Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion angående anmälningsskyldigheten i samband med rivning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 90 av herr Wachtmeister.

1963-04-02 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:14, Utlåtande i anledning av motion angående anmälningsskyldigheten i samband med rivning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 90 av herr Wachtmeister.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr Ut år 1963

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av motion angående anmälningsskyldigheten

i samband med rivning av kulturhistoriskt värdefulla

byggnader.

Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt

och till lagutskott hänvisad motion, nr 90 av herr Wachtmeister.

I motionen hemställes, »att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t

anhålla om utfärdande av bestämmelser, varigenom skyldighet införes att

till riksantikvarieämbetet eller vederbörande landsantikvarie anmäla ifrågasatt

rivning av kulturhistoriskt värdefull byggnad från äldre tid, även

där byggnaden ej blivit förklarad för byggnadsminne».

För motionens innehåll redogöres nedan.

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet.

På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Svenska

landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet.

Gällande rätt m. m.

Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 november 1920 med föreskrifter rörande

det offentliga byggnadsväsendet innehåller vissa bestämmelser till skydd

för kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Sålunda stadgas i 16 § att byggnader,

som står under statens eller menighets eller allmän institutions eller

inrättnings förvaltning, bör omsorgsfullt vårdas och underhållas. Är byggnadsverk,

som i 16 § sägs, på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt

värde att betrakta såsom minnesmärke, tillkommer det jämlikt 18 § myndighet

eller menighet, under vars förvaltning dylikt byggnadsverk står, att

vid vården av detsamma taga särskild hänsyn till dess berörda egenskap.

Innan rivning, förändring eller mera omfattande reparation av byggnadsminnesmärke,

varom i 18 § förmäles, verkställes, bör enligt 19 § fullständiga

uppmätningsritningar, fotografier och beskrivningar av byggnadsverket

finnas upprättade, på det att så vitt möjligt fullständiga dokument må

föreligga rörande dess utseende, konstruktion och historia. Dessa dokument

bör kompletteras med detalj fotografier av sådana partier, som borttages

eller förändras, samt med uppmätningar och fotografier av sådana kulturhistoriskt

intressanta detaljer, som framkommer under arbetenas gång.

Av ifrågavarande dokument skall myndighet eller menighet eller annan,

under vars förvaltning byggnadsverket står, insända ett exemplar till byggnadsstyrelsen

och, då fråga är om byggnadsminnesmärke av kulturhisto
1

EU haag till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr Ut

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1963

riskt värde, ett exemplar jämväl till riksantikvarien. Nu berörda bestämmelser

är således icke bindande utan har närmast karaktären av allmänna

anvisningar.

Vissa offentliga byggnader av stort kulturhistoriskt eller konstnärligt

värde är emellertid på grund av bestämmelser i 1920 års kungörelse tillförsäkrade

särskilt skydd. Enligt 20 § bestämmer sålunda Kungl. Maj:t, på

förslag av byggnadsstyrelsen och efter övriga vederbörande myndigheters

hörande, vilka staten tillhöriga eller under statsmyndighets eller statsinstitutions

omedelbara inseende stående byggnadsverk som skall, med hänsyn

till egenskap av byggnadsminnesmärke, åtnjuta särskild därefter lämpad

omvårdnad. Byggnadsstyrelsen skall föra fullständig förteckning över dessa

byggnadsminnesmärken. Byggnadsminnesmärke, som avses i 20 §, eller

dess inredning får jämlikt 21 § icke rivas utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Framställning

om tillstånd skall enligt 22 § ingivas till byggnadsstyrelsen, som

gemensamt med riksantikvarien granskar framställningen och jämte eget

och riksantikvariens utlåtande översänder den till Kungl. Maj:t. Vidare

föreskrives i 33 § bl. a. att kyrka, kapell, gravkor, begravningskapell, klockstapel,

församlingshus eller till dylik byggnad hörande fristående fast byggnadsmärke

ej får i sin helhet eller delvis rivas, med mindre tillstånd därtill

meddelats, i fråga om kyrka eller kapell av Kungl. Maj:t och i övriga

fall av byggnadsstyrelsen efter samråd, där ärendets beskaffenhet därtill

föranleder, med riksantikvarien. Uppstår mellan byggnadsstyrelsen och

riksantikvarien olika meningar, skall dock frågans avgörande alltid underställas

Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang må erinras om att ecklesiastik bostälisordning den

30 augusti 1932 med därtill hörande tillämpningsbestämmelser innehåller

detaljerade stadganden till skydd för prästgårdarnas kulturhistoriska värden.

Sålunda skall enligt 32 § stiftsnämnd pröva företag, som berör prästgårds

kulturhistoriska och estetiska värden. Enligt tillämpningsbestämmelserna

skall vidare stadgandena i bl. a. 16—19 §§ 1920 års kungörelse med

föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet iakttagas vid varje

byggnadsföretag å prästgård. Vid handläggning av ärende rörande sådant

byggnadsföretag skall enligt tillämpningsbestämmelserna länsarkitekten och

landsantikvarien i regel medverka.

Lagen den 9 december 1960 om byggnadsminnen erbjuder möjlighet till

särskilt skydd för märkligare byggnadsverk. Enligt 1 § gäller sålunda att

byggnad, som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskiek eller minnet

av historiskt betydelsefull händelse och som med hänsyn därtill är att

anse som synnerligen märklig, må av riksantikvarien förklaras för byggnadsminne.

I samband med sådan förklaring skall enligt 2 § genom skyddsföreskrifter

angivas i vilka delar byggnaden icke får ändras samt i vilka

hänseenden och på vad sätt ägaren har att sörja för vården av byggnaden.

För ändring av byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 dr 1963

3

krävs enligt 3 § riksantikvariens tillstånd. Den som i strid mot meddelade

skyddsföreskrifter river eller annorledes förstör byggnadsminne eller ändrar

det utan tillstånd enligt vad i 3 § sägs straffas jämlikt 17 § med dagsböter.

Lagen om byggnadsminnen gäller enligt 1 § andra stycket icke beträffande

byggnad, som tillhör kronan, och ej heller i fråga om kyrkliga byggnader.

Rörande denna undantagsbestämmelse anförde tredje lagutskottet vid behandlingen

av lagförslaget i sitt av riksdagens godkända utlåtande nr 32 år

1960 (s. 36 f.) följande.

Enligt lagförslaget har från lagens tillämpningsområde undantagits bl. a.

»byggnad, som tillhör kronan» ävensom »kyrkliga byggnader». Sedan i

vissa remissyttranden uttalats tveksamhet rörande tolkningen av sistnämnda

begrepp, har departementschefen i sitt yttrande hänvisat till de specialbestämmelser

rörande kyrkor, som meddelats i 1920 års kungörelse med

föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet. Avsikten torde sålunda

vara den, att allenast byggnader som anges i 33 § nämnda kungörelse skall

uteslutas från byggnadsminneslagens tillämpning och att således kyrkliga

byggnader och lokaler i enskild ägo — i den mån de ej är underkastade

fornminneslagens bestämmelser — utan hinder av bestämmelsen i lagförslagets

§ 1 andra stycket kan förklaras för byggnadsminnen. Byggnader

tillhöriga kronan är jämlikt 20 och 21 §§ nyssnämnda kungörelse tillförsäkrade

skydd av samma art som enligt 33 § kungörelsen gäller för kyrkliga

byggnader. Jämställda med statliga byggnader i detta hänseende är emellertid

under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende stående

byggnadsverk. Utskottet finner för sin del uttrycket »byggnad, som

tillhör kronan» böra så tolkas, att däri inrymmes jämväl byggnader tillhörande

sistnämnda kategori.

Bestämmelser till skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse återfinnes

även i byggnadslagen den 30 juni 1947 liksom i byggnadsstadgan den

30 december 1959. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är byggnadsstadgans

föreskrifter rörande byggnadsverksamheten inom planlagt område.

Vid uppgörande av planer för bebyggelse skall sålunda enligt 9 § tillses,

att sådan bebyggelse som har särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk

synpunkt eller ur skönhetssynpunkt såvitt möjligt bevaras. Beträffande

de särskilda byggnadsföretagen finns i 38 § andra stycket en bestämmelse

om att byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig

synpunkt icke får förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden

eller genom bebyggelse i grannskapet, över iakttagandet av denna bestämmelse

tillkommer det i första hand byggnadsnämnden att vaka. Vidare får

jämlikt 54 8 1 mom. byggnadsstadgan inom område med stadsplan rivning

av byggnad ej företagas utan byggnadsnämndens lov (byggnadslov). Byggnadsnämnden

äger dock enligt rättspraxis icke vägra tillstånd till rivning

av byggnad, även om denna är av historisk eller konstnärlig betydelse (regeringsrättens

årsbok 1937 s. 147).

Den allmänna uppsikten över planläggningen enligt byggnadslagstiftning
-

- Hi haag till riksdagens protokoll 11163. !) sand. 3 avd, Nr 1)

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1963

en och över byggnadsväsendet i riket tillkommer byggnadsstyrelsen. I utövningen

av denna uppsiktsverksamhet har styrelsen att meddela för ändamålet

erforderliga föreskrifter, råd och anvisningar (7 § tredje stycket byggnadslagen

och 76 § byggnadsstadgan). Föreskrifter i nämnda hänseende

skall för att bli gällande lastställas av Kungl. Maj:t (76 § 1 inom.). Byggnadsstyrelsen

har år 1960 utfärdat bl. a. anvisningar till byggnadsstadgan

(BABS 1960; byggnadsstyrelsens publikationer 1960:1). Däri uttalas inledningsvis

bl. a. att anvisningarna är att fatta som ett uttryck för byggnadsstyrelsens

uppfattning om hur byggnadsstadgans bestämmelser om byggande

skall tillämpas. Det framliålles vidare såsom angeläget att anvisningarna

tillämpas så ensartat som möjligt och att de inte frångås, utan att särskilda

skäl talar därför. Skulle det framdeles visa sig, heter det, att anvisningarna

frångås på ett sådant sätt, att den för ett rationellt byggande önskvärda enhetligheten

beträffande fordringarna på byggandet äventyras, kommer byggnadsstyrelsen

att föreslå Kungl. Maj:t att som bindande föreskrifter fastställa

anvisningarna i erforderlig omfattning. Beträffande åtgärder vid rivningsarbete

förordas i anvisningarna kap. 63 bl. a. att innan rivningsarbete

påbörjas, anmälan göres till byggnadsnämnden samt att, där så finnes anledning,

kontakt även tages med stadsantikvarie eller motsvarande och tillfälle

beredes denne att företaga byggnads- och kulturhistoriska undersökningar.

Motionens innehåll

I motionen anföres följande.

Enligt en uppgift i Svenska Dagbladet den 22 januari 1963 har den statsverket

tillhöriga gamla historiska herrgården Mellingeholm i Frötuna kommun

utanför Norrtälje blivit nedriven av kungl. Roslagens luftvärnsregemente,

som disponerar egendomen med tillhörande markområde.

Efter att i ett par århundraden ha tillhört i vårt lands offentliga liv mycket

framstående medlemmar av släkterna Oxenstierna, von Dohna, Lewenhaupt,

Mörner, Bielke och Bonde förvärvades Mellingeholm år 1820 av sedermera

generallöjtnanten och friherren Gustaf Adolf Hierta, som lät uppföra

den nu rivna mangårdsbyggnaden. Under åren 1850—1927 var Mellingeholm

sedan fideikommiss inom släkten Schurer von Waldheim och innehades

såsom sådant av bl. a. den framstående 1''ornminnesforskaren Wilhelm

Schurer von Waldheim (1843—1914), som givit en kulturhistoriskt mycket

intressant skildring av livet i Roslagen i sina »Ungdomsminnen», som 1944

publicerades av sonen, majoren Max Schurer von Waldheim (1872—-1948).

Den av de militära myndigheterna företagna rivningen av den gamla herrgården

har enligt uppgift skett utan att riksantikvarieämbetet eller landsantikvarien

hos länsstyrelsen i Stockholms län har blivit underrättad på

förhand. Ifall en äldre kulturhistorisk byggnad på ett av försvarsmakten

disponerat område, exempelvis ett skjutfält, nödvändigtvis måste rivas,

framstår det som ett allmänt intresse, att man först underrättar de kulturvårdande

myndigheterna. Även i en byggnad från 1820 kan det finnas byggnadshistoriskt

intressanta detaljer, ofta från äldre byggnader, och framför

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1963 !»

allt arkivhistoriskt värdefullt material, som instoppats som fyllning i väggar

och trossbottnar. Det är därför beklagligt, att staten själv i ifrågavarande

fall föregått med så dåligt exempel, då det gäller att tillvarataga det allmännas

kulturvårdande intressen.

Remissyttrandena

Byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet har intagit en i princip positiv

ståndpunkt till motionen, som avstyrkes av Svenska landskommunernas

förbund och Svenska stadsförbundet.

Byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet tar till en början upp frågan

om eventuell ändring i 1920 ars kungörelse med föreskrifter

rörande det offentliga byggnadsväsendet.

Byggnadsstyrelsen anser att kungörelsens bestämmelser ej hindrar att

statliga byggnadsverk, vilka i likhet med Mellingeholm icke förklarats vara

byggnadsminnesmärken men likväl äger ett ej ringa kulturhistoriskt eller

konstnärligt värde, kan rivas utan vare sig styrelsens och riksantikvarieämbetets

hörande eller Kungl. Maj:ts tillstånd. Föreskrifterna i 19 § om upprättande

av dokument före rivning av vissa byggnadsminnesmärken är enligt

styrelsens uppfattning tillämpliga endast på publika byggnadsverk, som

icke förvaltas av staten men som står under menighets eller allmän institutions

eller inrättnings förvaltning. Byggnadsstyrelsen anför i anslutning

härtill.

De föreskrifter som här gives kan icke sägas vara direkt bindande, ej heller

lämna rum för preventiva åtgärder av de kulturvårdande myndigheterna

och synes frågan huruvida och på vad sätt dessa föreskrifter skall tillämpas

vara huvudsakligen beroende av de lokala förvaltningsorganens egen bedömning.

Denna kategori av byggnadsminnesmärken är — till skillnad från

de statliga — ej heller fixerad till sin omfattning.

Riksantikvarieämbetet hävdar emellertid att bestämmelserna i 18 19 §§

är tillämpliga även på sådana byggnader under statens förvaltning som i

likhet med Mellingeholm utan att vara intagna i förteckningen över byggnadsminnesmärken

äger kulturhistoriskt värde.

Såväl byggnadsstyrelsen som riksantikvarieämbetet finner att motionen

aktualiserat en utvidgning av förteckningen över byggnadsminnesmärken,

vilken fastställts den 25 januari 1935, samt en kulturhistorisk såvitt möjligt

fullständig inventering av kronans byggnadsverk. Byggnadsstyrelsen

finner att genom motionen jämväl aktualiserats frågan om utfärdandet av

anvisningar rörande förfarandet med sådana kronans byggnadsverk, som

äger visst kulturhistoriskt värde men icke lämpligen bör införas i ovan

nämnda förteckning. Däremot är enligt styrelsens mening ändring av eller

tillägg till gällande författningar rörande kulturhistoriskt eller konstnärligt

värdefulla byggnader i kronans ägo icke påkallad.

Riksantikvarieämbetet anser viss komplettering av nämnda författningar

erforderlig och anför.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr Ii år 196.1

För att förhindra, att sådana staten tillhöriga byggnader, som icke är intagna

i förteckningen över byggnadsminnesmärken, rivs utan att kulturminnesvårdande

myndighet underrättats, vill ämbetet föreslå, att i någon

av §§ 18 och 19 i Kungi. kungörelsen med föreskrifter rörande det offentlig3

byggnadsväsendet införes en bestämmelse, som stadgar skyldighet för

vederbörande förvaltningsmyndighet att till byggnadsstyrelsen och — då

fråga är om byggnad med kulturhistoriskt värde — jämväl till riksantikvarieämbetet

anmäla planerad rivning av byggnad av bär ifrågavarande slag.

Ett sådant stadgande skulle även komma att gälla byggnader, som står under

menighets, allmän institutions eller inrättnings förvaltning.

I remissyttrandena beröres jämväl spörsmålet, huruvida ändringar i

byggnadslagstiftningen kan anses påkallade med anledning av

motionen.

Byggnadsstyrelsen framhåller att byggnadsnämnderna genom bestämmelserna

i byggnadsstadgan alagts att hålla särskild tillsyn över byggnader av

historiskt, kulturhistoriskt eller konstnärligt värde (38 § andra stycket) och

att samarbeta med Övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämndens

arbetsområden eller vilkas bedömanden är av betydelse för nämndens verksamhet

(1 § andra stycket). Byggnadsstyrelsen fortsätter:

Dessa allmänt hållna regler torde inbegripa även sådant samarbete i frågor

beträffande rivning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, som i motionen

efterlyses och som byggnadsstyrelsen jämväl finner synnerligen angeläget.

En specialbestämmelse om anmälan till de kulturvårdande myndigheterna

då fråga är om rivning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,

torde därför i och för sig knappast erfordras i själva författningen.

Byggnadsstyrelsen vill däremot framhäva möjligheten av att i de allmänna

anvisningarna till byggnadsnämnderna uppmana dessa att underrätta

de lokala kulturvårdandc myndigheterna om ifrågasatt rivning av kulturhistoriskt

värdefull byggnad. En sådan lösning synes väl samstämma med

de allmänna riktlinjerna att i själva byggnadsstadgan icke reglera omfattningen

av samrådsförfarandet, men framförallt kunna positivt bidraga till

en önskvärd aktivering av byggnadsnämndernas kulturhistoriska verksamhet.

Skulle det framdeles visa sig att anvisningar i sådan form icke får avsedd

verkan kan de genom beslut av Kungl. Maj:t fastställas såsom bindande

föreskrifter i erforderlig omfattning.

Jämväl riksantikvarieämbetet och stadsförbundet erinrar om att byggnadsnämnden

särskilt genom 38 § byggnadsstadgan anförtrotts tillsynen

över byggnader med historiskt, kulturhistoriskt eller konstnärligt värde.

Byggnadsstyrelsen påpekar vidare att jämlikt 54 § 1 mom. byggnadsstadgan

byggnadsnämndens tillstånd fordras till rivning inom stadsplanelagt

område. Styrelsen anför i anslutning härtill att enligt rättspraxis sådant tillstånd

ej torde kunna vägras, även om rivningen avser byggnad av kulturhistorisk

eller konstnärlig betydelse. I denna slutsats instämmer stadsförbundet.

Stadsförbundet anser att byggnadsnämnderna genom sin allmänna tillsyn

kan utöva erforderlig kontroll över hithörande slag av byggnader och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1963

7

att nämnden vid risker för byggnadens fortbestånd kan ingripa med åtgärder

enligt lagen om byggnadsminne. Riksantikvarieämbetet framhåller emellertid

att denna lag icke kan få någon mer omfattande betydelse i praktiken,

förrän den pågående inventeringen av landets ur olika kulturhistoriska

aspekter värdefullaste byggnader slutförts och ett stort antal byggnadsminncsförklaringar

verkställts, vilket torde komma att dröja åtskilliga år.

Riksantikvarieämbetet anser det önskvärt att i byggnadslagstiftningen

införes ett stadgande om anmälningsplikt för byggnadsnämnd gentemot

riksantikvarieämbetet vid planerad rivning av kulturhistoriskt värdefull

hyggnad i enskild ägo. Ämbetet finner att en sådan föreskrift skulle kunna

införas i 51 § byggnadsstadgan. Detta skulle enligt ämbetets uppfattning

föranleda viss ändring även i byggnadsstyrelsens anvisningar till nämnda

stadga. Ämbetet påpekar emellertid samtidigt att föreskriften på grund av

bestämmelserna i 54 § byggnadsstadgan endast skulle bli tillämplig beträffande

byggnad inom stadsplanelagt område. För byggnader utanför sådana

områden skulle, framhåller ämbetet, någon anmälningsskyldighet icke

komma att föreligga, varför en stor och mycket betydelsefull del av beståndet

av kulturhistoriskt värdefulla byggnader likväl kan rivas utan att kulturminnesvårdande

myndigheter underrättats.

Såväl bijggnadsstijrelsen som stadsförbundet uttrycker tveksamhet beträffande

möjligheten att genomföra den av motionären

åsyftade anmälningsskyldigheten. Byggnadsstyrelsen anför

att svårigheten att få till stånd en allmängiltig och av ägarens godtycke oberoende

bedömning av det kulturhistoriska värdet hos en byggnad medför,

att föreskrifter för den rivande i annan form än som föreligger i byggnadsstyrelsens

ovan berörda anvisningar torde bli av ringa faktisk betydelse.

Stadsförbundet finner det vara förenat med betydande osäkerhetsmoment

att införa den ifrågasatta anmälningsskyldigheten, då bestämningen av vad

som skall hänföras till kulturhistoriskt värdefull byggnad enligt förbundets

uppfattning icke är entydig.

Jämväl riksantikvarieämbetet synes i viss mån dela den sålunda uttalade

uppfattningen. Ämbetet anför nämligen avslutningsvis.

De ovan framställda förslagen till ändringar i gällande författningar kan

måhända icke alltid bli helt effektiva bl. a. på grund därav, att de myndigheter

och institutioner som skulle ha att avgöra när anmälan skall ske, kan

sakna den kulturhistoriska kompetens som krävs för bedömning av dylika

frågor. Ur kulturminnesvårdande synpunkt måste den med motionen avsedda

anmälningsplikten likväl anses synnerligen värdefull. Ämbetet anser

det därför vara önskvärt att förslagen beaktas.

Landskommunernas förbund, vars yttrande avgivits av förbundets styrelse,

motiverar sitt ställningstagande på följande sätt.

I motionen har angivits ett fall, då eu såsom kulturhistoriskt värdefull

ansedd byggnad rivits utan kontakt med riksantikvarieämbetet eller veder
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr Ii är 1963

börande landsantikvarie. Denna händelse synes enligt styrelsens mening

icke vara tillräcklig anledning för att bestämmelser utfärdas, varigenom

skyldighet införes att anmäla varje ifrågasatt rivning av här ifrågavarande

slag. Styrelsen anser, att riksantikvarieämbetet och landsantikvarierna i flertalet

fall har sådan kontakt med ägare och brukare av kulturhistoriskt värdefulla

byggnader att de inkopplas, när en rivning ifrågasättes.

Utskottet

På sätt närmare framgår av den tidigare redogörelsen innebär gällande

rätt förbud i viss omfattning mot rivning av byggnader, som från historisk

eller kulturhistorisk synpunkt besitter särskilt värde. Enligt 20 § kungörelsen

den 26 november 1920 med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet

kan sålunda bestämmas att staten tillhöriga eller under statsmyndighets

eller statsinstitutions omedelbara inseende stående byggnadsverk

i egenskap av byggnadsminnesmärke skall åtnjuta särskild därefter

lämpad omvårdnad. Sådana byggnadsminnesmärken, över vilka särskild

förteckning föres av byggnadsstyrelsen, får icke rivas utan tillstånd. Särskilt

medgivande fordras jämväl till rivning av vissa i kungörelsen angivna

kyrkliga byggnader. Vid avgörande av dylika tillståndsfrågor medverkar

regelmässigt riksantikvarieämbetet och byggnadsstyrelsen. Vidare gäller

enligt lagen om byggnadsminnen att byggnad av riksantikvarien kan förklaras

vara byggnadsminne. I denna lag, som ej är tillämplig beträffande

byggnad som avses i 20 § 1920 års kungörelse och ej heller i fråga om

kyrkliga byggnader, stadgas förbud att utan riksantikvariens tillstånd riva

eller annorledes förstöra byggnadsminne.

Det kan med hänsyn till vad nu anförts förutsättas att rivning av byggnad,

som sålunda åtnjuter särskilt skydd, icke kan komma till stånd utan

att de kulturvårdande myndigheterna får kännedom därom och kan utföra

de undersökningar som befinnes påkallade. Genom motionen aktualiseras

emellertid — såsom riksantikvarieämbetet och byggnadsstyrelsen antytt —

närmast frågan huruvida så är fallet också när det gäller byggnadsverk,

vilka utan att åtnjuta särskilt skydd såsom byggnadsminnesmärke eller

byggnadsminne ändå har visst kulturhistoriskt värde. Motionären har nämligen

uppmärksammat att en staten tillhörig äldre herrgårdsbyggnad, ingående

i nämnda kategori, rivits utan föregående anmälan till riksantikvarieämbetet

eller vederbörande landsantikvarie. I motionen hemställes om bestämmelser

rörande dylik anmälningsskyldighet.

Enligt vad som framgår av remissyttrandena från riksantikvarieämbetet

och byggnadsstyrelsen beröres i motionen från kulturminnesvårdens synpunkt

väsentliga problem. Beträffande staten tillhöriga eller eljest av 1920

års kungörelse omfattade byggnadsverk synes sålunda anledning föreligga

att överväga dels en revidering av den år 1935 fastställda förteckningen

över byggnadsminnesmärken och dels utfärdande av föreskrifter till tryg
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1i år 1963

9

gande av att hithörande slag av byggnader inför förestående rivning dokumenteras

i erforderlig omfattning. Som underlag för dessa överväganden

fordras såsom berörda remissinstanser understrukit en såvitt möjligt fullständig

inventering av det statliga byggnadsbeståndet. Mot samma bakgrund

torde ställning få tagas jämväl till spörsmålet, huruvida i bestämmelserna

rörande det offentliga bvggnadsväsendet — såsom riksantikvarieämbetet

ifrågasatt — bör intagas en sådan föreskrift om anmälningsskyldighet som

motionären förordat. I likhet med byggnadsstyrelsen finner utskottet att

någon ändring i berörda författning för närvarande icke är påkallad. Utskottet

vill dock betona det angelägna i att en inventering av ovan angiven

beskaffenhet utan större dröjsmål kan slutföras.

I sammanhanget må anmärkas att 18 och 19 §§ uti 1920 års kungörelse

innehåller vissa rekommendationer rörande dokumentering inför förestående

rivning av byggnadsverk, som på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt

värde är att anse såsom minnesmärke och som står under statens

eller menighets eller allmän institutions eller inrättnings förvaltning. Av

remissyttrandena framgår att riksantikvarieämbetet funnit dessa bestämmelser

vara tillämpliga på bland annat statliga byggnader, vilka icke förklarats

vara byggnadsminnesmärken, medan byggnadsstyrelsen ansett att så

icke är fallet. Det synes utskottet önskvärt att klarhet vinnes på denna

punkt. Från de synpunkter som kommer till uttryck i motionen är det givetvis

att föredraga att ämbetets tolkning godtages. Emellertid har det rivningsfall,

som närmast föranlett motionen, bringats under militieombudsmannens

prövning. Det är tänkbart att berörda tolkningsfråga i samband

därmed kan komma att klarläggas.

Det allmänna kulturvårdsintresset synes ej heller helt tillfredsställande

ha tillgodosetts i fråga om rivning av icke-statliga byggnadsverk. Riksantikvarieämbetet

anför sålunda att lagen om byggnadsminnen icke kan få

någon större praktisk betydelse, förrän pågående inventering av landets från

kulturhistorisk synpunkt särskilt värdefulla bebyggelse avslutats. Det är

självfallet angeläget att också denna inventering kan slutföras inom rimlig

tid. Emellertid ankommer det såsom flertalet remissinstanser påpekat på

byggnadsnämnd — vars tillstånd till rivning erfordras inom stadsplanelagt

område — att utöva viss tillsyn över kulturhistoriskt värdefulla icke-statliga

byggnader. 1 enlighet med vad byggnadsstyrelsen uttalat torde häri inbegripas

sådant samarbete som efterlyses i motionen. I likhet med styrelsen

finner utskottet därför anledning saknas att såsom riksantikvarieämbetet

föreslagit ålägga byggnadsnämnderna skyldighet att till ämbetet anmäla

ifrågasatt rivning av byggnad med kulturhistoriskt värde. Utskottet vill i

anslutning härtill understryka byggnadsstyrelsens uttalande om sin möjlighet

att i form av anvisningar till byggnadsstadgan dels uppmana byggnadsnämnderna

att underrätta de kulturvårdande myndigheterna om sådan

rivning och dels bidraga till att öka byggnadsnämndernas egen kulturvår
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 1963

dande verksamhet. Såsom styrelsen påpekat kan jämlikt bestämmelser i

byggnadsstadgan styrelsens anvisningar ges bindande verkan genom att

de av Kungl. Maj :t fastställes som föreskrifter. Utskottet delar byggnadsstyrelsens

uppfattning att tillräckliga möjligheter härigenom erbjudes att

tillgodose motionens syfte. Utskottet vill emellertid erinra om att skyldighet

ej föreligger att begära byggnadsnämnds tillstånd till rivning av byggnad,

som är belägen utanför stadsplanelagt område. Antalet sådana byggnader

av kulturhistoriskt värde torde likväl icke vara större än att vederbörande

byggnadsnämnd kan hålla sig underrättad om förekommande rivningsplaner.

Härvid torde erforderligt bistånd kunna påräknas från landsantikvarierna.

Vid angivna förhållanden finner utskottet i likhet med flertalet

remissinstanser att sådana föreskrifter, varom motionären hemställt,

icke heller bör införas i byggnadslagstiftningen.

Ej heller eljest föreligger enligt utskottets mening behov av sådana föreskrifter.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:90, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

C . . . •

Stockholm den 2 april 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid delta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Ebbe Ohlsson,

Kristiansson, Georg Carlsson, Åkesson, Erik Jansson och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru

Torbrink*, herr Grebäck, fröken Anderson i Lerum, herrar Tobé och Wenperfors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1963

630291

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.