Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående godkännande av vissa ändringar i 1954 års internationella konvention till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja m. m.
1963-05-14 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1963:28, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående godkännande av vissa ändringar i 1954 års internationella konvention till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja m. m.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963
1
Nr 28
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
godkännande av vissa ändringar i 1954 års internationella
konvention till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja m. m.
Genom en den 19 april 1963 dagtecknad proposition, nr 161, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll,
dels begärt riksdagens godkännande av vidtagna ändringar i 1954 års internationella
konvention till förhindrande av havsvattnets förorening genom
olja,
dels ock föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 6 april 1956 (nr 86) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg
Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 4—6 och 9 §§ lagen den 6 april 1956
om åtgärder mot vattenförorening från fartyg skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels ock att till lagen skall fogas en ny paragraf, betecknad
10 §, av nedan angiven lydelse.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
I vattenområde,--—---
Vidkommande annat vattenområde
äger Konungen bestämma att vad i
första stycket sägs skall gälla i fråga
om svenska fartyg med en bruttodräktigliet
av minst 500 registerton
eller beträffande vissa slag av sådana
fartyg.
— — möjligt förhindras.
Vidkommande annat vattenområde
äger Konungen bestämma att vad i
första stycket sägs skall gälla i fråga
om svenska tankfartyg med en bruttodråktighet
av minst 150 registerton
och andra svenska fartyg med en
bruttodräktighet av minst 500 registerton
eller beträffande vissa slag av
sådana fartyg,
nyss sagts.
Med olja
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 28
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 §.
Utan hinder av vad i 1 § stadgas Utan hinder av vad i 1 § stadgas
må uttömmas må uttömmas
a) oljehaltigt slagvatten, dock, så- a) oljehaltigt slagvatten, dock, såvitt
avser fartyg med en bruttodräk- vitt avser tankfartyg med en bruttotighet
av minst 500 registerton, en- dräktighet av minst 150 registerton
dast därest vattnet icke innehåller och annat fartyg med en bruttodräk
tighet
av minst 500 registerton, endast
därest vattnet icke innehåller annan
olja än smörjolja, som runnit eller
läckt från fartygets maskinutrymmen;
sägs; samt
annan olja än smörjolja;
b) olja från
c) bottensats, som utgöres av res- c) bottensats, som utgöres av rester
från rening av brännolja eller ter från rening av brännolja eller
smörjolja eller som härrör från tank- smörjolja.
fartygs lasttank och är av så fast
beskaffenhet att den ej kan pumpas
ur tanken.
Uttömning, som-------omständigheterna medgiva.
Svenskt fartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton må ej
nyttjas till sjöfart med mindre fartyget,
i enlighet med närmare föreskrifter
av Konungen eller myndighet
som Konungen utser, är utrustat
antingen med anordningar till förebyggande
av att beständig brännolja
utflödar i fartyget eller med inrättning,
varmed slagvattnet före uttömning
kan renas från olja.
Tillsyn å
§•
Svenskt tankfartyg med en bruttodräktighet
av minst 150 registerton
och annat svenskt fartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton
må ej nyttjas till sjöfart med mindre
fartyget, i enlighet med närmare föreskrifter
av Konungen eller myndighet
som Konungen utser, är utrustat
antingen med anordningar till förebyggande
av att beständig brännolja
utflödar i fartyget eller med inrättning,
som förhindrar vattenförorening
genom oljehaltigt slagvatten i
strid mot denna lag.
Förande av barlastvatten i fartygs
bränsletankar bör om möjligt undvivikas.
--å fartyg.
5
I allmän hamn som Konungen bestämmer
skall finnas anläggning för
mottagande av oljehaltig blandning
från fartyg, som ej är tankfartyg.
Närmare föreskrifter rörande sådan
anläggning meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen utser.
Underlåter hamnens-----
§•
I allmän hamn som Konungen bestämmer
skall finnas anläggning för
mottagande av oljehaltig blandning
från fartyg. Närmare föreskrifter rörande
sådan anläggning meddelas av
Konungen eller myndighet som Konungen
utser.
—- och drives.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6
Å svenskt tankfartyg, så ock å annat
svenskt fartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton
skall av befälhavaren eller under hans
tillsyn av annan föras oljedagbok enligt
närmare föreskrifter av Konungen
eller myndighet som Konungen
bestämmer. Konungen äger förordna
att oljedagbok skall, i den omfattning
som finnes erforderlig, föras
även i andra fall.
Polismyndighet och
Vad i-----
§•
Å svenskt tankfartyg, så ock å annat
svenskt fartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton
för vilket olja användes som bränsle
för framdrivningen skall av befälhavaren
eller under hans tillsyn av annan
föras oljedagbok enligt närmare
föreskrifter av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer. Konungen
äger förordna att oljedagbok
skall, i den omfattning som finnes
erforderlig, föras även i andra fall.
Oljedagbok skall förvaras på sådant
satt att den är lätt tillgänglig för
granskning samt bevaras minst två
år efter dagen för senaste anteckning.
---— — utdrag därav.
------ svensk hamn.
9 §.
Denna lag äger endast i den mån Denna lag äger endast i den män
Konungen så förordnar tillämpning å Konungen så förordnar tillämpning å
fartyg, som åges av svenska staten svenskt örlogsfartyg.
och icke är avsett att nyttjas till handels
sjöfart eller för resandes fortskaffande.
Genom lagen------i hälsovårdsstadgan.
10 §.
Där det med hänsyn till fartygens
storlek och nyttjande samt det slag
av bränsle, som användes för att
framdriva fartygen, finnes skäligt,
äger Konungen meddela bestämmelser
enligt 1 § andra stycket jämväl
med avseende å fartyg med eu bruttodråktighet
understigande vad där
sägs samt förordna, att vad som i 2
och 4 §§ stadgas beträffande fartyg
med viss minsta bruttodräktighet även
skall gälla fartyg med en bruttodräktighet
understigande vad där sägs.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963
Propositionens huvudsakliga innehåll m. m.
I propositionen föreslås, att Sverige godkänner vissa under 1962 vidtagna
ändringar i 1954 års internationella konvention till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja. Genom ändringarna har bl. a. de s. k. förbjudna
zonerna avsevärt utvidgats. Enligt de reviderade konventionsbestämmelserna
räknas sålunda hela Östersjön och Nordsjön med anslutande vikar
till de havsområden, där uttömning av olja är förbjuden. Vidare föreslås
vissa av de nya konventionsbestämmelserna föranledda ändringar i lagen
om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.
I propositionen uttalas att det är önskvärt att ärendet behandlas redan
under riksdagens vårsession.
Inledning
På inbjudan av brittiska regeringen hölls våren 1954 en internationell
oljeskyddskonferens i London. Vid konferensen antogs den 12 maj 1954 en
internationell konvention till förhindrande av havsvattnets förorening genom
olja samt åtta resolutioner med rekommendationer i samma ämne (Sveriges
överenskommelser med främmande makter 1956: 15). Konventionen undertecknades
med förbehåll om ratifikation av tjugu länder.
Konventionen skulle (art. XV: 1) träda i kraft tolv månader efter det den
ratificerats av minst tio stater, av vilka fem med envar ett tankfartygstonnage
av minst 500 000 registerton brutto. Emellertid dröjde det ända till den
26 juli 1957 innan detta antal ratifikationer förelåg, varför konventionen trädde
i kraft först den 26 juli 1958. Numera har den ratificerats av 19 stater.1
För Sveriges del godkändes konventionen av 1956 års riksdag (prop. 1956:
23; L3U 4; Rskr 96). Samtidigt vidtogs de lagstiftningsåtgärder, som föranleddes
av konventionen. Sålunda utfärdades den 6 april 1956 (nr 86) lag om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Lagen trädde — med visst undantag
— i kraft den 1 januari 1957, d. v. s. mer än ett och ett halvt år före konventionen.
Nu gällande tillämpningsföreskrifter till lagen utfärdades genom
kungörelse den 2 maj 1958 (nr 191), ändrad och kompletterad genom kungörelser
den 30 juni 1960 (nr 489), den 10 februari 1961 (nr 13) och den
30 juni 1961 (nr 411).
Genom en vid slutakten till 1954 års oljeskyddskonvention fogad resolution,
nr 1, om fullständigt undvikande så snart som möjligt av uttömning av
beständiga oljor i havet, uttalade 1954 års oljeskyddskonferens, att en ny
konferens borde hållas inom tre år med uppgift att på nytt granska frågan
i ljuset av vunna erfarenheter rörande verkningarna av de av 1954 års konferens
anbefallda åtgärderna. Någon ny konferens kom dock icke till stånd
1 Australien, Belgien, Canada, Danmark, Finland, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland,
Ghana, Island, Irland, Kuwait, Liberia, Mexiko, Nederländerna, Norge, Polen, Storbritannien,
Sverige och USA.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963
inom den angivna tiden, men till våren 1962 sammankallade den mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO) en ny oljeskyddskonferens. I
överensstämmelse med oljeskyddskonventionen (art. XXI) liade IMCO år
1959 av brittiska regeringen övertagit de uppgifter vilka enligt konventionen
åvilar sekretariatet.
Samtliga IMCO:s medlemsstater och andra intresserade inbjöds till konferensen
och bereddes tillfälle alt före densamma framföra förslag till ändringar
av eller tillägg till 1954 års konvention. De inkomna förslagen sammanställdes
genom IMCO:s försorg och sammanställningen lades till grund
för konferensens arbete.
Samtidigt med IMCO-konferensen sammankallades en särskild konferens
mellan de stater, som ratificerat 1954 års oljeskyddskonvention, den s. k.
OPCG (Oil Pollution Contracting Governments) -konferensen. Syftet härmed
var att påskynda genomförandet av de resultat, vartill IMCO-konferensen
kunde leda. IMCO-konferensen ägde nämligen icke befogenhet att besluta
om ändringar i oljeskyddskonventionen. En konferens mellan de stater,
som ratificerat 1954 års oljeskyddskonvention, kunde däremot enligt
särskild bestämmelse i konventionen (art. XVI: 3) besluta om ändringar i
denna.
Praktiskt löstes samordningen mellan de båda konferenserna så, att samtliga
förslag om ändring eller tillägg till 1954 års oljeskyddskonvention sakbehandlades
av IMCO-konferensen. De därvid nådda resultaten upptogs vid
OPCG-konferensen såsom gemensamma medlemsförslag och antogs enhälligt
utan diskussion av OPCG-konferensen. Härom underrättades IMCO-konferensen,
som därefter beslöt uppmana alla IMCO:s medlemsstater och andra
sjöfartsnationer att ansluta sig till 1954 års oljeskyddskonvention i dess
gällande eller reviderade form. OPCG-konferensens slutakt undertecknades av
14 stater och IMCO-konferensens slutakt av representanter för 41 stater.
Sverige var representerat vid båda konferenserna.
Sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet har i en den 5 december 1962 till
handelsdepartementet inkommen skrivelse hemställt, att de av OPCG-konferensen
antagna ändringarna i 1954 års oljeskyddskonvention måtte godkännas
samt att härav föranledda i skrivelsen framlagda förslag till ändringar
i lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och dess tilllämpningsföreskrifter
måtte genomföras.
Över skrivelsen med därvid fogade författningsförslag har, efter icmiss,
yttranden avgivits av utrikesdepartementets rättsavdelning, chefen för marinen,
generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök, statens
vatteninspektion, länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Malmöhus samt
Göteborgs och Bohus län, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Svenska
naturskyddsföreningen, Sveriges liskares riksförbund, Svenska hamnförbundet,
Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska
petroleuminstitutet och Sveriges varvsindustriförening.
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963
Konventionsfrågan
I fråga om innehållet i 1954 års oljeskyddskonvention, som i engelsk text
och svensk översättning fogats som bilaga till propositionen 1956: 23, samt i
de år 1962 vidtagna ändringarna i konventionen ävensom beträffande uttalandena
i sjöfartsstyrelsens och oljeskyddsrådets skrivelse och remissyttrandena
däröver får utskottet hänvisa till förevarande proposition s. 7—14.
Rörande det med skrivelsen framlagda författningsförslaget och remissvarens
innehåll därvidlag må jämväl hänvisas till propositionen s. 17—22.
Konventionen har i reviderade delar i engelsk text och svensk översättning
jämte vissa antagna resolutioner i svensk översättning bilagts propositionen
(s. 24—46).
Föredragande departementschefen, statsrådet Lange, anför i denna del
följande.
Ett nationellt och internationellt alltmer uppmärksammat problem är
havsvattnets förorening genom oljeutsläpp från fartyg. Oljeuttömning från
fartyg medför i flera olika hänseenden betydande skador och olägenheter.
Särskilt uppmärksammade är skadeverkningarna på sjöfågelsbeståndet, men
stora olägenheter åsamkas även fisket genom nedsmutsning av redskap och
båtar. Oljebälten som driver in mot kusterna gör vidare stränderna otjänliga
för bad och annat friluftsliv. Det står klart att effektiva åtgärder mot denna
förorening av olja kan åstadkommas endast i samverkan på det internationella
planet. Sverige har också deltagit i det internationella samarbete på
detta område som resulterade i den år 1954 antagna konventionen till förhindrande
av havsvattnets förorening genom olja. Konventionen ratificerades
av vårt land den 26 maj 1956.
Grundtanken i 1954 års konvention är att varje fördragsslutande stat
skall tillse att dess fartyg, oavsett var i världen de uppehåller sig, iakttager
vissa i konventionen angivna regler med syfte att motverka olj ef örorening.
Konventionens viktigaste bestämmelse innefattar ett förbud mot utsläpp av
olja av mera beständig art inom vissa s. k. förbjudna zoner av havet, vilka
i regel sträcker sig 50 sjömil från land. Förbudet omfattar fartyg om 500
bruttoton och däröver. Konventionen föreskriver att fartygen skall vara
försedda med anordningar som hindrar brännolja eller tjock dieselolja att
rinna ut i rännsten, varifrån slagvattnet länsas ut i havet utan att först
separeras. Vidare skall enligt konventionen i vissa större hamnar, som vederbörande
stats regering har att själv bestämma, finnas anläggningar för
mottagande från fartyg av rester av oljehaltigt barlast- och tankspolvatten.
De ändringar som under år 1962 beslutats i 1954 års konvention innebär
icke någon rubbning av de principer efter vilka konventionen är uppbyggd.
1 vissa fall har de nya bestämmelserna likväl stor praktisk betydelse. Sålunda
har de förbjudna zonerna i vissa fall avsevärt vidgats. För vårt lands
vidkommande är därvid särskilt betydelsefullt att hela Östersjön och hela
Nordsjön med anslutande vikar gjorts till förbjuden zon. En annan bety
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963
delsefull ändring är att konventionens tillämpningsområde utökats genom
att tongränsen för tankfartyg sänkts från 500 till 150 registerton brutto;
för andra fartyg än tankfartyg har gränsen bibehållits vid 500 ton. Därjämte
har i konventionen utsagts att medlemsstat bör göra konventionens
regler tillämpliga även på fartyg under de angivna tongränserna i den utsträckning
det är rimligt och möjligt med hänsyn till fartygens storlek och
nyttjande samt det slag av bränsle som användes. En principiell nyhet är en
särskild regel för större fartyg om förbud mot oljeutsläpp icke endast inom
de förbjudna zonerna utan i alla hav, dock med vissa modifikationer. Detta
förbud avser fartyg med en bruttodräktighet av 20 000 ton eller mer, för vilket
byggnadskontrakt tecknas efter det att konventionsändringarna trätt i
kraft.
De beslutade ändringarna träder i kraft tolv månader efter det att ändringarna
godkänts av två tredjedelar av medlemsstaterna. Ändringarna blir
därmed gällande även i förhållande till övriga medlemsstater, därest sådan
stat icke gör uttryckligt förbehåll häremot.
Sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet har i sitt förslag förordat att de beslutade
ändringarna i 1954 års konvention godkännes av Sverige samt att
Sverige, så snart ske kan, genom positivt godkännande av ändringarna aktivt
medverkar till genomförandet av dessa.
Det framlagda förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet
remissorgan. Avvikande mening har allenast framförts från Sveriges
redareförening och Sveriges varvsindustriförening, vilka ansett att ett godkännande
bör göras beroende av att konventionen i dess reviderade lydelse
ratificeras av andra med Sverige konkurrerande sjöfartsländer.
Genom ratifikation av 1954 års konvention har Sverige gett sin anslutning
till principen att ett land, som utnyttjar fördelarna av oljeförbrukningen,
också bör deltaga i åtgärderna mot de skador och olägenheter som är förbundna
därmed. Sjöfartens internationella karaktär kräver självfallet ett
vittutgrenat samarbete mellan berörda stater för att åtgärderna mot vattenförorening
från fartyg skall få önskvärd effekt. Det stora deltagarantalet vid
frågans förnyade behandling under 1962 i IMCO:s regi är ett glädjande
tecken på ett ökande intresse för internationell samverkan på detta område.
De härvid beslutade ändringarna i 1954 års konvention ligger helt i
linje med de principer efter vilka den svenska lagstiftningen i ämnet är utformad.
Den utvidgning i skärpande riktning som vissa av konventionsändringarna
innefattar medför otvivelaktigt en något ökad belastning för
sjöfarten, hamnarna och andra berörda intressenter. Enligt sjöfartsstyrelsens
och oljeskyddsrådcts bedömning torde ikraftträdandet av ändringarna dock
icke i och för sig behöva medföra någon utökning av antalet hamnar, där
anordningar för mottagande av oljerester från fartyg skall finnas. De åtgärder
som kan komma att påkallas är i varje fall av förhållandevis så ringa
omfattning att de uppenbarligen icke bör utgöra något hinder för godkännande
av ändringarna. Vid remissbehandlingen av förslaget bär ej heller
framförts någon invändning av denna natur. Beträffande det framförda öns
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963
kemålet rörande de allmänna förutsättningarna för svenskt godkännande av
konventionsändringarna vill jag understryka, att jag anser det betydelsefullt
att konventionen i sin skärpta lydelse vinner så stor anslutning som möjligt.
Först om detta blir fallet kan en avgörande förbättring påräknas, när det
gäller oljeföroreningen till havs. Självfallet är härvid av vikt att de stora
och med oss konkurrerande sjöfartsnationerna ansluter sig till den reviderade
konventionen. Det är enligt min mening av betydelse att vårt land
icke dröjer med att godkänna konventionsändringarna. Det är icke praktiskt
möjligt att godkänna ändringarna med reservation för att övriga större sjöfartsnationer
ansluter sig. Det är nämligen att beakta, att ett godkännande
med sådant förbehåll icke torde komma att godtagas såsom ett godkännande
i konventionens mening utan såsom ett förbehåll beträffande ikraftträdandet
av ändringarna för Sveriges del. Förbehållet skulle därmed komma att
strida mot önskemålet om en aktiv svensk medverkan till ändringarnas genomförande.
Under hänvisning till det anförda förordar jag att Sverige godkänner
vidtagna ändringar utan förbehåll.
Lagförslaget
Rörande det framlagda lagförslaget anföres i propositionen bl. a. följande.
Sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet har som nämnts utarbetat förslag
till de ändringar i lagen den 6 april 1956 (nr 86) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg, som föranledes av de beslutade ändringarna i 1954
års oljeskyddskonvention. Förslaget har vid remissbehandlingen tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. I fråga om vissa enskildheter har dock anmärkningar
gjorts. Det framlagda förslaget har överarbetats inom handelsdepartementet
och därvid underkastats vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell
art.
1 §•
Gällande lydelse av denna paragraf upptager ett stadgande därom att i
vattenområde, som utgör svenskt territorium, olja icke må uttömmas från
fartyg samt att i sådant vattenområde utflöde av olja från fartyg skall förhindras
i den mån så är möjligt. Vidkommande annat vattenområde har
Kungl. Maj :t givits bemyndigande att bestämma alt motsvarande skall gälla
i fråga om svenska fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton
eller beträffande vissa slag av sådana fartyg.
Statens vatteninspektion ifrågasätter om utredning icke borde ske om möjligheterna
att inordna de bestämmelser som rör svenskt vattenområde under
vattenlagen. Vid en samordning skulle enhetliga rättsregler kunna tilllämpas
för allt slag av vattenförorening och enhetliga normer för utsläpp
av exempelvis olja kunna fastställas. Vidare torde erforderlig övervakning
och tillsyn kunna samordnas. Till belysande av olikheter i de skilda bestämmelser
som gäller, anföres följande.
Kloakvatten som innehåller avloppsvatten från vattenklosett och som ej
undergått behandling varigenom avsättningsbar förorening frånskilts må
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963 9
enligt vattenlagens bestämmelser (8 kap. 23 §) ej avledas till vattenområde
med mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Däremot kan utan
hinder av gällande bestämmelser sådana utsläpp ske från exempelvis stora
passagerarfartyg, som ankras upp i vattenområden, där stora investeringar
gjorts för att undvika sådan förorening. De hygieniska kraven på fartyg i
nämnt avseende synes uppvisa en eftersläpning i förhållande till andra områden.
I lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg stadgas att olja
och oljehaltigt vatten, där oljehalten överstiger 100 mg/l ej får utsläppas
på svenskt vatten (1 §). För vissa anläggningar såsom oljeliamn, oljedepåer
och oljeraffinaderier har vattendomstol föreskrivit vissa maximala halter
av olja, 10—15 mg/l. Det är uppenbart olämpligt att lossade tankfartyg tilllåtes
utsläpp, som icke överensstämmer med vad vattendomstol fastställt
för ifrågavarande vattenområde. Inspektionen vill i detta sammanhang vidare
framhålla att inånga missförstånd uppstått beträffande tillåtligheten
av utsläpp från landbaserade anläggningar, främst oljedepåer, till följd av
ovannämnda bestämmelser och den definition på begreppet olja, som ovannämnda
§ 1 innehåller. Ett generellt förbud mot utsläpp av olja med annan
utformning borde därför övervägas.
Departementschefen. Ändringen av konventionens artikel II innebär bland
annat, att gränsen för de fartyg, å vilka konventionen direkt skall äga tilllämpning,
såvitt avser tankfartyg sänkes till 150 ton brutto. Därjämte har
emellertid i konventionen (artikel II: la)) förutsatts, att fördragsslutande
regering skall vidtaga de åtgärder, som är nödvändiga för att tillämpa konventionens
krav även på tankfartyg under 150 ton och andra fartyg under
500 ton i den utsträckning delta är rimligt och möjligt med hänsyn till deras
storlek, användning och den typ av bränsle, som nyttjas för att driva
fartygen.
Den ändrade tongränsen för tankfartyg medför att konventionen skall
tillämpas på tankfartyg om minst 150 ton och andra fartyg om minst 500
ton. Kungl. Maj :ts i paragrafen upptagna bemyndigande att i fråga om annat
vattenområde än svenskt territorium förordna om lagens tillämplighet
å svenska fartyg har ändrats i enlighet härmed.
Om och i vad mån det är rimligt och praktiskt möjligt att göra konventionens
krav gällande även i vad avser tankfartyg med mindre bruttodräktighet
än 150 registerton och annat fartyg med mindre bruttodräktighet än
500 registerton kan ej för närvarande bedömas utan bör göras beroende av
särskild undersökning, därvid de i konventionen angivna bedömningsgrunderna
bör vara vägledande. Det synes lämpligt att uppdraga åt sjöfartsstyrelsen
och oljeskyddsrådet att verkställa en sådan undersökning. Därest
en utsträckning av konventionens krav till att gälla även mindre fartyg
härigenom aktualiseras, synes det lämpligt att Kungl. Maj :t äger befogenhet
att meddela bestämmelser enligt 1 § jämväl med avseende å fartyg med
mindre bruttodräktighet än vad i 1 § angives. Möjlighet bör då också föreligga
för Kungl. Maj:t alt förordna om en liknande jämkning av motsvarande
tongränser i 2 och 4 §§. I överensstämmelse härmed har i lagen i en
ny paragraf, 10 §, Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att i nu angivna fall förordna
om nedsättning av tongränsen, där det finnes skäligt med hänsyn till
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963
fartygens storlek, nyttjande och det slag av bränsle som användes för fartygens
framdrivning.
I konventionens artikel I har vid 1962 års revision införts definitioner av
begreppen fartyg och tankfartyg. Konventionens definitioner överensstämmer
med vad som redan gäller. Det torde icke vara påkallat att i lagen införa
några definitioner av begreppen fartyg och tankfartyg, utan denna gränsdragningsfråga
torde såsom hittills få överlämnas till rättspraxis. I tveksamma
fall torde konventionens definitioner kunna ge tillräcklig vägledning
för praxis.
I anledning av vad vatteninspektionen anfört må först erinras om att när
1956 års lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg infördes allmän
enighet förelåg om det lämpliga i att samla alla regler mot vattenförorening
från fartyg i en särskild lag. Vissa stadganden i vattenlagens föroreningskapitel,
vilka berörde fartyg, överfördes i enlighet härmed till 3 § i 1956 års
lag. Med stöd av denna bestämmelse har länsstyrelserna bemyndigats att
utfärda lokala föreskrifter mot vattenförorening från fartyg. I den mån lokalt
behov föreligger, finnes alltså möjlighet att skärpa sådana föreskrifter.
Den av inspektionen avsedda samordningen skulle strida mot grundtanken
i 1956 års reform. Mot en sådan samordning talar också det förhållandet
att problemen ter sig väsentligt olika när det gäller utsläpp från fasta anläggningar
på land och uttömning från fartyg. Någon ändring av 1956 års
lags tillämpningsområde synes mig därför ej påkallad. Det synes emellertid
lämpligt att utfärdandet av lokala föreskrifter mot vattenförorening från
fartyg sker efter samråd med vatteninspektionen. Erforderlig föreskrift
härom torde kunna utfärdas i administrativ ordning.
2 §•
I gällande lydelse upptager denna paragraf vissa undantag från det allmänna
förbudet enligt 1 § mot uttömning eller utsläpp av olja. Undantagen
avser bl. a. under a) oljehaltigt slagvatten, dock, såvitt avser fartyg med en
bruttodräktighet av minst 500 registerton, endast därest vattnet icke innehåller
annan olja än smörjolja; och under c) bottensats, som utgöres av
rester från rening av brännolja eller smörjolja eller som härrör från tankfartygs
lasttank och är av så fast beskaffenhet att den ej kan pumpas ur
tanken.
De vid 1962 års konferens beslutade ändringarna av artikel V i 1954 års
konvention, vilken artikel motsvaras av undantaget under a), innebär viss
inskränkning i vad hittills medgivits. Sålunda begränsas rätten att utsläppa
oljehaltigt slagvatten till att avse sådant slagvatten, vilket icke innehåller
annan olja än smörjolja som runnit eller läckt från fartygets maskinutrymmen.
Motsvarande begränsning bör införas i lagen. Sänkningen av
tongränsen för vissa av de fartyg å vilka konventionen skall vara tillämplig
påkallar vidare en jämkning av denna undantagsbestämmelse. Den för fartyg
om minst 500 ton stadgade inskränkningen såvitt gäller uttömning av
oljehaltigt slagvatten, som innehåller annan olja än smörjolja, bör ändras
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963 11
till att avse tankfartyg om minst 150 ton och andra fartyg om minst 500
ton.
Genom ändring av konventionens artikel IV: 1 c) omfattar undantagen
från uttömningsförbudet icke längre bottensats som härrör från tankfartygs
lasttank och är av så fast beskaffenhet att den ej kan pumpas ur
tanken. Ändringen har motiverats av att dessa fasta föroreningar ansetts
påtagligt skadliga och att fartygen utan nämnvärd olägenhet kan förvara
dem ombord till dess de kan föras i land. Undantagsbestämmelsen under
c) i denna paragraf har ändrats i enlighet med konventionsändringen.
4 §.
I förevarande paragraf föreskrives, att svenskt fartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton ej må nyttjas till sjöfart med mindre
fartyget, i enlighet med närmare föreskrifter av Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t utser, är utrustat antingen med anordningar till förebyggande
av att beständig brännolja utflödar i fartyget eller med inrättning,
varmed slagvattnet före uttömning kan renas från olja.
I enlighet med den i konventionens artikel II vidtagna utsträckningen av
konventionens tillämpningsområde bör den i paragrafen angivna tongränsen
jämkas. Utrustningsföreskriften bör gälla svenskt tankfartyg om
minst 150 ton och annat svenskt fartyg om minst 500 ton.
I stadgandet bör jämväl göras en redaktionell ändring i överensstämmelse
med en ändring av motsvarande föreskrift i konventionens artikel
VII: 1 i syfte att undvika en direkt hänvisning till separatorer, om vars
effektivitet tvekan ansetts kunna råda. Den i samma artikel under 2 införda
bestämmelsen att förande av barlastvatten i bränsletankar såvitt möjligt
skall undvikas torde likaledes böra införas under förevarande paragraf.
5 §•
I enlighet med nuvarande lydelse av artikel VIII i 1954 års oljeskyddskonvention
gäller enligt denna paragraf, att i allmän hamn som Konungen
bestämmer skall finnas anläggning för mottagande av oljehaltig blandning
från fartyg, som ej är tankfartyg.
Departementschefen. Såsom framgått av vad tidigare anförts har någon
utökning av de sex hamnar, där mottagningsanläggning för närvarande
skall finnas, icke ansetts påkallad. Konventionsändringen motiverar dock
viss utvidgning av det Kungl. Maj :t i paragrafen lämnade bemyndigandet.
Då enligt konventionen mottagningsanordningar i oljelastningshamn och i
förekommande fall även i reparationshamn skall kunna betjäna tankfartyg,
bör bemyndigandet inrymma även sådana fartyg. Bestämmelsen har ändrats
i enlighet härmed.
Beträffande taxefrågan må erinras om det uttalande som gjordes i samband
med tillkomsten av 1956 års lag (prop. 1956: 23 s. 33), nämligen att
hamnarna skall äga täcka sina kostnader för anläggningarnas inrättande och
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963
drivande genom att av vederbörande fartyg uttaga skäliga avgifter för anläggningarnas
nyttjande. Vidare anfördes att avgifterna är av den art att
hamnägarna kan utan särskild föreskrift i lagen uttaga dem och att fastställelse
av taxa rörande avgifterna icke erfordras.
6 §•
I överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 1954 års konvention
(art. IX) föreskrives i förevarande paragraf att oljedagbok skall föras å
svenskt tankfartyg och å annat svenskt fartyg med en bruttodräktighet av
minst 500 registerton, av befälhavaren eller av annan under hans tillsyn,
enligt närmare föreskrifter av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj:t bestämmer. Kungl. Maj :t äger jämväl förordna att oljedagbok skall, i
den omfattning som finnes erforderlig, föras även i andra fall.
Vid 1962 års revision i artikel IX företagen ändring har införts den i och
för sig naturliga begränsningen av skyldigheten att föra oljedagbok på annat
fartyg än tankfartyg till att endast avse fartyg, som använder olja som
bränsle. Denna begränsning torde böra angivas i lagen.
Vidare infördes i konventionen (art. IX: 4) ett stadgande därom att oljedagbok
skall hållas lätt tillgänglig för granskning samt bevaras minst två
år efter dagen för senaste anteckning. Även detta tillägg synes böra givas
motsvarighet i den svenska lagstiftningen.
9 §.
1954 års konvention äger i gällande lydelse med vissa i artikel II angivna
undantag tillämpning allenast å sjögående fartyg, som är registrerat i ett
territorium som hör under en fördragsslutande regering. Konventionen är
sålunda icke tillämplig å oregistrerade fartyg, t. ex. örlogsfartyg. I saklig
överensstämmelse härmed stadgas i lagens 9 §, att lagen endast i den mån
Kungl. Maj :t så förordnar äger tillämpning å fartyg, som äges av svenska
staten och icke är avsett att nyttjas till handelssjöfart eller för resandes fortskaffande.
I tillämpningskungörelsen till lagen har Kungl. Maj :t förordnat,
att lagen skall äga tillämpning å samtliga svenska staten tillhöriga fartyg
utom marinens stridsfartyg.
Den vid 1962 års konferens beslutade ändringen av konventionens artikel
II innebär, att konventionen med vissa särskilt angivna undantag skall äga
tillämpning å alla fartyg med en fördragsslutande parts nationalitet. Bland
de särskilda undantagen har upptagits örlogsfartyg ävensom andra fartyg
när de användes såsom marina hjälpfartyg. I artikeln (II: 2) har emellertid
införts en bestämmelse därom att varje fördragsslutande regering åtager
sig att vidtaga lämpliga åtgärder för att konventionens föreskrifter, såvitt
det är rimligt och möjligt, tillämpas även å örlogsfartyg och marina
hjälpfartyg.
Den ändrade konstruktionen av konventionens artikel II påkallar viss
ändring av förevarande paragraf. Lagen bör sålunda i enlighet med kon\ entionens
ändrade lydelse direkt vara tillämplig å alla svenska fartyg med un
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963
dantag av sådana fartyg som i konventionen betecknas som örlogsfartyg och
fartyg, som nyttjas såsom marint hjälpfartyg. Såsom örlogsfartyg anses
enligt hävdvunnen svensk terminologi flottans och kustartilleriets fartyg,
statens isbrytarfartyg och sjömätningsfartyg men även förhyrt eller jämlikt
särskilda bestämmelser marinen eljest tillhandahållet fartyg under den tid
detsamma står till marinens förfogande (marint hjälpfartyg). I förevarande
paragraf synes därför böra föreskrivas att lagen endast i den mån Kungl.
Maj :t så förordnar äger tillämpning å svenskt örlogsfartyg. Gällande förordnande
undantager såsom nämnts endast marinens stridsfartyg; trängfartyg
och övningsfartyg faller sålunda under lagen. I vad mån lagen helt
eller delvis bör göras tillämplig å marinens stridsfartyg kan ej bedömas
utan en närmare undersökning. Det torde få ankomma på sjöfartsstyrelsen
att i samråd med chefen för marinen föranstalta därom.
10 §.
Paragrafen har behandlats under 1 §.
Ikraftträdandebestämmelse
Departementschefen. Det kan för närvarande icke med någon säkerhet
bedömas när de vidtagna konventionsändringarna kan komma att träda i
kraft. Jag vill därför förorda, att det lägges i Kungl. Maj :ts hand att avgöra
när de föreslagna lagändringarna skall träda i kraft. Ikraftträdandebestämmelsen
i departementsförslaget har avfattats i enlighet härmed.
Lagrådsgranskningen. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Utskottet
Såsom framgår av den föregående redogörelsen godkände 1956 års riksdag
en internationell konvention av den 12 maj 1954 till förhindrande av
havsvattnets förorening genom olja. Konventionen innebär i huvudsak följande.
Varje fördragsslutande stat skall tillse att dess fartyg oavsett uppehållsort
iakttager i konventionen angivna regler i syfte att motverka oljeförorening.
Konventionens viktigaste bestämmelse innefattar förbud mot
utsläpp av s. k. beständiga oljor inom vissa förbjudna zoner. Bestämmelsen
har fått sådan utformning att vissa områden i Östersjön och Nordsjön
faller utanför zonerna, ett förhållande som av riksdagen ansågs otillfredsställande.
Förbudet omfattar fartyg om 500 bruttoregisterton och däröver.
Konventionen föreskriver att fartygen skall vara försedda med anordningar
som hindrar brännolja eller tjock dieselolja att rinna ut i rännsten, vaiifrån
slagvattnet länsas ut i havet, utan att först separeras. Enligt konventionen
skall i vissa större hamnar, som vederbörande stats regering har alt
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963
själv bestämma, finnas anläggningar för mottagande från fartyg av rester
av oljehaltigt barlast- och tankspolvatten.
På sätt närmare framgår av propositionen har under år 1962 beslutats
vissa ändringar i 1954 års konvention. Härvid har bl. a. de förbjudna zonerna
på en del håll avsevärt vidgats. Vidare har tongränsen för tankfartyg
sänkts från 500 till 150 bruttoregisterton medan gränsen för andra fartyg
än tankfartyg bibehållits vid 500 ton. Därjämte har i konventionen uttalats
att medlemsstat bör göra konventionens regler tillämpliga även på fartyg
under de angivna tongränserna i den utsträckning det är rimligt och
möjligt med hänsyn till fartygens storlek och nyttjande samt till det slag
av bränsle som användes. Som en principiell nyhet — innebärande ett första
steg på vägen mot totalförbud — betecknas en särskild regel för vissa större
fartyg om förbud mot oljeutsläpp icke endast inom de förbjudna zonerna
utan även med vissa modifikationer i alla hav. I propositionen föreslås att
riksdagen godkänner de sålunda vidtagna ändringarna.
Syftet med 1954 års konvention är att så snart som möjligt åstadkomma
ett fullständigt undvikande av att beständiga oljor uttömmes i havet. Enligt
utskottets mening utgör de år 1962 antagna konventionsändringarna ett
viktigt steg i denna riktning. Utskottet finner det tillfredsställande att hela
Östersjön och hela Nordsjön genom ändringarna gjorts till förbjuden zon.
Utskottet vill för sin del liksom flertalet remissinstanser och departementschefen
förorda att konventionsändringarna godkännes. I likhet med departementschefen
understryker utskottet det betydelsefulla i att konventionen
i sin skärpta lydelse vinner så stor anslutning som möjligt och utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t i görlig mån medverkar härtill. Såsom
antytts i några remissyttranden är det därvid självfallet från svensk synpunkt
särskilt angeläget att den reviderade konventionen godkännes också
av övriga östersjöstater.
Enligt vad som framgår av propositionen har de beslutade ändringarna
i konventionen icke ansetts påkalla någon utökning av de sex hamnar —- Göteborg, Hälsingborg, Luleå, Malmö, Norrköping och Stockholm — i vilka
nu skall finnas anläggning för mottagande av olj erester från fartyg. Utskottet
betonar vikten av alt sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet såsom
förutskickats noga följer utvecklingen beträffande behovet av ytterligare
sådana anordningar.
I samband med godkännandet av 1954 års konvention antog 1956 års riksdag
förslag till lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, innefattande
bl. a. den lagstiftning som erfordrades för konventionens ratificering.
Genom förevarande proposition framlägges jämväl förslag till vissa av de
nya konventionsbestämmelserna föranledda ändringar i nämnda lag. Utskottet
har i likhet med de flesta remissinstanserna och lagrådet icke funnit
anledning till erinran mot vad sålunda föreslagits. Utskottet vill emellertid
anmärka att lagens tillämpningsområde omfattar örlogsfartyg endast
om Konungen så förordnar. Då konventionen förutsätter att dess be
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963
15
stämmelser i rimlig och möjlig utsträckning skall vara tillämpliga även på
sådana fartyg, utgår utskottet från att den i propositionen omförmälda undersökningen
i frågan snarast möjligt verkställes och därav föranledda åtgärder
i konventionens syfte vidtages.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr
161.
Stockholm den 14 maj 1963
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Göran Karlsson*,
Ebbe Ohlsson*, Kristiansson, Georg Carlsson, Åkesson och Erik Jansson*
;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Wachtmeister,
Johansson i öckerö, Svenning, Hamrin i Kalmar, Grebäck* och Hammarberg.
* Ej närvararde vid utlåtandets justering.
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630654
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1963:296 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris ''proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 5 i texten