Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående vissa anspråk enligt vattenlagen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 457 i första kammaren av herr Ringabg och nr 671 i andra kammaren av herr Hedin.

1963-10-22 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:31, Utlåtande i anledning av motioner angående vissa anspråk enligt vattenlagen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 457 i första kammaren av herr Ringabg och nr 671 i andra kammaren av herr Hedin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

1

Nr 31

Utlåtande i anledning av motioner angående vissa anspråk enligt

vattenlagen.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 457 i första kammaren av herr Ringabg och

nr 671 i andra kammaren av herr Hedin.

I motionerna, som är likalydande, erinras om den ringa kännedom man

f. n. har om reaktionsförloppet hos det organiska livet i sådana vattenområden,

som blir föremål för uppdämning och vattenreglering eller som utgör

recipient för förorenat vatten. Enligt motionärerna råder numera enighet

om att korttidsregleringar har synnerligen menlig inverkan på allt organiskt

liv i vattnet och ytterst på fiskens fortplantning och livsbetingelser. Inverkan

av långtidsregleringar och avloppsföretag anses däremot vara mera tveksam

och ett klarläggande av skadeverkningarna fordrar långvariga undersökningar

av de berörda vattenområdena. Motionärerna anser mot bakgrund

av det nu sagda aitt en förlängning är påkallad av gällande tidsfrister för anhängiggörande

av anspråk på ersättning för s. k. oförutsedd skada. I motionerna

hemställes därför »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställa om förslag till sådan ändring i vattenlagen och i lagen om vissa

åtgärder i vatten vid krig m. m. att vattendomstol efter fiskeristyrelsens

hörande medgives att i varje enskilt fall fastställa den tidsfrist inom vilken

anspråk på ersättning för förlust, skada eller intrång, som icke förutsetts

av vattendomstolen, skall utan stämning kunna upptagas till prövning».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till

motionen II: 671.

Över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtanden från vattenöverdomstolen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet

och fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion. På begäran

av utskottet har därjämte yttrande avgivits av Svenska vattenkraftföreningen.

Gällande rätt in. in.

Rätten att utföra arbeten för byggande i vatten till men för annan är i

regel beroende av vattendomstols eller synemäns tillstånd. Med byggande i

vatten förstås enligt motiven till vattenlagen varje anläggning eller åtgärd

av mera stadigvarande natur, som berör ett vattenområde, oavsett det ända1

—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 31

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

mål som avses med anläggningen eller åtgärden. Förutsättningarna för att

tillstånd skall kunna erhållas till byggande i vatten anges i 2 kap. 2—41 §§

vattenlagen. Genom stadgande i 2 kap. 38 § nämnda lag har åtskilliga arbeten

i vatten som sker huvudsakligen för vissa speciella ändamål undantagits

från de allmänna bestämmelserna och i stället underkastats särskilda regler

i andra delar av vattenlagen. Anläggande av vattentäkt, varmed förstås anläggning

för tillgodogörande av grundvatten, behandlas i 2 kap. 42—61 §§,

vattenreglering i 3 kap., allmän farled i 5 kap., allmän flottled i 6 kap., torrläggning

av mark i 7 kap. samt avledande av kloakvatten och industriellt

avloppsvatten i 8 kap. Genom hänvisning till de allmänna bestämmelserna

om byggande i vatten har dessa i betydande utsträckning gjorts tillämpliga

även i fråga om de specialreglerade områdena. I sammanhanget må anmärkas

att medan särbestämmelser meddelats för tillgodogörande av grundvatten

för vattenförsörjningsändamål beträffande bortledning av ytvatten

för samma ändamål de allmänna bestämmelserna gäller.

Där genom vattendomstols utslag lämnas medgivande att bygga i vatten,

skall enligt It kap. 62 § 1 mom. vattenlagen utslaget innehålla noggranna

bestämmelser om de villkor, som må vara behövliga för tillgodoseende av

allmän och enskild rätt, däribland den ersättning som skall utgå till följd

av företaget, i den mån ej prövning därav jämlikt 9 kap. 47 § samma lag

göres beroende på särskild talan eller bestämmelser därom skall träffas i

den för expropriation stadgade ordningen. I regel får åtgärd till förfång för

annan icke vidtagas, innan föreskriven ersättning guldits (9:66). I sammanhang

med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller anläggande

av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen

medgives, skall enligt It kap. 63 § samma lag vattendomstolen vidare

bestämma viss tid, i regel ej överstigande tio år, inom vilken arbetet skall

vara fullbordat.

Rättsverkan av ett lagakraftvunnet beslut är såvitt angår bl. a. ersättningsfrågan

i viss mån begränsad. Enligt 2 kap. 24 § första stycket vattenlagen

gäller sålunda att där genom byggnad, som verkställts i enlighet med

sådant beslut, eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse

med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets

meddelande icke förutsetts av vattendomstolen, den som lider skadan eller

intrånget äger lramställa anspråk på ersättning. För att kunna upptagas

till prövning skall sådant anspråk anmälas hos domstolen inom fem år

eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen kan ha föreskrivit i

sitt utslag. Tiden räknas från utgången av den för byggnadens fullbordande

eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Är skada

eller intrång som avses i första stycket av betydenhet, må jämlikt lagrummets

andra stycke inom samma tid talan föras om meddelande av sådana

ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet och vidtagande på

ägarens bekostnad av sådana förändringar i byggnadens anordnande, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

utan att förnärma tredje mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig

olägenhet är ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan

eller intrånget för framtiden. Talan enligt andra stycket anhängiggöres

genom stämning till vattendomstolen.

Till belysande av stadgandets innebörd återges följande uttalande ur

af Klintberg, Om byggande i vatten enligt 2, 3 och 5 kap. vattenlagen s. 131 f).

Stadgandets förarbeten ge----vid handen, att ersättning för oförut
sedd

skada skall kunna utgå icke endast då domstolen i byggnadsmålet helt

förbisett frågan, huruvida skada i det ifrågavarande hänseendet vore att

befara. Oförutsedd skada i lagrummets mening torde föreligga även då domstolen

haft sin uppmärksamhet riktad på saken men därvid gjort en felbedömning

antingen på det sätt att den som det efteråt visat sig felaktigt

-—- ansett att ingen skada alls skulle uppkomma och därför ogillat ett framställt

ersättningsanspråk eller ock så att den bedömt skadan som mindre än

den i verkligheten blivit, i vilket fall ersättning utdömts med alltför lågt

belopp. Det bör emellertid framhållas, att felaktigheten i domstolens tidigare

bedömning måste ha hänfört sig till uppkomsten eller omfattningen av

skadan. Den omständigheten att en skada, som till hela sin omfattning

beaktats i byggnadsmålet, däri åsatts ett för lågt värde medför icke rätt till

omprövning enligt 2: 24.

I fråga om de specialreglerade företagen för byggande i vatten meddelas,

såvitt nu närmast är av intresse, bestämmelser om talan rörande oförutsedd

skada av vattentäkt i 2 kap. 51 § samt av avloppsföretag i 8 kap. 40—42 §§.

Bestämmelserna avviker i vissa hänseenden från 2 kap. 24 §. Sålunda kan

beträffande vattentäkt den längsta tid, inom vilken talan om oförutsedd

skada kan föras, av vattendomstolen förlängas ända till 20 år. Detta har enligt

motiven (se SOU 1937:35 s. 78) ansetts påkallat, enär det kan dröja

någon tid innan ett tillstånd att tillgodogöra grundvatten till fullo utnyttjas.

Innan så skett och ytterligare åtminstone något år förflutit kan i allmänhet

icke ens för år med normal vattentillgång bedömas, i vilken omfattning vattentäkten

vållat oförutsedd skada. Härtill kommer enligt motiven att, sedan

vattentäkten till fullo tagits i bruk, tillfälle även bör givas att under torrår

konstatera, vilka verkningar vattentäkten medför.

Vad angår avloppsföretag gäller enligt 8 kap. 40 § första stycket vattenlagen

att föreskrift rörande villkoren för utsläpp av kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde efter

det tio år förflutit från det beslutet därom vann laga kraft eller när eljest

väsentligt ändrade förhållanden inträtt må av vattendomstolen ändras etter

ty skäligt finnes. Vållas genom vattnets utsläppande betydande olägenhet,

som vid beslutets meddelande icke förutsetts, må vattendomstolen enligt

lagrummets andra stycke också meddela ändrade föreskrifter, som är ägnade

att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten för framtiden.

Vid tillkomsten av bl. a. förevarande bestämmelse anförde föredragande

departementschefen följande (prop. 45/1941 s. 132).

Det är synbarligen förenat med viss risk all åt beslut, varigenom tillåtes

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

att kloakvatten eller industriellt avloppsvatten utsläppes i en recipient, tillerkänna

bindande verkan, såtillvida att det skulle befria från skyldighet

att vidtaga ändrade eller ytterligare åtgärder till motverkande av förorening.

De sakkunniga ha med rätta framhållit, att det måste anses utgöra en naturlig

förpliktelse för såväl samhällen som enskilda att — även om en gång

prövning enligt vattenlagen förevarit — framdeles förbättra sina anordningar

för sådant ändamål allt efter teknikens framsteg på området. De åtgärder

till motverkande av förorening som i olika fall kunna komma att

föreskrivas måste också bliva av synnerligen växlande natur. Detta är givetvis

av stor betydelse för frågan i vad mån ytterligare åtgärder skäligen kunna

fordras. Den som vid viss tidpunkt berättigats att utsläppa avloppsvatten

utan att behöva vidtaga mer än kanske mycket enkla åtgärder, t. ex. av det

skälet att några motstående intressen av betydelse då ej funnos, har icke

anledning förvänta, att han för all framtid skall slippa lika lindrigt undan.

Däremot kan den som vid en viss tidpunkt vidtagit dyrbara och då förstklassiga

anordningar icke skäligen förpliktas att vidtaga nya kostsamma

åtgärder för samma ändamål, innan han haft rimlig tid att amortera kostnaderna

för de förra.

I fråga om rätt till ersättning för skada eller intrång genom förorening av

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten gäller enligt 8 kap. 30 och 35 §§

vattenlagen att ersättning endast utgår om olägenheten är av någon betydelse

och ej med hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas. Kan

ersättningens belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättningen

för framtiden bestämmas enligt reglerna i 9 kap. vattenlagen, om det påfordras

å någondera sidan. Har ersättningen därvid bestämts att utgå medelst

årlig avgift till visst belopp, utgör enligt 8 kap. 41 § första stycket vattenlagen

beslutet icke hinder för vattendomstolen att, i samband med beslut

om nya eller ändrade föreskrifter till motverkande av förorening eller

då eljest ändrade förhållanden inträtt, meddela sådana ändrade bestämmelser

rörande ersättningen och sättet för dess utgående, som föranledes

därav. Har ersättning för skada eller intrång, som nu sagts, ej bestämts genom

uppskattning på förhand, står det den skadelidande enligt lagrummets

andra stycke fritt att föra talan om ersättning i den ordning som

i 11 kap. vattenlagen stadgas för stämningsmål.

Beträffande tillämpningen av lagrummets första stycke må anmärkas att

rätten att påkalla ändrade bestämmelser, som bestämts att utgå medelst

ärlig avgift, icke är förbehållen endera av parterna, ersättningsgivaren och

ersättningstagaren (se prop. 45/1941 s. 133). Av motiven (se SOU 1939:40

s. 165) framgår vidare att sådan talan som avses i andra stycket icke har

karaktären av talan om oförutsedd skada.

I 8 kap. 42 § vattenlagen meddelas slutligen bestämmelser om talan rörande

annan oförutsedd skada än som avses i 40 §. Dessa bestämmelser överensstämmer

med stadgandena i 2 kap. 24 § vattenlagen. Som framgår av prop.

45/1941 s. 133 är här fråga om oförutsedd skada i annat hänseende än genom

förorening.

Föreskrifter om förfarandet vid anmälan om anspråk på ersättning för

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

oförutsedd skada meddelas i it kap. 68 § vattenlagen. Sådan anmälan skall

göras skriftligen och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren. Ett

exemplar tillställes genom vattenrättsdomarens försorg ägaren av den

vattenbyggnad eller anläggning, varom fråga är. Efter utgången av den tid,

inom vilken ersättningsanspråk må anmälas, skall vattendomstolen sammanträda

för prövning av behörigen anmälda anspråk. När skäl därtill föreligger,

kan anspråken dock prövas före utgången av nämnda tid. Förfarandet

i de fall, då talan om oförutsedd skada skall anhängiggöras genom

stämning, överensstämmer i allt väsentligt med rättegången i tvistemål.

Om talan angående oförutsedd skada anhängiggöres efter utgången av

den för sådan talan föreskrivna tiden, föreligger rättegångshinder.

Enligt bestämmelser i lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser

angående tillfällig vattenreglering skall anspråk på ersättning för

skada eller intrång, som icke förutsetts av vattendomstolen, för att kunna

upptagas till prövning anmälas inom fem år från det tiden för tillståndet

— högst tre år — gått till ända. Efterföljes tillfällig reglering av företag

enligt vattenlagen, må anspråk med anledning av den förra regleringen

framställas inom den tid, som bestämmes enligt 2 kap. 24 § samma lag.

Genom lagstiftning år 1962 (prop. 200/1962; 3 Lu 45/1962; rskr 400/1962)

ersattes 1939 års lag med en ny beredskapslag om vissa åtgärder för utnyttjande

av vattenkraft vid krig in. m. övergångsbestämmelserna medger dock

förlängning av löpande tillstånd enligt 1939 års lag. Jämlikt 12 § 1962 års

lag skall anspråk på ersättning för skada, förlust eller intrång, som icke

förutsetts av vattendomstolen för att kunna upptagas till prövning anmälas

inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen må ha

föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet — högst tre år — eller, om

nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända. Efterföljes företag enligt

1962 års lag av företag, vartill tillstånd meddelas enligt vattenlagen, må

anspråk med anledning av det förra företaget framställas inom den tid, som

bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.

Av intresse i förevarande sammanhang är jämväl bestämmelserna i

11 kap. 66 § vattenlagen. I 1 mom. föreskrives sålunda att vattendomstolen

må, när företagets snara genomförande är angeläget eller eljest synnerliga

skäl därtill prövas föreligga, till särskilt avgörande upptaga frågan om företagets

tillåtlighet samt, om företaget finnes tillåtligt, meddela tillstånd till

erforderliga arbeten. Vidare gäller enligt 2 mom. att vid meddelande av tillstånd

till företag enligt vattenlagen vattendomstolen kan, där verkningarna

av företaget i visst hänseende icke med erforderlig säkerhet kan förutses,

utan hinder av vad i 11 kap. 62 § vattenlagen finnes stadgat i avbidan pa

erfarenhetens rön uppskjuta frågor om de föreskrifter, som i denna del

erfordras angående ersättning eller annat (första stycket). I samband med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

beslut om uppskov, som nu sagts, skall vattendomstolen, såvitt angår skada,

förlust eller intrång, som kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet,

meddela erforderliga bestämmelser angående ersättning eller om vidtagande

av åtgärd till skydd för den skadelidande (andra stycket). Avgörande av

målet i den uppskjutna delen skall äga rum så snart ske kan. Ersättning

må därvid ej bestämmas till lägre belopp än som utgått eller skolat utgå

på grund av provisoriska bestämmelser (tredje stycket). I momentets fjärde

stycke föreskrives att säkerhet skall ställas för vissa ersättningsbelopp i den

uppskjutna delen.

Enligt 9 § 1962 års lag äger vattendomstolen vid meddelande av tillstånd

till företag enligt lagen, där det kräves för att undvika dröjsmål med företaget,

uppskjuta frågan om de föreskrifter som erfordras angående ersättning,

avgifter eller annat. Bestämmelserna i 11 kap. 66 § 2 mom. andra,

tredje och fjärde styckena vattenlagen skall därvid äga motsvarande tilllämpning.

Här må jämväl något beröras frågan om rätt till ersättning för rättegångskostnader

i vattenmål. Enligt 11 kap. 65 § vattenlagen skall sökanden,

ändå att hans talan bifalles, åläggas att gottgöra motpart sådana kostnader

å målet, som prövas ha varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt. I fråga

om företag enligt 8 kap. gäller genom hänvisning till 10 kap. 79 § tredje

stycket vattenlagen att sakägare, som fört talan allenast med hänsyn till

befarad olägenhet genom förorening, är berättigad till gottgörelse för kostnader

endast såframt sökanden påfordrat fastställande av ersättning till

honom för olägenheten eller det eljest varit av betydelse för sakägaren att i

ärendet bevaka sin rätt. Angående skyldighet för byggnads eller anläggnings

ägare att i samband med prövning av anmält anspråk på ersättning för

oförutsedd skada till följd av byggnaden eller anläggningen ersätta motparts

kostnad som föranletts av prövningen gäller enligt 11 kap. 68 § andra stycket

\attenlagen

sättningsanspråk, ha saknat skälig anledning därtill, skall det åläggas honom

att gottgöra byggnadens eller anläggningens ägare de utgifter som denne

måst vidkännas till följd av anmälan.

Har talan om oförutsedd skada anhängiggjorts genom stämning, blir

bestämmelserna om rättegångskostnad i 18 kap. rättegångsbalken att tilllämpa.

Detta innebär således enligt huvudregeln att part, som tappar målet,

skall ersätta motparten hans rättegångskostnad.

Såvitt angår vattenregleringsföretag av sådan omfattning, att regleringsavgift

utgår enligt reglerna i 4 kap. 14 § vattenlagen föreligger möjlighet att

erhålla gottgörelse för skador, även om den i 2 kap. 24 § vattenlagen stadgade

anmälningstiden utgått. Bestämmelser härom lämnas i kungörelsen

den 2 oktober 1953 angående indrivningen och användningen av vissa med

anledning av företag i vatten utgående avgifter (§§ 7—10).

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

7

Frågans tidigare behandling

Det av motionärerna aktualiserade spörsmålet om förfarandet vid fastställande

av ett vattenföretags mera svårbedömda skadeverkningar uppmärksammades

i samband med den lagstiftning, varigenom bl. a. 11 kap.

66 § 2 mom. vattenlagen erhöll sin nuvarande lydelse (prop. 52/1952; 3 Lu

12/1952; rskr 126/1952).

Enligt 11 kap. 66 § första stycket vattenlagen i dess dittills gällande lydelse

ägde vattendomstolen i ett ansökningsmål, när synnerliga skäl därtill

prövades föreligga, meddela slutlig dom rörande viss del av det ifrågasatta

företaget, innan målet i övrigt avgjordes. I praxis liade det i stor utsträckning

förekommit, att vattendomstolen med åberopande av detta stadgande

meddelat byggnadstillstånd i form av deldom på ett tidigt stadium av målets

behandling. Särskilt under krigsåren 1939—1945 ansågs meddelandet

av sådan deldom nödvändigt i många större byggnads- och regleringsmål.

Viss tvekan rådde emellertid huruvida stadgandet i dess dåvarande lydelse

tillät en sådan tillämpning. Vidare hade bestämmelsen i 2 kap. 24 § första

stycket vattenlagen i praxis tillämpats på sådant sätt att sakägare beträffande

skada, som visserligen kunde förutses men icke till omfattningen med

någon högre grad av tillförlitlighet bestämmas, hänvisats att efter vunnen

erfarenhet av företagets verkningar göra anmälan till domstolen i den ordning

2 kap. 24 § stadgar. I en del fall hade vissa ersättningsfrågor uppskjutits

för att sedermera — eventuellt efter verkställda observationer och undersökningar

genom utsedda sakkunniga — av vattendomstolen upptagas

till förnyad prövning utan anmälan av part, varvid understundom i samband

med uppskovet även meddelades provisoriska bestämmelser om ersättning

o. d. De föreslagna och sedermera genomförda ändringarna i 11 kap. 66 §

vattenlagen anknöt således nära till den praxis, som utbildats på grundval

av bestämmelserna ill kap. 66 § och 2 kap. 24 §.

Vid remissbehandlingen av sakkunnigförslaget upptog vattenöverdomstolen

frågan om tillämpningen av bestämmelserna i 2 kap. 24 § om oförutsedd

skada vid uppskov med bestämmande av ersättning in. m. Vattenöverdomstolen

framhöll (se prop. s. 42 f.) att förtydligande av den i nämnda

lagrum stadgade tidsfristen erfordrades för det fall att frågan om förslagets

slutliga gestaltning i viss del — exempelvis beträffande byggnadsåtgärder

och vattenhushållningsbestämmelser till skydd för flottning, farled, fiske

eller annat ändamål — uppskjutits i avbidan på erfarenheter under en

prövotid. Därest stadgandet i 2 kap. 24 § ej skulle underkastas en med tanke

på prövotidsinstitutet avpassad jämkning, torde enligt vattenöverdomstolen

dess ordalydelse föranleda domstolarna att bestämma tidsfristen i samband

med att tillstånd lämnades till företaget i dess huvuddelar och med utgångspunkt

från fullbordandet av därvid tillstadda byggnadsåtgärder. En sådan

tolkning, varigenom principen om ersättning för oförutsedda skador i många

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

fall skulle sättas ur kraft, kunde dock icke vara avsedd. Vattenöverdomstolen

ansåg övervägande skäl tala för att det beträffande hela företaget borde

gälla en enhetlig tid för anmälan om oförutsedda skador. Bl. a. framhöll

vattenöverdomstolen att det många gånger torde vara ogörligt att i efterhand

bedöma om en vid exempelvis extrem vattenföring uppenbarad skadeverkan

i följd av företaget härrörde från några i samband med företagets

huvudsakliga utförande vidtagna åtgärder eller från åtgärder eller hushållningsbestämmelser

som tillkommit vid prövotidens utgång. Vattenöverdomstolen

föreslog därför ett tillägg till bestämmelserna i 2 kap. 24 § första

stycket av innehåll att, där det slutliga avgörandet beträffande viss del av

byggnad eller skyddsåtgärd eller beträffande vattenhushållning vid byggnaden

uppskjutits i avbidan på erfarenheter under en prövotid, tiden för anmälan

av anspråk beträffande byggnaden i dess helhet skulle räknas från

utgången av den för byggnadens fullbordande i den uppskjutna delen eller

för skyddsåtgärdernas verkställande eller för vattenhushållningsbestämmelsernas

tillämpning efter prövotidens utgång slutligen bestämda tiden.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, anförde härom

följande (prop. s. 53).

Det synes mig---ej kunna komma i fråga att förlänga tidsfristen

beträffande hela företaget blott därför att uppskov iskett på någon eller

några enstaka punkter. I den mån oförutsedd skada uppkommer genom en

åtgärd, som föreskrivits genom beslut först efter det egentliga tillståndet

till företaget •— t. ex. åtgärd i avseende å vattenhushållningen, som efter

iakttagelser beträffande företagets verkningar befunnits erforderlig till

skydd för fiske, flottning eller dylikt — ligger det i sakens natur att tidsfristen

skall beräknas i anslutning till det sistnämnda beslutet. I tveksamma

fall får fristen alltid räknas från denna senare tidpunkt; har den skadelidande

haft skälig anledning antaga att den skada varom fråga är uppkommit

på grund av den nya åtgärden, bör det förhållandet, att det vid närmare

utredning visar sig att skadan härrör från någon tidigare föreskriven

åtgärd, icke medföra rättsförlust för den skadelidande.

Departementschefen yttrade vidare bl. a. (prop. s. 49 f.) att som grundregel

borde alltjämt gälla att alla villkor skulle fastställas i samband med

tillståndet. Ytterligare anfördes.

Det bör---starkt understrykas att utvägen med uppskov bör till
gripas

endast där ett verkligt trängande behov därav uppkommer. Där andra

möjligheter finnas att komma till rätta med svårbedömda frågor, böra de i

första hand utnyttjas. I vissa fall, särskilt då fråga är om skada av mindre

omfattning, torde den riktigaste utvägen vara att — därest skadeförebyggande

åtgärder ej kunna vidtagas — fastställa ersättning för all framtid

med skäligt belopp (jfr 35 kap. 5 § rättegångsbalken). Sådan ersättning bör

emellertid---beräknas med sådan marginal, att den ur den skade
lidandes

synpunkt ligger på den säkra sidan. 1 andra fall åter torde det

vara tillfyllest att — eventuellt efter överenskommelse mellan parterna —

lämna ersättningsfrågan öppen och hänvisa sakägaren att göra anmälan

enligt 2 kap. 24 §. När det står klart att skadan i varje fall blir av viss, något

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

så när bestämbar omfattning, kan ersättning fastställas för skadan i nämnda

omfattning samt den skadelidande hänvisas att, därest det skulle visa

sig att skadan blir större, göra anmälan enligt 2 kap. 24 §. De sakkunniga

antyda att viss risk kan föreligga för rättsförluster på grund av försummelse

att göra anmälan inom föreskriven tid. Några större farhågor i detta

avseende synes mig emellertid ej behöva hysas. Det är för övrigt att märka

att, såvitt angår större sjöregleringar, i regel finnes möjlighet att även efter

tidsfristens utgång erhålla gottgörelse för skada genom bidrag av influtna

regleringsavgifter.--—.

Då domstolen har att taga ställning till en fråga av svårbedömd art och

intet av de angivna förfaringssätten med fördel kan begagnas, återstår

emellertid endast uppskovsmöjligheten.

Departementschefens nu redovisade yttranden föranledde icke något uttalande

från riksdagens sida.

Remissyttrandena

Motionernas syfte anses allmänt vara i väsentlig mån tillgodosett genom

gällande lagstiftning. Den av motionärerna ifrågasatta lagändringen har

därför icke tillstyrkts av någon remissinstans. Vattenöverdomstolen och

kammarkollegiet anser emellertid viss översyn av bestämmelserna om oförutsedd

skada vara påkallad.

I vattenöverdomstolens och kammarkollegiets yttranden beröres inledningsvis

de av motionärerna påtalade svårigheterna att inom den stadgade

tidsfristen verkställa erforderliga undersökningar för fastställande av företagens

skadeverkningar. Vattenöverdomstolen anför härom bl. a. följande.

Såsom motionärerna framhållit kunna företag enligt vattenlagen — liksom

enligt lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående

tillfällig vattenreglering och lagen den 14 december 1962 om vissa åtgärder

för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. in. — orsaka vittgående verkningar

å fisket i sjöar och vattendrag. Ävenså gäller, att de närmare verkningarna

å fisket kunna vara svåra att förutse, och att det därför kan krävas

vittgående och långvariga undersökningar, innan erforderlig klarhet

vunnits rörande verkningarnas omfattning och betydelse. Företag, som nu

äro i fråga, kunna jämväl föranleda långtgående verkningar å skogsutdrivning,

flottning, vintervägstrafik m. m., vilka verkningar kunna vara av invecklad

natur och omöjliga att på förhand i detalj ange. Samtliga skadeverkningar

i regleringssjöar och kraftverksmagasin kunna vidare bli fullt

skönjbara först lång tid efter det att en älv blivit helt utbyggd.

Jämväl kammarkollegiet delar motionärernas uppfattning att tiden för

talan om oförutsedd skada i vissa fall kan vara otillräcklig, framför allt då

det gäller sjöregleringar och vattenföroreningsföretag. Kollegiet anser sig

sålunda kunna i stort sett instämma i att rcaktionsförloppet på det organiska

livet i vattnet vid dylika företag är föga känt och i att det som regel

fordras långvariga undersökningar för att få klarhet i dessa frågor. Kollegiet

tillägger.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Företagens inverkan i biologiskt hänseende på bottenfaunan och på näringsbetingelserna

i övrigt för fisken torde visserligen numera vara ganska

väl känd till sina huvuddrag, men tidskrävande undersökningar torde likväl

ofta erfordras för utrönande vilka åtgärder till motverkande eller minskande

av skadan eller eljest till vidmakthållande av ett fiske som skola vidtagas

och effekten av dessa åtgärder. Härtill kommer emellertid, såsom

motionärerna antytt, att det rör sig om en mer eller mindre långsam biologisk

process och att det följaktligen kan dröja avsevärd tid innan jämviktstillstånd

återinträder. Kollegiet kan sålunda vitsorda att en tid av tolv år i

vissa fall kan vara otillräcklig för en slutlig överblick av fiskeskadorna.

Vattenöverdomstolen och kammarkollegiet framhåller att verkningarna

av vissa slag av företag i vatten är särskilt svårbedömda. Vattenöverdomsiolen

anför i denna del att beträffande vissa typer av företag — exempelvis

vattenbortledning samt års- och korttidsreglering — kan en icke oväsentlig

tidsrymd komma att förlöpa mellan tiden för erforderliga byggnadsarbetens

fullbordande eller företagets första ianspråktagande och tiden för

företagets utnyttjande i full omfattning. Kammarkollegiet hänvisar till

avloppsföretagen, vilkas verkningar, i vart fall då det gäller de kommunala

utsläppen, i allmänhet icke ger sig till känna förrän efter en under längre

tid pågående förorening. Enligt kollegiets mening torde man här ofta ha

att räkna med successivt ökad belastning på recipienten, allteftersom folkmängden

i samhällena ökar. Ytterligare en typ av företag, där verkningarna

först i en mer eller mindre avlägsen framtid visar sig, utgöres enligt

kollegiets uppfattning av de kommunala vattenförsörjningsföretagen, utformade

antingen som grundvattentäkter eller som bortledning av vatten

ur vattenområde. Kollegiet uppger att tillstånden till dylika företag regelmässigt

avpassas för ett beräknat vattenbehov, ibland 30—40 år fram i tiden.

Jämväl kollegiet hänvisar i sammanhanget till flerårs- och korttidsregleringarna.

Härutinnan anför kollegiet följande.

Vid korttidsreglering brukar regelmässigt lämnas tillstånd till regleringsamplituder

avpassade efter tänkbara tillfälliga behov vid regleringens praktiska

handhavande, medan amplituden normalt är betydligt mindre. Läget

blir emellertid ett annat om det eller de kraftverk, till vilkas förmån regleringen

utövas, utrustas med ytterligare maskinaggregat. Som tredje exempel

kan anföras minimitappningarna till skydd för nedanförliggande intressen.

Rätten till innehållande av vattnet behöver kanske till en början

icke utnyttjas maximalt mer än kortvarigt, medan läget kan bli annorlunda

efter genomförandet av ytterligare regleringar inom flodområdet.

Samtliga remissinstanser erinrar om att svårigheterna att fastställa ett

företags skadeverkningar beaktats i såväl praxis som lagstiftning. I denna

del anför vattenöverdomstolen följande.

Före 1952 års ändring i förevarande hänseende av 11 kap. 66 § vattenlagen

utvecklades sålunda praxis därhän, att 2 kap. 24 § vattenlagen tilllämpades

på sådant sätt att sakägare beträffande skada, som visserligen

kunnat förutses men icke till omfattningen med någon högre grad av tillförlitlighet

bestämmas, hänvisades att efter vunnen erfarenhet av företagets

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

verkningar göra anmälan till domstolen i den ordning 2 kap. 24 § stadgar

Nämnda förfarande sanktionerades f. ö. i högsta instans (jfr NJA 1926 sid.

290). Vattendomstol nödgades också i åtskilliga fall uppskjuta vissa svårbedömbara

ersättningsfrågor för att dessa sedermera — inland efter föreskrivna

sakkunnigutredningar — skulle upptagas till prövning av domstolen

utan anmälan av part.

Vattenöverdomstolen påpekar i samband därmed att 8 kap. 42 § vattenlagen

icke avser skada eller intrång av själva utsläppandet av kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten — i vilket hänseende gäller bestämmelser i

8 kap. 40 och 41 §§ vattenlagen — utan endast menliga följder av annat slag

utav företag rörande avloppsvatten, t. ex. av en byggnadsåtgärd. Påpekande

av samma innebörd göres av kammarkollegiet. Vattenöverdomstolen anför

vidare.

Efter ändringen år 1952 av 11 kap. 66 § vattenlagen torde angelägenheten

av att kunna med tillämpning av exempelvis 2 kap. 24 § och 8 kap. 42 §

vattenlagen ställa frågor på framtiden icke vara lika markerad som före

lagändringen. 11 kap. 66 § 2 mom. och 92 § vattenlagen öppna nämligen

möjlighet för vattendomstol att i andra mål än stämningsmål, då verkningarna

av ett företag i visst hänseende icke med erforderlig säkerhet kunna

förutses, meddela uppskov med skadefrågors slutliga avgörande i avbidan

på erfarenheterna under en prövotid. Denna möjlighet att meddela uppskov

har erhållit en vidsträckt användning — särskilt i de stora norrländska

kraftutbyggnadsmålen — i sådana fall där skador exempelvis å fisket kunna

förutses men där skadornas omfattning är på förhand okänd. Uppskovsbeslut

förenas vanligen med erforderliga provisoriska bestämmelser, vilka

kunna innefatta såväl förordnande av sakkunnig att utreda skadornas omfattning

som föreskrifter om avräknings- och förskottsersättningar eller

om vidtagande av åtgärder till skydd för skadelidande. Uppskov meddelas

antingen för viss bestämd tid eller tills vidare och bestämmes med utgångspunkt

från att prövotiden och därunder gjorda erfarenheter eller gjorda

undersökningar skall skapa erforderligt och säkert underlag för en fullständig

reglering av skadorna i det hänseende, varom uppskovet meddelats.

Om viss uppskovstid angivits, kan tiden sedermera förlängas, om slutligt

avgörande av den uppskjutna frågan ännu ej kan ske, och i de fall en älv

är föremål för fortgående utbyggnad anses uppskovet kunna förlängas att

omfatta tiden fram till dess alla skadeverkningar inom ett älvavsnitt kunna

förväntas bli märkbara och bedömbara. De syften, som motionärerna velat

uppnå med den ifrågasatta lagändringen, torde vara tillgodosedda genom

berörda regler i 11 kap. 66 § 2 mom. ävensom genom stadgandena i 11 kap.

86 § vattenlagen — enligt vilket sistnämnda lagrum fiskeritjänsteman i de

flesta ansökningsmål skall avgiva yttrande — S kap. 40 ocli 41 § vattenlagen,

samt såvitt gäller större regleringsföretag 7 § Kungl. kungörelsen

den 2 oktober 1953 angående indrivningen och användningen av vissa med

anledning av företag i vatten utgående avgifter. Fog synes därför ej föreligga

för en lagändring i överensstämmelse med motionärernas förslag.

Till samma slutsats kommer fiskeristgrclsen med statens valteninspektion,

vattenfallsstgrelsen och vattenkraftföreningen. De båda sistnämnda

remissinstanserna hänvisar härvid till 11 kap. 66 § vattenlagen. Fiskeristyrelsen

motiverar sitt ställningstagande på följande sätt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Att märka är, att 11 kap. 66 § vattenlagen icke innehåller föreskrift om

någon bestämd tid, inom vilken uppskjuten fråga skali företagas till avgörande.

I stället är stadgat, att avgörandet av målet i den uppskjutna

delen skall äga rinn så snart ske kan. Med hänsyn till arbetsbelastningen

vid vattendomstolarna och icke minst den begränsade tillgången på bl. a.

fiskesakkunniga i vattenmålen har den för bedömningen av svårbedömbara

frågor tillgängliga tiden (prövotiden) i praktiken ofta kommit att bli lång.

---Ehuru vattendomstolen i mål, som berör svårbedömbara frågor,

ofta på ett tidigt stadium lämnar tillstånd till företaget i deldom och därvid

föreskriver särskild byggnadstid, så skall — såsom framgår av förarbetena

till 1952 års lagstiftning i ämnet (jfr Kungl. Maj :ts prop. 1952: 52 sid. 48)

— tiden för anmälan av talan med anledning av oförutsedd skada räknas

från utgången av den byggnadstid, som sedermera bestämmes beträffande

företaget i dess helhet. Med liänsyn till vad förut sagts om prövotidens längd

kommer alltså den sammanlagda tidsfristen för iakttagelser rörande företagets

verkningar i olika hänseenden att bli så lång som rimligen kan begäras.

Detta gäller särskilt i de stora sjöregleringsmålen, där fiskefrågorna

oftast är av svårbedömbar natur och där också förekomsten av oförutsedda

skador kan väntas bli stor. Givetvis kan oförutsedda skador uppträda även

i samband med andra vattenbyggnadsföretag än nämnda, men om de i målen

verksamma sakkunniga har uppmärksamheten riktad på problemet och

domstolarna icke fastställer alltför kort tid för anmälan av talan i anledning

av oförutsedd skada, bör enligt styrelsens mening redan den i 2 kap.

24 § vattenlagen stadgade tidsfristen i och för sig anses tillräcklig. Det må

tilläggas, att den byggnadstid, varifrån ifrågavarande tidsfrist skall räknas,

vanligen uppgår till 8—5 år. Såvitt styrelsen kan finna, är det följaktligen i

främsta rummet beroende på de i målen anlitade sakkunnigas aktivitet

jämte rättstillämpningen, om i det särskilda fallet erforderlig tid fastställes

för anmälan om talan om ersättning för oförutsedd skada.

Kammarkollegiet finner att olägenheterna av att tidsfristen för talan om

oförutsedd skada i vissa fall kan vara för kort åtminstone delvis avhjälpts

genom de i det föregående berörda ändringarna ill kap. 66 § 2 mom. vattenlagen.

Jämväl kollegiet erinrar om att prövotidsförfarandet kommit till vidsträckt

användning, särskilt i de större norrländska kraftverks- och sjöregleringsmålen

beträffande såväl fiskefrågorna som frågor rörande exempelvis

flottning, virkesutdrivning, isar och vintervägar, klimat, erosion och

renskötsel. Det framhålles emellertid att beträffande företag av mindre

omfattning detta förfarande av naturliga skäl icke kan komma i fråga i

samma utsträckning. För detta fall är man således enligt kollegiets mening

hänvisad till bestämmelserna om oförutsedd skada som enda rättsmedel.

Kollegiet påpekar vidare att såvitt avser grundvattentäkter och avloppsföretag

dessa bestämmelser i viss mån utformats under hänsynstagande till

att företagens skadeverkningar kan bedömas först efter avsevärd tid, medan

för vattenbortledningsföretagen, på vilka 2 kap. 24 § vattenlagen är

tillämplig, så icke blivit fallet. Kollegiet anför avslutningsvis.

Den anmärkning kollegiet främst skulle vilja rikta mot gällande tidsbestämning

i 2 kap. 24 § avser — — • — den tidpunkt, från vilken tidsfristen

skall börja löpa. Kollegiet föreställer sig lämpligt vara, om vattendomsto
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

larna kunde erhålla befogenhet att, om särskilda skäl därtill äro, bestämma

tiden för anspråks framställande från annan tidpunkt än utgången av den

för företagets fullbordande bestämda tiden. Det synes kollegiet finnas anledning

till en närmare utredning av frågan.

Vattenöverdomstolen upplyser att tolkningssvårigheter uppkommit vid

tillämpningen av bestämmelserna om oförutsedd skada. Under hänvisning

till vissa till yttrandet fogade avgöranden i ämnet förklarar sig vattenöverdomstolen

sålunda ha på senare tid haft att taga ställning till dels utgångsdagen

för beräkning av tiden för oförutsedd skada i det fall att vattenbortledning

i huvudsaklig överensstämmelse med lämnat tillstånd påbörjas eller

i väsentlig mån utnyttjas först efter företagets fullbordande, dels sättet för

anhängiggörande av anspråk enligt 2 kap. 24 § vattenlagen, då anspråk på

åtgärd till avhjälpande av skada på den skadelidandes fastighet anmälts

enligt lagrummets första stycke. Vattenöverdomstolen anför vidare, att sakägare

vid fortgående kraftutbyggnad i en älv kan tillfogas rättsförluster

eller ställas inför svårigheter vid anhängiggörande av anspråk rörande oförutsedd

skada, om och i den mån företagare, mot vad som vanligen sker,

vägrar att medgiva gemensam tid för oförutsedd skada av de olika företagen

att räknas från det senast ianspråktagna företagets fullbordande. I

ett sådant fall kommer nämligen till nackdel för sakägarna men i överensstämmelse

med ordalagen i 2 kap. 24 § vattenlagen skilda tider för anmälan

om oförutsedd skada att råda för olika företag, som medför verkningar

inom ett och samma älvavsnitt. Detta kan f. ö. enligt vattenöverdomstolens

mening föranleda svårigheter, när det vid skaderegleringen gäller att bestämma

vilket företag som orsakat skadan. I anslutning härtill upplyser

vattenöverdomstolen att parter i vattenmål i vissa fall och med vattendomstolens

medgivande träffat överenskommelse om längre tid för anmälan

om oförutsedd skada än som föreskrives i 2 kap. 24 § vattenlagen. Vattenöverdomstolen

anser att ett sådant förfarande ehuru icke överensstämmande

med gällande lagstiftning kan anses motiverat, exempelvis när fråga är

om ett regleringsföretags inverkan på grundvattenförhållandena och därmed

i vissa fall på brunnar. Det hänvisas härvid till att tiden för talan om

oförutsedd skada i vattentäktsmål jämlikt 2 kap. 51 § vattenlagen kan bestämmas

till 20 år. Vattenöverdomstolen erinrar emellertid i sammanhanget

om att, när denna tid utsträckes över tio år, sakägare kan förorsakas rättsförluster,

om anmälan inkommer först efter det den allmänna preskriptionstiden

utlöpt. Vattenöverdomstolen finner att de sålunda exemplifierade

tolkningssvårigheterna är av den omfattning och betydelse att en översyn

av vattenlagens regler om tiden och sättet för anmälan av anspråk i

anledning av oförutsedd skada synes motiverad.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Utskottet

På sätt närmare framgår av redogörelsen för gällande rätt skall vattendomstol

i samband med att tillstånd meddelas till företag enligt vattenlagen

fastställa de villkor som till skydd för motstående intressen skall

gälla vid företagets utförande. I sådant hänseende meddelas som regel bestämmelser

bl. a. om ersättning till skadelidande sakägare. Genom ett sålunda

tillkommet lagakraftvunnet tillståndsbeslut är ersättningsfrågorna i

princip slutligt reglerade, men från denna rättskraftverkan föreskriver vattenlagen

åtskilliga undantag, bl. a. genom stadganden om rätt för sakägare

att föra talan om oförutsedd skada. Beträffande vattenbyggnader i

allmänhet gäller enligt 2 kap. 24 § vattenlagen att sådan talan må föras

inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen må ha

föreskrivit i beslutet, räknat från utgången av den för byggnadens fullbordande

i beslutet eller sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda

tiden. Härvid gäller att sakägares anspråk på ersättning må anmälas till

vattendomstolen medan talan om ändrade bestämmelser rörande vattenhushållningen

Aid eller ändrat utförande av den skadevållande vattenbyggnaden

skall anhängiggöras genom stämning. Motsvarande bestämmelser

återfinnes i 1962 års beredskapslag om utnyttjande av vattenkraft vid krig

m. m. samt beträffande avloppsföretag, såvitt angår annan skada än genom

förorening, i 8 kap. 42 § vattenlagen.

Motionärerna framhåller att långvariga undersökningar erfordras för

att klarlägga skade\_erkningarna på fisket i ett vattenområde, som beröres

av långtidsreglerings- eller a\ioppsföretag. En förlängning a\T gällande tidsfrister

för anmälan av anspråk på ersättning för oförutsedd skada anses

därför påkallad. I motionerna hemställes om förslag till sådan ändring i

vattenlagen och i beredskapslagen att vattendomstol medgives att efter fiskeristyrelsens

hörande i varje enskilt fall fastställa den tidsfrist, inom vilken

ifråga\Tarande anspråk må anmälas.

Såsom motionärerna antytt och kammarkollegiet vitsordat kan en tid av

tolv år i vissa fall vara otillräcklig för en slutlig överblick a\r de fiskeskador

som vållas av ett vattenbyggnadsföretag. På sätt närmare utvecklats i såväl

den föregående redogörelsen som vattenöverdomstolens yttrande är emellertid

sakägarnas rätt till ersättning för mera svårbedömda skador icke

enbart beroende av möjligheten att föra talan om oförutsedd skada. Utskottet

vill i likhet med samtliga remissinstanser hänvisa till de år 1952 genomförda

ändringarna i 11 kap. 66 § vattenlagen, varigenom vattendomstol

berättigats att i avbidan på erfarenhetens rön under en prövotid uppskjuta

svårbedömda ersättningsfrågor. Av vattenöverdomstolens och kammarkollegiets

yttranden framgår att detta förfarande i praktiken kommer

till vidsträckt användning bl. a. beträffande fiskefrågor. Jämväl 1962 års

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

beredskapslag medger ett uppskovsförfarande. Såsom nyssnämnda remissinstanser

berört är vidare bestämmelserna om föroreningsskada i 8 kap.

40 och 41 §§ vattenlagen utformade under hänsynstagande till att skadeverkningarna

av avloppsföretag kan bedömas först efter avsevärd tid. Vid

angivna förhållanden delar utskottet den i remissyttrandena allmänt uttalade

åsikten att den av motionärerna ifrågasatta lagändringen ej kan anses

påkallad.

Enligt vad i vattenöverdomstolens utlåtande anföres har den nuvarande

utformningen av 2 kap. 24 § vattenlagen i annat hänseende än som påtalats

av motionärerna medfört tillämpningssvårigheter i fråga om sättet och

tiden för talans anhängiggörande. Jämväl kammarkollegiet framför anmärkningar

i sistnämnda hänseende. Utskottet, som förutsätter att det sålunda

aktualiserade spörsmålet vid lämpligt tillfälle blir föremål för erforderlig

utredning, finner att något riksdagens ställningstagande till frågan i

förevarande sammanhang ej erfordras.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:457 och 11:671, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 oktober 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson,

Georg Carlsson, Åkesson, Erik Jansson och Paul Jansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Wachtmeister,

Johansson i öckerö, Persson i Tandö* och Grebäck*, fröken Anderson i Lerum

och herr Carlsson i Stockholm.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.