Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående vissa fastighetsbildningsproblem vid sammanslagning av landskommun med stad. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 553 i första kammaren av herr Nilsson, Ferdinand, samt nr 665 i andra kammaren av herr Andersson i Knäred.

1963-03-19 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:11, Utlåtande i anledning av motioner angående vissa fastighetsbildningsproblem vid sammanslagning av landskommun med stad. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 553 i första kammaren av herr Nilsson, Ferdinand, samt nr 665 i andra kammaren av herr Andersson i Knäred.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

1

Nr 11

Utlåtande i anledning av motioner angående vissa fastighetsbildningsproblem

vid sammanslagning av landskommun

med stad.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 553 i första kammaren av herr Nilsson, Ferdinand,

samt nr 665 i andra kammaren av herr Andersson i Knäred.

I motionerna, som är likalydande, erinras om att vissa olägenheter kan

uppstå från fastighetsbildningssynpunkt vid sammanslagning av landskommun

med stad. Härvid hänvisas särskilt till rationaliseringsverksamheten

på jordbrukets och skogsbrukets områden. Motionärerna påtalar bl. a. att

eftersläpningen av lantmäteriärenden på landet redan nu ofta är betydande

på grund av bristande personalresurser. Vid en sammanslagning av landskommun

med stad skulle de med stadens expansion sammanhängande

fastighetsbildningsfrågorna i första hand få lösas medan landsbygdsområdenas

problem skulle betraktas som mindre viktiga. Det ökande antalet

dylika sammanslagningar anses därjämte medföra en betänklig splittring

av lantmäteri väsendet. I motionerna framhålles att förevarande spörsmål

behandlats i en av lantmäteristyrelsen i februari 1962 upprättad promemoria,

varvid jämväl föreslagits viss provisorisk lagstiftning i ämnet. Enligt

motionärerna kunde sålunda föreslagna eller liknande bestämmelser på ett

smidigt sätt tillgodose ett påtagligt behov.

I motionerna hemställes, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställa om snara åtgärder för att möta de i motionen berörda svårigheterna

som landskommuners sammanförande med stad kan medföra med

hänsyn till gällande olika fastighetsbildningslagstiftning för landskommuner

och för städer».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen

I:553.

Gällande rätt m.m.

Fastighetsregistrering

Rikets fastigheter redovisas antingen i jordregister eller i fastighetsregister

enligt reglerna för stad, vilket senare härefter betecknas stadsregister.

Föreskrifter i ämnet återfinnes, i fråga om jordregistret huvudsakligen

1 — Bilmng till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 3 avd. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

i förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister (jordregisterförordningen)

samt beträffande stadsregister huvudsakligen i 7 kap. lagen den

12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad (fastighetsbildningslagen) och i

förordningen samma dag med närmare föreskrifter om fastighetsregister

för stad (fastighetsregisterförordningen).

Huvudregeln i fråga om tillämplig registerform är att i stad skall föras

stadsregister (7 kap. 1 § fastighetsbildningslagen) och att för landsbygden

skall föras jordregister (§ 1 jordregisterförordningen). Från vad sålunda

föreskrivits äger emellertid Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

förordna om undantag. På grund härav kan efter omständigheterna

förordnas att jordregister skall föras för stad eller del därav (§ 1 jordregisterförordningen)

och att stadsregister skall föras för samhälle å landet,

d. v. s. köping eller municipalsamhälle, eller del därav, eller för annan

ort å landet (7 kap. 1 § fastighetsbildningslagen). Den på Kungl. Maj:t ankommande

beslutanderätten har genom kungörelsen den 5 mars 1954 (nr

86) om prövning av vissa ärenden rörande fastighetsredovisning och fastighetsbildning

delegerats till lantmäteristyrelsen.

Reglerna om tillämplig registerform tillkom genom lagstiftning år 1950.

I samband därmed angavs vissa riktlinjer för tillämpningen av den Kungl.

Maj :t tillagda prövningsrätten. Sålunda framhöll departementschefen bl. a.

att prövningsrätten borde vara obunden av schematiska regler. I varje fall

borde icke stadgas att stadsregister skulle få uppläggas endast inom de

planlagda delarna av en kommun. Tvärtom borde gränsen mellan områden

med olika registreringssystem redan från början dragas så, att tillräckligt

utrymme bereddes för stadsplanebebyggelsens framtida utveckling inom

stadsregisterområdet. Stadsregisterområdena borde hellre tagas till för stora

än för små. Jordregister borde med andra ord föras endast inom sådana

områden av stad eller stadsliknande samhälle, som under överskådlig tid

kunde förväntas bevara en rent agrar karaktär. Vid utövningen av sin

prövningsrätt borde Kungl. Maj :t i varje enskilt fall laga efter lägligheten

och taga all möjlig hänsyn till den berörda kommunens egna intressen av

ekonomisk och annan art.

Fastighetsbildning

Avgörande för spörsmålet, vilka materiella fastighetsbildningsregler som

blir tillämpliga, är i princip huruvida fråga är om mark i stad eller på landet.

Huvudregeln är nämligen, att i stad fastighetsbildningslagens bestämmelser

skall tillämpas, medan på landet skall gälla två lagar av den 18

juni 1926, nämligen dels om delning av jord å landet (jorddelningslagen)

och dels om sammanläggning av fastigheter å landet (sammanläggningslagen).

Betydande avvikelser finnes emellertid från denna huvudprincip.

Beträffande samhälle på landet, för vilket i dess helhet eller till viss del

skall föras stadsregister, så ock beträffande annan ort på landet, för vilken

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

sådant register skall föras, skall sålunda i stället för vad som stadgas i

jorddelningslagen gälla fastighetsbildningslagens stadganden i 4 kap. om

sammanläggning av stadsägor, i 5 kap. om avstyckning av område, som ej

ingår i tomtindelning, samt i 6 kap. 1—3 och 5—14 §§ om laga skifte

m. m. (fastighetsbildningslagen 4 kap. 4 §, 5 kap. 20 § och 6 kap. 15 §).

Därjämte gäller, att stadgandet i 2 kap. 13 § andra stycket fastighetsbildningslagen

om bestämmande av annan ägogräns än tomtgräns skall äga

motsvarande tillämpning inom samhälle eller annan ort på landet, där

stadsregister skall föras (fastighetsbildningslagen 2 kap. 15 §). Härutöver

må ock nämnas att tomtindelning medför utsträckning av fastighetsbildningslagens

tillämpningsområde (fastighetsbildningslagen 2 kap. 15 § och

3 kap. 9 §; se även lag den 18 juni 1926 om vad iakttagas skall i avseende

å införande av lagen om delning av jord å landet 5 §).

Genom lag den 27 februari 1948 med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning

inom vissa områden av stad (i det följande kallad 1948 års

lag) har å andra sidan öppnats möjlighet att inom stad låta jorddelningslagens

regler vinna tillämpning. Enligt denna lag äger, där så påkallas av

hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket, Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer beträffande område av stad, vilket ej ingår

i stadsplan samt ej heller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari

1948, är avsett för annat än jordbruksändamål, förordna att, i stället

för de i fastighetsbildningslagen meddelade bestämmelserna om avstyckning

av område som ej ingår i tomtindelning och om sammanläggning

av stadsägor, vad för landet är stadgat om avstyckning och sammanläggning

skall äga tillämpning med vissa i lagen angivna undantag. Meddelat

förordnande kan återkallas, när törhallandena föranleder därtill.

Kungl. Maj :ts beslutanderätt enligt 1948 års lag har jämlikt ovannämnda

kungörelse av den 5 mars 1954 delegerats på lantmäteristyrelsen. Anmärkas

må, att 1948 års lag äger tillämpning även inom samhälle och annan

ort på landet, varest enligt fastighetsbildningslagen samma lags bestämmelser

om avstyckning och sammanläggning skall tillämpas.

Bestämmelserna i 1948 års lag är föranledda av att i städerna numera

ej sällan ingår betydande områden av lantbrukskaraktär samt att fastighetsbildningslagen

i motsats till jorddelningslagen och sammanläggningslagen

ej innehåller bestämmelser om restriktiva jordpolitiska villkor för

fastighetsbildning. Enligt vad departementschefen anfört vid framläggande

av förslag till lagen borde vid meddelande av förordnande iakttagas, att

de jordpolitiska restriktionerna för delning av jord endast gjordes tilllämpliga

på sådana områden, vilka kunde beräknas komma att under öveiskådlig

tid nyttjas för jordbruk och skogsbruk. Hade mark redan tagits

i anspråk för stadsinässig bebyggelse eller kunde det förväntas att mark

komme att inom en icke alltför avlägsen framtid användas för sådant

ändamål, syntes skäl icke föreligga att inom sådana samhällen varom nu

1 + ____Bihan g till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 3 and. År / /

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

vore fråga uppställa några jordpolitiska villkor till skydd för bestående

jordbruks- eller skogsbruksfastigheter.

Föreskrifter om fastighetsbildning återfinnes även bl. a. i lag den 17

juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom

vissa delar av Kopparbergs län.

Vissa behörighetsbestämmelser

Förrättningar enligt jorddelningslagen handlägges av distriktslantmätaren

i det lantmäteridistrikt, där jorden är belägen (2 kap. 1 §, 19 kap. 5 §

och 20 kap. 6 §). Enligt kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 361) äger emellertid

lantmäteristyrelsen utse den, som har behörighet att inneha befattning

såsom mätningsman i stad och som kan anses skickad för uppgiften,

att i viss distriktslantmätares ställe verkställa avstyckning enligt jorddelningslagen

för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell

eller kommunikationsteknisk anläggning eller i liknande syfte inom samhälle,

där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning, samt

inom annat område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts

eller jämlikt äldre lag förordnats att stadsplan skall upprättas.

Vidare gäller enligt fastighetsbildningslagen i stad att tomtmätning och

avstyckning skall verkställas av i stadens tjänst anställd mätningsman.

Finnes ej sådan, verkställes förrättningen av person, som är behörig till

befattning som mätningsman och som på förslag av byggnadsnämnden förordnas

av länsstyrelsen att tills vidare tjänstgöra som förrättningsman rörande

ifrågavarande slag av förrättningar (2 kap. 2 § och 5 kap. 2 §). Har

beträffande visst område av stad meddelats förordnande enligt 1948 års

lag, får förrättningsman som nu sagts — om han ej är behörig enligt jorddelningslagen

— icke utan särskilt bemyndigande avstycka mark som är

avsedd för jordbruk eller skogsbruk. Förrättningen får i sådant fall handläggas

av distriktslantmätaren. Laga skifte förrättas av distriktslantmätaren

eller av mätningsman i stadens tjänst, om han av Konungen bemyndigats

därtill. Berör skiftet icke mark, som är avsedd för jordbruk eller

skogsbruk, må det dock även utan sådant bemyndigande förrättas av mätningsman

i stadens tjänst, därest samtliga delägare i jorden i ansökningen

om skiftet föreslagit honom till förrättningsman (6 kap. 2 §). Beträffande

förrättning för ägoutbyte utan samband med laga skifte gäller de för laga

skifte föreskrivna behörighetsreglerna. Berör förrättningen icke mark, som

är avsedd för jordbruk eller skogsbruk, må den dock, där ej byggnadsnämnden

av särskilda skäl annorlunda beslutar, företagas av mätningsman

anställd i stadens tjänst, ändå att han ej erhållit bemyndigande såsom för

laga skifte. Servitutsutbrytning skall alltid verkställas av distriktslantmätaren

(6 kap. 12 §).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963 5

Jämlikt lantmäteriinstruktionen (SFS 1960: 596) ankommer det på lantmäteristyrelsen

bl. a. att leda och öva tillsyn över fastighetsbildningen enligt

den för landsbygden gällande lagstiftningen och övriga grenar av rikets

lantmäteriväsen, till den del tillsyn däröver ej tillkommer annan myndighet,

ävensom över arbetet med förande av jordregister. Det åligger också styrelsen

att ha överinseendet över mätningsväsendet i rikets städer, köpingar

och andra samhällen, där den för städerna gällande ordningen för bebyggande

skall iakttas, orter på landet, där fastighetsregister skall föras enligt

de för stad meddelade bestämmelserna, samt områden på landet, för

vilka, ändå att sådant register ej skall föras där, stadsplan fastställts eller

där eljest tomtindelning såsom i stad finnes, ävensom över arbetet med

uppläggande och förande av fastighetsregister enligt de för stad meddelade

bestämmelserna.

Ändring i kommunal indelning

Bestämmelser om ändring i kommunal indelning meddelas i 1 kap. lagen

den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning (se SFS 1957:282, 1961:438 och 1962:35). Med kommun

förstås i lagen landskommun, köping och stad (1 §). Konungen förordnar

om ändring i rikets kommunala indelning. Därvid kan två eller

flera kommuner sammanläggas, del av kommun överföras till annan kommun,

så ock eljest kommun upplösas eller ny kommun bildas (2 §). Som

förutsättning för indelningsändring anges bl. a. att genom ändringen kan

vinnas fördelar i den kommunala förvaltningen, lättnad eller utjämning

i kommunala bördor eller förbättrad ekonomisk utveckling inom orten.

Ändring i kommunal indelning kan endast under vissa förutsättningar ske

mot berörd kommuns bestridande (3 §).

Till belysande av det genom motionerna aktualiserade problemet må i

detta sammanhang i korthet redogöras för utvecklingen på den kommunala

indelningens område. Framställningen grundar sig på uppgifter i propositionen

nr 180/1961 s. 1—5.

Genom 1862 års kommunalförordningar kvalificerades i princip varje

socken på landet samt varje stad till kommun. Möjlighet skulle emellertid

föreligga för två eller flera socknar att förena sig om gemensam kommunalförvaltning.

Dessa bestämmelser blev normerande för den primärkommunala

indelningen fram till år 1952. Genom proposition (nr 236) till

1946 års riksdag underställdes riksdagen frågan om ny indelning av riket

i borgerliga kommuner. Riksdagens beslut innebar, att en allmän översyn

av kommunindelningen skulle äga rum. Såsom riktlinje för reformen angavs

bl. a. en normalstorlek för kommuner å 3 000 invånare, vilken borde

eftersträvas, och en minimistorlek å 2 000 invånare, som inte utan särskilda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

skäl fick underskridas. Reformen trädde i kraft den 1 januari 1952 och

ledde till att antalet borgerliga primärkommuner minskade från 2 498 till

1 037. Minskningen hänförde sig så gott som helt till landskommunerna,

som nedgick i antal från 2 287 till 816. Utvecklingen medförde emellertid

att frågan om kommunindelningen måste ånyo övervägas. År 1959 tillkallades

sakkunniga — indelningssakkunniga — för att anskaffa och insamla

material till belysande av frågan, huruvida en revision av kommunindelningen

var påkallad. Om så ansågs vara fallet, skulle även riktlinjer för

en revision framläggas. De sakkunniga avlämnade i början av år 1961 betänkande

angående principer för en ny kommunindelning (SOU 1961:9).

På grundval av betänkandet framlades i proposition nr 180 till 1961 års

riksdag vissa förslag i ämnet. I propositionen föreslogs att en översyn av

rikets indelning i borgerliga primärkommuner skulle göras efter i propositionen

angivna riktlinjer. En grundläggande princip var, att de nya kommunerna

skulle utgöras av näringsgeografiskt sammanhängande regioner,

om inte särskilda förhållanden föranledde undantag. Invånarantalet blev

därvid i många fall av endast sekundär betydelse. Som riktpunkt angavs

dock att kommun borde ha minst 8 000 invånare år 1975.

Enligt propositionen skulle vidare för varje län av länsstyrelsen efter

samråd med företrädare för kommunerna och de av kommunindelningsfrågor

särskilt berörda myndigheterna i länet upprättas förslag till plan

för länets indelning i kommuner. Planen skulle fastställas av Kungl. Maj :t.

I första hand skulle planeringen gå ut på att sammanföra hela nuvarande

kommuner till kommunblock av lämplig sammansättning för att bilda nya

kommuner. Planerna förutsattes bli vägledande för bl. a. kommande ansökningar

om sammanläggning av kommuner. Med hänsyn till planernas betydelse

föreslogs att föreskrifter om planernas upprättande och fastställelse

skulle som en 2 a § upptagas i lagen om ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning. Sedan behandlingen av propositionen uppskjutits

till 1962 års riksdag, godtog riksdagen med vissa i konstitutionsutskottets

utlåtande nr 1 år 1962 angivna jämkningar det genom propositionen framlagda

förslaget.

Enligt uppgifter i statistisk årsbok för Sverige 1962 var antalet kommuner

den 1 januari 1962 1 026, varav 133 städer, 96 köpingar och 797 landskommuner.

1954 års fastighetsbildningskommitté

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 oktober 1953 tillkallades särskilda

sakkunniga för utredning av frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning

och därmed sammanhängande spörsmål. I direktiven för de sakkunniga

(se riksdagsberättelsen år 1954 s. 43 ff.) anfördes bl. a. följande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

Till skillnad från vad som gällt för fastighetsbildningssakkunniga torde

den nya utredningen böra få i uppdrag att göra en allmän översyn av reglerna

om fastighetsbildning icke blott på landet utan även i stad. Såsom

tidigare nämnts har dessa lagstiftningsområden under senare år genom

partiella reformer närmats varandra. Gränsen mellan tillämpningsområdena

för jorddelningslagen och lagen om fastighetsbildning i stad har härigenom

kommit att bli flytande, vilket medfört vissa olägenheter. Skäl föreligger

därför enligt min mening att närmare undersöka, om icke fördelar

kan vinnas genom att man i samma lag reglerar fastighetsbildningen såväl

i stad som på landsbygden. Som en följd härav torde vid översynen av

jordregisterförordningen och fastighetsregister förordningen böra övervägas,

i vilken utsträckning reglerna för registrering av fastigheter i stad och på

landet kan göras enhetligare än vad nu är fallet och sammanföras i en författning.

De sakkunniga — vilka antagit benämningen 1954 års fastighetsbildningskommitté

— beräknar enligt riksdagsberättelsen år 1963 (s. 28) att

under innevarande år framlägga betänkande med förslag till ny lagstiftning

om fastighetsbildning.

Lantmäteristyrelsens framställning den 12 februari 1962

I eu till statsrådet och chefen för justitiedepartementet ställd skrivelse,

dagtecknad den 12 februari 1962, har lantmäteristyrelsen anfört i huvudsak

följande.

Sammanslagningar av landskommuner med städer och köpingar har

under senare år blivit allt vanligare och förberedelser pågår i stor omfattning

för nya sådana sammanslagningar. Det föreliggande behovet av indelningsändringar

av detta slag har påvisats i bl. a. indelningssakkunnigas

betänkande och den med anledning därav avgivna propositionen nr 180

år 1961. Enligt gällande rätt är kommuntypen i princip avgörande för huruvida

fastighetsbildningslagen eller jorddelningslagen och sammanläggningslagen

äger tillämpning. Sammanslagning av kommuner av skilda typer

får på grund härav vittgående konsekvenser på fastighetsbildningens

område och medför betydande olägenheter för fastighetsbildningsväsendet

och i synnerhet för den verksamhet som sammanhänger med jordbrukets

och skogsbrukets rationalisering. Det är sannolikt att fastighetsbildningsfrågorna

härigenom kommer att försvåra kommunsammanslagningar, om

dessa olägenheter icke undanröjes. Lantmäteristyrelsen har på grund härav

funnit sig böra föreslå att åtgärder skyndsamt vidtages för att undvika

sådana komplikationer i samband med kommunsammanslagningar. Styrelsen

har utarbetat förslag till åtgärder, vilka med hänsyn till bland annat

pågående revision av fastighetsbildningslagstiftningen ansetts böra betraktas

som provisoriska. De föreslagna åtgärderna innebär i princip status quo

i territoriellt hänseende i fråga om fastighetsbildningsreglernas tillämp2*

— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 3 avd. Nr 11

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

ning. Betydande utrymme för avvikelser härifrån genom beslut efter utredning

i det enskilda fallet har dock lämnats. Vid sammanträde i ärendet

med 1954 års fastighetsbildningskommitté har kommittén funnit sig vilja

i princip biträda styrelsens förslag. Beträffande fastighetsbildningsverksamheten

inom område, där fastighetsbildningslagen enligt förslaget ej

längre skall äga tillämpning, ävensom inom närbelägna tätbebyggelseområden,

kan anledning föreligga att, för undvikande av snedbelastning

i olika organisationers verksamhet, med stöd av 1951 års kungörelse bemyndiga

tjänsteman i kommunal mätningsorganisation att verkställa lantmäteriförrättning.

Lantmäteristyrelsens förslag redovisas i en den 12 februari 1962 dagtecknad

promemoria. Beträffande först spörsmålet i vilken utsträckning

ändringar i kommunindelningen kan påverka

frågan om tillämplig f a s t i g h e t s b i 1 d n i n g s lags

t i f t n i n g, anföres i promemorian i huvudsak följande.

Om egentlig landskommun eller del därav sammanslås med stad och den

sålunda nybildade kommunen får stadskaraktär, blir de för stad gällande

reglerna om fastighetsbildning automatiskt gällande inom hela den nya

kommunen. Så blir också förhållandet, då egentlig landskommun eller del

därav sammanslås med köping, inom vilken stadsregister föres, eller då

köping utan stadsregister (s. k. jordregisterköping) helt eller delvis sammanslås

med stad eller köping, inom vilken stadsregister föres. Om däremot

endast städer och köpingar med stadsregister (stadsregistersamhällen)

eller enbart egentliga landskommuner och jordregisterköpingar sammanslås,

påverkas fastighetsbildningsreglerna icke av åtgärden.

Rörande de med gällande rätt förenade olägenheterna

ur fastighetsbildningssynpunkt vid kommunsammanslagning

anföres huvudsakligen följande.

Fastighetsbildningslagen är icke avsedd att reglera fastighetsbildningen

på landsbygden. Vid lagens tillkomst omfattade stadskommunerna utom

det för stadsbebyggelse ianspråktagna området i huvudsak endast sådana

angränsande områden som kunde krävas för stadsbebyggelsens utveckling.

Den i lagstiftningen införda principen att fastighetsbildningslagen alltid

skulle gälla inom stad och inom stadsliknande samhällen var därför naturDa

ett antal städer och köpingar sedermera tillfördes områden som icke

kunde beräknas bli ianspråktagna för bebyggelse inom överskådlig tid,

framstod bristerna i den för dessa områden gällande fastighetsbildningslagstiftningen

såsom betydande. De i jorddelningslagen och sammanläggningslagen

införda restriktiva bestämmelserna av jordpolitisk natur ägde

t. ex. icke tillämpning inom stadskommun, en brist som med hänsyn till

den statliga jordbrukspolitikens tidigare inriktning ansågs vara mest framträdande.

För att undvika den omfattande omarbetning av fastighetsbild
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

ningslagen, som skulle erfordrats för undanröjande av denna brist, infördes

genom 1948 års lag möjlighet att efter särskilt förordnande göra

vissa bestämmelser i jorddelningslagen och sammanläggningslagen tilllämpliga

även inom stad.

De med fastighetsbildningslagens tillämplighet på vissa landsbygdsområden

förenade olägenheterna kan emellertid icke numera i tillräcklig grad

elimineras genom förordnanden enligt 1948 års lag. Härtill bidrager flera

omständigheter som sammanhänger med utvecklingen både på jordbrukets

och samhällsbyggandets område och på de ökade krav som numera ställes

på rationalisering av förrättningsverksamheten.

Vad först angår uppkommande olägenheter av jordpolitisk

natur, har jorddelningslagen och sammanläggningslagen tillkommit

vid en senare tidpunkt än fastighetsbildningslagen. Förstnämnda lagar har

dessutom i större omfattning än vad fallet är beträffande fastighetsbildningslagen

blivit föremål för partiella reformer bland annat i rationaliseringssyfte.

Härigenom har jorddelningslagen i större utsträckning än fastighetsbildningslagen

kommit att innehålla bestämmelser som både materiellt

och formellt tillgodoser utvecklingens krav. Det har t. ex. befunnits

att jorddelningslagen ger större möjligheter att lösa de speciella fastighetsrättsliga

problem som numera ofta uppkommer i samband med gruppbebyggelse

inom såväl städer som landsbygdssamhällen. I sådana fall måste

ofta utnyttjas jorddelningslagens möjligheter att utlägga fastighet med

mer än ett markområde eller område gemensamt för flera fastigheter. På

senare tid har även aktualiserats frågan om möjligheten att företaga delning

av fiske inom stadskommun. Enligt ett av lantmäteristyrelsen avgivet

yttrande kan sådan delning av fiske, som kan genomföras enligt 20 kap.

jorddelningslagen, ej ske med stöd av fastighetsbildningslagen. Något klarläggande

domstolsutslag i frågan föreligger ej. Jorddelningslagen medger

slutligen i motsats till fastighetsbildningslagen att förrättningar för bl. a.

avstyckning, gränsbestämning, ägoutbyte och servitutsutbrytning sammanföres

till gemensam handläggning. Dessa möjligheter, som icke kan införas

genom förordnande enligt 1948 års lag, har visat sig utgöra en väsentlig

faktor vid strävandena att förenkla fastighetsbildningsproceduren. De

frågor, som ur fastighetsbildningssynpunkt måste tillmätas den största betydelsen

i förevarande sammanhang, är emellertid de som berör jordbruksnäringen

och skogsbruket ävensom samspelet mellan dessa näringar och

intilliggande tätorter. Frågan om en yttre rationalisering av jordbruksoch

skogsfastigheter har sedan 1948 alltmer tilldragit sig statsmakternas

intresse. Därvid har verksamheten väsentligen kommit att inriktas på positiva

åtgärder för förbättring av jordbrukets och skogsbrukets förhållanden.

Vid de ovan berörda partiella reformerna av jorddelningslagen och

sammanläggningslagen genomfördes särskilda ändringar i syfte att främja

rationaliseringsverksamhetcn. Under senare år har vid ett flertal till
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

fällen ytterligare åtgärder vidtagits i syfte att öka det allmännas insatser

på området, varvid fastighetsbildningsverksamheten ansetts utgöra en mycket

betydelsefull faktor. Sålunda underströks i propositionen nr 148 till

1959 års riksdag omarronderingsverksamhetens betydelse i jordbrukets

och skogsbrukets strukturrationalisering. Vidare framhölls att det för såväl

den enskilde skogsägaren som samhällsekonomien måste vara av stort

intresse att genom olika slag av fastighetsreglerande åtgärder söka i största

möjliga utsträckning undanröja föreliggande missförhållanden beträffande

arronderingen.

Vissa materiella regler i fastighetsbildningslagen — särskilt bestämmelserna

om laga skifte och ägoutbyte — är ägnade att försvåra jordbrukets

och skogsbrukets rationalisering. Tillämpningen av dessa regler inom landsbygdsområden

har visat sig medföra svårigheter i skilda sammanhang såsom

vid tillståndsprövning och värdering. De berörda bristerna, som föranlett

särlagstiftning för Kiruna stad (SFS 1955:378), har under senare

tid fått större betydelse och markeras ytterligare allt efter som intensifieringen

av jordbrukets och skogsbrukets rationalisering fortskrider.

Den pågående och väntade sammanslagningen av kommuner måste förutsättas

innebära att ren landsbygd i stor utsträckning administrativt införlivas

med städer och köpingar. En sådan omfattande förändring av den

kommunala indelningen får givetvis konsekvenser på fastighetsbildningens

område av helt annan storleksordning än tidigare företagna punktvisa införlivanden

med städer och köpingar. Fastighetsbildningslagen, vilken som

förut nämnts icke utformats med tanke på att den skulle gälla på landsbygden,

skulle automatiskt genom kommunsammanslagningarna i mycket

stor omfattning ersätta de för landsbygdsförhållandena gällande och avpassade

fastighetsbildningsreglerna. De olägenheter, som därigenom skulle

uppkomma, är enligt styrelsens mening av sådan art att de icke kan accepteras

ur de synpunkter styrelsen har att bevaka, särskilt med hänsyn till

angelägenheten av insatserna för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering.

Kommunsammanslagningarna kan emellertid enligt styrelsens uppfattning

jämväl väntas medföra vissa organisatoriska olägenheter.

I propositionen nr 148 till 1959 års riksdag uttalades sålunda den

uppfattningen att jämsides med åtgärder i rationaliseringssyfte från lantbruksnämndernas

sida lantmäteriets insatser i samband med omarronderingsverksamheten

borde än mer intensifieras. I propositionen anfördes vidare

att berörda myndigheters personella resurser i nämnda syfte borde

omdisponeras. Efter beslut av 1960 års riksdag angående viss omorganisation

av lantmäteriet har specialorganisationer inom lantmäteristaten inrättats

med uppgift att omhänderha större fastighetsregleringsföretag, vilka

för lantmäteriets vidkommande numera till väsentlig del utgöres av ägout
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

byten mellan flera fastigheter samt av laga skiften. Specialorganisationernas

verksamhet täcker numera väsentligen rikets landsbygd. Vid riksdagsbehandlingen

av lantmäteriets omorganisation framhölls angelagenheten

av att överlantmätarna är aktiva för att få till stånd fastighetsrationaliseringar.

Vid omorganisationen inrättades jämväl en särskild sektion på

lantmäteristyrelsens landsbygdsbyrå för handhavande av fastighetstekmska

uppgifter och en mätningsteknisk avdelning för vissa fotogrammetiska och

beräkningstekniska uppgifter. Styrelsen lämnar härigenom fortlöpande biträde

åt lantmäteristatens organisationer i sådana frågor som planering

av vägnät och ny fastighetsindelning, värderingar och utnyttjande av fotogrammetiska

metoder och instrument samt datamaskiner vid forrattningsverksamheten.

Biträde lämnas även lantmäteriets förrattmngsman genom

den arkivservice som ges från länslantmäterikontoren. Genom denna s. k.

vertikala integration kan förrättningsverksamheten för jordbrukets och

skogsbrukets rationalisering inom lantmäteriet numera bedrivas i samarbete

med kvalificerade experter inom olika grenar av verksamheten och

med utnyttjande av de senaste framstegen på bl. a. databehandlingens

område.

Lantmäteriets positiva insatser i rationaliseringsarbetet och de i det oregående

angivna nya formerna för bedrivande av detta arbete skulle i väsentlig

mån hindras genom att fastighetsbildningsverksamheten efter sammanslagning

av landskommun med stad skulle komma att splittras. Härigenom

skulle lantmäteriets hittillsvarande möjligheter till aktiva insatser,

som i hög grad är beroende av de kontinuerliga kontakterna mellan markägare

och förrättningsmän vid olika slag av åtgärder, väsentligt beskaras.

Härtill kommer att en klar uppdelning av förrättningsverksamheten efter

arten av åtgärder i enlighet med 1948 års lag icke låter sig gora. Åtgärder

för jordbruk och skogsbruk å ena sidan och bebyggelse å andra sidan beror

ofta varandra på ett sådant sätt att de praktiskt ej kan vidtagas var för sig.

I vissa fall berör vidare en och samma åtgärd båda de angivna intressena,

t. ex. avstyckning för bostadsändamål av mark som användes för jordbruk

eller skogsbruk.

Även i organisatoriskt avseende i övrigt skulle kommunsammanslagningarna

i många fall få en icke avsedd effekt. Inom cirka 110 av rikets stader

och ett tjugufemtal andra kommuner finnes kommunala mätningsorganisationer,

vilka handhar fastighetsbildningsverksamheten i den utsträckning

som anges i fastighetsbildningslagen. Detta innebär för vederbörande

kommuner ett betydande ekonomiskt engagemang men har också ansetts

medföra väsentliga fördelar för dem bl. a. med hänsyn till möjligheten att

samordna fastighetsbildningen med vissa kommunala funktioner på samhällsbyggandets

område. Av dessa stadskommuner torde ett flertal komma

att beröras av indelningsändringar. I vissa fall torde därvid stad finna det

förenligt med sina intressen att omhändertaga fastighetsbildnmgsverksam
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

heten i område som tillföres staden, i andra fall däremot torde det komma att

stå klart att något kommunalt önskemål därom icke föreligger. Kommunsammanslagningar

torde komma att genomföras mot bakgrund av väsentligen

näringsgeografiska synpunkter samt investeringskrävande kommunala

funktioner, varvid fastighetsbildningsorganisatoriska frågor torde tillmätas

endast mera sekundär betydelse. Med nu gällande kompetensregler för de

olika fastighetsbildningslagarna och deras betydelse i organisatoriskt avseende

kommer kommunsammanslagningar emellertid ofta att automatiskt

medföra krav på ändringar i nämnda organisationer med därav föranledda

störningar för såväl kommuner som det statliga lantmäteriet. I de

fall lantmäteriet för närvarande svarar för fastighetsbildningsverksamheten

i t. ex. en mindre stad och denna utökas med en eller flera landskommuner,

kan även fråga uppkomma att för staden upprätta särskild kommunal

mätningsorganisation.

Mera betydande förändringar av nu angiven art i organisatoriskt hänseende

bör normalt icke ske, innan klarhet vunnits i fråga om fastighetsbildningslagstiftningens

slutliga utformning och därav föranledda organisatoriska

överväganden gjorts. Även flera mindre förändringar tillsammantagna

kommer att medföra besvärande omställningsförluster och ogynnsamt

påverka möjligheterna att fördela tillgänglig arbetskraft. Organisationsfrågans

slutliga lösning kan i nuvarande läge således enligt lantmäteristyrelsens

mening icke överblickas.

De i det föregående anförda omständigheterna ger enligt styrelsens bedömande

vid handen att en ändring i den kommunala indelningen ej bör

utan vidare medföra en förändring av fastighetsbildningsreglernas tillämpningsområden.

De för landsbygden avpassade reglerna bör bibehålla sin

giltighet även inom område som i administrativt hänseende införlivats med

stad eller köping. Genom den förordade status quoprincip

e n undvikes alla i det föregående berörda olägenheter. Det framhålles

att principen icke får någon verkan beträffande tomtindelat område, inom

vilket reglerna i 1—3 kap. fastighetsbildningslagen alltid gäller oberoende

av kommuntyp.

Lantmäteristyrelsen anser emellertid att vissa undantag från

den sålunda föreslagna huvudregeln bör möjliggöras. Då fråga exempelvis

är om överföring av område av landskommun till stad såsom ett normalt

led i stadens utbyggnad, kan anledning saknas att inom området bibehålla

landsreglerna för fastighetsbildning, intill dess stadsregister eventuellt upplägges

för området. Även eljest kan, särskilt från kommunens sida, intresse

finnas för att ett status quo frångås beträffande visst område. Givetvis bör

icke det förhållandet att hel landskommun sammanlägges med stad utgöra

hinder för att stadsreglerna får giltighet inom ett stadsbebyggelsen närbeläget

område eller eljest inom område av betydelse för den stadsmässiga

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1963

utvecklingen. Möjlighet till prövning i varje särskilt fall, huruvida

landsreglerna skall upphöra att äga tillämpning

inom visst område av en med stad eller stadsregistersamhälle

sammanslagen landskommun eller del

av sådan kommun, anses sålunda böra föreligga. Vid sådan prövning,

liksom eljest då väsentliga kommunala intressen beröres i förevarande

sammanhang, bör kommunala önskemål beaktas. I den mån kommun

sålunda önskar handha fastighetsbildningsväsendet inom staden eller

köpingen och väsentligt statligt intresse icke därigenom skadas bör hinder

icke resas däremot. Det synes dock styrelsen vara oförenligt med undantagsbestämmelsens

syfte att stadsreglerna får sådan giltighet att en tillämpning

av 1948 års lag därigenom aktualiseras.

Styrelsen framhåller vidare att genom de inkorporeringar som företagits

särskilt under de senaste decennierna rikets städer och köpingar redan nu

innehåller betydande landsbygdsområden. Tillämpning av 1948 års lag har

i ett mycket stort antal fall påkallats av hänsyn till jordbruket och skogsbruket

inom stadskommunernas landsbygdsdelar. En fortsatt tillämpning

av 1948 års lag inom de efter kommunsammanslagningen bildade stadskommunerna

måste te sig omotiverad och bidraga till svårigheterna att

överblicka de olika inom kommunen gällande reglerna i fastighetsbildningshänseende.

Med hänsyn härtill har lantmäteristyrelsen funnit sig böra föreslå

att, om landsreglerna äger eller kommer att äga

tillämpning inom stad eller köping, samma regler

skall kunna göras tillämpliga jämväl inom sådant

område av staden eller köpingen, där 1948 års lag

nu kan tillämpas. Härigenom skulle i många fall öppnas möjlighet

att tillskapa enkla, klara förhållanden beträffande de skilda fastighetsbildningslagarnas

tillämpningsområden. Därjämte kan undvikas att inom en

kommun samtidigt tillämpas jorddelningslagen och 1948 års lag, vilken

innebär att endast vissa bestämmelser i förstnämnda lag gäller. Givetvis

bör förefintliga kommunala synpunkter beaktas, i de fall kommun har

egen mätningsorganisation inrättad, och alla i och för sig önskvärda utvidgningar

av landsreglernas tillämpningsområden torde icke kunna genomföras.

Lantmäteristyrelsen behandlar i anslutning härtill frågan, om

anledning föreligger att vid en utvidgning av jorddelning slagens

tillämpningsområde göra enstaka bestämmelser

i fastighctsbildningslagen tillämpliga vid förrättning

enligt jord delning slagen. I första hand avses här

möjligheten att inom område med stadsregister avstycka mark som ej ingår

i fastighetsindelningen. För laga skifte och ägoutbyte gäller i 6 kap. fastighetsbildningslagen

vissa bestämmelser som avviker från eller gäller utöver

vad för motsvarande fall stadgas i jorddelningslagen. Det torde däiför enligt

styrelsen få övervägas i vad mån bestämmelserna närmast i 6 kap. 9

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

och 10 §§ samt 13 § första stycket fastighetsbildningslagen bör i fall som nu

sagts äga tillämpning vid laga skifte och ägoutbyte enligt jorddelningslagen.

Enligt lantmäteristyrelsens mening är dessa stadganden likväl icke av sådan

betydelse att det i nu förevarande begränsade sammanhang erfordras

någon särskild reglering. Som exempel anförs att, ehuru jorddelningslagen

icke innehåller någon bestämmelse som för laga skifte har motsvarighet till

stadgandet i 6 kap. 9 § fastighetsbildningslagen om samordning med byggnadslagen,

ett laga skifte enligt jorddelningslagen uppenbarligen icke kan

handläggas så att plan enligt byggnadslagen icke beaktas. Sammanläggningslagen

tillämpas redan nu inom stad även där stadsregister föres, varför

lantmäteristyrelsens förslag i detta avseende icke anses innebära någon

principiell förändring.

Genom redan skedda kommunbildningar och kommunsammanslagningar

har särskilt under senare år i vissa fall sådana förhållanden uppkommit, att

lagstiftningen för landet lämpligen borde i sin helhet tillämpas inom delar

av stad eller stadsliknande samhälle, där fastighetsbildningslagen på grund

av gallande automatiska regler kommit att äga tillämpning. Med hänsyn till

de olägenheter som kan ha föranletts därav anser styrelsen möjlighet böra

öppnas att utan samband med kommunsammanslagning

åter göra 1 a n d s r e g 1 e r n a tillämpliga. En sådan förändring

av tillämpningsområdet för fastighetsbildningsreglerna kan i nuvarande

lage, om kommun har egen mätningsorganisation inrättad, förbindas med

exklusiv initiativrätt för kommunen. Med ett sådant villkor torde anledning

saknas att inskränka möjligheterna till vissa närmare angivna fall.

Tvärtom torde dessa möjligheter kunna vidgas att avse även andra områden

än som under senare år tillförts städer och oberoende av huruvida områdena

användes huvudsakligen för jordbruk eller bebyggelse eller andra

andamål. Något hinder bör uppenbarligen ej föreligga att väcka sådan fråga

jämväl i samband med kommunsammanslagning. Inga olägenheter synes

vara förenade med att, om kommun så önskar, utnyttja angivna möjlighet

även för hel stad eller stadsliknande kommun, med den mindre modifiering

som ovan angivits. I de fall det statliga lantmäteriet har fastighetsbildningen

om hand inom kommun, som ansöker om tillämpning av jorddelningslagen

och sammanläggningslagen, synes ansökningen alltid böra bifallas.

Detsamma torde även eljest böra gälla, då kommunen icke utgör

stad, med hänsyn tdl de möjligheter som redan nu står kommun till buds

att i sådana fall få verksamheten överflyttad till staten. Skulle däremot stad

med egen mätningsorganisation anse det förenligt med sina intressen att få

landsreglerna tillämpliga inom hela staden eller del därav, synes för bifall

till ansökan böra krävas att det ifrågasatta övertagandet av verksamheten

icke for staten medför olägenheter, som överstiger de sammanlagda fördelarna

därav.

De ställningstaganden som erfordras i förevarande sammanhang bör en
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

ligt lantmäteristyrelsens mening alltid föregås av ingående utredning.

Utredningen anses böra verkställas av lantmäteristyrelsen i samråd

med kommunerna under beaktande av kommunala intressen, de statliga

engagemangen i fastighetsbildningshänseende samt av jordbrukets och

skogsbrukets strukturfrågor. Lantmäteristyrelsen finner det angeläget att

sådan utredning igångsättes i god tid före en sammanslagnings genomförande

och i möjligaste mån även fullföljes dessförinnan. Förslaget innebär,

att landsreglerna behåller sin tillämplighet, intill dess annat beslutas. Undantag

från huvudprincipen berör såväl statliga som kommunala intressen.

I likhet med förhållandena vid prövning av fråga angående registerform

jämlikt fastighetsbildningslagen och jordregisterförordningen samt beträffande

förordnande enligt 1948 års lag synes därför avgörandet i

förevarande hänseende i princip förbehållas Kungl.

Maj : t. Den möjlighet till delegering, som år 1954 infördes i nämnda författningar

och som fullt utnyttjats, synes emellertid av förenklingsskäl

kunna övervägas i förevarande sammanhang. Styrelsen föreslår därför att

prövningen av undantag från den angivna huvudprincipen skall kunna delegeras

till myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Enligt lantmäteristyrelsens mening kan den anpassning av fastighetsbildningslagstiftningen,

som föranledes av planerade indelningsändringar, icke

ske genom revision av fastighetsbildningslagen. En sådan ändring förmenas

bli mycket komplicerad. I stället föreslås utvägen att genom särskilda

bestämmelser reglera gränserna för å ena sidan fastighetsbildningslagens

och å andra sidan jorddelningslagens

och sammanläggningslagens tillämpningsområden.

Den erforderliga regleringen synes lantmäteristyrelsen i nuvarande läge

lagtekniskt böra lösas provisoriskt. Det anses lämpligt att införa

bestämmelserna i en särskild lag. Huvudregeln bör föreskriva att, utan hinder

av vad i lag stadgas, ändring i kommunal indelning varigenom område

tillföres stad eller köping icke skall medföra att jorddelningslagen och

sammanläggningslagen, där de förut gäller inom området, upphör att äga

tillämpning, såvida icke Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer,

därom förordnar. Vidare bör stadgas att, där lagstiftningen för

landet enligt vad nyss sagts äger eller kommer att äga tillämpning inom stad

eller köping och det påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket,

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer må förordna

att jorddelningslagen och sammanläggningslagen skall gälla även inom

annat område av kommunen. Dessutom bör stadgas att vad ovan sagts skall

gälla jämväl vid bildande av stad eller köping.

Någon åtgärd beträffande reglerna för registrering av fastigheter

anses icke påkallad i förevarande begränsade sammanhang. Lantmäteristyrelsen

framhåller, att gällande bestämmelser medger viss anpass
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

ning av registerform till föreliggande förhållanden inom stad och landskommun.

Erforderliga reformer anses böra uppskjutas till den allmänna

revision av registreringsbestämmelserna, som uppdragits åt 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Lantmäteristyrelsen utgår från att i avvaktan härpå

fastighetsregister enligt gällande för stad meddelade bestämmelser icke

kommer att uppläggas, där ej särskilda skäl föranleder till annat.

Lantmäteristyrelsens förslag har jämte därvid fogat utkast till lag angående

tillämpning inom stad av lagen om delning av jord å landet m. m. remissbehandlats

och övervägs för närvarande inom Kungl. Maj :ts kansli.

Remissyttrandena

Lantmäteristyrelsens förslag har vid remissbehandlingen fått ett ganska

blandat mottagande. Göta hovrätt, kammarkollegium, lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, samtliga hörda länsstyrelser, landskommunernas förbund,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, lantbruksförbundet och lantmätareföreningen

tillstyrker förslaget eller lämnar detsamma utan erinran.

Samma ståndpunkt intages av bl. a. överlantmätarna i Jönköpings, Kronobergs,

Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län, länsarkitekten i Jönköpings

län samt drätselkammaren i Sundsvall och i Örnsköldsvik.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, byggnadsstyrelsen, länsarkitekten i

Örebro län, stadsförbundet, drätselkammaren i Härnösand, byggnadsnämnderna

i Örebro, Karlskoga, Ludvika och Sundsvall samt kommunal-tekniska

föreningen avstyrker förslaget.

Till belysning av frågan i vilken utsträckning indelningsändringar kan

påverka frågan om tillämplig fastighetsbildningslagstiftning må först återgivas

följande uttalanden av några överlantmätare.

överlantmätaren i Jönköpings län uppger, att ett preliminärt förslag till

kommunblocksindelning av Jönköpings län visar, att nio block — av länets

totalt 14 —- skulle bildas av kommuner, där nu fastighetsregister såsom för

stad föres i huvudorten. Dessa nio kommunblock upptar över 70 procent av

länets areal. Vid en fullt genomförd sammanslagning av kommunerna inom

blocken skulle detta innebära, att nära tre fjärdedelar av länet skulle falla

under fastighetsbildningslagen. Kommunbildningar i kommunreformens

anda skulle därför uppenbarligen leda till absurditeter i avseende på fastighetsbildningsreglernas

tillämplighet. En liknande uppfattning uttryckes

av överlantmätaren i Kronobergs län. överlantmätaren i Örebro län uppger,

att en preliminär utredning såsom slutligt mål för länets indelning i kommuner

på längre sikt räknat med att samtliga landskommuner i länet kommer

att förenas med stad eller köping.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

17

I fråga om de av lantmäteristyrelsen påtalade olägenheterna ur

fastighetsbildningssynpunkt med det nuvarande regelsystemet

har vid remissbehandlingen framkommit följande synpunkter.

Kammarkollegiet delar lantmäteristyrelsens mening att det icke är önskvärt

att såsom följd av sammanslagning av landskommuner och städer lagen

om fastighetsbildning i stad blir tillämplig på allt större, av jordbruk och

skogsbruk dominerade områden. Kollegiet biträder också meningen att, då

viss kommun eller kommundel befinnes böra efter införlivning med stad

eller köping alltjämt vara underkastad jorddelningslagens jordbruks- och

skogsbrukspolitiska regleringar, detta helst bör ske i den formen att jorddelningslagen

i sin helhet alltjämt får gälla för kommunen eller området.

Länsstyrelsen i Örebro län vitsordar, att vissa olägenheter i fastighetsbildningsbänseende

uppkommer vid kommunala indelningsändringar och

anser det framlagda lagförslaget väl ägnat att eliminera olägenheterna. Vidare

uttalar länsstyrelsen.

I länsstyrelsens blivande plan för ny kommunindelning i länet torde i flera

fall rena landskommuner föreslås bli förenade med stad. Intresset från städernas

sida för dylika sammanslagningar torde huvudsakligen anknyta till

förekommande behov av ytterligare mark utanför den egentliga stadskärnan

för bebyggelseplanering m. m. Frånsett de enstaka anordningar för de

sammanslagna kommunernas gemensamma behov, som torde komma att

bliva uppförda i dessa stadskommuners periferiområden, torde bebyggelsens

utbredning bliva föga märkbar utanför städernas närområden. Karaktären

av ren landsbygd torde i många fall komma att bestå under överskådlig tid.

I den mån bebyggelsen fortskrider, ger emellertid lantmäteristyrelsens förslag

möjlighet till successiv anpassning till den växande stadsbebyggelsen.

Fastighetsbildningsreglernas principiella anknytning till kommuntyp har

enligt landskommunernas förbunds mening sedan länge framstått såsom

otillfredsställande. Skillnaden i bebyggelsestruktur går ej längre mellan

stad och landskommun utan mellan tätbygd och glesbygd. Bebyggelsestrukturen

bör vara avgörande för vilka fastighetsbildningsregler som skall gälla.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåller att det är förenat

med väsentliga olägenheter att fastighetsbildningen inom utpräglade landsbygdsområden

skall regleras av fastighetsbildningslagen och uppger att det

redan nu finns exempel på att strukturrationaliseringen inom jord- och

skogsbruket kan försvåras både i materiellt och formellt hänseende genom

att jorddelningslagen och sammanläggningslagen ej är gällande.

De av lantmäteristyrelsen påtalade olägenheterna av att den för städerna

tillskapade fastighetsbildningslagstiftningen kommit att gälla även för

jord på landsbygden vitsordas även av lantmätareföreningen, som i likhet

med styrelsen anser att en provisorisk lösning skyndsamt bör åstadkommas.

Stadsförbundet vill icke bestrida att vissa olägenheter ur fastighetsbildningssynpunkt

kan uppkomma som följd av att den för städerna avsedda

lagstiftningen på detta område blir tillämplig även å landsbygden men för
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

bundet anser det tveksamt huruvida olägenheterna i praktiken är av så

allvarlig karaktär som gjorts gällande i lantmäteristyrelsens promemoria.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner de av lantmäteristyrelsen anförda

motiven för lagstiftningen självklara men anser att styrelsen bort välja

en annan utväg för att eliminera olägenheterna. Hovrätten anför därvid bl. a.

följande.

Bestämmelserna om de olika fastighetsbildningsreglernas tillämpning är

redan nu synnerligen invecklade och svåröverskådliga. Genom att härtill

foga en ny fristående lag i ämnet ökar man ytterligare den förvirring som

råder på detta område. Det bör övervägas om man icke kan nå syftet genom

att i stället förenkla de gällande reglerna.

Det bör framhållas att de olägenheter som lantmäteristyrelsen finner gällande

lag medföra vid kommunsammanslagningar är ett resultat av den

lösning som statsmakterna år 1950 på styrelsens förslag gav åt då föreliggande

fråga om provisoriska regler. Det diskuterades vid detta tillfälle om

fastighetsbildningsreglerna borde i princip anknyta till registreringstypen

eller till kommuntypen och i enlighet med styrelsens uppfattning valdes den

senare utvägen. Det är blott en konsekvens härav att en kommunsammanslagning

medför en automatisk utvidgning av fastighetsbildningslagens tillämplighet

till att gälla jordregistrerade områden, som inkorporeras med stad

eller annat fastighetsregistersamhälle.

Gällande lagstiftning bortser, anför hovrätten vidare, från det fundamentala

samband som råder mellan registreringsform och fastighetsbildning;

de olika lagarna är genomgående uppbyggda på de fastighetsformer som registreringsbestämmelserna

skapar. Det måste betecknas som oriktigt att

spränga sambandet mellan registrering och fastighetsbildning blott för att

i vissa specialfall lösa gränsdragningsproblem av detalj betonad karaktär.

Hovrätten fortsätter.

Jordpolitiska hänsyn synes även ha spelat en framträdande roll i den tidigare

diskussionen, enligt hovrättens mening med orätt. Dessa jordpolitiska

hänsyn har intet att skaffa med den grundläggande fastighetsformen. De inverkar

på de regler som anger om en begärd åtgärd, t. ex. avstyckning och

sammanläggning eller ägoutbyte, bör bifallas eller vägras i en viss situation.

Sålunda har det, bland annat, varit fråga om att göra vissa bestämmelser

i 19 kap. jorddelningslagen tillämpliga även inom sådana med stad inkorporerade

områden, där jordbruk eller skogsbruk bedrives. Den rätta metoden

härför är självfallet att för sådana fall då dessa områden utgör fastighetsregistrerad

mark införa erforderliga parallella bestämmelser i fastighetsbildningslagen

och icke att upplösa det principiella sambandet mellan registertyp

och fastighetsbildning. Att anknyta fastighetsbildningsreglerna till

kommuntyp måste anses felaktigt; fastighetsbildningen har ej något med

kommunallagstiftningen att göra.

I stället för den av lantmäteristyrelsen föreslagna lagen förordar hovrätten

att bestämmelserna i 4—6 kap. fastighetsbildningslagen omarbetas, så

att vid tillämpning av dessa kapitel med stad skall förstås område, för vilket

skall föras fastighetsregister såsom för stad; denna regel bör alltså gälla

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

oavsett om området är beläget i stad eller på landet. Genom eu sådan ändring

återinföres, uttalar hovrätten, det principiella sambandet mellan registertyp

och fastighetsbildning och därigenom torde även skapas ett underlag för

bibehållande av den statliga lantmäteriorganisationens kompetens inom

områden som inkorporeras med stad eller fastighetsregistersamhälle.

De remissinstanser, som ställer sig kritiska till lantmäteristyrelsens förslag

synes — med nyss angivet undantag — anse att i den mån kommunsammanslagningar

eller andra indelningsändringar förorsakar olägenheter

desamma kan i erforderlig utsträckning undanröjas med tillämpning av den

nuvarande lagstiftningen, d. v. s. speciellt 1948 års lag. Uttalanden av denna

innebörd göres av bl. a. byggnadsstyrelsen, stadsförbundet, kommunal-tekniska

föreningen och länsarkitekten i Örebro län samt byggnadsnämnderna

i Örebro och Ludvika.

Såsom ett alternativ till ett bibehållande av de nuvarande reglerna kan

enligt byggnadsstyrelsen ifrågakomma att genomföra den av lantmäteristyrelsen

diskuterade lösningen med en utredning från fall till fall resulterande

i beslut av Kungl. Maj :t angående vilken lagstiftning som bör gälla inom

visst område.

Byggnadsnämnden i Karlskoga upplyser, att 1948 års lag tillämpats inom

delar av staden sedan 1949 och att under de senaste tio åren all fastighetsbildning

inom staden ombesörjts av stadens mätningsorgan. Nämnden anser,

att fastighetsbildningen förlupit smidigt och att några olägenheter av

den tillämpade lagstiftningen icke yppats. I anslutning härtill anför nämnden.

Fördelarna av att den egna organisationen kunnat handlägga samtliga

inom staden förekommande förrättningar ha däremot varit många och

nämnden vill särskilt framhålla den goda service, som kunnat beredas allmänheten.

Ur nämndens synpunkt har det givetvis också varit av stor betydelse,

att handläggningen av förrättningarna skett i intim kontakt med

nämnden, som av stadsingenjören fortgående informerats om de förrättningar,

som förekomma. Byggnadsnämnden håller också före, att 1948 års lag tillgodoser

jordbrukets och skogsbrukets intressen på ett i stort sett fullgott

sätt. Behov av att införa jorddelningslagens bestämmelser i dess helhet inom

del av Karlskoga stads område föreligger sålunda icke.

Nämndens slutsats är att i princip all fastighetsbildning inom kommun

med självständig mätningsorganisation bör handhas av denna organisation

och att lantmäteriets uppgifter inom sådan kommun bör begransas att

avse avstyckningar för jordbruks- och skogsbruksändamål i enlighet med

1948 års lag samt laga skiften. I den mån det kommunala organet icke är

utbyggt att övertaga fastighetsbildningen inom de införlivade områdena

synes, anför nämnden, från fall till fall böra träffas överenskommelse med

det statliga lantmäteriet att detta tills vidare ombestyr fastighetsbildningen.

I samma slutsats, som nyss sagts, utmynnar även kommunal-tekniska

föreningens yttrande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

Flera remissinstanser ger uttryck åt den uppfattningen att det bör vara

möjligt att lösa förekommande problem med tillämpning av 1948 års lag

åtminstone till dess den nuvarande heterogena fastighetsbildningslagstiftningen

ersatts av en ny för land och stad gemensam lag.

I anledning av lantmäteristyrelsens uttalande, att jorddelningslagen ger

större möjligheter än fastighetsbildningslagen att lösa de speciella problem,

som uppkommer i samband med gruppbebyggelse framhåller bl. a. kommunal-tekniska

föreningen att problem av detta slag berör endast områden

med stadsmässig bebyggelse, d. v. s. områden där jordpolitiska synpunkter

ej skall beaktas. Länsarkitekten i Örebro län betonar att i sådana fall stadsplan

i regel föreligger och att därmed fastighetsbildningslagen blir tillämplig.

Föreningen erinrar även om att 1959 års ändringar i byggnadslagstiftningen

öppnat möjligheter för ökad användning av avstyckningsinstitutet

inom områden av detta slag och uppger att det t. o. m. gjorts lyckade försök

att lösa problem av detta slag genom laga skifte.

Beträffande delning av fiske inom stadskommun uttalar kommunal-tekniska

föreningen att sådana förrättningar veterligen ej förekommer så ofta

att de kan motivera en lagstiftning av den föreslagna omfattningen och innebörden.

I fråga om sammanförande av flera förrättningar till gemensam handläggning

hävdar byggnadsnämnderna i Örebro och Ludvika samt kommunal-tekniska

föreningen att ett sådant förfarande redan nu förekommer även

då fastighetsbildningslagen är tillämplig, överlantmätaren i Kopparbergs

län uttalar emellertid att något stöd för det tillämpade förfarandet icke

finnes. Om det av formella skäl skulle anses erforderligt att lagfästa den

praxis som råder bör enligt byggnadsnämndens i Ludvika mening de lagtekniska

svårigheterna härför icke vara oöverstigliga.

Jordbruksnäringens och skogsbrukets intressen tillgodoses enligt kommunal-tekniska

föreningens mening på ett tillfredsställande sätt av 1948

års lag. Härom anför föreningen följande.

Inom områden, där 1948 års lag tillämpas, handläggas nämligen jord- och

skogsbruksförrättningarna i den mån fastighetsbildningen för sådana ändamål

sker genom avstyckning (vilket torde vara fallet i fråga om det helt

övervägande antalet fastighetsbildningar för detta ändamål) antingen

av statligt anställda lantmätare, eller av kommunalt anställda mätningsmän,

som lantmäteristyrelsen själv prövat och befunnit vara lämpliga att

handlagga förrättningar av detta slag. Laga skifte och ägoutbyte av mark,

som ingår i jordbruks- och skogsbruksfastigheter, och som är belägen inom

område, där FBL tillämpas, handlägges enligt gällande regler i princip av

det statliga lantmäteriet. En ändring av en kommuns status påverkar sålunda

ej lantmäteriets möjligheter att genomföra den av 1959 års riksdag

beslutade omarronderingsverksamheten eller specialorganisationernas möjligheter

att utöva sin verksamhet.

I sak samma mening uttalas av länsarkitekten i Örebro län och byggnadsnämnden

i Örebro. Av motsatt uppfattning är bl. a. överlantmätaren

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1963 21

och lantbruksnämnden i Kopparbergs län. Byggnadsnämnden i Ludvika

anser att lantmäteristyrelsen överbetonat skogs- och jordbruksproblemen på

bekostnad av tätortsproblemen som även de är betydelsefulla och ofta

torde utgöra en väsentlig anledning till beslut om sammanslagning av städer

och landskommuner. Vid denna typ av indelningsändringar torde, anser

nämnden, de förrättningar som är förknippade med skogs- och jordbruket

komma att helt överskuggas av de förrättningar som har med tätbebyggelsens

expansion att göra. Det av styrelsen nämnda samspelet mellan nämnda

näringar och närliggande tätorter torde oftast ha större realitet då det gäller

andra typer av indelningsändringar, t. ex. sammanslagningar av flera

landskommuner. Byggnadsnämnden i Sundsvall uttalar i detta sammanhang

följande.

Jordbruks- och skogsfrågor är givetvis viktiga, men det är stadsbyggnadsoch

bostadsfrågor också. Dessa tränger sig mer och mer på i takt med en

gemensam lag. Det är nog heller inte så, att jord- och skogsbrukets rationalisering

står och faller med den ena eller andra lagen. Det vore att överdriva

deras betydelse. Problemets kärna torde mindre vara en lagfråga än

fastmer en organisatorisk uppgift. I stort gäller det att finna en form där

statliga och kommunala enheter kan arbeta sida vid sida samordnade på ett

sådant sätt, att tillgängliga resurser i fråga om arbetskraft och dyrbarare

utrustning bäst utnyttjas och så smidigt som möjligt kan dirigeras dit,

de bäst behövs. Då såväl lantmäteriet som städernas mätningsväsen sorterar

under lantmäteristyrelsen torde denna vara den givna sammanhållande

ramen. Hur organisationen därinom bör ordnas synes böra studeras av

lantmäteristyrelsen och städerna gemensamt.

Frågan om den jordpolitiska kontrollen i fall då jorddelningslagen ej är

tillämplig behandlas av kommunal-tekniska föreningen, som därvid erinrar

om att lantmäteristyrelsen år 1948 icke ansåg visat att någon tendens till

obehörigt utnyttjande av fastighetsbildningslagens brist på regler i detta hänseende

gjort sig gällande och därför ifrågasatte om den då aktuella lagstiftningen

borde genomföras. Föreningen fortsätter.

Det förefaller oklart, vilka fall av ur jordpolitisk synpunkt olämplig fastighetsbildning,

som därefter uppkommit inom områden, där 1948 års lag

eller FBL gäller och som kommit styrelsen att nu anse en ny, provisorisk

lagstiftning brådskande och angelägen.

I detta sammanhang vill kommittén dessutom erinra om att sedan år

1948 jordförvärvslagen har tillkommit, vilken lag ytterligare skärper den

jordpolitiska kontrollen inom såväl JDL:s som FBL:s tillämpningsområden.

Genom sin avfattning (2 §) torde denna lagstiftning få anses effektivt reglera

den helt övervägande delen (avstyckningsförrättningar enligt JDL eller

FBL) av de fastighetsbildningsförrättningar, som avse att skapa nya fastigheter

för jordbruks- och skogsbruksändamål, och lagen utgör sålunda

ett verksamt korrektiv mot ur dessa synpunkter olämplig fastighetsbildning.

Byggnadsnämnden i Sundsvall anser, att lantmäteristyrelsens förslag

lätt kan uppfattas så som om all jordpolitisk kontroll skulle vara satt ur spel

inom stad, vilket icke är fallet. Dels finns fortfarande jordförvärvslagen och

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

lantbruksnämnderna, vilka bildar ett lika finmaskigt nät som jorddelningslagen,

dels sker i praktiken en analogitillämpning av olika lagregler på området,

på samma sätt som måste ske för att överbygga svalget mellan jorddelningslagen

och byggnadslagstiftningen.

Kommunal-tekniska föreningen vänder sig mot lantmäteristyrelsens uttalande

att en klar uppdelning av förrättningsverksamheten efter arten av

åtgärder i enlighet med vad som gäller enligt 1948 års lag icke låter sig göra.

Föreningen anför därvid.

Man torde nämligen kunna konstatera, att hittills tillämpat system med

införande av områden, där 1948 års lag gäller, i allmänhet fungerat tillfredsställande

och det lär med hänsyn härtill vara svårt att finna motiv för att

denna ordning icke fortsättningsvis skall kunna fungera under de förhoppningsvis

relativt få år, som återstå innan en ny fastighetsbildningslagstiftning

kan bliva gällande. Det synes också, som om lantmäteristyrelsen förbisett

det faktum, att fastighetsbildning inom en stadskommun (motsvarande)

praktiskt taget alltid grundar sig på någon form av planläggning ■—

översiktsplanering eller detaljplan. De intressemotsättningar, som lantmäteristyrelsen

angivit som tänkbara vid fastighetsbildning för bostadsändamål

respektive jordbruk eller skogsbruk, torde sålunda få anses vara

av enbart teoretiskt intresse men ej praktiskt betydelsefulla.

Frågan om den föreslagna lagstiftningens verkan i organisatoriskt

avseende har uppmärksammats i flera remissyttranden. Flera

remissinstanser anser, att det framlagda förslaget innebär betydande ingrepp

i organisatoriskt avseende.

Kommunal-tekniska föreningen framhåller, att det framlagda förslaget

kommer att påverka gränsdragningen mellan de statliga och kommunala

fastighetsbildningsorganen och att detta medför olägenheter och skapar*

oklarhet, bl. a. i fråga om huvudmannaskapet för fastighetsbildningen och

därmed sammanhängande frågor. Föreningen anför vidare.

Som framgår av styrelsens promemoria finnas inom ca 110 av rikets städer

och ett 25-tal andra kommuner, kommunala mätningsorganisationer

inrättade, vilka handhava ej blott förrättningsverksamheten utan såväl mätningsväsendet

som fastighetsbildningsväsendet och övriga därmed sammanhängande

arbetsuppgifter inom dessa samhällen under byggnadsnämndens

tillsyn.

Kommittén delar lantmäteristyrelsens uppfattning, att detta för vederbörande

kommuner innebär ett betydande ekonomiskt engagemang, vilket

dock för kommunerna ansetts medföra så väsentliga fördelar, bl. a. med

hänsyn till den ökade snabbheten i ärendenas behandling och de ökade

möjligheterna till samordning av fastighetsbildningen med vissa andra kommunala

funktioner på samhällsbyggandets område, att fördelarna uppenbarligen

väl motivera kostnaderna. Det torde för övrigt vara synnerligen

tacksamt om kommunernas kostnader för fastighetsbildningsverksamheten

skulle bli lägre, om arbetena utfördes av statliga organ. Härvid bör dessutom

observeras, att förrättningsverksamheten endast får uppfattas som

ett led i ett samhälles utbyggnad från råmark till färdiga bostäder eller

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

eljest genomförd detaljplan. För att kommunerna sålunda bl. a. skola

kunna bedriva en klok, aktiv och förutseende markpolitik och vad därmed

sammanhänger fordras, att det finns kommunala organ, som kunna betjäna

kommunen och den byggande allmänheten i hithörande frågor. I städer

och andra kommuner med egen kommunal mätningsorganisation ombesörjer

denna sålunda triangelmätningar, stommätningar, grundkartemätningar,

utstakningar och vissa utredningar i samband med detaljplaner m. m., förrättningsverksamheten,

vissa med byggnadslov sammanhängande besiktningar

in. in.

Med nu gällande regler ligger det i kommunens hand, att avgöra om den

vill ha egen mätningsorganisation eller ej. Det är vidare med nu gällande

bestämmelser i princip en kommunal angelägenhet att avgöra, om man vill

föra fastighetsregister såsom för stad inom kommunen eller viss del därav.

Då avgränsningen mellan fastighetsbildningslagens och jorddelningslagens

tillämplighetsområden bestämts av fastighetsregistreringssättet, får det i

första hand anses vara en kommunal angelägenhet att jämväl bestämma

gränsen mellan dessa lagars tillämplighetsområden.

Enligt föreningens mening skulle kommunernas valfrihet i nu nämnda

avseenden försvåras eller rent av omöjliggöras om det framlagda lagförslaget

genomföres.

Liknande uppfattningar som från kommunal-tekniska föreningen uttalas

även av byggnadsnämnden i Örebro, som särskilt framhåller att en stads

inätningsväsen och planorgan måste få arbeta tillsammans och i anslutning

därtill anför.

Frågan om stadens uppdelning mellan två olika mätorganisationer har

också andra aspekter. Vem skall svara för att det finns ett utbyggt stomnät,

när fastighetsbildningen skall ske, sedan stadsplan fastställts och området

skall övertagas av stadens organ? Vem skall överhuvud svara för utbyggnad

och underhåll av gemensamt erforderliga triangel- och polygonnät?

Att staden får bekosta dem torde vara säkert. I och för sig är det naturligtvis

ingenting som direkt hindrar, att stadens organ i ytterzonen svarar

för grundkartearbeten, utstakningar, stomnät etc., medan lantmäteriet sköter

de laga förrättningarna, men det förefaller inte att vara något system att

eftersträva. Staden måste hävda, att dess mätningsväsende skall vara så

organiserat, att det på bästa sätt främjar bebyggelseutvecklingen. Det synes

inte den uppdelning göra, som lantmäteristyrelsens förslag medför.

Byggnadsnämnden i Sundsvall ger följande beskrivning av förslagets

konsekvenser i förevarande sammanhang.

Lantmäteristyrelsens förslag innebär, att eu utökad stad av den struktur,

som Sundsvall kan väntas få efter nu aktuell kommunsammanslagning,

skulle uppdelas i två delar, dels en stadskärna, där staden själv skulle få

ombesörja mätningsverksamheten och dels en ytterzon under det statliga

lantmäteriet, där dock stadens organ skulle komma in allteftersom stadsplaner

fastställs. Huvudorsaken till sammanslagningen, som staden ser

det, är behovet att exploatera nya områden för bebyggelse utanför den nuvarande

kärnan. Stadsbebyggelsen måste successivt tränga allt längre ut i

ytterzonen. Intresset ur plan- och bebyggelsesynpunkt måste vara stort i de

områden där kompetensgränsen mellan eget och statligt mätningsväsende

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1963

skulle gå. Så kan man nog inte ha det. Stadens mätningsväsen och planorgan

måste få arbeta tillsammans. Fastighetsbildning för tätbebyggelse

börjar inte, när stadsplan fastställts. Planläggningen bör långt tidigare förberedas

inte bara genom upprättandet av grundkartor utan även genom

sammanläggningar, ägoutbyten, sammanföringsförrättningar etc. Det är

nog ingen överdrift att säga, att det är viktigare för staden, att på detta

stadium kunna dirigera, samordna och påskynda arbetena än att vara huvudman

för själva tomtbildningsverksamheten efter stadsplans fastställlande.

Svenska stadsförbundet uppfattar förslaget på följande sätt.

Såvitt förbundsstyrelsen kan finna skulle genom det nu föreslagna nya

systemet stora olägenheter kunna uppstå för det kommunala mätningsväsendet

och för stadssamhällenas planeringsverksamhet över huvud taget.

Man skulle på detta sätt få ett delat huvudmannaskap inom fastighetsbildnings-

och mätningsväsendet. Sålunda skulle inom en stads landsbygdsområden

denna verksamhet som har nära samband med planväsendet drivas

utan överinseende av stadens byggnadsnämnd med därav följande risker

att den erforderliga nära kontakten med den kommunala planeringen går

förlorad. — Även ur rent organisatorisk och arbetsekonomisk synpunkt kan

ett splittrat huvudmannaskap, där de förutvarande kommungränserna utgör

skiljelinjen, icke anses rationellt. I lantmäteristyrelsens promemoria har

påpekats, att lantmäteriets positiva insatser i rationaliseringsarbetet och de

i promemorian angivna nya formerna för bedrivande av detta arbete i väsentlig

mån skulle hindras därigenom att fastighetsbildningsverksainheten

efter sammanslagning av landskommun med stadskommun skulle komma

att splittras varigenom lantmäteriets hittillsvarande möjligheter till aktiva

insatser skulle beskäras. Enligt förbundsstyrelsens åsikt torde emellertid

olägenheterna av en splittring av det kommunala mätningsväsendet och de

kommunala insatserna på detta område få bedömas som än allvarligare.

Härtill kommer, att det erfarenhetsmässigt visat sig att stor arbetsbalans

förekommer inom det statliga lantmäteriet med bl. a. långa väntetider som

följd.

Drätselkammaren i Härnösand anser att ett genomförande av förslaget

sannolikt kommer att medföra den nackdelen att mätningsväsendet klyves.

Om genom kommunalindelningsändring en tätort utanför stadskärnan tillfaller

en stad, torde det vara klart att denna tätorts utveckling och planering

är en viktig kommunal angelägenhet. För planering och genomförande

krävs ett intensivt samarbete mellan olika kommunala instanser, och det

faller sig naturligt att kommunen även för en inkorporerad tätort använder

sig av den organisation som redan finns. Det torde därför, anser drätselkammaren,

knappast ifrågasättas att inte kommunens egen mätningsorganisation

skall ombesörja erforderlig stommätning m. in. Enbart för det led i tätortens

utveckling som omfattas av själva fastighetsbildningen skulle således

en helt annan organisation inkopplas. En sådan lösning skulle givetvis

vara tänkbar men är knappast rationell.

Sveriges skogsågareföreningars riksförbund framhåller att det med hänsyn

till den pågående strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruk

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

är olämpligt att splittra fastighetsbildningsverksamheten inom landsbygdsområdena

på olika organ. Inom dessa områden bör därför liksom hittills fastighetsbildningen

handhas av det statliga lantmäteriet. Samma uppfattning

uttalas av lantbruksförbundet.

Den splittring i fråga om organisationen av fastighetsbildningsverksamheten

som kan bli följden av ett genomförande av lantmäteristyrelsens förslag

behandlas även av lantmätareföreningen, som anser det uppenbart att

splittringen är ägnad att motverka såväl enskilda som statliga och kommunala

intressen. Föreningen anför vidare.

Härtill kommer att den vinst beträffande fastighetsbildningsproceduren,

som normalt erhålles genom fortsatt tillämpning av de rationaliserade landsreglerna,

till stor del går förlorad. Exempelvis kan möjligheten att sammanföra

avstyckning och ägoutbyte till gemensam handläggning, vilket ofta sker

vid plangenomförande och även eljest, icke utnyttjas i de fall avstyckningen

verkställes av den jämlikt 1951 års KK utsedde förrättningsmannen.

Till undvikande av dessa följder föreslår föreningen vissa ändringar i

nämnda kungörelse.

En speciell synpunkt framföres av överlantmätaren i Kopparbergs län,

som framhåller, att den nuvarande automatiskt verkande regeln kan få till

följd att den för länet gällande särlagstiftningen icke kan tillämpas inom

områden som införlivas med stad eller köping.

Utskottet

Fastighetsbildningen i städer och stadsliknande samhällen regleras i

första hand av bestämmelser i 1917 års lag om fastighetsbildning i stad (fastighetsbildningslagen).

Motsvarande stadganden beträffande landsbygden

återfinnes i 1926 års lagar om delning av jord å landet (jorddelningslagen)

och om sammanläggning av fastigheter å landet (sammanläggningslagen).

Lagstiftningen är så utformad att kommuntypen i princip blivit avgörande

för frågan om vilka stadganden som skall reglera fastighetsbildningen inom

visst område. Om landskommun, inom vilken bestämmelserna för landet

är gällande, helt eller delvis uppgår i stad, blir således fastighetsbildningslagen

automatiskt tillämplig även inom den införlivade delen. Eftersom i

städerna ej sällan ingår betydande områden av ren landsbygdskaraktär, har

det emellertid av jordpolitiska skäl ansetts påkallat att beträffande sådana

områden möjliggöra tillämpning av de för landet gällande reglerna lör avstyckning

och sammanläggning. Så har skett genom införandet av 1948 års

lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning i stad. Fastighetsbildningen

i städer och stadsliknande samhällen ombesörjes oftast av eu kommunal

mätningsorganisation, medan motsvarande uppgifter i övriga tätorter

och på landet ankommer på det statliga lantmäteriet.

I motionerna erinras om att utvecklingen i fråga om den kommunala

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

indelningen bl. a. kan väntas medföra att betydande delar landsbygdsområden

förenas med stad. Motionärerna hemställer om snara åtgärder för

att möta vissa i motionerna angivna olägenheter som med nuvarande lagstiftning

kan uppstå från fastighetsbildningssynpunkt vid kommunsammanslagning.

Såsom motionärerna framhållit, har detta spörsmål upptagits till övervägande

av lantmäteristyrelsen i samband med att frågan om riktlinjerna

för den framtida kommunala indelningen år 1961 underställdes riksdagens

prövning. I en den 12 februari 1962 dagtecknad framställning till chefen för

justitiedepartementet har lantmäteristyrelsen sålunda bl. a. uttalat att sammanslagning

av kommuner av skilda typer genom lagstiftningens utformning

medför betydande olägenheter för fastighetsbildningsväsendet. Till

stöd för denna uppfattning har styrelsen i huvudsak åberopat att fastighetsbildningslagen,

som icke är avsedd att reglera fastighetsbildningen på landsbygden,

i mindre grad än jorddelningslagen och sammanläggningslagen anpassats

efter de krav som utvecklingen ställer på lagstiftningen inom detta

rättsområde. Lantmäteristyrelsen har i likhet med motionärerna särskilt

befarat ogynnsamma verkningar av såväl jordpolitisk som organisatorisk

ait i fråga om den av statsmakterna pa olika sätt främjade rationaliseringsverksamheten

inom jordbruks- och skogsbruksnäringarna. Enligt styrelsens

mening erbjuder 1948 års lag ej tillräckliga möjligheter att motverka dessa

olägenheter. Styrelsen anser det jämväl sannolikt att fastighetsbildningsfrågorna

vid angivna förhållanden kan försvåra kommunsammanslagningar.

Lantmäteristyrelsen har därför föreslagit lagstiftning av innebörd i huvudsak

att ändringar i den kommunala indelningen icke skall påverka frågan

om tillämplig fastighetsbildningslagstiftning. Enligt förslaget skall likväl

efter beslut i varje särskilt fall betydande undantag från denna huvudregel

kunna medgivas. Om del av landskommun införlivas med stad såsom ett

normalt led i stadens utbyggnad, skall sålunda kunna förordnas att reglerna

för landet skall upphöra att äga tillämpning inom det införlivade området.

Bestämmelserna för landet skall vidare, om de till följd av ändrad kommunindelning

blivit gällande inom stad, kunna göras tillämpliga också inom

sådan del av staden, där fastighetsbildningen regleras av såväl fastighetsbildningslagen

som 1948 års lag.

Av den föregående redogörelsen framgår att åt 1954 års fastighetsbildningskommitté

uppdragits att närmare undersöka, om icke fördelar kan

vinnas genom att fastighetsbildningen såväl i stad som på landsbygden

regleras i samma lag. Kommittén beräknar enligt uppgift i riksdagsberättelsen

år 1963 att under året kunna framlägga betänkande med förslag till

ny fastighetsbildningslag. Med hänsyn till ämnets beskaffenhet måste det

emellertid antagas att proposition på grundval av kommitténs betänkande

icke kan föreläggas de närmaste årens riksdagar. Såsom motionärerna och

lantmäteristyrelsen påpekat förberedes f. n. ändringar i den kommunala

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963

indelningen, genom vilka ren landsbygd i stor utsträckning kommer att

ingå i stad. Dessa landsbygdsområden kommer inom överskådlig tid uppenbarligen

endast delvis att tagas i anspråk för tätbebyggelse och i övrigt liksom

förut användas för jordbruk och skogsbruk. I motionerna beröres därför

enligt utskottets mening väsentliga problem.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har vid remissbehandlingen

av lantmäteristyrelsens förslag delade meningar yppats rörande den

av styrelsen ifrågasatta lagstiftningens lämplighet. Förslaget har sålunda

avstyrkts av flera remissinstanser. Härvid har i huvudsak åberopats dels

att förekommande problem i avvaktan på den nya fastighetsbildningslagen

borde kunna lösas med tillämpning av 1948 års lag och dels att förslaget

för berörda kommuner med egen mätningsorganisation skulle medföra vissa

organisatoriska olägenheter. Utskottet finner emellertid i likhet med motionärerna,

lantmäteristyrelsen och flertalet remissinstanser starka skäl

tala för att i avvaktan på den nya för stad och land gemensamma lagstiftningen

provisoriska åtgärder bör vidtagas för att undvika att ändringar i

den kommunala indelningen medför ändring i fråga om tillämplig fastighetsbildningslagstiftning,

såvida icke i särskilda fall detta är påkallat av

de lokala förhållandena. Med hänsyn till att lantmäteristyrelsens förslag

i ämnet f. n. övervägs inom justitiedepartementet finner utskottet att något

ställningstagande från riksdagens sida rörande utformningen av dylika åtgärder

icke är påkallat. Då utskottet därjämte anser sig kunna utgå från

att frågan om provisorisk lagstiftning bringas till en tillfredsställande lösning

innan de av 1962 års riksdagsbeslut aktualiserade ändringarna i kommunindelningen

genomföres, synes någon riksdagens åtgärd i anledning

av motionerna icke erfordras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1: 553 och II: 665, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 mars 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl*, Göran Karlsson*,

Kristiansson, Knut Johansson*, Georg Carlsson, Åkesson och Schött*;

från andra kammaren: herr Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar

Svenning, Hamrin i Kalmar, Turesson, Sundelin* och Tobé.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.