Utlåtande i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 4 januari 1927
1963-05-14 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1963:29, Utlåtande i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 4 januari 1927
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
1
Nr 29
Utlåtande i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa
fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,
m. m., dels ock i ämnet väckt motion.
Genom en den 29 mars 1963 dagtecknad proposition, nr 135, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen
1. antaga förslag till lag om ändring i lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan
jord under tomträtt;
2. godkänna i statsrådsprotokollet för den 1 mars 1963 förordade grunder för
handläggningsordningen;
3. bemyndiga Kungl. Maj:t att, i den mån värdegränserna för Kungl. Maj:ts
befogenhet att till statlig förvaltningsmyndighet delegera rätten att försälja
kronoegendom skulle komma att genom riksdagens beslut ändras, företaga däremot
svarande ändring av värdegränserna beträffande försäljning av kyrklig
jord; samt
4. godkänna i förenämnda statsrådsprotokoll angivet förslag att på stiftsnämnd
överflytta det processuella representantskap för den kyrkliga jorden,
som enligt nuvarande ordning må tillkomma domkapitel.
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 syfte att göra förfarandet vid avhändelse av kyrklig jord enklare och snabbare
samt att anpassa reglerna härom efter gällande målsättning i fråga om
bostadspolitiken och jordbrukspolitiken framlägges förslag om ändringar i 1927
års lag om försäljning av kyrklig jord m. m. Förslaget innebär att beslutanderätten
i hithörande ärenden decentraliseras ytterligare samt att reglerna om
försäljningsskäl och prissättning revideras.
Sålunda föreslås att stiftsnäinndcn får befogenhet att avgöra ärenden beträffande
fast egendom med ett värde av högst 25 000 kr. I fråga om tomt- och
exploateringsmark skall den dock vara skyldig inhämta yttrande från låns
1
_ Bihan g till riksdagens protokoll 19G3. 9 samt 3 avd. Nr 39
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
bostadsnämnden. Värdegränsen för kammarkollegiets beslutanderätt föreslås
höjd till 100 000 kr. med åläggande beträffande mark av nyss angivet slag att
höra bostadsstyrelsen.
I förslaget har reglerna om försäljningsskäl och prissättning moderniserats.
Vad gäller särskilt prissättningen föreslås att expropriationslagens värderingsnorm
införes; priset skall således motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt
till ortens pris och fastighetens avkastning.
Förslag framlägges slutligen om att till stiftsnämnden överföra den befogenhet,
som för närvarande tillkommer domkapitlet att i rättsligt avseende bevaka
den kyrkliga jordens intressen vid domstolar och andra myndigheter.
Lagförslaget
Det i propositionen framlagda lagförslaget har följande lydelse.
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till
försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt
Härigenom förordnas, att 2, 4 och 5 §§ lagen den 4 januari 1927 angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan
jord under tomträtt skola erhalla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
Då samhällelig nytta, såsom uppkomsten
av egna hem eller mindre
jordbruk, därav främjas, må medgivande
lämnas till utbyte eller försäljning
av kyrklig jord, som nedan
sägs, nämligen av:
a) till tomter tjänliga områden;
b) bebyggda jordbrukslägenheter, såsom
torpställen eller nyodlingar;
c) utjordar och utmarlcsskiften, som
äro avskilt belägna; samt
d) andra ägor, som utan kännbar
olägenhet kunna avskiljas från
den fastighet, till vilken de höra.
(Föreslagen lydelse)
Medgivande till utbyte eller försäljning
av kyrklig jord må lämnas,
då samhällelig nytta, såsom tillgodoseende
av bostadsbehovet i orten
eller bildande av lämpliga jordbruk,
därav främjas;
då kyrklig jord eljest erfordras för
ändamål, som avses i 1 § lagen den
12 maj 1917 om expropriation;
eller då sådan jord på grund av särskilda
omständigheter befinnes icke
lämpligen böra bibehållas för sitt ändamål.
Vid utbyte eller försäljning, som i
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
3
Utbyte eller försäljning av kyrklig
jord må ock medgivas:
då sådan jord erfordras för ändamål,
som avses i 1 § lagen den 12 maj
1917 om expropriation;
eller då å prästboställe förlagd
tjänstebostad för kyrkoherde eller
komminister med hänsyn till dennes
tjänsteverksamhet är olämpligt belägen
och i anledning därav förflyttning
av bostaden till plats utom bostället
påkallas;
eller då kyrklig jord eljest på grund
av särskilda omständigheter befinnes
icke lämpligen böra bibehållas för sitt
ändamål.
Vid utbyte eller försäljning, som i
denna paragraf sägs, skall iakttagas,
att avhändelsen icke är till olägenhet
för det allmänna samt att vederlaget
motsvarar jordens värde enligt i orten
gängse skäligt pris, därvid hänsyn
icke skall tagas till värdet av förbättring,
vilken jorden vunnit genom
arbete eller kostnad, som den, till
vilken jorden överlåtes, eller någon,
vars rätt övergått å denne, såsom
innehavare av nyttjanderätt till jorden
därå nedlagt utöver vad honom
ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats
eller uppenbarligen varit förutsatt.
denna paragraf sägs, skall iakttagas,
att avhändelsen icke är till olägenhet
för det allmänna samt att vederlaget
motsvarar fastighetens värde med
hänsyn särskilt till ortens pris och
fastighetens avkastning.
Vid bestämmande av vederlaget
skall hänsyn icke tagas till värdet av
förbättring, vilken jorden vunnit genom
arbete eller kostnad, som den,
till vilken jorden överlåtes, eller någon,
vars rätt övergått å denne, såsom
innehavare av nyttjanderätt till
jorden därå nedlagt utöver vad honom
ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit
förutsatt.
4 §.
Där för särskilt fall omständighe- Där för särskilt fall omständigheterna
därtill föranleda, må medgi- tema därtill föranleda, må medgivande
lämnas till upplåtelse under vande lämnas till upplåtelse av kyrk
tomträtt
av tomt å till kyrklig jord lig jord under tomträtt,
hörande område, som i stadgad ordning
blivit planlagt för bebyggande.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
5 §•
Fråga om medgivande av utbyte
eller försäljning av kyrklig jord, varom
i 2 § sägs, eller till upplåtelse under
tomträtt av tomt å sådan jord
så ock om tillstånd till friköp av område,
som i 3 § avses, prövas och avgöres
av kammarkollegiet, såvitt ej
på grund av stadgande i annan lag
eller enligt Konungens bestämmande
ärendets avgörande skall ankomma å
Konungens omedelbara ''provning.
Över kammarkollegiets beslut i fråga,
som enligt vad hår stadgats skall
av kollegiet avgöras, må klagan föras
hos Konungen genom besvär, som
skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet
före klockan tolv å
sextionde dagen från det beslutet
gavs.
Fråga om medgivande av utbyte
eller försäljning av kyrklig jord, varom
i 2 § sägs, eller till upplåtelse under
tomträtt av sådan jord så ock
om tillstånd till friköp av område,
som i 3 § avses, prövas och avgöres
av stiftsnämnden, såvitt ej på
grund av stadgande i annan lag eller
enligt Konungens bestämmande ärendet
skall avgöras av kammarkollegiet
eller ankomma på Konungens prövning.
Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets
beslut i fråga, som avses
i denna lag, föres genom besvär
hos Konungen. Besvären skola ingivas
till den myndighet, som meddelat beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Beträffande överklagande av
beslut, som meddelats före denna lags ikraftträdande, skola äldre bestämmelser
gälla.
Motionen 1:761
I den i anledning av propositionen väckta motionen, nr 764 i första kammaren
av herr Nilsson, Ferdinand, föreslås,
»att riksdagen måtte avslå förslaget i prop. 135 att förlägga avgörandet vid
försäljning av kyrklig jord till viss del från kammarkollegium till respektive
stiftsnämnder;
ävensom i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att framställning om förvärv av
kyrklig jord skall ställas till den myndighet som har att avgöra ärendet men
inges för yttrande till den som har att förvalta egendomen, dvs. i regel till vederbörande
pastorat, samt
att ävenledes måtte omprövas att något avkorta gällande tidsfrist för sökande
att dels godkänna åsatt pris i samband med värdering av mark, dels avgiva förklaring
att avsikt föreligger att fullfölja avsett markförvärv».
För motionens närmare innehåll redovisas nedan.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
1. Inledning
I skilda sammanhang har under de senaste årtiondena kritik riktats mot den
gällande ordningen för försäljning av kyrklig jord. Sålunda begärde riksdagen
år 1946 en utredning i ämnet i syfte att anpassa reglerna om försäljning efter
kraven på tillgång till jord för bostadsändamål samt för att bättre tillgodose
jordbruksekonomiska synpunkter. Uppdraget att verkställa en översyn av lagstiftningen
lämnades samma år åt kammarkollegiet.
För uppdragets fullgörande utarbetades inom kollegiet först en promemoria
med förslag till de ändringar i gällande författningar som ansågs kunna komma
under övervägande eller diskussion. Genom remisser anmodades stiftsnämnderna
att till kollegiet inkomma med yttrande över promemorian.
Kammarkollegiet framlade därefter den 19 maj 1951 ett betänkande med förslag
till vissa ändringar i lagstiftningen om försäljning av kyrklig jord. Vid
remissbehandlingen uttalades starkt delade meningar om förslaget.
År 1952 tillkallades särskilda sakkunniga för att utreda organisationen av
stiftsstyrelsernas kanslier och därmed sammanhängande frågor. Denna utredning,
stiftskansliutredningen, avgav som ett led i sitt arbete den 31 oktober 1956
ett betänkande angående förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig
jord. I betänkandet föreslås främst att beslutanderätten i det stora flertalet försäljningsärenden
— mera än 80% — överflyttas från kammarkollegiet till
stiftsnämnden. Jämväl detta betänkande har remissbehandlats.
Stiftskansliutredningen avgav 1957 och 1958 ytterligare två betänkanden. På
grundval av det sistnämnda, som rör stiftskansliernas organisation, framlade
Kungl. Maj:t genom proposition 1960:101 förslag till förenkling av stiftsmyndigheternas
arbetsformer och handläggningen av arbetet på stiftskanslierna. På
hemställan av statsutskottet (SU 1960:118) biföll riksdagen propositionen (rskr.
294).
Frågan om ändrade regler för försäljning av kyrklig jord samt därmed förknippade
spörsmål har numera färdigberetts inom ecklesiastikdepartementet.
2. Nuvarande lagbestämmelsers tillkomst
Utskottet får i denna del hänvisa till redogörelsen å s. 8 och 9 i propositionen.
3. Försäljningsskälen och prissättningen
Gällande rätt m. m.
Beträffande gällande rätt, frågans tidigare behandling, kammarkollegiets betänkande
och remissyttrandena häröver samt stiftskansliutredningen lämnas
redogörelse å s. 9—17 i propositionen.
|* — Bihang till riksdagens protokoll 1903. 9 samt. 3 avd. Nr 39
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
F öredragan tlen
Föi’edragande statsrådet har i denna del anfört.
Kyrklig jord, varå försäljningslagen är tillämplig, upptar omfattande arealer
och representerar betydande värden. Sålunda finns för närvarande omkring
2 000 prästgårdar med tillhörande prästgårdsområde. Huvudparten av fastigheterna
utgörs av omkring 3 000 löneboställen med en sammanlagd areal av närmare
400 000 hektar, varav omkring 110 000 hektar inägojord och 275 000 hektar
produktiv skogsmark. Därjämte finns omkring 150 av stiftsnämnd förvaltade
ecklesiastika arrendegårdar med en areal av drygt 4 000 hektar inägojord och
omkring 8 000 hektar produktiv skogsmark. Slutligen omfattar den till lokalkyrkorna
knutna jorden omkring 1 300 fastigheter med 3 000 hektar inägojord,
vartill kommer de likaledes till kyrkorna hörande kyrkskogarna, uppgående till
drygt 6 000 hektar produktiv mark.
Den kyrkliga jorden är inte sällan centralt belägen i eller invid städer och
tätorter eller annan tätbebyggelse. På sina håll är kyrkans egendom så gott
som den enda mark som med avseende på läge och andra förhållanden kan
komma i fråga för bebyggelseändamål. Det sammanlagda taxeringsvärdet av
den egendom, varom här är fråga, uppgår i dag till omkring 420 milj. kr.
Med tanke inte minst på jordens fördelaktiga belägenhet torde detta värde motsvara
en försiktig uppskattning; det verkliga värdet torde mångenstädes vara
betydligt högre.
I och med tillkomsten av den nya byggnadslagstiftningen har kravet på planmässighet
i samhällenas utbyggnad skärpts väsentligt. En viktig förutsättning
för en orts ändamålsenliga utveckling utgör tillgången på lämplig exploateringsmark.
Även vid genomförandet av rationaliseringsverksamheten inom jordbruket
fordras att jord, som bedöms lämpligen böra ingå i en strukturförändring,
utan alltför stor omgång och tidsutdräkt kan ställas till förfogande.
Mot bakgrund av vad jag bär anfört torde klart framstå, att det ur samhällelig
synpunkt är ett betydelsefullt önskemål, att kyrklig jord i samma utsträckning
som annan publik mark är tillgänglig för bostadsbyggande liksom andra allmännyttiga
ändamål, samt att avhändelse kan ske på skäliga villkor och utan
lång tidsutdräkt.
Gällande ordning för behandling av ifrågavarande ärenden tillgodoser inte i
tillräcklig grad nämnda önskemål. Förfarandet är alltjämt både omständligt och
tidsödande. Kritik, främst från städer och samhällen samt från våra bostadsmyndigheter,
har också under lång tid och i skilda sammanhang riktats såväl
mot handläggningen — varvid framförallt krävts en längre gående decentralisering
av beslutanderätten i ärendena — som mot den tillämpade prissättningen,
vilken ansetts stå i motsättning till det av statsmakterna uppställda målet
att hålla tomtpriserna nere. I viss mån har även den återhållsamhet i fråga om
markavhändelser, som åtminstone tidigare varit utmärkande för de kyrkliga
myndigheternas förvaltning, kritiserats.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
Sålunda anhöll 1946 års riksdag om en översyn av bestämmelserna. Till grund
för riksdagens beslut låg första lagutskottets utlåtande 1946:50, i vilket utskottet
ansåg det nödvändigt att reglerna anpassades efter de socialt motiverade kraven
på tillgång till jord för bostadsändamål och för jordbrukets rationalisering samt
att förfarandet gjordes enklare och smidigare.
Kammarkollegiet, som fick i uppdrag att utreda frågan, avgav 1951 förslag
till förenkling av försäljningsförfarandet samt till ändrade regler för prissättning
på jorden. Vid förslagets remissbehandling uttalades i vissa avseenden
starkt delade meningar om detta, särskilt beträffande den del av förslaget, som
gick ut på att priset skall kunna jämkas i syfte att tillgodose bostadssociala
önskemål.
Den 1952 tillkallade stiftskansliutredningen avgav som ett led i sitt arbete
1956 förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig jord. Den
viktigaste nyheten i detta förslag är en decentralisering till stiftsnämnd av beslutanderätten
i huvudparten av försäljningsärendena. Denna tanke har vid
remissbehandlingen nästan genomgående fått ett gott mottagande. Ett flertal
myndigheter har förordat, att beslutanderätten överflyttas i större omfattning
än den föreslagna.
Det material som lagts fram genom de båda utredningarna ger otvivelaktigt
vid handen, att försäljningslagen behöver revideras i syfte att anpassa bestämmelserna
efter de av riksdagen uttalade önskemålen. En decentralisering
av beslutanderätten i ärendena synes därvidlag vara det mest angelägna, men
också reglerna om försäljningsskäl och prissättning tarvar en översyn i syfte att
anpassa dem till dagens läge inom det bostadspolitiska och det jordbrukspolitiska
området.
Innan jag går närmare in på problemen härvidlag vill jag nämna, att försäljningslagen
reglerar inte bara försäljning utan även utbyte av kyrklig jord. Med
utbyte avses här enligt fast praxis endast byte såsom fång, s. k. avtalsbyte.
Däremot faller ägoutbyte inte in under lagens reglering; för detta institut gäller
bestämmelser i jorddelningslagen och lagen om fastighetsbildning i stad.
Ägoutbytesinstitutet synes i viss utsträckning ha kommit att användas inte
endast för att få till stånd bättre fastighetsbildning utan även i syfte att överföra
för visst ändamål lämplig jord från en ägare till en annan. Anledning att
i samband med nu aktuella ändringar i försäljningslagen närmare taga upp
berörda fråga torde dock inte föreligga, bl. a. med hänsyn till att spörsmålet
om ändrade regler för ägoutbyte prövas av fastighetsbildningskommittén, vars
betänkande är att förvänta under innevarande år.
Den av 1946 års riksdag begärda anpassningen av försäljningslagen efter nutida
förhållanden föranleder i första hand en undersökning, i vilken utsträckning
de i lagen upptagna försäljningsskälen behöver överarbetas eller kompletteras.
Kammarkollegiet bär i detta hänseende ansett, att den i 2 § försäljningslagen
givna exemplifieringen av samhällelig nytta — uppkomsten av egna hem
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
eller mindre jordbruk — numera är otidsenlig och bör få en modernare utformning.
Jag delar denna uppfattning och kan i huvudsak ansluta mig till den av
kollegiet föreslagna omformuleringen av stadgandet i förevarande hänseende.
För närvarande gäller att försäljning för främjande av samhällelig nytta får
ske endast av vissa i lagen angivna ägoslag av kyrklig jord. Anledning att bibehålla
denna begränsning synes inte föreligga; den torde för övrigt numera sakna
praktisk betydelse.
Enligt 2 § andra stycket försäljningslagen får kyrklig jord säljas för tillgodoseende
av andra ändamål än de i lagen särskilt angivna, i den mån ändamålet
kan tillgodoses genom expropriation. Genom ändringar i expropriationslagen
194? och 1949 har möjligheterna till expropriation vidgats med sikte på jordbrukets
yttre rationalisering och bostadsförsörjningens behov. Sålunda kan
efter dessa ändringar expropriation ske såväl för stärkande av ofullständigt jordbruk
som för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns
ägo överföra icke tätbebyggd mark för upplåtelse med tomträtt. Redan enligt
gällande lag får alltså kyrklig jord tagas i anspråk för jordpolitiska och bostadssociala
syften. Någon utvidgning av försälj ningsskälen i den förevarande lagstiftningen
för att ytterligare tillgodose dessa ändamål synes inte behövlig.
Då det gäller vissa detaljer i det nu aktuella stadgandet har kammarkollegiet
föreslagit omformulering av den del därav som talar om försäljning av prästgård.
Sådan försäljning förekommer sällan — inte ens den genomgripande pastoratsregleringen
har medfört avhändelser i större utsträckning. Till följd härav finner
jag — i likhet med vad som påpekats i ett remissyttrande — över huvud taget
behov inte föreligga att uttryckligen nämna detta försälj ningsskäl. Behöver
prästgård till följd av ändrade förhållanden säljas, torde det moment i stadgandet
kunna tillämpas, som talar om försäljning »då kyrklig jord eljest på grund av
särskilda omständigheter befinnes icke lämpligen böra bibehållas för sitt ändamål».
Vad härefter angår spörsmålet om prissättningen får jag till en början erinra
om att vid 1949 års ändringar i expropriationslagen formulerades ersättningsregeln
så, att för fastighet som exproprieras skall erläggas lösenskilling motsvarande
fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens
avkastning. Av motiven till bestämmelsen framgår, att avsikten inte varit att
frångå den tidigare gällande principen om full ersättning för det ingrepp, expropriationen
utgör, utan att man endast velat genom den nya formuleringen
bryta en tendens att fastställa ersättningen i överkant.
I kritiken mot nuvarande ordning för försäljning av kyrklig jord har gjorts
gällande, att priserna på tomt- och exploateringsmark hållits för höga och att
därigenom försäljningsmyndigheternas praxis kommit att stå i mindre god överensstämmelse
med den statliga bostadspolitiken.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
Bostadsstyrelsen, som närmast har ansvaret för genomförandet av den av
statsmakterna fastställda bostadspolitiken, tillämpar sedan länge vid värdering
i samband med bostadslångivningen de genom 1949 års lagändring antagna grunderna
för bestämmande av expropriationsersättning. Även vid försäljning av
kyrklig jord för bostadsändamål torde i stort sett dessa grunder användas.
Det måste anses angeläget att en enhetlig värderingsnorm tillämpas vid all
avhändelse av publik jord samt att denna — för att främja den önskvärda samordningen
med bostadspolitiken — uttryckligen anpassas till expropriationslagens
regler. Enligt min mening bör sålunda expropriationslagens värderingsnorm
införas i försäljningslagen. Av det anförda följer att något behov numera
inte kan anses föreligga att tillskapa en jämkningsregel av den innebörd kammarkollegiet
föreslagit.
Till undvikande av missförstånd vill jag slutligen understryka — såsom också
framgått av uttalandena i motiven till 1949 års ändring i expropriationslagen —
att med den föreslagna nya formuleringen inte åsyftas någon försäljning till
underpris av kyrklig jord utan endast en prissättning efter samma regler som i
övrigt gäller för mark, vilken tages i anspråk för allmännyttigt ändamål. Jag
avser att i det följande närmare utveckla vilka myndigheter och andra, som
bör medverka vid bedömningen av frågor om prissättning.
4. Beslutanderätten och besvärsförfarandet
Gällande rätt m. m.
I propositionen återfinnes å s. 21—33 en redogörelse för gällande rätt, decentralisering
vid försäljning av kronojord, kammarkollegiets och stiftskansliutredningens
betänkanden samt remissyttrandena över dessa.
Föredragandeil
Föredraganden anförde i lagrådsremissen.
Beslutanderätten
Den nuvarande ordningen för handläggning av ärenden som avses i försäljningslagen
genomfördes efter beslut vid 1938 ars riksdag. I den proposition, genom
vilken förslag i ärendet förelädes riksdagen, framhöll föredragande departementschefen
att en önskvärd och verksam förenkling i ordningen för behandling
av ärendena kunde åstadkommas främst genom en vidgad decentralisering av
prövningsrätten till kammarkollegiet. För kollegiets beslutanderätt kom en övre
värdegräns av 20 000 kr. att gälla samt därjämte en arealgräns av högst tjugo
hektar jord, varav i sin tur högst tio hektar fick utgöras av inägojord. Dccentraliseringsfrågan
kom dock inte att anses slutgiltigt löst med 1938 års reform.
Den har därefter från skilda utgångspunkter varit föremål för utredning, och olika
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
förslag i ämnet har framlagts. Samtliga utredande instanser har varit ense om
behovet och lämpligheten av en ytterligare decentralisering. Utgångspunkt för
ställningstagandena har därvid varit ett starkt och allmänt omfattat önskemål
att förfarandet vid ärendenas handläggning måste bli enklare och framförallt
mindre tidsödande. Olika uppfattningar har emellertid gjort sig gällande hur
långt decentraliseringen skall sträckas, främst då det gäller vilken eller vilka
myndigheter, som skall anförtros det slutliga avgörandet i ärendena. Två huvudståndpunkter
har därvid framträtt, den ena representerad av kammarkollegiet,
som vill stanna vid utvidgat försäljningsbemyndigande för kollegiet, den andra
av stiftskansliutredningen, vilken föreslår delegation i viss utsträckning också till
stiftsnämnderna. Härjämte har ytterligare en mening framförts, nämligen att
pastoraten skulle få handha försäljningsfrågorna. Vid remissbehandlingen av
förslagen har flertalet instanser förordat att huvudparten av ärendena —
vilka i allmänhet är av enklare beskaffenhet och inte omfattar högre värden —
skall få slutligt handläggas på regional nivå hos stiftsnämnden.
Det från skilda håll framkomna önskemålet om ett snabbare förfarande vid
handläggningen av försäljningsärendena, vilket vitsordats av såväl företagna
utredningar som häröver hörda remissinstanser, finner jag böra i möjligaste mån
tillgodoses. Tidsvinsten synes kunna nås främst på två vägar, nämligen
genom en decentralisering av beslutanderätten av förhållandevis genomgripande
karaktär samt genom en förenkling av själva handläggningsordningen.
En decentralisering bör ske såväl genom att den övre värdegränsen för kammarkollegiets
beslutanderätt höjes som genom att beslutanderätt tillägges stiftsnämnderna.
En delegation till stiftsnämnd förutsätter dock självfallet, att tillräckliga
garantier finns för en fullgod rättslig prövning av ärendena i denna
instans.
Jag kan alltsa inte dela den av bl. a. kammarkollegiet uttalade uppfattningen
att erforderlig tidsvinst kunde uppnås — utan de olägenheter som skulle vara
förenade med en mera vittgående decentralisering — genom att man återupptog
tidigare praxis att meddela generella försäljningstillstånd. Inte heller anser jag
ett överflyttande av beslutanderätten till pastoraten böra ifrågakomma.
Vad beträffar den övre värdegräns, som bör fastställas för stiftsnämndernas
befogenhet i förevarande hänseende, kan jag instämma i den av flertalet remissinstanser
uttalade meningen, att gränsen bör sättas till ett högre belopp än
5 000 kr. som stiftskansliutredningen föreslagit. Sålunda bör, såsom framhållits
från flera håll, gränsen sättas så högt, att normala försäljningar av enstaka
tomter för bostadsändamål regelmässigt kommer att prövas av stiftsnämnd;
hänsyn måste också tagas till förändringar i penningvärde och fastighetsvärden.
Vid remissbehandlingen har i denna fråga huvudsakligen två alternativ framlagts,
dels en höjning till 10 000 kr. och dels en större sådan till 20 000 kr. Denna
högre gräns har förordats av bl. a. bostadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen.
Vid mitt bedömande av frågan har jag inte funnit några betänkligheter mot
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963 J1
den av dessa båda myndigheter förordade värdegränsen. Det är emellertid att
märka, att remissyttrandena avgivits för flera år sedan samt att sedan dess
penningvärdet förändrats och fastighetsvärdena ökat. Jag har tidigare omnämnt,
att i proposition till årets riksdag föreslås, att värdegränsen vid försäljning
genom länsstyrelses försorg av allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom
ändras från nuvarande 15 000 kr. till 25 000 kr. Såsom i det följande kommer
att beröras, ämnar jag föreslå att värdegränserna vid försäljning av kyrklig
jord automatiskt skall följa de ändringar, som kan komma att ske beträffande
Kungl. Maj:ts befogenhet att sälja kronoegendom. På nu anförda skäl finner jag
mig böra förorda att värdegränsen för stiftsnämndernas befogenhet att besluta
i ärendena bestämmes till 25 000 kr.
Vad gäller kammarkollegiets befogenheter att försälja kyrklig jord synes det
utan vidare stå klart, att rätt avsevärd utvidgning bör ske av myndighetens
kompetensområde inte bara till följd av att en mängd rutinärenden bortfaller
utan främst för att avlasta Ivungl. Maj:ts kansli en del av arbetsbördan vid
handläggningen av kyrkoärenden av förevarande slag. Såsom decentraliseringsutredningen
framhållit intager kammarkollegiet beträffande kyrklig jord samma
centrala ställning som de affärsdrivande verken beträffande fast egendom under
deras förvaltning. Det synes därför naturligt att sätta värdegränsen för kammarkollegiets
behörighet till samma belopp, som enligt senaste bemyndigande gäller
som övre gräns för de affärsdrivande verkens rätt att självständigt besluta om
försäljningar, eller 100 000 kr. Härigenom vinnes att området för Kungl. Maj:ts
omedelbara prövning begränsas till att avse endast försäljningsfrågor av den
storleksordning, att de som regel är av väsentlig betydelse för den allmänna
jordpolitiken.
Vid sidan av de sålunda föreslagna värdegränserna torde numera begränsningar
med avseende på markens areal sakna betydelse och därför kunna undvaras.
Arealgränser har inte heller förekommit, då det gällt bemyndiganden för Kungl.
Maj:t och statliga förvaltningsmyndigheter att sälja kronojord.
Enligt vad som inhämtats avgjordes 1960—1962 årligen i medeltal omkring
400 försäljningsärenden med en köpeskilling ej överstigande 25 000 kr., omkring
50 ärenden med en köpeskilling mellan 25 000 kr. och 100 000 kr. samt omkring
15 ärenden, där köpeskillingen översteg 100 000 kr. Av försäljningarna avsåg
70—75 % fastigheter med ett värde av högst 5 000 kr., omkring 10 % fastigheter
värda 5 000—25 000 kr. och återstoden fastigheter med högre värde än 25 000 kr.
Mot bakgrund av detta siffermaterial torde den av mig förordade kompetensfördelningen
mellan kammarkollegiet och stiftsnämnderna medföra, att stiftsnämnderna
kommer att handha huvuddelen av försäljningarna av enstaka tomter
för bostadsändamål, under det att kammarkollegiet kommer att avgöra försäljningsfrågor
beträffande exploateringsområden och andra större objekt. Härmed
kan en förenklad handläggningsordning åstadkommas för de förstnämnda,
som regel rutinmässiga ärendena, samtidigt som kollegiets sakkunskap kan ut
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
nyttjas, då det gäller de stundom mera svårbedömda spörsmål, som kan vara
förknippade med försäljning av mark för exploateringsändamål. Genom koncentrationen
av dessa ärenden till kollegiet torde även beträffande dem en
tidsvinst kunna uppnås.
Lnligt praxis som utbildats inom Kung]. Maj:ts kansli inhämtas bostadsstyrelsens
yttrande över kyrkliga försäljningar av exploateringsmark som underställes
Kungl. Maj:ts prövning. Inom kammarkollegiet tillämpas — i anslutning
till stadgandet i 8 § tillämpningskungörelsen till försäljningslagen — den ordningen
att, så snart meningsskiljaktighet som inte är oväsentlig föreligger
mellan pastorat eller stiftsnämnd och köpare beträffande priset, hör kollegiet
länsstyrelsen, som i sin tur vid behov inhämtar yttrande från länsbostadsnämnden;
om markens värde överstiger 20 000 kr. eller eljest särskild anledning finns
därtill hör kollegiet bostadsstyrelsen. I fråga om försäljningar av kronan tillhörig
jord gäller, såsom framgått av vad jag tidigare anfört, att markförvaltande
myndighet skall höra bostadsstyrelsen vid försäljning av mark för bebyggelseändamål,
där det gäller nybyggnad för permanent bosättning och det föreslagna
priset överstiger 3 000 kr. Om förvaltningsmyndigheten inte kan godtaga styrelsens
uppfattning i prisfrågan, skall ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:t för
avgörande.
Det är otvivelaktigt av största vikt att man vid den nu avsedda lagändringen
beaktar intresset av samordning mellan de villkor, som gäller vid avhändelse av
statlig och kyrklig jord samt principerna för den statliga bostadspolitiken. Samordningen
bör i möjligaste mån tillgodoses på sådant sätt, att inte fördelarna avdecentraliseringen
minskas mer än nödvändigt.
Det anförda leder för mitt vidkommande till följande slutsatser. I ärenden
angående tomt- och exploateringsmark för bostadsändamål bör stiftsnämnden
inhämta yttrande av länsbostadsnämnden och kammarkollegiet yttrande av
bostadsstyrelsen. För att inte onödigtvis fördröja ärendenas avgörande synes
emellertid lämpligt att från skyldigheten att höra bostadsmyndighet undantaga
fall, där ett sådant hörande uppenbart skulle sakna betydelse. I överensstämmelse
med nyssnämnda principer för den statliga försäljningsverksamheten bör
i händelse av oenighet i prisfrågan mellan stiftsnämnd och länsbostadsnämnd
ärendet underställas kammarkollegiet; kollegiet bör därvid i sin tur höra bostadsstyrelsen.
Om kammarkollegiet och bostadsstyrelsen inte kan enas i en prisfråga,
bör ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det torde kunna förutsättas
att sammanjämkning av ståndpunkterna kommer till stånd, där oenigheten gäller
smärre belopp, samt att i fall, där formellt skyldighet att höra bostadsmyndighet
inte kommer att föreligga, stiftsnämnderna och kammarkollegiet ändock
beaktar möjligheten av att under hand samråda med bostadsmyndigheten.
Jag kan inte biträda stiftskansliutredningens uppfattning att hänskjutande till
kammarkollegiet skall ske redan vid oenighet inom stiftsnämnden; en sådan
regel skulle kunna medföra, att decentraliseringen inte fick den avsedda effekten.
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
De farhågor, som bl. a. kammarkollegiet uttalat för att en decentralisering av
beslutanderätten till stiftsnämnderna skulle försvåra genomförandet av den statliga
bostadspolitiken och äventyra enhetligheten i försäljningspraxis, anser jag
vara överdrivna. Jag delar inte heller kollegiets betänkligheter i övrigt beträffande
stiftsnämndernas kompetens att självständigt handha försäljningsverksamheten.
Att döma av det av stiftskansliutredningen åberopade materialet synes till en
början klart, att prissättningen som regel inte vållar stiftsnämnderna några svårigheter.
De nu föreslagna riktlinjerna om hörande av bostadsmyndighet vid
avhändelse av tomt- och exploateringsmark torde utgöra garanti för att sociala
synpunkter kommer att i tillräcklig grad beaktas vid prövning av de från allmän
synpunkt viktiga ärendena. På grund härav och med tanke på stiftsnämndens
kännedom om lokala förhållanden i skilda avseenden anser jag således att
stiftsnämnderna har förutsättningar att självständigt avgöra ärenden inom
den ram som jag föreslagit. Jag vill också erinra om att inom stiftsnämnden
finns sakkunskap att tillgå på såväl det juridiska som det fastighetsekonomiska
området som följd av bestämmelserna i boställsordningen om stiftsnämndernas
sammansättning. Så snart rättsliga frågor förekommer av så kvalificerad art,
att stiftsnämnden inte anser sig kompetent att ensam göra den erforderliga bedömningen,
kan nämnden självfallet införskaffa utredning, i första hand genom
att anlita den lokala sakkunskap som kan finnas, och eljest genom att förfråga
sig hos kammarkollegiet eller annan central myndighet. Redan nu förekommer
att kammarkollegiet på begäran av stiftsnämnd utför arkivutredningar beträffande
viss fastighet eller visst markområde samt avger utlåtanden i juridiska
frågor, t. ex. om de rättsliga förutsättningarna för en försäljning. Det kan vidare
övervägas, att för speciellt invecklade fall göra det möjligt för stiftsnämnden att
underställa ärendet kammarkollegiets prövning.
Jag kan således inte finna, att en delegering av beslutanderätten till stiftsnämnderna
i föreslagen omfattning skulle medföra några olägenheter av betydelse
från allmän synpunkt. Fastmera torde fördelar vinnas inte bara genom
att förfarandet blir enklare och snabbare — vilket ju är det väsentliga syftet
med decentraliseringen — utan även i andra avseenden, såsom bättre personlig
kontakt mellan beslutsmyndigheten och köparen samt mellan nämnda myndighet
och de länsorgan, vilka beröres av ärendena.
Den av mig förordade beslutsordningen bör gälla samtliga slag av ärenden,
som avses i försäljningslagcn. Jag biträder således inte stiftskansliutredningens
uppfattning att ärenden om utbyte och upplåtelse under tomträtt skulle behöva
handläggas i annan ordning.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de bestämmelser, som fordras
för den föreslagna handläggningsordningen i enlighet med de grunder som
nu angivits. Bestämmelserna bör, liksom nu är fallet, intagas i tillämpningskungörelscn
till lagen.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
Kungl. Maj:t torde vidare böra bemyndigas att, i den mån gränserna för
Kungl. Maj:ts befogenhet att sälja kronoegendom eller att till statlig förvaltningsmyndighet
delegera denna rätt skulle komma att genom riksdagsbeslut
förändras, företaga däremot svarande förändring av värdegränserna beträffande
försäljning av kyrklig jord.
Besvär srätten
Vad gäller instansordningen vid anförande av besvär över beslut angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord har stiftskansliutredningen föreslagit, att
kammarkollegiet bör bli sista instans beträffande besvär över stiftsnämnds beslut.
Så till vida biträder jag denna tanke, att besvärsprövning i två instanser
av stiftsnämnds beslut inte rimmar väl med strävandena att få ett snabbare
förfarande. En sådan prövning synes inte heller ur rättssäkerhetsynpunkt nödvändig.
Emellertid innebär den av mig förordade kompetensfördelningen mellan
stiftsnämnd och kammarkollegiet, att försäljningsobjekt av inte obetydliga värden
kan få självständigt handläggas av stiftsnämnderna. Bland annat med hänsyn
härtill bör rätten att besvära sig hos Kungl. Maj:t i ärenden, där beslut
fattats av stiftsnämnd, inte avskäras. Besvären över stiftsnämnds beslut bör
därför få anföras direkt hos Kungl. Maj:t. Denna ordning, som är den normalt
förekommande vid besvär över beslut av stiftsnämnd, har också förordats av de
remissorgan, som yttrat sig i frågan.
Vad angår besvärsrättens utformning i övrigt, så är både stiftsnämnd och
kammarkollegiet otvivelaktigt sådana förvaltande myndigheter som åsyftas i
1954 års besvärstidslag. I likhet med stiftskansliutredningen finner jag att den
föreslagna nya besvärsbestämmelsen bör utformas med tanke härpå. Besvärstiden
blir således tre veckor, för menighet fem veckor, från det klaganden fick
del av beslutet.
Regeln förutsätter naturligen, att beslut förses med besvärshänvisning samt
att den beslutande myndigheten efter sedvanliga förvaltningsrättsliga grunder
delger beslutet envar som detta rör. I fråga om kretsen av besvärsberättigade
sker ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller och något uttryckligt
angivande av dem som får anföra besvär synes inte erforderligt.
För att undvika onödigt remitterande då besvär anförts synes lämpligt, att
besvärsinlagan skall inges inte till besvärsmyndigheten utan till den myndighet,
som fattat det överklagade beslutet. Denna ordning överensstämmer också med
senare tids lagstiftning på andra områden och kommer enligt uppgift att upptagas
i besvärssakkunnigas förslag till ny allmän lag om förvaltningsförfarandet.
Beträffande ingivandet gäller i övrigt lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål
och ärenden som tillhör stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända
handlingar med posten m. m., och den föreslagna regeln är avfattad med beaktande
härav.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963 15
Lagrådet
Granskningen av lagförslaget har beträffande 5 § föranlett följande uttalande
av lagrådet.
Enligt den nu gällande lydelsen av paragrafens första stycke ankommer prövningen
av frågor om tillstånd till försäljning av kyrklig jord å kammarkollegiet
eller i vissa fall Kungl. Maj:t. Bestämmelser om den närmare handläggningen av
försäljningsärendena givas i lagens tillämpningskungörelse, utfärdad den 20
januari 1939. Där stadgas att ansökan om förvärv av kyrklig jord skall ställas
till kammarkollegiet och ingivas till stiftsnämnden. Denna skall låta verkställa
utredning i ärendet och höra vederbörande rättsägare samt därefter med eget
utlåtande överlämna handlingarna i ärendet till kammarkollegiet. När lagakraftvunnet
beslut om tillstånd föreligger, skall stiftsnämnden med sökanden avsluta
vederbörligt avtal samt utfärda köpe- eller bytesbrev.
Enligt den föreslagna nya lydelsen av 5 § första stycket skall det för ett avsevärt
antal fall ankomma på stiftsnämnden att pröva och avgöra tillståndsfrågan.
Avsikten torde vara att stiftsnämnden skall bibehållas vid sin funktion i fråga
om avslutandet av vederbörande köpeavtal. Stiftsnämnden skulle sålunda kunna
komma att meddela tillstånd till en försäljning som nämnden själv sedan ombesörjer.
Om man skulle försöka undvika denna oegentliga konstruktion — t. ex.
genom att tillägga stiftsnämnden rätt att, under vissa i lagen angivna förutsättningar,
försälja kyrklig jord och behålla det egentliga tillståndsförfarandet
endast för de fall, som enligt förslaget skulle förbehållas kammarkollegiets eller
Kungl. Maj:ts avgörande — skulle emellertid en genomgripande ändring av lagens
huvudgrunder erfordras. Med hänsyn härtill och med beaktande av det praktiska
behov, som föranlett det nu föreliggande ändringsförslaget, vill lagrådet ej
motsätta sig förslagets utformning. Lagrådet vill emellertid därvid understryka
angelägenheten av att i de nya tillämpningsföreskrifterna till lagen noga angives
vilka beslut i det enskilda ärendet som skola ankomma på stiftsnämnden
och framför allt att det klargöres, till vilket beslut av stiftsnämnden besvärsförfarandet
i själva frågan om försäljning eller ej skall anknytas.
Med den föreslagna ändringen i paragrafens andra stycke avses, att den besvärstid
skall gälla som angives i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan
mot förvaltande myndighets beslut, d. v. s. tre veckor — för menighet fem veckor
— från det klaganden erhöll del av beslutet. Enligt 1954 års lag skola emellertid
dessa besvärstider gälla allenast om ej annat följer av lag eller författning.
I ecklesiastika boställsordningen, som upptar de grundläggande bestämmelserna
om stiftsnämnd, föreskrives i 58 § första stycket, att klagan över stiftsnämnds
beslut må föras hos Konungen genom besvär, vilka skola ha inkommit
till vederbörande statsdepartement senast å trettionde dagen från den dag, klaganden
erhöll del av beslutet; denna föreskrift lärer visserligen avse allenast
ärenden enligt ecklesiastika boställsordningen men har ej uttryckligen begrän
-
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
sats till sådana ärenden. Med hänsyn härtill hade det varit önskvärt, att detta
lagrum nu ändrades till överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande
ärenden angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord. På grund av det samband
som råder mellan föreskriften i nämnda lagrum och vissa andra besvärsregler
— såsom 57 § ecklesiastika boställsordningen, 26 § ecklesiastika arrendestadgan
den 29 juni 1945 och 13 § lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond —
synes det emellertid erforderligt, att besvärsbestämmelserna på förevarande område
göras till föremål för en allmän översyn. För lagrådet har upplysts, att så
snarast kommer att ske. Vid sådant förhållande kan lagrådet godtaga, att 58 §
ecklesiastika boställsordningen nu lämnas oförändrad. Lagrådet förutsätter emellertid
härvid, att i tillämpningsföreskrifterna till försäljningslagen angives att
besvärstiden är den i 1954 års lag föreskrivna och att det åligger stiftsnämnden
att meddela besvärshänvisning.
Föredraganden
I anledning av lagrådets utlåtande har föredragande statsrådet uttalat.
Vad lagrådet anfört i fråga om den närmare utformningen av stiftsnämndernas
beslutanderätt i ärenden, som avses i försäljningslagen, torde böra beaktas
vid utarbetandet av nya tillämpningsföreskrifter till lagen.
På grund av vad lagrådet påpekat i anslutning till den föreslagna nya
besvärsbestämmelsen i 5 § andra stycket försäljningslagen vill jag framhålla, att
jag har för avsikt att snarast låta inom ecklesiastikdepartementet göra en översyn
av besvärsbestämmelserna på förevarande område. Jag delar lagrådets uppfattning
att i tillämpningsföreskrifterna till lagen bör anges, att det åligger stiftsnämnd
att meddela besvärshänvisning. I besvärshänvisningen skall självfallet
besvärstiden anges.
Motionen I: 746
Motionären behandlar först förslaget att stiftsnämnd skall erhålla befogenhet
att avgöra ärenden rörande försäljning av fast egendom med värde av högst
25 000 kr., varvid beträffande tomt- och exploateringsmark skyldighet föreligger
att höra länsbostadsnämnden. Motionären anför härom.
Utan att begå någon överdrift torde erfarenhetsmässigt kunna sägas att detta
i realiteten i rätt hög grad gör försäljningen till ett mellanhavande mellan den
värderande boställsnämndsordföranden och stiftssekreteraren samt en lokal länsbostadsnämnd.
De priser som då sättes vid mindre förvärv påverkar i sin mån
de ortens pris som spelar en avgörande roll även vid större värderingar. Även
kammarkollegiums samt Kungl. Maj:ts beslut i markförsäljningsfrågor röner
således inverkan därav.
Den kyrkliga jordens särställning ur rättslig synpunkt gör den ömtålig i detta
hänseende. Och ägarnas — i regel kommunala enheters — rättssäkerhet kan
komma att röna starkt ökat beroende av besluten i prissättningsfrågor både med
hänsyn till den ökade efterfrågan på församlingarnas-pastoratens jord, som torde
ligga till grund för propositionens förslag och den, man frestas att säga, absoluta
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963 17
vissheten att statsmakternas penningvärdeförsvagande verksamhet torde komma
att fortsätta.
En annan sak är att även de bostadssociala synpunkterna knappast kan främjas
av att den enhetlighet, som dock nu förefinnes vid bedömande av försäljning
av kyrklig jord, liksom den centrala kontakten med bostadsstyrelsen, väsentligen
försvagas enligt propositionens förslag. Ett antal stiftsnämnder med kanske
olika bedömningsgrunder i kontakt med ungefär dubbelt så många länsbostadsnämnder
ger icke fast grund för varken ägarnas rättssäkerhet när det gäller att
frånhändas marken eller statens intresse av enhetlighet vid de bostadssociala
avvägningarna. Propositionens förslag synes därför böra på denna punkt avslås.
Motionären anför vidare att pastoraten har helt andra möjligheter än stiftsnämnderna
att företräda lokala synpunkter samt bedöma sökandens person och
lämpligheten av ifrågasatta avstyckningar och försäljningar. I motionen uttalas
därefter.
Propositionens förslag synes i anknytning till lagen om försäljning av kyrklig
jord och därtill hörande tillämpningsföreskrifter avse att ansökan om förvärv
skall inges till stiftsnämnden även om avgörandet ligger hos kammarkollegium
eller Kungl. Maj:t. Stiftsnämnden har att därefter föranstalta om värdering,
varefter prisfrågan underställes pastoratet för yttrande.
Ansökan om förvärv av kyrklig jord bör givetvis ställas till den som beslutar i
frågan. Det framstår som ur alla synpunkter lämpligt att en ansökan om förvärv
av kyrklig jord, oavsett om det är den ena eller andra myndigheten som
har avgörandet, dock bör inges till den myndighet som förvaltar egendomen,
dvs. i regel till pastoratet, samt därifrån med yttrande över dels lämpligheten
att avyttra den avsedda marken till angivet ändamål, dels också över sökandens
lämplighet sändes till stiftsnämnden, som har att ombesörja värdering. Att
pastoratet också efter värderingen liksom nu får tillfälle taga ställning till åsatt
pris är naturligt. Här föreslaget förfarande överensstämmer med den sidan
av senaste pastoratsindelningsreform som avsåg att skapa förvaltningsmässigt
starkare kommunala enheter bättre lämpade att företräda de intressen de har att
vårda.
Motionären understryker slutligen att propositionens förslag om förkortning
av klagotiden över kammarkollegiums beslut är synnerligen starkt motiverat.
Enligt motionären kan man erhålla ytterligare tidsvinst, om den i tillämpningsföreskrifterna
angivna tidsfristen för sökanden att avgiva förklaring att avsikt
föreligger att fullfölja avsett markförvärv och att godkänna åsatt pris minskas
från nuvarande trettio dagar till förslagsvis tio dagar.
5. Övriga frågor
Jordförvärvslagens tillämplighet på kyrklig jord
Lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen) är tillämplig, såvitt nu är i fråga, på förvärv av sådan
kyrklig jord som inte civilrättsligt tillhör kronan. Kammarkollegiet har i sitt
betänkande förordat, att försäljning enligt försäljningslagen inte skall behöva
godkännas av lantbruksnämnden. Under hänvisning till att chefen för jordbruks
-
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
departementet i proposition detta år förordat anstånd med reformering av jordförvärvslagstiftningen,
har föredragande statsrådet uttalat att lösning av hithörande
spörsmål bör ske samtidigt och att kammarkollegiets förslag icke för
närvarande bör föranleda någon åtgärd.
Upplåtande av kyrklig jord under tomträtt
Enligt 4 § försäljningslagen kan, när för särskilt fall omständigheterna föranleda
därtill, medgivande lämnas till upplåtelse under tomträtt av tomt på
område som hör till kyrklig jord, om området planlagts för bebyggande.
Tomträttsinstitutet har kommit till ringa användning beträffande kyrklig jord.
Det oaktat synes det dock enligt föredragande statsrådet lämpligt att i samband
med den nu föreslagna revisionen av reglerna om försäljning av kyrklig jord
bringa stadgandet i 4 § försäljningslagen i överensstämmelse med bestämmelserna
i nyttjanderättslagen inom rättsområdet. I propositionen förordas därför,
att nämnda lagrum i försäljningslagen ges en generellt avfattad lydelse av innebörd,
att upplåtelse under tomträtt får ske av kyrklig jord oavsett dess karaktär,
om omständigheterna i det enskilda fallet föranleder därtill.
Försäljningslagens konstitutionella natur
Efter att å s. 40—43 i propositionen ha lämnat uppgifter till ledning för ett
bedömande av frågan anför föredragande statsrådet i lagrådsremissen.
Vid prövning av vad sålunda förekommit finner jag visserligen övervägande
skäl tala för att kyrkliga försäljningslagen varken åtnjuter privilegieskydd
eller i och för sig bör behandlas som kyrkolag. Särskilt har jag härvid
beaktat statsmakternas ställningstaganden vid de senaste ändringarna i lagen,
därvid Kungl. Maj:ts beslut inte föranlett några uttalanden av konstitutionsutskottet,
samt vad kammarkollegiet anfört i sitt yttrande över kyrkomöteskommitténs
betänkande. Frågan är emellertid otvivelaktigt oklar och
majoriteten inom nämnda utredning liksom flertalet remissinstanser har ansett
att lagen, som tillkommit efter lagrådets hörande och med kyrkomötets samtycke,
har kyrkolags karaktär. De nu aktuella ändringarna i lagen innebär vidare
bl. a. en ändring av dess i 2 § upptagna grundläggande bestämmelse. På grund
härav anser jag att, därest behandlingen i lagråd och riksdag inte föranleder
till annat, detsamma även bör underställas årets kyrkomöte för godkännande.
Jag vill emellertid redan nu framhålla, att detta förfaringssätt inte bör föranleda,
att varje ändring av ifrågavarande lag, som eventuellt senare kan bli aktuell,
behöver behandlas i sådan ordning. I denna del må endast hänvisas till vad
majoriteten inom kyrkomöteskommittén anfört om betydelsen för innebörden av
kyrkolagsbegreppet av den s. k. formella lagkraften samt vad justitiekanslersämbetet
i denna del uttalat i sitt yttrande över nämnda kommittéförslag.
Lagrådet har i denna del anfört följande.
Föredragande statsrådet har på anförda skäl funnit ändringarna i lagen böra
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
underställas kyrkomötet för godkännande men framhållit, att detta förfaringssätt
inte bör leda till att varje ändring av lagen, som eventuellt senare kan bliva
aktuell, behöver behandlas i sådan ordning. Föredraganden har därvid hänvisat
till uttalanden av majoriteten inom kyrkomöteskommittén och synes ha
åsyftat vad kommittémajoriteten anfört därom att vid ändring av sådana bestämmelser
i kyrkolag, vilka efter sitt innehåll uppenbarligen icke äro av kyrkolags
natur, av praktiska skäl kunde vara försvarligt att ej iakttaga proceduren
enligt § 87 mom. 2:o regeringsformen. I anledning av det sagda må framhållas,
att ett frångående på lämplighetsskäl av den i grundlagen föreskrivna proceduren
för lagändring icke ansetts kunna förekomma vid ändring av civil- och kriminallag;
att intaga en annan ståndpunkt med avseende å ändringar i lag, som
tillkommit i den för kyrkolag stadgade ordningen, möter uppenbara betänkligheter.
Förfarandet att i lag, som tillkommit i sådan ordning, genomföra ändringar
utan kyrkomötets hörande bör tillämpas med stor varsamhet och kunna
ifrågakomma blott vid bestämmelser av ringa vikt, rörande vilka det kan sägas,
att de egentligen höra hemma i annan författning än sådan av kyrkolags natur.
Processuellt representantskap för kyrklig jord
Beträffande den nuvarande ordningen samt stiftskansliutredningens uttalanden
och remissyttrandena häröver hänvisar utskottet till s. 43 och 44 i propositionen.
Föredragande statsrådet har i denna del uttalat.
Ansvaret för den rättsliga vården av den ecklesiastika jorden är, såsom framgått
av det sagda, fördelat på flera händer.
Redan genom 1932 års boställsreform överfördes domkapitlens och länsstyrelsernas
uppsikt över den ekonomiska förvaltningen av prästboställena på de nyinrättade
stiftsnämnderna. Godkännes det tidigare behandlade förslaget att
decentralisera beslutanderätten vid försäljning av kyrklig jord, kommer också
det stora flertalet försäljningsärenden att slutligt handläggas av stiftsnämnden.
Genom sina åligganden att själv förvalta eller ha tillsyn över annans förvaltning
av den kyrkliga jorden samt genom sin sammansättning av sakkunskap på hithörande
frågor synes stiftsnämnden, såsom också framhållits av ett flertal remissinstanser,
vara bättre skickad än domkapitlet att handlägga även övriga
frågor av rättslig natur rörande den kyrkliga jorden. Vid sidan av försäljningsärendena
utgör dessa endast en ringa del. Härtill kommer att den föreslagna överflyttningen
synes i sin mån bidraga till förenkling av arbetet på stiftskanslierna.
Då frågan om ändringar i stiftsmyndigheternas inbördes kompetens ur denna
synvinkel behandlades i propositionen 1960: 101, uttalade sig också föredragande
departementschefen för att en överflyttning kom till stånd. På grund av det nu
anförda får jag förorda, att stiftskansliutredningens förslag om överflyttning av
representantskapet genomföres, vilket lämpligen bör ske samtidigt som den
ändrade ordningen för handläggning av försäljningsärenden blir tillämplig.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
Vad slutligen gäller det formella förfarandet för åtgärdens genomförande har
kyrkomöteskommittén ansett, att även om gränserna för de olika organens åligganden
i hithörande frågor är flytande, torde dock domkapitel och länsstyrelse
— vid sidan av kammarkollegiet — vara de myndigheter som i främsta
hand har att tillvarata det allmännas intressen rörande den kyrkliga egendomen
samt att i så måtto artikel 5 av privilegierna fortfarande gäller.
Kammarkollegiet har å sin sida — som tidigare anförts — hävdat att någon
privilegierad rätt till jorden inte längre finns samt att inte heller bestämmelsen
om talan för jorden lär kunna betraktas som ett privilegium.
Jag har tidigare uttalat som min mening, att övervägande skäl talar för att
den kyrkliga försäljningslagen inte åtnjuter privilegieskydd. I vad mån den
rättsliga representation, varom nu är fråga, alltjämt innefattas i artikel 5 av
privilegierna finner jag vara ett spörsmål som är något mera tveksamt. Oavsett
hur härmed förhåller sig kan enligt min åsikt den nu förordade överflyttningen
inte anses innebära förändring av innehållet i det privilegieskydd, som till äventyrs
kan kvarstå; överflyttningen från den ena myndigheten till den andra inom
stiftsstyrelsen får fastmera ses som ett naturligt led i en strävan att få en klar
kompetensfördelning inom styrelsen i fråga med beaktande av den olika sakkunskap
de två myndigheterna representerar.
Med hänsyn till lagrummets nuvarande avfattning finner jag vidare någon
ändring i 26 kap. 5 § kyrkolagen inte erforderlig. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser om stiftsnämnds behörighet i
förevarande avseende, vilka lämpligen bör inflyta i instruktionen för stiftsnämnderna.
I samband härmed torde även böra uppmärksammas i vad mån det inbördes
förhållandet mellan kammarkollegiets och stiftsnämnds kompetens i hithörande
frågor behöver göras till föremål för översyn.
I förevarande sammanhang är av intresse ett av högsta domstolen den 19
april 1963 meddelat beslut, vari angående domkapitels talerätt följande uttalats.
I femte punkten prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 stadgas, att
ingen må kyrkoägor under någon praetext klandra, kvälja eller avhända eller
därpå någon dom taga, förrän saken är given landshövdingen och domkapitlet
till känna och deras fullmäktige kunna till nästa ting tillstädes komma, när
därom rannsakas och dömas skall; där ock någon tvist om sådana ägors återvinnande
uppkomma skulle, då bör landshövdingen tillika med en av konsistorium
träda tillhopa och taga sig an samma ägors lagliga försvar, så att varken
förlikning eller dom, som dem oveterligen sker, må hava någon kraft.
Genom de anförda bestämmelserna har domkapitlet tillförsäkrats talerätt i
där avsedda rättegångar angående kyrkoägor. Denna talerätt kvarstår oavsett
den kammarkollegiet i verkets instruktioner ålagda skyldigheten att utföra talan
för kyrklig jord. På domkapitlet ankommer därvid att försvara jämväl det
intresse församlingen har att bevaka.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963 21
Utskottet
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har sedan lång tid kritik riktats
mot gällande ordning för försäljning av kyrklig jord. Sålunda uttalade riksdagen
år 1946 att det var nödvändigt dels att anpassa reglerna härom efter de
socialt motiverade kraven på tillgång till jord för bostadsändamål och för jordbrukets
rationalisering och dels att göra förfarandet enklare och smidigare.
Betänkanden i frågan har därefter avlämnats av kammarkollegiet 1951 och av
stiftskansliutredningen 1956. Sedan betänkandena remissbehandlats och ärendet
numera färdigberetts inom ecklesiastikdepartementet framlägges i förevarande
proposition förslag om ändringar i 1927 års lag om försäljning av kyrklig
jord m. m.
I propositionen föreslås först att reglerna om försälj ningsskäl och prissättning
moderniseras. Den i lagen gjorda exemplifieringen av de ändamål, för vilka försäljning
får ske, har ansetts såsom otidsenlig och därför erhållit en ny utformning.
Vad gäller prissättningen förordas att expropriationslagens värderingsnorm
skall införas. Priset skall således motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt
till ortens pris och fastighetens avkastning. Utskottet har ingen erinran
mot propositionens förslag i dessa delar.
Vidare förordas i propositionen betydelsefulla ändringar i beslutanderätten och
besvärsförfarandet. Förslaget innebär sålunda en decentralisering av ärendenas
avgörande så att i motsats till vad nu är fallet stiftsnämnd självständigt skall få
handlägga vissa försäljningar. Stiftsnämndens befogenhet skall emellertid inskränkas
till att avse fast egendom med ett värde av högst 25 000 kr. I fråga om
tomt- och exploateringsmark skall det ock åligga stiftsnämnd att som regel
inhämta yttrande från länsbostadsnämnden. Värdegränsen för kammarkollegiets
beslutanderätt föreslås höjd till 100 000 kr. med skyldighet beträffande mark av
nyss angivet slag att höra bostadsstyrelsen. Den förra värdegränsen är anpassad
efter länsstyrelsens befogenhet att försälja allmänna arvsfonden tillhörig fast
egendom och den senare efter de affärsdrivande verkens rätt att besluta om
försäljning. I anslutning härtill föreslås att riksdagen måtte bemyndiga Ivungl.
Maj:t att, i den mån angivna värdegränser för kronoegendom skulle komma att
ändras genom riksdagens beslut, företaga däremot svarande justering av värdegränserna
beträffande försäljning av kyrklig jord. Vidare uppdrages i propositionen
riktlinjer för handläggningen av försäljningsärenden, vilka enligt propositionen
avses skola intagas i omarbetade tillämpningsföreskrifter utfärdade av
Kungl. Maj:t. Beträffande besvärsrätten förordar föredragande statsrådet att
talan mot stiftsnämnds avgörande — liksom mot av kammarkollegiet meddelat
beslut — skall föras direkt hos Kungl. Maj:t samt att 1954 års besvärstidslag
skall göras tillämplig på nu ifrågavarande ärenden.
Avslag å propositionen, såvitt därigenom framlagts förslag att överföra avgörandet
vid försäljningsärenden till viss del från kammarkollegium till stiftsnämnd,
yrkas i motionen I: 764. Motionären anför, att ett genomförande av
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
denna decentralisering i rätt hög grad skulle göra försäljningarna till ett mellanhavande
mellan den värderande boställsnämndsordföranden och stiftssekreteraren
samt en lokal länsbostadsnämnd. De priser som då sättes vid mindre förvärv
påverkar enligt motionären i viss mån ortens pris, som spelar en avgörande
roll även vid värderingar av större objekt. Motionären anser vidare att de
bostadssociala synpunkterna knappast främjas, då den enhetlighet som nu finnes
vid bedömande av försäljning av kyrklig jord väsentligt kommer att försvagas.
I motionen hemställes därjämte att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t gör vissa uttalanden beträffande utformningen av tillämpningsföreskrifterna.
Under åberopande av att pastoraten har de bästa möjligheterna att företräda
lokala synpunkter förordas sålunda att framställning om förvärv skall
ställas till den myndighet som har att avgöra ärendet men inges för yttrande till
den som har att förvalta egendomen, dvs. i regel till vederbörande pastorat.
Dessutom föreslår motionären i syfte att ytterligare minska handläggningstiden,
att det måtte övervägas att avkorta den enligt tillämpningskungörelsen gällande
tidsfristen av trettio dagar för sökanden att dels godkänna åsatt pris i samband
med värdering av marken och dels avgiva förklaring att avsikt föreligger att
fullfölja avsett markförvärv.
Utskottet delar den allmänt uttalade uppfattningen att den hittillsvarande
ordningen vid försäljning av kyrklig jord har åtskilliga olägenheter. Således är
förfarandet omständligt och mycket tidsödande. Det torde till exempel ej vara
ovanligt att handläggningen av ett försäljningsärende tar inemot två år i anspråk.
Nackdelarna har varit särskilt påtagliga då kyrkoegendomen ofta är
centralt belägen och därigenom väl lämpad för bebyggelseändamål. Utskottet
hälsar därför med tillfredsställelse de i propositionen föreslagna ändringarna i
handläggningsordningen, vilka väl synes tjäna sitt syfte att förenkla förfarandet
och skapa möjligheter till avsevärt snabbare beslut. I likhet med föredragande
statsrådet anser utskottet att de farhågor som från några håll uttalats om
stiftsnämndernas bristande kompetens att självständigt handha försäljningsverksamheten
är betydligt överdrivna. Utskottet vill härvid understryka att den
i propositionen angivna fördelningen innebär att under stiftsnämndernas bedömande
i huvudsak endast faller försäljning av enstaka tomter för bostadsändamål.
Stiftsnämnderna skall vidare regelmässigt höra länsbostadsnämnder,
och vid oenighet i prisfrågan skall ärendet underställas högre myndighet. Vad
beträffar de rättsliga frågor av stundom svårbedömd art, som kan uppstå vid
försäljning av kyrklig jord, får utskottet erinra om att juridisk sakkunskap är
representerad inom stiftsnämnden och att stiftsnämnden såsom föredragande
statsrådet påpekat har möjlighet att införskaffa utredning från kammarkollegiet
eller annan central myndighet. Med hänsyn till vad sålunda anförts avstyrker
utskottet bifall till motionens avslagsyrkande och biträder de av föredragande
statsrådet framlagda förslagen angående beslutanderätten och besvärsförfarandet.
Beträffande motionens hemställan i övrigt får utskottet anmärka att redan
enligt nu gällande tillämpningsföreskrifter pastorat skall höras i försäljnings
-
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1963
ärenden. Sättet härför ävensom möjligheten att avkorta de av motionären
åsyftade tidsfristerna torde det emellertid få ankomma på Kungl. Maj:t att
pröva i samband med den översyn av tillämpningskungörelsen som skall ske
efter det nu framlagda lagförslagets genomförande. Utskottet anser därför att
motionen i dessa delar ej bör föranleda någon riksdagens åtgärd. I detta sammanhang
vill utskottet emellertid understryka vikten av att vid försäljning av
kyrklig jord nära samarbete äger rum med de fastighetsbildande myndigheterna
och att anvisningar härom lämnas i tillämpningsföreskrifterna.
I propositionens sista del upptages ytterligare några spörsmål till behandling.
Sålunda uttalar föredragande statsrådet att prövningen av en av kammarkollegiet
föreslagen ändring i jordförvärvslagstiftningen, såvitt den är tillämplig
på kyrklig jord, bör anstå i avbidan på den förestående reformeringen av denna
lagstiftning. Utskottet har ingen erinran häremot. Likaledes tillstyrker utskottet
vad i propositionen föreslagits om ny lydelse av stadgandet beträffande upplåtelse
av kyrklig jord under tomträtt och om överflyttning till stiftsnämnd av
den befogenhet som för närvarande tillkommer domkapitlet att i rättsligt avseende
bevaka den kyrkliga jordens intressen vid domstolar och andra myndigheter.
Utskottet får slutligen uttala, att utskottet i likhet med föredragande
statsrådet och lagrådet anser att för de föreslagna lagändringarnas genomförande
erfordras samtycke av allmänt kyrkomöte.
Utskottet får således hemställa,
att riksdagen med avslag å motionen I: 764 måtte bifalla
förevarande proposition, nr 135.
Stockholm den 14 maj 1963
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Göran Karlsson*,
Ebbe Ohlsson*, Kristiansson, Georg Carlsson, Åkesson och Erik Jansson*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Wachtmeister,
Johansson i Öckerö, Svenning, Ilamrin i Kalmar, Grebäck* och Hammarberg.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1963:297 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den lf januari 1927 s. 6 i texten