Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 194-7

1963-04-02 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:13, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 194-7

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni

194-7 (nr 385) m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 februari 1963 dagtecknad proposition, nr 46, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

V

1) Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att i byggnadslagen den 30 juni 1947 skall inforas

en nv paragraf, betecknad 44 a §, av nedan angiven lydelse samt att 45 &

nämnda lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

44 a §.

Har fråga väckts om antagande

eller ändring av stadsplan för område

med äldre bebyggelse, som det av

historiska eller kulturhistoriska skäl

är angeläget att hålla i värdigt skick,

och är bebyggelsen vanvårdad eller

företer den eljest väsentliga brister av

beskaffenhet att försvåra genomförandet

av en lämplig stadsplan, må

Konungen, om härav påkallade åtgärder

prövas icke lämpligen kunna

verkställas annorledes än i ett sammanhang,

medgiva staden att i erforderlig

omfattning lösa mark som be.

röres av åtgärderna ävensom annan

inom området eller i dess omedelbara

närhet belägen mark, för vars ändamålsenliga

utnyttjande åtgärderna

1 Senaste lydelse av 45 §, se SFS 1953:329.

rihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

kunna väntas bliva av väsentlig betydelse.

Vid bestämmande av vad som

må lösas skall skälig hänsyn tagas till

markägares önskemål att förena sig

med staden om åtgärderna och gjorda

utfästelser att bidraga till deras

genomförande.

45 §.

Är, i annat fall än i 44 § sägs, mark

som ingår i byggnadskvarter icke bebyggd

i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen och kan stadsplanens

genomförande ej förväntas

äga rum inom skälig tid utan stadens

ingripande, må Konungen medgiva

staden att lösa marken i den mån så

erfordras. Kan syftet vinnas genom

att staden allenast löser å marken

uppförd byggnad för nedrivning, må

Konungen lämna tillstånd därtill.

45 §.

Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §

sägs, mark som ingår i byggnadskvarter

icke bebyggd i huvudsaklig

överensstämmelse med stadsplanen

och kan stadsplanens genomförande

ej förväntas äga rum inom skälig

tid utan stadens ingripande, må

Konungen medgiva staden att lösa

marken i den mån så erfordras. Kan

syftet vinnas genom att staden allenast

löser å marken uppförd byggnad

för nedrivning, må Konungen lämna

tillstånd därtill.

Prövas ansökan-----eller inteckningsboken.

Finnes i — — —r--villkorliga fastställelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

2) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation

Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation

samt rubriken till 108 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1

(Föreslagen lydelse)

Fastighet, som —

1. för befästning

12. för att bevara kulturhistoriskt

synnerligen märklig byggnad eller

synnerligen märklig fast fornlämning

som ej kan tryggas på annat sätt eller

bereda erforderligt utrymme däromkring;
-

--det nödigt:

eller naturminne;

12. för att bevara kulturhistoriskt

synnerligen märklig bebyggelse eller

synnerligen märklig fast fornlämning

som ej kan tryggas på annat sätt eller

bereda erforderligt utrymme däromkring;
-

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1958: 436, av 108 § jämte rubrik, se SFS 1952: 689.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13. för linbana-----nu nämnts.

Särskild rätt--------är sagt.

11. Särskilda bestämmelser om expro- 11. Särskilda bestämmelser om expropriation

för naturskyddsändamål el- priation för naturskyddsändamål eller

för att bevara kulturhistoriskt ler för att bevara kulturhistoriskt

märklig byesnad eller fast fornläm- märklig bebyggelse eller fast fornlämning.

ning.

108 §.

Expropriation för —- — — — — naturskydd och som kan på ett betryggande

sätt ansvara för egendomen.

Fråga om expropriation för att be
-

vara kulturhistoriskt märklig byggnad

eller fast fornlämning eller om

expropriation av mark omkring sådan

byggnad eller fornlämning må

väckas endast av riksantikvarien. Sådan

expropriation må äga rum endast

till förmån för kronan, kommun

eller sådan förening eller stiftelse,

vars huvudsakliga uppgift är ägnad

kulturminnesvård och som kan på ett

betryggande sätt ansvara för egendomen.

Fråga om expropriation för att bevara

kulturhistoriskt märklig bebyggelse

eller fast fornlämning eller om

expropriation av mark omkring sådan

bebyggelse eller fornlämning må

väckas endast av riksantikvarien. Sådan

expropriation må äga rum endast

till förmån för kronan, kommun eller

sådan förening eller stiftelse, vars

huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård

och som kan på ett

betryggande sätt ansvara för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

dels i första kammaren nr 593 av herr Enarsson och i andra kammaren

nr 728 av herrar Källenius och Stiernstedt;

dels i första kammaren nr 594 av herr Holmberg m. fl. och i andra kammaren

nr 727 av herr Fröding m. fl.;

dels i första kammaren nr 595 av herr Svanström;

och dels i andra kammaren nr 729 av herr Tobé. I

I motionerna I: 593 och II: 728, som är likalydande, hemställes

»I) att riksdagen vid behandling av det till proposition nr 46 fogade förslaget

till Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) måtte

besluta,

att rätt att lösa mark skall föreligga endast där vederbörande fastighetsägare

icke inom skälig tid visat sig beredd och i stånd att på egen hand

genomföra ett godtagbart miljöskyddsprogram samt endast under förutsättning
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

a) att bebyggelsen är uppenbart vanvårdad;

b) att stadsplan är fastställd och

c) att ett program, i vilket förutsättningarna och sättet för saneringens

genomförande tydligt angives, föreligger ävensom

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderliga författningsändringar.

»

I motionerna I: 594 och II: 727, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 46 måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förnyad utredning angående erforderliga

lagstiftningsåtgärder för bevarande av historiskt eller kulturhistoriskt

värdefulla miljöer vid den fortgående förnyelsen av byggnadsbeståndet,

varvid förutsättes att de i motionen anförda synpunkterna angående fastighetsägarnas

möjligheter att bidraga till miljöskyddet särskilt beaktas.»

I motionen I: 595 hemställes om riksdagens beslut »att i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställa om föreskrifter att vid i proposition 46 berörda åtgärder

till skydd för historisk och kulturhistorisk värdefull bebyggelse regelmässigt

tillskapas en samarbetsnämnd i enlighet med i motionen framförda

synpunkter.»

I motionen II: 729 hemställes, under hänvisning till att departementschefens

uttalanden rörande saneringsprogram såsom förutsättning för expropriationstillstånd

syntes böra föranleda komplettering av byggnadsstadgan,

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå en komplettering

av byggnadsstadgan av antydd art».

För motionernas närmare innehåll redogöres nedan.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att främja en önskvärd sanering av äldre, från historisk eller kulturhistorisk

synpunkt värdefull bebyggelse föreslås i propositionen viss utvidgning

av byggnadslagens och expropriationslagens inlösningsregler.

Propositionens tillkomst

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 16 december

1960 numera regeringsrådet Voldmar Körlof, ordförande, borgarrådet Joakim

Garpe, ledamoten av riksdagens andra kammare agronomen Erik Grebäck,

ledamöterna av riksdagens första kammare civilingenjören Gustaf

Henry Hansson, förbundsordföranden Knut Johansson och redaktören Birger

Lundström samt dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

sågverksarbetaren Olof W. Wiklund att såsom sakkunniga verkställa översyn

av expropriationslagstiftningen. Att såsom experter biträda de sakkunniga

-— vilka antagit benämningen expropriationsutredningen — har sedermera

förordnats advokaten Michaél Hernmarck, andre förbundsordföranden

Äke Lindh samt stadsjuristen Erik Gustaf Westman.

Sedan överståthållarämbetet med skrivelse den 27 april 1961 till Kungl.

Maj :t överlämnat en av stadsfullmäktige i Stockholm vid sammanträde den

20 februari samma år beslutad framställning om viss komplettering av inlösningsbestämmelserna

i 44 § byggnadslagen, förordnade Kungl. Maj :t den

27 juli 1961 att skrivelsen jämte därvid fogade handlingar skulle överlämnas

till expropriationsutredningen för att tagas under övervägande vid fullgörande

av utredningsuppdraget. Till utredningen överlämnades jämväl en

från styrelsen för Stockholms stads brandförsäkringskontor inkommen

skrift, vari framförts vissa synpunkter på den av staden väckta frågan.

Stockholms stads framställning, vilken är ett led i stadens åtgärder för att

få till stånd en sanering av bebyggelsen inom stadsdelen Gamla Stan (Staden

mellan broarna, Stadsholmen) i Stockholm, har aktualiserat frågan om

behovet av reformer i expropriationslagstiftningen i syfte att främja sådan

saneringsverksamhet, som har till ändamål att åstadkomma en önskvärd

upprustning av äldre, historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Expropriationsutredningen, som ansett sig böra upptaga denna fråga till

behandling, innan utredningsuppdraget i övrigt slutföres, har den 8 juni

1962 avgivit betänkande med förslag om vissa ändringar i byggnadslagen

och i lagen om expropriation (SOU 1962: 24).

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, bostadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, lantmäteristyrelsen, överståthållarämbetet

(efter hörande av stadskollegiet i Stockholm), länsstyrelserna i

Uppsala, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,

1954 års fastighetsbildningskommitté, Svenska stadsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges fastighetsägareförbund,

Hyresgästernas riksförbund, Handelskamrarnas nämnd,

Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Samfundet för hembygdsvård,

Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Svenska

kommunaltekniska föreningen, Föreningen för samhällsplanering, Näringslivets

byggnadsdelegation och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.

Lantmäteristyrelsen har överlämnat yttranden av överlantmätarna i Stockholms,

Uppsala, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt

Norrbottens län, länsstyrelsen i Uppsala län av länsarkitekten i länet, landsantikvarien

i Uppland, stadsfullmäktige i Uppsala och Föreningen Varda

Uppsala, länsstyrelsen i Gotlands län av länsarkitekten och landsantikvarien

i länet samt drätselkammaren i Visby, länsstyrelsen i Malmöhus län av

landsantikvarien i Lund, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län av läns
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

arkitekten i länet och byggnadsnämnden i Göteborg samt länsstyrelsen i

Norrbottens län yttranden av länsarkitekten och landsantikvarien i länet.

Slutligen har Konungariket Sveriges stadshypotekskassa överlämnat ett av

Stockholms stadshypoteksförening avgivet yttrande.

Yttrande har därjämte inkommit från Nordiska museets nämnd.

Gällande rätt m. m.

Hänvisning göres till propositionen beträffande gällande rätt (s. 6—11),

expropriationsutredningens förslag (s. 11—24) och remissyttrandena (s. 25

—37). Med anledning av motionerna I: 594 och II: 727 må därutöver något

beröras riksdagsbehandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

med förslag till lag om byggnadsminnen.

I den allmänna motiveringen för lagförslaget betonade föredragande departementschefen

(prop. s. 40) att den tvångsrätt som lagen medger borde

brukas med varsamhet. Departementschefen anförde vidare.

Lagstiftningens främsta syfte bör vara att främja ett fruktbärande samarbete

mellan företrädare för byggnadsminnesvården och ägarna av kulturhistoriskt

märkliga byggnader. I görligaste mån bör de skyddsföreskrifter

som finnes nödvändiga utformas i samförstånd med byggnadens ägare.

Tvång bör tillgripas först om alla möjligheter att nå en lösning på frivillighetens

väg är uttömda.

Vid lagförslagets 2 § (prop. s. 52 f.) anförde departementschefen ytterligare.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör lagstiftningens syfte

i första hand vara att få till stånd ett nära samarbete mellan byggnadsminnesvårdens

företrädare och ägarna till kulturhistoriskt märkliga byggnader.

Detta syfte kommer till uttryck genom det i andra stycket upptagna stadgandet

att skyddsföreskrifter i görligaste mån skall utformas i samförstånd

med byggnadens ägare och ägare till kringliggande område. Denna regel

innebär, att skyddsföreskrifternas innehåll som regel blir beroende av resultatet

av förhandlingar mellan berörda parter. Såsom jag framhållit i den

allmänna motiveringen bör man kunna räkna med, att företrädarna för

byggnadsminnesvården därvid skall gå fram med sådan varsamhet, att tvång

endast i undantagsfall skall behöva tillgripas. Otvivelaktigt förhåller det sig

så att byggnadsminnesvården har mest att vinna på att uppgörelser träffas

i godo. Där så emellertid ej kan ske och tvångsvägen alltså måste beträdas,

bör i enlighet med utredningens förslag gälla, att byggnadens ägare ej genom

skyddsföreskrifterna får åläggas mera omfattande skyldigheter än som

för bibehållande av byggnadsminnes kulturhistoriska värde är oundgängligen

nödvändigt. Hänsyn bör därvid tagas till byggnadens användning och

ägarens skäliga önskemål. — — —

Beträffande det i några remissyttranden diskuterade spörsmålet om skydd

för kulturhistoriskt värdefulla miljöer delar jag utredningens uppfattning

att miljöskyddet icke genom den nu förevarande lagstiftningen — vilken ju

närmast tar sikte på individuellt skydd för enstaka byggnader — kan tillgodoses

i vidare omfattning än utredningen föreslagit. Det är naturligtvis

ett önskemål av angelägnaste slag att kulturhistoriskt värdefulla miljöer

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

så långt möjligt skyddas och bevaras. I allmänhet torde man väl kunna

räkna med att såväl de statliga som de kommunala myndigheterna numera

inser detta intresse och att de också handlar i överensstämmelse darmed.

Vad i detta hänseende på sina håll ännu kan brista torde enligt min mening

bäst kunna avhjälpas genom ökad upplysningsverksamhet, inriktad icke

minst på de möjligheter som gällande byggnadslagstiftning erbjuder. De

förtjänar framhållas, att både länsstyrelse och byggnadsnämnd har till

åliggande att vaka över att planläggning äger rum dar sadan erfordras, och

att reglerna i byggnadslagstiftningen i övrigt tillampas pa ett riktat och

ändamålsenligt sätt. Att genom reformer på byggnadslagstiftningens område

söka ernå en förstärkning av miljöskyddet anser jag icke for narvarande

påkallat.

Lagförslaget behandlades av tredje lagutskottet i dess av riksdagen godkända

utlåtande nr 32 år 1960. Utskottet, som tillstyrkte propositionen, lämnade

departementschefens uttalande rörande lagens tillämpning utan gensaga.

I frågan, huruvida behovet av skydd för kulturhistoriskt värdefulla

miljöer borde föranleda reformer av byggnadslagstiftningen, anförde utskottet

följande (s. 37).

Utredningen har ansett, att skyddet för miljöer, vilkas kulturhistoriska

värde huvudsakligen ligger i miljobilden och vilka darfor faller utanför den

föreslagna byggnadsminneslagens tillämpningsområde, såvitt avser be yggelse

inom planlagda områden främst bör tillgodoses genom de i byggnadslagstiftningen

intagna bestämmelserna. Vissa remissinstanser har riktat kritik

mot utredningens inställning i denna del och bl. a. uttryckt önskemal

om komplettering av byggnadslagstiftningen för ernående av okat skyd

i detta hänseende. Departementschefen har — i anslutning till forslagets § 2

— uttalat, att han icke för närvarande anser reformer pa byggnadslagstiftningens

område till förstärkning av miljöskyddet pakallade. Utskottet vill

fästa uppmärksamheten på denna fråga och framhålla, att verkan av byggnadslagstiftningens

ifrågvarande regler bör följas med största uppmärksamhet.

Utskottet anser det icke uteslutet, att det framdeles kan bil aktuellt att

taga under övervägande frågan om sådan ändring i byggnadslagstiftningen,

att den enskildes möjligheter att tillgodose miljöskyddet underlättas.

Departementschefen

I propositionen anför departementschefen följande.

Byggnadsverksamheten i landet har under de senaste årtiondena nått en

omfattning, som saknar varje tidigare motstycke. Samtidigt som nya markområden

tagits i anspråk för bebyggelse, har arbetet med att åstadkomma

en behövlig förnyelse av äldre byggnadsbestånd skjutit fart. Särskilt inom

de större tätorterna har genomförts omfattande saneringsföretag, vilka lett

till att äldre uttjänt bebyggelse kommit att ersättas med nya hus, trafikleder

och andra anordningar, ägnade att bättre tillgodose en modern tids

fordringar.

Strävandena att åstadkomma en sanering av områden med föråldrad tätbebyggelse

har på senare år föranlett flera reformer inom bl. a. byggnadslagstiftningen.

Här må blott erinras om ett par sådana reformer, nämligen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

1953 års lagstiftning om zonexpropriation — tillkommen med tanke företrädesvis

på det fall, att en mera genomgripande stadsreglering erfordras

för att tillgodose den växande trafikens krav — samt den år 1959 genomförda

ändringen i byggnadslagens bestämmelser om tomtindelning, varigenom

erhölls ökade möjligheter att få till stånd en rationell sanering inom

byggnadskvarteren.

Icke sällan ingår i den äldre bebyggelsen enstaka byggnadsverk med ett

från historisk eller kulturhistorisk synpunkt framträdande värde. Det förhållandet,

att byggnadsverksamheten numera är i hög grad inriktad på

uppgiften att sanera områden med äldre bebyggelse, har naturligen medfört

att behovet av skydd för sådana byggnadsverk fått ökad aktualitet.

De brister, som lagstiftningen varit behäftad med när det gällt att tillgodose

detta behov, har i betydande utsträckning avhjälpts genom den år 1960

tillkomna lagen om byggnadsminnen. I själva verket erbjuder denna lag i

förening med de föreskrifter, som i kulturminnesvårdens intresse givits i

byggnads- och expropriationslagstiftningen, goda möjligheter att åstadkomma

skydd för individuellt märkliga byggnadsverk.

I det nu förevarande lagstiftningsärendet har uppmärksamheten riktats

på en saneringssituation, som kännetecknas av att bebyggelsen inom en hel

stadsdel — Gamla Stan i Stockholm — har ett särskilt värde från historisk

och kulturhistorisk synpunkt och därför icke bör ersättas med ny bebyggelse.

Det förhåller sig emellertid här icke så, att varje enskild byggnad har

ett särskilt kulturvärde, utan värdet ligger i helheten, i miljön.

För alt avvärja en hotande förslumning av Gamla Stan synes angeläget,

att en upprustning av stadsdelens bebyggelse kommer till stånd utan onödigt

dröjsmål. Stockholms stad har jämväl vidtagit åtgärder i sådant syfte

och är — enligt vad som erfarits — beredd att aktivt "engagera sig i denna

kostnadskrävande uppgift. Den huvudlinje för saneringsverksamheten, som

staden förklarat sig vilja fullfölja, innebär — i korthet — att byggnadsbeståndet

skall upprustas och moderniseras, varvid samtidigt skall tillses, att

bebyggelsens huvudsakliga karaktär och helst även åtskilliga detaljer i miljön

bevaras. Det är emellertid icke meningen, att stadsdelen skall förvandlas

till ett museum, utan den skall för framtiden utgöra ett levande inslag i

stadsbilden. Detta betyder, såsom expropriationsutredningen betonat, att ett

av huvudändamålen med verksamheten blir att bereda i görlig mån fullvärdiga

lokaler för dem, som bor inom stadsdelen eller har sin verksamhet förlagd

till densamma. Från sakkunnigt håll har också uttalats, att bebyggelsen

icke kan helt behållas i sitt nuvarande yttre skick. I viss omfattning måste

man bygga om och bygga nytt.

Utredningen har belyst de många svårigheter, som är förenade med en

upprustning av Gamla Stan. Bebyggelsen är starkt sammanträngd och på

flera håll synnerligen bristfällig. Tomtytorna är i regel mycket små och

byggnaderna ligger invid trånga gator och gränder. Grundläggningsförhållandena

är på sina håll mycket besvärliga. Redan avr dessa skäl kan saneringen

i åtskilliga fall icke komma till stånd, med mindre arbetet utföres

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

gemensamt för en större eller mindre grupp av hus. Men även från andra

synpunkter kan det vara önskvärt eller rent av nödvändigt, att närliggande

fastigheter saneras i ett sammanhang. Byggnader måste ibland sammanslås

för att lämpliga planlösningar och förvaltningsenheter skall kunna åstadkommas.

Den gallring av byggnadsbeståndet, som bör ske för att bostäder

och övriga lokaler skall få tillgång till ljus och luft, innebär att en del fastigheter

frilägges helt eller nästan helt, medan andra får behålla sitt byggnadsbestånd

obeskuret. Av dessa och andra skäl kan det bli nödvändigt att

göra — stundom rätt betydande — jämkningar i nuvarande fastighetsindelning.

I sammanhanget är ytterligare att beakta behovet av gårdsutrymmen

och andra anordningar till gemensam nytta för flera fastigheter.

Till de tekniskt betonade svårigheterna kommer problem av ekonomisk

art. Från privatekonomisk synpunkt lär en sanering av förevarande art knappast

te sig lönande, och det kan förutses, att insatser måste göras från samhällets

sida. Under sådana förhållanden blir det givetvis särskilt angeläget,

att verksamheten bedrivs så rationellt som möjligt och att onödiga kostnader

undviks. Ett krav, som rimligen icke kan lämnas obeaktat, är att samtliga de

fastigheter, som drar en påtaglig nytta av vissa åtgärder exempelvis en

gårdssanering — också deltar i kostnaderna för dessa åtgärder.

Det hittills sagda har närmast tagit sikte på förhållandena i Gamla Stan

i Stockholm. Bebyggelsen i denna stadsdel har visserligen en för vårt land

unik karaktär, men i sammanhanget kan likväl icke bortses från att det

även på andra håll i landet finns stadsbebyggelse av stort historiskt eller kulturhistoriskt

intresse. En önskvärd upprustning av sådana tätbebyggda områden

kan, såsom utredningen och åtskilliga remissorgan framhållit, vara

förenad med svårigheter av liknande art, som de nyss berörda.

Tydligt är således att verksamhet, som tar sikte på att upprusta och bevara

områden med historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,

kan vara i behov av att i betydande utsträckning samordnas och stå under

enhetlig ledning för att kunna genomföras på lämpligt sätt, inom skälig

tid och till rimliga kostnader. Med avseende å stora delar av bebyggelsen i

Gamla Stan ger det förebragta utredningsmaterialet vid handen, att ett sådant

tillvägagångssätt är den enda möjliga lösningen.

Av det anförda följer att en rationell sanering av här avsedd art icke kan

komma till stånd med mindre enighet föreligger mellan alla berörda markägare

om nödvändigheten av tillämnade åtgärder, om det sätt på vilket åtgärderna

skall genomföras och om hur kostnaderna skall bestridas. Det säger

sig självt, att det mången gång måste stöta på oöverkomliga hinder att

åvägabringa enighet i alla dessa hänseenden. Och även för det fall att ett

positivt intresse för uppgiften finns, kan det av ekonomiska skäl visa sig

ogörligt att fullfölja densamma.

Utredningen har berört spörsmålet, i vad mån det är möjligt att genom

ekonomiskt stöd från det allmännas sida få till stånd en önskvärd, rationell

upprustning av sådan äldre bebyggelse, som nu är i fråga, men funnit

att en åtgärd av dylik innebörd icke ensam för sig kan säkerställa, att sa
|1

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 13

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

neringen kommer till stånd på lämpligt sätt och inom skälig tid. Jag delar

denna uppfattning. Med anledning av vad i remissyttrandena anförts beträffande

finansieringsfrågan, vill jag emellertid framföra ytterligare några

synpunkter på denna fråga.

Till en början vill jag härvid erinra om att jag redan tidigare haft anledning

att taga ställning till frågan om ekonomiskt stöd åt sådan verksamhet,

som syftar till att upprusta och bevara enstaka kulturhistoriskt märkliga

byggnadsverk. I prop. 1960: 161 med förslag till lag om byggnadsminnen anförde

jag sålunda, efter samråd med chefen för socialdepartementet, att det

icke borde vara uteslutet att, för det fall att en ombyggnad av kulturhistoriskt

synnerligen märklig byggnad drog avsevärda kostnader och finansieringen

av företaget icke kunde ordnas på sedvanliga villkor, staten tillsköt

ett extra lån. Jag förordade härvid, att den ökade krediten skulle ges i form

av en höjning av det statliga bostadslån, som normalt kunde beviljas, samt

tilläde att det torde ankomma på Kungl. Maj:t att pröva eventuella framställningar

om dylikt extra lån. Detta uttalande föranledde ingen erinran

från riksdagens sida (prop. s. 42, L3U 32; rskr 377).

Givet är att en sanering av här avsedd art kan komma att beröra åtskilliga

byggnader av stort kulturhistoriskt intresse, och jag anser icke uteslutet,

att förhållandena härvid stundom kan vara sådana, att det framstår

som motiverat att i nyss angiven ordning stödja ombyggnad av enstaka synnerligen

märkliga byggnadsverk. Uppenbart är emellertid, att det av finansiella

skäl och av rättvisehänsyn icke kan komma i fråga att för upprustningen

a\ Gamla Stan tillhandahalla allmänna medel i den omfattning, att

det enbart med sådana åtgärder blir möjligt att åvägabringa en modernisering

av bebyggelsen inom stadsdelen. Om det framdeles vid något tillfälle

skulle visa sig oundgängligen erforderligt att i större omfattning vidtaga

åtgärder för att rädda bebyggelse av omistlig karaktär och ett dylikt företag

icke kan genomföras, med mindre statligt stöd lämnas i vidare omfattning

än nyss sagts, har en helt ny situation inträtt, och frågan om ett vidgat statligt

stöd får då övervägas mot bakgrunden av förhållandena i det särskilda

fallet.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts rörande förutsättningarna i

tekniskt och ekonomiskt avseende för att genomföra en saneringsverksamhet

av här avsedd art, anser jag — i likhet med utredningen — att det icke

ar att räkna med att upprustningen skall, annat än i begränsad utsträckning,

komma till stand på enskilt initiativ. Gällande lagregler ger vid andra

saneringssituationer än den nu åsyftade samhället möjlighet att ingripa,

när enskilda markägare icke är beredda att medverka. Tillräckliga möjligheter

i sådant avseende föreligger emellertid icke här. Byggnadslagens inlösningsregler,

som företrädesvis tar sikte på det fall, att befintlig bebyggelse

skall ersättas med ny, kan endast undantagsvis komma till användning,

och bestämmelserna i övrigt i byggnadslagstiftningen, lagen om byggnadsminnen

och expropriationslagen är likaledes otillräckliga.

I det anförda ligger enligt min mening starka skäl för en lagstiftning,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

som gör det möjligt för staden att, om så erfordras, ingripa för att genomföra

saneringen i egen regi. En dylik lagstiftning bör därför, såsom utredningen

och flertalet remissorgan förordat, komma till stånd.

I detta sammanhang bör uppmärksammas, att 1954 års fastighetsbildningskommitté

i sitt remissyttrande över expropriationsutredningens förslag

förutskickat, att kommittén inom en nära framtid kommer att framlägga

förslag till lagstiftning om gemensamhetsanläggningar. Det finns skäl

att antaga, att bestämmelser om sådana anläggningar kan bli ett i flera

avseenden värdefullt komplement till den nu förordade lagstiftningen. Mer

än ett komplement därtill kan bestämmelser av antydd art dock icke bli. Det

finns därför icke anledning att — såsom förordats av några remissorgan —

avvakta fastighetsbildningskommitténs förslag.

Den föreslagna lagstiftningen har främst aktualiserats av förhållandena

i Gamla Stan. Med hänsyn till vad jag tidigare anfört bör den emellertid

ges sådan räckvidd, att den vid behov kan tillämpas även inom andra områden.

Tillämpningsområdet bör dock avgränsas så, att lagstiftningen i första

hand tar sikte på situationer, då fråga är om förhållandevis omfattande åtgärder

för upprustning av märklig tätbebyggelse. Med hänsyn härtill synes

lämpligast att de huvudsakliga lagreglerna göres tillämpliga med avseende

å områden, inom vilka bebyggelsen har sådan karaktär, att stadsplan utgör

ett lämpligt instrument för bebyggelseregleringen. Dessa bestämmelser bör

såsom utredningen föreslagit upptagas bland byggnadslagens regler om inlösen

av mark för saneringsändamål genom att omedelbart efter stadgandet

om zonexpropriation i 44 § införes en ny paragraf, betecknad 44 a §. Därjämte

erfordras för genomförande av saneringsåtgärder av mindre omfattning

än nu åsyftats ändring i expropriationslagen. Härtill återkommer jag

i det följande.

Vad angår den närmare utformningen av den föreslagna nya paragrafen

i byggnadslagen anser jag mig böra först taga ställning till frågan om e xpropriationsområdets

a v gräns ning.

Av de i det föregående redovisade förutsättningarna för saneringsverksamheten

följer enligt min mening att lagregeln, om den skall fylla sitt

syfte, måste utformas så att garantier vinnes för att saneringen kan genomföras

i lämpliga enheter. Inlösningsbefogenheten bör med hänsyn härtill

i princip avse hela det område, som direkt berörs av tillämnade åtgärder,

d. v. s. vad som från teknisk synpunkt utgör en lämplig saneringsenhet.

Befogenheten kommer därvid att gälla även med avseende å mark, som det

är nödvändigt att taga i anspråk för exempelvis ledningsändamål. Det ligger

emellertid i sakens natur att det endast i sällsynta fall kan komma i

fråga att enbart för sådant ändamål inlösa mark med äganderätt. Spörsmålet

om behovet av att i byggnadslagen upptaga särskilda bestämmelser

om inlösen av begränsad rätt till mark kommer, enligt vad jag inhämtat,

alt inom den närmaste tiden utredas av 1954 års fastighetsbildningskommitté.

I avbidan på resultatet av denna utredning är jag icke beredd att i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

nu förevarande sammanhang förorda en särbestämmelse av dylik innebörd,.

Såsom nyss antytts bör inlösen av mark med äganderätt enligt den nu förordade

lagstiftningen givetvis icke medgivas, om det ändamål, för vilket inlösen

avses skola ske, ändock kan anses säkerställt, t. ex. genom servitutsinteckning.

Jag delar utredningens uppfattning, att det icke finns anledning att i

den förordade lagregeln upptaga en motsvarighet till regeln om värdestegringsexpropriation

i 44 § byggnadslagen. Som jag förut framhållit, är det

emellertid angeläget att tillse att fastigheter, som drar väsentlig nytta av

åtgärder inom saneringsområdet, också deltar i kostnaderna för dessa. För

att säkerställa detta har utredningen föreslagit, att inlösningsbefogenheten

i princip bör omfatta — förutom den av åtgärderna direkt berörda marken

— jämväl annan inom saneringsområdet eller i dess omedelbara närhet

belägen mark, för vars ändamålsenliga utnyttjande åtgärderna kan väntas

bli av väsentlig betydelse. Samtidigt har emellertid understrukits, att ett

utövande av inlösningsbefogenheten i nu avsedda fall endast undantagsvis

lär bli aktuellt. Utredningen har härvidlag hänvisat till att det i regel bör

vara möjligt att träffa överenskommelser om den bidragsskyldighet, som

bör åvila berörda markägare gentemot staden. I ett remissyttrande har emellertid

den föreslagna inlösningsregeln för hithörande fall avstyrkts. I stället

har föreslagits, att bidragsskyldigheten direkt regleras i lag, varvid tillika

antytts möjligheten av att införa bestämmelser om obligatorisk skiljedom i

ekonomiska frågor. Med anledning av detta förslag vill jag erinra om att

44 § byggnadslagen ursprungligen innehöll en regel av dylik innebörd. Regeln

befanns emellertid olämplig av praktiska skäl och utmönstrades ur

lagstiftningen i samband med 1953 års ändringar i byggnadslagen. Förhållandena

i nu förevarande sammanhang skiljer sig icke så väsentligt från

dem, som avsågs med den slopade regeln, att det kan anses motiverat att

återinföra en dylik reglering. Härtill kommer att behovet av en regel om

tvångsinlösen icke helt undanröjes genom att bidragsfrågan i en eller annan

form regleras i lag. På grund härav och då antalet verkliga tvister om

bidragsskyldighet icke torde komma att bli stort, finner jag icke skäl att i

nu förevarande hänseende frångå utredningens förslag.

För att de synnerligen viktiga sociala och kulturella intressen, som uppbär

den nu förordade lagstiftningen, skall tillgodoses, är det således enligt

min mening nödvändigt att tillskapa en expropriationsbefogenhet med jämförelsevis

vida yttergränser. Härav följer emellertid ingalunda, att befogenheten

i varje situation bör kunna utnyttjas i hela sin vidd. Fastmera ter

det sig från allmän synpunkt angeläget, att den i det särskilda fallet icke

utnyttjas längre än som är ofrånkomligen nödvändigt. Självfallet är det

också önskvärt att enskilda markägare, i den utsträckning så visar sig möjligt,

medverkar till att saneringen genomföres. Till grund för vad jag nu anfört

ligger givetvis den uppfattningen, att det är ett viktigt samhällsintresse,

att den enskilde kan känna trygghet i besittningen av sin egendom. För

expropriationsrättens del har detta trygghetskrav kommit till uttryck i den

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

av utredningen åberopade allmänna regeln, att expropriation icke får tillgripas

med mindre så är nödvändigt för att tillgodose ett i lag angivet expropriationsändamål.

Av vad nu anförts följer, att jag är ense med utredningen därom, att nyssnämnda

allmänna expropriationsregel bör gälla även här. Det torde ankomma

på Kungl. Maj :t att i varje särskilt fall avgöra, huruvida expropriation

enligt den nu förordade lagstiftningen får äga rum. Härigenom lär i tillräcklig

mån komma att tillgodoses kravet på att inlösen icke bör komma

till stånd, då saneringens ändamålsenliga genomförande kan säkerställas på

annat lämpligt sätt. Om det befinnes, att saneringen med lika eller större

fördel kan verkställas genom markägarnas försorg bör expropriationsansökningen

avslås. Såsom utredningen anfört, lär en dylik princip jämväl stå i

överensstämmelse med stadens intresse att i görlig mån nedbringa kostnaderna

för verksamheten.

Med hänsyn till det sist sagda och till saneringsverksamhetens bristande

lönsamhet torde frågan, huruvida fastighet bör undantagas från expropriation,

icke komma att aktualiseras annat än i ett begränsat antal fall. Såsom

utredningen anfört, lär dessa fall företrädesvis komma att avse situationer,

då expropriationsanspråket omfattar fastighet, vilken redan befinner sig i

tillfredsställande skick eller med fördel kan iståndsättas för sig, eller ock en

grupp av fastigheter, vilkas ägare förenat sig om att genomföra saneringen

i egen regi.

Att, såsom i ett remissyttrande föreslagits, med tanke på dessa fall i författningstexten

införa en regel av ungefär motsvarande innebörd, som den i

45 § andra stycket byggnadslagen införda bestämmelsen — d. v. s. en regel

som väl närmast finge gå ut på att Kungl. Maj :t, vid tvekan om fastighetsägares

vilja och förmåga att ombesörja åtgärderna i egen regi, hade

att föreskriva viss skälig tid inom vilken åtgärderna borde genomföras, vid

äventyr alt inlösen eljest finge ske — finner jag icke lämpligt. Byggnadslagens

45 § tar sikte på det fall, att enstaka fastighet behöver saneras för att

bebyggelsen skall bringas i överensstämmelse med fastställd stadsplan. I

förevarande fall åter är fråga om sanering i ett sammanhang av — ofta

starkt förslummad — bebyggelse på ett flertal fastigheter. Nödvändigt är

sålunda, att åtgärderna genomföres efter en i förväg noga genomtänkt plan

och — ofta — i viss bestämd tidsföljd. Saneringsplanen kan vidare i sin

tur vara beroende av planer för angränsande saneringsenheter, bl. a. såtillvida

att upprustningen inom dessa enheter icke lämpligen kan ske, förrän

förstnämnda fastigheter sanerats. Slutligen är att beakta, att ett dröjsmål

med saneringen stundom kan vara vådligt med hänsyn till det skick

vari bebyggelsen befinner sig. Jag kan följaktligen icke förorda, att i författningstexten

införes en bestämmelse av nyss antytt innehåll. I överensstämmelse

med utredningens förslag synes i stället böra överlämnas åt Kungl.

Maj :t att, under hänsynstagande till samtliga på frågan inverkande omständigheter,

från fall till fall pröva, huruvida fastighet bör omfattas av

expropriationstillstånd.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

Redan i det föregående har jag nämnt vissa situationer, då det bör kunna

vara möjligt att undantaga i saneringsenheten ingående fastighet från expropriation.

I detta sammanhang vill jag — med tanke på möjligheten av

att lagstiftning om gemensamhetsanläggningar framdeles kommer till stånd

ytterligare framhålla, att expropriation ej heller bör ifrågakomma, för

den händelse saneringsintresset, sådant detta i det föregående preciserats,

med lika eller större fördel kan tillgodoses genom tillämpning av sådan

lagstiftning. I övrigt kan jag beträffande de synpunkter, som bör beaktas vid

prövning av hithörande frågor, i allt väsentligt ansluta mig till vad utredningen

anfört. Jag är medveten om att utredningens ståndpunkt innebär

att kravet pa utredning från fastighetsägarens sida rörande dennes vilja

och förmåga att medverka eller eljest bidraga till saneringen kan komma att

upprätthållas med större skärpa än enligt 45 § byggnadslagen. En dylik

skärpning kan emellertid icke anses obefogad, eftersom det här mestadels

är fråga om bebyggelse, som redan är förslummad eller svårt hotad av förslumning.

Utredningen har funnit lämpligt att låta i förslaget inflyta en särskild

föreskrift rörande de omständigheter, som Kungl. Maj :t bör beakta vid

prövningen av nu berörda spörsmål. Föreskriften går ut på att Kungl. Maj:t

vid bestämmande av vad som må lösas skall taga skälig hänsyn till markägaies

önskemål att förena sig med staden om tillämnade saneringsåtgärder

och gjorda utfästelser att bidraga till deras genomförande. I denna del

har utredningsförslaget kritiserats av åtskilliga remissorgan. Liksom utredningen

är jag icke främmande för den åsikten, att bestämmelsen lagtekniskt

kan undvaras. Men jag anser också goda skäl tala för att författningstexten

avfattas så, att den direkt anger de omständigheter, som det företrädesvis

blir aktuellt att taga hänsyn till, när markägare påkallar, att hans fastighet

skall undantagas från expropriation. Såsom utredningen anfört, får sakägarna

härigenom bl. a. anvisning om lämpligheten av att i första hand söka

träffa uppgörelse med staden om villkoren för saneringens genomförande

och att framlägga sina önskemål för staden i god tid, innan inlösningsärendet

avgöres. Eftersom en bestämmelse av föreslaget innehåll således kan

vara ägnad att stimulera intresset för frivilliga uppgörelser — och därigenom

i sin mån bidraga till att antalet inlösningsfall nedbringas — anser jag

lämpligast att bestämmelsen får inflyta i författningstexten. — Med avseende

å uttrycket »förena sig med staden» vill jag i likhet med utredningen understryka,

att detta uttryck syftar icke blott på samgående i förenings- eller

bolagsform e. d. utan över huvud på åtgärder från fastighetsägares sida, som

främjar saneringsverksamheten.

Vad härefter beträffar frågan om den tidpunkt, då inlösen tidigast

bör kunna medgivas, har i några remissyttranden förordats,

att inlösen icke bör kunna ske, innan stadsplan fastställts. Såsom

skäl härför har i stort sett anförts, att fastställd stadsplan får anses ut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963 15

göra det minimum av utredning rörande åtgärdernas art och omfattning,

som bör föreligga, för att markägare skall kunna närmare bedöma de konsekvenser

åtgärderna kommer att medföra för hans del och de möjlighetei

han äger att bidraga eller annorledes medverka till åtgärdernas genomförande.

De anförda skälen äger enligt min mening full giltighet för det fall, att

en stadssanering, i vilken fastighetsägarna förutsättes själva skola deltaga,

går ut på att förändra grunddragen av bebyggelsen. I förevarande sammanhang

åter är situationen en annan. Bebyggelsen skall till övervägande del

behållas i sitt nuvarande yttre skick och gatulinjerna skall i stort sett förbli

oförändrade. Det står vid sådant förhållande klart, att stadsplanen med tillhörande

stadsplanebestämmelser näppeligen kan komma att, annat än på

ett begränsat antal punkter, lämna markägaren de upplysningar, som han

i den åsyftade situationen bör äga tillgång till. Långt viktigare är i detta

avseende vad själva saneringsprogrammet innehåller. Av detta lär nämligen

komma att framgå bl. a. huruvida bebyggelsen på fastigheten skall kvarstå

eller rivas, i vilken omfattning gemensamhetsanläggningar är avsedda att

komma till utförande och vilken allmän standard, som eftersträvas beträffande

bostäder och lokaler inom området. Vad jag förut anfört i frågan om

expropriationsområdets avgränsning torde ge vid handen, att förutsättningarna

och sättet för saneringens genomförande måste vara i huvudsak klarlagda,

innan staden kan definiera och motivera sina expropriationsanspråk.

Vidare bör kunna förutsättas, att markägarna och staden redan på ett tidigt

stadium trätt i förbindelse med varandra. Att så sker är av betydelse

för markägarna, för att de skall kunna få till stånd överenskommelser med

staden om villkoren för saneringens genomförande. Vid angivna förhållanden

saknas anledning att av hänsyn till markägares intressen låta fastställd

stadsplan utgöra förutsättning för inlösen. Härtill kommer, att en sådan

förutsättning kan medföra åtskilliga olägenheter, bl. a. därigenom att staden

onödigt bindes vid de lösningar, som stadsplanen innehåller. Särskilt

vid den saneringstyp, som nu är i fråga, torde det nämligen icke så sällan

komma att visa sig önskvärt eller rent av nödvändigt att under arbetets

fortgång jämka på tidigare accepterade lösningar. Jag anser mig därför i likhet

med utredningen böra förorda, att inlösen skall kunna medgivas, redan

innan stadsplan fastställts. Någon särskild bestämmelse om beskaffenheten

av den utredning, som från stadens sida bör förebringas vid ansökan om

inlösen, anser jag icke påkallad.

Rörande författningstextens närmare utformning i

övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningens förslag

Emellertid synes mig förslaget i ett avseende ha erhållit en väl restriktiv utformning.

Jag syftar härvid på förutsättningen att bebyggelsen är »uppenbart

vanvårdad». När så är förhållandet torde nämligen, såsom i ett remissyttrande

framhållits, förfallet ofta ha gått så långt, att en restaurering icke

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

längre är möjlig. Såsom förutsättning för stadgandets tillämpning bör ej krävas

mera än att bebyggelsen är vanvårdad eller eljest företer väsentliga brister

av beskaffenhet att försvåra genomförandet av en lämplig stadsplan.

Begreppet historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse måste enligt

min mening ges en restriktiv innebörd i nu förevarande sammanhang.

Det föreslagna stadgandets tillämpningsområde har begränsats att avse sådan

stadsbebyggelse, som av historiska eller kulturhistoriska skäl bör hållas

i värdigt skick. Vad som åsyftas är allenast sådan bebyggelse, som är intimt

förknippad med landets — eller ortens — historiska eller kulturhistoriska

minnen och som bör avsättas som ett slags levande reservat i stadsbilden.

Jag förutsätter, att riksantikvarieämbetets utlåtande kommer att inhämtas,

innan ansökan om inlösen prövas. Skulle i något fall sådant yttrande

ej föreligga dessförinnan, lär det få inhämtas under ärendets handläggning

hos Kungl. Maj :t.

Tillräckliga skäl för att, enbart med sikte på nu förevarande inlösningssituationer

i byggnadslagen, göra expropriationslagens bestämmelser om

återlösningsrätt till exproprierad egendom tillämpliga, synes icke föreligga.

Vad slutligen beträffar den i några remissyttranden berörda frågan om

rätt för markägare och hyresgäster att återförvärva exproprierad egendom

efter saneringen, vill jag erinra om att motsvarande spörsmål ingående

övervägdes i det lagstiftningsärende, som ledde till utfärdandet av den nu

gällande lagregeln om zonexpropriation i 44 § byggnadslagen. Med tanke

på de i nämnda lagrum åsyftade situationerna — där saneringen vanligtvis

medför så avsevärt ändrade förhållanden, att tillämpningsområdet för en

optionsrätt blir ytterst snävt — ansågs icke motiverat att införa regler i sådant

avseende, allrahelst som en lagstiftning i ämnet med nödvändighet

måste bli mycket komplicerad.

Naturligtvis är det önskvärt, att förutvarande markägare i den utsträckning

så visar sig möjligt får tillfälle att återförvärva sina byggnader efter

genomförd sanering. Såsom utredningen anfört ligger det även i stadens intresse

att så sker, eftersom stadens kostnader härigenom lär kunna avsevärt

nedbringas. I regel torde sålunda stadens och markägarens intressen

sammanfalla. Motsvarande synpunkter gör sig gällande i fråga om bostadshavare

och rörelseidkare. Även i nu förevarande saneringsfall kommer emellertid

byggnadsbeståndet att undergå betydande förändringar. Av byggnader

som försvinner helt kommer endast en del att ersättas med ny bebyggelse.

De byggnader, som står kvar, kommer ofta att vara endast till det yttre

oförändrade.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden finner jag icke lämpligt att föreslå

författningsregler om rätt till återförvärv av exproprierad egendom.

Eftersom de omständigheter som kan inverka på frågan om återförvärv bör

komma till stånd är mycket skiftande, anser jag ej heller möjligt att i detta

sammanhang göra några mera preciserade uttalanden i ämnet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963 17

Såsom utredningen anfört bör från tillämpningsområdet för 45 § byggnadslagen

undantagas fall som avses i det nu förordade stadgandet.

Utredningen har föreslagit, att tillämpningsområdet för stadgandet i 1 §

första stycket 12 expropriationslagen utvidgas. Enligt detta stadgande

kan expropriation få äga rum bl. a. för att bevara kulturhistoriskt

synnerligen märklig byggnad, som ej kan tryggas på annat sätt, eller för

att bereda erforderligt utrymme däromkring. Utredningens förslag är föranlett

av att det stundom även utanför tillämpningsområdet för den föreslagna

44 a § byggnadslagen kan vara från allmän synpunkt angeläget att

skydda smärre grupper av byggnader, där icke varje enskild byggnad men

väl helheten har ett framträdande kulturhistoriskt värde. Såsom exempel

har nämnts särskilt märklig by- eller bruksbebyggelse. I remissyttrandena

har ytterligare nämnts särskilt värdefulla byggnadsgrupper inom fiskelägen.

Såsom förut antytts finner även jag det motiverat med en expropriationsrätt

för hithörande fall. I överensstämmelse med vad utredningen anfört,

synes ändringen böra gå ut på att expropriation skall kunna äga rum för att

bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig bebyggelse, som ej kan tryggas

på annat sätt. Jämväl ett begränsat område i omedelbar anslutning till sådan

bebyggelse — eller till enstaka märkliga byggnadsverk — bör vid behov kunna

få exproprieras. Detta torde med erforderlig tydlighet komma till uttryck

i författningstexten, om senare ledet i 1 § första stycket 12 expropriationslagen

bibehålies i sin nuvarande lydelse.

Uppenbarligen är det icke förenligt med grunderna för den nu förordade

lagändringen, att med stöd av denna medge expropriation av större bebyggelsegrupper,

såsom stadspartier eller hela stadsdelar, önskemålet att skydda

sådan mera omfattande tätbebyggelse torde få anses i tillräcklig mån tillgodosett

genom det föreslagna stadgandet i 44 a § byggnadslagen. Med

hänsyn härtill saknas jämväl anledning att tillerkänna annan myndighet än

riksantikvarien initiativrätt med avseende å den nu aktuella expropriationsbefogenheten.

Det synes icke nödvändigt att i lagtexten intaga uttrycklig bestämmelse

rörande förhållandet mellan 44 a § byggnadslagen och nu förevarande

expropriationsregel.

Av den nu förordade lagändringen föranledes redaktionella jämkningar

i 108 § expropriationslagen och i rubriken till denna paragraf.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1963.

Lagrådsgranskningen

Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

Motionernas innehåll

Motionerna I: 593 och II: 728

I motionerna riktas kritik mot den föreslagna ändringen i byggnadslagen

i vad avser förutsättningarna för inlösen. Motionärerna vänder sig till en

början mot att departementschefen på anförda skäl avvisat den under remissbehandlingen

framförda tanken att inlösen icke bör kunna ske, innan

stadsplan fastställts för området. Motionärerna erinrar om att i den föreslagna

lagtexten såsom förutsättningar för lösningsrätt anges dels att fråga

väckts om antagande eller ändring av stadsplan för område med äldre

bebyggelse och dels att bebyggelsen företer brister av beskaffenhet att försvåra

genomförandet av lämplig stadsplan. I motionerna erinras vidare om

departementschefens uttalande att förutsättningarna och sättet för saneringens

genomförande måste vara i huvudsak klarlagda, innan staden

kan definiera och motivera sina expropriationsanspråk. Enligt motionärernas

mening har den sanering, som den föreslagna lagstiftningen, avser att

åstadkomma, sådan anknytning till byggnadslagstiftningens bestämmelser

om regleringen av bebyggelsen att det framstår som naturligt att saneringsprogrammet

kommer till uttryck i stadsplan och stadsplanebestämmelser.

I motionerna förordas därför att fastställd stadsplan skall utgöra förutsättning

för lösningsrättens inträde. I vart fall bör, anser motionärerna, ett

program för saneringsåtgärderna föreligga, i vilket förutsättningarna och

sättet för saneringens genomförande tydligt angives.

Enligt vad i motionerna anföres framgår av Stockholms stads framställning

i förevarande lagstiftningsärende att det inom staden rått enighet om

att lösningsrätt icke skall föreligga, när vederbörande fastighetsägare inom

skälig tid visar sig beredda och i stånd att på egen hand genomföra ett godtagbart

miljöskyddsprogram. Motionärerna anser att denna princip — såsom

staden funnit — bör komma till uttryck i lagstiftningen.

Motionärerna anser slutligen tillräckliga skäl ej ha anförts för att frångå

utredningens förslag, i vad därigenom såsom förutsättning för inlösen

uppställts krav på att berörda bebyggelse skall vara uppenbart vanvårdad.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till

motionen II: 728.

Motionerna I: 594 och II: 727

Motionärerna finner att propositionen inte utgår från vad riksdagen år

1960 ansåg vara naturligt, nämligen att den enskildes möjligheter att tillgodose

miljöskyddet genom ändringar i byggnadslagstiftningen reellt skulle

underlättas. Enligt motionärernas mening föreligger starka skäl att överväga

andra lagstiftningsändringar än de nu förslagna i syfte att tillgodose den

grundläggande synpunkten att historiskt eller kulturhistoriskt värdefulla

miljöer vid en fortgående förnyelse av byggnadsbeståndet såvitt möjligt skall

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

bevaras såsom levande inslag i samhällsbildningen. I motionerna, vari inledningsvis

hänvisas till vissa i det föregående återgivna uttalanden vid tillkomsten

av lagen om byggnadsminnen, anföres i denna del följande.

Då nu förslag om utvidgade lagregler till skydd för historiskt och kulturhistoriskt

värdefulla miljöer föreligger, hade man självfallet vänlat sig att

däri på allvar hade diskuterats möjligheterna för enskilda fastighetsägare

att själva bidraga till bevarandet av sådana miljöer. Så har emellertid inte

skett. Varken i expropriationsutredningens betänkande eller i departementschefens

uttalanden har mer ingående penetrerats detta alternativ. Departementschefen

konstaterar endast i korthet, att byggnadslagens inlösenregler

företrädesvis tar sikte på att befintlig bebyggelse skall ersättas med ny och

att den därför endast undantagsvis kan komma till användning. Bestämmelserna

i övrigt i byggnadslagstiftningen, lagen om byggnadsminnen och expropriationslagen

anses likaledes otillräckliga.

Även ur ekonomisk synpunkt hade det funnits anledning att närmare överväga

den enskilde fastighetsägarens möjligheter att bidraga till och genomföra

den sanering av äldre bebyggelse det här är fråga om. Kostnaderna för

att bevara den miljö som skapas genom ett flertal äldre byggnader är självfallet

betydligt större än vid en sedvanlig genom ombyggnad eller genom

rivning och nybebyggelse genomförd sanering. Departementschefen förutsätter

också att i dessa fall framför allt kommunerna och även, ehuru i ringa

utsträckning, staten måste lämna ekonomiskt stöd. Å andra sidan bör det

ligga i kommunernas intresse att söka fördela kostnaderna mellan kommun,

stat och enskilda så långt detta är möjligt. Den lagstiftning som skall möjliggöra

för kommun och enskilda att realisera ett miljöskyddsprogram bör

därför i första hand vara utformad så att den befrämjar ett samarbete mellan

de berörda parterna. Det nu föreliggande förslaget till utvidgning av kommuns

inlösenmöjligheter skapar inte en sådan samarbetsatmosfär. Kommunen

ges en vidsträckt inlösenrätt gentemot fastighetsägarna utan att behöva

redovisa slutgiltiga ekonomiska och planmässiga kalkyler. Detta skapar en

övermakt i utgångsläget för kommunerna som kan försvåra fastighetsägarnas

möjligheter att visa att de själva eller i samarbete med kommunen genom

ombyggnad eller nybyggnad kan bevara den befintliga miljön.

I motionerna beröres därefter vissa av departementschefens uttalanden i

frågan om expropriationsområdets avgränsning. I denna del anför motionärerna

följande.

I propositionen har departementschefen anfört, att det enligt hans mening

är nödvändigt att tillskapa eu expropriationsbefogenhet med jämförelsevis

vida yttergränser. Härav skulle emellertid ingalunda följa att befogenheten

i varje situation borde kunna utnyttjas i hela sin vidd. Fastmera tedde det

sig från allmän synpunkt angeläget att den i det särskilda fallet inte utnyttjades

längre än som vore ofrånkomligt nödvändigt. Självfallet skulle det

också vara önskvärt att enskilda markägare i den utsträckning som kan

visa sig möjligt medverkar till att saneringen genomförs, till grund härför

skulle ligga den uppfattningen alt det är ett viktigt samhällsintresse att den

enskilde kan känna trygghet i besittningen av sin egendom.

I den föreslagna lagtexten har emellertid dessa departementschefens synpunkter

inte kommit till uttryck på annat sätt än alt det vid bestämmande

av vad som må lösas skall tagas skälig hänsyn till markägarnas önskemål att

förena sig med staden om åtgärderna och gjorda utfästelser att bidraga till

deras genomförande. Lagtexten innehåller i (ivrigt inte några kriterier som

kan ge markägare ledning för bedömningen av i vilka situationer lösnings
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

rätt kommer att utnyttjas. Inte heller vad som anförts i propositionen ger

något besked om vad som kommer att fordras av fastighetsägarna vid ett

genomförande av en upprustning.

Mot denna bakgrund måste avsnittet i lagtexten om hänsyn till markägarnas

önskemål att förena sig med staden betecknas som ett mycket svagt

skydd för markägarnas intressen. Under hänvisning till uttalanden under

remissbehandlingen har departementschefen också ifrågasatt att låta bestämmelsen

utgå men har likväl stannat för att den bör inflyta i författningstexten.

I anslutning härtill må framhållas att denna bestämmelse är det enda

som blivit kvar av den tanke som kommit till bestämt uttryck i Stockholms

stads framställning om lagstiftning i ämnet, att markägarnas vilja och förmåga

att medverka skulle utesluta tillämpning av lösningsrätt.

Förutsättningarna för lösningsrätten framstår sålunda för motionärerna

såsom alltför obestämda. Detta torde, sägs det, sammanhänga med att frågan

om kostnaderna för de åtgärder, som anses böra vidtagas, inte blivit

tillräckligt klargjord. Motionärerna anser, att spörsmål om lån och bidrag

till saneringskostnaderna samt om fördelning av dessa kostnader mellan

stat, kommun och enskild markägare i överensstämmelse med vad Svea hovrätt

anfört i sitt remissyttrande bör närmare utredas, innan ståndpunkt tages

till lagförslaget. I motionerna erinras om att departementschefen beträffande

dessa spörsmål anfört, att det av finansiella skäl och av rättvisehänsyn

inte kan komma i fråga att tillhandahålla allmänna medel i den omfattning

att det enbart med sådana medel blir möjligt att åvägabringa en

modernisering av bebyggelsen inom Gamla stan. I en helt ny situation fick

enligt departementschefen frågan om vidgat statligt stöd övervägas mot bakgrunden

av förhållandena i det särskilda fallet. Motionärerna anför vidare.

Nu återgivna uttalanden av departementschefen är ägnade att fästa uppmärksamheten

på den motsättning som kan ligga i att den äldre bebyggelsens

kulturvärde anses utgöra en hela folkets tillgång samtidigt som bevarandet

av denna tillgång kommer att vila på städerna, som i sista hand får

ta det ekonomiska ansvaret. Genom statlig lagstiftning skulle sålunda införas

en förpliktelse för städerna att genomföra miljöskyddsprogram, för vilka

staten emellertid inte är beredd att på förhand ta något ansvar i ekonomiskt

hänseende.

Motionärerna påtalar fortsättningsvis att frågan i vad mån gällande bestämmelser

eller en blivande lagstiftning om gemensamhetsanordningar kan

vara direkt tillämpliga eller utgöra underlag för lagändringar av annat innehåll

än utvidgning av expropriationsrätten inte närmare berörts i utredningen

eller i propositionen. Det förmenas att departementschefen liksom utredningen

uteslutande synes ha tagit sikte på en utvidgning av stadens expropriationsrätt

och lämnat övriga alternativ åt sidan, detta trots att flera av de

refererade bestämmelserna måste anses tillämpliga på de föreliggande förhållandena.

Motionärerna anser att erforderlig lagstiftning skulle kunna utformas

med utgångspunkt från 46 och 47 §§ byggnadslagen och byggnadsminneslagen

eller som ett komplement till föreskrifterna om s. k. tomtexpropriation

i 45 § byggnadslagen. I anslutning härtill kommer även dessa

motionärer in på spörsmålet om ett saneringsprogram såsom förutsättning

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

för inlösen. Med hänsyn till den vikt departementschefen fäst vid ett sådant

program måste man enligt motionärerna ställa sig frågande till vad som

varit anledningen till att som förutsättning för inlösen angivits att fråga

väckts om antagande eller ändring av stadsplan för det område, inom vilket

en upprustning anses böra komma till stånd. Motionärerna fortsätter.

Om stadsplanen endast på enstaka punkter anses vara av betydelse och ett

saneringsprogram skulle vara långt viktigare, förefaller det inte vara tillräckligt

motiverat att som grundläggande för rätten till inlösen angiva en förutsättning

som är av underordnad betydelse i förhållande till andra omständigheter

— vilka emellertid inte ansetts kunna omnämnas i lagtexten. Kommunens

inlösenrätt borde därför redan i lagtexten ha knutits till eu skyldighet

för kommunen att framlägga ett miljöskyddsprogram. Å andra sidan är

vi medvetna om att det inte i byggnadslagstiftningen finns något rättsligt im

stitut benämnt miljöskyddsprogram, vilket ytterligare understryker den motsättning

som finns mellan den i propositionen förordade lagtexten och departementschefens

uttalande.

Motionärerna anser vidare att frågan om lagstiftningens utformning inte

bör avgöras, förrän större klarhet vunnits rörande de problem som kan uppkomma

vid genomförandet av en upprustning inom hela stadsdelen Gamla

stan.

Slutligen påpekar motionärerna att de berörda fastighetsägarnas vilja att

medverka i upprustningen av Gamla stan kan bli beroende av möjligheterna

att utan hinder av bestämmelserna i 1 § hyresregleringslagen förränta nedlagda

kostnader genom hyreshöjningar.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen

I: 594.

Motionen I: 595

Motionären anser det väsentligt att erforderliga saneringsåtgärder såvitt

möjligt kommer till stånd efter frivillig överenskommelse mellan berörda

parter. I detta syfte föreslår motionären att, så snart dylika åtgärder finnes

påkallade, en samarbetsnämnd tillskapas för att leda och samordna arbetet.

Nämnden bör enligt motionären bestå av fem personer, varav fastighetsägarna

skulle utse två och staden eller kommunen, länsstyrelsen eller överståthållarämbetet

samt riksantikvarieämbetet vardera en.

Motionen II: 729

I motionen anföres bl. a. följande.

Vid remissbehandlingen har från flera håll, bl. a. från överståthållarämbetet,

framförts önskemål att expropriationsmedgivande borde grundas på åtminstone

en antagen stadsplan. Möjligheten för den enskilde fastighetsägaren

att bedöma sin möjlighet att medverka i saneringen skulle därigenom

underlättas. Enligt lagtexten och departementschefens uttalanden skall hänsyn

tagas till markägares önskemål att förena sig med staden att genomföra

erforderliga åtgärder. Departementschefen har dock avvisat denna fordran

på stadsplan men har kraftigt understrukit att ett saneringsprogram föreligger

då expropriationstillståndet skall bedömas. Enligt min mening kan den
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

na departementschefens inställning godtagas men jag anser att de viktiga

uttalanden han gjort angående arten av den utredning, som bör föreligga,

innan expropriationstillstånd medges är av sådan vikt att de bör föranleda

en komplettering av Kungl. Maj :ts byggnadsstadga.

Utskottet

Den bebyggelsepolitiska lagstiftningen innehåller ett flertal bestämmelser

till skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader och stadsbilder. Inom

planlagt område gäller sålunda enligt 38 § byggnadsstadgan bland annat,

att byggnad av större värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt icke

får förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller genom bebyggelse

i grannskapet. I 50 § byggnadsstadgan föreskrives vidare att byggnad

skall underhållas så, att hållfastheten icke äventyras samt brandfara,

sanitär olägenhet eller vanprydnad icke uppkommer. Enligt 86 och 122 §§

byggnadslagen kan, därest område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan,

finnes böra särskilt skyddas med hänsyn till förefintlig från historisk

synpunkt värdefull bebyggelse, förordnas att nybyggnad inom området

icke får företagas utan myndighets tillstånd. Genom 1960 års lag om

byggnadsminnen erbjudes möjlighet att bereda särskilt skydd för märkligare

byggnadsverk. Denna lag är dock ej tillämplig på byggnad, som tillhör

kronan, och ej heller i fråga om kyrkliga byggnader. Bestämmelser till skydd

för märkliga byggnader av dessa kategorier återfinnes i 1920 års kungörelse

med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet. Jämväl expropriationslagen

öppnar vissa möjligheter att skydda historiskt eller kulturhistoriskt

intressanta byggnader och markområden. Expropriation kan sålunda

medgivas för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad,

som ej kan tryggas på annat sätt, eller bereda erforderligt utrymme däromkring.

Såsom departementschefen framhållit har strävandena att åstadkomma

en sanering eller förnyelse av föråldrad tätbebyggelse på senare år föranlett

flera reformer inom bland annat byggnadslagstiftningen. Sålunda genomfördes

år 1953 lagstiftning om zonexpropriation i syfte framför allt att

^öjliggöra för stad att få till stånd mera genomgripande stadsregleringar

i ett sammanhang för tillgodoseende av den växande trafikens krav. År

1959 tillkom vidare vissa ändringar i byggnadslagens bestämmelser om ändring

i tomtindelning, varigenom erhölls ökade möjligheter att åvägabringa

en rationell sanering inom byggnadskvarteren. I sammanhanget må även

nämnas att byggnadslagens bestämmelser om tomtexpropriation avser genomförandet

av sådana saneringar som inte är så genomgripande, att de

nödvändigtvis måste ske i ett sammanhang i stadens egen regi.

Sedan fråga uppkommit om sanering av bebyggelsen inom den från såväl

historisk som kulturhistorisk synpunkt märkliga stadsdelen Gamla Stan i

Stockholm, anhöll staden om ändring i byggnadslagens bestämmelser om

zonexpropriation i syfte att bereda staden möjlighet att eventuellt själv ge
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

nomföra saneringen. Expropriationsutredningen, åt vilken uppdrogs att överväga

den sålunda väckta frågan, har därefter framlagt förslag till viss utvidgning

av såväl byggnadslagens som expropriationslagens inlösningsregler.

De genom propositionen nu framlagda lagförslagen, vilkas syfte anges

vara att främja en önskvärd sanering av äldre, från historisk eller kulturhistorisk

synpunkt värdefull bebyggelse, överensstämmer i allt väsentligt

med utredningens förslag. Ehuru lagstiftningen närmast föranletts av förhållandena

i Gamla Stan, har bestämmelserna föreslagits få generell räckvidd.

Lagstiftningen tar i första hand sikte på situationer, där fråga är om

förhållandevis omfattande saneringsåtgärder. De huvudsakliga lagreglerna

har sålunda gjorts tillämpliga i fråga om områden, inom vilka bebyggelsen

har sådan karaktär att stadsplan utgör ett lämpligt instrument för bebyggelseregleringen,

samt genom en särskild paragraf, 44 a §, upptagits bland

byggnadslagens regler om inlösen av mark för saneringsändamål. Därjämte

har för genomförande av mindre omfattande saneringsåtgärder utanför tilllämpningsområdet

för den föreslagna 44 a § byggnadslagen föreslagits

ändringar i expropriationslagen.

I de likalydande motionerna I: 594 och II: 727 göres gällande, bland annat,

att de framlagda förslagen i stället för att utvidga kommuns möjligheter

att inlösa mark bort med hänsyn till vissa uttalanden i samband med

tillkomsten av byggnadsminneslagen syfta till att underlätta den enskilde

fastighetsägarens möjligheter att själv tillgodose miljöskyddets krav. Det

ifrågasättes vidare om icke det behov som den föreslagna lagstiftningen avser

att tillgodose lika väl kunnat mötas inom ramen för gällande rätt eller

i vart fall genom mindre ingripande författningsändringar än som nu föreslagits.

Härvid har motionärerna i likhet med några remissinstanser hänvisat

till byggnadslagens bestämmelser om tomtexpropriation och ändring

i tomtindelning samt till lagen om byggnadsminnen. I sammanhanget har

jämväl påtalats att icke heller frågan om den utsträckning, i vilken förevarande

behov kunnat tillgodoses genom blivande lagstiftning om gemensamhetsanläggningar,

närmare berörts. Under hänvisning till Svea hovrätts remissyttrande

gör motionärerna ytterligare gällande att frågan om saneringskostnadernas

fördelning mellan stat, kommun och enskild fastighetsägare

bort närmare klarläggas, innan ståndpunkt tages till lagförslagen. Som en

följd av bland annat rådande oklarhet på denna punkt framstår enligt motionärernas

mening förutsättningarna för lösningsrättens inträde såsom alltför

obestämda. Motionärerna anser slutligen starka skäl tala för att förevarande

lagstiftningsärende ej bör avgöras, förrän större klarhet vunnits om

de problem som kan uppkomma vid en sanering av hela stadsdelen Gamla

Stan. På i huvudsak dessa skäl hemställes i motionerna om avslag å propositionen

samt om förnyad utredning angående erforderliga lagstiftningsåtgärder

i ämnet.

Såsom departementschefen funnit erbjuder 1960 års lag om byggnadsminnen

i förening med de föreskrifter, som i kulturminnesvårdens intresse givits

i byggnads- och expropriationslagstiftningen, goda möjligheter att bere
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

da skydd för individuellt märkliga byggnadsverk. Detta förutsätter givetvis

— såsom utskottet år 1960 framhållit vid behandling av förslag till lag om

^y§Sna<isminnen —- att lagstiftningens effektivitet icke hämmas genom brist

på medel. I de fall, då den nu föreslagna lagstiftningen är avsedd att tilllämpas,

är emellertid situationen den att tätbebyggelsen inom ett helt område

har ett särskilt historiskt eller kulturhistoriskt värde, utan att fördenskull

sådant värde finnes hos varje särskild byggnad inom området. Allmän

enighet råder om att sådana miljöer såvitt möjligt bör bevaras som levande

inslag i samhällsbilden vid den fortgående förnyelsen av byggnadsbeståndet.

Frågan om möjligheterna att nå detta mål har expropriationsutredningen

bedömt mot bakgrund av förhållandena i Gamla Stan. Denna

stadsdel kännetecknas, såsom utredningen påvisat, bland annat av starkt

sammanträngd och ofta bristfällig bebyggelse, små tomtytor, trånga gator

och gränder samt av flerstädes besvärliga grundläggningsförhållanden. En

sanering av sådana områden, vilka i stor utsträckning är hårt förslummade,

förutsätter enligt vad utredningen anfört i många fall att arbetet i betydande

utsträckning samordnas under enhetlig ledning för att utföras på

lämpligt sätt, inom skälig tid och till rimliga kostnader. Med hänsyn härtill

kan, såsom utredningen och departementschefen funnit, förutsättningar

i tekniskt och ekonomiskt av seende icke anses föreligga annat än i begränsad

omfattning för en dylik sanering i enskild regi. Härvid bör enligt utskottets

mening särskilt beaktas att saneringsverksamheten blir föga lönsam och

i många fall förlustbringande. Som utredningen vidare med instämmande av

departementschefen och flertalet remissinstanser konstaterat, erbjuder gällande

lagstiftning icke tillräckliga möjligheter att få till stånd en rationell

upprustning av ifrågavarande bebyggelse. Det kan icke heller antagas att

syftet att bibehalla kulturhistoriskt värdefulla miljöer såsom motionärerna

antytt skulle kunna tillgodoses genom mindre ingripande lagändringar. Även

om det i enlighet med motionärernas önskemål genomfördes sådana lagändringar

att de enskilda fastighetsägarna erbjödes ökade möjligheter att åvägabiinga

nödig upprustning, synes enbart den bristande lönsamheten utgöra

hinder för utförande av de ofta komplicerade arbeten, varom nu är fråga.

Såsom departementschefen funnit talar följaktligen starka skäl för en lagstiftning

som ger staden möjlighet att ingripa för att själv genomföra saneringen.

Vad angår sambandet mellan föreliggande lagförslag och en eventuell

lagstiftning om gemensamhetsanläggningar har 1954 års fastighetsbildningskommitté

— vars uppdrag omfattar nämnda lagstiftningsarbete — i remissyttrande

över expropriationsutredningens förslag funnit ett genomförande

av förslaget ej hindra kommitténs arbete. Såsom departementschefen påpekat

finnes anledning antaga att bestämmelserna om gemensamhetsanläggningar

kan bli ett värdefullt komplement till de föreliggande lagförslagen.

Skäl föreligger emellertid icke att avvakta tillkomsten av dessa bestämmelser.

Ej heller eljest finnes enligt utskottets uppfattning anledning att biträda

motionärernas önskemål om ytterligare utredning. Utskottet delar utredningens

åsikt att det även utanför tillämpningsområdet för den föreslagna

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

44 a § byggnadslagen stundom kan vara från allmän synpunkt angeläget att

skydda exempelvis särskilt märklig by- eller bruksbebyggelse. I likhet med

departementschefen finner utskottet det därför motiverat att expropriation

kan ske i sådana fall. Möjlighet därtill erbjudes genom de förordade ändringarna

i expropriationslagen. På grund av vad nu anförts anser utskottet

i likhet med utredningen, flertalet remissinstanser och departementschefen

att den föreslagna lagstiftningen bör komma till stånd.

Vad därefter angår de förordade stadgandenas närmare utformning återfinnes

som redan nämnts de huvudsakliga bestämmelserna i den nya 44 a §

byggnadslagen. Vid remissbehandlingen har kritik riktats mot denna paragraf,

bland annat i vad därigenom reglerats den enskilde fastighetsägarens

möjligheter att undgå inlösen av sin fastighet. Härutinnan föreskrives

i 44 a § till en början att vid bestämmande av vad som må lösas skälig hänsyn

skall tagas till markägares önskemål att förena sig med staden om saneringsåtgärderna

och gjorda utfästelser att bidraga till deras genomförande.

Såsom framhålles bland annat i motionerna 1:593 och 11:728 rådde

vid tillkomsten av Stockholms stads framställning rörande ifrågavarande

lagstiftning enighet inom såväl byggnadsnämnden som stadsfullmäktige om

att inlösen icke borde tillgripas, då vederbörande fastighetsägare visade sig

beredda och i stånd att på egen hand genomföra ett godtagbart miljöskyddsprogram.

Enligt vad i nämnda motioner, som är likalydande, anföres och

yrkas bör nämnda uppfattning komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Utskottet vill i anledning av dessa motioner inledningsvis anmärka att

expropriationsutredningens förslag i förevarande hänseende tillstyrkts av

Stockholms stadskollegium, varvid föredragande borgarrådet bland annat

uttalat att förslaget syntes väl överensstämma med stadsfullmäktiges intentioner.

Utskottet betonar vidare att i enlighet med vad som eljest gäller vid

expropriation fråga, huruvida fastighet skall omfattas av inlösenmedgivande

enligt 44 a § från fall till fall skall prövas av Kungl. Maj :t under hänsynstagande

till samtliga på frågan inverkande omständigheter. Såsom departementschefen

framhållit innebär detta att inlösen icke bör komma till stånd,

om saneringens ändamålsenliga genomförande kan säkerställas på annat

lämpligt sätt. Därest vad i inlösenärendet förekommit ger vid handen att

saneringen med lika eller större fördel kan verkställas genom markägares

försorg, bör således ansökan om inlösen avslås. Som utredningen antytt måste

det emellertid ankomma på markägaren att förebringa utredning rörande

sin vilja och förmåga att sätta sin fastighet i önskvärt skick. I enlighet med

vad utredningen anfört får fastighetsägare, som verkligen vill rusta upp och

för framtiden bibehålla sina fastigheter, härigenom intresse av att i ett tidigt

skede inleda förhandlingar med vederbörande kommunala myndigheter

rörande villkoren för saneringens genomförande. Då kommunen särskilt

av kostnadsskäl får antagas ha stort intresse av att försäkra sig om fastighetsägarens

medverkan, torde det kunna förmodas att dylika förhandlingar

ofta kommer att leda till uppgörelse. Såsom departementschefen understrukit

ter det sig från allmän synpunkt angeläget att expropriationsbefogenhe
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

ten i det särskilda fallet icke utnyttjas längre än som är ofrånkomligen nödvändigt.

Lagstiftningens syfte blir således i första hand att få till stånd ett

samarbete mellan kulturminnesvårdens företrädare — i detta fall närmast

staden — och ägarna till de särskilda fastigheterna. Denna målsättning ansluter

sig nära till riktlinjerna för lagen om byggnadsminnen.

Lagtextens utformning förutsätter emellertid att den enskilde fastighetsägaren

till undvikande av inlösen måste avge bindande utfästelser, medan

föreskrifter om motsvarande skyldigheter för staden icke ansetts påkallade.

Detta förhållande har föranlett viss kritik från några remissinstanser, bland

andra Svea hovrätt, överståthållarämbetet och Sveriges advokatsamfund.

Härvid har i vissa fall förordats att inlösen icke skall kunna ske, innan stadsplan

fastställts. Såsom framgår av propositionen har till stöd för denna uppfattning

i huvudsak åberopats att fastställd stadsplan får anses utgöra det

minimum av utredning rörande åtgärdernas art och omfattning som bör föreför

att markägare skall kunna bedöma de konsekvenser åtgärderna

kommer att medföra för hans del och de möjligheter han har att bidraga

eller annorledes medverka till åtgärdernas genomförande. Jämväl i motionerna

I: 593 och II: 728 förordas att fastställd stadsplan i lagtexten skall

uppställas såsom förutsättning för inlösen.

Det synes utskottet tveksamt, huruvida några fördelar från markägarens

synpunkt står att vinna genom den sålunda föreslagna författningsändringen.

Utskottet vill i likhet med departementschefen erinra om att i förevarande

saneringssituation bebyggelsen till övervägande del skall behållas i befintligt

skick och gatulinjerna förblir i stort sett oförändrade. Såsom departementschefen

funnit kan stadsplanen med tillhörande stadsplanebestäinmelser

följaktligen knappast annat än på enstaka punkter lämna markägaren i

sammanhanget erforderliga upplysningar. Det måste jämväl, såsom utredningen

och departementschefen påpekat, antagas att en dylik förutsättning

för inlösen i onödan begränsar den lösandes handlingsfrihet. Det torde nämligen,

såsom departementschefen också påpekat, vid ifrågavarande saneringstyp

icke sällan visa sig nödvändigt att under arbetets gång jämka på

tidigare godtagna lösningar.

Departementschefen anser att den utredning, varå markägaren skall grunda

sitt ställningstagande, bör förebringas genom det s. k. saneringsprogrammet.

Det är nämligen enligt departementschefens mening nödvändigt att

saneringsåtgärderna genomföres efter en i förväg noga genomtänkt plan och

i viss bestämd tidsföljd. Enligt departementschefens åsikt lär av detta program

komma att framgå bland annat i vad mån byggnader på markägarens

fastighet skall kvarstå eller rivas, i vilken omfattning gemensamhetsanläggningar

är avsedda att utföras och vilken allmän standard som eftersträvas

beträffande bostäder och lokaler inom det område som omfattas av programmet.

Då det därjämte måste antagas, att förutsättningarna och sättet

för saneringens genomförande måste vara i huvudsak klarlagda, innan staden

kan definiera och motivera sina expropriationsanspråk, samt att markägarna

och vederbörande kommun på ett tidigt skede inlett förhandlingar,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

anser departementschefen anledning saknas att av hänsyn till markägarna

låta fastställd stadsplan utgöra förutsättning för inlösen. Utskottet ansluter

sig till denna uppfattning och avstyrker därför det förslag till ändring i lagtexten

som såvitt nu är i fråga innefattas i motionärernas hemställan.

I motionerna I: 593 och II: 728 har emellertid jämväl hemställts att förekomsten

av ett saneringsprogram bör utgöra förutsättning för inlösen. Därjämte

begäres i motionen II: 729 komplettering av byggnadsstadgan i enlighet

med departementschefens uttalanden om saneringsprogrammets innehåll.

Vad sålunda yrkats är enligt utskottets mening otvivelaktigt förtjänt av

beaktande. Behovet av en uttrycklig föreskrift i byggnadslagen eller byggnadsstadgan

gör sig visserligen mindre starkt gällande, om inlösenforfarande

tillgripes, eftersom Kungl. Maj :t i ett sådant fall ändå torde föranstalta om

erforderlig utredning. Markägarna måste likväl — oavsett om saneringsåtgärderna

föranleder inlösenyrkande eller ej — anses ha ett berättigat krav

på sådan utredning från motpartens sida att han för sin del kan bedöma

åtgärdernas följder. Lagstiftningen har vidare ansetts böra i första hand

syfta till att åvägabringa uppgörelser i hithörande frågor mellan kommunen

och vederbörande markägare. Utskottet finner att en saneringsplan med det

innehåll, som departementschefen förutsatt, skulle utgöra en värdefull grund

för dylika överenskommelser. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om

vikten av att markägares utfästelse genom hänvisning till saneringsprogrammet,

tidsbegränsning eller på annat lämpligt sätt utformas så att den icke

kan åberopas mot honom under andra förhållanden än som förutsatts vid

avtalets ingående. Av skäl som i det föregående utvecklats kan det vidare

förutsättas att saneringsprogram i regel måste uppgöras på ett tidigt skede.

Någon praktisk olägenhet för stadens del av en föreskrift om sådant program

kan därför inte anses uppkomma. Det kan självfallet göras gällande

att departementschefens uttalanden i ämnet utgör en tillräckligt betryggande

garanti med avseende på såväl saneringsprogrammets innehåll som tidpunkten

för dess framläggande. Utskottet finner emellertid vid ovan angivna

förhållanden övervägande skäl tala för uppfattningen att departementschefens

berörda uttalanden bör komma till direkt uttryck, närmast

genom bestämmelser i byggnadsstadgan eller eventuellt i den form som

avses i 76 § samma stadga. Avgörandet av frågan om lämpligaste tillvägagångssättet

härvidlag torde emellertid få överlämnas till Kungl. Maj .t.

I motionerna I: 593 och II: 728 erinras ytterligare om att i expropriationsutredningens

förslag såsom förutsättning för inlösningsrätt angivits bland

annat att berörd bebyggelse är uppenbart vanvårdad. Såsom motionärerna

påpekat har 44 a § såvitt nu är i fråga erhållit sin nuvarande utformning,

varvid ordet »uppenbart» utgått, med anledning av vid remissbehandlingen

framställda anmärkningar från riksantikvarieämbetet, Nordiska museets

nämnd och Hyresgästernas riksförbund. Härvid har i huvudsak anförts att

det av utredningen uppställda kravet i alltför hög grad begränsar möjligheten

att tillämpa paragrafen samt alt vid uppenbar vanvård förfallet ofta

torde ha gått så långt att en restaurering icke längre är möjlig. Motionärer
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

na, som icke finner de sålunda anförda skälen bärande, anser att lagtexten

i förevarande hänseende bör utformas i enlighet med utredningens förslag.

Utskottet delar emellertid departementschefens uppfattning att detta förslag

fått en väl restriktiv formulering och avstyrker därför motionärernas

berörda hemställan.

Ej heller eljest finner utskottet anledning till anmärkning mot de genom

propositionen framlagda lagförslagen. Utskottet förutsätter härvid i likhet

med departementschefen att riksantikvarieämbetets utlåtande alltid kommer

att inhämtas, innan ansökan om inlösen enligt 44 a § byggnadslagen företages

till avgörande.

I motionen I: 595 framhålles som angeläget att erforderliga saneringsåtgärder

såvitt möjligt kommer till stånd efter frivillig överenskommelse mellan

berörda parter. För att främja detta syfte föreslås i motionen att, så

snart dylika åtgärder finnes påkallade, en samarbetsnämnd tillskapas för

att leda och samordna arbetet. I motionen hemställes om föreskrifter rörande

en dylik nämnd. Såsom tidigare framhållits har i detta lagstiftningsärende

frivilliga överenskommelser ansetts vara av stor betydelse för genomförandet

av önskvärda upprustningsåtgärder. Motionens syfte, som nära ansluter

sig till denna uppfattning, är följaktligen beaktansvärt. De lämpliga

formerna för saneringsarbetets planering och genomförande kan emellertid

växla med hänsyn till förhållandena i de särskilda fallen och det kan därför

enligt utskottets mening icke vara lämpligt att reglera dessa genom författningsföreskrifter.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte med avslag å följande motioner,

nämligen

1. I: 593 och II: 728, såvitt därigenom yrkats ändring i de

genom propositionen framlagda lagförslagen,

2. I: 594 och II: 727 samt

3. I: 595 bifalla förevarande proposition, nr 46;

B. att riksdagen i anledning av dels motionerna I: 593 och

II: 728 och dels motionen II: 729 måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t såsom sin mening giva till känna vad utskottet anfört

om föreskrifter rörande saneringsprogram;

C. att motionen II: 729 i den mån den ej kan anses besvarad

genom vad utskottet ovan anfört och hemställt icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson,

Georg Carlsson, Åkesson, Erik Jansson*, Lennart Geijer och Paul Jansson;
från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink*,

herrar Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar*, Turesson, Grebäck och Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Ebbe Ohlsson och Turesson, vilka ansett,

dels att det avsnitt i utskottets utlåtande som börjar på s. 25 med orden

»Utskottet vill» och slutar på s. 27 med orden »motionärernas hemställan»,

bort ersättas med text av följande lydelse:

»Utskottet delar motionärernas uppfattning att rätt att lösa mark skall

föreligga endast där vederbörande fastighetsägare icke inom skälig tid visat

sig beredd och i stånd att på egen hand eller i förening med staden genomföra

ett godtagbart miljöskyddsprogram samt tillstyrker sålunda bifall

till motionerna I: 593 och II: 728 i denna del.

Departementschefen har avvisat den under remissbehandlingen framförda

tanken att inlösen inte bör kunna ske innan stadsplan fastställts. Som motivering

för sin ståndpunkt åberopar departementschefen att stadsplanen

med tillhörande bestämmelser näppeligen kan komma att, annat än på ett

begränsat antal punkter, lämna markägare de upplysningar som han i den

åsyftade situationen bör äga tillgång till. Utskottet kan inte dela denna

uppfattning. Enligt utskottets mening utgör fastställd stadsplan en nödvändig

förutsättning för att markägaren skall kunna bedöma vilka rättigheter

och skyldigheter som är förenade med hans tomt. Den är ock nödvändig

för att han skall kunna bedöma de konsekvenser som de i saneringsplanen

föreslagna åtgärderna kommer att medföra för hans del och de möjligheter

han har att bidraga eller annorledes medverka till åtgärdernas genomförande.

Utskottet tillstyrker sålunda det i motionerna I: 593 och II:

728 framställda yrkandet att fastställd stadsplan skall utgöra förutsättning

för lösningsrättens inträde.»

dels ock att utskottet beträffande 44 a § byggnadslagen under punkt A

bort hemställa,

»att riksdagen med bifall i dessa delar till motionerna I:

593 och II: 728 måtte för sin del besluta sådan ändring i de

genom propositionen framlagda lagförslagen, att 44 a §

byggnadslagen får följande lydelse.

44 a §.

Har stadsplan fastställts för område med äldre bebyggelse,

som det av historiska eller kulturhistoriska skäl är angeläget

att hålla i värdigt skick, och är bebyggelsen vanvårdad

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

eller företer den eljest väsentliga brister av beskaffenhet att

försvåra genomförandet av stadsplanen, må Konungen, om

härav påkallade åtgärder prövas icke lämpligen kunna verkställas

annorledes än i ett sammanhang, medgiva staden att

i erforderlig omfattning lösa mark som beröres av åtgärderna

ävensom annan inom området eller i dess omedelbara närhet

belägen mark, för vars ändamålsenliga utnyttjande åtgärderna

kunna väntas bliva av väsentlig betydelse. Rätt att

lösa mark skall dock ej föreligga, där markägare eller sammanslutning

av markägare inom skälig tid visat sig beredd

och i stånd att själv eller i förening med staden genomföra

åtgärderna.»

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630421

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:155 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående älgjakten. a1 i texten