Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om lagstadgad förhandlingsskyldighet vid ifrågasatt expropriation. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 377 i första kammaren av herr Holmberg och nr 454 i andra kammaren av herr Turesson och fru Boman.

1963-04-17 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:19, Utlåtande i anledning av motioner om lagstadgad förhandlingsskyldighet vid ifrågasatt expropriation. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 377 i första kammaren av herr Holmberg och nr 454 i andra kammaren av herr Turesson och fru Boman.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av motioner om lagstadgad förhandlingsskyldighet

vid ifrågasatt expropriation.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 377 i första kammaren av herr Holmberg och

nr 454 i andra kammaren av herr Turesson och fru Boman.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte för

sin del besluta att till 4 § första stycket expropriationslagen skall fogas följande

mening: Innan expropriation sökes, bör sökanden, där omständigheterna

så medgiva, hava genom förhandling med sakägarna sökt erhålla en

helt godvillig uppgörelse».

Motionärerna hävdar, att det i vissa fall inträffar att expropriation sökes

utan att sökanden dessförinnan undersökt möjligheten av en godvillig uppgörelse

med sakägaren. Vid förhandling inför expropriationsdomstolen kan

det sedan visa sig att frivillig överenskommelse troligen varit möjlig. Motionärerna

anser att det tungrodda och kostsamma expropriationsförfarandet

bör undvikas i sådana fall där frågan kunnat lösas förhandlingsvägen.

Med hänsyn härtill anser motionärerna att den angivna föreskriften bör intagas

i expropriationslagen.

över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

yttrande inhämtats från expropriationsutredningen. På utskottets begaran

har yttranden därjämte avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF),

Svenska landskommunernas förbund samt Svenska stadsförbundet.

Gällande bestämmelser m. m.

I lagen den 12 maj 1917 om expropriation (expropriationslagen) föreskrives

i 1 § att fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom

expropriation, om Konungen prövar det nödigt. Expropriation får endast

ske för vissa i lagen uppräknade ändamål. I 4 § första stycket stadgas

att den, som hos Konungen vill söka rätt till expropriation, vid ansökningen

skall foga karta över fastigheten med beskrivning och utdrag av fastighetsregistret

såvitt fastigheten angår. Vidare skall sökanden ingiva uppgift å

fastighetens ägare och innehavare samt, om i något avseende överenskommelse

träffats, redogörelse därför. Enligt paragrafens tredje stycke skall

vidare, då rätt till expropriation blivit sökt, tillfälle att avgiva yttrande läm
-

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963

nas fastighetens ägare och innehavare så ock annan, som kan lida men av

expropriationen. Yttrandet skall avse huruvida den avsedda markens avstående

eller upplåtande är förenad med särskild olägenhet eller annan lämplig

mark kan med mindre olägenhet tagas i anspråk eller eljest något är att

erinra i anledning av ansökningen.

Enligt de bestämmelser som i förevarande avseende gällde före införandet

av expropriationslagen föreskrevs att ansökning om expropriationsrätt

skulle vara åtföljd av uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade,

eller de hinder, vilka mött däremot (§ 1 i kungl. kungörelsen den 27 november

1845 angående vissa föreskrifter i anledning av vad om jords eller lägenhets

avstående för allmänt behov är vordet förordnat och 3 § i lagen den

27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar).

I betänkande den 15 september 1910 med förslag till lag om expropriation

m. m„ som föregick den nuvarande lagstiftningen, uttalades att i dessa bestämmelsers

ordalydelse låg, att en sökande skulle vara skyldig redogöra

för underhandlingar, som han fört med alla av ansökningen berörda personer,

och, då överenskommelse ej kunnat träffas, uppgiva anledningen härtill

i varje fall. Beträffande detta spörsmål anfördes därefter i betänkandet

(se NJA II: 1918 sid 131).

En sådan skyldighet kunde vara ganska betungande vid stora företag, som

beröra ett flertal egendomar. Någon större betydelse skulle den äga endast,

om rätt till expropriation av visst område icke beviljades, med mindre sökanden

styrkte eller gjorde sannolikt, att detsamma icke kunde förvärvas i

godo på skäliga villkor. Nuvarande rättstillämpning synes emellertid icke

uppställa något dylikt villkor, och förslaget avser ej att göra ändring häri.

Det torde vid sådant förhållande vara tillräckligt att fordra redogörelse för

de överenskommelser, som verkligen träffats.

Har må anmärkas att det inom doktrinen (Strahl: Fyra expropriationsrättsliga

uppsatser, sid. 9 f) gjorts gällande, att vad i 1 § expropriationslagen

uttalats därom att expropriation må ske om Konungen prövar det »nödigt»

skulle innebära att parterna icke kunnat träffa överenskommelse.

Strahl anför härom:

Det kan hända, att ingen expropriation är behövlig för utförande av ett

föreslaget företag också av den orsaken, att det står företagaren öppet att

på frivillig väg förvärva erforderlig rådighet över fastighet.

I detta sammanhang må emellertid erinras om att vid viss expropriation

nämligen av mark för stärkande av ofullständigt jordbruk i 110 § expropriationslagen

föreskrives det villkoret att expropriationsrätt endast må beviljas

om särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig

mark till skäligt pris. Vid införandet av denna bestämmelse uttalade departementschefen

i proposition nr 75 år 1947:

Eftersom expropriationen bör utgöra ett sista medel för att genomföra

den önskade yttre rationaliseringen, synes det ligga i sakens natur, att man

ej bör tillgripa detta medel, såvida ej försök att på frivillighetens väg förvärva

den erforderliga marken gjorts men misslyckats. Det bör således för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963

utsättas, att fråga om expropriation ej väckes, med mindre rationaliseringsorganet

varit i kontakt med ägaren av denna mark och denne därvid vägrat

att överlåta marken eller begärt ett oskäligt högt pris för densamma. I enlighet

härmed torde såsom förutsättning för expropriationsrätt böra uppställas,

att särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig

mark till skäligt pris.

En liknande inskränkning i expropriationsrätten återfinnes i 103 §, som

innehåller särskilda bestämmelser om expropriation av mark för samlingslokaler.

Av intresse är slutligen bestämmelsen i 1 § punkt 16 expropriationslagen

där det stadgar om rätt till expropriation för att säkerställa att mark »på

skäliga villkor» är tillgänglig för tätbebyggelse m. m.

Remissyttrandena

Remissorganen har i sina yttranden genomgående redovisat en negativ

inställning till motionen. Det framhålles sålunda att det förordade tillägget

till expropriationslagen är obehövligt och ej skulle fylla någon uppgift. Det

har icke i något remissvar tillstyrkts bifall till motionen.

Expropriationsutredningen framhåller, att stadgandet att expropriation

skall vara nödig torde innebära, att expropriation icke är behövlig om den

exproprierande på frivillighetens väg kan förvärva egendomen. Utredningen

anser liksom motionärerna, att expropriationsförfarandet bör undvikas,

där frågan lika väl kunnat lösas förhandlingsvägen, och att det icke minst

ligger i den exproprierandes intresse att få till stånd erforderliga förvärv

genom överenskommelser. Enligt vad utredningen erfarit åligger det enligt

vissa kommuners lokala instruktioner vederbörande förvaltningsmyndighet

att till fullmäktige lämna redogörelse för de åtgärder att få till stånd godvillig

uppgörelse, som föregått framställning om expropriation. Utredningen

fortsätter:

Den av motionärerna föreslagna lagregeln innefattar en rekommendation

till den exproprierande att, där omständigheterna så medgiva, söka erhålla

en helt godvillig uppgörelse. Rent principiellt kan ifrågasättas, om bestämmelser

av sådan innebörd bör upptagas i lag. De lär näppeligen kunna forbindas

med lämpliga sanktioner. Härtill kommer, att rekommendationen

enligt motionärernas förslag uteslutande tar sikte på den del av förfarandet,

som föregår Kungl. Maj:ts beslut om inlösen. Minst lika viktigt synes

vara, att parterna bemödar sig om att åvägabringa överenskommelser under

det fortsatta förfarandet. Anmärkas må ock att det enligt grunderna för

rättegångsbalken jämväl torde åligga domstolarna att verka för att enighet

i görlig mån uppnås i föreliggande tvistefrågor.

Utredningen anser sig med hänsyn till det anförda icke kunna tillstyrka

förslaget i vad därigenom hemställts om lagändring. I den mån det förekommer,

att statliga eller kommunala organ anlitar och fullföljer expropriationsförfarande

utan att undersöka möjligheterna till frivillig uppgörelse,

synes eventuella missförhållanden härutinnan lämpligen kunna avhjälpas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963

på sätt förut antytts, nämligen genoin lokala instruktioner från vederbörande

ämbetsverk eller kommunala myndigheter.

Föreningen Sveriges häradshövdingar konstaterar att med motionen i första

hand avses att i expropriationslagen få in ett råd att undvika expropriation

genom uppgörelse i godo men att hemställan jämväl synes innebära,

att skyldighet införes för Kungl. Maj:t att i expropriationsärende pröva om

sökanden bemödat sig tillräckligt att få överenskommelse till stånd och om

av markägarna bjudna villkor är skäliga eller ej. Föreningen erinrar om att

förslagets genomförande i viss mån skulle innebära en återgång till vad

som gällde före expropriationslagens tillkomst. Föreningen, som avstyrker

motionerna, anför avslutningsvis:

Föreningen anser det orimligt att belasta Kungl. Maj :t med en prövningsskyldighet

av nu antydd art. Även sett blott och bart som ett råd till expropriationssökanden

förefaller det föreslagna stadgandet onödigt. Exproprianten

— som oftast stat eller kommun -— får väl alltid ha klart för sig

att ett expropriationsförfarande kostar tid och pengar. Enligt föreningens

erfarenhet föregås ett expropriationsförfarande så gott som alltid av allvarliga

ansträngningar från expropriantens sida att få till stånd en överenskommelse

på rimliga villkor.

Jämväl Föreningen Sveriges stadsdomare avstyrker bifall till motionerna.

Föreningen, som förklarar sig helt instämma i åsikten att alla möjligheter

till frivillig uppgörelse bör prövas innan expropriationsförfarandet igångsättes,

motiverar sitt ståndpunktstagande på följande sätt:

Styrelsen ifrågasätter emellertid, huruvida icke regelmässigt sådana försök

göras utom möjligen i fall, då det redan från början kan bedömas såsom

utsiktslöst att ernå uppgörelse i godo. Styrelsens erfarenhet visar i vart fall

icke annat. Det ligger ju även i expropriationssökandens eget intresse att

träffa frivillig uppgörelse för att på så sätt nedbringa partskostnaderna, som

ju alltid drabba sökanden. Styrelsen tror för sin del knappast att något är

att vinna genom den föreslagna lagstadgade förhandlingsskyldigheten, som

ju icke ens av motionärerna avsetts alt erhålla tvingande karaktär.

Även RLF understryker, att det ligger i den exproprierandes eget intresse

att undvika det omständliga expropriationsförfarandet och att det därför

synes vara i någon mån överflödigt att i lag fastslå en regel, som i själva

verket bör tillämpas utan lagstiftning. RLF fortsätter:

Det kan vidare anmärkas, att liknande regler även bör införas i ett flertal

andra lagar, därest nämligen den nu föreslagna ändrade lydelsen av expropriationslagen

skulle genomföras. Med hänsyn till att det ej i någon större

utsträckning torde förekomma problem, föranledda av nuvarande lagstiftning,

är det enligt förbundets mening tveksamt huruvida skäl kan anses

föreligga att genomföra någon ändring.

Svenska landskommunernas förhund anser att det i expropriationslagen

uppställda kravet att Kungl. Maj :t skall finna det »nödigt» att rätt till expropriation

för visst behov meddelas innebär, att sökande har att visa att

detta behov icke kan tillgodoses annorledes. Förbundet fortsätter:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963

5

En sådan bevisning torde nödvändiggöra en hänvisning till förda underhandlingar

med vederbörande sakägare med redovisande av förhanlingsresultatet.

Under sådana omständigheter synes det med motionerna avsedda

syftet icke påkalla någon komplettering av expropriationslagen med en bestämmelse

av det innehåll motionärerna föreslagit. En annan sak är att sålunda

strandade förhandlingar i ett senare skede kunna återupptagas och

då leda fram till en uppgörelse, som tidigare icke varit möjlig att uppnå men

för vilken förutsättningar skapats genom ett Kungl. Maj :ts beslut med tillstånd

till den sökta expropriationen. Då ett sådarit beslut föreligger kan

exempelvis en markägare, som icke velat avhända sig marken och därför

icke heller velat diskutera villkoren för en avhändelse, vara benägen till en

frivillig uppgörelse i ersättningsfrågan. I fall, där ersättningsfrågan varit

avgörande för vederbörandes ställningstagande kunna förhållandena vara

sådana att motsättningarna kunna överbryggas först under domstolsförfarandets

gång.

Bifall till motionen avstyrkes också av Svenska stadsförbundet. Förbundet,

som i likhet med flera remissinstanser anser det nödvändigt att i expropriationsärendet

visa att förhandlingar förts och vilket resultat de lett

till, anför såsom skäl för sitt ståndpunktstagande:

Den av motionärerna föreslagna tilläggsbestämmelsen till 4 § expropriationslagen

utsäger således enligt styrelsens uppfattning icke mer än vad som

ligger i expropriationsinstitutets natur. Föreskriften får dessutom anses

vara alltför vagt utformad för att kunna tillmätas någon särskild rättslig

innebörd utöver vad som redan följer av gällande grunder för expropriationslagstiftningen.

Därtill må påpekas, att den föreslagna bestämmelsen endast skulle få betydelse

i de fall expropriation kräver särskilt tillstånd. I de fall då så icke

kräves, nämligen vid expropriation av mark för allmänt ändamål med

stöd av 41 § byggnadslagen samt vid tomtdelsexpropriation enligt 46 och

47 §§ samma lag får den ifrågasatta bestämmelsen över huvud taget icke

någon som helst omedelbar aktualitet eller betydelse.

Det torde alldeles oavsett uttryckliga föreskrifter om förhandlingsskyldighet

icke behöva befaras, att expropriation igångsättes onödigtvis då exproprianden

enligt gällande bestämmelser har att stå för samtliga med expropriationsrättegången

förenade kostnader. Även den ofta påtalade tidsutdräkten

utgör givetvis ett allvarligt hinder och ett återhållande moment för

kommunerna när man bedömer möjligheterna till expropriation. Detta har

medfört att kommunerna i flera fall vid förhandlingar med markägare

m. fl. nödgats sträcka sig längre i ekonomiska medgivanden än vad som

egentligen varit rimligt och skäligt. Frågan får ses i belysning av den tidsnöd

som ofta föreligger och den ur kommunal markförvärvssynpunkt mindre

tillfredsställande utformningen av reglerna om förtida tillträde i 37 §

expropriationslagen.

Utskottet

I expropriationslagen föreskrives att Konungen efter ansökan må för särskilt

angivna ändamål medgiva rätt till expropriation, om så prövas nödigt.

Vid ansökningen skall bland annat fogas redogörelse för de överenskommelser,

som må ha träffats. Sakägaren skall vidare beredas tillfälle att yttra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963

sig över ansökan. Därest expropriationsrätt meddelas, ankommer det på

domstol att avgöra frågan om expropriationsersättningens storlek m. m.

Enligt motionärerna inträffar det i vissa fall, att den som ansöker om

rätt till expropriation icke dessförinnan undersökt möjligheterna till en

överenskommelse i godo, oaktat det senare kanske visar sig att förlikning

kunnat komma till stånd. För att undvika att det tungrodda och kostsamma

expropriationsförfarandet tillgripes i onödan hemställer motionärerna, att

i expropriationslagen måtte intas en föreskrift av innebörd att varje expropriationsansökan

bör, där förhållandena så medger, ha föregåtts av försök

till frivillig uppgörelse.

Det är enligt utskottet givetvis angeläget, att såsom motionärerna åsyftar

tillfälle till förhandling mellan berörda parter i första hand tillvaratas och

att expropriation endast användes när andra utvägar icke står till buds. Av

flera remissvar framgår också att expropriationssökandena, vilka oftast är

statliga eller kommunala myndigheter och verk, i regel allvarligt har bemödat

sig om att träffa godtagbar uppgörelse, innan de ansöker om expropriationsrätt.

Såsom åtskilliga remissinstanser understrukit är den främsta anledningen

härtill de för expropriationssökanden oförmånliga bestämmelserna

om rättegångskostnader, vilka medför att en överenskommelse ofta är

ekonomiskt fördelaktigare än en tvångsvis genomförd expropriation. Erfarenheterna

från expropriationsinstitutets användning visar jämväl, vilket

framhållits i remissvaren, att behov icke föreligger av sådant stadgande i

expropriationslagen som motionärerna förordat. I den mån det likväl förekommer

att statliga eller kommunala organ icke försöker nå uppgörelse

på frivillighetens väg, kan eventuella missförhållanden, såsom expropriationsutredningen

uttalat, avhjälpas genom föreskrifter i vederbörande instruktioner

om att förhandlingar om frivilligt förvärv i första hand bör

föras.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet, att någon åtgärd

från riksdagens sida i anledning av motionerna ej är påkallad.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:377 och 11:454, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 april 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Göran Karlsson,

Ebbe Ohlsson*, Kristiansson, Knut Johansson, Georg Carlsson och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Svenning,

Grebäck, Svanberg, Tobé och Anners*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.