Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående övergång till högertrafik, dels ock i ämnet väckta motioner.

1963-04-25 · 46 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 43 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:23, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående övergång till högertrafik, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

1

Nr 23

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående

övergång till högertrafik, dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 15 februari 1963 dagtecknad proposition, nr 58, har Kungl.

Maj :t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden föreslagit riksdagen

1. att för sin del besluta om övergång till högertrafik i enlighet med vad

föredx-agande departementschefen förordat i propositionen och bemyndiga

Kungl. Maj:t att bestämma tidpunkten för övergången;

2. att bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med de huvudsakliga riktlinjer,

som departementschefen förordat i propositionen, fastställa de grunder,

enligt vilka ersättning av statsmedel skall utgå för kostnader i anledning

av trafikomläggningen, och meddela de beslut i övrigt, som erfordras

för omläggningen; samt

3. att till Kostnader för övergång till högertrafik för budgetåret 1963/64

på driftbudgeten under sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

10 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Propositionen har, utom såvitt avser medelsanvisning, hänvisats till lagutskott

och behandlats av tredje lagutskottet. Beträffande medelsanvisningen

har propositionen hänvisats till statsutskottet. Proposition nr 59, som innefattar

förslag till den trafikomläggningsskatt, varmed kostnaderna för

den föreslagna trafikreformen avses skola bestridas, har hänvisats till bevillningsutskottet.

Tredje lagutskottet har med hänsyn härtill vid sin behandling

ej upptagit vad som i proposition nr 58 anförts angående trafikomläggningen

under rubrikerna »Finansieringen». Utskottet har dock tagit

ställning till vad som under dessa rubriker uttalats om en statlig lånefond.

I samband med propositionen nr 58 har utskottet behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, såvitt de hänvisats till lagutskott,

nämligen

de likalydande motionerna I: 596 av herr Jonasson m. fl. samt II: 730 av

herrar Johansson i Dockered och Björkänge;

de likalydande motionerna 1:608 av herr Edström samt II: 756 av herr

von Friesen;

de likalydande motionerna I: 609 av herrar Edström och Lundström samt

II: 759 av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.;

de likalydande motionerna I: 610 av herr Larsson, Thorsten, m. fl., samt

II: 758 av herr Hansson i Skegrie m. fl.;

de likalydande motionerna I: 611 av herr Sörlin samt II: 760 av fru Linde

kvist m. fl.;

1 IS i han cj till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 and. Sr 23

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

de likalydande motionerna I: 612 av herr Åkesson och II: 757 av herrar

Hamrin i Jönköping och Nelander;

motionen 1:602 av herr Svanström;

motionen II: 732 av herr Börjesson i Falköping;

motionen II: 740 av herr Persson i Heden;

motionen II: 742 av herr Hagberg m. fl.;

motionen II: 743 av herr Magnusson i Nennesholm;

motionen 11:750 av fru Gunne; ävensom

motionen II: 755 av fru Eriksson i Stockholm m. fl.

För yrkandena i motionerna redogöres i det följande vid de avsnitt, till

vilka motionerna efter sitt innehåll hör.

I motionerna II: 740 och II: 742 har i den del de hänvisats till lagutskott

berörts vissa frågor angående trafikreformens finansiering. Dessa spörsmål

har icke behandlats av utskottet, då de kommer under bevillningsutskottets

bedömande genom de i anledning av propositionen nr 59 väckta

motionerna II: 741 av herr Persson i Heden och II: 744 av herr Hagberg

in. fl. Ej heller har utskottet behandlat den till lagutskott hänvisade motionen

II: 731 av herrar Braconier och Palm, vilken endast avser finansieringen

och som väckts i anledning av propositionen nr 58. Till bevillningsutskottet

har nämligen hänvisats den i sak helt motsvarande, i anledning av propositionen

nr 59 väckta motionen II: 733 av herrar Braconier och Palm.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I de delar av propositionen, som utskottet enligt vad ovan anförts skall

behandla, föreslås, att principbeslut fattas om övergång till högertrafik i

Sverige. Irafikomläggningen skali avse väg- och gatutrafiken samt spårvägstrafiken

men däremot inte järnvägs- och tunnelbanetrafiken. Omläggningen

lörutsättes bli genomförd under år 1967. För administrationen av

omläggningen skall inrättas en särskild kommission.

Kostnaderna för omläggningen beräknas till omkring 400 miljoner kronor.

Ersättning skall i princip utgå för sådana kostnader, som har ett omedelbart

samband med omläggningen.

Gällande bestämmelser

1 vägtrafikförordningen den 28 september 1951 har vänstertrafiken kommit

till uttryck främst i ett flertal ingående bestämmelser om fordons

plats på väg, om möte och omkörning samt stannande och uppställning av

fordon ävensom i särskilda bestämmelser för gående m. fl. Enligt 45 § bör

sålunda fordon, där så lämpligen kan ske, föras på vänstra delen av vägen.

^ oklar sikt eller där sikten i kurva, vägkorsning, backe eller annorstädes

är skymd skall fordon alltid hållas till vänster på vägen. Detta gäller

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

dock icke väg med enkelriktad fordonstrafik. Fordon, som föres med ringa

hastighet, bör, då annat ej följer av bland annat bestämmelserna om filkörning,

hållas så långt som möjligt till vänster på vägen. Enligt 47 § skall

förare av fordon verkställa möte med annan trafikant än gående till vänster.

Omkörning av annan vägtrafikant än gående skall ske till höger. Möte

med eller omkörning av spårvagn skall, om spårens läge medgiver det, ske

till vänster. Utan hinder av nämnda stadganden om möte och omkörning

äger förare av fordon, som föres i körfil, före eller i vägkorsning passera

fordon i annan körfil. Likaså äger fordonsförare att, med iakttagande av

nödig försiktighet, till vänster omköra fordon, som svänger till höger, eller

vars förare tydligt förbereder sådan sväng. Enligt den s. k. vänsterregeln i

48 g, som avser korsande möte, skall i fall, där ett fordons kurs skär ett

annat fordons kurs, föraren av det fordon, som har det andra fordonet på sin

vänstra sida, lämna företräde åt det sistnämnda fordonet. Vissa undantag är

dock stadgade för sådana fall där fordon skall föras in på huvudled och motorväg

eller föras ut från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller annat dylikt

område. Stannande och uppställning av fordon skall enligt 49 § såvitt

möjligt ske på vänstra sidan av vägen i körriktningen räknat. Enligt 60 §

skall gående, där gångbana är anordnad på vägs båda sidor, företrädesvis

använda den högra gångbanan. Finnes ej gångbana eller cykelbana, skall

yttersta delen av vägen begagnas, företrädesvis den på högra sidan. Gående

bör sinsemellan väja till vänster.

I. FRÅGANS TIDIGARE BEHANDLING M. M.

Historik

Vänstertrafiken har gammal hävd i vårt land. Gustgivareordningen den 12

december 1734, som brukar anföras såsom det äldsta klara uttrycket i lagstiftningen

för en regel om vänstertrafik, innehöll stadgande av innehåll, att

när resande eller farande i städer eller på landet möttes, borde de till var

sin vänstra sida således vika, att de hinderlöst kunde komma varann förbi.

Såsom ett kuriosum kan nämnas, att man i en tidigare förordning den 10

februari 1718 angående postväsendets och gästgiveriernas sammanfogande

funnit exempel på stadgande om högertrafik. I 49 § nämnda förordning hette

det nämligen: »Mötes Extra Posterne, wika de för hwar annan utur wägen

til höger; Men på smala wägar Broar och dylikt, hafwer den förträdet som

först blåser i Hornet.»

I vårt land utfärdades den första förordningen om automobiltrafik den 21

september 1906. I förordningen fanns icke någon bestämmelse om vänstereller

högertrafik. Nämnda förordning ersattes av förordningen den 30 juni

1916 om automobiltrafik. I 16 § 4 mom. i sistnämnda förordning stadgades

åläggande för automobilförare alt vid möte och när körbanan ej kunde fritt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

överskådas hålla till vänster samt att hålla till höger, när annan trafikant

förbikördes. Den första vägtrafikstadgan den 15 juni 1923 innehöll i 6 § bestämmelse

om vänstertrafik.

De med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1927 tillkallade motorfordonssakkunniga,

vilka hade att göra en revision av hl. a. 1923 års vägtrafikstadga,

föreslog i sitt betänkande (SOU 1929: 16) visserligen bibehållande

av vänstertrafik. Men de sakkunniga förordade en utredning om kostnaderna

för en trafikomläggning, som de ansåg förr eller senare nödvändig.

1 proposition 1930: 121 anslöt sig departementschefen till de sakkunnigas

uppfattning och tillstyrkte en utredning. Vid ärendets behandling i riksdagen

uttalade sig andra lagutskottet (uti. nr 34) för en utredning om övergång

till högertrafik. Utskottets uttalande godkändes av första men ej av

andra kammaren. På grundval av ett i vissa frågor upprättat sammanjämkningsförslag

biträdde första kammaren sedermera andra kammarens beslut

i denna del.

1935 års vägsakkunniga förordade i sitt betänkande (SOU 1935: 23) hl. a.,

att övergång till högertrafik skulle ske utan uppskov. Betänkandet föranledde

inte i denna del något förslag till riksdagen.

Vid 1939 års riksdag föreslog andra lagutskottet (uti. nr 24) i anledning

av väckt motion, att en utredning om lämpligheten av eu trafikomläggning

skulle verkställas. Förslaget bifölls av riksdagen.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet

samma år särskilda sakkunniga — 1939 års högertrafikkommitté

— för att verkställa den begärda utredningen. I sitt betänkande

(SOU 1940: 30) ansåg kommittén, att övervägande skäl talade för en

trafikomläggning, och förordade därför att — därest hinder ej mötte från

statsfinansiella synpunkter eller av andra skäl som undandrog sig kommitténs

bedömande — beslut fattades om övergång till högertrafik. Betänkandet

föranledde emellertid inte någon proposition till riksdagen.

Vid 1951 och 1953 års riksdagar väckta motioner om införande av högertrafik

föranledde inte någon åtgärd från riksdagens sida.

I motioner vid 1955 års riksdag framlades återigen förslag om införande

av högertrafik. Samma år hade chefen för kommunikationsdepartementet

anmodat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa utredning av vissa

spörsmål rörande övergång till högertrafik. Styrelsen förordade i sin den

2 mars 1945 redovisade utredning övergång till högertrafik. I sitt över motionerna

avgivna yttrande avstyrkte andra lagutskottets majoritet (uti. nr

62) en trafikomläggning, medan minoriteten föreslog ett principbeslut om

införande av högertrafik. Första kammaren biföll minoritetens förslag, men

andra kammaren gick på avslagslinjen. Motionärernas förslag föll således.

1955 års trafikförfattningssakkunniga tog i sitt betänkande (SOU 1948:

34), som ligger till grund för nu gällande vägtrafikförordning, i enlighet med

utredningsdirektiven inte upp frågan om övergång till högertrafik. De sakkunniga

underströk emellertid de betydande fördelar, som en övergång

skulle medföra, och ansåg angeläget, att frågan vederbörligen uppmärksammades.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1903

Vid 1953 års riksdag väcktes ånyo motioner i högertrafikfrågan. I anledning

av dessa och på förslag av andra lagutskottet (uti. nr 39) beslöt

riksdagen anhålla, att Kungl. Maj :t ville utreda förutsättningarna för vårt

land att under den närmaste framtiden genomföra en övergång till högertrafik

och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde ge

anledning.

Chefen för kommunikationsdepartementet tillkallade, med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande, påföljande år särskilda sakkunniga för att verkställa

den av riksdagen begärda utredningen. De sakkunniga, 1954 års kommitté

för utredning om högertrafik, föreslog i sitt betänkande (SOU 1954:30),

att en trafikomläggning skulle genomföras i fråga om väg- och gatutrafiken

men inte beträffande järnvägstrafiken. Häremot reserverade sig kommitténs

ordförande, som föreslog bibehållande av vänstertrafik. En utförligare

redogörelse för kommitténs betänkande med kort angivande av remissyttrandena

följer nedan under de olika avsnitten.

I kommittéförslaget berördes icke folkomröstnings]''rågan av utredningens

majoritet. Tre ledamöter gjorde emellertid uttalanden, som kunde sägas

innebära, att de i princip accepterade tanken på en folkomröstning i ärendet.

I propositionen nr 111 till 1955 års riksdag föreslogs, att eu rådgivande

folkomröstning angående högertrafikfrågan skulle anordnas. Föredragandedepartementschefen

konstaterade att meningarna rörande en trafikomläggning

var delade och fortsatte:

Med hänsyn härtill och då frågan om en övergång till högertrafik måste

betecknas som en fråga av stor vikt för allmänheten till följd av den genomgripande

ändring i medborgarnas trafikvanor, som en omläggning innebar,

synes tanken på att inhämta medborgarnas uppfattning genom en rådgivande

folkomröstning i frågan ligga nära till hands. —— -— I remissyttrandena

över förslaget och i den offentliga debatt, som förts i fragan, har emellertid

flera argument mot en folkomröstning i högertrafikfrågan anförts.

Det har sålunda gjorts gällande, att spörsmålet är alltför komplicerat för att

lämpa sig för referendum. Enligt min mening bör dock den upplysningskampanj,

som jag förutsätter kommer att föregå omröstningen, ge medborgarna

förutsättningar att taga objektivt grundad ställning till frågan. Det

har mot en folkomröstning om högertrafiken vidare invänts, att folkmeningen

är alltför lättpåverkad samt att stora kostnader är förbundna med

en omröstning. Om dessa argument, som egentligen drabbar folkomröstningsinstitutet

som sådant, skulle ges beaktande, torde snart sagt ingen reform

anses kunna bli föremål för ett referendum. EU annat ofta återkommande

argument är alt, om kostnaderna för reformen skall betalas av bilismen,

det ''är oriktigt att undersöka uppfattningen även hos folk, som icke

äger motorfordon. Härom kan sägas, att — bortsett från att man, med

hänsyn till trolig övervältring av större eller mindre del av kostnaderna på

allmänheten, ej med säkerhet vet, hur kostnaderna för reformen slutligen

kommer att fördela sig på olika befolkningsgrupper — högertrafikfrågan

icke uteslutande är av ekonomisk natur och att även andra trafikanter än

de, som betalar bilskatt, i hög grad berörs av en trafikomläggning. Slutligen

har invänts, att en folkomröstning medför tidsutdräkt innan beslut i frågan

kan fattas; detta dröjsmål förlänger det nuvarande osäkerhetstillståndet,

varjämte kostnaderna för reformen och olycksriskerna under övergångstiden

kan öka vid ett genomförande vid eu senare tidpunkt än vad kommit
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

ten förutsatt. För egen del anser jag emellertid, att om en folkomröstning

i och för sig anses önskvärd, olägenheterna med ett uppskov om ungefär ett

år, innan principbeslut i huvudfrågan kan fattas, icke är av den storleksordningen,

att de bör lägga hinder i vägen för ett referendum i frågan, särskilt

som arbetsmarknads- och konjunkturläget ej ter sig särdeles gynnsamt

för att snart påbörja de för omläggningen erforderliga arbetena. Med hänsyn

till ärendets vikt och de delade meningar, som yppats i själva sakfrågan,

anser jag det lämpligt, att folkets mening i högertrafikfrågan inhämtas, och

jag förordar sålunda en allmän folkomröstning i ärendet.

Statsutskottet som behandlade propositionen tillstyrkte i sitt utlåtande

nr 131 förslaget om eu allmän folkomröstning i ärendet. Riksdagen godkände

utlåtandet.

Folkomröstningen ägde rum den 16 oktober 1955. Därvid avgavs 2 581 687

röster, varav 400 061 ja-röster och 2 139 996 nej-röster samt 41 630 blanka

roster. Omräknat i procent innebar resultatet att 15,5 procent röstade för

högertrafik, 82,9 procent för vänstertrafik och att 1,6 procent icke hade

någon bestämd mening. Det må anmärkas att röstdeltagandet uppgick till

ungefär 53 procent.

Till Nordiska rådets nionde session i februari 1961 väcktes hösten 1960

ett medlem sförslag, att rådet med hänsyn till trafikfrågans stora nordiska

vikt måtte rekommendera Sveriges regering att överväga möjligheterna för

eu övergång till högertrafik. Vid medlemsförslagets behandling underströk

trafikutskottet betydelsen av att de nordiska länderna fick enhetliga trafiklegler,

främst i fråga om körriktningen, men fann, eftersom frågan tagits

upp från svensk sida, att det ej var behov av någon rekommendation av det

slag medlemsförslaget förordade.

Trafikutskottet syftade därvid bl. a. på att den 2 december 1960, med

Kungl. Maj :ts bemyndigande, eu särskild sakkunnig tillkallats för att inom

kommunikationsdepartementet biträda med utredning av kostnaderna vid

övergång till högertrafik. Den sakkunnige, överdirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

G. V. Hall, avgav den 31 oktober 1961 ett betänkande i

ämnet (SOU 1961: 62). I efterföljande avsnitt lämnas redogörelse för betänkandet

och omnämnes kort innehållet i remissyttrandena.

I april 1961 antog Europarådets rådgivande församling en resolution, vari

bl. a. regeringarnas uppmärksamhet fästes på önskvärdheten av en enhetlig

trafikriktning i Europa.

Vid 1961 års riksdag togs högertrafikfrågan på nytt upp genom motioner.

I sitt utlåtande underströk andra lagutskottet (uti. nr 35) angelägenheten

av att frågan om eu eventuell trafikomläggning fördes fram till ett skyndsamt

avgörande och föreslog, att detta bringades till Kungl. Maj :ts kännedom.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Utskottets utlåtande

redovisas utförligare i det följande.

I ett medlemsförslag till Nordiska rådets elfte session i februari 1963

har hemställts, att rådet måtte rekommendera Sveriges regering att snarast

vidtaga åtgärder för införande av högertrafik i vårt land.

I detta sammanhang må slutligen nämnas att högertrafik tillämpas å hela

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 7

den europeiska kontinenten utom i Sverige. Däremot råder vänstertrafik i

Storbritannien och Irland samt på Island. Utanför Europa gäller vänstertrafik

i några länder, däribland Australien, Folkrepubliken Kina och Sydafrikanska

Unionen.

Principfrågan

1954 års betänkande

I det betänkande som avgavs av 1954 års kommitté för utredning om högertrafik

lämnas å s. 81 ff vissa statistiska uppgifter om förekomster av vägtrafikolyckor,

som kan stå i samband med vänstertrafiken i Sverige. De

anförda uppgifterna utvisar enligt kommittén, att —- såsom också 1939 års

kommitté framhöll — antalet olyckor som kan tillskrivas utländska förares

ovana vid vänstertrafik är relativt ringa, sett i förhållande till sammanlagda

antalet trafikolyckor. Men fortfarande synes också gälla vad 1939 års

högertrafikkommitté anförde eller att av de olyckor, som uppstått i följd a\

trafik med utländska fordon i Sverige, ett proportionsvis stort antal kunde

helt eller delvis tillskrivas förarens ovana vid vänstertrafik. Att döma av

förenämnda uppgifter från Norge och Finland synes motsvarande också gälla

beträffande olyckor, som uppstått i trafik med svenska motorfordon i

grannländer med högertrafik. Kommittén understryker emellertid att man

måste vara försiktig med att av förefintligt material draga bestämda slutsatser

om betvdelsen av denna olycksfaktor i den framtida utvecklingen. Det

för den internationella trafiken irrationella förhållandet med olika trafikriktningar

i skilda länder behöver enligt kommittén inte nödvändigtvis vara

en trafiksäkerhetsfråga av större betydelse.

Med avseende på de särskilda olycksriskerna under övergångsperioden vid

en trafikomläggning har kommittén redogjort för i samband med 1939 års

utredning gjorda försök att beräkna förhållandet vid införande av högertrafik

å ena och bibehållande av vänstertrafik å andra sidan mellan den totala

omfattningen av de skador av trafikolyckor, som de båda alternativen

kunde förväntas var för sig medföra. Dessa försök till beräkningar visade,

anför kommittén, ej alltför gynnsamma resultat beträffande den tidpunkt,

då antalet »vänstertrafikolyckor» vid bibehållen vänstertrafik är lika med

antalet »högertrafikolyckor» efter en trafikomläggning. 1954 års kommitté

finner för sin del det knappast möjligt att göra några sannolika uppskattningar

av ifrågavarande tidpunkt, enär det inte finnes några säkra utgångspunkter

för bedömning av olycksfrekvensen i de båda alternativen. Till förmån

för införande av högertrafik talade emellertid enligt kommitténs uppfattning

det förhållandet, att hela antalet högertrafikolyckor efter det högertrafik

vid viss tidpunkt infördes kommer att understiga hela antalet vänstertrafikolyckor,

som skulle inträffa, därest högertrafik ej infördes vid nämnda

tidpunkt eller senare. Det gäller sedan på hur lång sikt frågan skall bedömas.

En övergång till högertrafik skulle sannolikt innebära en ökning av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

antalet trafikolyckor i den nuvarande generationen men en minskning i

kommande generationer. Alla matematiska beräkningar i detta hänseende

torde emellertid, anför kommittén, ge ytterst bristfälliga resultat, eftersom

själva förutsättningarna måste bestå i lösa antaganden.

Fiågan blir, huruvida man vill bedöma saken på lång sikt, eller om man

tvekar inför den ökning av olycksriskerna, som kan befaras uppstå på kortare

sikt genom övergång till högertrafik. Kommittén finner för sin del, att

det långsiktiga och mera framsynta perspektivet bör anläggas, när man går

att bedöma frågan om en övergång till högertrafik.

Såsom ett skäl för övergång till högertrafik har, anför kommittén, ibland

åberopats att åtgärden kan väntas få förmånliga verkningar för turisttrafiken.

Kommittén finner emellertid inte tillrådligt att till grund för ett beslut

om högertrafik lägga kalkyler om ekonomisk vinst i form av ökad turisttrafik

från utlandet, enär tillförlitliga beräkningar i detta hänseende ej torde

kunna göras.

Huvudskälet för övergång till högertrafik är enligt kommitténs uppfattning

utvecklingen av den internationella landsvägstrafiken och det därav betingade

intresset av enhetliga trafikregler länderna emellan. Kommittén har

redovisat statistiska uppgifter rörande antalet passeringar med motorfordon

av de svenska gränserna under åren 1952 och 1953. Antalet sådana gränspasseringar

var 865 241 år 1952, varav 452 598 av svenska och 412 643 av

utländska motorfordon, medan motsvarande siffror för år 1953 var 1 092 549,

663 752 och 428 797. Med ledning av uppgifter för första halvåret 1954 beräknar

kommittén antalet gränspasseringar det året till 1 600 000—1 700 000.

Motorfordonstrafiken över landets gränser skulle sålunda ha nästan fördubblats

från år 1952 till år 1954. Vid ökning av antalet motorfordon torde man

enligt kommittén få räkna med motsvarande ökning av gränstrafiken. Skulle

framdeles tillkomma broförbindelser med Danmark och kontinenten, kommer

detta självfallet, anför kommittén, att inverka på omfattningen av motorfordonstrafiken

från och till Sverige.

Sammanfattningsvis anför kommittén att — såsom även 1939 års kommitté

framhöll — från teoretisk eller teknisk synpunkt företräde ej kan ges

åt vänstertrafik eller högertrafik. De skäl, som kan anföras mot en övergång

till högertrafik, nämligen den sannolika ökningen på kortare sikt av olycksriskerna

efter trafikomläggningen och de stora kostnaderna för omläggningen,

är i och för sig tungt vägande. Med hänsyn till utvecklingen av den

internationella landsvägstrafiken och det därav betingade intresset av enhetliga

trafikregler länderna emellan finner dock kommittén, att övergång till

högertrafik bör genomföras i vårt land för väg- och gatutrafiken. På längre

sikt finner kommittén detta vara fördelaktigt även från trafiksäkerhetssynpunkt.

För järnvägstrafiken bör enligt kommitténs mening vänstertrafiken bibehållas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

9

Yttranden över 1954 års betänkande

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av ett stort antal

myndigheter och sammanslutningar. Beträffande remissmyndigheternas inställning

till kommitténs förslag i huvudfrågan kan rent allmänt sägas, att

trafikomläggningen tillstyrkts i den övervägande delen yttranden, men att

antalet remissinstanser, som avstyrkt eller uttalat betänkligheter eller som

fogat förbehåll till sina tillstyrkande, icke var obetydligt.

En redogörelse för remissbehandlingen återfinnes å s. 7—10 i propositionen.

1961 års betänkande

Den år 1960 tillsatta utredningen, som 1961 avgav betänkande rörande

kostnaderna för övergång till högertrafik, tog i enlighet med sina direktiv ej

ställning till frågan huruvida en trafikomläggning bör äga rum. Vid sina

kostnadsberäkningar har utredningen emellertid utgått från att vänstertrafik

skall bibehållas på järnvägarna ävensom — i Stockholm — på tunnelbanorna

och spårvägslinje 12, vilken i sin helhet framgår på egen banvall. I fråga

om järnvägstrafiken har utredningen dock gjort undantag för två linjer,

nämligen Värtan-Lidingöns och Saltholmen-Göteborgs järnvägar, på vilka

övergång till högertrafik anses nödvändig. I fråga om den förstnämnda linjen

gäller detta dock endast sträckan över Lidingöbron.

Yttranden över 1961 års betänkande

Även 1961 års betänkande har varit föremål för vidlyftigt remissförfarande.

I samband med remissbehandlingen av utredningens betänkande har

ett stort antal remissinstanser uttalat sig om övergång till högertrafik. Därvid

avstyrktes en trafikomläggning endast i två yttranden. Stockholms stad

avstyrkte av trafiksäkerhetsskäl att spårvägslinje 12 skall bibehållas i vänstertrafik.

Beträffande det närmare innehållet i remissvaren får utskottet

hänvisa till s. 10—14 i propositionen.

Högertrafikfrågans behandling vid 1961 års riksdag

Såsom förut berörts var högertrafikfrågan efter motioner uppe till behandling

vid 1961 års riksdag. Andra lagutskottet framhöll därvid i sitt utlåtande

(nr 95) att frågan om eu trafikomläggning snarast möjligt borde

bringas i sådant skick, att den kunde föreläggas riksdagen. Oavsett vilken

inställning man hade till spörsmålet om en övergång till högertrafik, var

det nämligen av stor betydelse att snabbt få ett avgörande beslut i saken.

På anförda skäl fann utskottet sannolikt, att det material som 1960 års utredning

komme att redovisa, skulle bli av sådan omfattning att det efter

fl Bihang till riksdagens protokoll 196.1. 9 samt. 3 and. Nr 23

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

vederbörlig remissbehandling kunde läggas till grund för ett principavgörande

i huvudfrågan, huruvida en trafikomläggning skall ske. Om så ej

skulle bli fallet, förutsatte utskottet att Kungl. Maj :t utan tidsutdräkt föranstaltade

om sådan komplettering, som befanns erforderlig för ett dylikt

principavgörande. Utskottet fann dock troligt att vissa ytterligare problem,

som sammanhänger med en övergång till högertrafik, kom att återstå. Utredning

av dessa kunde emellertid enligt utskottets uppfattning utan olägenhet

anstå till dess statsmakterna fattat beslut i huvudfrågan. Vad utskottet

anfört om angelägenheten av att frågan om en eventuell trafikomläggning

föres fram till ett skyndsamt avgörande borde bringas till Kungl.

Maj :ts kännedom.

Riksdagen godkände utskottsutlåtandet.

Tidpunkten för övergång

1961 års betänkande

Därest beslut om en trafikomläggning fattas, synes det utredningen från

flera synpunkter önskvärt att omläggningen genomföres så snabbt som

möjligt. Därigenom förkortas den tid, varunder de under alla förhållanden

nödvändiga trafikprovisorierna måste hållas i gång. Av avgörande betydelse

för bestämmande av förberedelsetidens längd är emellertid storleken

av den vagnreserv och den verkstadskapacitet för ombyggnad och nvtillverkning

av spårvagnar och bussar, som är tillgänglig inom landet, ävensom

tillgången till yrkeskunnig arbetskraft för sådana arbeten. I den mån

man i samband med en trafikomläggning kan komma att ersätta spårvägslinjer

med busslinjer, uppstår också rekryterings-, omskolnings- och

sysselsättningsproblem, vilkas lösning kräver tid.

Med hänsyn till dessa omständigheter har utredningen kommit till den

uppfattningen, att en förberedelsetid av endast tre år är alltför kort. Däremot

bör en omläggning utan alltför stora olägenheter av antytt slag kunna

ske fyra eller fem år, efter det att principbeslut fattats.

Utredningen förordar för sin del, att en eventuell övergång till högertrafik

genomföres efter fyra års förberedelsetid.

Beträffande lämplig tidpunkt på året för en trafikomläggning erinrar

utredningen om att 1954 års kommitté vid sina kostnadsberäkningar utgick

från att en övergång till högertrafik år 1959 skulle äga rum i början

av juni. Eftersom svårigheterna och kostnaderna för en omställning måste

väntas bli störst i tätorterna, där man hade den från ombyggnadssynpunkt

mest komplicerade spårvagns- och omnibussparken samt de mest utvecklade

trafikanordningarna, borde en trafikomläggning enligt kommittén

förläggas så, att den sammanföll med den trafiknedgång för tätortsföretagen

som så gott som undantagslöst äger rum under sommarmånaderna.

Med hänsyn till att semestrarna vid verkstäderna i regel förlädes efter

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 11

midsommar och att en omläggning av trafiken borde äga rum några

veckor före verkstadssemestrarna för att efterarbeten skulle medhinnas,

borde den ske i början av juni.

Utredningen nämner vidare att Nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande — vilken på utredningens begäran avgivit förslag till planläggning

av den upplysningsverksamhet som enligt föreningens mening erfordras

vid en övergång till högertrafik — funnit våren vara en lämplig årstid

för omläggningen men anser att från upplysningssynpunkt början av maj är

att föredraga framför början av juni.

Utredningen anser att trafikomläggningen onekligen skulle försvåras

för trafikföretagen i de större städerna om den äger rum redan i maj. För

utredningens kostnadsberäkningar erfordras emellertid ej något ställningstagande

till huruvida omläggningen skall ske i början av maj eller juni.

Däremot förutsätter utredningen att tidpunkten på året kommer att bli

fastställd till någon dag på senvåren eller försommaren.

Yttranden

Flertalet remissinstanser godtager, såsom framgår av redogörelsen på s.

15—17 i propositionen, utredningens beräkning om en förberedelsetid av

fyra år efter principbeslut. Förslag har emellertid väckts om såväl kortare

som längre övergångstider. I flertalet remissvar förordas att omläggningen

bör ske i någon av månaderna maj eller juni.

Kostnaderna

1961 års betänkande

Utredningen har vid beräkningen av kostnaderna för en trafikomläggning

utgått från följande allmänna förutsättningar, nämligen att principbeslut

i frågan om övergång till högertrafik kommer att fattas vid 1962 års

riksdag, att kostnaderna skall beräknas för övergång efter en förberedelsetid

av tre, fyra eller fem år, d. v. s. något av åren 1965, 1966 eller 1967, att en

övergång kommer att förläggas till månaderna maj eller juni, att en övergång

inte skall beröra järnvägs- eller tunnelbanetrafiken samt att en övergång

skall genomföras samtidigt över hela landet.

Vidare bör framhållas att utredningens kostnadsberäkningar är baserade

på 1961 års prisnivå.

I fråga om de åtgärder av kostnadskrävande natur, som är erforderliga

vid en trafikomläggning, erinrar utredningen om att 1954 års kommitté

ansåg dem vara

ombyggnad av viss del av spårvägarnas rullande materiel och fasta anläggningar,

ombyggnad av bussar och vissa fasta, för den yrkesmässiga busstrafiken

erforderliga anläggningar,

ändring av vissa anordningar och anläggningar för väg- och gatuväsendet

samt vissa signal- och säkerhetsanordningar m. m. vid järnvägarna,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

flyttning av vägmärken och ombyggnad av snöplogar m. in. för skogsbruket,

ändring av bussar och vissa omläggningsarbeten m. m. inom krigsmakten,

ombyggnad av bensinstationer m. m. samt

åtgärder mot olycksrisker, administration m. m.

Härefter anför 1960 års utredning i kostnadsfrågan följande.

Spårvägstrafik finns endast i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping

och Hälsingborg. Efter samråd med vederbörande trafikföretag samt med

vissa företag inom verkstadsindustrien har utredningen kommit till den

uppfattningen, att kompetens och tillräcklig kapacitet för ombyggnad av

spårvagnar finns inom landet. Trots att någon anskaffning av nya vagnar

för närvarande ej är aktuell väntas den sammanlagda vagnreserven inom

landet öka under de närmaste åren, vilket bör möjliggöra viss utlåning

mellan företagen. De största kostnaderna för en omläggning — cirka 29

miljoner kronor — beräknas komma att uppstå i Göteborg, där någon

nedläggning av spårvägstrafiken för närvarande ej planeras. I Stockholm,

där enligt föreliggande planer en nedläggning under alla förhållanden

torde vara helt genomförd år 1971, beräknar utredningen omläggningskostnaden

1965 eller 1966 till omkring 14 miljoner kronor. Uppskjutes övergången

till år 1967 avses spårvägstrafiken bli nedlagd i samband med övergången,

varigenom kostnaderna kan begränsas till omkring 7 miljoner kronor.

Kostnaderna för en omläggning i de övriga spårvägsstäderna Malmö,

Norrköping och Hälsingborg beräknas till tillhopa drygt 12 miljoner kronor.

Totalt skulle alltså kostnaderna 1965 eller 1966 uppgå till cirka 55 miljoner

kronor och år 1967 till cirka 48 miljoner kronor.

Omläggningen av busstrafiken väntas svara för huvuddelen av de totala

kostnaderna vid en övergång till högertrafik, eftersom dörrplaceringen

på praktiskt taget hela bussbeståndet måste ändras. Antalet bussar godkända

för linjetrafik 1965, 1966 och 1967 beräknas av utredningen till

6 700, varav hälften s. k. bulldoggbussar och hälften bussar av den modernare

typen med någon dörr framför framaxeln. Flertalet av de bussar,

som byggts efter ett principbeslut om högertrafik, antages vara förberedda

för omläggningen, d. v. s. försedda med dörrar på båda sidor. För att

fylla trafikbehovet under den tid, då ej förberedda bussar är under ombyggnad,

är det enligt utredningen nödvändigt dels att skapa en vagnreserv

utöver de för trafiken erforderliga 6 700 bussarna, dels att under en

övergångstid utnyttja bussar som i fråga om dörrplaceringen inte är anpassade

till gällande trafikriktning, s. k. dispensbussar. Utredningen har

beräknat att 2 800 dispensbussar kan begagnas två år före och ett år efter

omläggningsdagen. Vagnreserven kan erhållas genom att fördröja utrangeringen

av äldre vagnar och genom att i förväg anskaffa högerbussar. Behovet

av högerbussar och förberedda bussar vid omläggningen beräknas till

3 900, ett antal som med hänsyn till den säsongmässiga nedgången i vagn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 13

behovet under sommarmånaderna vid en övergång i juni kan minskas till

3 700.

Utredningen har företagit en undersökning av tillgänglig verkstadskapacitet

inom landet för nytillverkning och ombyggnad av bussar. Undersökningen

har givit till resultat att kapaciteten är tillräcklig, ehuru viss samordning

erfordras för ett rationellt utnyttjande av resurserna för ombyggnad.

Med utgångspunkt från bussföretagens olika nyanskaffnings- och

utrangeringsprognoser, av bilindustrin och karosseriföretagen beräknade

kostnader för bussombyggnader samt av de större trafikföretagen lämnade

kostnadsuppgifter har utredningen gjort sina kostnadsberäkningar.

Vid en övergång 1965 har därvid de sammanlagda kostnaderna för busstrafiken

uppskattats till cirka 170 miljoner kronor. Vid en omläggning

1966 eller 1967 skulle kostnaderna öka till respektive omkring 174 och

176 miljoner kronor. Ombyggnad av bussar svarar för över hälften av

dessa kostnader, medan den näst största posten utgöres av kapitalkostnader

till följd av tidigarelagd anskaffning eller utrangering.

Betydande omläggningskostnader väntas även uppstå för väg- och gatuhållning

samt järnvägar. Uppgifter har begärts från vägförvaltningarna

och från städer och samhällen, som är egna väghållare, angående kostnaderna

för flyttning av vägmärken och trafiksignaler, ändring av trafikplatser

samt nyanskaffning och ändring av vägmaskiner. Utredningen

förutsätter att vänstertrafiken kommer att behållas vid järnvägarna. Kostnader

kommer dock att uppstå för ändring och flyttning av signalanordningar,

kryssmärken, bommar m. m. — Totalkostnaderna för väg- och

gatuhållningen samt järnvägarna beräknas av utredningen vid en omläggning

1965, 1966 eller 1967 till respektive cirka 79, 83 och 87 miljoner

kronor.

Kostnaderna för skogsbruket beräknas till 2 miljoner kronor och för försvaret

till 1,7 miljoner kronor. På grundval av uppgifter från Svenska petroleum

institutet beräknar utredningen vidare kostnaderna för ändring av

bensinstationer m. m. till 7 miljoner kronor.

NTF har verkställt en översiktlig planläggning av den utbildnings- och

upplysningsverksamhet, som erfordras vid en övergång till högertrafik.

Kostnaderna härför beräknar utredningen till 8 miljoner kronor, vari ingår

kostnader för trafikanternas undervisning i och påminnelse om högertrafiken

genom pressen, radion och televisionen, filmer och affischering m. m.

samt nationalföreningens egna administrationskostnader.

I enlighet med vad som närmare angives i det följande förutsätter utredningen

att den centrala administrationen av trafikreformen anförtros åt vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen. Kostnaderna för en erforderlig förstärkning

av styrelsen och för två särskilda rådgivande nämnder uppskattas till 3,6

miljoner kronor.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

De sålunda framräknade kostnaderna för en övergång till högertrafik har

utredningen sammanställt i följande tablå, i vilken även ingår en post för

oförutsedda utgifter.

Kostnader för

övergångskostnader (i mkr.) år

965

1966

1967

55,5

55,1

48,0

170,6

174,3

176,3

79,0

82,9

87,1

2,0

2,0

2,0

1,7

1,7

1,7

7,0

7,0

7,0

8,0

8,0

8,0

3,6

3,6

3,6

5,6

5,4

5,3

333,0

340,0

339,0

Spårvägstrafik...............................

Busstrafik...................................

Väg- och gatuhållning samt järnvägar .........

Skogsbruk...................................

Försvaret ...................................

Bensinstationer m. m........................

Utbildning och upplysning ...................

Administration...............................

Oförutsett...................................

Summa

Med hänsyn till den obetydliga skillnaden mellan totalbeloppen och till

de många ovissa faktorer, som påverkar kostnadsberäkningar av detta slag,

bör enligt utredningens mening vid fortsatt diskussion av frågan om en

övergång till högertrafik kostnaden härför, oberoende av förberedelsetidens

längd, anses uppgå till 340 miljoner kronor.

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen för utredningens kostnadsberäkningar

torde få erinras om att kostnaderna för en trafikomläggning

beräknats

av 1939 års kommitté vid övergång 1943 till 16 miljoner kronor,

av väg- och vattenbgggnadsstgrelsen vid övergång 1946 till 27 miljoner

kronor,

av Ingeniörsvetenskapsakademiens transportforskningskommission vid

övergång 1958—1959 till 150 miljoner kronor,

av 1954 års kommitté vid övergång 1959 till 215 miljoner kronor samt

av Allmänna ingenjörsbgrån AB vid övergång 1965 till 325 miljoner kronor.

Utredningen föreslår att alla med en trafikomläggning förenade och såsom

nödvändiga ansedda kostnader skall helt ersättas av statsmedel, samt

att för ändamålet å riksstaten uppföres ett enda anslag, förslagsvis benämnt

anslaget till kostnader vid övergång till högertrafik. Vid detta ställningstagande

utgår utredningen från att plan och kostnadsberäkning för av omläggningen

betingad åtgärd, innan åtgärden vidtages, skall godkännas av det

organ som handhar administrationen av omläggningen.

Yttranden

Utredningens kostnadsberäkningar har av de remissinstanser som uttalat

sig häröver, genomgående betecknats såsom rimliga och väl underbyggda.

Några remissinstanser har emellertid gjort detalj påpekanden beträffan
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

de särskilt omläggningskostnaderna för busstrafiken. Vidare har olika uppfattningar

framförts rörande avgränsningen av kostnader, som kan bli ersättningsberättigade.

Utskottet får i dessa delar hänvisa till s. 20—24 i propositionen.

Statlig lånefond

I 1961 års betänkande anföres att under utredningsarbetets gång från

flera företag framhållits, att det kan komma att visa sig svårt för de skilda

företagen, att finansiera ombyggnads- och anskaffningskostnader för rullande

materiel på grund av läget på kapitalmarknaden. Enligt utredningen

kan därför fråga uppkomma om inrättande av en statlig lånefond för att

underlätta företagens kapitalanskaffning. Utredningen, som icke funnit anledning

utarbeta förslag beträffande en sådan fond, förutsätter, att det statliga

organ, som anförtros genomförandet av omläggningen, om så erfordras

framlägger förslag i ärendet.

Flera remissinstanser har uttalat sig positivt om den sålunda ifragasatta

statliga lånefonden och ansett att inrättande av en dylik fond skulle underlätta

lösningen av bussföretagens kapitalanskaffningsproblem i samband

med en omläggning. I två remissvar har därutöver framhållits, att den ökade

vagnsanskaffningen vid omläggningen kan medföra rubbningar i bussföretagens

normala avskrivningar, varför företagen bör beredas möjlighet

att under övergångsperioden till en särskild investeringsfond göra skattefria

avsättningar, baserade på inom företagen upprättade investeringsplaner.

Adminis trationen

1961 års betänkande

Utredningen föreslår att den centrala ledningen för planläggningen och

genomförandet av trafikreformen anförtros åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Inom styrelsen bör därvid inrättas en särskild byrå eller avdelning

för högertrafikfrågor. Inrättandet måste ske omedelbart efter ett principbeslut

om övergång till högertrafik och byrån eller avdelningen torde inte

kunna helt slopas förrän ett—två år efter omläggningsdagen. Arbetsuppgifterna

är enligt utredningen följande:

alt planlägga genomförandet av trafikomläggningen,

att granska och godkänna trafikföretagens detaljplaner för ombyggnad,

anskaffning och utrangering av rullande materiel, trafikförsörjning under

omställningstiden m. m.,

att medverka till effektivt utnyttjande av den för ombyggnad och nytillverkning

av fordon tillgängliga verkstadskapacitelcn,

att pröva och utbetala ersättningar för med omläggningen förenade kostnader,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

att pröva ansökningar om och att utbetala lån för vissa ändrings- och anskaffningskostnader,

att genomföra respektive kontrollera de ändringsarbeten, som erfordras

beträffande väg- och gatuhållningen m. m„ samt

att öva överinseende över utbildnings- och upplysningsverksamheten.

Enligt utredningens mening måste väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för

fullgörandet av dessa arbetsuppgifter bedriva ett mycket intimt samarbete

med andra myndigheter, organisationer och företag, som beröres av trafikomläggningen.

Utredningen föreslår att detta samarbete organiseras så, att

till styrelsen knytes två särskilda rådgivande nämnder under gemensam

ordförande. Styrelsen bör därvid vara skyldig att, innan beslut av större

räckvidd meddelas, inhämta yttrande från vederbörande nämnd. Inom den

ena av dessa nämnder skulle handläggas frågor av huvudsakligen tekniskekonomisk

natur. Denna nämnd bör enligt utredningen bestå av representanter

för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, trafikföretagen, städerna, verkstadsindustrien

och trafikförsäkringsföretagen samt eventuellt för arbetsmarknadsstyrelsen

och någon berörd personalorganisation. Den andra

nämnden skulle handlägga frågor rörande utbildning och upplysning, d. v. s.

alla ärenden som berör åtgärder för att minska olycksriskerna vid trafikomläggningen.

Nämndens funktion blir att pröva föreslagna åtgärder. Verkställandet

bör enligt utredningen sedan i huvudsak anförtros åt NTF. Denna

nämnd synes böra bestå av, anför utredningen, representanter för — utom

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — NTF, statens trafiksäkerhetsråd, skolöverstyrelsen,

medicinalstyrelsen, polismyndigheterna, trafikförsäkringsföretagen

och någon personalorganisation. Antalet ledamöter i nämnderna bör

enligt utredningen kunna begränsas till omkring tio i vardera. Ledamöterna

törutsättes åtnjuta ersättning efter de grunder, som gäller för statens trafiksäkerhetsråds

ledamöter.

Yttranden

De remissinstanser, som uttalat sig i frågan, har med enstaka förbehåll

godtagit utredningens förslag att ansvaret för reformens genomförande bör

anförtros åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och att till styrelsen därvid

bör knytas två särskilda rådgivande nämnder. I några remissvar har önskemål

framförts om representation i dessa nämnder. I ett stort antal yttranden

framhålles vikten av att en övergång till högertrafik föregås av noggi

anna förberedelser —— främst i syfte att minska olycksriskerna vid trafikomläggningen

— och av att ett intimt samarbete äger rum mellan berörda

myndigheter och organisationer. Det har även från några håll särskilt påpekats

vikten av att ersättningsbestämmelserna göres så enkla som möjligt

och att utbetalning av beviljade ersättningsbidrag kan ske utan dröjsmål.

En sammanfattande redogörelse för remissvaren i denna del är intagen

å s. 29—31 i propositionen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

17

II. DEPARTEMENTSCHEFENS UTTALANDEN OCH

VÄCKTA MOTIONER

Principfrågan

Departementschefen

Departementschefen har i denna del uttalat följande.

På det europeiska fastlandet tillämpas numera högertrafik i alla länder

utom Sverige. Frågan om övergång till högertrafik i vårt land har, sedan den

första gången togs upp i den offentliga debatten under senare hälften av 1920- talet, ständigt varit mer eller mindre aktuell. Med biltrafikens successivt

ökande omfattning har frågan om lämpligheten av att genomföra en trafikomläggning

efter hand väckt ett stigande intresse i allt bredare befolkningslager,

och den har genom sin allmänna men i vissa avseenden likväl komplicerade

karaktär stimulerat till intensiva diskussioner. Frågan om en trafikreform

har också vid åtskilliga tillfällen behandlats av riksdagen. I detta

sammanhang vill jag endast peka på de livliga och utdragna debatterna i ämnet

vid 1945 års riksdag, då första kammarens majoritet röstade för övergång

till högertrafik medan utgången i andra kammaren blev den motsatta,

varför frågan den gången föll. Det var framför allt kostnaderna -— beräknade

till 27 miljoner kronor — som då ansågs tala mot en omläggning.

Under årens lopp har de allmänna motiv, som anförts till stöd för kravet

på en trafikomläggning, varit i princip likartade men ansetts kunna åberopas

med växande styrka. Likaså har skälen mot en omläggning i huvudsak

varit desamma.

Som motiv för övergång till högertrafik har — i första hand och med allt

större eftertryck — framhävts, att den kraftigt ökande internationella trafiken

gör behovet av en enhetlig trafikriktningsregel för vårt land, våra nordiska

grannländer och den västeuropeiska kontinenten alltmer trängande,

främst från trafiksäkerhetssynpunkt. Mot en trafikomläggning har framför

allt gjorts gällande, att risken för trafikolyckor vid själva övergången och

under en tidsperiod därefter är avsevärd och därför oroväckande och att de

direkta och indirekta kostnaderna för en trafikreform är betydande.

I den offentliga debatten har i synnerhet under senare år även diskuterats

huruvida höger- eller vänstertrafik är att föredraga från trafiksäkerhetssynpunkt,

om man helt bortser ifrån eller fäster mindre avseende vid värdet

av en enhetlig trafikriktningsregel för alla länder på det europeiska fastlandet.

Härvid har åberopats på olika håll utförda statistiska undersökningar

och på grundval av dessa har som argument anförts exempelvis

relationen mellan å ena sidan antalet svåra trafikolyckor och andra sidan

antalet bilar, bilarnas trafikarbete etc. i vissa länder. Såvitt jag kunnat

finna, går det ej att av dessa undersökningar, som har karaktären av rent

+2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 and. Nr 23

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

schablonmässiga redovisningar av olika data, hämta något stöd för påståenden

om den ena trafikriktningens företräde framför den andra från trafiksäkerhetssynpunkt.

Trafiksäkerheten i ett land är nämligen beroende av en

mångfald olika faktorer. Det är vidare utomordentligt svårt att med någon

större grad av säkerhet värdera dessa olika faktorers relativa betydelse, och

avsikten med nämnda undersökningar har för övrigt inte heller varit att

söka nå ett klarläggande härav.

Enligt min mening kan sålunda ställning i trafiksäkerhetsfrågan inte tagas

utifrån nyss angivna synpunkt. Huruvida frågan om en trafikomläggning

ånyo bör tagas upp till prövning och huruvida en sådan omprövning bör leda

till en omläggning synes mig i stället få övervägas utifrån i stort sett samma

huvudsynpunkter som tidigare. Avgörande blir då huruvida någon eller några

av dessa huvudsynpunkter vid en aktuell värdering bör tillmätas, relativt

sett, väsentligt större eller mindre betydelse än vid frågans tidigare behandling.

För egen del kan jag inte finna annat än att vid en sådan aktuell värdering

en av dessa huvudsynpunkter — i varje fall sedd i ett mera långsiktigt

tidsperspektiv — måste tilläggas en helt annan och avsevärt mycket större

tyngd än vid en bedömning exempelvis vid mitten av 1950-talet. Vad jag här

syftar på är bilismens och därmed biltrafikens närmast lavinartade utveckling

sedan mitten av 1950-talet och den fortsatta ytterligt snabba expansion,

som enligt föreliggande prognoser nu kan förutses för de närmaste två

å tre årtiondena. Denna faktiska och förväntade utveckling, som jag strax

skall belysa med några siffror, gäller både vårt land och — i ungefär samma

mån — övriga länder i Norden och på den västeuropeiska kontinenten.

Bilismens expansion har medfört och kommer att medföra även fortsättningsvis

en mycket snabbt accelererande ökning av — förutom den

inrikes — även den internationella biltrafiken. Mot denna bakgrund framträder

självfallet behovet av en enhetlig trafikriktningsregel för den del av

Västeuropa, som jag här avser, såsom alltmer trängande såväl från trafiksäkerhetssynpunkt

som av andra tungt vägande skäl.

Vad jag sammanfattningsvis nyss anförde om bilismens utveckling vill

jag konkretisera med några få men talande siffror. Antalet bilar utgjorde i

vårt land 1955 omkring 0,6 miljoner och kan 1962 beräknas till 1,5 miljoner.

Enligt de senast gjorda prognoserna kan antalet förutses ytterligare stiga till

2,8 miljoner 1975, vilket innebär ungefär en bil på var tredje invånare. Bilismens

expansion är ett kännetecknande drag även för samhällsutvecklingen

i hela Västeuropa och det sammanlagda antalet bilar i berörda länder kan

för angivna år uppskattas till, i avrundade tal, 13 respektive 30 och 60 miljoner.

Av avgörande betydelse för ökningen av biltrafiken över våra gränser är

självfallet även den framtida utbyggnaden av väg- och broförbindelserna

mellan å ena sidan vårt land och å andra sidan de nordiska grannländerna

och — via Danmark — den västeuropeiska kontinenten. Sedan mitten av

1950-talet har skett och sker en omfattande och långsiktig planering på detta

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 19

område. En del av projekten är redan färdiga eller på god väg att realiseras

och andra befinner sig på ett mer eller mindre avancerat förberedelsestadium.

Vad först beträffar utbyggnaden av förbindelserna inellan vårt land

samt Danmark och den västeuropeiska kontinenten bör nämnas, att den

s. k. Fågelvägsleden mellan Själland och Västtyskland över Lolland och

Femern kommer att öppnas i maj detta år. Genom öppnandet av denna förbindelse,

där bl. a. färjeöverfarten är väsentligt kortare än på den nuvarande

färjeleden Gedser—Grossenbrode, uppnås en avsevärd kapacitetsökning

för trafiken och en betydande förkortning av restiden. På danskt håll räknar

man vidare med att en ny vägbro över Lilla Bält skall vara färdig 1967

1968. Det centrala projektet i de aktuella danska brobyggnadsplanerna är

emellertid en bro över Stora Bält. Sedan en omfattande utredning avslutats

för något år sedan, har numera anslag till vissa förberedande arbeten anvisats.

Enligt uttalande från danskt regeringshåll kan man räkna med att

denna bro kan stå färdig 1974—1975. I samband härmed må även nämnas,

att de svenska och danska öresundsdelegationerna för kort tid sedan framlagt

ett betänkande om en fast förbindelse över Öresund. På grundval av

gjorda prognoser anser delegationerna, att en fast förbindelse från trafikala

och ekonomiska synpunkter bör komma till stånd vid mitten av 1970-talet.

Vidare bör nämnas, att i anslutning till den 1950 i Geneve beslutade deklarationen

om tillskapande av internationella huvudtrafikleder numera ett vittgrenat

nät av s. k. europavägar fastställts och att utbyggnaden av dylika vägar

såväl i vårt land som i övriga länder redan givits hög angelägenhetsgrad

i vägbyggnadsprogrammen. Med hänsyn härtill och till det samarbete, som

äger rum inom den europeiska transportministerkonferensen och andra internationella

organ i syfte att samordna trafikinvesteringarna, torde man

kunna räkna med att dessa europavägar i relativt snabb takt kommer att

byggas ut till verkliga trafikpulsådror i det europeiska trafiksystemet. Härjämte

bör erinras om, att mellanriksvägar mellan Sverige och Finland samt

Sverige och Norge successivt byggs ut eller upprustas. Slutligen kan även

framhållas, att bilfärjelederna mellan vårt land, å ena, samt Danmark, Finland,

Norge och Västtyskland, å andra sidan, efter hand ökas ut och förses

med modernare båtmateriel, varigenom de erhåller en allt större överföringskapacitet.

Det framtidsperspektiv, som här tecknats, bygger — såsoin jag nyss antydde

— på enskilda projekt och samordnade utbyggnadsplaner. En del av

dem är redan beslutade och håller i vissa fall på att förverkligas, medan en

del f. n. befinner sig på ett mer eller mindre avancerat förberedelsestadium.

Men helhetsbilden torde ändå ge det bestämda intrycket, att vägkommunikationerna

mellan å ena sidan vårt land samt å andra sidan de nordiska grannländerna

och den västeuropeiska kontinenten under de närmaste två å tre

årtiondena kommer att avsevärt byggas ut. Härigenom skapas givetvis ytterst

gynnsamma förutsättningar för en kraftig ökning av den internationella

motortrafiken över våra gränser.

Ifrågavarande motortrafik är redan i dag betydande, och antalet gräns
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

passeringar med motorfordon kan i år beräknas komma att överstiga ö miljoner.

Antalet gränspasseringar har under åren 1953—1962 ungefär fyrdubblats,

och på grundval av föreliggande prognoser kan man räkna med en fortsatt

kraftig ökning. Enligt en prognos, som gjorts av de svenska och danska

öresundsdelegationerna, kan antalet överföringar av personbilar över Öresund

vid fortsatt färjedrift väntas bli fördubblat från 1960 till 1970. Om en fast

förbindelse kommer till stånd under 1970-talet, räknar delegationerna med

en tredubbling av trafiken mellan 1970 och 1980. I anslutning härtill bör

påpekas, att personbilarna utgör det dominerande inslaget i den internationella

biltrafiken till och från vårt land och att personbilstrafiken framdeles

kan beräknas expandera i stort sett oberoende av de europeiska marknadsfrågornas

fortsatta utveckling. Efterfrågan på internationella lastbilstransporter

befinner sig för vårt lands del sedan 1958 på kraftigt uppåtgående,

och lastbilarnas konkurrensförmåga mot andra transportmedel förstärkes

successivt genom vägnätets utbyggnad för tyngre fordon, bilmaterielens

förbättring och utvecklingen mot specialtransporter av olika slag.

Särskilt efter andra världskrigets slut har ett intensivt internationellt samarbete

ägt rum i syfte att skapa enhetliga vägtrafikregler. Den inom Förenta

nationernas ekonomiska kommission för Europa 1949 undertecknade

vägtrafikkonventionen, som antagits av ett stort antal länder över hela världen,

innebar ett betydande framsteg i riktning mot enhetligare regler. Detta

samordningsarbete har därefter vidareförts. Sedan något år tillbaka pågår

inom ramen för den europeiska transportministerkonferensen ett brett upplagt

samarbete för att ytterligare bygga ut det internationellt enhetliga regelsystemet

på vägtrafikens område. Resultatet av koordinationsarbetet beräknas

kunna framläggas för konferensens ministerråd redan nu i vår. Närmast

parallellt med detta arbete har inom den år 1960 tillsatta nordiska vägtrafikkommittén

undersökts möjligheterna att, i ännu högre grad än som synes

möjligt i nyss åsyftade internationella samarbete, uppnå en nordisk samordning

av vägtrafikreglerna. Bakom allt det samarbete på europeisk och

nordisk bas, som här i korthet berörts, ligger självfallet en klart medveten

insikt om att biltrafikens allt starkare internationalisering gör behovet av

enhetliga vägtrafikregler alltmer angeläget. Mot samma bakgrund bör även

ses den av Europarådets rådgivande församling 1961 beslutade resolutionen

rörande enhetlig trafikriktning och de till nordiska rådets sessioner 1961

och 1963 väckta medlemsförslagen angående rekommendation till Sveriges

regering om införande av högertrafik.

I detta sammanhang bör även framhållas, att ett omfattande internationellt

arbete länge pågått och fortfarande pågår för att underlätta villkoren

och förenkla formaliteterna för såväl person- som lastbilstrafiken över gränserna

och att detta arbete successivt lett fram till en betydande uppmjukning

av in- och utresereglerna.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att den fortsatta ökningen av bilbeståndet

och utbyggnaden av vägkommunikationerna, som jag närmare belyst

i det föregående, enligt min mening måste leda till en kraftigt accelere
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets tillåtande nr 23 år 1963

rande ökning av den internationella biltrafiken till och från vårt land under

de närmaste två å tre årtiondena. Vårt land, våra nordiska grannländer

och länderna på den västeuropeiska kontinenten kommer härigenom vad gäller

biltrafiken att integreras till en trafikal enhet. Den bild av den internationella

trafikens framtida utveckling, som jag här tidigare sökt teckna, äi

ingalunda visionär utan i stället i hög grad realistisk. Den bygger bl. a. på

att Västeuropa vid slutet av nämnda tidsperiod skall uppnå samma biltäthet,

som USA har i dag. Det kan vidare påpekas, att hittillsvarande prognoser

för bilbeståndets ökning i Västeuropa klart överträffats.

Mot bakgrunden av den enorma expansion, som kan förutses för den internationella

biltrafiken, är det uppenbart att antalet trafikolyckor, Ailka

helt eller delvis sammanhänger med att en enhetlig trafikriktning inte tilllämpas

i vårt land, våra nordiska grannländer och länderna på den västeuropeiska

kontinenten, kommer att successivt kraftigt öka. Det under de

närmaste tre årtiondena år efter år ackumulerade antalet olyckor stigei

härigenom till en högst ansenlig summa. Denna kan beräknas mångdubbelt

överstiga det antal olyckor, som vid en övergång till högertrafik för vårt

lands del kan befaras uppkomma på grund av själva omläggningen. Till sistnämnda

fråga ämnar jag närmare återkomma i det följande.

När vi i dag skall ta ståndpunkt till huruvida en trafikomläggning bör genomföras

i vårt land måste detta ställningstagande grundas på en långsiktig

bedömning och baseras på trafikutvecklingen under en tidsperiod, som

omfattar åtminstone de närmaste två å tre årtiondena. Om vi vid denna

långsiktiga bedömning finner, att en trafikomläggning måste genomföras

senast i slutet av angivna tidsperiod, bör av huvudsakligen två skäl en omläggning

beslutas utan dröjsmål och genomföras så snart erforderliga förberedelser

hunnit vidtagas. Det ena skälet är alt de olycksrisker, som är förenade

med en omläggning, med den fortgående trafikökningen tilltager för

varje år. Det andra skälet är att kostnaderna, som föranledes av en omläggning,

likaledes ökar år efter år. Kostnaderna för en omläggning har sålunda,

om en jämförelse göres mellan den beräkning som gjordes \id mitten a\

1950-talet och den som utfördes för ett par år sedan, vid oförändrad prisnivå

stigit med i avrundat tal 100 miljoner kronor. En ytterligare synpunkt, som

talar för att beslut fattas snarast möjligt är att ett uppskov med ställningstagandet

konserverar ett osäkerhetstillstånd, vilket medför betydande olägenheter

i skilda hänseenden på kommunikationsväsendets område, exempelvis

beträffande konstruktion av planskilda väg- och gatukorsningai samt investeringar

i bussar och spårvagnar.

Enligt min mening måste en långsiktig bedömning av den framtida trafikutvecklingen

leda fram till det ställningstagandet, att en trafikomläggning

för vårt lands del är ofrånkomlig före utgången av den förut angivna tidsperioden.

Om vårt land skulle tillämpa vänstertrafik under hela denna tidsperiod,

skulle i synnerhet under periodens senare del uppstå utomordentligt svåra

komplikationer. För att något belysa det läge som skulle uppkomma vill jag

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

aktualisera föreställningen om den trafiksituation, som skulle inträffa exempelvis

i USA om vissa delstater, vilka gränsar till varandra och f. n. har eu

biltäthet av en bil på var tredje invånare, inte skulle tillämpa samma trafikriktning.

Såsom jag förut redovisat har Sverige hittills aktivt deltagit i det internationella

samarbetet för att skapa enhetliga vägtrafikregler i så stor utsträckning

som möjligt. Det skulle vara uppenbart inkonsekvent, om vårt

land i detta betydelsefulla samordningsarbete fortsättningsvis ansåg sig förhindrat

att i fråga om en av de viktigaste och — man kan säga — elementäraste

av alla trafikregler medverka till enhetlighet.

En trafikomläggning är — som jag nyss framhållit — för vårt lands del

ofrånkomlig och jag föreslår därför, att beslut snarast fattas om övergång

till högertrafik och att förslag härom framlägges för årets riksdag. Trafikomläggningen

bör med hänsyn till att olycksriskerna och kostnaderna

i samband med omläggningen ökar för varje år genomföras så snart erforderliga

förberedelser hunnit vidtagas. Såsom jag närmare kommer att

utveckla i det följande bör riktpunkten vara, att omläggningen skall genomföras

1967.

I detta sammanhang anser jag mig även böra erinra om att 1961 års riksdag

uttalade såsom ett önskemål, att frågan om en trafikomläggning snarast

möjligt bringades i ett sådant skick att den kunde föreläggas riksdagen.

Jag vill vidare anmäla att, med hänsyn till frågans karaktär, överläggningar

ägt rum med företrädare för de demokratiska partierna och att därvid

enighet uppnåtts, att beslut bör fattas om övergång till högertrafik, att

ny folkomröstning inte bör anordnas och att proposition med förslag om

en trafikomläggning bör framläggas för årets riksdag.

Motioner

I anledning av proposition har väckts ett flertal motioner, vari hemställts

om avslag å propositionen. I en motion har därjämte framlagts förslag om

ytterligare utredning och i tre motioner om förnyad folkomröstning. Slutligen

har i eu motion, utan att avslag yrkats, förordats folkomröstning hösten

1964 för eller emot förslaget om införande av högertrafik. I det följande

skall utskottet redogöra för dessa motioner. Beträffande motionernas fullständiga

innehåll hänvisas till dessa.

Motionen II: 755

I motionen som är undertecknad av 23 av andra kammarens ledamöter,

hemställes, »att Riksdagen måtte avslå Kungl. Majrts proposition nr 58».

I motionen beröres till en början resultatet av 1955 års folkomröstning

och att enligt motionärernas mening ingenting talar för att en omsvängning

i opinionen därefter skett. Motionärerna fortsätter:

1955 års folkomröstning gav ett avgörande besked om svenska folkets

mening i denna fråga. Sedan dess har frågan inte förts fram i valrörelserna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 är 1963

23

av något politiskt parti och ej heller diskuterats i någon valrörelse. Ett grundläggande

demokratiskt krav förblir därför, att en klar och entydig foran - ring av opinionsläget hos del svenska folket föreligger innan en omläggning

till högertrafik beslutas. Riksdagens hänsyn till folkmeningen krav er att sa

sker.

Motionärerna understryker vidare att bedömningen i propositionen av trafikutvecklingen

kan vara osäker och anför i denna del.

Framtidens »bilar* kommer sannolikt att vara helt annorlunda. Man vet

redan i dag alt framdrivningsprinciperna for fordon kommer att val a and

om 20 ä 30 år. Att atomkraften kommer att revolutionera kommunikation. - systemen är redan uppenbart. Därmed kommer också |“onen al

bli eu annan. Automatstyrda fordon har redan konstruerats i Detroit Dagens

trafikosäkerhet måste stimulera det tekniska utvecklingsarbetet för att

enkla framförandet av fordon och skapa kommunikationssystem som uppfvller

kraven på såväl snabbhet som säkerhet. , , .

Att vid en tidpunkt då vi otvivelaktigt på nytt befinner oss i brytningsskede

när det gäller kommunikationerna satsa 400 miljoner kionoi enligt

propositionen på en omläggning till högertrafik måste anses mindre valbetänkt.

Detta är så mycket mera otillfredsställande som kraten pa storie investeringar

i vägbyggnader är så stora att de ieke kan, , varje fall inom de

närmaste åren, tillgodoses.

I motionen konstateras vidare, att eu isolerad svensk övergång till högertrafik

icke löser någon säkerhetsfråga. Motionärerna påpekar nämligen att,

oavsett vilken ställning man tar till trafiksystemet för Sveriges 8 miljoner

invånare, kommer bilister från vänstertrafikländer att kora i Sverige och

ungefär en tredjedel av jordens befolkning att bibehålla vänstertrafik. ^

Motionärerna tar därefter upp kostnadsfrågan och vänder sig mot påståendet

i propositionen att kostnaderna successivt skulle öka. Motionärerna

anför sålunda:

Någon analys av kostnadsutvecklingen i framtiden har dock icke gjorts.

Man återfaller i stället helt på erfarenheterna från tiden efter andra världskriget

d v. s. den tid då bilismens genombrott naturligt medfört kostnadsstegringar

för alla slag av trafikomläggningar. Kostnaderna kommer dock

icke att öka utan att minska under förutsättning av oforandrat penningva .

Kostnaderna för övergång med spårvagnar till högertrafik kommer att minska

med åren, då spårvagnarna försvinner nr trafiken. Kostnaderna för ombyggnad

av bussar för övergång till högertrafik kommer också att minska,

då man har all anledning att anta att det framtida bussbestandet kommer

att minska på grund av att busstrafiken pa landsbygden inte formår havda

sig mot den individuella trafiken. Kostnaderna for ombyggnad av gator och

vägar kommer inte att öka, då man är i färd med att bygga motorvägar i storre

utsträckning. När man har en utbyggd motorväg är det likgiltigt om man

har vänster- eller högertrafik, och en eventuell omläggning kan ske till begränsade

kostnader. Att detta resonemang är riktigt framgår redan darav

att 1967 års kostnader beräknas till sju miljoner kronor lägre belopp an 1966

års kostnader. Övriga omläggningskostnadcr, t. ex. för försvarsväsendet och

skogsbruket, är icke så betydande att de kan rubba denna helhetsbild.

Efter att ha behandlat finansieringsfrågor framhåller motionärerna, att

olyckor kommer att inträffa såväl i samband med övergången som fram
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

deles samt att riskerna häi-för blir särskilt stora för barn och äldre personer.

Den okande olycksfallsfrekvensen kommer att innebära ytterligare påfrestning

på våra redan hårt ansträngda sjukvårdsresurser. Motionärerna påpekar

att de kostnader som detta medför för såväl samhället som den enskilde

icke har beaktats. Hastighetsbegränsningen, som under avsevärd tid måste

tillgripas, kommer att medföra nackdelar för näringslivet.

Sammanfattningsvis grundar motionärerna sitt avslagsyrkande på följande

omständigheter: J

vänstertrafTkregehf6 °pini°nen bIand svenska folket för bibehållande av

lång övergångstid,^ ^ ^ ^ aVSeVäFt Ökat antaI trafik°lyckor under eu

Puitodf7rga„mCa„tagS S0"'' ,0rde ha nät* ,‘",n,en ''id d™ *W
4.

behovet av ökade insatser för trafiksäkerhet och bättre vägar

o. tidpunkten i kommunikationsväsendets nuvarande brytningsskede såsom

mindre lämpligt vald för en övergång till högertrafik. &

Motionerna I: 596 och II: 730

I motionerna hemställes, »att riksdagen måtte avslå propositionen nr 58

angaende övergång till högertrafik».

Motionärerna påpekar, att 1954 års utredning visserligen förordade övergång

till högertrafik men dock ansåg, att förhållandet med olika trafikriktningar

i skilda länder inte nödvändigtvis behöver vara en trafiksäkerhetsraga

av storre betydelse. Enligt motionärerna kan de speciella trafikrisker

som en omläggning till högertrafik medför under ett förhållandevis lån°t

övergångsskede bedömas som betydligt allvarligare. Då någon egentlig prövning

av dessa frågor inte föregått det nu framlagda förslaget, synes det inte

mnas barande grund för beslut om en kostsam trafikomläggning. Motionärerna

understryker också att, om en övergång förr eller senare befinnes

nödvändig, reformen under alla förhållanden måste föregås av en väsentlm

upprustning och förbättring av vägstandarden.

Motionen II: 740

I motionen hemställes »att riksdagen, med avslag på propositionen nr 58,

matte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning av förutsattningarna

för övergång till högertrafik i vårt land och av lämpliga grunder

för finansiering av en sådan reform».

Motmnaren anför, att opinionen efter folkomröstningen 1955 sannolikt

forskjutits till förmån för högertrafiken men att någon undersökning hur det

harmed verkligen förhåller sig icke har gjorts. Det är ej heller klarlagt hur

bi.islerna, vilkas inställning har avgörande betydelse, ställer sig till frågan

om ett principbeslut. Vidare har i propositionen ej berörts att vägstandarden

otvivelaktigt ar att betrakta som ett hinder för övergång till högertrafik.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Motionären anser det angeläget att beslut fattas men anser de i propositionen

framlagda förslagen otillräckligt underbyggda för avgörande i det aktuella

sammanhanget. Det synes motionären därför nödvändigt att utredning

i enlighet med hemställan snarast kommer till stånd.

Motionen I: 602

Motionen II: 732

Motionen II: 743

I motionen I: 602 föreslås, »att riksdagen beslutar

att avslå propositionen nr 58 om övergång till högertrafik;

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om anordnandet av en ny folkomröstning

i trafikomläggningsfrågan».

I motionen II: 732 hemställes, »att riksdagen med avslag på propositionen

nr 58 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att förslag framlägges

för riksdagen om ny rådgivande folkomröstning i högertrafikfrågan».

I motionen II: 743 hemställes, »att riksdagen med avslag på proposition

nr 58 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att förslag framlägges för

riksdagen om ny rådgivande folkomröstning i högertrafikfrågan».

I samtliga tre motioner betonas att ett helt övervägande flertal vid 1955

års folkomröstning uttalade sig för bibehållande av vänstertrafik och att det

med hänsyn härtill icke är riktigt att fatta beslut i strid mot det råd folket

då gav. Motionärerna anser i stället att frågan ånyo skall göras till föremål

för folkomröstning.

Motionen II: 742

I motionen föreslås, »att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition

nr 58 i skrivelse till regeringen anhåller om förslag till folkomröstning

hösten 1964 för eller mot regeringens förslag om införande av högertrafik».

Motionärerna, som riktar kritik mot det sätt varpå frågan behandlats, anför

bl. a.:

Enligt uppgifter förbereder författningsutredningen ett förslag till samtidiga

folkomröstningar och val till riksdagen. Några tekniska svårigheter

för att genomföra en folkomröstning i samband med nästa års riksdagsval

föreligger naturligtvis inte. Men även om man inte vill ge folket samma

möjlighet som 1955 och senare att uttala sig i trafikfrågan kan de olika

partierna i samband med riksdagsvalet inhämta folkets mening genom att

före valet inför väljarna klarlägga sina åsikter och avsikter i frågan.

Det är alltså fullt möjligt att iaktta demokratiska spelregler innan ett

definitivt avgörande i frågan sker. Om ett preliminärt principbeslut fattas

i frågan och begärda medel för en omfattande trafikupplysning ställes till

förfogande, behöver inte en folkomröstning hösten 1964 kräva en förändring

av regeringens förordade tidtabell. Naturligtvis under förutsättning afl

en majoritet för högertrafiken uppnås. Men själva den demokratiska prin
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

cipen är så viktig att den måste väga mer än ett halvårs försening skulle

innebära.

Vi menar alltså att om ett preliminärt principbeslut till förmån för högertrafik

kan fattas denna vår, det inte får bli definitivt förrän folkets mening

inhämtats.

Vissa särskilda frågor

Departementschefen

Departementschefen anför under denna rubrik i propositionen följande.

Övergången till högertrafik bör begränsas att gälla väg- och gatutrafiken

samt spårvägstrafiken. Förslaget av 1960 års utredning att bibehålla vänstertrafiken

på spårvägslinjc 12 i Stockholm kan jag, på av Stockholms stad anförda

skäl, inte biträda. Vidare bör omläggning ske till högertrafik på två

såsom järnväg koncessionerade linjer. Detta gäller Värtan—Lidingöns och

Saltholmen—Göteborgs järnvägar, den förstnämnda dock endast på sträckan

över Lidingöbron. Banan från Lidingöbron till Humlegården i Stockholm är

spårväg.

Som framgått av den förut lämnade redogörelsen har 1960 års utredning

rekommenderat en förberedelsetid av fyra år för trafikomläggningens genomförande.

Flertalet remissinstanser har ansett denna förberedelsetid

lämpligt avvägd, men röster har även höjts för såväl kortare som längre

tidsperiod. Enligt min mening vågar man inte med säkerhet räkna med att

omläggningen skall kunna genomföras på kortare tid än fyra år, men å

andra sidan bör en förberedelsetid av denna längd vara tillräcklig. Jag förordar

sålunda — såsom jag redan förutskickat — att övergången sker år 1967.

Ivungl. Maj:t bör emellertid äga befogenhet att, om nu oförutsedda omständigheter

så påkallar, välja ett annat år för övergången. Likaså bör Ivungl.

Maj :t få bestämma vid vilken tid på året övergången skall ske. Som riktpunkt

bör därvid gälla att övergången skall förläggas till senvåren eller försommaren.

En omläggning av trafikriktningen innebär, såsom jag förut understrukit,

en betydande risk för att det — främst i tidsskedet närmast efter omläggningen

— kan inträffa trafikolyckor, som i större eller mindre grad orsakas

av ovana vid den nya trafikriktningen. Det ligger i själva problemets natur,

att det är utomordentligt svårt att ange omfattningen av denna olycksrisk.

Problemets natur är emellertid också sådant, att risken inom rätt vida gränser

kan motverkas genom åtgärder av skilda slag från samhällets sida. Jag

vill härmed ha sagt, att den faktiska olycksfrekvensen under omläggningsskedet

i mycket stor utsträckning kommer att sammanhänga med den grad

av förutseende och omsorg, varmed omläggningen planeras och organiseras,

och den omfattning, vari samhällets resurser på olika områden insättes för

att hålla olyckstalet nere. Självfallet får ingen möda sparas för att åstad
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 27

komma en rationell och effektiv planläggning och organisation för omläggningens

genomförande. Vidare bör en ingående inventering göras av alla de

potentiella resurser, som kan finnas inom den offentliga och den privata sektorn

av samhället och som med fördel kan utnyttjas för att motverka olycksriskerna.

Såsom led i det system av olycksförebyggande åtgärder, som jag

här avser, måste ingå en omfattande utbildnings- och upplysningsverksamhet,

en intensiv trafikövervakning och tillämpning av temporär hastighetsbegränsning.

I fråga om utbildnings- och upplysningsverksamheten bör goda resultat

kunna uppnås med stöd av en aktiv medverkan av bl. a. skolmyndigheterna,

NTF, motororganisationerna, tidningspressen samt ljudradion och televisionen.

Särskilt genom ljudradion och televisionen torde finnas möjlighet

att på ett verkningsfullt och lättfattligt sätt sprida information om vad som

från trafiksäkerhetssynpunkt bör iakttagas i samband med trafikomläggningen.

Denna upplysningsverksamhet torde via skolradion och skoltelevisionen

genom programtyper, som är från pedagogisk synpunkt lämpligt differentierade,

kunna speciellt inriktas på skolungdom i olika åldersgrupper.

Genom informativa inslag i den allmänna programverksamheten torde vidare

den övriga delen av befolkningen på ett effektivt sätt kunna bibringas kunskap

om olika detaljer i den omfattande planläggning, som måste ske för att

omläggningen skall kunna genomföras så metodiskt och friktionsfritt som

möjligt. I anslutning härtill kan jag upplysa om att ledningen för Sveriges

radio förklarat sig beredd att genom särskilda programinslag i ljudradion

och televisionen medverka till genomförande av en trafikreform, varom statsmakterna

fattat beslut. Efter ett dylikt beslut avsåg radioledningen att tillsätta

en speciell arbetsgrupp inom företaget med uppgift att i god tid planera

den särskilda programverksamhet, som aktualiseras genom trafikreformen.

När jag nyss nämnde att olycksriskerna fräinst hänför sig till tidsskedet

närmast efter omläggningen, bortsåg jag därmed inte från de risker, som en

ändring av trafikriktningen medför även under en längre tidsperiod därefter.

Jag förutsätter därför att det organ, som skall svara för administrationen

av omläggningen, särskilt överväger de speciella åtgärder, vilka lämpligen

bör vidtagas för att verksamt minska de olycksrisker, som jag här

åsyftar.

Motioner

Utskottet skall i detta sammanhang redogöra för i anledning av propositionen

väckta motioner, som närmast avser trafiksäkerhetsfrågor.

Motionerna I: 609 och II: 759

I motionerna hemslälles,

»att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 58 angående

övergång till högertrafik må

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

1. uttala att snäva kostnadssynpunkter inte får hindra att alla möjligheter

att trygga medborgarnas säkerhet vid omläggningen till högertrafik tillvaratages,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en snabbinventering av de vägsträckor,

som för närvarande och vid övergången till högertrafik kan sägas utgöra

trafikfällor, i syfte att möjliggöra en snar upprustning av dessa, samt

ö. i övrigt beakta vad ovan i motionen anförts om trafiksäkerheten i samband

med trafikomläggningens».

Motionärerna, som anser det möjligt att åstadkomma ett system med starka

garantier för trafiksäkerheten, nämner att Argentina genomförde sin

högertrafikreform år 1945 utan att detta satte spår i trafikolycksfallsstatistiken.

Enligt motionärerna bör målsättningen vara att någon av omläggningen

betingad ökning av olyckornas antal ej bör få förekomma. Det är

därvid av särskild vikt att åtgärder mot olyckor fullföljes med oförminskad

intensitet under en ganska lång tidsperiod efter omläggningen. Beträffande

vad som från dessa synpunkter bör företagas anföres i motionerna:

Bland de åtgärder som i första hand blir aktuella i förevarande sammanhang

utgör den samhälleliga och enskilda informationen och propagandan

en åtgärd av stor betydelse. Vi vill särskilt understryka vikten av att denna

verksamhet samordnas och att de av samordningen berörda privata organisationerna

får tillräckliga resurser att med full kraft bedriva sin del av verksamheten.

Bl. a. de belopp som blir anvisade till XTF för särskilda åtgärder

i samband med trafikomläggningen kan behöva justeras om behovet så

påkallar. Det för utbildnings- och upplysningsverksamhet av den hallska utredningen

beräknade sammanlagda beloppet om 8 milj. kr. är troligen tilltaget

i underkant. Framtiden får utvisa hur stora utgifter som i detta sammanhang

kan bli nödvändiga att företaga. Det är emellertid angeläget att

understryka att snäva kostnadssynpunkter inte får hindra att alla möjligheter

att trygga medborgarnas säkerhet vid trafikomläggningen tillvaratas.

Säkerheten och tryggheten kommer i första hand — kostnadssynpunkterna

först i den andra.

Förutom samhällets upplysningsverksamhet blir cn mångfald andra åtgärder

aktuella för trafiksäkerhetens främjande i samband med trafikomJäggningen.

Viktigt är att bil- och gångtrafikanter blir påminda om högertrafikreformen

såväl före som efter genomförandet och att detta sker genom

särskilda påminnelsetavlor direkt i trafiken. Ett stort uppbåd av personal

måste vidare anställas för ledning och övervakning av trafiken i samband

med omläggningen. Särskilda åtgärder kan bli aktuella med hänsyn till förslaget

att låta s. k. dispensbussar, d. v. s. bussar som är byggda för vänstertrafik

men körs i högertrafik, få användas under en övergångstid i samband

med omläggningen.

Det kanske viktigaste i trafiksäkerhetsfrågan hänför sig dock till vägnätets

skick och betydelsen av en upprustning av detta. På den korta tid som återstår

innan trafikreformen blivit genomförd kan man visserligen inte förvänta

att en allmän höjning av vägarnas standard skall kunna åstadkommas, då

ju eftersläpningarna på området är avsevärda. Däremot ligger det inom möjligheternas

ram att företaga sådana vägförbättringar som kan bedömas nödvändiga

med hänsyn till själva trafikomläggningen. Det gäller att i första

hand förbättra vägarna på de ställen, t. ex.'' i backar, krön och vägkrökar,

som för närvarande och vid omläggningen kan bedömas som särskilt farliga

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

för vägtrafikanterna. Enligt vår mening är detta eu synnerligen angelägen

åtgärd. Vi anser därför att en snabbinventering av de s. k. trafikfällorna bör

företagas i syfte att möjliggöra en snar upprustning av dessa vägdelar.

Motionerna I: 610 och II: 758

I motionerna hemställes, »att riksdagen vid behandlingen av propositionen

nr 58 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att den särskilda kommissionen

för trafikomläggningen må få i uppdrag att skyndsamt överväga

behovet av sådana vägförbättringar som måste anses nödvändiga under förberedelsetiden

för att en tillfredsställande trafiksäkerhet skall kunna garanteras

efter trafikomläggningen».

Motionärerna anför till stöd härför bl. a.:

Vägstandarden i vårt land kan inte sägas vara tillfredsställande i förhållande

till den nuvarande trafikintensiteten. Endast 35 procent av riksvägarna

anses ha fullgod standard i förhållande till dagens trafik, och endast

19 procent av riksvägnätet fyller vägplanens målsättning för 1975 års

trafik. För länsvägar och ödebygdsvägar är förhållandena ännu sämre. Kurvor,

som hindrar sikten, alltför liten vägbredd, höga backkrön m. m. innebär

ständiga faror för trafikanterna. Man kan inte bortse från att dylika

brister i vägarnas beskaffenhet efter en omläggning till högertrafik medför

ökade risker för trafikolyckor på grund av förarnas ovana vid den nya

trafikriktningen. Enligt vår mening måste det vara ett absolut villkor, att

under förberedelsetiden fram till trafikomläggningen bristerna i vägarnas

beskaffenhet så långt som möjligt elimineras.

Inom vägbyggande och vägunderhåll har strävandena visserligen till stor

del koncentrerats på att undanröja de ur trafiksäkerhetssynpunkt mest

framträdande bristerna. Med den takt som vägupprustningen nu har torde

det dock inte vara möjligt att på tillfredsställande sätt eliminera bristerna

under förberedelsetiden. Huvudlinjen i den femårsplan för åren 1964—1968,

som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu arbetar med, är en koncentration

av arbetena till Europavägarna och de viktigaste riksvägarna. Sådana trafikfällor,

som måste betraktas som särskilt farliga i övergångsskedet efter

trafikomläggningen, finns emellertid i stort sett på alla vägar inte minst

länsvägarna.

I detta sammanhang må erinras om de vid innevarande riksdag väckta

motionerna 1:47 av herrar Larsson, Thorsten, och Sundin samt 11:54 av

herr Hansson i Skegrie, vari hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla om sådan översyn och komplettering av vägplanen för

Sverige, att de ökade krav på trafiksäkerhet, som föranledes särskilt av eu

framtida övergång till högertrafik, kan tillgodoses. Vid behandlingen av

dessa motioner anförde statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 6 år 1963 följande.

Utskottet får i anledning härav erinra om att i vägplanen uttryckligen angivits

att planen är av översiktlig och principiell natur samt att den skal!

successivt revideras alltefter den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Så

sker också i den mån tillgängliga resurser medgiver, bl. a. genom det inom

väg- och vattenbyggnadsverket bedrivna utredningsarbetet, varav vissa delresultat

redovisats i styrelsens anslagsframställningar under senare år. Eu
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Jigt vad utskottet erfarit avses vidare, enligt beslut av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i samråd med den s. k. samarbetsdelegationen för vägväsendet,

utredningsarbetet med avseende å vägplanens uppföljande i olika avseenden

skola intensifieras. Då det torde få förutsättas att i samband med

förenämnda successiva revidering och uppföljande de på väginvesteringarnas

omfattning och inriktning inverkande faktorerna av skilda slag vederbörligen

beaktas, synes någon särskild framställning från riksdagens sida i

av motionärerna angivet syfte ej påkallad. Motionerna avstyrkes därför.

Motionerna I: 611 och II: 760

Motionärerna påpekar vikten av att varje ytterplagg är försett med oundgängligen

nödvändiga reflexer. Under hänvisning till alt kollektiva olycksfallsförsäkringar

för skolbarn alltmera vinner anslutning finner motionärerna

en utökning av skolans ansvar gentemot eleverna att även innefatta

reflexanordningar för skydd i trafiken vara tidsenlig och önskvärd.

I motionerna hemställes, »att riksdagen måtte besluta att reflexband må

räknas som förbrukningsmaterial vid våra skolors betydelsefulla trafikundervisning».

Motionen II: 750

I motionen anföres ytterligare synpunkter och önskemål utöver vad departementschefen

uttalat om åtgärder för att minska riskerna för olyckor

vid övergång till högertrafik. Motionären anser sålunda att särskild upplysningsverksamhet

förutom genom press och massmedia bör ägnas våra gamla.

Vidare bör uppmaningar åt fotgängare att färdas på vägens högra sida

inte längre förekomma och i varje fall upphöra i mycket god tid innan reformen

genomföres. Vid den intensiva trafikövervakningen i inledningsskedet

bör man räkna med stort uppbåd trafikövervakare rekryterade från

olika organisationer. Särskild uppmärksamhet bör enligt motionen också

ägnas frågan om varaktigheten av den inledande hastighetsbegränsningen

och en temporär återgång till fri hastighet i lämpliga perioder, innan återgången

kan betraktas som mer eller mindre definitiv. Motionären tar därefter

upp spörsmålen om alkoholförtäring i samband med förande av motorfordon

och om bilars förseende med säkerhetsselar samt anför härom:

Trafikövergången kommer att ställa förarnas uppmärksamhet och förmåga

till snabba och riktiga reaktioner på stora prov. Det är välbekant att

alkoholförtäring även i mycket måttliga mängder inverkar nedsättande på

dessa egenskaper. Alkoholförtäring torde medföra en ökad benägenhet att

i kritiska situationer handla efter ett invant mönster. Det är därför angeläget

att utreda och överväga om icke en skärpning av bestämmelserna

angående rattfylleri och rattonykterhet på grund härav vore befogad. Vad

som ju närmast kommer i fråga är en ytterligare sänkning av gränserna för

tillåten alkoholkoncentration i blodet.

En fråga som diskuterats i skilda sammanhang och som får särskild

aktualitet vid övervägandet av de speciella säkerhetsåtgärder varom nu är

fråga är obligatorisk utrustning av bilar med säkerhetsselar. En lagstiftning

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 31

härom förefaller i och för sig önskvärd. En lämplig tidpunkt för genomförandet

av en sådan åtgärd vore ju övergången till ny trafikriktning.

Motionären anför avslutningsvis att flertalet av de i motionen berörda

uppgifterna torde falla inom verksamhetsområdet för det organ, som skall

svara för administrationen av trafikomläggningen. Av många skäl vore det

enligt motionären värdefullt om riksdagen bereddes tillfälle att yttra sig om

de definitiva riktlinjerna för denna verksamhet.

I motionen hemställes, »att riksdagen vid behandling av proposition nr 58

måtte beakta vad i denna motion framhålles».

Kostnaderna

Departementschefen

Departementschefen uttalar i denna del:

Kostnaderna för en trafikomläggning har av 1960 års utredning beräknats

till omkring 340 miljoner kronor, räknat i 1961 års priser. Vid remissbehandlingen

har utredningens beräkningar i allt väsentligt lämnats utan erinran.

Det är emellertid givet att — såsom också en del remissinstanser framhållit

— beräkningarna måste grundas på en del mer eller mindre osäkra faktorer.

Som helhet torde dock beräkningarna böra godtagas. Med hänsyn till

att de utfördes 1961 och att trafikomläggningen förutsältes skola äga rum

först 1967 synes det emellertid befogat att räkna med en kostnad av omkring

400 miljoner kronor. Att närmare än så ange kostnadsbeloppet torde inte

vara möjligt.

Den nyss angivna kostnaden för trafikomläggningen är givetvis betydande.

1 detta sammanhang må emellertid erinras om att biltrafikens andel i samhällsekonomien

kan värderas till ett avsevärt belopp. Värdet av de transportprestationer,

som utföres av biltrafiken, kan sålunda uppskattas till inemot

7 miljarder kronor per år.

I likhet med utredningen anser jag att ersättning bör utgå för kostnader,

som har omedelbart samband med trafikomläggningen. Jag vill redan här

förutskicka att jag på skäl som kommer att utvecklas närmare i det följande

förordar, att kostnaderna för omläggningen skall bäras av bilismen.

Enligt min mening bör även kostnaderna för de omändringar av bensinstationer,

som är direkt påkallade av trafikomläggningen, ersättas och inte —

såsom ifrågasatts i ett par yttranden — stanna på företagen själva. Utgifterna

torde både när det gäller statens egna verksamhetsområden och när

det är fråga om bidrag till kommuner eller enskilda företag eller personer

böra bestridas från ett på riksstaten uppfört särskilt anslag, som avräknas

mot automobilskattemedlen.

I det följande kommer jag att — närmast på grundval av de förslag utredningen

framlagt — ange de riktlinjer efter vilka ersättningsreglerna enligt

min mening bör utformas. Det synes däremot inte möjligt att redan nu i de
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

talj fixera efter vilka närmare grunder soin ersättning bör utgå. Den mångfald

olika spörsmål man här ställs inför synes böra närmare utredas och

övervägas av det organ, som anförtros administrationen av trafikomläggningen.

Efter förslag av detta organ torde det få ankomma på Kungl. Maj:t

att fastställa de regler som bör tillämpas vid ersättningsfrågornas bedömning.

Vad beträffar de nyssnämnda riktlinjerna för ersättningsreglernas utformning

vill jag framhålla följande.

Som allmän princip bör gälla att alla för trafikomläggningens genomförande

nödvändiga kostnader skall ersättas. Den som haft sådana kostnader

— det må vara statligt verk, stad, trafikföretag eller annan — bör sålunda

å ena sidan hållas skadeslös men å andra sidan ej göra någon vinst genom

ersättningen. Denna riktlinje innebär att alla direkta kostnader — t. ex.

för ombyggad av bussar och spårvagnar, ändring av trafiksignaler och flyttning

av vägmärken — i regel blir ersättningsgilla. Härvid bör dock den inskränkningen

gälla att i den mån — efter ett principbeslut om en trafikomläggning

— åtgärder vidtages utan vederbörlig hänsyn till vad omläggningen

kräver, ersättning inte bör utgå med högre belopp än som skulle ha

utgått om sådan hänsyn tagits. I överensstämmelse härmed bör således full

ersättning inte utgå exempelvis för ombyggnadskostnad, om man vid nyanskaffning

av buss väljer en som ej är förberedd för högertrafik. Ombyggnadskostnaden

blir nämligen i dylikt fall större än motsvarande kostnad

tör en buss, som förberetts för trafikomläggningen. En förberedd buss går

dessutom betydligt lättare och snabbare att i samband med övergången slutligt

omställa för högertrafik. Detta är av väsentlig betydelse även av den

anledningen att de disponibla verkstadsresurserna för ombyggnadsarbeten

under tidsperioden närmast före och efter övergångsdagen sannolikt kommer

att visa sig knappa och därför torde bli hårt ansträngda.

Vad vidare angår den rullande materielen är av särskild vikt att ersättningsgrunderna

utformas så, att oekonomisk utrangering förhindras. Huruvida

en buss bör byggas om eller bytas ut mot en ny bör sålunda i princip

bedömas efter vad som från företagsekonomiska och samhällsekonomiska

synpunkter är lämpligt. Detta innebär att ersättning för nyanskaffning i

samband med trafikreformen skall bestämmas med beaktande av alla på

trågan inverkande faktorer såsom ränta, avskrivningar, drifts- och reparationskostnader.

Därav följer att ersättningen inte bör få överstiga vad det

skulle ha kostat att bygga om den gamla bussen. Undantag härifrån torde

dock få göras i sådana fall, där nyanskaffningen — såsom ett led i den samlade

planeringen för trafikomläggningens genomförande — sker kortare eller

längre tid före omläggningen och härigenom vissa garagerings- och räntekostnader

uppkommer före den tidpunkt, då bussen får insättas i trafik.

Likaledes bör i den mån en buss — för att verkstadskapaciteten skall kunna

disponeras på bästa sätt — ombygges i förtid ersättning kunna utgå för motsvarande

kostnader, som belöper på tid, då den ombyggda bussen får stå

uppställd i avbidan på att efter övergången åter kunna användas i trafik.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 33

En särskild fråga rörande ombyggnad av bussar för högertrafik är, hur

man skall förfara om en buss till följd av ombyggnaden kommer i en högre

tjänsteviktklass och sålunda får högre fordonsskatt. Att reglera detta förhållande

genom bestämmelser i automobilskatteförordningen — vilket utredningen

förordat — synes emellertid bl. a. från skatteteknisk synpunkt

mindre lämpligt. Man torde i stället vid bestämmande av ersättning för ombyggnaden,

med beaktande av den återstående brukningstid som kan antagas

för bussen, beräkna gottgörelse även för den eventuella ökning av fordonsskatten,

som föranledes av ombyggnaden.

Vad beträffar spårvägstrafiken har en remissinstans gjort gällande att

ersättning ej bör utgå för hela kostnaden för omläggningen, enär denna trafik

kan väntas bli avvecklad inom en tämligen kort tidsperiod. För egen del

ansluter jag mig till utredningens uppfattning att de kostnader, som uppkommer

för spårvägstrafiken genom trafikomläggningen, i sin helhet bör

kompenseras med ersättning av statsmedel. Härvid bör givetvis hänsyn tagas

till beslutad eller planerad nedläggning, helt eller delvis av spårvägstrafik.

Den granskning av ifrågavarande ersättningsspörsmål, som ägt rum i samband

med högertrafikfrågans beredning inom departementet, har emellertid

givit vid handen, att bl. a. en del frågor avseende spårvägstrafiken bör närmare

utredas och övervägas. Sålunda hör vissa frågor om nedläggning, helt

eller delvis, av spårvägstrafik ytterligare klarläggas. Förhandlingar med städerna

blir härvid erforderliga. Riktpunkten bör här vara att i varje särskilt

fall nå en sådan lösning, som vid en samlad ekonomisk och kommunikationsteknisk

bedömning synes mest lämplig.

Vid ändring av vägar, gator och trafikplatser m. in. bör ersättning -— i

överensstämmelse med vad nyss uttalats — självfallet inte utgå för andra

arbeten än sådana, som är direkt betingade av trafikomläggningen, och sålunda

inte för t. ex. breddning av gata i avsikt att tillgodose ett större trafikbehov.

Förutom i nu angivna fall kan det förekomma kostnader för vilka det kan

synas befogat att ersättning får utgå. Det torde böra ankomma på det organ,

som anförtros administrationen av trafikomläggningen, att närmare utreda

och överväga här ifrågavarande ersättningsspörsmål och för Kungl. Maj :t

framlägga de förslag, vartill utredningen och övervägandena föranleder.

Utredningen har föreslagit att som villkor för ersättning skall gälla, att

plan och kostnadsberäkning för tillämnad åtgärd — ombyggnad, anskaffning

och utrangering av rullande materiel m. m. — skall ha godkänts av

det för omläggningens administration närmast ansvariga organet. Denna

ordning synes mig ändamålsenlig, och jag biträder därför ifrågavarande förslag.

Ett system, som innebär att spårvägs- och bussföretagen skulle ha befogenhet

att helt efter eget bedömande låta ombygga och anskaffa spårvagnar

och bussar och därefter äga utfå ersättning härför av statsmedel

kan sålunda inte godtagas, eftersom administrationsorganet härigenom inte

skulle få möjlighet att i förväg påverka företagens dispositioner, över huvud

taget är det en viktig förutsättning för att administrationsorganet skall kun
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

na på ett tillfredsställande sätt fylla sin samordnande funktion, att det får

möjlighet att inpassa ombyggnader och nyanskaffningar av rullande materiel

i den samlade planläggningen för trafikreformens genomförande. Endast

härigenom får administrationsorganet också möjlighet att hålla kostnaderna

för reformen under erforderlig kontroll, att tillse att verkstadsindustrins

kapacitet effektivt utnyttjas och att övervaka att tillräckligt antal spårvagnar

och bussar finns disponibla vid bestämda tidpunkter. Från den sålunda

förordade ordningen torde emellertid undantag kunna göras för sådana fall,

där det varit nödvändigt eller ändamålsenligt att vidtaga åtgärd, innan administrationsorganet

börjat sin verksamhet.

Det kan enligt min mening vara välbetänkt att i besparingssyfte, såsom

utredningen och statskontoret berört, närmare undersöka frågan om att i

anslutning till övergången hyra bussar i utlandet. Även andra uppslag, som

kan medföra besparingar, bör självfallet beaktas. Vidare torde böra övervägas

den av statskontoret likaledes framförda tanken, att administrationsorganet

bör med trafikföretagens organisationer söka träffa ramavtal om ersättningsgrunderna.

Därigenom skulle förfarandet vid prövning av ersättningsfrågor

kunna förenklas.

I detta sammanhang vill jag även något beröra frågan om användande av

dispensbussar, d. v. s. högertrafikbussar i vänstertrafik och omvänt. Ett sådant

provisorium är ofrånkomligt om en trafikomläggning skall kunna genomföras

inom rimlig tid och inom ramen för beräknade kostnader. Såsom

framhållits av utredningen och understrukits i vissa remissyttranden är det

emellertid nödvändigt att med avseende på sådana bussar vidtaga särskilda

trafiksäkerhetsåtgärder, såsom utmärkande av att bussen är dispensbuss, anordnande

av hållplatsfickor och, måhända, meddelande av förbud att köra

om stillastående sådan buss.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i enlighet med de huvudsakliga

riktlinjer jag förordat i det föregående fastställa de grunder, enligt vilka ersättning

av statsmedel skall utgå för kostnader i anledning av trafikomläggningen.

I den mån under det fortsatta utrednings- och planläggningsarbetet

skulle uppkomma särskilda spörsmål, som finnes vara av beskaffenhet att

böra underställas riksdagen, torde detta få ske i samband med de årliga anslagsäskandena

för trafikreformens genomförande.

Statlig lånefond

Departementschefen

Utredningen har antytt möjligheten att inrätta en statlig lånefond, avsedd

att underlätta för bussföretagen att finansiera sina kostnader i samband

med omläggningen. För egen del är jag inte beredd att tillstyrka inrättandet

av en sådan lånefond. Jag är emellertid medveten om att det kan uppkomma

fall, där det för omläggningens genomförande framstår såsom absolut

nödvändigt att finansieringsfrågan underlättas. I de relativt få fall, som det

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

här kan bli tal om, bör i första hand undersökas om detta kan ske genom

utbetalning av förskott på ersättning, vilken kan beräknas senare tillkomma

bussföretaget.

Motionerna I: 612 och II: 757

I motionerna hemställes, »att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts

proposition nr 58 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning

genom den för trafikomläggningens administration föreslagna särskilda

kommissionens försorg i syfte att skapa ett system för finansiering av omläggningskostnaderna

för bussar».

Enligt motionärernas mening innebär departementschefens uttalanden en

klar undervärdering av finansieringsfrågans svårighetsgrad. Särskilt i de

fall då stads- och förorstrafik bedrives av enskilda företag, vilket förekommer

i icke obetydlig utsträckning, blir svårigheterna stora. Sådan trafik kan

enligt motionärerna sannolikt ej köras med dispensbussar. Berörda trafikföretag

måste i viss utsträckning tidigarelägga sin ersättningsanskaffning av

bussar, varigenom i skilda hänseenden uppstår finansieringsproblem. Frågan

kan lösas genom en statlig lånefond. Motionärerna anser emellertid att

det måhända är tillräckligt att i stället skapa någon form av statliga kreditgarantier.

Då tillräckligt utredningsmaterial ej föreligger bör frågan övervägas

av kommissionen.

Administrationen

Departementschefen

Departementschefen uttalar i denna fråga följande.

Utredningen har föreslagit att administrationen av trafikomläggningen

skulle uppdragas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken också skulle

göra de ytterligare utredningar som erfordras för omläggningens genomförande.

Härför skulle vid styrelsen inrättas en särskild byrå eller avdelning

för högertrafikfrågor. Vidare skulle till styrelsen knytas två rådgivande

nämnder, den ena för huvudsakligen tekniskt-ekonomiska frågor och den

andra främst för trafiksäkerhets-, utbildnings- och upplysningsfrågor.

Mot vad utredningen i denna del föreslagit har i allmänhet inte gjorts

några invändningar vid remissbehandlingen. Då jag likväl inte anser mig

kunna biträda förslaget, är det huvudsakliga skälet härför, att det synes

mig mindre lämpligt att belasta ett redan hårt arbetstyngt verk med en så

komplicerad och omfattande extraordinär uppgift som det här gäller. Vidare

bör påpekas att styrelsen f. n. inte har någon särskild expertis och därmed

speciella förutsättningar för att handlägga de för omläggningen mycket

viktiga och mest kostnadskrävande frågorna, nämligen de som rör ombyggnad

av buss- och spårvägsparken. Enligt min mening bör lämpligen en särskild

kommission tillskapas för administrationen av omläggningen och det

utredningsarbete, som ytterligare erfordras.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Kommissionen synes böra bestå av ordförande och högst sex andra ledamöter.

I kommissionen bör ingå ledamöter med kvalificerad administrativ,

ekonomisk och teknisk sakkunskap. Vidare bör en eller flera av ledamöterna

ha stor erfarenhet i allmänna värv. Till kommissionen bör knytas två rådgivande

delegationer efter mönster av de nämnder som enligt utredningens

förslag skulle biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I den tekniskt-ekonomiska

delegationen synes i första hand väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, spårvägs- och bussföretagen, städerna, verkstadsindustrin

och motororganisationerna böra vara representerade. I delegationen

för trafiksäkerhetsfrågor in. in. torde främst böra ingå representanter för

statens trafiksäkerhetsråd, NTF, polismyndigheterna, motororganisationerna

och trafikförsäkringsföretagen. Vardera delegationen bör bestå av högst

tio ledamöter. Såväl kommissionen som delegationerna bör ha befogenhet

att utnyttja utomstående expertis för speciella uppgifter. Det synes från

samordningssynpunkt och av vissa andra skäl lämpligt, att ordföranden

i kommissionen innehar motsvarande post jämväl i de båda delegationerna.

Till sitt förfogande måste kommissionen ha ett effektivt arbetande kansli.

Under ärendets beredning inom kommunikationsdepartementet har företrädare

för departementet haft överläggningar med utredningen beträffande

den ändamålsenliga organisationen av nämnda kansli, därvid flera alternativ

övervägts. Av olika skäl synes det emellertid mindre lämpligt att nu

mera i detalj ta ställning i denna organisationsfråga. I stället torde det böra

ankomma på kommissionen att sedermera utarbeta och framlägga förslag

till kansliorganisation. Här må allenast som en tänkbar organisation anges,

att kansliet uppdelas på skilda enheter för översiktlig planering, samordning

och ekonomi, för buss- och spårvägstrafiken, för vägar, gator och trafiksignaler,

för trafiksäkerhet, utbildning och upplysning samt för juridiska frågor.

Kansliet bör förestås av en chef, som även har säte i kommissionen

och delegationerna. Kommissionens kamerala uppgifter — utbetalning av ersättningar

och löner m. m. — torde kunna ombesörjas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

genom dess administrativa byrå.

Kommissionen synes böra ges befogenhet att delegera avgörandet av vissa

frågor till sin ordförande, chefen för kansliet eller annan högre tjänsteman.

Över beslut av kommissionen, ordförande eller tjänsteman bör i princip

besvär kunna anföras hos Kungl. Maj :t. Huruvida vissa undantag härifrån

av praktiska skäl bör föreskrivas torde få särskilt övervägas under det fortsatta

utredningsarbetet.

Den av mig nu skisserade uppläggningen av administrationen kan beräknas

medföra kostnader av i stort sett samma storleksordning som en administration

utformad i enlighet med utredningens förslag.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att, i enlighet med de riktlinjer jag

här angivit, för administrationen av trafikomläggningen inrätta en särskild

kommission med därtill knutna delegationer och kansliorganisation samt bestämma

de arvoden och ersättningar i övrigt som bör utgå till ledamöter, experter

och tjänstemän.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Förslag till de författningsändringar, som erfordras för trafikreformens

genomförande och som kräver riksdagens medverkan, torde vid senare tidpunkt

få framläggas för riksdagen.

Motionerna I: 608 och II: 756

I motionerna understrykes att det givetvis är nödvändigt att den rådgivande

delegationen får tillgång till kvalificerad expertis, varvid det icke minst

är viktigt att läkarexpertis blir representerad. Motionärerna hemställer därför

»att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 58

måtte uttala att i den föreslagna rådgivande delegationen för trafiksäkerhetsfrågor

skall ingå en kirurg med praktisk erfarenhet av trafikskadors

omfattning och form».

I detta sammanhang må erinras om att i följande tidigare nämnda motioner

gjorts hemställan, som jämväl har avseende på det administrativa organets

verksamhetsområde och arbetsuppgifter, nämligen motionerna I: 610

och II: 758, motionen II: 750 samt motionerna I: 612 och II: 757.

III. UTSKOTTET

Frågan om en övergång från vänstertrafik till högertrafik har i vårt land

nu varit aktuell i mer än trettio år. Spörsmålet har också åtskilliga gånger

behandlats av riksdagen. Ett genom motioner väckt förslag om övergång

till högertrafik föll således vid 1945 års riksdag, sedan kamrarna fattat

skiljaktiga beslut. I anledning av beslut vid 1953 års riksdag tillkallades

1954 års kommitté för utredning om högertrafik. Vidare biföll riksdagen

år 1955 proposition med förslag att en rådgivande folkomröstning skulle

anordnas i högertrafikfrågan. Vid folkomröstningen, som ägde rum på hösten

samma år, uttalade sig helt övervägande antalet av de röstande för

bibehållande av vänstertrafik. I ett av 1961 års riksdag godkänt utlåtande

underströk andra lagutskottet angelägenheten av att frågan om en eventuell

trafikomläggning fördes fram till ett skyndsamt avgörande. Här må

också nämnas att majoriteten i 1954 års kommitté uttalade sig för en trafikomläggning

beträffande väg- och gatutrafiken, vilket tillstyrkts av flertalet

remissinstanser. År 1960 tillkallades en särskild sakkunnig för att

inom kommunikationsdepartementet biträda med utredning av kostnaderna

vid övergång till högertrafik.

I förevarande proposition föreslås att principbeslut fattas om övergång

till högertrafik i Sverige. Omläggningen skall avse väg- och gatutrafiken

samt spårvägarna men däremot inte järnvägs- och tunnelbanetrafiken. Omläggningen

förutsättes bli genomförd under år 1967. För administrationen

härav skall inrättas en särskild kommission. Kostnaderna för omläggningen

beräknas till omkring 400 miljoner kronor. Ersättning av statsmedel

skall i princip utgå för de kostnader, som har ett omedelbart samband med

omläggningen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Vad till en början angår huvudfrågan om övergång till högertrafik uttalar

departementschefen i propositionen, att bedömningen härav skall ske

utifrån de synpunkter, som sedan länge lagts på frågan, nämligen å ena

sidan behovet av en enhetlig trafikriktning med hänsyn till den ökande

internationella trafiken och å andra sidan risken för trafikolyckor vid en

övergång och de avsevärda kostnaderna för en trafikreform. Vid denna avvägning

finner departementschefen att det första skälet vid en aktuell värdering

måste tilläggas en helt annan och avsevärt mycket större tyngd än

vid tidigare bedömning av frågan. Anledningen härtill är enligt departementschefen

bilismens och biltrafikens närmast lavinartade utveckling sedan

mitten av 1950-talet och den fortsatta ytterligt snabba expansion, som

på dessa områden kan förutses för de närmaste årtiondena. Antalet bilar

beräknas således under en tjugoårsperiod räknad från år 1955 ha flerdubblats

i både Sverige och hela det övriga Västeuropa. Vidare kommer vägkommunikationerna

mellan vårt land och de nordiska grannländerna samt

västeuropeiska kontinenten att avsevärt byggas ut. Antalet gränspasseringar

med motorfordon torde öka kraftigt och efterfrågan på internationella

lastbilstransporter är för Sveriges del på starkt uppåtgående. Departementschefen

har i detta sammanhang jämväl pekat på det intensiva internationella

samarbetet för att skapa enhetliga trafikregler. Med hänsyn till den väntade

utvecklingen torde antalet trafikolyckor, som helt eller delvis sammanhänger

med att här icke tillämpas samma trafikriktning som i övriga

Norden och på den västeuropeiska kontinenten, kraftigt öka under de kommande

årtiondena. De kan beräknas mångdubbelt överstiga de olyckor som

för vårt lands del kan befaras uppkomma på grund av själva omläggningen.

I propositionen framhålles vidare, att om en trafikreform måste genomföras

någon gång under de närmaste decennierna bör omläggningen ske

så snart som möjligt. Skälen härför är dels att olycksriskerna tilltager för

varje år och dels att vid ett uppskov kostnaderna för reformen kommer

att öka. Enligt departementschefens mening måste en långsiktig bedömning

av den framtida trafikutvecklingen leda till det ställningstagandet att

en trafikomläggning måste ske före utgången av nyssnämnda tidsperiod,

då eljest särskilt mot slutet av denna tidsrymd utomordentligt svåra komplikationer

skulle uppstå. I propositionen förordas därför att beslut snarast

fattas om övergång till högertrafik. Departementschefen har i detta avsnitt

slutligen anmärkt, att med hänsyn till frågans karaktär överläggningar ägt

rum med företrädare för de demokratiska partierna. Härvid har enighet

uppnåtts bland annat om att beslut bör fattas om övergång till högertrafik

och att ny folkomröstning icke bör anordnas.

I åtskilliga motioner har yrkats avslag å propositionen, varvid i några

fall jämväl hemställts om ytterligare utredning eller förnyad folkomröstning.

I motionen II: 755 anföres således bland annat följande. Svenska folket

har redovisat en tydlig opinion för bibehållande av vänstertrafik. Riskerna

är stora för ett avsevärt ökat olycksantal under en lång övergångstid.

Kostnaderna torde ha nått kulmen vid den föreslagna tidpunkten för om
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

39''

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

läggningen. Tiden är dessutom mindre lämpligt vald på grund av kommunikationsväsendets

brytningstid. Därjämte talar behovet av ökade insatser

för trafiksäkerhet och bättre vägar mot en omläggning. På i huvudsak

dessa skäl hemställes därför att riksdagen måtte avslå propositionen. I de

likalydande motionerna I: 596 och II: 730 yrkas också avslag å propositionen.

Motionärerna åberopar att såsom 1954 års utredning uttalat förhållandet

med skilda trafikriktningar icke nödvändigtvis behöver vara en trafiksäkerhetsfråga

av större betydelse. Mot en omläggning talar de dryga

kostnaderna och den ökning av olycksfallsfrekvensen som skulle uppstå.

Även vägarnas beskaffenhet är enligt motionärerna ett avgörande hinder

mot en övergång till högertrafik. I motionen II: 740 framhålles att de

i propositionen framlagda förslagen måste anses otillräckligt underbyggda

och motionären hemställer, att riksdagen med avslag å propositionen anhåller

om skyndsam utredning i högertrafikfrågan. I tre motioner, nämligen

1:602, 11:732 och 11:743, föreslås att ny rådgivande folkomröstning

måtte anordnas i högertrafikfrågan. I samtliga dessa motioner understrykes

att riksdagen icke mot det råd folket gav år 1955 bör fatta beslut om

högertrafik utan att spörsmålet nu ånyo blir föremål för omröstning. Slutligen

må i detta sammanhang omnämnas motionen II: 742, vari hemställes

att, om riksdagen nu fattar preliminärt principbeslut om övergång till högertrafik,

folkomröstning i frågan skall hållas i samband med riksdagsvalen

hösten 1964.

I likhet med departementschefen anser utskottet att ingendera trafikriktningen

utifrån trafiksäkerhetssynpunkt i och för sig kan anses ha företräde,

eftersom trafiksäkerheten är beroende av en mångfald faktorer. Avgörandet

måste således ske från de i propositionen angivna argumenten för

och emot en trafikomläggning. Härvid bör enligt utskottets mening den

största vikten läggas vid det förhållandet att den internationella biltrafiken

befinner sig under stark expansion och att denna utveckling kan beräknas

fortgå under avsevärd tid. Det är ur denna synpunkt utomordentligt

angeläget att trafikreglerna i största möjliga utsträckning blir enhetliga

i de länder mellan vilka biltrafiken är omfattande. Härvid är det självfallet

av särskild vikt att den grundläggande bestämmelsen om trafikriktningen

är överensstämmande. Med det ökande antalet gränspasseringar

vid vårt land torde det vara oundvikligt med en kraftig stegring av olyckor

betingade av att Sverige tillämpar en från sina grannländer och den

västeuropeiska kontinenten skild trafikriktning. En framtida bro- eller

tunnelförbindelse mellan Skåne och Själland torde avsevärt öka gränspasseringarna.

Likaledes har man att räkna med en allt livligare biltrafik mellan

Sverige och Norge. Även biltrafiken mellan Sverige och Finland har

under senare år ökat kraftigt, en utveckling som kan väntas fortsätta. Det

lär då, därest Sverige bibehåller vänstertrafik, bli ofta förekommande att

bilförare med korta mellanrum, kanske ibland flera gånger dagligen, måste

ändra trafikriktning. Utskottet befarar att en sådan utveckling skulle medföra

att antalet svåra trafikolyckor stiger betydligt. Häremot måste givet
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

vis vägas att själva omläggningen under en övergångstid torde föranleda

olyckor icke blott för bilister utan även för andra trafikanter såsom cyklister

och fotgängare. Antalet sådana olyckor bör dock genom en intensiv

upplysningsverksamhet och skilda trafiksäkerhetsbefrämjande åtgärder såsom

t. ex. hastighetsbegränsningar icke behöva bli alltför stort. De nämnda

åtgärderna bör därjämte kunna medföra en viss minskning av sådana

olyckor, som icke har med omläggningen att göra, vilket skulle kunna

medföra att en ökning av den sammanlagda olycksfrekvensen undvikes.

Det är vidare att förvänta, att de av själva omläggningen förorsakade

olycksriskerna skall upphöra efter en icke alltför lång period, medan

den olycksfaktor, som för närvarande föreligger till följd av annan trafikriktning

än i angränsande land, skulle vara för framtiden helt undanröjd.

Beträffande kostnaderna för en trafikreform har det i motionen 11:755

gjorts gällande att dessa skulle nedgå om trafikreformen först genomfördes

vid ett senare tillfälle än som nu är avsett. I likhet med departementschefen

anser utskottet, såsom för övrigt jämväl anförts i en nyligen genom

kommunikationsdepartementets försorg verkställd undersökning, att åtskilliga

skäl talar för att kostnaderna avsevärt ökar om tidpunkten för trafikomläggningen

skulle framskjutas. Vad slutligen angår spörsmålet om

en förnyad folkomröstning väll utskottet anmärka att förhållandena och då

särskilt prognoserna för bilismens utveckling är väsentligt annorlunda än

1955 och att starka tecken talar för alt en omsvängning skett i opinionen

efter folkomröstningen. Även om utskottet likväl anser att det i och för sig

varit önskvärt att folkets mening ånyo kunnat inhämtas, föreligger med

hänsyn till vad nyss anmärkts och till angelägenheten av reformens snabba

genomförande ej anledning till det uppskov, som en folkomröstning

skulle medföra. Jämväl ett preliminärt principbeslut nu åtföljt av en folkomröstning

hösten 1964 såsom föreslagits i motionen II: 742 skulle föranleda

ett icke önskvärt dröjsmål med frågans slutliga avgörande. Utskottet

finner ej heller som hävdats i motionen II: 740 att ytterligare utredning i

saken är påkallad. På grund av vad sålunda anförts får utskottet tillstyrkta

bifall till det i propositionen framlagda förslaget i principfrågan.

I propositionen behandlar departementschefen därefter vissa särskilda

frågor. Departementschefen uttalar att övergången till högertrafik bör begränsas

i huvudsak till väg- och gatutrafiken samt spårvägarna. En förberedelsetid

av fyra år anses tillräcklig, varför övergången skulle ske år 1967

och då lämpligen på senvåren eller försommaren. Enligt departementschefen

bör, om oförutsedda händelser inträffar, Kungl. Maj :t äga befogenhet

att välja annat år för omläggningen. I propositionen förordas vidare att

olycksriskerna vid en omläggning skall motverkas genom åtgärder av skilda

slag. Såsom led häri nämner departementschefen en omfattande utbildnings-

och upplysningsverksamhet, intensiv trafikövervakning samt temporär

hastighetsbegränsning.

I ett flertal motioner har framlagts förslag som i huvudsak berör trafiksäkerhetsfrågor

i samband med en omläggning. I de likalydande motionerna

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

41

1:609 och 11:759 uttalas sålunda, att snäva kostnadssynpunkter inte får

hindra att alla möjligheter att trygga medborgarnas säkerhet vid omläggningen

tillvaratages. Vidare begäres en snabbinventering av de vägsträckor,

som utgör trafikfällor, i syfte att möjliggöra en snar upprustning av dessa.

Även i de likalydande motionerna I: 610 och II: 758 upptages frågan om vägarna.

Motionärerna föreslår sålunda att den särskilda kommissionen för

trafikomläggningen måtte få i uppdrag att överväga behovet av sådana vägförbättringar,

som är nödvändiga för att en tillfredsställande trafiksäkerhet

skall kunna garanteras efter trafikomläggningen. I de likalydande motionerna

1:611 och II: 760 hemställes, att reflexband måtte räknas som förbrukningsmaterial

vid skolornas trafikundervisning. Slutligen anföres i motionen

11: 750 önskemål om vissa trafiksäkerhetsåtgärder, varvid bland annat ifrågasättes

eu ytterligare sänkning av gränsen för tillåten alkoholkoncentration

i blodet vid framförande av motorfordon.

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen förordat beträffande

omfattningen av trafikreformen, förberedelsetidens längd samt tidpunkten

för omläggningen. Utskottet delar även helt departementschefens i propositionen

uttalade mening, att ingen möda får sparas för att åstadkomma en

rationell och effektiv planläggning och organisation för omläggningens genomförande.

Utskottet vill också i anslutning till vad i motionerna uttalats

understryka vikten av att, såsom departemenschefen anfört, en ingående inventering

göres av alla de potentiella resurser, som kan finnas inom den

offentliga och privata sektorn av samhället och som med fördel kan utnyttjas

för att motverka olycksriskerna. Härvid bör uppmärksamhet fästas

vid de i motionerna angivna åtgärderna för att främja vägupprustningen och

trafiksäkerheten. Beträffande vägarna synes det därvid i första hand angeläget

att en översyn sker av de ställen där väg- och siktförhållandena blir

ändrade genom den nya trafikriktningen. Utskottet vill jämväl betona vad

som i motionerna anförts om lämpligheten att bära reflexband. Beträffande

yrkandet om eu tillfällig skärpning av rattfyllerilagstiftningen vill utskottet

erinra om den utredning, som bedrives av 1957 års trafiknykterhetskommitté.

Enligt 1963 års riksdagsberättelse beräknas kommitténs arbete kunna

sluttöras under första halvåret 1963. I samband med övervägande av de förslag,

som kommer att lämnas, torde få prövas om särskilda åtgärder ur trafiknykterhetssynpunkt

är erforderliga vid övergången till högertrafik.

Vidkommande därefter de beräknade kostnaderna för en trafikomläggning

bär departementschefen uppskattat dessa till i runt lal 400 miljoner kronor.

I likhet med 1960 års utredning har departementschefen ansett, att ersättning

bör utgå för de kostnader vilka har omedelbart sammanhang med

trafikomläggningen. Som allmän princip skall därvid gälla att gottgörelse

skall utgå för nödvändiga kostnader. Denna riktlinje innebär enligt departementschefen,

att alla direkta kostnader såsom för ombyggnad av bussar och

spårvägar, ändring av trafiksignaler och flyttning av vägmärken blir ersättningsgilla.

Departementschefen har vidare biträtt utredningens förslag, att

som villkor för ersättning skall uppställas att plan och kostnadsberäkning

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

skall ha godkänts av det för omläggningens administration närmast ansvariga

organet. I propositionen föreslås därjämte att Kungl. Maj :t i enlighet

med de angivna riktlinjerna skall fastställa de närmare grunder, enligt vilka

ersättning skall utgå.

Utskottets granskning av propositionen i denna del har icke givit anledning

till erinran. Utskottet vill dock understryka vikten av att, såsom förutskickats

i propositionen, de särskilda spörsmål, som kan uppkomma under

utrednings- och planläggningsarbetet, underställes riksdagen. Vidare förutsätter

utskottet att i samband med de årliga anslagsäskandena för trafikretormens

genomförande de stora linjerna beträffande planeringen av och arbetet

med trafikomläggningen blir belysta.

1Ö60 års utredning har berört möjligheten att tillskapa en särskild fond

avsedd att underlätta bussföretagens finansiering av investering och ombyggnader

i samband med trafikomläggningen. Departementschefen har emellertid

förklarat sig icke vara beredd att tillstyrka inrättandet av en sådan fond.

I de likalvdande motionerna I: 612 och II: 757 uttalas, att departementschefen

undervärderat finansieringsfrågans svårighetsgrad. Motionärerna hemställer

därför om utredning genom den föreslagna kommissionens försorg i

syfte att skapa ett system för finansiering av omläggningskostnaderna för

bussar.

Utskottet, som finner motionernas syfte beaktansvärt, anser att all möjlig

hänsyn bör tagas för att underlätta de likviditetsproblem, som kan uppstå för

bussföretagen på grund av trafikreformen. Utskottet vill emellertid erinra

om att departementschefen angivit, att sådana fall kan uppkomma där särskilda

åtgärder måste vidtagas. Departementschefen har därvid i första

hand förordat möjligheten av att utbetala förskott på ersättning. Med hänsyn

till detta uttalande tager utskottet för givet att olika vägar att lösa problemen

kommer att undersökas och att erforderliga åtgärder blir vidtagna.

Vad slutligen angår administrationen av trafikomläggningen har departementschefen

frångått förslaget av 1960 års utredning att anförtro dessa

arbetsuppgifter åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Departementschefen har

iunnit det mindre lämpligt att belasta ett arbetstyngt verk härmed och i

stället förordat att en särskild kommission tillskapas. Den bör bestå av ordlörande

och sex andra ledamöter. Där bör ingå ledamöter med kvalificerad

sakkunskap på olika områden och med stor erfarenhet av allmänna värv.

Till kommissionen bör knytas två rådgivande delegationer, en teknisk-ekonomisk

och en för trafiksäkerhetsfrågor in. m. Kommissionen skall enligt

propositionen till sitt förfogande ha ett kansli.

I de likalydande motionerna I: 608 och II: 756 har hemställts, att i delegationen

för trafiksäkerhetsfrågor skall ingå en kirurg med praktisk erfarenhet

av trafikskador.

__ Utskottet godtager den av departementschefen förordade organisationen.

Enligt utskottets mening föreligger icke något direkt behov av en kirurg i

trafiksäkerhetsdelegationen. Motionärernas önskemål torde emellertid kunna

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 43

bli i erforderlig män tillgodosett genom den av departementschefen anvisade

befogenheten för såväl kommissionen som delegationerna att utnyttja utomstående

expertis för speciella uppgifter.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, såvitt nu är i

fråga,

A. att riksdagen måtte med avslag å följande motioner,

nämligen

1. I: 596 och II: 730,

2. 1:602,

3. II: 732,

4. II: 740,

5. II: 742,

6. II: 743 samt

7. II: 755

bifalla förevarande proposition, nr 58;

B. att motionerna

1. I: 608 och II: 756,

2. I: 609 och II: 759,

3. I: 610 och II: 758,

4. I: 611 och II: 760,

5. I: 612 och II: 757 samt

6. II: 750

i den mån de ej kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 april 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXAXDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl*, Göran Karlsson,

Ebbe Ohlsson, Kristiansson, Knut Johansson, Georg Carlsson och Åkesson;
från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru

Torbrink, herrar Persson i Tandö, Grebäck, Carlsson i Stockholm och

Bengtson i Solna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Reservation

av herrar Levin och Johansson i Torp samt fru Torbrink, vilka ansett att utskottets

utlåtande från det stycke å s. 39 som börjar med orden »I likhet

med departementschefen» bort ha följande lydelse.

Utskottet kan godtaga departementschefens uttalande, att ur trafiksäkerhetssynpunkt

ingendera trafikriktningen kan givas företräde. Visserligen är

antalet trafikolyckor i Sverige mindre än i något land i Europa med högertrafik

om man ser till antalet bilar, men då det är svårt alt få fram någon

helt jämförlig statistik kan man inte dra andra säkra slutsatser av det

föreliggande materialet än att en trafikreform ej kan motiveras med att det

i och för sig skulle vara säkrare med högertrafik. Såsom ett huvudskäl för

den föreslagna trafikomläggningen har departementschefen i stället åberopat

den ökande biltrafiken mellan Sverige och utlandet. Utskottet delar uppfattningen

att den internationella bilismen, som man redan tidigare kunnat förutse,

kommer att utvecklas snabbt. Med hänsyn härtill hade det självfallet

varit önskvärt med enhetlig trafikriktning i alla länder. Enligt utskottets

mening har emellertid departementschefen betydligt överdrivit olägenheterna

med skilda trafikriktningar. Utskottet vill erinra om att det antal olyckor

i vårt land som med säkerhet betingas av bilförarnas ovana vid vänstertrafik

är i förhållande till samtliga inträffade olyckor lågt. Oaktat den av departementschefen

nämnda kraftiga ökningen av gränspasseringarna med bil under

de senare åren har trafikolycksfallen samtidigt i relation till antalet bilar i

landet visat minskning. Däremot är enligt utskottets bestämda uppfattning en

stark stegring av antalet trafikolyckor att vänta, om en omläggning genomföres,

inte blott i samband med trafikreformen utan även under en avsevärd

tid därefter. Olyckorna kommer att drabba inte bara bilister utan, troligen i

högre grad, fotgängare och cyklister. Dessa kategorier av vägtrafikanter utgöres

i stor utsträckning av barn och äldre personer som ej har samma trafikvana

som bilisterna i allmänhet.

Med hänsyn till att, som utskottet nyss påpekat, fördelarna av trafikomläggningen

synes mycket diskutabla blir de betydande kostnader som den

föreslagna reformen kommer att medföra ett starkt skäl mot densamma. Utöver

de direkta kostnader som redovisas i propositionen får man räkna med

mycket betydande indirekta kostnader för såväl bilismen som samhället.

Ett avgörande skäl mot bifall till propositionens förslag i huvudfrågan är

emellertid, enligt utskottets mening, också utfallet av 1955 års folkomröstning

i frågan. I proposition nr 111 år 1955 om förslag till folkomröstning

framlades, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, mycket starka argument

för en omröstning i denna fråga. Avslutningsvis anfördes i propositionen,

att med hänsyn till ärendets vikt och de delade meningar som yppats i

sakfrågan, folkets mening borde inhämtas. I sitt utlåtande över propositionen

tillstyrkte statsutskottet förslaget. Riksdagen godkände utlåtandet.

Den företagna folkomröstningen gav som bekant en överväldigande majo
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 45

ritet för bibehållande av vänstertrafiken. Det kan enligt utskottets mening

icke vara riktigt att ej fästa avgörande betydelse vid det råd som härvid inhämtades

från folket. Ett bifall till propositionen skulle innebära ett klart

åsidosättande av den tydligt uttalade vilja som framkom vid folkomröstningen.

Utskottet kan, med hänsyn särskilt till sistnämnda omständighet, ej

tillstyrka bifall till propositionen.

Utskottet får således hemställa,

A. att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1: 596

och II: 730 samt II: 755 avslå förevarande proposition, nr 58;

B. att motionerna I: 608 och II: 756, I: 609 och II: 759,

1: 610 och II: 758,1: 611 och II: 760: I: 612 och II: 757,1: 602,

II: 732, II: 740, II: 742, II: 743 och II: 750 i den mån de ej

kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation

beträffande punkt B. i utskottets hemställan av herr Nyberg.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll...................... 2

Gällande bestämmelser .......................................... 2

1. Frågans tidigare behandling m. m.

Historik ........................................................ 3

Principfrågan .......... 7

Tidpunkten för övergång.......................................... 10

Kostnaderna .................................................... 11

Statlig lånefond ................................................ 1

Administrationen................................................ 1

II. Departementschefens uttalanden och väckta motioner

Principfrågan

Departementschefen ............... 17

Motioner...................................................... 22

Vissa särskilda frågor

Departementschefen .......................................... 26

Motioner...................................................... 27

Kostnaderna

Departementschefen .......................................... 31

Statlig lånefond

Departementschefen .......................................... 34

Motioner .................................................... 35

Administrationen

Departementschefen .......................................... 35

Motioner .................................................... 37

III. Utskottet

Resexvationer ................................................... 44

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630531

»O IC5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:210 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående övergång till högertrafik, i vad propositionen hänvisats till lagutskott, dels oc a1 i texten