Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om gravrätt m. m.

1963-05-07 · 31 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 30 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:27, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om gravrätt m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

1

Nr 27

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om gravrätt m. m.

Genom en den 29 mars 1963 dagtecknad proposition, nr 141, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

1) Förslag

till

Lag om gravrätt m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om begravningsplats

1 §•

Begravningsplats är antingen

allmän begravningsplats, varmed förstås av församling eller annan kommun

eller eljest av det allmänna anordnad, behörigen invigd kyrkogård,

annan begravningsplats, urngård, urnhall, urnlund, urnmur, kolumbarium,

minneslund eller annan sådan anläggning, eller

enskild begravningsplats, varmed avses plats, som tillhör annat trossamfund

än svenska kyrkan eller ock annan enskild och som behörigen anordnats

för förvaring av avlidnas stoft eller aska eller för utströende av avlidnas

aska.

2 §•

Det åligger församling eller, om Konungen för särskilt fall så förordnat,

borgerlig kommun att hålla allmän begravningsplats med erforderligt antal

gravplatser av vedertagen typ.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och på vilka villkor enskild

begravningsplats må anordnas.

Om anläggning, utvidgning eller väsentlig förändring av begravningsplats

gäller vad Konungen förordnar.

3 §.

Ej må begravningsplats intecknas eller utmätas eller utan länsstyrelsens

tillstånd överlåtas eller användas för annat ändamål.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 3 avd. Nr 27

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Begravningsplats må ej heller helt eller delvis nedläggas utan att länsstyrelsen

förordnat därom. I samband med sådant förordnande må föreskrivas

villkor för nedläggandet och för områdets framtida användande.

Vad här stadgas om begravningsplats skall i tillämpliga delar gälla även

gravkor.

4 §•

Begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt skick, och den helgd

skall städse iakttagas som tillkommer de dödas vilorum. Den skall så underhållas

och skötas att sanitär olägenhet ej uppstår.

5 §.

Innehavare av begravningsplats skall låta upprätta gravkarta och föra

gravbok i enlighet med vad Konungen förordnar.

Om gravrätt

6 §.

Gravrätt uppkommer, då visst område på allmän begravningsplats upplåtes

för jordande av avlidens stoft eller förvaring av avlidens aska.

Till bevis om upplåtelse av gravrätt skall, om det ej av särskilda skäl

finnes kunna underlåtas, utfärdas gravbrev.

Avgift för gravrätt skall, om ej annat överenskommes, utgå på en gång.

7 §•

Upplåtelse av gravrätt må ske för viss tid, minst femton och högst femtio

år, eller för alltid. Upplåtelse för alltid skall dock ej avse längre tid än den,

under vilken gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats. Har upplåtelsetid

ej bestämts, skall upplåtelsen anses hava skett för tjugofem år.

När för viss tid upplåten gravrätt utlöper, äger gravrättsinnehavaren,

om gravplatsen är väl vårdad, erhålla förnyad upplåtelse, såframt han anmält

sig därtill före upplåtelsetidens utgång och den förnyade upplåtelsen

icke medför synnerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga ordnande

och skötsel.

8 §•

Såsom innehavare av gravrätt anses den, till vilken sådan rätt upplåtits.

När gravrättsinnehavaren avlider, övergår rätten i enlighet med vad som må

hava blivit förordnat vid upplåtelsen eller genom senare skriftligt förordnande.

Föreligger ej sådant förordnande, övergår gravrätten till den avlidnes

efterlevande make och arvingar eller den av dem som dessa anmäla såsom

gravrättsinnehavare.

Gravrätt må ej överlåtas till annan än närstående eller upplåtaren. I fall då

någon ej finnes, till vilken enligt bestämmelserna i första stycket gravrätten

övergått, kan överlåtelse ske genom förordnande av upplåtaren.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

9 §.

Gravrättsinnehavaren äger bestämma vilka som skola gravsättas inom

gravplatsen; dock må upplåtaren vägra gravsättning, när det är uppenbart

att framställning därom icke överensstämmer med tidigare gravrättsinnehavares

önskan eller står i strid med pietetens krav. Äro flera gravrättsinnehavare,

och kunna de ej enas, bestämmer upplåtaren angående gravsättningen.

Därvid skall, därest de olika meningarna ej kunna sammanjämkas, företräde

givas enligt reglerna om arvsrätt, med beaktande dock av att barn

har företräde framför barnbarn, föräldrar före syskon och syskon före syskons

barn samt att plats i regel bör beredas för makar tillsamman. Vid

lika rätt enligt vad nu sagts så ock eljest, när särskilda skäl äro därtill, må

beaktas såväl närmare personlig anknytning till dem som senast gravsatts

inom gravplatsen eller till orten som ock andra särskilda förhållanden; i annat

fall skall, vid lika rätt enligt vad nyss sagts, den som först avlider hava

företräde.

Gravöppning må äga rum endast genom upplåtarens försorg.

10 §.

Gravplats skall av gravrättsinnehavaren hållas i ordnat och värdigt skick.

Råder å gravplats uppenbar vanvård och avhjälpes den ej inom ett år

efter det upplåtaren förelagt gravrättsinnehavaren att sätta gravplatsen i

stånd, äger upplåtaren förklara gravrätten förverkad. Föreläggande som

nu sagts skall innefatta erinran om den sålunda stadgade påföljden. Är

gravrättsinnehavaren ej känd eller vet man ej var han finnes, skall föreläggandet

införas en gång i allmänna tidningarna och i tidning inom orten;

angivna tid av ett år skall i sådant fall räknas från kungörandet.

Gravrätt må ej förklaras förverkad, om myndighet är ansvarig för gravplatsens

vård och underhåll.

11 §•

Om allmän begravningsplats helt eller delvis nedlägges eller gravrättens

bibehållande skulle medföra synnerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga

ordnande och skötsel, äger länsstyrelsen, ändå att sådant fall ej

är för handen som kan medföra förverkande enligt vad i 10 § är stadgat,

förordna att gravrätten skall överflyttas till annan plats eller, om det ej

kan ske eller gravrättens bibehållande ej begäres av någon rättsinnehavare,

att rätten skall upphöra.

12 §.

Gravrätt medför även rätt att förse grav med gravvård, därest det ej strider

mot vad som är avsett att gälla för den del av begravningsplatsen varom

är fråga. Beträffande gravvårds utseende och beskaffenhet samt övriga anordningar

på gravplatsen skall iakttagas, vad upplåtaren föreskriver. Upplåtaren

må dock icke meddela andra föreskrifter i dessa hänseenden än som

påkallas för att tillgodose en god gravkultur.

Sedan gravvård blivit uppsatt, får den ej utan medgivande av upplåtaren

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

bortföras. Sådant medgivande må ej lämnas, med mindre säkerhet vunnits

för att icke med gravvården förfares på ovärdigt sätt.

Har gravrätt upphört, skall om bortförande av gravvård eller annan gravöverbyggnad

gälla vad i andra stycket är stadgat. Vad som ej är bortfört

inom sex månader efter gravrättens upphörande eller, om tvist uppkommit

om anordningens bortförande, inom samma tid efter tvistens slutliga avgörande

tillfaller upplåtaren. Vill denne från gravplatsen bortföra anordning

av konstnärligt eller kulturhistoriskt värde eller eljest av beskaffenhet att

böra för framtiden bibehållas, skall den åter uppställas inom begravningsplatsen

eller eljest å lämplig därtill avsedd plats; och skall beträffande sådant

föremål jämväl iakttagas vad därom är särskilt stadgat. Bortföres eljest

gravvård eller annan gravöverbyggnad, skall tillses att med densamma

icke förfares på ovärdigt sätt.

13 §.

Gravrätt må ej pantsättas eller utmätas. Detsamma skall gälla beträffande

gravvård eller annan gravöverbyggnad på allmän eller enskild begravningsplats,

så ock i fråga om rätt till gravplats, som upplåtits inom enskild begravningsplats.

14 §.

Konungen äger för särskilt fall förordna, att bestämmelserna i 6—12 §§

skola helt eller delvis vara tillämpliga å gravplatser inom enskild begravningsplats.

Särskilda bestämmelser

15 §.

Underlåter innehavare av begravningsplats att fullgöra sina åligganden enligt

denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser, äger länsstyrelsen

vid vite förelägga honom att vidtaga erforderlig rättelse.

Har gravrättsinnehavare försett grav med gravvård eller annan anordning

i strid med vad upplåtaren föreskrivit, äger länsstyrelsen, om skäl äro därtill,

vid vite förelägga gravrättsinnehavaren att borttaga anordningen. Sådant

föreläggande må även eljest meddelas, när synnerliga skäl äro därtill.

Efterkommes ej vitesföreläggande, må överexekutor meddela handräckning

för anordningens borttagande.

16 §.

I beslut av myndighet, som förvaltar allmän begravningsplats, må den som

beslutet rör söka ändring, om myndigheten

vägrat att upplåta gravrätt eller förnya upplåtelse av gravrätt enligt 7 §,

meddelat beslut i fråga om övergång eller överlåtelse av rätt enligt 8 § eller

angående gravsättning enligt 9 §,

förklarat gravrätt förverkad enligt 10 §,

meddelat beslut angående gravvård eller annan anordning å grav enligt

12 § eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

5

eljest meddelat beslut om användning av gravplats.

Ändring i myndighetens beslut sökes genom besvär hos länsstyrelsen.

17 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav meddelade

bestämmelser föres genom besvär hos Konungen.

18 §.

Angående krematorium och eldbegängelse samt förfarandet med aska efter

eldbegängelse gäller vad Konungen förordnar.

19 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser om tillämpningen av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964, då lagen den 24 mars 1916

(nr 94) om nyttjanderätt till gravplats upphör att gälla.

Den nya lagen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse även beträffande

befintliga begravningsplatser och de upplåtelser av gravplatser som

skett före lagens ikraftträdande, dock skall den nya lagen icke medföra inskränkning

i den rätt, som vid lagens ikraftträdande jämlikt äldre författningar

må tillkomma innehavare av gravplats i kyrka.

Har före lagens ikraftträdande myndighet mot viss, en gång för alla erlagd

gottgörelse åtagit sig vård och underhåll av gravplats för alltid eller så länge

gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats, skola de medel som för

sådant ändamål erlagts, om ej annat föranledes av villkor som må hava uppställts

av den som lämnat gottgörelsen, förvaltas såsom en särskild fond,

vars avkastning skall användas endast för gravplatsens vård och underhåll;

dock äger myndighet, som iklätt sig skyldighet att ombesörja vård och underhåll

av flera gravplatser, rätt att, om ej villkor som nyss sagts utgör hinder

härför, sammanföra till en gemensam fond de medel, som myndigheten

mottagit för gravplatsernas vård och underhåll, såframt därvid iakttages att

en noggrann och fullständig förteckning föres över gravplatserna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

2) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 oktober 1957 (nr 585)

om jordfästning m. in.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 oktober 1957 om jordfästning

m. m. skall upphöra att gälla samt att 5 § samma lag skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

5 §•

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid jordfästning-----allvarliga innebörd.

Begravningsplats skall hållas i ordnat

och värdigt skick.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

3) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 § och 2 kap. 70 § lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vad i

Ej heller äger vad i 1 § stadgas tilllämpning

å upplåtelse av nyttjanderätt

till gravplats på kyrkogård eller

annan allmän begravningsplats.

Om upplåtelse av mark med vågrätt

stadgas i lagen om allmänna vägar.

från kronan.

Om upplåtelse av gravrätt stadgas

i lagen om gravrätt m.m. och om

upplåtelse av mark med vågrätt i lagen

om allmänna vågar.

1 KAP.

8 §.

1 Senaste lydelse av 1 kap. 8 §, se 1943: 433, jfr 1916: 95, och av 2 kap. 70 §, se 1943: 883.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

2 KAP.

70 §.

Avtal, varigenom-----annorlunda åsämjas.

Å sådan----------kan nöjas.

Är ej____________sidan skett.

Sker överlåtelse--------honom gällande.

Ej m4____________utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt

till gravplats å kyrkogård eller

annan allmän begravningsplats är

särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Inledning

Kyrkomötet har vid flera tillfällen i skrivelser till Kungl. Maj .t givit uttryck

åt den uppfattningen, att de nuvarande bestämmelserna rörande gravrätten

och därmed sammanhängande frågor är både otillfredsställande och

otillräckliga. Sålunda anhöll 1941 års kyrkomöte, att Kungl. Maj :t ville

föranstalta om utfärdande av föreskrifter, innefattande dels skyldighet för

gravupplåtare att föra gravbok och gravkarta, dels ock skyldighet för innehavare

av gravplats att, innan gravvård uppsattes eller annan gravanläggning

utföres, inhämta kyrkogårdsmyndighetens godkännande av anläggningen.

Det år 1946 hållna kyrkomötet anhöll om en allmän översyn av gällande

lagstiftning på gravrättens område. Kyrkolagsutskottet vid sistnämnda

kyrkomöte påtalade bl. a., att de stadganden som fanns pa detta område var

spridda på ett flertal författningar, som tillkommit vid skilda tider och icke

vilade på gemensam grund, att det i många fall helt saknades rättsregler

samt att brister på gravväsendets område kom till synes i fråga om överlåtelse

av belagda gravplatser, vanvård av gravar, förverkande av nyttjanderätt

till gravplats och exekutiva åtgärder beträffande gravöverbyggnad. Även

vid kyrkomötena åren 1951, 1957 och 1958 behandlades de rådande förhållandena

på gravrättens område.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 23 januari 1959 tillkallades justitierådet

Hugo Digman att såsom sakkunnig inom justitiedepartementet utreda

frågan om rätt till gravplats och därmed sammanhängande spörsmål.

Att såsom experter biträda utredningsmannen blev sedermera förordnade

medicinalrådet Rolf Bergman, domkyrkosysslomannen Ove Hassler, numera

preceptorn Fritz Kaijser, ledamoten av riksdagens andra kammare Elsa Lindskog,

f. d. kontraktsprosten Arvid Lund och numera avdelningsdirektören

i byggnadsstyrelsen Sven Söderholm. Utredningsmannen avgav den 30 december

1960 ett betänkande med förslag till begravningslag och begravningskungörelse

(SOU 1961:5).

yttranden över betänkandet har avgivits av ett stort antal remissinstanser,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

vilka redovisats å s. 9 i propositionen. Ärendet har därefter beretts inom justitiedepartementet,

varvid upprättats förslag till dels lag om gravrätt m. m.,

dels lag angående ändring i lagen om jordfästning m. m. och dels lag angående

ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, över förslagen har

lagrådets yttrande inhämtats. Lagrådet, som lämnat de två senare förslagen

utan erinran, har på sätt närmare framgår av den följande redogörelsen förordat

vissa ändringar i det remitterade förslaget till lag om gravrätt in. m.

ävensom uttalat sig rörande tolkningen av 12 § samma lag. De av lagrådet

förordade ändringarna samt vissa redaktionella jämkningar har därefter

vidtagits i förslaget. Departementschefen har biträtt lagrådets uttalande i

tolkningsfrågan. Enligt de i propositionen framlagda lagförslagen, varigenom

1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats upphäves, skall alla upplåtelser

av gravplats på allmän begravningsplats ske med s. k. gravrätt. Detta

innebär att den nuvarande kategoriklyvningen mellan gravplatser, som upplåtes

med nyttjanderätt, och andra gravplatser, ofta kallade allmängravar,

upphör.

Historik

Utskottet hänvisar till propositionen s. 10—11.

Gällande bestämmelser

Utskottet hänvisar till propositionen s. 11—13.

Allmän motivering

Utredningsmannens förslag

Förslaget omfattar en lag och en kungörelse, benämnda begravningslag

och begravningskungörelse, vilka innehåller i stort sett parallella bestämmelser

om jordfästning och gravsättning, allmänna och enskilda begravningsplatser

samt gravar. Även bestämmelser om krematorium och eldbegängelse

har fått sin plats i sammanhanget. Vissa delar av de föreslagna

författningarna innefattar text, som i stort sett endast överflyttas från författningar,

vilka det ej ingått i utredningsmannens uppdrag att överse. Genom

en på detta sätt utformad lagstiftning tillgodoses enligt utredningsmannens

mening ett gammalt önskemål om en författningsmässig samordning

av gällande bestämmelser på förevarande område. Bestämmelserna blir därigenom

mera överskådliga och sålunda mera lättillgängliga, varjämte större

garanti erhålles för deras enhetlighet.

För att belysa de rådande förhållandena och den syn man i församlingarna

har på olika spörsmål, som uppkommer i förevarande sammanhang,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

har utredningsmannen upprättat ett frågeformulär, vilket tillställts 120 församlingar,

20 kyrkliga samfälligheter och Stockholms stads kyrkogårdsnämnd.

I samband med besvarandet av de framställda frågorna har från

många håll framförts önskemål om ändringar i den gällande lagstiftningen

eller om ny lagstiftning. Vad som framkommit vid denna undersökning har

i stor utsträckning påverkat utredningsmannens ställningstaganden i olika

vid utredningen uppkomna frågor.

En närmare redogörelse för förslagets innehåll och utredningsmannens

överväganden lämnas i propositionen s. 14—31. Förslaget till begravningslag

återfinnes i propositionen s. 68—72.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag har i stort sett vunnit gillande hos de flesta

remissorganen. Särskilt gäller detta den genom förslaget åstadkomna författningsmässiga

samordningen av de f. n. mycket splittrade bestämmelserna

på gravrättens område. Även i fråga om den nya juridiska konstruktionen

av gravrätten har förslaget vunnit allmän anslutning. I flera remissyttranden

förekommer mycket uppskattande omdömen angående de av utredningsmannen

i flera sammanhang gjorda avvägningarna mellan å ena sidan

pietetshänsyn och å andra sidan ekonomiska eller andra hänsyn.

Beträffande remissvarens närmare innehåll får utskottet hänvisa till propositionen

s. 31—38 och 46—59.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Kling, följande allmänna synpunkter beträffande lagförslagen.

I direktiven för den utredning som ligger till grund för de nu framlagda

författningsförslagen framhölls vissa brister i gällande bestämmelser på förevarande

rättsområde. Bl. a. påtalades, att 1916 års lag om nyttjanderätt

till gravplats avsåg endast en kategori av gravar. Anmärkningar riktades

även mot den juridiska konstruktionen av upplåtelsen av rätt till gravplats.

Vidare anmärktes, att föreskrifter om registrering av gravplatser saknades.

Den författningsmässiga regleringen av det rättsområde som innefattar

reglerna om begravningsplatser och gravar är splittrad. Gällande bestämmelser

har tillkommit vid skilda tidpunkter och i skiftande sammanhang,

något som givetvis icke varit ägnat att befrämja enhetlighet.

Nyssnämnda förhållande jämte de i direktiven angivna omständigheterna

har vid flera tillfällen föranlett kyrkomötet att uttala sig för en översyn avlagstiftningen

på gravrättens område. Kyrkomötet har därvid även påtalat

bristen på positiva lagbud i flera väsentliga hänseenden.

Lagstiftning på ett område av den beskaffenhet varom här är fråga är

förenad med särskilda svårigheter. Hänsyn måste nämligen tagas till, förutom

annat, pietetssynpunkter av skilda slag. Detta har stått klart för ut
tl

Hihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 27

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

redningsmannen och i flera hänseenden påverkat utformningen av de framlagda

förslagen. De avvägningar mellan skilda intressen som därvid förekommit

synes mig i allt väsentligt väl motiverade. Åtskilliga remissorgan

har också uttalat sin tillfredsställelse över det förtjänstfulla sätt varpå dessa

avvägningar skett.

I syfte att realisera det av kyrkomötet uttalade önskemålet om en f ö rfattningsmässig

samordning av de olika rättsreglerna på förevarande

område har utredningsmannen sammanfört de föreslagna reglerna

om begravningsplatser och gravar samt till desamma fogat gällande bestämmelser

om jordfästning och gravsättning. De grundläggande bestämmelserna

i samtliga dessa hänseenden har samlats i en lag, som i förslaget benämnts

begravningslag.

En samordning av det slag utredningsmannen förordat, innebärande att

olika lagregler, vilka äger ett visst samband, sammanföres i en gemensam lag,

kan många gånger medföra väsentliga fördelar. Då i förevarande sammanhang

talats om den splittrade lagstiftningen torde emellertid främst ha avsetts

reglerna om begravningsplatser och gravar. I den mån samma kritik

riktats mot lagstiftningen om jordfästning och gravsättning, torde bristerna

få anses avhjälpta genom tillkomsten av 1957 års jordfästningslag. Att några

allvarligare anmärkningar ej anses kunna riktas mot denna lag framgår

därav, att remissbehandlingen av förslaget till begravningslag, såvitt angår

de från jordfästningslagen överförda bestämmelserna, föranlett endast några

detaljanmärkningar.

Nyssnämnda omständigheter talar för att ett sammanförande i en enda

författning av reglerna i jordfästningslagen samt de föreslagna nya reglerna

om begravningsplatser och gravar — vilka båda regelkomplex för övrigt avser

från varandra tämligen fristående områden — ej är nödvändigt. Härtill

kommer en av utredningsmannen icke närmare behandlad fråga, nämligen

den om den föreslagna lagens legislativa natur. Beträffande jordfästningslagen

löstes denna fråga på det sättet, att de bestämmelser som ansågs vara

av kyrkolags natur upptogs i en särskild avdelning av lagen. Utredningsmannens

förslag, vari jordfästningslagens bestämmelser genomgripande omdisponerats,

innebär att denna klara gränsdragning frånfalles. Vad beträffar

de av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna om begravningsplatser

och gravar synes dessa — såsom jag senare skall närmare utveckla — icke

vara av kyrkolags natur.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag icke lämpligt att sammanföra

jordfästningslagen samt de nya bestämmelserna om begravningsplatser och

gravar till en gemensam lag. Jordfästningslagen bör i stället bibehållas såsom

särskild lag. Från jordfästningslagen torde emellertid till den nya lagen

böra överföras regeln, att det skall ankomma på Kungl. Maj :ts prövning huruvida

och på vilka villkor enskild begravningsplats skall få anläggas (3 §),

ävensom bestämmelsen, att begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt

skick (5 § andra stycket).

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963 11

Tyngdpunkten i den föreslagna nya lagstiftningen kommer att ligga på

bestämmelserna om gravrätt. Med hänsyn härtill synes lämpligt att lagen

benämnes lag om gravrätt m. m.

En viktig del av regelsystemet på förevarande område är den som innehåller

regler om begravningsplatser. Utredningsmannens förslag i

detta hänseende innehåller få nyheter. Reglerna innebär delvis eu kodifiering

av vad som redan nu anses gälla och delvis endast ett sammanförande

av bestämmelser, vilka nu är spridda på flera olika författningar.

Enligt förslaget skall, om ej annat är för visst fall föreskrivet, församling

vara skyldig att hålla allmän begravningsplats med erforderligt antal gravplatser

av vedertagen typ. Såsom utredningsmannen framhållit torde detta

ej innebära någon ändring i förhållande till vad som redan nu gäller; att

frågor om anskaffande av och vård om begravningsplats i allmänhet är en

församlingens angelägenhet framgår av 2 § lagen om församlingsstyrelse.

Ej heller den föreslagna vitessanktionen torde innefatta någon nyhet. Den

har emellertid vid remissbehandlingen tagits till intäkt för ett krav på klarläggande

av frågan vad som avses med »erforderligt antal». Det naturliga

betraktelsesättet torde vara att se detta antal i relation till det på grund av

föreliggande efterfrågan framkallade behovet av gravplatser. Behovet behöver

ej nödvändigtvis vara avhängigt av antalet inom församlingen kyrkobokförda

personer men givetvis kommer detta antal att i regel bli normerande.

I sakens natur ligger att tillgripande av vitessanktionen måste bli en

mycket sällsynt företeelse.

Den viktigaste nyheten i utredningsmannens förslag är den juridiska

konstruktionen av rätten till gravplats. Rätten kallas ej

såsom i 1916 års lag nyttjanderätt utan gravrätt och anknytningen till nyttjanderättslagen

slopas. Gravrätt blir en ny typ av rättighet, närmast besläktad

med nyttjanderätt men med vissa särpräglade drag. Medan nyttjanderätt

enligt 1916 års lag har privaträttslig karaktär, har gravrätten fått en offentligrättslig

prägel. Gravrätten grundas ej på avtal utan på ensidig upplåtelse,

verkställd av offentlig myndighet. Enligt förslaget skall alla gravar upplåtas

med samma rätt. Detta innebär, att den nuvarande kategoriklyvningen mellan

gravar upplåtna med nyttjanderätt enligt 1916 års lag, ofta kallade egna

gravplatser, och andra gravar, s. k. allmängravar, försvinner.

Mot förslaget i denna del bar vid remissbehandlingen icke förekommit någon

kritik. Tvärtom har i flera yttranden uttalats uppskattande omdömen

om förslaget. Därvid har särskilt framhållits det principiellt tilltalande i att

kategoriklyvningen mellan olika gravar avskaffas. Jag kan helt ansluta mig

till förslaget härutinnan. Den föreslagna konstruktionen är otvivelaktigt förenad

med stora fördelar; samtidigt som de olägenheter, vilka följer av gällande

regler, i stor utsträckning undanröjes, erhålles eu god grund för de

vtterligare bestämmelser som erfordras i olika hänseenden.

Ett genomförande av utredningsmannens förslag, såvitt avser gravrättens

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

konstruktion, föranleder vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom.

Upplåtelsetiden för g r a v r ä 11 utgör enligt förslaget minst 15

och högst 50 år, men upplåtelse kan även ske för alltid, varmed förstås så

länge gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats. Om upplåtelsetid ej

bestämts, skall upplåtelsen anses ha skett för 25 år. Vidare föreslås viss rätt

att erhålla förnyad upplåtelse.

Vid remissbehandlingen har från ett par håll påyrkats, att möjligheten att

upplåta gravplats »för alltid» slopas. I övrigt har bl. a. framkommit förslag

om en enhetlig upplåtelsetid av 25 år.

Även om skäl kan anföras för en enhetlig upplåtelsetid, anser jag att det

med hänsyn till varierande lokala förhållanden och traditioner ej bör komma

i fråga att införa en regel därom. I likhet med utredningsmannen finner

jag vissa omständigheter tala för ett förbud mot upplåtelse »för alltid». Med

hänsyn till att det dock i vissa fall kan vara försvarligt med sådana upplåtelser

och till att det står innehavaren av begravningsplatsen fritt att tidsbegränsa

upplåtelserna, synes anledning ej föreligga att i lagen utesluta upplåtelser

av angivet slag.

Ett par remissorgan har upptagit frågan, när rätten att nyttja gravplats

upphör. Att sådan rätt — stundom kallad begravningsrätt — ej föreligger

etter utgången av upplåtelsetiden är uppenbart, men vid remissbehandlingen

har gjorts gällande att gravsättning ej må ske senare under upplåtelsetiden

än att därav återstår åtminstone tid motsvarande minsta vilotiden, d. v. s.

minst 15 år när fråga är om kistgrav. Om upplåtelsetiden är exempelvis 50

år, blir spörsmålet alltså, huruvida gravsättning må ske under hela tiden

eller endast under de 35 första åren.

Med hänsyn till möjligheterna att erhålla förnyad upplåtelse är hela denna

fråga givetvis av mera teoretisk än praktisk betydelse, men ett ställningstagande

är erforderligt för att skapa klarhet om och när en begäran om förnyad

upplåtelse är nödvändig. Enligt förslaget uppkommer gravrätt, då för

jordande av avlidens stoft eller förvaring av avlidens aska visst område på

begravningsplats upplåtes. Med utgångspunkt från denna regel är det naturligt

att i princip uppfatta gravrätten såsom en rätt att under hela upplåtelsetiden

använda gravplatsen för avsett ändamål. Ett sådant betraktelsesätt torde

också vara det som lättast kan vinna förståelse hos allmänheten.

Två betydelsefulla frågor är, vem som skall anses vara inne h a vare

av grav rätt och under vilka omständigheter överlåtelse av gravrätt

må äga rum. I de av utredningsmannen i dessa hänseenden gjorda

övervägandena kan jag i allt väsentligt instämma. De föreslagna reglerna

— som också godtagits av remissorganen — lämnar visserligen icke svar på

alla de frågor som kan uppkomma, då det gäller att avgöra vem som skall

anses vara innehavare av gravrätt, men de ger god ledning och är på så

sätt ägnade att motverka uppkomsten av tvister på detta område.

Bestämmelsen om att överlåtelse ej må äga rum till annan än närstående

eller till upplåtaren bör enligt kammarkollegiets mening kompletteras med en

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 är 1!J03

13

föreskrift om att upplåtaren är skyldig att återtaga obelagd gravplats och

återbetala eventuellt erlagd avgift.

Med hänsyn till de uppställda inskränkningarna i gravrättsinnehavares

rätt att överlåta gravrätten skulle det måhända i och för sig finnas skäl att

stadga skyldighet för upplåtaren att på begäran återtaga obelagd gravplats.

I vissa fall skulle det emellertid vara ett uttryck för pietetslöshet att upplåta

platsen till annan person, och det bör då ej heller åligga upplåtaren att

återtaga gravplatsen. Ett yrkande därom kan i en sådan situation vara föranlett

enbart av en strävan att tillgodogöra sig det förmögenhetsvärde gravrätten

representerar. Givetvis kan det i andra fall föreligga fullt legitima

skäl för en gravrättsinnehavares önskan att upplåtaren skall återtaga gravplatsen.

I sådana fall torde det ej heller vara något hinder för innehavaren

av begravningsplatsen att upplåta gravplatsen till annan person. Med hänsyn

till den fullt naturliga strävan att begränsa begravningsplatsernas omfång

kan också förväntas, att upplåtaren i det allt övervägande antalet fall kommer

att vara villig återtaga gravplatsen. På grund av det anförda anser jag,

att någon föreskrift i det av kammarkollegiet angivna hänseendet icke bör

upptagas i lagen.

Beträffande förverkande av grav rätt på grund av vanvård av

gravplatsen finns enligt min mening ej anledning att gå längre än utredningsmannen

föreslagit, d. v. s. alt tillåta förverkande på ett tidigare stadium

än det då vanvården blivit uppenbar eller att införa på visst sätt sanktionerade

förelägganden att avhjälpa bristerna i vården.

En vid remissbehandlingen mycket uppmärksammad fråga är fonderingsreglerna

beträffande avgifter i samband med åtagande av vård

av gravplats.

Enligt 7 § i 1916 års lag åligger det myndighet, som mottagit medel avsedda

för vård och underhåll under all framtid av gravplats, att fondera

dessa medel. Syftet härmed är att bereda trygghet för ett behörigt fullgörande

av underhållsskyldigheten. Vid sidan av fonder, som tillkommit i enlighet

med den nu angivna bestämmelsen, finns ofta donationsfonder, vilka

helt eller delvis har till ändamål att lämna avkastning för framtida vård av

gravplats. Dessutom finns av församlingarna eller vederbörande kommuner

frivilligt fonderade medel, vilka erlagts för vård av gravplats under viss begränsad

tid.

Utredningsmannens förslag innebär, att den i lag föreskrivna fonderingsskyldigheten

upphäves. För ifrågavarande ändamål mottagna medel förutsättes

alltså ingå i den allmänna driftbudgeten och få förbrukas för löpande

utgifter. Mot förslaget har vid remissbehandlingen riktats främst den anmärkningen,

att det icke ger samma klarhet från redovisningssynpunkt som

ett system med fondering. Eu annan anmärkning bygger på den tanken, alt

eu fonderingsregel är nödvändig för att motverka åtaganden av vård för all

framtid.

Vid bedömningen av utredningsmannens förslag i denna de! måste enlig

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år W63

min mening stor betydelse tillmätas de förändringar i den kommunala förvaltningen

vilka ägt rum sedan år 1921, då regeln i 7 § av 1916 års lag tillkom.

Från trygghetssynpunkt torde det numera vara betydelselöst, huruvida

fondering sker eller om medlen förbrukas för löpande utgifter. För övrigt

är att märka, att åtaganden av vård för all framtid tenderar att bli alltmer

ovanliga. Beträffande sådana åtaganden, som avser begränsad tid, finns ej

heller nu någon fonderingsskvldighet. Redovisningsmässigt medför fonderingen

vissa fördelar, men dessa — som med lämplig bokföring torde stå

att vinna även utan fondering — uppväger knappast de redovisnings- och

bokföringstekniska nackdelar, som är förenade med kravet på fondering.

Synpunkten på fonderingsregeln såsom ett medel att motverka åtaganden av

vård för all framtid är belysande för regelns nackdelar. Även om regeln skulle

vara ägnad att motverka sådana åtaganden, synes dock andra utvägar få

anlitas för att nå detta mål. På grundval av dessa överväganden ansluter jag

mig till utredningsmannens förslag och föreslår alltså, att någon regel ej

upptages om skyldighet för innehavare av begravningsplats att fondera medel,

som mottagits för vård under all framtid av gravplats.

Jag vill emellertid erinra om att kommunallagen och lagen om församlingsstyrelse

öppnar möjlighet för borgerlig kommun eller församling att

efter medgivande av Kung]. Maj :t inrätta särskild fond för medel av angivet

slag. Om någon kommun av speciella skäl skulle finna önskvärt med en fondering

av medel för gravunderhåll, står alltså denna möjlighet öppen. Tillläggas

bör måhända, att i fortsättningen liksom hittills fonderingsskyldighet

kan föreligga, emedan fråga är om donationsmedel.

Beträffande redan bestående fonder enligt 7 § i 1916 års lag har utredningsmannen

föreslagit en övergångsbestämmelse, enligt vilken nu gällande

regler fortfarande skall gälla. Vid remissbehandlingen har en länsstyrelse

föreslagit, att även fonder av detta slag skulle få överföras till driftbudgeten

och alltså avvecklas. Även om vissa skäl talar för en sådan lösning, finner

jag dock, att frågan om avveckling av dessa fonder — vilka stundom avser

betydande värden och kan vara förknippade med speciella villkorsbestämmelser

— icke kan lösas i förevarande sammanhang.

De av utredningsmannen föreslagna reglerna om rätt att uppsätta

gravvård och vad därvid skall iakttagas har, som framgått, föranlett

skiftande omdömen vid remissbehandlingen. Bestämmelsen om att av upplåtaren

utfärdade föreskrifter ej må på ett otillbörligt sätt inkräkta på den

enskildes berättigade önskemål anses i vissa remissyttranden ej vara tillräcklig

för att hindra uppsättandet av olämpliga gravvårdar; i andra yttranden

uttalas bl. a. farhågor för att bestämmelsen kan uppmuntra till besvär

över upplåtarens beslut.

I likhet med några remissorgan anser jag det värdefullt, att i den föreslagna

lagen upptagits bestämmelser även i nu förevarande hänseende. Svårigheterna

att finna ett tillfredsställande uttryck för upplåtarens befogenheter

vid granskningen av gravvårdar är emellertid uppenbara. Vid den avvägning

mellan olika intressen som här måste ske synes mig utredningsman
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963 15

nen dock ha funnit en framkomlig väg. Utgångspunkten bör vara att gravrättsinnehavaren

äger frihet att bestämma gravvårdens utseende. Denna frihet

måste visserligen kunna begränsas genom föreskrifter av upplåtaren,

men sådana föreskrifter bör ej få gå längre än som kan anses motiverat från

de synpunkter upplåtaren såsom värnare om gravplatskulturen har att

anlägga. Föreskrifter, vilka ej erfordras för att tillgodose detta syfte, bör

icke få förekomma.

De föreslagna bestämmelserna med förbud mot pantsättning eller

utmätning av gravrätt och gravvård eller annan gravöverbyggnad kan

synas onödiga, men rättspraxis visar, att frågan ej är utan betydelse. De intressen

som föranlett förslaget om förbud mot utmätning av gravvård m. in.

torde i och för sig kunna åberopas även för ett förbud mot handräckning enligt

lagen om avbetalningsköp. Något behov av en uttrycklig regel i detta

hänseende torde emellertid icke föreligga.

Önskemålet om att för varje begravningsplats skall föras grav k arta

och gravbok var, som jag förut framhållit, en av anledningarna till

att förevarande utredning kom till stånd. De av utredningsmannen föreslagna

bestämmelserna har också mottagits med gillande av remissorganen,

som däremot kritiserat den ovillkorliga bestämmelsen om upprättande av

gravbrev.

Gravbrevet är enligt utredningsmannens förslag ej bärare av gravrätten,

ntan dess uppgift är närmast att tjäna som bevis om upplåtelsen. Under sådana

omständigheter torde det vara av mindre betydelse till vem gravbrevet

utfärdas. Då upplåtelsen sker utan samband med ett redan inträffat dödsfall,

föreligger icke några svårigheter att avgöra vem som är innehavare av

gravrätten; dennes namn bör då anges i gravbrevet. I andra fall kan det vara

ovisst vem som är innehavare. Upplåtelsen bör då avse gravrätt för jordande

av stoftet efter den avlidne jämte eventuella andra personer, t. ex. make,

men vem som är innehavare av gravrätten synes ej ovillkorligen behöva anges

i gravbrevet, som även utan en sådan uppgift kan tjäna som bevis om

upplåtelsen. Huruvida den som har gravbrevet i sin hand eller någon annan

skall anses vara innehavare av gravrätten, får — om fråga härom uppkommer

— avgöras med ledning av de i lagen upptagna reglerna.

Med nyss angivna betraktelsesätt möter ej svårigheter att utfärda gravbrev

även i de fall, då en avliden saknar anhöriga eller då upplåtelsen sker

för gravsättning av stoftet eller askan efter en helt okänd person. Gravbrevet

skulle emellertid i dessa fall icke fylla någon praktisk funktion och bör

därför kunna undvaras. I lagen bör detta komma till uttryck genom eu föreskrift

om att gravbrev skall utfärdas, såframt det icke av särskilda skäl finnes

kunna underlåtas.

Utredningsmannen har, som jag redan nämnt, icke närmare behandlat

frågan om den föreslagna lagstiftningens 1 e g i s 1 a t i v a natur.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 11)63

Med den av mig förordade lösningen att icke upptaga reglerna om jordfästning

och gravsättning i den nu ifrågavarande lagen, begränsar sig denna fråga

till de föreslagna bestämmelserna om begravningsplatser och gravar.

Stiftandet av 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats skedde i den för

kyrkolag föreskrivna ordningen. Denna ordning iakttogs även, när år 1921

i lagen infördes vissa bestämmelser om fondering av medel, vilka inbetalats

för vård av gravar.

Frågan huruvida 1916 års lag är av kyrkolags natur behandlades av kyrkomöteskommittén

i dess år 1955 avgivna betänkande om kyrkomötets grundlagsenliga

befogenheter m. m. (SOU 1955:47). Kommittén — som ansåg

tveksamt om lagen till någon del var av sådan natur — uttalade, att kyrkan

visserligen hade anspråk på att särskilt kyrkogårdarna hölls i värdigt skick

men att frågorna om villkoren och ordningen för upplåtande av enskild grav

å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats icke i första hand var

kyrkliga angelägenheter utan frågor av allmänt medborgerligt intresse. I det

utkast till ny kyrkolag, som kommittén framlade, upptogs icke heller några

bestämmelser som motsvarade 1916 års lag. Kommittén var dock icke enig

i sin uppfattning, i det att en av dess ledamöter, numera ärkebiskopen Hultgren,

ansåg att kommittén icke tillräckligt beaktat det nära samband som

består mellan kyrka och kyrkogård.

Historiskt sett må det ha varit naturligt att — med hänsyn till det nära

sambandet mellan kyrka och kyrkogård samt de former, under vilka jordfästning

tidigare skulle ske — anse lagstiftningen om begravningsplatser och

gravar böra tillkomma i den ordning som är stadgad för stiftande av kyrkolag.

Olika omständigheter har emellertid medfört, att ett annat betraktelsesätt

nu torde få anläggas. Kyrkogård eller annan begravningsplats användes

numera även för begravning i annan ordning än svenska kyrkans och

i ökad utsträckning för begravning av personer, som ej tillhör svenska kyrkan.

Härtill kommer att begravningsplatserna oftare än förr är geografiskt

skilda från kyrkobyggnaderna. Särskilt markant är förändringen i fall, då

den borgerliga kommunen har ansvaret för allmän begravningsplats. Dessa

förändringar kan självfallet icke sägas ha medfört, att lagstiftningen om

begravningsplatser och vad därmed äger samband får anses sakna intresse

för kyrkan, men med hänsyn till lagstiftningens betydelse även för andra

än kyrkans medlemmar kan lagstiftningens innehåll ej bestämmas enbart

efter kyrkans värderingar. Det torde för övrigt förhålla sig så, att det på

förevarande rättsområde i allmänhet ej råder några mer markerade åsiktsskillnader.

I kravet på lämpliga, välordnade och värdiga begravningsplatser

kan såväl kyrkliga som andra intressen förena sig, och detsamma gäller

kravet på ändamålsenliga former för upplåtelse av och förfogande över

gravplats.

Det anförda innebär enligt min mening, att lagstiftningen om begravningsplatser

och gravar ej kan anses vara av kyrkolags natur. Ett genomförande

av den nu föreslagna lagstiftningen kräver därför icke kyrkomötets medverkan,

i vidare mån än att dess samtycke förutsättes för att upphäva 1916

års lag, som tillkommit under medverkan av kyrkomötet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år W63

17

Specialmolivering

Förslaget till lag om gravrätt m. m.

Om begravningsplats

1 §•

Denna paragraf, som motsvarar 14 § i utredningsmannens förslag, innehåller

definitionerna av begreppen allmän och enskild begravningsplats.

Remissyttrandena. Byggnadsstyrelsen föreslår, att ordet »urnlund» skall

utgå ur definitionen på allmän begravningsplats och ersättas av »urnhall».

Som skäl anföres att begreppet urnlund har föga motsvarighet i verkligheten,

att det lätt förväxlas med minneslund och att det väl täckes av begreppet

urngård. Med hänsyn till de urngravsanläggningar i form av hallbyggnader,

som efter utländska förebilder börjat bli vanliga även i Sverige, anser styrelsen,

att begreppet urnhall kommer att få större betydelse.

Departementschefen. Med anledning av vad byggnadsstyrelsen anfört vill

jag förorda den jämkningen av lagtexten, att däri upptages även begreppet

urnhall.

Bestämmelser om vem som äger förrätta invigning av begravningsplats

återfinnes för närvarande i 10 kap. kyrkohandboken. Med den utformning

dessa bestämmelser nu har är denna placering naturlig, och jag kan icke

förorda, att bestämmelserna överföres till den nu föreslagna lagen.

I fall, då någon invigning ej sker av begravningsplats, anses ianspråktagandet

av marken för begravningsändamål konstituera den rättsliga förändringen

i markens natur. Denna verkan måste uppenbarligen anses inträda,

då mark inom begravningsplatsen första gången användes för begravningsändamål.

2 §•

Till denna paragraf, som motsvarar 15 § i utredningsmannens förslag, har

såsom andra stycke överförts 3 § jordfästningslagen; första och tredje styckena

saknar motsvarighet i gällande rätt. Enligt 2 § 2 mom. lagen om församlingsstyrelse

skall, om Kungl. Maj :t för särskilt fall så förordnar, begravningsplats

avskaffas eller vårdas av borgerlig kommun.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet anser, att i lagtexten bör anges alt den

borgerliga kommunen i vissa fall har de skyldigheter som normalt åvilar

församlingen. Kollegiet utgår också från att, om två församlingar har gemensam

kyrkogård, båda församlingarna därigenom skall anses ha fullgjort

sina skyldigheter. I fråga om icke territoriell församling bör enligt kollegiets

mening gälla att, om sådan församling ej har egen begravningsplats, den

territoriella församling inom vilken den icke territoriella församlingens med
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

lemmar är mantalsskrivna skall ha att sörja för att den allmänna begravningsplatsen

får sådan omfattning att även den icke territoriella församlingens

medlemmar kan beredas lägerstad där. Motsvarande bör gälla, när skyldigheten

att hålla begravningsplats lagts på den borgerliga kommunen.

Departementschefen. Såsom kammarkollegiet framhållit bör skyldigheten

för borgerlig kommun att i vissa fall hålla allmän begravningsplats komma

till uttryck i lagtexten. Även i övrigt kan jag ansluta mig till de av kollegiet

anförda synpunkterna. Utan uttryckligt stadgande torde vara klart, att

med församling i förevarande paragraf avses endast territoriell församling.

Bestämningen territoriell har därför icke upptagits i lagtexten.

3 §•

Paragrafen, som svarar mot 16 § i utredningsmannens förslag, har icke

någon direkt motsvarighet i gällande rätt.

Departementschefen. Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna till

den nya lagen skall denna i tillämpliga delar lända till efterrättelse även i

fråga om befintliga begravningsplatser. Vad beträffar det i förevarande

paragraf föreslagna förbudet mot utmätning torde detta icke kunna upprätthållas

gentemot borgenär, som till säkerhet för sin fordran har fått inteckning

i den fastighet, vari begravningsplatsen ingår. Spörsmålet torde

emellertid vara av ringa praktisk betydelse. Självfallet bör vid anläggande

av nya begravningsplatser eller utvidgning av befintliga tillses, att marken

icke besväras av inteckningar.

Med de förordade övergångsbestämmelserna kommer förevarande bestämmelser

om nedläggande av begravningsplats ej att bli tillämpliga beträffande

begravningsplatser, som nedlagts före lagens ikraftträdande. Även om

vissa skäl kunde tala för en annan ordning, skulle en sådan svårligen kunna

genomföras.

Frågan om fredningstid för nedlagd begravningsplats bör bedömas mot

bakgrund av främst lokala förhållanden. På grund av dessa förhållandens

skiftande karaktär anser jag icke lämpligt, att i lagen anges viss fredningstid.

Frågan, huruvida ny invigning skall ske i fall då del av en begravningsplats

under någon tid använts för annat ändamål, torde få bedömas från fall

till fall. Avgörande bör därvid vara, huruvida området trots allt utåt framstått

såsom en del av begravningsplatsen.

Bedömandet, huruvida begravningsplats skall få överlåtas eller helt eller

delvis nedläggas eller användas för annat än begravningsändamål, torde

kunna anförtros vederbörande länsstyrelse.

4 §•

Denna paragraf, som delvis är hämtad från 5 § andra stycket jordfästningslagen,

överensstämmer med 17 § i utredningsmannens förslag.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

19

5 §•

Bestämmelsen, som svarar mot 18 § i utredningsmannens förslag, har

icke någon motsvarighet i gällande lagstiftning.

Departementschefen. Vid utfärdande av bestämmelser i administrativ väg

om skyldighet att upprätta gravkarta och att föra gravbok torde få övervägas

bl. a., huruvida sådan skyldighet bör stadgas även i fråga om gravplatser,

som tagits i bruk före den nya lagens ikraftträdande. Även frågan,

om och i vilken utsträckning denna skyldighet skall gälla innehavare av

enskild begravningsplats, får därvid närmare undersökas.

Om gravrätt

6 §.

Av paragrafen, som motsvarar 19 § i utredningsmannens förslag, har i

gällande rätt tredje stycket motsvarighet i 3 § 1916 års lag om nyttjanderätt

till gravplats.

Departementschefen. Även om det ej är ovanligt att rätt till gravplats

förvärvas redan under vederbörandes livstid, finns enligt min mening icke

anledning att i lagen inskriva någon skyldighet för innehavare av allmän

begravningsplats att upplåta gravrätt i en sådan situation. Av regeln om

skyldighet för församling att hålla begravningsplats med erforderligt antal

gravplatser följer däremot, att församling är skyldig upplata gravrätt, da så

erfordras för att bereda avliden församlingsbo en sista lägerstad. Motsvarande

gäller, då borgerlig kommun ålagts skyldighet att anlägga begravningsplats.

7 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § andra stycket och 5 § i 1916 års lag samt

20 § i utredningsmannens förslag. I fråga om allmängravar föreligger för

närvarande icke någon rätt att erhålla förnyad upplåtelse.

Departementschefen. Några olägenheter av att i den nu föreslagna lagen

liksom i 1916 års lag tala om upplåtelser »för alltid» synes knappast behöva

befaras. Till undvikande av missförstånd beträffande innebörden av ifrågavarande

uttryck kan det emellertid vara lämpligt att i gravbreven återge, vad

som enligt lagen avses med upplåtelser för alltid.

Avgörande för frågan, huruvida förnyad upplåtelse skall medgivas, är alt

gravplatsen är väl vårdad och att den förnyade upplåtelsen ej medför synnerligt

men för begravningsplatsens ändamålsenliga ordnande och skötsel.

Huruvida dessa förutsättningar är för handen, bör om möjligt bedömas med

utgångspunkt från läget vid den löpande upplåtelsetidens utgång. Detta skulle

kunna motivera eu regel om att ansökan om förnyad upplåtelse skall ske

under t. ex. de sista tre månaderna av löpande upplåtelsetid. Med hänsyn till

att förhållandena varierar starkt mellan skilda begravningsplatser och att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

det stundom kan finnas möjligheter att ganska lång tid före upplåtelsetidens

utgång bedöma förutsättningarna för ny upplåtelse, anser jag emellertid icke

lämpligt att i lagen närmare reglera denna fråga. I vissa fall kan det för

övrigt vara önskvärt att en längre tid före den löpande upplåtelsetidens utgång

kunna få frågan om förnyad upplåtelse upptagen till behandling, exempelvis

då ny gravsättning blir aktuell.

Beträffande den tid förnyad upplåtelse må avse synes anledning icke föreligga

att meddela särskilda föreskrifter. Upplåtelse bör kunna ske enligt samma

regler som vid förstagångsupplåtelse. Även i övrigt skall givetvis i fråga

om förnyad upplåtelse gälla detsamma som vid förstagångsupplåtelse. Någon

uttrycklig bestämmelse, att upplåtaren — vare sig den första upplåtelsen varit

avgiftsfri eller icke — äger betinga sig skälig avgift för den nya upplåtelsen,

synes ej heller erfordras.

8 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, överensstämmer med

21 § i utredningsmannens förslag.

Departementschefen. Såsom jag framhållit i samband med den allmänna

motiveringen är det även vid den ursprungliga upplåtelsen många gånger

ovisst, vem som är att betrakta såsom gravrättsinnehavare. Det kan därför

vara svårt att i gravbrevet ange innehavaren. I princip måste emellertid såsom

innehavare anses den till vilken rätten upplåtes. Detta har utsagts i

förevarande paragraf. I fall, då upplåtelsen avser stoftet eller askan efter

en person, som avlidit utan arvingar eller andra närstående, eller efter en

okänd person, är det oegentligt att tala om någon såsom innehavare av

gravrätten, men detta i praktiken sällsynta fall torde ej behöva särskilt

beaktas i lagtexten.

Även om det vid upplåtelsen är klart, vem som är innehavare av gravrätten,

uppkommer vid hans död frågan, vem som då inträder såsom innehavare.

Utredningsmannens förslag ger, som jag förut framhållit, god ledning

vid avgörandet av denna fråga, men det torde ingalunda alltid vara

möjligt att direkt utpeka någon såsom innehavare; efterlämnar avliden

gravrättsinnehavare make och arvingar blir dessa i regel gemensamt innehavare

av gravrätten. Mot denna bakgrund har utredningsmannen ej funnit

anledning föreslå någon obligatorisk skyldighet för gravrättsinnehavarens

efterlevande eller andra närstående att till upplåtaren lämna besked

om vem som är den nye innehavaren. Detta ställningstagande synes vara

välgrundat. Även om det således ej bör stadgas vare sig skyldighet för gravrättsinnehavarens

efterlevande att meddela upplåtaren, vem som är ny innehavare,

eller rätt för upplåtaren att erhålla besked i samma fråga, är det

givetvis önskvärt att anmälan om övergång av gravrätt sker i största möjliga

utsträckning. Uppmaning att göra sådan anmälan synes lämpligen kunna

intagas i gravbrevet. Självfallet bör anmälan om ny innehavare av gravrätt

antecknas i gravboken, och det kan även vara lämpligt att göra anteckning

härom i gravbrevet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 11)63

9 §•

Denna paragraf, som icke har någon motsvarighet i gällande rätt, svarar

mot 22 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen. Införande av äktamakegrav är ett starkt önskemål.

Innehavare av begravningsplats bör därför ej ställa sig avvisande, när framställning

göres om reserverande av plats för efterlevande make i omedelbar

anslutning till den först avlidnes grav.

Utredningsmannen anför vidare.

I danska lagens § 24 stadgas, att där på grund av lagstiftningens regler

gravplats tillhandahålles utan vederlag skall, om den döde var gift, om så

önskas samtidigt omedelbart vid sidan av den anvisade gravplatsen utläggas

en gravplats för den efterlevande maken, och denne behåller rätten

därtill, oavsett om han eller hon dör i eller utom församlingen. Om den

efterlevande avlider först efter utloppet av fredningstiden, skall betalning

dock erläggas för förnyelse av rätten till gravplatsen enligt de regler som

fastställts i reglemente —--.

I förslaget har ej upptagits någon liknande bestämmelse. De skäl som

anförts mot att alltid medgiva förlängning av upplåtelsetiden för vårdad

grav, som upplåtits utan avgift, synes här gälla med större styrka. Man kan

ej heller bortse från att i fall, där intresset icke är tillräckligt stort för att

förvärva egen gravplats, det ofta skulle visa sig att den reserverade platsen

av en eller annan anledning ej kommer att tagas i anspråk. Frågan om vilorum

för äkta makar tillsammans torde i stor utsträckning kunna lösas genom

eldbegängelse eller djupgrävning. I allmänhet torde också marken på

begravningsplatsen kunna disponeras så att äktamakegravar kan ordnas i

den utsträckning som är erforderlig.

Remissyttrandena. Den av utredningsmannen föreslagna regeln, att gravrättsinnehavaren

skall äga bestämmanderätt i fråga om rätten till jordande

å viss gravplats, är olämplig anser kyrkogårdsnämnden i Uppsala domkyrkoförsamling.

Nämnden utgår därvid från att den föreslagna lydelsen

ger gravrättsinnehavaren rätt att, om upplåtaren vägrar ombesörja gravöppning,

själv verkställa sådan. Enligt nämndens mening bör endast upplåtaren

äga rätt att öppna grav, men om innehavaren av gravrätten ej är tillfreds

med upplåtarens beslut, bör han äga att hos länsstyrelsen anföra besvär mot

detsamma. Domkapitlet i Västerås stift anser, att förevarande paragraf bör

inledas med en bestämmelse om rätt för upplåtaren att inom begravningsplatsen

fastställa gravplats och att orden »vägra ombesörja gravöppning»

i förslaget bör utbytas mot »vägra gravsättning». Därigenom betonas, att

det tillkommer upplålaren att lämna medgivande till gravsättning. Samma

ändring yrkas av Föreningen Sveriges kyrkokamrer are. I ett särskilt stadgande

bör enligt samma domkapitels mening utsägas, alt det tillkommer

gravrätlsupplåtaren alt ombesörja gravöppning.

Domkapitlet i Växjö stift och Föreningen Sveriges kyrkogärdsföreståndare

behandlar frågan om äkta makars rätt. Enligt domkapitlets mening

bör efterlevande make alltid ha rätt att få gravplats vid den först avlidnes

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 11)63

sida. I detta syfte bör, anser nyssnämnda förening, om önskemål därom

framställes i samband med upplåtelsen, plats för efterlevande make reserveras

i grav invid den först avlidne eller, genom djupgrävning, i samma grav.

Departementschefen. Frågan vem som är innehavare av gravrätten har

sin största betydelse därigenom, att bestämmanderätten rörande vilka som

skall jordas inom gravplatsen tillkommer gravrättsinnehavaren. De anmärkningar,

som framkommit i anslutning till utredningsmannens förslag i

detta hänseende, angår samtliga bestämmelsen om att upplåtaren i vissa

fall äger vägra att ombesörja gravöppning. Gemensamt för anmärkningarna

är, att de utgår från att endast upplåtaren bör äga verkställa gravöppning.

Den kritiserade bestämmelsen behöver enligt min mening icke uppfattas

så, att gravrättsinnehavaren skulle äga att själv ombesörja gravöppning. Någon

sådan möjlighet bör uppenbarligen icke stå honom till buds. Är han

missnöjd med beslut, varigenom upplåtaren vägrar gravöppning, bör han

i stället ha att klaga över beslutet. Ett sådant tillvägagångssätt torde också

vara förutsatt av utredningsmannen. Mot bakgrund av den anförda kritiken

har emellertid i paragrafens första stycke ordet gravöppning ersatts av

ordet gravsättning. Till undvikande av varje missförstånd har dessutom såsom

ett andra stycke tillfogats en uttrycklig bestämmelse om att endast upplåtaren

äger ombesörja gravöppning.

Enligt utredningsmannens förslag skall efterlevande make icke ha ovillkorlig

rätt att få gravplats reserverad i omedelbar anslutning till den först

avlidne makens grav. Från många synpunkter skulle det givetvis vara tilltalande

om sådan plats alltid kunde reserveras. Detta har också kommit till

uttryck i ett par remissyttranden. Ett system av detta slag skulle emellertid

på ett för upplåtaren olämpligt sätt binda handlingsfriheten vid utnyttjandet

av begravningsplatsen, och denna omständighet har av utredningsmannen

ansetts väga så tungt, att något förslag om rätt till äktamakegrav

i de åsyftade fallen icke framlagts.

Det kan enligt min mening ej anses uteslutet, att en regel om rätt till

äktamakegrav i vissa fall skulle kunna skapa stora svårigheter för upplåtaren.

Beträffande sådana gravplatser, som regelmässigt upplåtes mot avgift

— familjegravar och liknande gravplatser — är förhållandena annorlunda,

och de betänkligheter som nyss angivits gör sig där ej gällande. Med hänsyn

till de skäl utredningsmannen anfört är jag beredd att ansluta mig till

hans ståndpunkt. Jag utgår emellertid från att upplåtare av gravplats i möjligaste

mån kommer att ställa sig positiva till önskemål om reserverande av

gravplats för äkta make.

Lagrådet. I detta lagrum stadgas bl. a., att om flera gravrättsinnehavare

finnas och de ej kunna enas, upplåtaren bestämmer angående gravsättningen

samt att därvid, såframt meningarna ej kunna sammanjämkas, i första

hand arvsrättsreglerna, dock med vissa modifikationer, skola tillämpas. Vidare

föreskrives, att vid lika rätt enligt det sagda må, när särskilda skäl äro

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år

23

därtill, hänsyn tagas såväl till närmare personlig anknytning till senast gravsatta

eller till orten som ock till andra särskilda förhållanden; föreligga ej

sådana förhållanden, skall den som först avlider ha företräde.

Emellertid synes möjlighet böra föreligga att beakta särskilda förhållanden

av angiven art icke blott vid val mellan dem, som enligt de tidigare i lagrummet

upptagna reglerna ha lika rätt, utan även, när skäl äro därtill, i situationer

där nämnda regler giva någon företräde. Lagrådet förordar därför

att paragrafens första stycke, med också redaktionella jämkningar, erhåller

följande lydelse: Gravrättsinnehavaren äger bestämma vilka som skola gravsättas

inom gravplatsen; dock må upplåtaren vägra gravsättning, när det

är uppenbart att framställning därom icke överensstämmer med tidigare

gravrättsinnehavares önskan eller står i strid med pietetens krav. Äro flera

gravrättsinnehavare och kunna de ej enas, bestämmer upplåtaren angående

gravsättningen. Därvid skall, därest de olika meningarna ej kunna sammanjämkas,

företräde givas enligt reglerna om arvsrätt, med beaktande dock av

att barn har företräde framför barnbarn, föräldrar före syskon och syskon

före syskons barn samt att plats i regel bör beredas för makar tillsamman. Vid

lika rätt enligt vad nu sagts så ock eljest, när särskilda skäl äro därtill, må

beaktas såväl närmare personlig anknytning till dem som senast gravsatts

inom gravplatsen eller till orten som ock andra särskilda förhållanden; i annat

fall skall, vid lika rätt enligt vad nyss sagts, den som först avlider hava

företräde.

10 §.

Paragrafen motsvarar 4 § i 1916 års lag och 23 § i utredningsmannens

förslag.

11 §•

Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i gällande rätt, överensstämmer

med 24 § i förslaget.

12 §.

Paragrafen, som delvis har motsvarighet i 6 § av 1916 års lag, motsvarar

25 § i utredningsmannens förslag.

Remissyttrandena. Om uppsättande av gravvård skulle vara helt förbjudet

på viss plats bör det enligt domkapitlet i Växjö vara tillåtet att på annat

sätt markera, vem som jordats på viss gravplats.

Departementschefen. Det torde få ankomma på upplåtaren av gravrätten

att — med beaktande av vad som påkallas för att tillgodose eu god gravplatskultur

på begravningsplatsen -— avgöra, huruvida och på vilket sätt

annan markering på gravplatserna bör tillåtas inom område, där gravvårdar

enligt upplåtarens föreskrifter icke får uppsättas.

Närmare bestämmelser om anordningar på gravplats, bl. a. i fråga om förhandsgranskning

av gravvårdar, torde få meddelas i administrativ ordning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Lagrådet. I denna paragraf upptagas bl. a. regler om gravvårds utseende

och beskaffenhet samt om andra anordningar på gravplats. I detta hänseende

skall enligt första stycket iakttagas vad upplåtaren därom föreskriver;

han må dock icke meddela andra föreskrifter än som påkallas för att tillgodose

en god gravplatskultur.

I motiveringen till dessa stadganden har departementschefen uttalat, att

utgångspunkten bör vara att gravrättsinnehavaren äger frihet att bestämma

gravvårdens utseende men att denna frihet skall kunna begränsas genom

föreskrifter av upplåtaren. I anslutning härtill vill lagrådet framhålla att —

såsom utredningsmannen anfört — bland de föreskrifter som upplåtaren

äger meddela bör kunna innefattas krav på förhandsgranskning och att upplåtaren

skall kunna motsätta sig såväl viss typ av gravvård eller gravvård av

viss storlek som anordningar av visst slag, t. ex. stenmurar och järnstaket

eller plantering av träd på gravplatsen. I fråga om alla sådana föreskrifter

skall emellertid gälla, att de ej få gå längre än som kan anses motiverat.

För att uttrycka det allmänna intresse, som här avses skola tillgodoses, synes

ordet »gravkultur» vara att föredraga framför »gravplatskultur».

13 och 14 §§.

Dessa paragrafer, som saknar motsvarighet i gällande rätt, svarar mot 26

och 27 §§ i förslaget.

Departementschefen. Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen

för utredningsmannens förslag avses bestämmelsen om förbud mot pantsättning

och utmätning av gravvård eller annan gravöverbyggnad skola gälla

även beträffande grav på enskild begravningsplats. För att någon tvekan

icke skall råda i detta hänseende, har en uttrycklig regel härom upptagits i

14 §.

Lagrådet. Utredningsmannen har i betänkandet uttalat, att bestämmelsen

om förbud mot pantsättning och utmätning gäller även beträffande grav på

enskild begravningsplats. Därvid torde ha avsetts att vad som sägs om gravrätt

skall tillämpas å upplåten rätt till gravplats inom enskild begravningsplats.

Det i 14 § första stycket av remissförslaget upptagna stadgandet i ämnet

avser enligt ordalagen endast gravvård och gravöverbyggnad. Förbudet

mot pantsättning och utmätning bör emellertid omfatta även själva rätten

till den upplåtna gravplatsen. Till förebyggande av missuppfattning bör detta

uttryckligen angivas i lagtexten. I samband härmed kan lämpligen regeln

i 14 § första stycket överflyttas till 13 §. Lagrådet föreslår, att 13 § får det

innehållet, att gravrätt ej må pantsättas eller utmätas och att detsamma

skall gälla beträffande gravvård eller annan gravöverbyggnad på allmän

eller enskild begravningsplats, så ock i fråga om rätt till gravplats, som upplåtits

inom enskild begravningsplats. Vidare torde i 14 § andra stycket av remissförslaget

uttrycket »i övrigt i detta kapitel» böra utbytas mot »i 6—

12 §§».

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

25

Särskilda bestämmelser

15 §.

Första stycket i paragrafen, vilken ej har någon motsvarighet i gällande

lagstiftning, svarar mot 28 § 1 mom. i utredningsmannens förslag och andra

stycket mot 28 § 2 mom. i förslaget.

Departementschefen. Den vid remissbehandlingen upptagna frågan om

vem som skall äga meddela handräckning har föranlett en uttrycklig bestämmelse

enligt vilken uppgiften skall ankomma på överexekutor. Detta

medför visserligen, att det icke alltid blir länsstyrelse som blir behörig myndighet,

men några väsentliga olägenheter synes icke vara förenade därmed.

Utan uttryckligt stadgande torde vara klart, att för handräckning i dessa fall

skall gälla enahanda bestämmelser, som är stadgade för det i 191 § utsökningslagen

avsedda fallet.

16 och 17 §§.

Paragraferna motsvarar 29 § i utredningsmannens förslag.

Departementschefen. Allmänna begravningsplatser innehaves i regel av

församlingar eller borgerliga primärkommuner. Därav följer att beslut i

ärenden rörande begravningsplatser och gravar i regel kommer att meddelas

av kommunala organ. Beträffande beslut av sådana organ gäller enligt

allmänna kommunalrättsliga regler att de, om ej annat är särskilt föreskrivet,

kan överklagas genom kommunalbesvär. Vad i 16 § föreslås om besvär

utgör emellertid sådana särskilda föreskrifter som sätter de allmänna

reglerna om kommunalbesvär ur kraft. Med besvär avses i nämnda paragraf

sådana besvär som utgör det ordinära rättsmedlet inom statsförvaltningen,

s. k. förvaltningsbesvär. Rätt att anföra förvaltningsbesvär är icke

begränsad till kommunmedlem, och besvärsmyndigheten har här en vidare

prövningsbefogenhet än vid kommunalbesvär.

Av allmänna regler om den kommunala kompetensfördelningen följer, att

beslut i ärenden av den art som avses i 16 § skall meddelas av ett förvaltande

organ i kommunen, d. v. s. i regel av drätselkammare, kommunalnämnd

eller kyrkoråd eller av en för ändamålet särskilt inrättad nämnd.

För att detta skall komma till uttryck i paragrafen, torde däri böra anges,

att besvärsrätten avser beslut av myndighet, som förvaltar allmän begravningsplats.

Vid remissbehandlingen har från vissa håll uttryckts önskemål om en uttrycklig

regel angående kompetensfördelningen mellan olika kommunala

organ i fråga om skilda ärenden rörande begravningsplatser och gravar. Den

gränsdragning varom här är fråga gäller fördelningen av ärendena mellan

beslutande och förvaltande organ. Denna gränsdragning synes emellertid

i allmänhet ej behöva föranleda några svårigheter. Jag finner därför ej erforderligt,

att här intaga någon regel i ämnet. Ej heller anser jag nödvändigt

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

eller lämpligt med en föreskrift om att förvaltningen av begravningsplats

skall — i fall då kommun är innehavare — ankomma på en särskild kommunal

nämnd. De lokala förhållandena är så skiftande att varje kommun,

d. v. s. i regel församling, själv bör få avgöra huruvida sådan nämnd skall

inrättas.

Såsom utredningsmannen framhållit blir lagen om besvärstid vid talan

mot förvaltande myndighets beslut tillämplig på besvär, som anföres enligt

16 §. Någon regel om besvärstid torde vid sådant förhållande icke böra upptagas

i paragrafen. Av nyssnämnda lag framgår även att besvärstiden räknas

från det klaganden fick del av beslutet. Det torde icke vara erforderligt

att i detta sammanhang binda delgivningen vid någon viss form. I allmänhet

lärer emellertid delgivning lämpligen kunna ske på det sättet, att beslutet

tillställes vederbörande i rekommenderad försändelse med mottagningsbevis.

Besvär i frågor, som avses i 16 §, torde — vare sig begravningsplatsen innehaves

av församling eller av borgerlig kommun eller eljest av det allmänna

— böra prövas av länsstyrelsen.

I 17 § har intagits en uttrycklig bestämmelse om att talan mot beslut av

länsstyrelsen skall föras genom besvär hos Kungl. Maj :t. Mål av det slag

som avses i 16 § bör prövas av regeringsrätten. Detsamma gäller mål enligt

11 § och mål om vitesföreläggande enligt 15 §, dock ej i den mån föreläggandet

riktas mot kommun. Härav påkallade ändringar i regeringsrättslagen

torde få anmälas i annat sammanhang.

18 och 19 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 30 och 31 §§ i utredningsmannens förslag.

Vissa bestämmelser i de hänseenden som avses i paragraferna finns nu meddelade

i kungörelsen den 11 november 1960 om begravningsplatser samt

gravsättning och eldbegängelse m. m.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964, varvid samtidigt

1916 års lag föreslås upphävd. I enlighet med utredningsmannens förslag

torde den nya lagen böra i tillämpliga delar gälla även beträffande befintliga

begravningsplatser liksom också beträffande upplåtelser av gravplatser,

som skett före lagens ikraftträdande. I sistnämnda hänseende bör dock giltigheten

inskränkas till upplåtelser, på vilka 1916 års lag ägt tillämpning.

Departementsförslaget överensstämmer härutinnan i sak med utredningsmannens

förslag, vari motsvarande regel emellertid erhållit en annan formulering.

I övergångsbestämmelserna till lagen har även upptagits den tidigare omtalade

mot 7 § i 1916 års lag svarande bestämmelsen om viss fonderingsskyldighet.

Det må anmärkas att, när i denna bestämmelse användes uttrycket

särskild fond därmed ej avses någon i kommunens redovisning ingående

fond (egen fond) utan en s. k. förvaltad fond.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963 27

Lagrådet. Enligt remissförslaget har den nya lagens tillämplighet beträffande

gravplatser, som upplåtits före lagens ikraftträdande, inskränkts till

upplåtelser, på vilka 1916 års lag ägt tillämpning. Nya lagen skall alltså icke

gälla -— förutom beträffande gravar i kyrka, för vilka 1783 års författning

fortfarande är tillämplig — i fråga om sådana äldre gravar, som hava karaktären

av allmängravar eller som upplåtits inom enskild begravningsplats.

Enligt lagrådets mening är det önskvärt, att den nuvarande kategoriklyvningen,

så långt sig göra låter, upphäves även beträffande befintliga gravplatser.

Något hinder mot att den nya lagen i tillämpliga delar utsträckes

att omfatta allmängravar kan ej anses föreligga. Vad angår äldre upplåtelser

inom enskilda begravningsplatser bör uppenbarligen förbudet mot pantsättning

och utmätning gälla även beträffande dessa. Att låta Kungl. Maj :ts

befogenhet enligt 14 § andra stycket i remissförslaget utvidgas till att avse

jämväl äldre upplåtelser synes icke vara förenat med några principiella betänkligheter.

Av anförda skäl föreslår lagrådet, att ifrågavarande övergångsbestämmelse

— i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens

förslag —- erhåller följande lydelse: Den nya lagen skall i tillämpliga delar

lända till efterrättelse även beträffande befintliga begravningsplatser och de

upplåtelser av gravplatser som skett före lagens ikraftträdande, dock skall

den nya lagen icke medföra inskränkning i den rätt, som vid lagens ikraftträdande

jämlikt äldre författningar må tillkomma innehavare av gravplats

i kyrka.

Lagrådsgranskningen föranledde därjämte följande uttalande om lagens

legislativa natur.

Regeringsrådet Holmgren. I frågan huruvida den föreslagna lagstiftningen

skall vara av kyrkolags natur har departementschefen erinrat, att stiftandet

av 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats skedde i den för kyrkolag

stadgade ordningen och att denna ordning jämväl iakttogs vid en ändring

i lagen år 1921 (efter vilken tidpunkt lagen ej ytterligare ändrats). Departementschefen

har emellertid kommit till den slutsatsen att remissförslaget

icke kan anses vara av kyrkolags natur och till stöd härför åberopat

— förutom ett uttalande av kyrkomöteskommittén, vars betänkande, på denna

punkt ej enhälligt, icke föranlett lagstiftning — bl. a. på senare år skedda

förändringar i hithörande samhällsförhållanden, sålunda att begravningsplatser

numera användas även för begravning i annan ordning än svenska

kyrkans samt alt dessa platser oftare än förr äro geografiskt skilda från

kyrkobyggnaderna och i vissa fall höra under den borgerliga kommunens

ansvar.

Frågan huruvida föreslagna lagbestämmelser äro av kyrkolags natur eller

ej är som bekant ofta mycket svårbedömd. Både kyrkomöteskommitténs betänkande

och yttrandena häröver bära vittnesbörd därom. I fall där olika meningar

råda vill det emellertid synas ändamålsenligt att, då under senare

tid spörsmålet kyrkolag eller icke kyrkolag av regering och riksdag otvetydigt

bedömts i viss riktning, den sålunda intagna ståndpunkten icke utan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

starka skäl övergives. Enligt min mening kan det ifrågasättas, om de för en

ändrad bedömning åberopade omständigheterna i det föreliggande läget äro

tillräckligt vägande. Att begravningsplats kan användas för begravning i annan

ordning än svenska kyrkans synes sålunda, vid det förhållande att sådan

begravning är mycket sällsynt, ej böra tillmätas större vikt, och begravningsplatsernas

förläggande utan närhet till kyrkobyggnad torde i ej

ringa utsträckning ha förekommit redan före 1916 års lags tillkomst. Mera

betydelse synes däremot kunna tillmätas det förhållande att till den föreslagna

lagens första avdelning — närmare bestämt till 2 och 4 §§ — avses

skola överföras stadganden i 1957 års lag om jordfästning, vilken i berörd

del ej behandlats som kyrkolag. Härav kunde väl med visst fog den slutsatsen

dragas, att ej blott ifrågavarande båda stadganden om inrättande av enskild

gravplats och om värdigt skick för begravningsplats — vilka enligt

departementschefens uttalande i 1957 års proposition besitta »en allmännare

giltighet» och därför ej höra kyrkolagstiftningen till — utan över huvud

samtliga bestämmelser om begravningsplats (1—5 §§ i remissförslaget)

numera få anses sakna kyrkolags natur.

Oavsett hur därmed må förhålla sig må emellertid som ett skäl mot att i

ett ovisst läge lämna den 1916 och 1921 intagna ståndpunkten i förevarande

ämne framhållas att man inom de närmaste åren kan vänta lagstiftningsförslag

som kunna erhålla inflytande på hithörande område, nämligen

från utredningen kyrka—stat. Härtill kommer att, eftersom i den till grund

för remissförslaget liggande utredningen ej närmare berörts frågan om lagförslagets

egenskap av kyrkolag, detta spörsmål ej kunnat belysas under

remissbehandlingen.

På grund av det anförda finner jag för min del övervägande skäl tala för

att den föreslagna lagen och i varje fall de efter 5 § följande stadgandena

böra underställas kyrkomötet för godkännande.

Förslaget till lag om ändring i jordfästningslagen

Departementschefen.

3 §.

Denna paragraf har, som jag redan nämnt, oförändrad överförts till lagen

om gravrätt m. m„ där den upptagits såsom andra stycke i 2 §. Paragrafen

bör därför utgå ur jordfästningslagen.

5 §.

Andra stycket i denna paragraf föreskriver, att begravningsplats skall hållas

i ordnat och värdigt skick. En bestämmelse av motsvarande innehåll ingår

i 4 § av förslaget till lag om gravrätt m. m. Ifrågavarande stycke bör därför

utgå ur jordfästningslagen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år ''1963

29

Förslaget till lag om ändring i ny ttjander ättslagen

Enligt 1 kap. 8 § andra stycket nyttjanderättslagen skall 1 § i samma

kapitel ej äga tillämpning på upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats på

kyrkogård eller annan allmän begravningsplats. I 2 kap. 70 § — som inleder

den avdelning av lagen, vilken handlar om arrende för annat ändamål än

jordbruk — återfinnes som sista stycke en erinran om att angående upplåtelse

av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats

är särskilt stadgat.

Utredningsmannen föreslår, att 1 kap. 8 § andra stycket och 2 kap. 70 §

sista stycket upphäves.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet anser, att i 1 kap. 8 § bör införas en

hänvisning till den nya lagstiftningen.

Departementschefen. Med den nuvarande konstruktionen av rätten till

gravplats är det naturligt, att i nyttjanderättslagen ingår vissa hänvisningar

till 1916 års lag. Även med den nu föreslagna konstruktionen av rätten till

gravplats synes emellertid motiverat att i 1 kap. 8 § — i likhet med vad som

skett beträffande vägrätt — införa en hänvisning till den nya lagen. Sista

stycket i 2 kap. 70 § bör därvid upphävas.

Utskottet

I förevarande proposition framlägges förslag till lag om gravrätt m. m.

En första avdelning av lagen innehåller bestämmelser om begravningsplats.

Däri föreskrives bl. a. skyldighet för församling och — i vissa fall — borgerlig

kommun att hålla allmän begravningsplats samt förbud mot överlåtelse

av sådan plats utan myndighets tillstånd och mot inteckning eller

utmätning av sådan plats. Därjämte meddelas bestämmelser om gravkarta

och gravbok. Såsom departementschefen framhållit innebär förslaget i denna

del en kodifiering av vad som redan anses gälla eller ett sammanförande

av stadganden, som nu är spridda i olika författningar.

En följande avdelning om gravrätt innehåller föreskrifter om upplåtelse

av gravplats. Härutinnan gäller f. n. att upplåtelse antingen sker genom

avtal med stöd av 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats eller genom

ensidig upplåtelse av allmängrav. Enligt det framlagda förslaget skall emellertid

alla upplåtelser av gravplats ske med s. k. gravrätt. Härigenom upphör

den nuvarande kategoriklyvningen. Upplåtelsetiden för gravrätt skall

utgöra minst 15 och högst 50 år eller, om särskild tid ej bestämts, 25 år.

Möjlighet skall föreligga till förnyad upplåtelse. Gravrätt skall jämväl kunna

upplåtas för alltid. Därjämte föreslås bestämmelser om vem som skall

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

anses vara innehavare av gravrätt och om överlåtelse av sådan rätt. Enligt

förslaget skall bestämmanderätten om vilka som skall gravsättas inom gravplatsen

i första hand tillkomma gravrättsinnehavaren. Föreskrifter lämnas

vidare bl. a. om förverkande av gravrätt och förbud mot pantsättning eller

utmätning av sådan rätt samt om gravbrev, vilket närmast skall tjäna som

bevis om upplåtelsen. Ändring i beslut enligt lagen om gravrätt m. m. av

myndighet, som förvaltar allmän begravningsplats, skall i regel sökas hos

vederbörande länsstyrelse.

Den nya lagen skall i princip lända till efterrättelse även beträffande befintliga

begravningsplatser och de upplåtelser av gravplatser som skett före

lagens ikraftträdande den 1 januari 1964. I propositionen framlägges också

förslag till erforderliga ändringar i jordfästningslagen och i lagen om

nyttjanderätt till fast egendom.

Departementschefen har ansett att den föreslagna lagstiftningens genomförande

icke kräver kyrkomötets medverkan i vidare mån än att dess medverkan

förutsättes för det samtidigt förordade upphävandet av 1916 års lag

om nyttjanderätt till gravplats. Till stöd för detta ställningstagande har

departementschefen bl. a. hänvisat till att lagstiftningens innehåll ej kan

bestämmas enbart efter kyrkans värderingar och till att några mer markerade

åsiktsskillnader mellan kyrkliga och andra intressen icke råder på

förevarande rättsområde.

Av propositionen framgår att remissyttrandena över det till grund för lagförslagen

liggande betänkandet såvitt nu är i fråga väsentligen varit positiva

samt att framställda erinringar i möjligaste mån beaktats. De vid lagrådsgranskningen

förordade jämkningarna i förslaget till lag om gravrätt

m. m. har vidtagits. Utskottet har för sin del icke funnit anledning till anmärkning

mot lagförslagen. För att göra förbudet mot inteckning av begravningsplats

effektivt synes det önskvärt att inskrivningsdomaren erhåller

kännedom om vilka fastigheter som utgör eller innefattar sådan plats.

I varje fall vid inrättandet av enskilda begravningsplatser torde detta kunna

ske utan större svårighet genom att inskrivningsdomaren får del av

Kungl. Maj :ts beslut.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr

141.

Stockholm den 7 maj 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Ebbe

Ohlsson, Kristiansson, Åkesson, Erik Jansson, Herbert Larsson* och Ernst

Olsson*; samt

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Johansson i

öckerö, Svenning, Mattsson, Hammarberg, Tobé och Anners.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630616

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:283 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 15 i texten