962: 97.
Jordförvärvslagen
Enligt jordförvärvslagen får fast egendom, vilken taxerats som jordbruksfastighet,
inte förvärvas genom köp, byte eller gåva utan tillstand av lantbruksnämnd.
I princip behövs tillstånd även vid förvärv av del av eller
ideell andel i jordbruksfastighet. Undantag görs bl. a. för andel i fastighet,
vari förvärvaren redan är delägare. Lagen är inte tillämplig vid förvärv från
kronan, ej heller vid ett antal släktskapsförvärv (1 §).
Avser fång, som enligt 1 § skulle kräva förvärvstillstånd, del av fastighet
och göres sist tre månader efter fånget skriftlig ansökan om avstyckning,
behövs inte förvärvstillstånd, om egendomen genom avstyckning avskiljes
för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Finnes i avstyckningsärendet
egendomen vara avsedd för jordbruk eller skogsbruk, får avstyckning pa
grund av fångeshandlingen ej tillåtas utan att frågan om förvärvstillstånd av
förrättningsmannen underställts lantbruksnämndens prövning. Sådan underställning
får dock underlåtas under förutsättning att egendomen skall sammanläggas
med jordbruk, varåt förvärvaren ägnar sig, samt anledning ej
finnes till antagande alt egendomen med större fördel kan läggas till annat
jordbruk. Om egendomen inte är av allenast obetydlig omfattning, gäller
som ytterligare förutsättning alt den uppkommande brukningsenheten inte
blir större än alt den huvudsakligen kan skötas av brukaren och hans familj
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
utan anlitande av främmande arbetskraft. Om underställning inte görs vid
avstyckningsförrättningen, behövs ej förvärvstillstånd (2 §).
Den materiella prövningen regleras av bestämmelserna i 3, 4 och 5 §§.
Enligt 3 § skall förvärvstillstånd vägras, om det finnes anledning till antagande
att egendomen skulle bli vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvaren
med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i
orten tillgodogöra sig skogstillgång, som behövs såsom stöd för ortens jordbruk,
eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av
densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller annat
som behövs för egendomens brukande.
I vissa fall skall jämlikt 4 § förvärvstillstånd också vägras, om inte fånget
kan väntas medföra Övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet
i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det
ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget. Detta gäller
till en början, om det finns anledning till antagande att förvärvaren vill
atkomma egendomen huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår
egendom med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta. Samma
ar förhållandet om fanget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte
annan tangesmannen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål lämpad brukmngisenhet,
eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd
el^r audnmålsenH^iet skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes.
. ”h''nder enl^ Jagrummet föreligger slutligen där fånget medför att
sk Ida bruknmgsenheter, som kan anses lämpade för sitt ändamål, eller andelar
i dylika bruknmgsenheter sammanföres i en ägo.
• Enhg.t. 5f.§ får förvärvstillstånd vägras, om egendomen finnes böra tagas
i ansprak för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändan.
ä.sennga br„k„i„gse„heter. Undantag gäUer, om förvärvaren £ ZTn£.
. “ Jam!.lkt 2 kaP'' 57 § Ia§en om nyttjanderätt till fast egendom åtnju
r
orkopsratt tU! egendomen. Huvudregeln är inte heller tillämplig om
e0p b7 Snamnden tidigare på begäran av egendomens ägare förklarat att
egendomen ma överlåtas utan hinder av bestämmelserna i förevarande’lag
loMför^r
™Sländ SÖk0S ,i,‘ X .?*«
Nar till lantbruksnämnd inkommit ansökan om förvärvstillstånd åli«ger
mlTn, T SnaraSt mÖjUgt °ch’ °m * ^sldlt Kinder möter, senasUvI
rat förvärvstdlstånd®00^1 klbeSlU‘- (§ 13)'' Har lanthruksnämnd väg
bruksslvrelsen
T^’ T“ T''1'' bSSlUtet fÖraS genom besvär hos knt
besvärt
4) yrC,SenS bCSlUt fÖrCS h°S KungL Ma^ genom
Förvärvstillstånd för jordbrukare
Den ursprungliga föregångaren till nu gällande jordförvärvslag var lagen
den 2 december 1945 (nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
I motiven till denna lag förklarade sig 1940 års utredning
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
7
om jordbrukets skuldsättning ha övervägt, huruvida icke undantag från
skyldighet att söka förvärvstillstånd borde göras i fråga om köp jordbrukare
emellan. Svårigheterna att klart avgränsa olika kategorier köpare från
varandra föranledde emellertid utredningen att låta lagförslaget omfatta köpare
i allmänhet. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag yppades
delade meningar bl. a. i detta hänseende. Vissa remissinstanser förordade att
den jordbruksidkande befolkningens förvärv skulle vara undantagna från
tillståndsprövning. Föredragande departementschefen uttalade dock vid lagrådsremissen
som sin åsikt bl. a. att vid kontroll av förvärv alla kategorier
av köpare måste indragas under kontrollen. Det av riksdagen sedermera
antagna lagförslaget (se sammansatta andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande
nr 1 år 1945) utformades såvitt nu är i fråga i enlighet med den av
departementschefen uttalade uppfattningen.
1945 års lag ersattes av lagen den 17 juni 1948 (nr 329). Den nya lagens
giltighetstid var från början begränsad till och med den 30 juni 1953 men
förlängdes genom lagstiftning år 1953 till och med den 30 juni 1955.
Frågan om den jordbrukande befolkningen borde undantagas från tillståndsprövningen
berördes jämväl i förarbetena till 1948 års lag. I särskilda
yttranden till det betänkande (SOU 1947:87), vari lagförslaget framlades,
anförde sålunda två av de tillkallade sakkunniga att ägare av jordbruksfastigheter,
som önskade tillköpa jord i rationaliseringssyfte, generellt borde
befrias från skyldighet att söka tillstånd därtill. Sedan förslaget genom propositionen
nr 194 år 1948 bringats under riksdagens prövning, yrkades i motioner
vid 1948 års riksdag att lagen icke skulle äga tillämpning för jordbrukare
som redan ägde jordbruksfastighet. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 34 år 1948 fann emellertid andra lagutskottet bärande skäl icke ha
anförts för en sådan undantagsbestämmelse.
Genom proposition nr 97 till 1953 års riksdag framlades förslag till lag
angående fortsatt giltighet av 1948 års jordförvärvslag. I anledning av propositionen
väcktes bl. a. två likalydande motioner, vari hemställdes om sådan
ändring i lagen att den ej skulle äga tillämpning på jordbrukare som redan
ägde jordbruksfastighet, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderliga författningsändringar. Propositionen och motionerna
behandlades av tredje lagutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande
nr 16 år 1953. Utskottet, som avstyrkte motionerna, yttrade i hithörande
delar följande.
Förslaget anges vilja underlätta den frivilliga yttre rationalisering, som
jordbrukarna själva kunde åstadkomma genom sammanköp av egendomar.
Det är synnerligen långtgående. Gällande regler innebär, som bekant, att en
person, som redan äger jordbruksfastighet, endast under vissa förutsättningar
kan medges förvärva ytterligare jordbruksfastighet. Det relativa förvärvshinder,
tidigare innehav av jordbruksfastighet sålunda utgör, skulle enligt
förslaget utgå. Men icke nog härmed. Det tidigare fastighetsinnehavet skulle
föranleda att man jämväl bortsåge från de övriga relativa förvärvshinder,
som kunde föreligga, liksom från eventuella absoluta förvärvshinder. Huruvida
sistnämnda konsekvenser skulle vara berättigade har ej alls berörts av
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
motionärerna. För utskottet framstår det som uppenbart, att denna fråga
måste besvaras nekande. Anser man det erforderligt att genom lagstiftning
förhindra vissa icke önskvärda jordförvärv, kan det icke vara rimligt, att sådana
förvärv skulle godtagas bara därför att förvärvaren tillhör en viss
befolkningskategori. Förslaget skulle ge dem som förut äger jord en så markerad
förmånsställning i konkurrensen om salubjudna jordbruk, att man
med fog skulle kunna kalla jordförvärvslagen en skrålagstiftning.
Den i utlåtandet omnämnda inskränkningen i förvärvsrätten för den, som
redan ägde jordbruksfastighet, har i 1955 års lag ersatts av reglerna till förebyggande
av att ändamålsenliga brukningsenheter sammanföres i en hand
eller att sådan enhet uppdelas på olika händer.
Vid 1959 års vårriksdag yrkades i två likalydande motioner, nr I: 500 och
11:600, bl. a. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till höstriksdagen rörande upphävande av jordförvärvslagens
bestämmelser i fråga om jordbrukares rätt att inköpa jord för komplettering
av brukningsenheternas areal. Motionerna behandlades av jordbruksutskottet
i dess av riksdagen härutinnan godkända utlåtande nr 30 år 1959.
Utskottet yttrade därvid (s. 79).
I motionerna I: 500 och II: 600 har framförts ett förslag av innebörd, att
jordförvärvslagens bestämmelser i fråga om jordbrukares rätt att inköpa
jord för komplettering av brukningsenheternas areal skall upphävas. Jordtörvärvslagen
är jämte uppsiktslagen och den s. k. bolagsförbudslagen föremål
för översyn av 1958 års jordlagsutredning. Motionärerna yrkar trots
detta att förslag i förenämnda syfte skall föreläggas årets höstriksdag utan
att utredningens betänkande avvaktas.
Jordbrukares rätt att inköpa jord för kompletteringsändamål regleras i
3, 4 och 5 §§ jordförvärvslagen. Den motions vis förordade lagändringen
skulle sålunda bli av mycket omfattande och genomgripande natur och beröra
grunderna för ifrågavarande lagstiftning. Utskottet förutsätter att
Kungl. Maj:t kommer att tillse att överensstämmelse uppnås mellan å ena
sidan tillämpningen av vad som enligt jordförvärvslagen är att anse som
ändamålsenliga brukningsenheter och å andra sidan den vidgade målsättning
för den statsunderstödda rationaliseringsverksamheten som kommer
till uttryck i den nya rationaliseringskungörelsen. Med hänsyn till det sagda
avstyrker utskottet motionsyrkandet.
Icke heller i jordlagsutredningens förslag till ny jordförvärvslag har jordbrukare
undantagits från skyldigheten att söka förvärvstillstånd. I förslaget
har emellertid intagits bestämmelser som möjliggör för aktiva jordbrukare
att tillköpa mark, även om detta skulle innebära att var för sig bärkraftiga
fastigheter sammanfördes till en enhet. Det vid åtskilliga tillfällen framförda
kravet på att förvärvslagstiftningen icke borde hindra jordbrukarnas
egen frivilliga rationalisering borde nämligen enligt utredningens mening tillmötesgås
(SOU 1961:49 s. 102).
Motionerna
I motionerna erinras om att jordbrukets rationalisering räknats som ett
viktigt medel att förverkliga de riktlinjer för den svenska jordbrukspolitiken
som godkändes av 1947 års riksdag. I fråga om den yttre rationalise
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 9
ringen är emellertid enligt motionärerna resultatet av den statligt understödda
rationaliseringsverksamheten i hög grad otillfredsställande. Som en
av orsakerna härtill anger motionärerna att verksamheten i enlighet med
1947 års beslut syftade till att skapa basjordbruk. Visserligen har detta misstag
rättats till genom 1959 års riksdagsbeslut men alltjämt kvarstår, sägs
det, jordförvärvslagens utvecklingshämmande bestämmelser. Med all sannolikhet
skulle, anser motionärerna, rationaliseringen ske i snabbare takt, om
utvägar öppnades till en friare handel utan de restriktioner och tidsödande
avgöranden vid prövning av egendomsförvärv som den nuvarande jordförvärvslagen
medför. Enligt motionerna har jordbrukarna ett stort intresse
av att utöka sina jordarealer, bl. a. för att därigenom trygga sina jordbruks
bestånd. Motionärerna anser att en rätt för jordbrukarna att fritt förvärva,
vad de för sin närings utvidgning behöver, ej kan missbrukas. Den föreslagna
bestämmelsen skulle nämligen blott innebära ett bortfall av sådana hinder
för en fri expansionsrätt, som näringsfriheten undanröjt för andra företagare.
Utskottet
Jordförvärvslagen var ursprungligen bestämd att gälla t. o. m. den 30 juni
1962. Våren 1962 förlängdes emellertid lagens giltighetstid t. o. m. den 30
juni 1963 på grund av då pågående remissbehandling av jordlagsutredningens
betänkande med förslag till ny jordförvärvslag m. m. Enligt propositionen
ges i de nu föreliggande remissyttrandena nära nog genomgående
uttryck för den meningen, att tiden ännu inte är mogen för att avgöra frågan
om jordförvärvslagens framtida utformning. Härvid hänvisas bl. a. till
frågans samband med resultatet av 1960 års jordbruksutredning och till rådande
oklarhet om rikets tillträde till den europeiska ekonomiska gemenskapen.
Departementschefen erinrar jämväl om etableringsutredningens uppdrag
att mot bakgrunden av sistnämnda spörsmål verkställa en allmän översyn
av de frågor som sammanhänger med rätt att här i riket förvärva egendom.
Departementschefen har i detta läge funnit övervägande skäl tala för
ett anstånd med reformeringen av jordförvärvslagstiftningen. I propositionen
föreslås därför att jordförvärvslagen skall äga fortsatt giltighet till och
med den 30 juni 1965.
Enligt de likalydande motionerna 1:287 och 11:331 är de av departementschefen
anförda skälen inte av den styrka att de motiverar en tvåårig
förlängning. Motionärerna anser det vara av största betydelse att en omprövning
av jordförvärvslagen i dess helhet sker så snart som möjligt. De
yrkar därför att lagens giltighetstid skall förlängas endast t. o. m. den 30
juni 1964. _ .
Jordförvärvslagen utgör endast en del av den jordpolitiska lagstiftning,
med vars hjälp samhället söker förhindra och reglera vissa jordförvärv. Till
delta rättsområde hör jämväl bl. a. lagen angående förbud i vissa fall för
bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom (bolagsförbudslagen)
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
och lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.
(utlannmgsförbudslagen). Som framgår av departementschefens uttalande
är hela frågan om rätten att här i riket förvärva egendom under omprövning
i samband med pågående utredningar. Det är därför enligt utskottets mening
naturligt och lämpligt att en samtidig lösning av hithörande komplicerade
problem såvitt möjligt eftersträvas, vilket dock uppenbarligen kan bli
tidskrävande. Detta far likväl icke innebära att frågan om en reformering
av jordförvärvslagen fördröjes. Utskottet vill därför understryka vikten av
att nämnda fråga snarast bringas till sin lösning. Med hänsyn till vad departementschefen
anfört kan man enligt utskottets bedömande dock icke
räkna med att förslag till ny jordförvärvslag skall kunna föreläggas nästa
års riksdag. Utskottet vill erinra om att såväl jordbruksutredningens som
etableringsutredningens arbete enligt årets riksdagsberättelse beräknas påga
hela 1963. Det måste i ett sådant läge anses befogat att nu gällande jordförvärvslag
förlänges på föreslaget sätt. På grund av det anförda avstyrker
utskottet ifrågavarande motioner och biträder departementschefens förslag.
Såsom departementschefen inledningsvis framhållit, har jordförvärvslagen
det dubbla syftet att dels hindra vissa olämpliga förvärv av jord och
skog och dels främja jordbrukets yttre rationalisering. Enligt de likalydande
motionerna I: 289 och II: 332 har jordförvärvslagen emellertid icke haft avsedd
verkan i sistnämnda hänseende. Motionärerna anser att den yttre rationaliseringen
bäst skulle främjas, om jordbrukarna undantogs från lagens
bestämmelser om förvärvstillstand. I motionerna hemställes därför om
sådan ändring i jordförvärvslagen att den ej blir tillämplig på fysisk person
som äger och brukar jordbruksfastighet.
Som framgår av den föregående redogörelsen har den genom motionerna
aktualiserade frågan tidigare prövats av riksdagen. Sålunda har bl. a. tredje
lagutskottet år 1953 och jordbruksutskottet år 1959 i av riksdagen godkända
utlåtanden i princip ställt sig avvisande till liknande yrkanden. Därvid
har bl. a. påpekats att en ändring av nu föreslagen art är mycket genomgripande
och berör lagstiftningens grunder. Utskottet vill ytterligare anmärka,
att den föreslagna undantagsbestämmelsen möjliggör förvärv av jordoch
skogsegendomar jämväl för annat ändamål än rationalisering. Tillräckliga
motiv för godkännande av sådana förvärv har i motionerna icke anförts.
Enligt utskottets bedömande erbjuder den förordade bestämmelsen dessutom
stora möjligheter att kringgå jordförvärvslagstiftningen. Jämväl detta
förhållande synes betänkligt i en tid då intresset såväl inom som utom landet
för förvärv i Sverige av fast egendom befinner sig i starkt stigande. Av
det nu anförda framgår enligt utskottets mening att den av motionärerna förordade
ändringen i jordförvärvslagen icke blott är av genomgripande natur
utan även till sina verkningar svåröverskådlig. Såsom framgår av det föregående
övervägs f. n. inom Kungl. Maj:ts kansli ett nytt förslag till jordförvärvslag.
Vid angivna förhållanden finner utskottet det uppenbart att motionerna,
som avser en omedelbar lagändring, icke kan tillstyrkas.
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
Motionernas syfte att underlätta den frivilliga rationaliseringen av jordbruket
är emellertid enligt utskottets mening förtjänt av beaktande. Otvivelaktigt
är såväl jordbrukets som skogsbrukets lönsamhet flerstädes mycket
beroende av egendomarnas areal och arrondering. De farhågor som i motionerna
yppats om jordförvärvslagens utvecklingshämmande verkan föranleder
därför utskottet att understryka behovet av att lagens utformning omprövas.
Härvid bör, såsom jordlagsutredningen uttalat, det vid åtskilliga tillfällen
framförda kravet på att förvärvslagstiftningen icke bör försvåra jordbrukarnas
egen frivilliga rationalisering beaktas. Med hänsyn till utredningens
uttalande förutsätter utskottet att de av motionärerna i nämnda hänseende
framförda synpunkterna kommer att övervägas vid den blivande lagstiftningen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen med avslag å motionerna 1:287 och II:
331 måtte bifalla förevarande proposition;
B. att motionerna I: 289 och II: 332 i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 februari 1963
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Ebbe
Ohlsson, Kristiansson, Knut Johansson, Georg Carlsson, Åkesson och Erik
Jansson*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Svenning,
Hamrin i Kalmar, Turesson*, Sundelin, Mattsson och Tobé.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag G30176
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1963:54 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1955 a1 i texten