Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om anteckning i fastighetsbok angående fast fornlämning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 455 i första kammaren av herr Hanson, PerOlof, och nr 551 i andra kammaren av fru Nettelbrandt m. fl.

1963-04-17 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:18, Utlåtande i anledning av motioner om anteckning i fastighetsbok angående fast fornlämning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 455 i första kammaren av herr Hanson, PerOlof, och nr 551 i andra kammaren av fru Nettelbrandt m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av motioner om anteckning i fastighetsbok

angående fast fornlämning.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 455 i första kammaren av herr Hanson, PerOlof,

och nr 551 i andra kammaren av fru Nettelbrandt m. fl.

I motionerna, som är likalydande, erinras till en början om fornminneslagens

straff sanktionerade förbud att utgräva, rubba, överhölja eller eljest

genom plantering eller bebyggelse eller på annat sätt förändra eller skada

eller borttaga fast fornlämning. Motionärerna konstaterar att dispositionsrätten

över mark avsevärt inskränkes, om därå finnes fast fornlämning.

Motionärerna framhåller att bevarandet av kulturminnesmärken är ett angeläget

intresse och att de därför icke ifrågasätter dispositionsinskränkningarna

som sådana. Dessa inskränkningar måste emellertid utformas så att

inte den enskilde blir oförskyllt drabbad. Enligt vad i motionerna uppgives

finnes inom landet för närvarande cirka 500 000 inventerade fasta fornlämningar,

av vilka endast ett mycket begränsat antal utmärkts på platsen

genom särskild markering. Områdena finnes för de flesta landskap inregistrerade

på den s. k. ekonomiska kartan. Motionärerna uppger att kännedom

om eventuella fornlämningar i allmänhet kan vinnas i samband med

lantmäteriförrättningar. Sådan kännedom kan däremot endast med svårighet

erhållas, om överlåtelse av fast egendom äger rum utan samband med

lantmäteriförrättning eller vid arrendering av mark. Enligt motionärerna

finnes det exempel på fall, där en person trots god tro ådömts straff för verkställd

bebyggelse i anslutning till fast fornlämning och dessutom ålagts att

riva det byggda och återställa marken i tidigare skick. Motionärerna finner

det angeläget att åtgärder vidtages så att den enskilde utan svårighet kan

göras uppmärksam på de faktiska förhållandena. Motionärerna vänder sig

mot att anteckning i fastighetsbok icke sker, om en fastighet besväras av

fast fornlämning. Det är enligt motionärernas mening önskvärt att den enskilde

fastighetsintressenten genom sådan anteckning eller på annat lämpligt

sätt kan få upplysning om befintliga fornlämningar.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställes i motionerna »att

riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära en utredning angående möjligheterna

att genom anteckning i fastighetsboken eller på annat lämpligt sätt

med lätthet få konstaterat, om en fastighet innehåller en fast fornlämning».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till

motionen II: 551.

1 Bihartg till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 18

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från riksantikvarieämbetet och Iantmäteristyrelsen.

Gällande rätt m. in.

Enligt lagen om fornminnen den 12 juni 1942 må ej någon utan tillstånd

enligt nämnda lag utgräva, rubba, överhölja eller eljest genom plantering

eller bebyggelse eller på annat sätt förändra eller skada eller borttaga fast

fornlämning. Tillsyn över fasta fornlämningar utövas av riksantikvarien

(1 §). Fasta fornlämningar är exempelvis gravhögar, gravrösen, tingshögar

och dylikt, domarringar, skeppssättningar, stenar och bergytor med inskrifter,

bilder, andra ristningar eller målningar, lämningar av fordom övergivna

bostäder, boplatser eller arbetsplatser samt bildningar som uppkommit vid

bruket av dylika bostäder eller platser (2 §). Till fast fornlämning hör så

stort område på marken som tarvas för att bevara fornlämningen och bereda

med hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring. Har

mark för fornlämning undantagits från delning vid lantmäteriförrättning

eller tagits i anspråk genom expropriation, gäller de gränser som därvid bestämts.

Är ej området bestämt genom lantmäteriförrättning eller expropriation,

äger länsstyrelsen att på framställning av riksantikvarien eller markens

ägare fastställa gränserna för området (3 §). Länsstyrelsen äger att

meddela särskild föreskrift, som finnes påkallad för att bevara fast fornlämnings

helgd, så ock stadga för ändamålet erforderligt vite. Sådan föreskrift

må jämväl avse område som icke enligt 3 § hör till fornlämningen,

såvitt ej markens ägare eller annan därigenom åsamkas intrång av någon

betydelse (4 §). Vill någon rubba, förändra eller borttaga fast fornlämning,

må tillstånd därtill meddelas av riksantikvarien, där fornlämningen finnes

medföra hinder eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse

(6 §). \ ägras tillstånd enligt 6 § beträffande fornlämning som varit

helt okänd och utan synligt märke ovan jord, oaktat den vållar sökanden

betydande hinder eller olägenhet, är denne berättigad till skälig ersättning

därför av allmänna medel, såframt ansökningen ingivits inom två år från

det fornlämningen påträffats genom grävning eller annat arbete. Talan om

ersättning skall anhängiggöras hos domstol inom ett år från det sökanden

erhållit del av riksantikvariens beslut, varigenom tillstånd vägrats, och detta

blivit gällande. Vad nu sagts om ersättning äger ej tillämpning, om marken

exproprieras. Ersättning för hinder eller olägenhet som nu sagts skall nedsättas

hos länsstyrelsen. Rörande fördelning och utbetalande av nedsatt belopp

samt verkan därav gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat för det

fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

Beloppet får dock utan hinder av vad nu sagts utbetalas direkt till sakägaren,

där det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare i

avseende å fastigheten (7 §). Vid planerande av väganläggning eller annat

arbetsföretag bör i god tid inhämtas, huruvida fast fornlämning kan beröras

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963

av företaget, samt, där detta befinnes vara förhållandet, samråd så snart ske

kan äga rum med riksantikvarien eller ombud som denne utsett därtill. Anträffas

under grävning eller annat arbete fast fornlämning som ej förut varit

känd, skall arbete i vad det rör fornlämningen omedelbart avbrytas och den

som leder arbetet utan dröjsmål göra anmälan om förhållandet hos riksantikvarien

eller ombud som denne utsett. Ansökan om tillstånd att rubba, förändra

eller borttaga fornlämning som beröres av arbetet skall skyndsamt

prövas (8 §). Den som olovligen företager sådan åtgärd med avseende å fast

fornlämning som i 1 § sägs eller uraktlåter i 8 § stadgad anmälningsskyldighet

straffes med dagsböter eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande,

fängelse i högst sex månader. Han är också skyldig att ersätta all

kostnad som föranledes av förseelsen (16 §).

Enligt 1 § kungörelsen den 11 december 1942 med vissa bestämmelser angående

tillämpningen av lagen den 12 juni 1942 om fornminnen skall länsstyrelse,

som meddelat beslut jämlikt 3 eller 4 § lagen om fornminnen genast

översända avskrift av beslut till riksantikvarien så ock till länets lantmäterikontor

eller, där fornlämningen är belägen inom stad eller samhälle,

för vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning, till stadens

eller samhällets byggnadsnämnd. Rör ärendet område av saval egentliga

landsbygden som ock stad eller samhälle som nyss nämnts, skall avskrift av

beslutet tillställas både lantmäterikontoret och byggnadsnämnden. Denna

föreskrift kompletteras av vissa bestämmelser rörande fastighetsregistre
"^3

femte stycket förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister

stadgas sålunda att om beslut jämlikt 3 eller 4 § i lagen om fornminnen meddelats

rörande fast fornlämning, förhållandet skall anmarkas i jordregistret

beträffande fastighet, på vars område fornlämningen är belägen. Byggnadsnämnd,

till vilken inkommit avskrift av beslut som nu sagts, skall, om for

vederbörande samhälle föres jordregister samt ärendet icke tillika ror någon

del av den egentliga landsbygden, översända avskriften jämte därtill hörande

handlingar till förste lantmätaren, vilken det åligger att, sedan anteckning i

jordregistret ägt rum, återställa handlingarna till nämnden. Beröres fastighet

av exempelvis stadsplan eller byggnadsplan, antecknas jämväl detta förhållande

i registret. Jordregisterförordningens bestämmelser ar i princip avsedda

för landsbygden. Motsvarande föreskrifter rörande fastighetsregistieringen

i stad och vissa samhällen återfinnes i 7 kap. lagen den 12 maj 1917

om fastighetsbildning i stad och i förordningen den 12 maj 1917 med nurmare

föreskrifter om fastighetsregister för stad. Såvitt angår registrering av

beslut enligt fornminneslagen innehåller 18 § femte stycket och 23 § första

stycket fastighetsregisterförordningen föreskrifter av i huvudsak samma innehåll

som § 33 femte stycket jordregisterförordningen. I sammanhanget må

nämnas att 1954 års fastighetsbildningskommitté erhållit i uppdrag att överväga,

i vilken utsträckning reglerna för registrering av fastighet i stad och

på landet kan göras enhetligare än vad nu är fallet och sammanföras i en

författning.

■fl Ililiant) till riksdagens protokoll 1063. 0 samt. 3 avd. Nr 18

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963

Inskrivningsväsendets uppgift kan sägas vara att skapa ordning, översiktlighet

och möjlighet till kontroll inom de rättsförhållanden som rör fast

egendom och göra dem offentliga. Rörande dess utformning enligt gällande

svensk rätt (se härom Undén: Svensk sakrätt II, 1960, s. 34—38) kan till en

början framhållas, att den i vissa länder tillämpade principen att tillerkänna

fastighetsboken offentlig trovärdighet — innebärande att tredje man som

inlåter sig i rättshandling rörande en fastighet kan förlita sig på att bokens

innehåll är riktigt och uttömmande —- icke här vunnit erkännande. Den som

i tillit till fastighetsboken förvärvat äganderätt eller en begränsad rätt till

fastigheten genom avtal med den som vunnit lagfart såsom senaste ägare kan

icke desto minde gå förlustig sin rätt. Sålunda stadgas i 15 § förordningen

den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom att utan hinder

av lagfart talan å fång må lagligen prövas samt i 59 § förordningen samma

dag angående inteckning att utan hinder av inteckning tvist om fordrans

giltighet eller om annan intecknad rättighets bestånd må lagligen prövas.

Att fastighetsbokens innehåll ej är uttömmande framgår bl. a. därav att,

ehuru inteckning icke behöver eller i vissa fall ens får meddelas, mot ny

ägare gäller exempelvis sådana servitut som avses i 57 § inteckningsförordningen,

d. v. s. servitut som uppkommer vid laga skifte eller vid avstyckning

av område, som ej ingår i tomtindelning.

I fastighetsbok skall registreras förutom egentliga lagfarts- och inteckningsärenden,

åtskilliga grupper av anteckningsärenden. Bestämmelser härom

återfinnes i ett stort antal lagar och författningar. De redovisas huvudsakligen

i 8 och 9 §§ kungörelsen den H september 1875 huru lagfarts- och

inteckningsböcker skola inrättas och föras samt i 12 och 13 §§ kungörelsen

den 18 november 1932 huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas

och föras. Vissa anteckningar sker sålunda på ansökan av enskild sakägare.

Exempel härpå finnes i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldatoch

båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i

stamfastigheten samt i lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat

områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet. Flertalet

anteckningsärenden anhängiggöres emellertid i annan ordning. Genom särskilda

stadganden har det nämligen ålagts myndighet eller i vissa fall enskild

sakägare att hos domaren eller inskrivningsdomaren göra anmälan

om förhållande som i något avseende är av betydelse för bedömande av en

fastighets rättsliga tillstånd. Stadgandena innefattar därjämte skyldighet

för inskrivningsdomaren att göra anteckning om förhållandet i faslighetsboken.

Härigenom åsyftas att vinna offentlighet åt det förhållande, varom

anteckning skall ske. En kategori av dessa anteckningar kan sägas ha till

uppgift att varsko tredje man att fastighetsägarens

rätt till fastigheten i något hänseende är osäker.

Såsom exempel härpå kan anföras anteckningar enligt 13 § lagfartsförordningen

(om instämd klandertalan), 21 kap. 36 § jorddelningslagen (om

jorddelningsmål rörande tvist om äganderätt e. d.), 23 § expropriationsla
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963

gen (om expropriationsanspråk) och 70 § byggnadslagen (om väckt fråga

angående avstående av mark för gata e. d.). Anteckningar om att exekutivt

förfarande inletts har till uppgift, bl. a., att varsko inteckningsliavare

att exekutionen kan medföra rubbning av

inteckning. Föreskrifter om sådana anteckningar återfinnes i 21 §

konkurslagen och 38 § inteckningsförordningen. Vissa anteckningar avser

att lämna upplysning om de förändringar beträffande inskrivna

rättigheter som kan föranledas av offentlig

myndighets åtgärder; köpeskillingslikvid vid exekutiv försäljning,

fördelning av expropriationsersättning etc. Sådana anteckningar

föreskrives bl. a. i 23, 24, 45, 55, 58 och 58 a § inteckningsförordningen,

58 § expropriationslagen samt i 9 kap. 71 och 72 §§ vattenlagen. Upplysning

om »tysta förmånsrätter» gives genom anteckningar enligt

lagen den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån samt

21 kap. 46 § jorddelningslagen (om ersättning från ägoloti). Föreskrift om

anteckning rörande förhållande, som inskränker ägarens

rätt att disponera över sin fastighet utan att sakrätt

föreligger och utan att inskränkningen kan inverka på hans rätt att

sälja egendomen, meddelas bl. a. i byggnadsminneslagen. Enligt 13 § denna

lag skall sålunda riksantikvarien ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren,

då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, så ock

då genom lagakraftägande beslut byggnad förklarats för byggnadsminne,

ansökan därom avslagits eller beslut därom hävts. Inskrivningsdomaren har

jämlikt samma lagrum att så snart ske kan efter inkommen underrättelse å

inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i fastighetsboken.

Kännedom om förhållande som sålunda antecknats i fastighetsbok vinnes

lättast genom begäran om gravationsbevis för fastigheten. Föreskrifter om

gravationsbevisets innehåll återfinnes i kungörelsen den 25 februari 1921

med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande

fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis

och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt.

Lagberedningens förslag till jordabalk (SOU 1960:24—26) innebär alt

inskrivningens rättsverkan väsentligen får en annan karaktär än tidigare.

Som en följd härav ställes inskrivningsmyndigheterna i många fall inför

nya uppgifter. Lagberedningen har vidare funnit det vara av största vikt

för allmänhetens tillit till inskrivningsväsendet att de inskrivningar och andra

anteckningar som skall upptagas i de därför inrättade böckerna i förslaget

benämnda grundbok — har det innehåll som framgår av böckerna.

Dessa har därför ansetts böra äga ovilllkorligt vitsord i förhallande till protokoll

och andra handlingar. Slutligen må nämnas att enligt förslaget varje

inskrivning skall ha verkställts före nästa inskrivningsdag, vilket innebär att

expeditionstiden skulle förkortas från 14 dagar till en vecka, räknat från vederbörande

inskrivningsdag. Beredningen har förutsatt att behovet av erforderlig

förstärkning av inskrivningspersonalen uppmärksammas av statsmakterna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963

Lagberedningens förslag omprövas för närvarande i vissa hänseenden,

bl. a. i fråga om inteckningslagstiftningen, av jordabalksutredningen.

I justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1963 (s. 139 ff.) påtalas att

vid ungefär hälften av rikets domsagor expediering av inskrivningsärenden

och gravationsbevis icke sker inom lagstadgad tid. Justitieombudsmannen

har med anledning härav hos Konungen gjort framställning om utredning

av fråga om större domkretsar beträffande inskrivningsväsendet och, i avbidan

härå, om skyndsamma åtgärder för avhjälpande av de sedan lång tid

tillbaka föreliggande missförhållandena. Berörda missförhållanden påtalades

jämväl vid årets riksdag i dels likalydande motionerna I: 351 och II: 404,

dels ock likalydande motionerna I: 414 och II: 503. Berörda motioner väcktes

i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar

rörande budgetåret 1963/64 inom justitiedepartementets verksamhetsområde

(jfr statsutskottets utlåtande nr 2 år 1963).

Frågans tidigare behandling

Vid 1960 års riksdag väcktes två fristående likalydande motioner, 1:208

av herrar Alexanderson och Gezelius och II: 262 av herrar Fröding och Turesson.

I dessa motioner, som behandlades av tredje lagutskottet, anfördes

till en början, att de vid underrätterna förda fastighetsböckerna avsågs lämna

tillförlitliga upplysningar om fastigheternas ägare samt om fastigheterna

åvilande gravationer och därför borde innehålla alla upplysningar som —- utöver vad som återfinnes i lantmäterihandlingar eller kan iakttagas vid

besiktning erfordras för bedömande av fastighetens värde i ägarens hand.

Emellertid hade enligt motionärerna genom viss på senare tid tillkommen

lagstiftning tillskapats möjlighet att förordna om långtgående inskränkningar

i fastighetsägares rätt att disponera över sin fastighet, vilka icke

framgick ur vare sig lantmäterihandlingarna eller fastighetsböckerna. Som

exempel härpå nämndes förbud enligt strandlagen och naturskyddslagen.

Motionärerna framhöll, att dylika förbud i vissa fall föranlett utbetalande av

ersättningar av avsevärd storlek utan att ens detta förhållande behövde

framgå ur de nämnda upplysningskällorna, samt att särskilt sedan de nämnda

lagarna varit i kraft en längre tid stora svårigheter torde komma att

uppstå för en spekulant eller långivare att erhålla säkra upplysningar i

detta avseende. På grund härav fann motionärerna det lämpligt att föreskrift

utfärdades om att beslut av dylik karaktär skulle antecknas i fastighetsbok.

Motionärerna fann det böra närmare utredas, om så borde ske redan

vid beslutets meddelande eller först i samband med utbetalande av ersättningsbelopp

eller eventuellt vid annan tidpunkt. Under åberopande av

vad sålunda anförts hemställdes i motionerna om utredning rörande anteckning

i fastighetsbok om väsentliga inskränkningar i dispositionsrätten

over fastigheter på grund av beslut enligt strandlagen in. fl. lagar. Remissyttranden

över motionerna med i huvudsak positivt innehåll avgavs av länsstyrelsen

i Stockholms län, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankförening
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 är 1963 7

eu och Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution.

I utlåtande över motionerna (nr 24/1960) konstaterade tredje lagutskottet

inledningsvis att det för den som överväger att köpa en fastighet eller att

mot inteckning bevilja lån till fastighetsägaren helt naturligt är av stor

vikt att erhålla kunskap om alla förhållanden som inverkar på fastighetens

värde. Utskottet yttrade därefter bland annat följande.

Av den tidigare redogörelsen torde framgå, att en försiktig spekulant

eller kreditgivare icke kan nöja sig med de upplysningar han kan inhämta

ur fastighetsboken. Inskrivningsväsendet är enligt gällande svensk rätt icke

så anordnat, att fastighetsboken utgör en uttömmande upplysningskälla i

detta avseende. Spekulanten eller kreditgivaren har därför att genom införskaffande

av lantmäterihandlingar och utdrag av fastighetsregister, genom

besiktning av fastigheten och genom förfrågningar hos olika myndigheter

och inrättningar söka komplettera de uppgifter han erhållit från fastighetsboken.

Att i fastighetsboken införa uppgifter om alla förhållanden som inverkar

på bedömandet av fastighetens värde i ägarens hand torde —- förutom att

det faller utom ramen för inskrivningsväsendcts syfte — te sig ogörligt ur

den synpunkten att fastighetsboken måste fylla ett visst mått av överskådlighet.

Motionärerna syftar emellertid icke till att där skulle intagas andra

uppgifter än sådana som icke framgår av lantmäterihandlingar eller kan

iakttagas vid besiktning av fastigheten. Även med denna begränsning måste

emellertid den åsyftade reformen av principerna för anteckning i fastiglietsbok

anses föra för långt. Här behöver blott erinras om alla de förbud mot

bebyggelse m. m. som meddelas enligt byggnadslagen och om den omfattning

i vilken bebyggelsen reglerande föreskrifter meddelas i planer och utomplansbestämmelser

enligt byggnadslagstiftningen.

Utskottet erinrade vidare om att uppgifter rörande fastställda planer och

utomplansbestämmelser återfinnes i fastighetsregister. Utskottet framhöll

också att kännedom om meddelade byggnadsförbud enligt byggnadslagen

icke kunde vinnas annat än genom upplysning från berörda myndigheter.

Utskottet fortsatte.

Enligt särskild lag gäller till skydd för fornminnen vissa bestämmelser

som kan inskränka ägares rätt att nyttja sin fastighet. Enligt 3 och 4 §§

fornminneslagen kan vidare fastställas gränser för område kring fornminne

och kan särskilda föreskrifter i avseende å fornlämningen utfärdas.

Under förarbetena till denna lag övervägdes, huruvida beslut om avgränsning

av fornminne borde anmälas till inskrivningsdomaren. Detta ansågs

icke erforderligt med hänsyn till bl. a. att fornminne vanligen utmärkes på

platsen och att upplysning huruvida beslut om fornlämning meddelats alltid

kan erhållas hos riksantikvarien.

Utskottet erinrade ytterligare bl. a. om alt förslaget till byggnadsminneslagen,

som då remitterats till lagrådet, i fråga om tvångsmoment och ersättningsbestämmelser

innehöll stadganden som i viss mån ansluter sig till

nalurskyddslagen. Utskottet konstaterade också alt i delta lagförslag intagits

föreskrifter om vissa meddelanden till inskrivningsdomaren för anteckning

i fastighetsbok om ansökan och beslut enligt lagen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963

Utskottet fortsatte.

Ehuru utskottet, såsom tidigare anförts, icke helt kan ansluta sig till syftet

med motionärernas yrkande, synes det utskottet bl. a. på grund av vad

nyss upptagits vara påkallat att viss översyn kommer till stånd rörande

principerna för registrering av sådana av myndighet meddelade beslut som

inskränker ägares rätt att förfoga över sin fastighet. Med hänsyn till vad

utskottet härovan inledningsvis anfört bör härvid beaktas, att sådana beslut

i rimlig utsträckning bör kunna utläsas ur sådana källor som fastighetsregister

och fastighetsbok. Det synes utskottet lämpligt att 1954 års

fastighetsbildningskommitté upptager denna fråga vid sin översyn av bestämmelserna

om fastighetsregister. Frågan torde även kunna komma att

beaktas vid utformande av de bestämmelser angående inskrivningsförfarandet

som kan föranledas av förslag i anledning av att lagberedningen framlägger

betänkande angående ny jordabalk.

På utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse (nr 264) till

Kungl. Maj :t såsom sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning

av berörda motioner. Av Kungl. Maj :ts skrivelse till riksdagen nr

30 år 1963 (s. 45) framgår att skrivelsen överlämnats till 1954 års fastighetsbildningskommitté

att av kommittén tagas under övervägande vid fullgörandet

av dess utredningsuppdrag.

Remissyttrandena

Riksantikvarieämbetet tillstyrker bifall till motionerna medan lantnuiteristyrelsen

anser att såväl motionernas syfte som fornminnesvårdens intressen

bäst tillgodoses genom att tillgängliga resurser koncentreras på arbetet

med den ekonomiska kartan.

Vad först angår den närmare kännedomen om de fasta fornlämningarna

anför riksantikvarieämbetet bl. a. följande.

En inventering av landets fasta fornlämningar påbörjades redan på 1590- talet. År 1643 ålades lantmätarna att införa fornlämningar på sina kartor.

År 1666, då Kungl. Maj :t utfärdade Placat och påbudh om gamble monumenter

och antiquiteter i rijket, vari stadgas, att fornlämningar är skyddade

»ifrån all sielfwilliande åverkan, icke annars än wore the Wår enskylte

Egendom», ålades prästerskap och kronobefallningsmän att förteckna fornlämningarna

på olika håll i landet. Inventeringen utfördes under åren 1667—

84. Under 1700-talet och början av 1800-talet var intresset för uppteckningsarbetet

från statens sida ringa. År 1827 utfärdades en instruktion för generallantmäterikontoret,

provinsiallantmäterikontoren samt lantmätarna i riket,

enligt vilken lantmätarna på nytt anmodas införa fornlämningar på

sina kartor. Instruktionen medförde emellertid icke något mera påtagligt

resultat. Längre fram utfärdade lantmäteristyrelsen på nytt bestämmelser

om fornlämningsredovisning på lantmäterikartor. Under 1800-talet pågick

även en inventering av landets fornlämningar, dels på initiativ av vitterhets-,

historie- och antikvitetsakademien, dels genom lokala fornminnesföreningar.

Dessutom lät Sveriges geologiska undersökning utföra en inventering av

lornlämningar för den geologiska kartan. Den ekonomiska kartan, som började

utkomma på 1860-talet, skulle även upptaga fornlämningar. Detta åläg
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år i963

gande fick emellertid icke någon mera praktisk betydelse förrän långt senare.

Någon fullständig förteckning kom dock aldrig till utförande.

År 1925 påbörjade riksantikvarieämbetet en noggrann sockeninventering,

som utfördes av fackmän. Arbetet bedrevs i olika delar av landet och samtidigt

härmed gjordes en snabbinventering med hänsyn till utgivandet av

de dåvarande geologiska och ekonomiska kartorna.

År 1937 kom inventeringsarbetet in i ett nytt avgörande skede. Då beslöt

nämligen riksdagen, att alla fasta fornlämningar skulle markeras på den

nya ekonomiska kartan över Sverige i skala 1.10000, utgiven av rikets allmänna

kartverk. Genom inventeringsarbetet, som nu har pågått i 25 år, har

ca 400 000 ovan mark synliga fornlämningar, fördelade på omkring 40 000

platser, markerats på ekonomiska kartan.

Riksantikvarieämbetet och lantmäteristijrelsen är eniga om att den ekonomiska

kartan f. n. erbjuder den bästa möjligheten att sprida kännedom

om befintliga fornlämningar. Lantmäteristijrelsen finner det härvid särskilt

värdefullt att genom kartan ortsbefolkningens uppmärksamhet i allt större

utsträckning fästes på fornlämningarna. Riksantikvarieämbetet anser att

såväl de kulturvårdande myndigheternas som allmänhetens intressen väsentligt

skulle gagnas, om ämbetets förteckning över de på kartan markerade

fornlämningarna tryckes och skickas ut i länen.

Beträffande de i motionerna förordade anteckningarna erinrar riksantikvarieämbetet

om att frågan rörande sådana anteckningar diskuterats

vid förarbetena till fornminneslagen men fått förfalla, enär erforderligt kartmaterial

då saknades. Ämbetet finner att detta hinder undanröjts genom tillkomsten

av den ekonomiska kartan. Det framhålles vidare att markägare

i regel utan ersättning måste tåla den inskränkning i dispositionsrätten över

sin fastighet som en därå befintlig fast fornlämning medför. Ämbetet anser

att det därför skulle vara av största betydelse om de ifrågasatta anteckningarna

kunde göras. Härigenom skulle enligt ämbetets mening jämväl

undanröjas den olägenhet som innefattas i kravet att en markägare skall

kunna känna igen eller skaffa sig kunskap om eventuella fornlämningar på

sina ägor.

Lantmäteristyrelsen tar till en början upp spörsmålet var de diskuterade

anteckningarna lämpligen kunde ske och finner fastighetsregistret — varmed

i detta sammanhang förstås såväl jordregister som fastighetsregister

för stad — utgöra det närmaste alternativet till fastighetsboken. Styrelsen

erinrar om att beslut enligt 3 och 4 §§ fornminneslagen antecknas i fastighetsregistret

samt upplyser i anslutning därtill att sådana beslut enligt vad

styrelsen erfarit endast meddelats i ett 80-tal fall. Med hänsyn jämväl till

att i fastighetsregister också antecknas andra förhållanden som inskränker

jordägarens dispositionsmöjligheter — t. ex. byggnadsplan som berör fastigheten

— kan det enligt styrelsen ifrågasättas, om inte de av motionärerna

förordade anteckningarna borde göras i fastighetsregistret. Anteckning i

fastighetsbok anses dock medföra något större publikationseffekt. Det framhålles

också att fastighetsregisteranteckningar skall ajourhållas i takt med

ändringarna i fastighetsindelningen, vilket med gällande bestämmelser endast

i begränsad omfattning skulle bli fallet vid anteckning i fastighetsbok.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963

Styrelsen erinrar tillika om att arbetsbelastningen inom inskrivningsväsendet

i många fall är så oroande att nya arbetsuppgifter om möjligt torde böra

undvikas.

Lantmäteristyrelsen konstaterar därefter att till grund för de begärda

anteckningarna måste ligga en förteckning över de fastigheter, på vilka

fasta fornlämningar finnes. I fråga om sådana delar av riket, som omfattas

av den nya ekonomiska kartan, gäller enligt styrelsen att fornlämningarna

redovisas på kartan under medverkan av riksantikvarieämbetet. Det kan

tämligen lätt fastställas, på vilka fastigheter de sålunda redovisade fornlämningarna

är belägna, och styrelsen finner därför möjlighet föreligga att

upprätta en förteckning fastighetsvis över fornlämningarna. Styrelsen understryker

emellertid att det arbete som föranledes såväl av nämnda förteckning

som av anteckningarna i fastighetsregister eller fastighetsbok skulle

bli mycket omfattande på grund av det stora antalet fornlämningar. Styrelsen,

som alltså finner den ekonomiska kartan utgöra den bästa upplysningskällan

i förevarande hänseende, anför sammanfattningsvis att inom de

sålunda kartlagda landsdelarna nyttan av de förordade anteckningarna ej

kan förväntas motsvara kostnaderna för deras åstadkommande. Styrelsen fortsätter.

Om den ekonomiska kartan icke är färdigställd får visserligen värdet av

de tilltänkta anteckningarna anses vara större. Samtidigt måste emellertid

konstateras att det föreligger mycket stora svårigheter att upprätta den

förteckning över de fasta fornlämningarna som skulle ligga till grund för

anteckningarna. Enligt upplysning under hand från riksantikvarieämbetet

finnes nämligen för de delar av landet, där ämbetet icke medverkat vid tillkomsten

av den ekonomiska kartan, endast äldre inventeringar av varierande

kvalité och med sådan redovisning, att fastighetsbeteckningarna regelmässigt

icke kunna erhållas därur. Detta skulle innebära att man för

att åstadkomma förteckningen skulle behöva utföra dels fältinventeringar

av de fasta fornlämningarna, dels fastighetsutredningar, varvid båda momenten,

när sådana fornlämningar kunde antagas förekomma, bleve av

ungefär samma omfattning som vid framställningen av den ekonomiska

kartan. Det bör härvid framhållas att fastighetsutredningarna är det mest

kostnadskrävande momentet vid denna framställning.

Utskottet

Fornminneslagens bestämmelser till skydd för fast fornlämning innebär

såsom motionärerna påpekat vissa inskränkningar i förfoganderätten över

fast egendom. Sålunda gäller bland annat straffsanktionerat förbud att utan

riksantikvariens tillstånd rubba, förändra eller borttaga fast fornlämning.

Sådant tillstånd kan meddelas, om fornlämningen befinnes medföra hinder

eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse. Ersättning

för intrång till följd av fornlämningens bibehållande utgår dock endast

om tillstånd vägrats att borttaga fast fornlämning, som dels varit helt

okänd och utan synligt märke ovan jord och dels vållar sökanden betydande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963

hinder eller olägenhet. Det är därför såsom motionärerna funnit angeläget,

att den som exempelvis överväger att köpa eller arrendera en fastighet såvitt

möjligt erhåller fullständig kännedom om eventuella på fastigheten befintliga

fasta fornlämningar. I detta syfte hemställer motionärerna om utredning

rörande möjligheterna att lämna upplysning i nämnda hänseende

genom anteckning i fastighetsbok eller på annat lämpligt sätt.

I fastighetsbok redovisas enligt gällande rätt, förutom egentliga lagfartsoch

inteckningsärenden, åtskilliga uppgifter angående rättsförhållanden av

främst ekonomisk art. Fastighetsböckerna föres emellertid ej på ett sådant

sätt att på grundval därav kan vinnas närmare kännedom om markens beskaffenhet

eller fastighetens gränser. Anteckning i fastighetsbok om fast fornlämning

kan följaktligen knappast utformas så att lokalisering inom fastigheten

av varje särskild fornlämning möjliggöres. Vid ändrad fastighetsindelning

skulle således genom särskild utredning få visas, huru de i fastighetsboken

antecknade fornlämningarna skulle fördelas på de nybildade fastigheterna.

Såsom lantmäteristyrelsen framhållit, utgör anteckning i fastighetsregister

ett tänkbart alternativ till motionärernas förslag. I sådant register

skall redan enligt gällande bestämmelser antecknas beslut enligt fornminneslagen,

varigenom länsstyrelse fastställt gränser för område, som inrymmer

fast fornlämning, eller meddelat föreskrift till bevarande av fornlämnings

helgd. Vidare antecknas i fastighetsregister vissa andra förhållanden

som reglerar dispositionsrätten över fastighet, exempelvis byggnadsplan som

berör fastigheten.

På sätt lantmäteristyrelsen närmare utvecklat är det emellertid förenat

med stora svårigheter och kostnader att få till stånd en tillfredsställande

redovisning av nu angivet slag. De ifrågasatta anteckningarna måste sålunda

— vilket alternativ som än väljes — grundas på en fastighetsvis upprättad

förteckning över befintliga fasta fornlämningar. Utskottet delar styrelsens

uppfattning att såväl detta arbete som den efterföljande registreringen i fastighetsbok

eller fastighetsregister måste bli mycket omfattande på grund av

det stora antalet fornlämningar.

I likhet med remissinstanserna finner utskottet att den nya ekonomiska

kartan — varå under riksantikvarieämbetets medverkan hittills cirka 400 000

fornlämningar markerats — utgör den bästa uplysningskälla i förevarande

hänseende som för närvarande står till buds. Denna karta täcker redan stora

delar av Götaland och Svealand samt vissa områden i Norrland och torde

inom överskådlig tid föreligga beträffande alla delar av landet, där fasta

fornlämningar mera allmänt förekommer. Såsom lantmäteristyrelsen funnit

kan inom de sålunda kartlagda landsdelarna nyttan av de förordade anteckningarna

ej väntas motsvara kostnaderna för deras åstadkommande. Styrelsen

har vidare uppgivit att där den ekonomiska kartan ej föreligger det för

anteckningarna grundläggande arbetet blir av huvudsakligen samma omfattning

som vid kartans framställning. Mot bakgrund av det sagda ansluter sig

utskottet till lantmäteristyrelsens uppfattning att motionernas syfte bäst till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963

godoses, om tillgängliga resurser koncentreras på arbetet med den nya ekonomiska

kartan. Ytterligare fördelar synes härvidlag stå att vinna, därest i

enlighet med riksantikvarieämbetets önskemål ämbetets förteckning över de

på kartan markerade fornlämningarna ges en mera allmän spridning.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har 1960 års riksdag — under

hänvisning bland annat till att vissa beslut enligt fornminneslagen antecknas

i fastighetsregister — funnit översyn påkallad rörande principerna för

registrering av sådana av myndighet meddelade beslut som inskränker ägares

rätt att förfoga över sin fastighet. Det har härvid ansetts att sådana

beslut i rimlig omfattning borde kunna utläsas ur sådana källor som fastighetsregister

och fastighetsbok. Riksdagen uttalade jämväl som sin mening

att det berörda spörsmålet borde upptagas av 1954 års fastighetsbildningskommitté

vid dess översyn av bestämmelserna om fastighestsregister samt

att frågan torde kunna komma att beaktas vid utformandet av de bestämmelser

angående inskrivningsförfarandet som kunde föranledas av lagberedningens

förslag till ny jordabalk. Vissa härmed sammanhängande spörsmål

överväges för närvarande inom jordabalksutredningen. Utskottet finner det

således kunna förutsättas att de av motionärerna berörda spörsmålen i viss

mån kommer att uppmärksammas i samband med pågående utredningsarbete.

Det bör emellertid påpekas att fornminneslagens förbudsregler till stor

del gäller oberoende av myndighets beslut samt att skydd mot de olägenheter

som kan vållas av att tidigare okänd fornlämning påträffas icke kan

tillskapas enligt de av motionärerna angivna grunderna. Som tidigare framhållits

erbjuder likväl lagen i sistnämnda hänseende vissa möjligheter till ersättning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevar ande motioner, 1:455 och 11:551, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 april 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

^ från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Göran Karlsson,

Ebbe Ohlsson*, Kristiansson, Knut Johansson, Georg Carlsson och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, Sundelin*,

Svanberg, Mattsson, Hammarberg, Tobé och Wennerfors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630496

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.