Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 4 januari 1927

1963-05-14 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:29, Utlåtande i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 4 januari 1927

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

1

Nr 29

Utlåtande i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag

till lag om ändring i lagen den 4 januari 1927 (nr 1)

angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa

fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,

m. m., dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 29 mars 1963 dagtecknad proposition, nr 135, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen

1. antaga förslag till lag om ändring i lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan

jord under tomträtt;

2. godkänna i statsrådsprotokollet för den 1 mars 1963 förordade grunder för

handläggningsordningen;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att, i den mån värdegränserna för Kungl. Maj:ts

befogenhet att till statlig förvaltningsmyndighet delegera rätten att försälja

kronoegendom skulle komma att genom riksdagens beslut ändras, företaga däremot

svarande ändring av värdegränserna beträffande försäljning av kyrklig

jord; samt

4. godkänna i förenämnda statsrådsprotokoll angivet förslag att på stiftsnämnd

överflytta det processuella representantskap för den kyrkliga jorden,

som enligt nuvarande ordning må tillkomma domkapitel.

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 syfte att göra förfarandet vid avhändelse av kyrklig jord enklare och snabbare

samt att anpassa reglerna härom efter gällande målsättning i fråga om

bostadspolitiken och jordbrukspolitiken framlägges förslag om ändringar i 1927

års lag om försäljning av kyrklig jord m. m. Förslaget innebär att beslutanderätten

i hithörande ärenden decentraliseras ytterligare samt att reglerna om

försäljningsskäl och prissättning revideras.

Sålunda föreslås att stiftsnäinndcn får befogenhet att avgöra ärenden beträffande

fast egendom med ett värde av högst 25 000 kr. I fråga om tomt- och

exploateringsmark skall den dock vara skyldig inhämta yttrande från låns
1

_ Bihan g till riksdagens protokoll 19G3. 9 samt 3 avd. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

bostadsnämnden. Värdegränsen för kammarkollegiets beslutanderätt föreslås

höjd till 100 000 kr. med åläggande beträffande mark av nyss angivet slag att

höra bostadsstyrelsen.

I förslaget har reglerna om försäljningsskäl och prissättning moderniserats.

Vad gäller särskilt prissättningen föreslås att expropriationslagens värderingsnorm

införes; priset skall således motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt

till ortens pris och fastighetens avkastning.

Förslag framlägges slutligen om att till stiftsnämnden överföra den befogenhet,

som för närvarande tillkommer domkapitlet att i rättsligt avseende bevaka

den kyrkliga jordens intressen vid domstolar och andra myndigheter.

Lagförslaget

Det i propositionen framlagda lagförslaget har följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till

försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt

Härigenom förordnas, att 2, 4 och 5 §§ lagen den 4 januari 1927 angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan

jord under tomträtt skola erhalla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Då samhällelig nytta, såsom uppkomsten

av egna hem eller mindre

jordbruk, därav främjas, må medgivande

lämnas till utbyte eller försäljning

av kyrklig jord, som nedan

sägs, nämligen av:

a) till tomter tjänliga områden;

b) bebyggda jordbrukslägenheter, såsom

torpställen eller nyodlingar;

c) utjordar och utmarlcsskiften, som

äro avskilt belägna; samt

d) andra ägor, som utan kännbar

olägenhet kunna avskiljas från

den fastighet, till vilken de höra.

(Föreslagen lydelse)

Medgivande till utbyte eller försäljning

av kyrklig jord må lämnas,

då samhällelig nytta, såsom tillgodoseende

av bostadsbehovet i orten

eller bildande av lämpliga jordbruk,

därav främjas;

då kyrklig jord eljest erfordras för

ändamål, som avses i 1 § lagen den

12 maj 1917 om expropriation;

eller då sådan jord på grund av särskilda

omständigheter befinnes icke

lämpligen böra bibehållas för sitt ändamål.

Vid utbyte eller försäljning, som i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

3

Utbyte eller försäljning av kyrklig

jord må ock medgivas:

då sådan jord erfordras för ändamål,

som avses i 1 § lagen den 12 maj

1917 om expropriation;

eller då å prästboställe förlagd

tjänstebostad för kyrkoherde eller

komminister med hänsyn till dennes

tjänsteverksamhet är olämpligt belägen

och i anledning därav förflyttning

av bostaden till plats utom bostället

påkallas;

eller då kyrklig jord eljest på grund

av särskilda omständigheter befinnes

icke lämpligen böra bibehållas för sitt

ändamål.

Vid utbyte eller försäljning, som i

denna paragraf sägs, skall iakttagas,

att avhändelsen icke är till olägenhet

för det allmänna samt att vederlaget

motsvarar jordens värde enligt i orten

gängse skäligt pris, därvid hänsyn

icke skall tagas till värdet av förbättring,

vilken jorden vunnit genom

arbete eller kostnad, som den, till

vilken jorden överlåtes, eller någon,

vars rätt övergått å denne, såsom

innehavare av nyttjanderätt till jorden

därå nedlagt utöver vad honom

ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats

eller uppenbarligen varit förutsatt.

denna paragraf sägs, skall iakttagas,

att avhändelsen icke är till olägenhet

för det allmänna samt att vederlaget

motsvarar fastighetens värde med

hänsyn särskilt till ortens pris och

fastighetens avkastning.

Vid bestämmande av vederlaget

skall hänsyn icke tagas till värdet av

förbättring, vilken jorden vunnit genom

arbete eller kostnad, som den,

till vilken jorden överlåtes, eller någon,

vars rätt övergått å denne, såsom

innehavare av nyttjanderätt till

jorden därå nedlagt utöver vad honom

ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit

förutsatt.

4 §.

Där för särskilt fall omständighe- Där för särskilt fall omständigheterna

därtill föranleda, må medgi- tema därtill föranleda, må medgivande

lämnas till upplåtelse under vande lämnas till upplåtelse av kyrk
tomträtt

av tomt å till kyrklig jord lig jord under tomträtt,

hörande område, som i stadgad ordning

blivit planlagt för bebyggande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

5 §•

Fråga om medgivande av utbyte

eller försäljning av kyrklig jord, varom

i 2 § sägs, eller till upplåtelse under

tomträtt av tomt å sådan jord

så ock om tillstånd till friköp av område,

som i 3 § avses, prövas och avgöres

av kammarkollegiet, såvitt ej

på grund av stadgande i annan lag

eller enligt Konungens bestämmande

ärendets avgörande skall ankomma å

Konungens omedelbara ''provning.

Över kammarkollegiets beslut i fråga,

som enligt vad hår stadgats skall

av kollegiet avgöras, må klagan föras

hos Konungen genom besvär, som

skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet

före klockan tolv å

sextionde dagen från det beslutet

gavs.

Fråga om medgivande av utbyte

eller försäljning av kyrklig jord, varom

i 2 § sägs, eller till upplåtelse under

tomträtt av sådan jord så ock

om tillstånd till friköp av område,

som i 3 § avses, prövas och avgöres

av stiftsnämnden, såvitt ej på

grund av stadgande i annan lag eller

enligt Konungens bestämmande ärendet

skall avgöras av kammarkollegiet

eller ankomma på Konungens prövning.

Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets

beslut i fråga, som avses

i denna lag, föres genom besvär

hos Konungen. Besvären skola ingivas

till den myndighet, som meddelat beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Beträffande överklagande av

beslut, som meddelats före denna lags ikraftträdande, skola äldre bestämmelser

gälla.

Motionen 1:761

I den i anledning av propositionen väckta motionen, nr 764 i första kammaren

av herr Nilsson, Ferdinand, föreslås,

»att riksdagen måtte avslå förslaget i prop. 135 att förlägga avgörandet vid

försäljning av kyrklig jord till viss del från kammarkollegium till respektive

stiftsnämnder;

ävensom i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att framställning om förvärv av

kyrklig jord skall ställas till den myndighet som har att avgöra ärendet men

inges för yttrande till den som har att förvalta egendomen, dvs. i regel till vederbörande

pastorat, samt

att ävenledes måtte omprövas att något avkorta gällande tidsfrist för sökande

att dels godkänna åsatt pris i samband med värdering av mark, dels avgiva förklaring

att avsikt föreligger att fullfölja avsett markförvärv».

För motionens närmare innehåll redovisas nedan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

1. Inledning

I skilda sammanhang har under de senaste årtiondena kritik riktats mot den

gällande ordningen för försäljning av kyrklig jord. Sålunda begärde riksdagen

år 1946 en utredning i ämnet i syfte att anpassa reglerna om försäljning efter

kraven på tillgång till jord för bostadsändamål samt för att bättre tillgodose

jordbruksekonomiska synpunkter. Uppdraget att verkställa en översyn av lagstiftningen

lämnades samma år åt kammarkollegiet.

För uppdragets fullgörande utarbetades inom kollegiet först en promemoria

med förslag till de ändringar i gällande författningar som ansågs kunna komma

under övervägande eller diskussion. Genom remisser anmodades stiftsnämnderna

att till kollegiet inkomma med yttrande över promemorian.

Kammarkollegiet framlade därefter den 19 maj 1951 ett betänkande med förslag

till vissa ändringar i lagstiftningen om försäljning av kyrklig jord. Vid

remissbehandlingen uttalades starkt delade meningar om förslaget.

År 1952 tillkallades särskilda sakkunniga för att utreda organisationen av

stiftsstyrelsernas kanslier och därmed sammanhängande frågor. Denna utredning,

stiftskansliutredningen, avgav som ett led i sitt arbete den 31 oktober 1956

ett betänkande angående förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig

jord. I betänkandet föreslås främst att beslutanderätten i det stora flertalet försäljningsärenden

— mera än 80% — överflyttas från kammarkollegiet till

stiftsnämnden. Jämväl detta betänkande har remissbehandlats.

Stiftskansliutredningen avgav 1957 och 1958 ytterligare två betänkanden. På

grundval av det sistnämnda, som rör stiftskansliernas organisation, framlade

Kungl. Maj:t genom proposition 1960:101 förslag till förenkling av stiftsmyndigheternas

arbetsformer och handläggningen av arbetet på stiftskanslierna. På

hemställan av statsutskottet (SU 1960:118) biföll riksdagen propositionen (rskr.

294).

Frågan om ändrade regler för försäljning av kyrklig jord samt därmed förknippade

spörsmål har numera färdigberetts inom ecklesiastikdepartementet.

2. Nuvarande lagbestämmelsers tillkomst

Utskottet får i denna del hänvisa till redogörelsen å s. 8 och 9 i propositionen.

3. Försäljningsskälen och prissättningen

Gällande rätt m. m.

Beträffande gällande rätt, frågans tidigare behandling, kammarkollegiets betänkande

och remissyttrandena häröver samt stiftskansliutredningen lämnas

redogörelse å s. 9—17 i propositionen.

|* — Bihang till riksdagens protokoll 1903. 9 samt. 3 avd. Nr 39

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

F öredragan tlen

Föi’edragande statsrådet har i denna del anfört.

Kyrklig jord, varå försäljningslagen är tillämplig, upptar omfattande arealer

och representerar betydande värden. Sålunda finns för närvarande omkring

2 000 prästgårdar med tillhörande prästgårdsområde. Huvudparten av fastigheterna

utgörs av omkring 3 000 löneboställen med en sammanlagd areal av närmare

400 000 hektar, varav omkring 110 000 hektar inägojord och 275 000 hektar

produktiv skogsmark. Därjämte finns omkring 150 av stiftsnämnd förvaltade

ecklesiastika arrendegårdar med en areal av drygt 4 000 hektar inägojord och

omkring 8 000 hektar produktiv skogsmark. Slutligen omfattar den till lokalkyrkorna

knutna jorden omkring 1 300 fastigheter med 3 000 hektar inägojord,

vartill kommer de likaledes till kyrkorna hörande kyrkskogarna, uppgående till

drygt 6 000 hektar produktiv mark.

Den kyrkliga jorden är inte sällan centralt belägen i eller invid städer och

tätorter eller annan tätbebyggelse. På sina håll är kyrkans egendom så gott

som den enda mark som med avseende på läge och andra förhållanden kan

komma i fråga för bebyggelseändamål. Det sammanlagda taxeringsvärdet av

den egendom, varom här är fråga, uppgår i dag till omkring 420 milj. kr.

Med tanke inte minst på jordens fördelaktiga belägenhet torde detta värde motsvara

en försiktig uppskattning; det verkliga värdet torde mångenstädes vara

betydligt högre.

I och med tillkomsten av den nya byggnadslagstiftningen har kravet på planmässighet

i samhällenas utbyggnad skärpts väsentligt. En viktig förutsättning

för en orts ändamålsenliga utveckling utgör tillgången på lämplig exploateringsmark.

Även vid genomförandet av rationaliseringsverksamheten inom jordbruket

fordras att jord, som bedöms lämpligen böra ingå i en strukturförändring,

utan alltför stor omgång och tidsutdräkt kan ställas till förfogande.

Mot bakgrund av vad jag bär anfört torde klart framstå, att det ur samhällelig

synpunkt är ett betydelsefullt önskemål, att kyrklig jord i samma utsträckning

som annan publik mark är tillgänglig för bostadsbyggande liksom andra allmännyttiga

ändamål, samt att avhändelse kan ske på skäliga villkor och utan

lång tidsutdräkt.

Gällande ordning för behandling av ifrågavarande ärenden tillgodoser inte i

tillräcklig grad nämnda önskemål. Förfarandet är alltjämt både omständligt och

tidsödande. Kritik, främst från städer och samhällen samt från våra bostadsmyndigheter,

har också under lång tid och i skilda sammanhang riktats såväl

mot handläggningen — varvid framförallt krävts en längre gående decentralisering

av beslutanderätten i ärendena — som mot den tillämpade prissättningen,

vilken ansetts stå i motsättning till det av statsmakterna uppställda målet

att hålla tomtpriserna nere. I viss mån har även den återhållsamhet i fråga om

markavhändelser, som åtminstone tidigare varit utmärkande för de kyrkliga

myndigheternas förvaltning, kritiserats.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

Sålunda anhöll 1946 års riksdag om en översyn av bestämmelserna. Till grund

för riksdagens beslut låg första lagutskottets utlåtande 1946:50, i vilket utskottet

ansåg det nödvändigt att reglerna anpassades efter de socialt motiverade kraven

på tillgång till jord för bostadsändamål och för jordbrukets rationalisering samt

att förfarandet gjordes enklare och smidigare.

Kammarkollegiet, som fick i uppdrag att utreda frågan, avgav 1951 förslag

till förenkling av försäljningsförfarandet samt till ändrade regler för prissättning

på jorden. Vid förslagets remissbehandling uttalades i vissa avseenden

starkt delade meningar om detta, särskilt beträffande den del av förslaget, som

gick ut på att priset skall kunna jämkas i syfte att tillgodose bostadssociala

önskemål.

Den 1952 tillkallade stiftskansliutredningen avgav som ett led i sitt arbete

1956 förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig jord. Den

viktigaste nyheten i detta förslag är en decentralisering till stiftsnämnd av beslutanderätten

i huvudparten av försäljningsärendena. Denna tanke har vid

remissbehandlingen nästan genomgående fått ett gott mottagande. Ett flertal

myndigheter har förordat, att beslutanderätten överflyttas i större omfattning

än den föreslagna.

Det material som lagts fram genom de båda utredningarna ger otvivelaktigt

vid handen, att försäljningslagen behöver revideras i syfte att anpassa bestämmelserna

efter de av riksdagen uttalade önskemålen. En decentralisering

av beslutanderätten i ärendena synes därvidlag vara det mest angelägna, men

också reglerna om försäljningsskäl och prissättning tarvar en översyn i syfte att

anpassa dem till dagens läge inom det bostadspolitiska och det jordbrukspolitiska

området.

Innan jag går närmare in på problemen härvidlag vill jag nämna, att försäljningslagen

reglerar inte bara försäljning utan även utbyte av kyrklig jord. Med

utbyte avses här enligt fast praxis endast byte såsom fång, s. k. avtalsbyte.

Däremot faller ägoutbyte inte in under lagens reglering; för detta institut gäller

bestämmelser i jorddelningslagen och lagen om fastighetsbildning i stad.

Ägoutbytesinstitutet synes i viss utsträckning ha kommit att användas inte

endast för att få till stånd bättre fastighetsbildning utan även i syfte att överföra

för visst ändamål lämplig jord från en ägare till en annan. Anledning att

i samband med nu aktuella ändringar i försäljningslagen närmare taga upp

berörda fråga torde dock inte föreligga, bl. a. med hänsyn till att spörsmålet

om ändrade regler för ägoutbyte prövas av fastighetsbildningskommittén, vars

betänkande är att förvänta under innevarande år.

Den av 1946 års riksdag begärda anpassningen av försäljningslagen efter nutida

förhållanden föranleder i första hand en undersökning, i vilken utsträckning

de i lagen upptagna försäljningsskälen behöver överarbetas eller kompletteras.

Kammarkollegiet bär i detta hänseende ansett, att den i 2 § försäljningslagen

givna exemplifieringen av samhällelig nytta — uppkomsten av egna hem

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

eller mindre jordbruk — numera är otidsenlig och bör få en modernare utformning.

Jag delar denna uppfattning och kan i huvudsak ansluta mig till den av

kollegiet föreslagna omformuleringen av stadgandet i förevarande hänseende.

För närvarande gäller att försäljning för främjande av samhällelig nytta får

ske endast av vissa i lagen angivna ägoslag av kyrklig jord. Anledning att bibehålla

denna begränsning synes inte föreligga; den torde för övrigt numera sakna

praktisk betydelse.

Enligt 2 § andra stycket försäljningslagen får kyrklig jord säljas för tillgodoseende

av andra ändamål än de i lagen särskilt angivna, i den mån ändamålet

kan tillgodoses genom expropriation. Genom ändringar i expropriationslagen

194? och 1949 har möjligheterna till expropriation vidgats med sikte på jordbrukets

yttre rationalisering och bostadsförsörjningens behov. Sålunda kan

efter dessa ändringar expropriation ske såväl för stärkande av ofullständigt jordbruk

som för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns

ägo överföra icke tätbebyggd mark för upplåtelse med tomträtt. Redan enligt

gällande lag får alltså kyrklig jord tagas i anspråk för jordpolitiska och bostadssociala

syften. Någon utvidgning av försälj ningsskälen i den förevarande lagstiftningen

för att ytterligare tillgodose dessa ändamål synes inte behövlig.

Då det gäller vissa detaljer i det nu aktuella stadgandet har kammarkollegiet

föreslagit omformulering av den del därav som talar om försäljning av prästgård.

Sådan försäljning förekommer sällan — inte ens den genomgripande pastoratsregleringen

har medfört avhändelser i större utsträckning. Till följd härav finner

jag — i likhet med vad som påpekats i ett remissyttrande — över huvud taget

behov inte föreligga att uttryckligen nämna detta försälj ningsskäl. Behöver

prästgård till följd av ändrade förhållanden säljas, torde det moment i stadgandet

kunna tillämpas, som talar om försäljning »då kyrklig jord eljest på grund av

särskilda omständigheter befinnes icke lämpligen böra bibehållas för sitt ändamål».

Vad härefter angår spörsmålet om prissättningen får jag till en början erinra

om att vid 1949 års ändringar i expropriationslagen formulerades ersättningsregeln

så, att för fastighet som exproprieras skall erläggas lösenskilling motsvarande

fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens

avkastning. Av motiven till bestämmelsen framgår, att avsikten inte varit att

frångå den tidigare gällande principen om full ersättning för det ingrepp, expropriationen

utgör, utan att man endast velat genom den nya formuleringen

bryta en tendens att fastställa ersättningen i överkant.

I kritiken mot nuvarande ordning för försäljning av kyrklig jord har gjorts

gällande, att priserna på tomt- och exploateringsmark hållits för höga och att

därigenom försäljningsmyndigheternas praxis kommit att stå i mindre god överensstämmelse

med den statliga bostadspolitiken.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

Bostadsstyrelsen, som närmast har ansvaret för genomförandet av den av

statsmakterna fastställda bostadspolitiken, tillämpar sedan länge vid värdering

i samband med bostadslångivningen de genom 1949 års lagändring antagna grunderna

för bestämmande av expropriationsersättning. Även vid försäljning av

kyrklig jord för bostadsändamål torde i stort sett dessa grunder användas.

Det måste anses angeläget att en enhetlig värderingsnorm tillämpas vid all

avhändelse av publik jord samt att denna — för att främja den önskvärda samordningen

med bostadspolitiken — uttryckligen anpassas till expropriationslagens

regler. Enligt min mening bör sålunda expropriationslagens värderingsnorm

införas i försäljningslagen. Av det anförda följer att något behov numera

inte kan anses föreligga att tillskapa en jämkningsregel av den innebörd kammarkollegiet

föreslagit.

Till undvikande av missförstånd vill jag slutligen understryka — såsom också

framgått av uttalandena i motiven till 1949 års ändring i expropriationslagen —

att med den föreslagna nya formuleringen inte åsyftas någon försäljning till

underpris av kyrklig jord utan endast en prissättning efter samma regler som i

övrigt gäller för mark, vilken tages i anspråk för allmännyttigt ändamål. Jag

avser att i det följande närmare utveckla vilka myndigheter och andra, som

bör medverka vid bedömningen av frågor om prissättning.

4. Beslutanderätten och besvärsförfarandet

Gällande rätt m. m.

I propositionen återfinnes å s. 21—33 en redogörelse för gällande rätt, decentralisering

vid försäljning av kronojord, kammarkollegiets och stiftskansliutredningens

betänkanden samt remissyttrandena över dessa.

Föredragandeil

Föredraganden anförde i lagrådsremissen.

Beslutanderätten

Den nuvarande ordningen för handläggning av ärenden som avses i försäljningslagen

genomfördes efter beslut vid 1938 ars riksdag. I den proposition, genom

vilken förslag i ärendet förelädes riksdagen, framhöll föredragande departementschefen

att en önskvärd och verksam förenkling i ordningen för behandling

av ärendena kunde åstadkommas främst genom en vidgad decentralisering av

prövningsrätten till kammarkollegiet. För kollegiets beslutanderätt kom en övre

värdegräns av 20 000 kr. att gälla samt därjämte en arealgräns av högst tjugo

hektar jord, varav i sin tur högst tio hektar fick utgöras av inägojord. Dccentraliseringsfrågan

kom dock inte att anses slutgiltigt löst med 1938 års reform.

Den har därefter från skilda utgångspunkter varit föremål för utredning, och olika

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

förslag i ämnet har framlagts. Samtliga utredande instanser har varit ense om

behovet och lämpligheten av en ytterligare decentralisering. Utgångspunkt för

ställningstagandena har därvid varit ett starkt och allmänt omfattat önskemål

att förfarandet vid ärendenas handläggning måste bli enklare och framförallt

mindre tidsödande. Olika uppfattningar har emellertid gjort sig gällande hur

långt decentraliseringen skall sträckas, främst då det gäller vilken eller vilka

myndigheter, som skall anförtros det slutliga avgörandet i ärendena. Två huvudståndpunkter

har därvid framträtt, den ena representerad av kammarkollegiet,

som vill stanna vid utvidgat försäljningsbemyndigande för kollegiet, den andra

av stiftskansliutredningen, vilken föreslår delegation i viss utsträckning också till

stiftsnämnderna. Härjämte har ytterligare en mening framförts, nämligen att

pastoraten skulle få handha försäljningsfrågorna. Vid remissbehandlingen av

förslagen har flertalet instanser förordat att huvudparten av ärendena —

vilka i allmänhet är av enklare beskaffenhet och inte omfattar högre värden —

skall få slutligt handläggas på regional nivå hos stiftsnämnden.

Det från skilda håll framkomna önskemålet om ett snabbare förfarande vid

handläggningen av försäljningsärendena, vilket vitsordats av såväl företagna

utredningar som häröver hörda remissinstanser, finner jag böra i möjligaste mån

tillgodoses. Tidsvinsten synes kunna nås främst på två vägar, nämligen

genom en decentralisering av beslutanderätten av förhållandevis genomgripande

karaktär samt genom en förenkling av själva handläggningsordningen.

En decentralisering bör ske såväl genom att den övre värdegränsen för kammarkollegiets

beslutanderätt höjes som genom att beslutanderätt tillägges stiftsnämnderna.

En delegation till stiftsnämnd förutsätter dock självfallet, att tillräckliga

garantier finns för en fullgod rättslig prövning av ärendena i denna

instans.

Jag kan alltsa inte dela den av bl. a. kammarkollegiet uttalade uppfattningen

att erforderlig tidsvinst kunde uppnås — utan de olägenheter som skulle vara

förenade med en mera vittgående decentralisering — genom att man återupptog

tidigare praxis att meddela generella försäljningstillstånd. Inte heller anser jag

ett överflyttande av beslutanderätten till pastoraten böra ifrågakomma.

Vad beträffar den övre värdegräns, som bör fastställas för stiftsnämndernas

befogenhet i förevarande hänseende, kan jag instämma i den av flertalet remissinstanser

uttalade meningen, att gränsen bör sättas till ett högre belopp än

5 000 kr. som stiftskansliutredningen föreslagit. Sålunda bör, såsom framhållits

från flera håll, gränsen sättas så högt, att normala försäljningar av enstaka

tomter för bostadsändamål regelmässigt kommer att prövas av stiftsnämnd;

hänsyn måste också tagas till förändringar i penningvärde och fastighetsvärden.

Vid remissbehandlingen har i denna fråga huvudsakligen två alternativ framlagts,

dels en höjning till 10 000 kr. och dels en större sådan till 20 000 kr. Denna

högre gräns har förordats av bl. a. bostadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen.

Vid mitt bedömande av frågan har jag inte funnit några betänkligheter mot

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963 J1

den av dessa båda myndigheter förordade värdegränsen. Det är emellertid att

märka, att remissyttrandena avgivits för flera år sedan samt att sedan dess

penningvärdet förändrats och fastighetsvärdena ökat. Jag har tidigare omnämnt,

att i proposition till årets riksdag föreslås, att värdegränsen vid försäljning

genom länsstyrelses försorg av allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom

ändras från nuvarande 15 000 kr. till 25 000 kr. Såsom i det följande kommer

att beröras, ämnar jag föreslå att värdegränserna vid försäljning av kyrklig

jord automatiskt skall följa de ändringar, som kan komma att ske beträffande

Kungl. Maj:ts befogenhet att sälja kronoegendom. På nu anförda skäl finner jag

mig böra förorda att värdegränsen för stiftsnämndernas befogenhet att besluta

i ärendena bestämmes till 25 000 kr.

Vad gäller kammarkollegiets befogenheter att försälja kyrklig jord synes det

utan vidare stå klart, att rätt avsevärd utvidgning bör ske av myndighetens

kompetensområde inte bara till följd av att en mängd rutinärenden bortfaller

utan främst för att avlasta Ivungl. Maj:ts kansli en del av arbetsbördan vid

handläggningen av kyrkoärenden av förevarande slag. Såsom decentraliseringsutredningen

framhållit intager kammarkollegiet beträffande kyrklig jord samma

centrala ställning som de affärsdrivande verken beträffande fast egendom under

deras förvaltning. Det synes därför naturligt att sätta värdegränsen för kammarkollegiets

behörighet till samma belopp, som enligt senaste bemyndigande gäller

som övre gräns för de affärsdrivande verkens rätt att självständigt besluta om

försäljningar, eller 100 000 kr. Härigenom vinnes att området för Kungl. Maj:ts

omedelbara prövning begränsas till att avse endast försäljningsfrågor av den

storleksordning, att de som regel är av väsentlig betydelse för den allmänna

jordpolitiken.

Vid sidan av de sålunda föreslagna värdegränserna torde numera begränsningar

med avseende på markens areal sakna betydelse och därför kunna undvaras.

Arealgränser har inte heller förekommit, då det gällt bemyndiganden för Kungl.

Maj:t och statliga förvaltningsmyndigheter att sälja kronojord.

Enligt vad som inhämtats avgjordes 1960—1962 årligen i medeltal omkring

400 försäljningsärenden med en köpeskilling ej överstigande 25 000 kr., omkring

50 ärenden med en köpeskilling mellan 25 000 kr. och 100 000 kr. samt omkring

15 ärenden, där köpeskillingen översteg 100 000 kr. Av försäljningarna avsåg

70—75 % fastigheter med ett värde av högst 5 000 kr., omkring 10 % fastigheter

värda 5 000—25 000 kr. och återstoden fastigheter med högre värde än 25 000 kr.

Mot bakgrund av detta siffermaterial torde den av mig förordade kompetensfördelningen

mellan kammarkollegiet och stiftsnämnderna medföra, att stiftsnämnderna

kommer att handha huvuddelen av försäljningarna av enstaka tomter

för bostadsändamål, under det att kammarkollegiet kommer att avgöra försäljningsfrågor

beträffande exploateringsområden och andra större objekt. Härmed

kan en förenklad handläggningsordning åstadkommas för de förstnämnda,

som regel rutinmässiga ärendena, samtidigt som kollegiets sakkunskap kan ut
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

nyttjas, då det gäller de stundom mera svårbedömda spörsmål, som kan vara

förknippade med försäljning av mark för exploateringsändamål. Genom koncentrationen

av dessa ärenden till kollegiet torde även beträffande dem en

tidsvinst kunna uppnås.

Lnligt praxis som utbildats inom Kung]. Maj:ts kansli inhämtas bostadsstyrelsens

yttrande över kyrkliga försäljningar av exploateringsmark som underställes

Kungl. Maj:ts prövning. Inom kammarkollegiet tillämpas — i anslutning

till stadgandet i 8 § tillämpningskungörelsen till försäljningslagen — den ordningen

att, så snart meningsskiljaktighet som inte är oväsentlig föreligger

mellan pastorat eller stiftsnämnd och köpare beträffande priset, hör kollegiet

länsstyrelsen, som i sin tur vid behov inhämtar yttrande från länsbostadsnämnden;

om markens värde överstiger 20 000 kr. eller eljest särskild anledning finns

därtill hör kollegiet bostadsstyrelsen. I fråga om försäljningar av kronan tillhörig

jord gäller, såsom framgått av vad jag tidigare anfört, att markförvaltande

myndighet skall höra bostadsstyrelsen vid försäljning av mark för bebyggelseändamål,

där det gäller nybyggnad för permanent bosättning och det föreslagna

priset överstiger 3 000 kr. Om förvaltningsmyndigheten inte kan godtaga styrelsens

uppfattning i prisfrågan, skall ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:t för

avgörande.

Det är otvivelaktigt av största vikt att man vid den nu avsedda lagändringen

beaktar intresset av samordning mellan de villkor, som gäller vid avhändelse av

statlig och kyrklig jord samt principerna för den statliga bostadspolitiken. Samordningen

bör i möjligaste mån tillgodoses på sådant sätt, att inte fördelarna avdecentraliseringen

minskas mer än nödvändigt.

Det anförda leder för mitt vidkommande till följande slutsatser. I ärenden

angående tomt- och exploateringsmark för bostadsändamål bör stiftsnämnden

inhämta yttrande av länsbostadsnämnden och kammarkollegiet yttrande av

bostadsstyrelsen. För att inte onödigtvis fördröja ärendenas avgörande synes

emellertid lämpligt att från skyldigheten att höra bostadsmyndighet undantaga

fall, där ett sådant hörande uppenbart skulle sakna betydelse. I överensstämmelse

med nyssnämnda principer för den statliga försäljningsverksamheten bör

i händelse av oenighet i prisfrågan mellan stiftsnämnd och länsbostadsnämnd

ärendet underställas kammarkollegiet; kollegiet bör därvid i sin tur höra bostadsstyrelsen.

Om kammarkollegiet och bostadsstyrelsen inte kan enas i en prisfråga,

bör ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det torde kunna förutsättas

att sammanjämkning av ståndpunkterna kommer till stånd, där oenigheten gäller

smärre belopp, samt att i fall, där formellt skyldighet att höra bostadsmyndighet

inte kommer att föreligga, stiftsnämnderna och kammarkollegiet ändock

beaktar möjligheten av att under hand samråda med bostadsmyndigheten.

Jag kan inte biträda stiftskansliutredningens uppfattning att hänskjutande till

kammarkollegiet skall ske redan vid oenighet inom stiftsnämnden; en sådan

regel skulle kunna medföra, att decentraliseringen inte fick den avsedda effekten.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

De farhågor, som bl. a. kammarkollegiet uttalat för att en decentralisering av

beslutanderätten till stiftsnämnderna skulle försvåra genomförandet av den statliga

bostadspolitiken och äventyra enhetligheten i försäljningspraxis, anser jag

vara överdrivna. Jag delar inte heller kollegiets betänkligheter i övrigt beträffande

stiftsnämndernas kompetens att självständigt handha försäljningsverksamheten.

Att döma av det av stiftskansliutredningen åberopade materialet synes till en

början klart, att prissättningen som regel inte vållar stiftsnämnderna några svårigheter.

De nu föreslagna riktlinjerna om hörande av bostadsmyndighet vid

avhändelse av tomt- och exploateringsmark torde utgöra garanti för att sociala

synpunkter kommer att i tillräcklig grad beaktas vid prövning av de från allmän

synpunkt viktiga ärendena. På grund härav och med tanke på stiftsnämndens

kännedom om lokala förhållanden i skilda avseenden anser jag således att

stiftsnämnderna har förutsättningar att självständigt avgöra ärenden inom

den ram som jag föreslagit. Jag vill också erinra om att inom stiftsnämnden

finns sakkunskap att tillgå på såväl det juridiska som det fastighetsekonomiska

området som följd av bestämmelserna i boställsordningen om stiftsnämndernas

sammansättning. Så snart rättsliga frågor förekommer av så kvalificerad art,

att stiftsnämnden inte anser sig kompetent att ensam göra den erforderliga bedömningen,

kan nämnden självfallet införskaffa utredning, i första hand genom

att anlita den lokala sakkunskap som kan finnas, och eljest genom att förfråga

sig hos kammarkollegiet eller annan central myndighet. Redan nu förekommer

att kammarkollegiet på begäran av stiftsnämnd utför arkivutredningar beträffande

viss fastighet eller visst markområde samt avger utlåtanden i juridiska

frågor, t. ex. om de rättsliga förutsättningarna för en försäljning. Det kan vidare

övervägas, att för speciellt invecklade fall göra det möjligt för stiftsnämnden att

underställa ärendet kammarkollegiets prövning.

Jag kan således inte finna, att en delegering av beslutanderätten till stiftsnämnderna

i föreslagen omfattning skulle medföra några olägenheter av betydelse

från allmän synpunkt. Fastmera torde fördelar vinnas inte bara genom

att förfarandet blir enklare och snabbare — vilket ju är det väsentliga syftet

med decentraliseringen — utan även i andra avseenden, såsom bättre personlig

kontakt mellan beslutsmyndigheten och köparen samt mellan nämnda myndighet

och de länsorgan, vilka beröres av ärendena.

Den av mig förordade beslutsordningen bör gälla samtliga slag av ärenden,

som avses i försäljningslagcn. Jag biträder således inte stiftskansliutredningens

uppfattning att ärenden om utbyte och upplåtelse under tomträtt skulle behöva

handläggas i annan ordning.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de bestämmelser, som fordras

för den föreslagna handläggningsordningen i enlighet med de grunder som

nu angivits. Bestämmelserna bör, liksom nu är fallet, intagas i tillämpningskungörelscn

till lagen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

Kungl. Maj:t torde vidare böra bemyndigas att, i den mån gränserna för

Kungl. Maj:ts befogenhet att sälja kronoegendom eller att till statlig förvaltningsmyndighet

delegera denna rätt skulle komma att genom riksdagsbeslut

förändras, företaga däremot svarande förändring av värdegränserna beträffande

försäljning av kyrklig jord.

Besvär srätten

Vad gäller instansordningen vid anförande av besvär över beslut angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord har stiftskansliutredningen föreslagit, att

kammarkollegiet bör bli sista instans beträffande besvär över stiftsnämnds beslut.

Så till vida biträder jag denna tanke, att besvärsprövning i två instanser

av stiftsnämnds beslut inte rimmar väl med strävandena att få ett snabbare

förfarande. En sådan prövning synes inte heller ur rättssäkerhetsynpunkt nödvändig.

Emellertid innebär den av mig förordade kompetensfördelningen mellan

stiftsnämnd och kammarkollegiet, att försäljningsobjekt av inte obetydliga värden

kan få självständigt handläggas av stiftsnämnderna. Bland annat med hänsyn

härtill bör rätten att besvära sig hos Kungl. Maj:t i ärenden, där beslut

fattats av stiftsnämnd, inte avskäras. Besvären över stiftsnämnds beslut bör

därför få anföras direkt hos Kungl. Maj:t. Denna ordning, som är den normalt

förekommande vid besvär över beslut av stiftsnämnd, har också förordats av de

remissorgan, som yttrat sig i frågan.

Vad angår besvärsrättens utformning i övrigt, så är både stiftsnämnd och

kammarkollegiet otvivelaktigt sådana förvaltande myndigheter som åsyftas i

1954 års besvärstidslag. I likhet med stiftskansliutredningen finner jag att den

föreslagna nya besvärsbestämmelsen bör utformas med tanke härpå. Besvärstiden

blir således tre veckor, för menighet fem veckor, från det klaganden fick

del av beslutet.

Regeln förutsätter naturligen, att beslut förses med besvärshänvisning samt

att den beslutande myndigheten efter sedvanliga förvaltningsrättsliga grunder

delger beslutet envar som detta rör. I fråga om kretsen av besvärsberättigade

sker ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller och något uttryckligt

angivande av dem som får anföra besvär synes inte erforderligt.

För att undvika onödigt remitterande då besvär anförts synes lämpligt, att

besvärsinlagan skall inges inte till besvärsmyndigheten utan till den myndighet,

som fattat det överklagade beslutet. Denna ordning överensstämmer också med

senare tids lagstiftning på andra områden och kommer enligt uppgift att upptagas

i besvärssakkunnigas förslag till ny allmän lag om förvaltningsförfarandet.

Beträffande ingivandet gäller i övrigt lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål

och ärenden som tillhör stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända

handlingar med posten m. m., och den föreslagna regeln är avfattad med beaktande

härav.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963 15

Lagrådet

Granskningen av lagförslaget har beträffande 5 § föranlett följande uttalande

av lagrådet.

Enligt den nu gällande lydelsen av paragrafens första stycke ankommer prövningen

av frågor om tillstånd till försäljning av kyrklig jord å kammarkollegiet

eller i vissa fall Kungl. Maj:t. Bestämmelser om den närmare handläggningen av

försäljningsärendena givas i lagens tillämpningskungörelse, utfärdad den 20

januari 1939. Där stadgas att ansökan om förvärv av kyrklig jord skall ställas

till kammarkollegiet och ingivas till stiftsnämnden. Denna skall låta verkställa

utredning i ärendet och höra vederbörande rättsägare samt därefter med eget

utlåtande överlämna handlingarna i ärendet till kammarkollegiet. När lagakraftvunnet

beslut om tillstånd föreligger, skall stiftsnämnden med sökanden avsluta

vederbörligt avtal samt utfärda köpe- eller bytesbrev.

Enligt den föreslagna nya lydelsen av 5 § första stycket skall det för ett avsevärt

antal fall ankomma på stiftsnämnden att pröva och avgöra tillståndsfrågan.

Avsikten torde vara att stiftsnämnden skall bibehållas vid sin funktion i fråga

om avslutandet av vederbörande köpeavtal. Stiftsnämnden skulle sålunda kunna

komma att meddela tillstånd till en försäljning som nämnden själv sedan ombesörjer.

Om man skulle försöka undvika denna oegentliga konstruktion — t. ex.

genom att tillägga stiftsnämnden rätt att, under vissa i lagen angivna förutsättningar,

försälja kyrklig jord och behålla det egentliga tillståndsförfarandet

endast för de fall, som enligt förslaget skulle förbehållas kammarkollegiets eller

Kungl. Maj:ts avgörande — skulle emellertid en genomgripande ändring av lagens

huvudgrunder erfordras. Med hänsyn härtill och med beaktande av det praktiska

behov, som föranlett det nu föreliggande ändringsförslaget, vill lagrådet ej

motsätta sig förslagets utformning. Lagrådet vill emellertid därvid understryka

angelägenheten av att i de nya tillämpningsföreskrifterna till lagen noga angives

vilka beslut i det enskilda ärendet som skola ankomma på stiftsnämnden

och framför allt att det klargöres, till vilket beslut av stiftsnämnden besvärsförfarandet

i själva frågan om försäljning eller ej skall anknytas.

Med den föreslagna ändringen i paragrafens andra stycke avses, att den besvärstid

skall gälla som angives i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan

mot förvaltande myndighets beslut, d. v. s. tre veckor — för menighet fem veckor

— från det klaganden erhöll del av beslutet. Enligt 1954 års lag skola emellertid

dessa besvärstider gälla allenast om ej annat följer av lag eller författning.

I ecklesiastika boställsordningen, som upptar de grundläggande bestämmelserna

om stiftsnämnd, föreskrives i 58 § första stycket, att klagan över stiftsnämnds

beslut må föras hos Konungen genom besvär, vilka skola ha inkommit

till vederbörande statsdepartement senast å trettionde dagen från den dag, klaganden

erhöll del av beslutet; denna föreskrift lärer visserligen avse allenast

ärenden enligt ecklesiastika boställsordningen men har ej uttryckligen begrän
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

sats till sådana ärenden. Med hänsyn härtill hade det varit önskvärt, att detta

lagrum nu ändrades till överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande

ärenden angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord. På grund av det samband

som råder mellan föreskriften i nämnda lagrum och vissa andra besvärsregler

— såsom 57 § ecklesiastika boställsordningen, 26 § ecklesiastika arrendestadgan

den 29 juni 1945 och 13 § lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond —

synes det emellertid erforderligt, att besvärsbestämmelserna på förevarande område

göras till föremål för en allmän översyn. För lagrådet har upplysts, att så

snarast kommer att ske. Vid sådant förhållande kan lagrådet godtaga, att 58 §

ecklesiastika boställsordningen nu lämnas oförändrad. Lagrådet förutsätter emellertid

härvid, att i tillämpningsföreskrifterna till försäljningslagen angives att

besvärstiden är den i 1954 års lag föreskrivna och att det åligger stiftsnämnden

att meddela besvärshänvisning.

Föredraganden

I anledning av lagrådets utlåtande har föredragande statsrådet uttalat.

Vad lagrådet anfört i fråga om den närmare utformningen av stiftsnämndernas

beslutanderätt i ärenden, som avses i försäljningslagen, torde böra beaktas

vid utarbetandet av nya tillämpningsföreskrifter till lagen.

På grund av vad lagrådet påpekat i anslutning till den föreslagna nya

besvärsbestämmelsen i 5 § andra stycket försäljningslagen vill jag framhålla, att

jag har för avsikt att snarast låta inom ecklesiastikdepartementet göra en översyn

av besvärsbestämmelserna på förevarande område. Jag delar lagrådets uppfattning

att i tillämpningsföreskrifterna till lagen bör anges, att det åligger stiftsnämnd

att meddela besvärshänvisning. I besvärshänvisningen skall självfallet

besvärstiden anges.

Motionen I: 746

Motionären behandlar först förslaget att stiftsnämnd skall erhålla befogenhet

att avgöra ärenden rörande försäljning av fast egendom med värde av högst

25 000 kr., varvid beträffande tomt- och exploateringsmark skyldighet föreligger

att höra länsbostadsnämnden. Motionären anför härom.

Utan att begå någon överdrift torde erfarenhetsmässigt kunna sägas att detta

i realiteten i rätt hög grad gör försäljningen till ett mellanhavande mellan den

värderande boställsnämndsordföranden och stiftssekreteraren samt en lokal länsbostadsnämnd.

De priser som då sättes vid mindre förvärv påverkar i sin mån

de ortens pris som spelar en avgörande roll även vid större värderingar. Även

kammarkollegiums samt Kungl. Maj:ts beslut i markförsäljningsfrågor röner

således inverkan därav.

Den kyrkliga jordens särställning ur rättslig synpunkt gör den ömtålig i detta

hänseende. Och ägarnas — i regel kommunala enheters — rättssäkerhet kan

komma att röna starkt ökat beroende av besluten i prissättningsfrågor både med

hänsyn till den ökade efterfrågan på församlingarnas-pastoratens jord, som torde

ligga till grund för propositionens förslag och den, man frestas att säga, absoluta

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963 17

vissheten att statsmakternas penningvärdeförsvagande verksamhet torde komma

att fortsätta.

En annan sak är att även de bostadssociala synpunkterna knappast kan främjas

av att den enhetlighet, som dock nu förefinnes vid bedömande av försäljning

av kyrklig jord, liksom den centrala kontakten med bostadsstyrelsen, väsentligen

försvagas enligt propositionens förslag. Ett antal stiftsnämnder med kanske

olika bedömningsgrunder i kontakt med ungefär dubbelt så många länsbostadsnämnder

ger icke fast grund för varken ägarnas rättssäkerhet när det gäller att

frånhändas marken eller statens intresse av enhetlighet vid de bostadssociala

avvägningarna. Propositionens förslag synes därför böra på denna punkt avslås.

Motionären anför vidare att pastoraten har helt andra möjligheter än stiftsnämnderna

att företräda lokala synpunkter samt bedöma sökandens person och

lämpligheten av ifrågasatta avstyckningar och försäljningar. I motionen uttalas

därefter.

Propositionens förslag synes i anknytning till lagen om försäljning av kyrklig

jord och därtill hörande tillämpningsföreskrifter avse att ansökan om förvärv

skall inges till stiftsnämnden även om avgörandet ligger hos kammarkollegium

eller Kungl. Maj:t. Stiftsnämnden har att därefter föranstalta om värdering,

varefter prisfrågan underställes pastoratet för yttrande.

Ansökan om förvärv av kyrklig jord bör givetvis ställas till den som beslutar i

frågan. Det framstår som ur alla synpunkter lämpligt att en ansökan om förvärv

av kyrklig jord, oavsett om det är den ena eller andra myndigheten som

har avgörandet, dock bör inges till den myndighet som förvaltar egendomen,

dvs. i regel till pastoratet, samt därifrån med yttrande över dels lämpligheten

att avyttra den avsedda marken till angivet ändamål, dels också över sökandens

lämplighet sändes till stiftsnämnden, som har att ombesörja värdering. Att

pastoratet också efter värderingen liksom nu får tillfälle taga ställning till åsatt

pris är naturligt. Här föreslaget förfarande överensstämmer med den sidan

av senaste pastoratsindelningsreform som avsåg att skapa förvaltningsmässigt

starkare kommunala enheter bättre lämpade att företräda de intressen de har att

vårda.

Motionären understryker slutligen att propositionens förslag om förkortning

av klagotiden över kammarkollegiums beslut är synnerligen starkt motiverat.

Enligt motionären kan man erhålla ytterligare tidsvinst, om den i tillämpningsföreskrifterna

angivna tidsfristen för sökanden att avgiva förklaring att avsikt

föreligger att fullfölja avsett markförvärv och att godkänna åsatt pris minskas

från nuvarande trettio dagar till förslagsvis tio dagar.

5. Övriga frågor

Jordförvärvslagens tillämplighet på kyrklig jord

Lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

(jordförvärvslagen) är tillämplig, såvitt nu är i fråga, på förvärv av sådan

kyrklig jord som inte civilrättsligt tillhör kronan. Kammarkollegiet har i sitt

betänkande förordat, att försäljning enligt försäljningslagen inte skall behöva

godkännas av lantbruksnämnden. Under hänvisning till att chefen för jordbruks
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

departementet i proposition detta år förordat anstånd med reformering av jordförvärvslagstiftningen,

har föredragande statsrådet uttalat att lösning av hithörande

spörsmål bör ske samtidigt och att kammarkollegiets förslag icke för

närvarande bör föranleda någon åtgärd.

Upplåtande av kyrklig jord under tomträtt

Enligt 4 § försäljningslagen kan, när för särskilt fall omständigheterna föranleda

därtill, medgivande lämnas till upplåtelse under tomträtt av tomt på

område som hör till kyrklig jord, om området planlagts för bebyggande.

Tomträttsinstitutet har kommit till ringa användning beträffande kyrklig jord.

Det oaktat synes det dock enligt föredragande statsrådet lämpligt att i samband

med den nu föreslagna revisionen av reglerna om försäljning av kyrklig jord

bringa stadgandet i 4 § försäljningslagen i överensstämmelse med bestämmelserna

i nyttjanderättslagen inom rättsområdet. I propositionen förordas därför,

att nämnda lagrum i försäljningslagen ges en generellt avfattad lydelse av innebörd,

att upplåtelse under tomträtt får ske av kyrklig jord oavsett dess karaktär,

om omständigheterna i det enskilda fallet föranleder därtill.

Försäljningslagens konstitutionella natur

Efter att å s. 40—43 i propositionen ha lämnat uppgifter till ledning för ett

bedömande av frågan anför föredragande statsrådet i lagrådsremissen.

Vid prövning av vad sålunda förekommit finner jag visserligen övervägande

skäl tala för att kyrkliga försäljningslagen varken åtnjuter privilegieskydd

eller i och för sig bör behandlas som kyrkolag. Särskilt har jag härvid

beaktat statsmakternas ställningstaganden vid de senaste ändringarna i lagen,

därvid Kungl. Maj:ts beslut inte föranlett några uttalanden av konstitutionsutskottet,

samt vad kammarkollegiet anfört i sitt yttrande över kyrkomöteskommitténs

betänkande. Frågan är emellertid otvivelaktigt oklar och

majoriteten inom nämnda utredning liksom flertalet remissinstanser har ansett

att lagen, som tillkommit efter lagrådets hörande och med kyrkomötets samtycke,

har kyrkolags karaktär. De nu aktuella ändringarna i lagen innebär vidare

bl. a. en ändring av dess i 2 § upptagna grundläggande bestämmelse. På grund

härav anser jag att, därest behandlingen i lagråd och riksdag inte föranleder

till annat, detsamma även bör underställas årets kyrkomöte för godkännande.

Jag vill emellertid redan nu framhålla, att detta förfaringssätt inte bör föranleda,

att varje ändring av ifrågavarande lag, som eventuellt senare kan bli aktuell,

behöver behandlas i sådan ordning. I denna del må endast hänvisas till vad

majoriteten inom kyrkomöteskommittén anfört om betydelsen för innebörden av

kyrkolagsbegreppet av den s. k. formella lagkraften samt vad justitiekanslersämbetet

i denna del uttalat i sitt yttrande över nämnda kommittéförslag.

Lagrådet har i denna del anfört följande.

Föredragande statsrådet har på anförda skäl funnit ändringarna i lagen böra

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

underställas kyrkomötet för godkännande men framhållit, att detta förfaringssätt

inte bör leda till att varje ändring av lagen, som eventuellt senare kan bliva

aktuell, behöver behandlas i sådan ordning. Föredraganden har därvid hänvisat

till uttalanden av majoriteten inom kyrkomöteskommittén och synes ha

åsyftat vad kommittémajoriteten anfört därom att vid ändring av sådana bestämmelser

i kyrkolag, vilka efter sitt innehåll uppenbarligen icke äro av kyrkolags

natur, av praktiska skäl kunde vara försvarligt att ej iakttaga proceduren

enligt § 87 mom. 2:o regeringsformen. I anledning av det sagda må framhållas,

att ett frångående på lämplighetsskäl av den i grundlagen föreskrivna proceduren

för lagändring icke ansetts kunna förekomma vid ändring av civil- och kriminallag;

att intaga en annan ståndpunkt med avseende å ändringar i lag, som

tillkommit i den för kyrkolag stadgade ordningen, möter uppenbara betänkligheter.

Förfarandet att i lag, som tillkommit i sådan ordning, genomföra ändringar

utan kyrkomötets hörande bör tillämpas med stor varsamhet och kunna

ifrågakomma blott vid bestämmelser av ringa vikt, rörande vilka det kan sägas,

att de egentligen höra hemma i annan författning än sådan av kyrkolags natur.

Processuellt representantskap för kyrklig jord

Beträffande den nuvarande ordningen samt stiftskansliutredningens uttalanden

och remissyttrandena häröver hänvisar utskottet till s. 43 och 44 i propositionen.

Föredragande statsrådet har i denna del uttalat.

Ansvaret för den rättsliga vården av den ecklesiastika jorden är, såsom framgått

av det sagda, fördelat på flera händer.

Redan genom 1932 års boställsreform överfördes domkapitlens och länsstyrelsernas

uppsikt över den ekonomiska förvaltningen av prästboställena på de nyinrättade

stiftsnämnderna. Godkännes det tidigare behandlade förslaget att

decentralisera beslutanderätten vid försäljning av kyrklig jord, kommer också

det stora flertalet försäljningsärenden att slutligt handläggas av stiftsnämnden.

Genom sina åligganden att själv förvalta eller ha tillsyn över annans förvaltning

av den kyrkliga jorden samt genom sin sammansättning av sakkunskap på hithörande

frågor synes stiftsnämnden, såsom också framhållits av ett flertal remissinstanser,

vara bättre skickad än domkapitlet att handlägga även övriga

frågor av rättslig natur rörande den kyrkliga jorden. Vid sidan av försäljningsärendena

utgör dessa endast en ringa del. Härtill kommer att den föreslagna överflyttningen

synes i sin mån bidraga till förenkling av arbetet på stiftskanslierna.

Då frågan om ändringar i stiftsmyndigheternas inbördes kompetens ur denna

synvinkel behandlades i propositionen 1960: 101, uttalade sig också föredragande

departementschefen för att en överflyttning kom till stånd. På grund av det nu

anförda får jag förorda, att stiftskansliutredningens förslag om överflyttning av

representantskapet genomföres, vilket lämpligen bör ske samtidigt som den

ändrade ordningen för handläggning av försäljningsärenden blir tillämplig.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

Vad slutligen gäller det formella förfarandet för åtgärdens genomförande har

kyrkomöteskommittén ansett, att även om gränserna för de olika organens åligganden

i hithörande frågor är flytande, torde dock domkapitel och länsstyrelse

— vid sidan av kammarkollegiet — vara de myndigheter som i främsta

hand har att tillvarata det allmännas intressen rörande den kyrkliga egendomen

samt att i så måtto artikel 5 av privilegierna fortfarande gäller.

Kammarkollegiet har å sin sida — som tidigare anförts — hävdat att någon

privilegierad rätt till jorden inte längre finns samt att inte heller bestämmelsen

om talan för jorden lär kunna betraktas som ett privilegium.

Jag har tidigare uttalat som min mening, att övervägande skäl talar för att

den kyrkliga försäljningslagen inte åtnjuter privilegieskydd. I vad mån den

rättsliga representation, varom nu är fråga, alltjämt innefattas i artikel 5 av

privilegierna finner jag vara ett spörsmål som är något mera tveksamt. Oavsett

hur härmed förhåller sig kan enligt min åsikt den nu förordade överflyttningen

inte anses innebära förändring av innehållet i det privilegieskydd, som till äventyrs

kan kvarstå; överflyttningen från den ena myndigheten till den andra inom

stiftsstyrelsen får fastmera ses som ett naturligt led i en strävan att få en klar

kompetensfördelning inom styrelsen i fråga med beaktande av den olika sakkunskap

de två myndigheterna representerar.

Med hänsyn till lagrummets nuvarande avfattning finner jag vidare någon

ändring i 26 kap. 5 § kyrkolagen inte erforderlig. Det torde få ankomma på

Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser om stiftsnämnds behörighet i

förevarande avseende, vilka lämpligen bör inflyta i instruktionen för stiftsnämnderna.

I samband härmed torde även böra uppmärksammas i vad mån det inbördes

förhållandet mellan kammarkollegiets och stiftsnämnds kompetens i hithörande

frågor behöver göras till föremål för översyn.

I förevarande sammanhang är av intresse ett av högsta domstolen den 19

april 1963 meddelat beslut, vari angående domkapitels talerätt följande uttalats.

I femte punkten prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 stadgas, att

ingen må kyrkoägor under någon praetext klandra, kvälja eller avhända eller

därpå någon dom taga, förrän saken är given landshövdingen och domkapitlet

till känna och deras fullmäktige kunna till nästa ting tillstädes komma, när

därom rannsakas och dömas skall; där ock någon tvist om sådana ägors återvinnande

uppkomma skulle, då bör landshövdingen tillika med en av konsistorium

träda tillhopa och taga sig an samma ägors lagliga försvar, så att varken

förlikning eller dom, som dem oveterligen sker, må hava någon kraft.

Genom de anförda bestämmelserna har domkapitlet tillförsäkrats talerätt i

där avsedda rättegångar angående kyrkoägor. Denna talerätt kvarstår oavsett

den kammarkollegiet i verkets instruktioner ålagda skyldigheten att utföra talan

för kyrklig jord. På domkapitlet ankommer därvid att försvara jämväl det

intresse församlingen har att bevaka.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963 21

Utskottet

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har sedan lång tid kritik riktats

mot gällande ordning för försäljning av kyrklig jord. Sålunda uttalade riksdagen

år 1946 att det var nödvändigt dels att anpassa reglerna härom efter de

socialt motiverade kraven på tillgång till jord för bostadsändamål och för jordbrukets

rationalisering och dels att göra förfarandet enklare och smidigare.

Betänkanden i frågan har därefter avlämnats av kammarkollegiet 1951 och av

stiftskansliutredningen 1956. Sedan betänkandena remissbehandlats och ärendet

numera färdigberetts inom ecklesiastikdepartementet framlägges i förevarande

proposition förslag om ändringar i 1927 års lag om försäljning av kyrklig

jord m. m.

I propositionen föreslås först att reglerna om försälj ningsskäl och prissättning

moderniseras. Den i lagen gjorda exemplifieringen av de ändamål, för vilka försäljning

får ske, har ansetts såsom otidsenlig och därför erhållit en ny utformning.

Vad gäller prissättningen förordas att expropriationslagens värderingsnorm

skall införas. Priset skall således motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt

till ortens pris och fastighetens avkastning. Utskottet har ingen erinran

mot propositionens förslag i dessa delar.

Vidare förordas i propositionen betydelsefulla ändringar i beslutanderätten och

besvärsförfarandet. Förslaget innebär sålunda en decentralisering av ärendenas

avgörande så att i motsats till vad nu är fallet stiftsnämnd självständigt skall få

handlägga vissa försäljningar. Stiftsnämndens befogenhet skall emellertid inskränkas

till att avse fast egendom med ett värde av högst 25 000 kr. I fråga om

tomt- och exploateringsmark skall det ock åligga stiftsnämnd att som regel

inhämta yttrande från länsbostadsnämnden. Värdegränsen för kammarkollegiets

beslutanderätt föreslås höjd till 100 000 kr. med skyldighet beträffande mark av

nyss angivet slag att höra bostadsstyrelsen. Den förra värdegränsen är anpassad

efter länsstyrelsens befogenhet att försälja allmänna arvsfonden tillhörig fast

egendom och den senare efter de affärsdrivande verkens rätt att besluta om

försäljning. I anslutning härtill föreslås att riksdagen måtte bemyndiga Ivungl.

Maj:t att, i den mån angivna värdegränser för kronoegendom skulle komma att

ändras genom riksdagens beslut, företaga däremot svarande justering av värdegränserna

beträffande försäljning av kyrklig jord. Vidare uppdrages i propositionen

riktlinjer för handläggningen av försäljningsärenden, vilka enligt propositionen

avses skola intagas i omarbetade tillämpningsföreskrifter utfärdade av

Kungl. Maj:t. Beträffande besvärsrätten förordar föredragande statsrådet att

talan mot stiftsnämnds avgörande — liksom mot av kammarkollegiet meddelat

beslut — skall föras direkt hos Kungl. Maj:t samt att 1954 års besvärstidslag

skall göras tillämplig på nu ifrågavarande ärenden.

Avslag å propositionen, såvitt därigenom framlagts förslag att överföra avgörandet

vid försäljningsärenden till viss del från kammarkollegium till stiftsnämnd,

yrkas i motionen I: 764. Motionären anför, att ett genomförande av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

denna decentralisering i rätt hög grad skulle göra försäljningarna till ett mellanhavande

mellan den värderande boställsnämndsordföranden och stiftssekreteraren

samt en lokal länsbostadsnämnd. De priser som då sättes vid mindre förvärv

påverkar enligt motionären i viss mån ortens pris, som spelar en avgörande

roll även vid värderingar av större objekt. Motionären anser vidare att de

bostadssociala synpunkterna knappast främjas, då den enhetlighet som nu finnes

vid bedömande av försäljning av kyrklig jord väsentligt kommer att försvagas.

I motionen hemställes därjämte att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t gör vissa uttalanden beträffande utformningen av tillämpningsföreskrifterna.

Under åberopande av att pastoraten har de bästa möjligheterna att företräda

lokala synpunkter förordas sålunda att framställning om förvärv skall

ställas till den myndighet som har att avgöra ärendet men inges för yttrande till

den som har att förvalta egendomen, dvs. i regel till vederbörande pastorat.

Dessutom föreslår motionären i syfte att ytterligare minska handläggningstiden,

att det måtte övervägas att avkorta den enligt tillämpningskungörelsen gällande

tidsfristen av trettio dagar för sökanden att dels godkänna åsatt pris i samband

med värdering av marken och dels avgiva förklaring att avsikt föreligger att

fullfölja avsett markförvärv.

Utskottet delar den allmänt uttalade uppfattningen att den hittillsvarande

ordningen vid försäljning av kyrklig jord har åtskilliga olägenheter. Således är

förfarandet omständligt och mycket tidsödande. Det torde till exempel ej vara

ovanligt att handläggningen av ett försäljningsärende tar inemot två år i anspråk.

Nackdelarna har varit särskilt påtagliga då kyrkoegendomen ofta är

centralt belägen och därigenom väl lämpad för bebyggelseändamål. Utskottet

hälsar därför med tillfredsställelse de i propositionen föreslagna ändringarna i

handläggningsordningen, vilka väl synes tjäna sitt syfte att förenkla förfarandet

och skapa möjligheter till avsevärt snabbare beslut. I likhet med föredragande

statsrådet anser utskottet att de farhågor som från några håll uttalats om

stiftsnämndernas bristande kompetens att självständigt handha försäljningsverksamheten

är betydligt överdrivna. Utskottet vill härvid understryka att den

i propositionen angivna fördelningen innebär att under stiftsnämndernas bedömande

i huvudsak endast faller försäljning av enstaka tomter för bostadsändamål.

Stiftsnämnderna skall vidare regelmässigt höra länsbostadsnämnder,

och vid oenighet i prisfrågan skall ärendet underställas högre myndighet. Vad

beträffar de rättsliga frågor av stundom svårbedömd art, som kan uppstå vid

försäljning av kyrklig jord, får utskottet erinra om att juridisk sakkunskap är

representerad inom stiftsnämnden och att stiftsnämnden såsom föredragande

statsrådet påpekat har möjlighet att införskaffa utredning från kammarkollegiet

eller annan central myndighet. Med hänsyn till vad sålunda anförts avstyrker

utskottet bifall till motionens avslagsyrkande och biträder de av föredragande

statsrådet framlagda förslagen angående beslutanderätten och besvärsförfarandet.

Beträffande motionens hemställan i övrigt får utskottet anmärka att redan

enligt nu gällande tillämpningsföreskrifter pastorat skall höras i försäljnings
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963

ärenden. Sättet härför ävensom möjligheten att avkorta de av motionären

åsyftade tidsfristerna torde det emellertid få ankomma på Kungl. Maj:t att

pröva i samband med den översyn av tillämpningskungörelsen som skall ske

efter det nu framlagda lagförslagets genomförande. Utskottet anser därför att

motionen i dessa delar ej bör föranleda någon riksdagens åtgärd. I detta sammanhang

vill utskottet emellertid understryka vikten av att vid försäljning av

kyrklig jord nära samarbete äger rum med de fastighetsbildande myndigheterna

och att anvisningar härom lämnas i tillämpningsföreskrifterna.

I propositionens sista del upptages ytterligare några spörsmål till behandling.

Sålunda uttalar föredragande statsrådet att prövningen av en av kammarkollegiet

föreslagen ändring i jordförvärvslagstiftningen, såvitt den är tillämplig

på kyrklig jord, bör anstå i avbidan på den förestående reformeringen av denna

lagstiftning. Utskottet har ingen erinran häremot. Likaledes tillstyrker utskottet

vad i propositionen föreslagits om ny lydelse av stadgandet beträffande upplåtelse

av kyrklig jord under tomträtt och om överflyttning till stiftsnämnd av

den befogenhet som för närvarande tillkommer domkapitlet att i rättsligt avseende

bevaka den kyrkliga jordens intressen vid domstolar och andra myndigheter.

Utskottet får slutligen uttala, att utskottet i likhet med föredragande

statsrådet och lagrådet anser att för de föreslagna lagändringarnas genomförande

erfordras samtycke av allmänt kyrkomöte.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen med avslag å motionen I: 764 måtte bifalla

förevarande proposition, nr 135.

Stockholm den 14 maj 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Göran Karlsson*,

Ebbe Ohlsson*, Kristiansson, Georg Carlsson, Åkesson och Erik Jansson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Wachtmeister,

Johansson i Öckerö, Svenning, Ilamrin i Kalmar, Grebäck* och Hammarberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:297 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den lf januari 1927 s. 6 i texten