Utlåtande i anledning av motioner om viss ändring av tomträttsinstitutet i syfte att främja en effektiv kommunal markpolitik, m. m.
1963-10-31 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1963:32, Utlåtande i anledning av motioner om viss ändring av tomträttsinstitutet i syfte att främja en effektiv kommunal markpolitik, m. m.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1963
1
Nr 32
Utlåtande i anledning av motioner om viss ändring av tomträttsinstitutet
i syfte att främja en effektiv kommunal
markpolitik, m. m.
I två likalydande motioner, nr 174 i första kammaren av herrar Eriksson,
Einar, och Svensson, Axel, samt nr 206 i andra kammaren av herr
Bengtsson i Halmstad m. fl., hemställes,
»att Kungl. Maj :t måtte tillsätta en utredning i syfte att åstadkomma en
sådan ändring av bestämmelserna för tomträtten att dessa också medgåve
rätt för kommun, som så önskar, att i tomträttsavtalet införa sådana bestämmelser
att kommunen snabbt kunde återfå investerat kapital i tomträttsjord,
under förutsättning att detta kapital återigen används för inköp
av mark avsedd att upplåtas mot tomträtt,
samt att Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag till en kreditfond ur vilken
kommun, som önskar köpa mark avsedd för upplåtelse mot tomträtt,
kan få låna medel samt villkoren härför».
Första ledet av motionernas hemställan har hänvisats till lagutskott och
behandlats av tredje lagutskottet. I övrigt har motionerna hänvisats till
statsutskottet och behandlats i dess utlåtande nr 42 år 1963. Kortfattad
redogörelse härför lämnas nedan.
Över motionerna, såvitt nu är i fråga, har i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver yttrande inhämtats från Svea hovrätt, byggnadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen och expropriationsutredningen. På tredje lagutskottets
begäran har därjämte Föreningen Sveriges stadsdomare, Hyresgästernas
riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska bankföreningen,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska riksbyggen, Svenska
sparbanksföreningen samt Svenska stadsförbundet beretts tillfälle avgiva
yttrande.
Gällande bestämmelser m. m.
Reglerna om tomträtt återfinnes i 4 kapitlet lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom. Kapitlet har erhållit sin nuvarande lydelse
år 1953. Innehållet är i huvudsak följande. Enligt 1 § må nyttjanderätt
till fastighet under obestämd tid för visst ändamål mot årlig avgäld i
penningar upplåtas såsom tomträtt. Upplåtelse av tomträtt får ske i fastighet,
som tillhör kronan eller kommun eller eljest är i allmän ägo, så ock
1 llihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. 1Vr 32
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1963
i fastighet, som tillhör stiftelse, om Konungen för särskilt fall finner skäligt
medgiva det. Tomträtt får icke upplåtas i andel eller område av fastighet
eller i flera fastigheter gemensamt (2 §). Avtal om upplåtelse av
tomträtt skall upprättas skriftligen och med vittnen. Det skall i handlingen
uttryckligen angivas att upplåtelsen avser tomträtt. I fråga om avtal
varigenom tomträtt överlåtes äger vad i 1 kap. 2 § jordabalken är stadgat
motsvarande tillämpning (3 §). I upplåtelsehandling skall angivas det
ändamål för vilket upplåtelsen äger rum och det belopp varmed avgälden
till dess annat bestämmes skall utgå. Handlingen skall tillika innehålla de
närmare föreskrifter rörande fastighetens användning och bebyggelse samt
de bestämmelser i övrigt som skall gälla i fråga om tomträtten. År vid
tiden för upplåtelsen i stadsplan eller eljest särskilda byggnadsbestämmelser
meddelade rörande fastigheten skall de om ej annat avtalats anses
ingå i upplåtelsen (4 §). Tomträttsupplåtelse skall anses innefatta överlåtelse
å tomträttshavaren av byggnad och annan egendom, som vid upplåtelsen
enligt lag hör till fastigheten (5 §). Närmare regler om avgälden
lämnas i 10—12 §§. Avgälden skall sålunda utgå med oförändrat belopp
under vissa tidsperioder med rätt för såväl fastighetsägaren som tomträttshavaren
att under näst sista året av varje period väcka talan angående
omprövning av avgäldens belopp för nästföljande period. Sker det ej, skall
avgälden under den perioden utgå med samma belopp som förut, där ej
före den nyss angivna fristens utgång annat avtalats. Om ej längre tid
överenskommes, utgör varje period tjugo år. Upplåtes tomträtt väsentligen
för annat ändamål än bostadsbebyggelse, må därvid bestämmas kortare
tidsperioder, dock minst tio år. Vid omprövning skall avgälden fastställas
på grundval av det värde marken då äger. Under löpande period äger ock
fastighetsägaren och tomträttshavaren att överenskomma om sådan jämkning
i avgäldens belopp som påkallas av ändrade förhållanden rörande
tomträttens utövning. Enligt 13 § må tomträttsavtal ej uppsägas av tomträttshavaren.
Från fastighetsägarens sida kan avtalet endast bringas att
upphöra genom uppsägning vid utgången av vissa tidsperioder. Om icke
längre tid överenskommes, utgör den första perioden sextio år samt varje
följande period fyrtio år. Upplåtes tomträtt för väsentligen annat ändamål
än bostadsbebyggelse må kortare tidsperioder bestämmas, dock minst
tjugo år. Uppsägning får icke ske med mindre det är av vikt för ägaren,
att fastigheten användes för bebyggelse av annan art eller eljest på annat
sätt än tidigare (14 §). Uppsägning skall, därest icke längre tid överenskommits,
ske minst två år före periodens utgång. Uppsägning får emellertid
ej ske tidigare än fem år före periodens utgång (15 §). Tomträttshavaren
äger väcka talan om klander av uppsägningen (16 §). Skall tomträtt
upphöra är fastighetsägaren skyldig lösa byggnad eller annan egendom,
som utgör tillbehör till tomträtten (17 §). Då lösenskyldighet föreligger
skall inom viss tid talan om löseskillingens bestämmande väckas vid på
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1963 3
följd att uppsägningen eljest förfaller. Sedan genom lagakraftvunnen dom
löseskillingen bestämts skall den nedsättas hos länsstyrelsen (18 §). I 24
och 25 §§ lämnas vissa bestämmelser om rättegång. Mål angående omprövning
eller jämkning av avgäld, klander av uppsägning eller bestämmande
av löseskilling upptages av expropriationsdomstol. I den mån det är
tillämpligt gäller vad om expropriation i allmänhet är stadgat. Fastighetsägaren
svarar i princip för tomträttshavarens rättegångskostnader i mål
angående bestämmande av löseskilling.
I propositionen nr 177 år 1953, som låg till grund för tomträttsinstitutets
nuvarande utformning, anförde chefen för justitiedepartementet inledningsvis
på sid. 66 f.
Den särskilda art av nyttjanderätt som kallas tomträtt infördes i vår
lagstiftning år 1907. Lagstiftaren avsåg därmed att ställa till samhällets förfogande
en lämplig form för att tillhandahålla enskild tomtmark för bebyggande
utan att avstå från äganderätten till marken. Genom att äganderätten
förblev i samhällets hand ville man främst vinna, att eventuell
värdestegring å marken skulle stanna hos samhället och att för samhällsutvecklingen
önskvärda förändringar i fråga om markens användning lättare
skulle kunna genomföras. Tomträtten har visat sig vara ett livskraftigt institut
av stor betydelse för städernas markpolitik. Visserligen dröjde det —
om man bortser från Stockholm — ganska länge innan tomträtten fick
större användning, men på senare tid har de allra flesta av de större och
medelstora städerna liksom också en del mindre städer övergått till att
tillhandahålla tomtmark genom tomträttsupplåtelse i stället för att sälja
marken, åtminstone i fråga om bostadsbebyggelse. Ett uttryck för statsmakternas
uppskattning av tomträttens värde utgör den år 1949 genomförda
ändringen i expropriationslagen, enligt vilken expropriation kan beviljas
för att i kommunens ägo överföra icke tätbebyggd mark för upplåtelse
med tomträtt. Den ökade möjlighet som därigenom beretts kommunerna
att bevara den framtida markvärdestegringen är särskilt betydelsefull,
så länge icke en tillfredsställande lösning vunnits av den tekniskt
invecklade frågan att till samhället indraga oförtjänt värdestegring
å mark i enskild ägo.
Propositionen syftade till att, med bibehållande av de grundtankar på
vilka tomträttsinstitutet vilade, råda bot på vissa bristfälligheter. Sålunda
föreslogs att tomträttshavarens rättsliga ställning skulle förstärkas och
tomträttens värde som kreditobjekt ökas. Markvärdestegringen avsågs
komma upplåtaren till godo dels genom att han medan tomträtten består
kan erhålla höjning av avgälden med hänsyn till markvärdestegringen
och dels genom att upplåtarens ersättningsskyldighet vid uppsägning i
intet fall omfattar markvärdet med därå inträdd värdestegring.
Propositionen, vilken byggde på ett av lagberedningen framlagt förslag,
tillstyrktes med en ändring, vilken i förevarande sammanhang icke har
betydelse, av tredje lagutskottet i dess utlåtande nr 26 år 1953. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
lf Bihang till riksdagens protokoll !) samt. 3 and. .Yr 32
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1963
Av särskilt intresse är vidare vad lagberedningen i sitt förslag uttalat
beträffande avgälden i specialmotiveringen till 1 § (SOU 1952: 28 s. 72 f).
Enligt gällande lag möter icke hinder mot att upplåta tomträtt utan
vederlag. I praxis sker emellertid upplåtelse av tomträtt nästan undantagslöst
mot vederlag, låt vara att detta ibland sättes så lågt, att det icke
bär någon egentlig ekonomisk betydelse. Enligt beredningens mening bör
det uppställas som en ovillkorlig förutsättning för att en upplåtelse skall
hänföras till tomträtt att upplåtelsen sker mot vederlag och att detta skall
utgå i form av årlig avgäld. När tomträtten konstrueras som en i princip
ständig nyttjanderätt, synes det nämligen vara av vikt, att tomträttshavaren
genom att erlägga avgäld med regelbundet återkommande mellanrum
erkänner fastighetsägaren äganderätt till marken. Föreskriften att
upplåtelse skall ske mot årlig avgäld innebär dels att avgäldens belopp
skall beräknas för år, dels att avgäld skall utgå under hela den tid tomträtten
består. Hinder möter naturligtvis icke att i upplåtelsen bestämma
att den på ett år belöpande avgälden skall uppdelas på flera betalningsterminer,
t. ex. erläggas kvartalsvis. Det har vidare ansetts böra föreskrivas,
att avgälden skall bestämmas i penningar.
Vid granskningen i lagrådet uttalade eu av lagrådets ledamöter, justitierådet
Karlgren, i denna del (se prop. 177/1953 s. 31).
Enligt förslaget gäller som ovillkorlig förutsättning för att en nyttjanderätt
skall hänföras till tomträtt, att upplåtelsen sker mot vederlag. Någon
reell innebörd behöver emellertid detta krav icke ha. Såsom i motiven
framhålles sättes vederlaget ibland i praxis så lågt, att det icke har någon
egentlig ekonomisk betydelse, och detta kan naturligen inträffa även i
framtiden. Det till stöd för bestämmelsen i betänkandet anförda argumentet,
att när tomträtten »konstrueras som en i princip ständig nyttjanderätt»
det vore av vikt, att tomträttshavaren genom att erlägga avgäld med
regelbundet återkommande mellanrum »erkänner» fastighetsägarens rätt
till marken, synes ej ha någon saklig tyngd. Orden »mot årlig avgäld i
penningar» torde förty böra utgå.
Uttalandet föranledde icke någon ändring av lagberedningens förslag beträffande
avgälden.
Här skall slutligen anmärkas att i lagberedningens år 1960 avlämnade
förslag till jordabalk tomträttsreglerna av år 1953 upptagits i huvudsak
utan ändringar.
Motionerna
I motionerna konstateras inledningsvis att riksdagen då tomträttsinstitutet
infördes år 1907 ansåg, att detta skulle kunna bli ett verksamt medel
mot tomtjobberiet men att så icke blivit fallet utan att tvärtom eu
oroande ökning härav skett på sista tiden. Motionärerna betvivlar möjligheten
av att beskattningsvägen komma till rätta med den oförtjänta
markvärdestegringen. Däremot anser motionärerna att tomträttsinstitutet,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1963 5
om det kom till större användning, skulle vara ett effektivt instrument för
ändamålet. I motionerna anges att det nuvarande systemet kräver alltför
stora kapitalinsatser från kommunernas sida, och motionärerna föreslår
därför, att möjlighet tillskapas för kommunerna att relativt snabbt få
tillbaka kapital, som nedlagts i tomträttsjord. Detta skulle ske om man
vid sidan av systemet med årlig tomträttsavgäld införde en metod, som
i princip byggde på kontantinbetalning. Tomträttshavaren skulle vid
tecknandet av tomträttskontrakt betala en engångsavgift motsvarande
tomtvärdet, eller samma belopp som tomträttsavgälden nu baseras på. Som
motprestation skulle tomträttshavaren, oavsett hur lång tid han än förfogar
över tomträtten, vara befriad från att betala någon tomträttsavgäld.
Motionärerna lämnar följande exempel.
Då en person i dag förvärvar tomträtt till en tomt med ett åsatt värde av
10 000 kr. betalar han 4,25 procent i tomträttsavgäld eller 425 kr. om året;
en avgäld som dock kan höjas eller sänkas. Enligt vårt förslag erlägger
vederbörande kontant 10 000 kr. och inte någonting därutöver oavsett hur
lång tid han förfogar över tomten. (En nackdel finns naturligtvis i detta,
och det är att hela tomtvärdesumman omedelbart skall erläggas. Man
skulle dock kunna tänka sig att vederbörande kommun tecknar en överenskommelse
med tomträttshavaren så att denne får dela upp inbetalningen
av summan jämte upplupen ränta på en kortare tidrymd. Denna
tidrymd får helt naturligt vara ganska kort: högst 5 år om man skall nå
åsyftat resultat och vidmakthålla tanken på att det i princip skall vara en
kontantinbetalning.) I händelse av att tomträtten skulle upphöra skall
tomträttshavaren ha tillbaka det av honom erlagda engångsbeloppet,
10 000 kronor. Genom att han under tomträttstiden ställt 10 000 kronor
till fastighetsägarens förfogande har han ju indirekt betalat sin tomträttsavgäld
på så sätt att fastighetsägaren fått uppbära ränteinkomsten på beloppet,
eller fastighetsägaren har med engångsavgiften betalat tomten och
har följaktligen inga kostnader för den. Tomträttshavaren skall förutom
det nominella beloppet också ha ersättning för penningvärdets fall, och
vice versa skall gälla för kommunen om penningvärdet till äventyrs skulle
ha stigit i förhållande till det penningvärde som var rådande då engångsavgiften
inbetalades.
Motionärerna hävdar att de båda metoderna principiellt är likvärdiga.
Skillnaden är enligt motionerna blott att enligt nuvarande system betalar
tomträttshavaren eu viss räntesats på ett visst bestämt tomtvärde medan
enligt motionärernas förslag fastighetsägaren kontant får det belopp, som
motsvarar det bestämda tomtvärdet, och räntan på detta inbetalade belopp
utgör indirekt tomträttsavgälden.
Beträffande följderna av det i motionerna framlagda förslaget uttalas
följande.
Fördelarna med det av oss föreslagna systemet är för kommunernas
del uppenbara. De skulle relativt snabbt få tillbaka kapital som nedlagts
för inköp av tomträttsjord, och följaktligen skulle de kunna föra eu
effektiv markpolitik med en relativt liten kapitalinsats. Vad som skulle
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1963
erfordras vore ett visst rörelsekapital vars storlek av naturliga skäl måste
växla från kommun till kommun.
För tomträttshavaren innebär systemet både för- och nackdelar. Den
största nackdelen är att han måste göra en större kontant insats. Men å
andra sidan är hans mellanhavanden med fastighetsägaren klara och koncisa.
Han slipper frukta att tomträttsavgälden under kontraktstiden skall
stiga. Ser man frågan i ett vidare perspektiv är vi övertygade om att det
mest angelägna är att snabbt skapa ett tomträttssystem som ger kommunerna
ökade möjligheter att föra en effektiv markpolitik.
Remissyttrandena
Motionerna har vid remissbehandlingen fått ett blandat mottagande.
Byggnadsstyrelsen, Svenska bankföreningen, Svenska landskommunernas
förbund och Svenska riksbyggen tillstyrker eller har intet att erinra mot
den begärda utredningen. Svea hovrätt och Svenska stadsförbundet är
tveksamma om lämpligheten av den i motionerna föreslagna lösningen,
Svenska sparbanksföreningen avstyrker nya regler för tomträttsupplåtelse
och ifrågasätter även behovet av en utredning. Hyresgästernas riksförbund
instämmer visserligen i motionärernas syfte men kan ej tillstyrka utredning.
Bostadsstyrelsen finner att en utredning med det begränsade syfte
som föreslagits icke är ägnad klarlägga hela den problematik motionerna
berör men finner att uppslaget förtjänar övervägas i en utredning där
markfrågorna tas upp till en mer allsidig prövning. Svenska fastighetsägareförbundet
hemställer att motionerna måtte avslås. Expropriationsutredningen
och Föreningen Sveriges stadsdomare slutligen har funnit
sig icke böra avgiva yttrande.
Byggnadsstyrelsen anför i sitt remissvar till en början följande.
En första förutsättning för det moderna samhällsbyggandet är att den
kommunala planläggningsverksamheten bedrives med kraft och konsekvens
och ständigt anpassas efter den fortgående utvecklingen. Kommunerna
måste emellertid även i stor utsträckning svara för genomförandet
av planerna. Icke minst viktigt är det att de tillser att mark, som erfordras
för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar, blir tillgänglig
härför. Detta betyder i sin tur att en aktiv markpolitik blir ett
viktigt led i det kommunala handlandet.
Byggnadsstyrelsen pekar sedan på de goda rättsliga möjligheter som
byggnadslagen och expropriationslagen ger kommunerna att förvärva
mark för samhällsmässig bebyggelse och understryker att även tomträttsinstitutet
är ett viktigt instrument för att befrämja sådan bebyggelse.
Beträffande därefter motionernas förslag uttalar byggnadsstyrelsen:
Ur de synpunkter byggnadsstyrelsen har att företräda framstår det som
ett stort önskemål att kommunernas möjligheter att föra en aktiv markpolitik
på allt sätt underlättas. Det synes vara föga rationellt att kommu
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 11)63
nerna förvärvar mark i syfte att kunna upplåta marken med tomträtt
eller där i varje fall en tillämpning av tomträttsinstitntet skulle ha framstått
såsom en nära till hands liggande och ur allmänna synpunkter onskvård
form för markexploatering — om de sedan av finansiella skäl tvingas
avhända sig äganderätten till marken. Detta kan nämligen i sin tur innebära
att kommunernas möjligheter att verka för en god samhällsplanering
och planernas genomförande spolieras eller i varje fall i avsevard
omfattning minskas. Hithörande frågor är enligt styrelsens mening av
den angelägenhetsgrad, att det i motionerna framförda uppslaget bör narmare
övervägas.
Svenska bankföreningen uppger att det ur kreditgivarsynpunkt icke
synes vara något att erinra mot införandet av anordningen med engångsavgift
för tomträtt i överensstämmelse med de riktlinjer, som uppdragits
i motionerna. Vid denna bedömning har bankföreningen utgått från att
övriga bestämmelser rörande tomträttsinstitutet lämnas oförändrade.
Svenska landskommunernas förbund yttrar i sitt remissvar.
Det torde icke vara realistiskt att antaga, att tomträttsinstitutets användning
skulle kunna lösa de komplex av svåra problem, som brukar benamnas
»oförtjänt markvärdestegring». I vissa fall kan dock ett utnyttjande
av denna form för markupplåtelse förväntas verksamt bidraga till att forhindra
en icke önskvärd stegring av markvärdet. Även av skal, som sammanhänger
med byggnadsplaneringens långsiktiga perspektiv, kan understundom
tomträttsinstitutet utgöra en lämplig form för upplåtande av
mark till tätortsbebvggelse. Med den utformning reglerna om tomtrattsavgälds
erläggande ‘nu har, utgör emellertid finansieringsproblemet ett
närmast oöverstigligt hinder för den kommun, som for namnda syften vill
använda tomträttsinstitutet. Ett förverkligande av motionärernas tanke,
om öppnande av möjlighet till erläggande av avgald i form av engångsbelopp,
skulle sannolikt kunna vara ägnat att väsentligt förbättra institutets
användbarhet. För uppnående av den avsedda effekten torde dock erfordras
att tomträttshavare ges möjlighet att belåna värdet av tomt, för
vilken engångsavgäld erlagts. Styrelsen, som icke har något att erinra mot
att den av motionärerna påyrkade utredningen kommer till stånd, förutsätter
därför att även tomträttshavares möjlighet att lånefinansiera avgälden
behandlas i utredningen. Måhända kunde det även vara av varde
att överväga möjligheterna att vid upplåtande av mark mot tomträtt lata
avgälden utgöra ersättning för enbart råmarkens värde, medan ersättning
för stadsbyggnadskostnader uttages i sådan form att den kan ingå i belånad
byggnadskostnad.
Även Svenska riksbyggen understryker att alltför många kommuner
saknar ekonomiska resurser för markköp, varför tomträttsförfarandet fått
begränsad betydelse. Svenska riksbyggen finner därför motionärernas förslag
att öka kommunernas förutsättningar att införa tomträttsinstitutet
vara av intresse och ur kommunernas synpunkt förmånligt. Svenska riksbyggen
tar därefter liksom i det senast återgivna remissvaret upp frågan
om tomträttshavarens belåningsmöjligheter.
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år J963
Den som köper eu tomt och betalar den vid kontraktsskrivningen får
hlSnalPi? °Samma Utglf1t’ men får omedelbart en realtillgång som kan
rättskontSkPn ar °m- iai!, iar/amma möjlighet att låna på ett tomtrattskontrakt.
Denna väsentliga detalj måste klarläggas.
Skulle en dylik belåning ej vara möjlig, synes en modifiering av motio
narmnas
förslag angående kontantlikvid vara att föredraga. Beträffande
tomtiattsavgiften for egna hem skulle sålunda en förskjutning av av
ga!^e,
ls erläggande till mellan 5:e och 10 :e året vara önskvärd.
Detta tillvagagangssatt skulle visserligen innebära en långsammare åter
bfrdam-ri
TmUIienSiUtiånade mCde1’ men utlåningstiden skulle dock
relativt kort gentemot den metod som nu tillämpas. För tomträtts
hav
ai en skulle det betyda en väsentlig förmån att under byggnadstiden
b k vi den11 innebär. ^ ^ frä“ de P^estningar s2 kontant
Nar det däremot gäller flerfamiljshus kommer byressättning baserad
pa kapitalkostnaden in i bilden på ett annorlunda sätt.
Svensk riksbyggen anför avslutningsvis att starka skäl talar för att finna
former for okat utnyttjande av tomträttsinstitutet, varför en utredning
i fragan är välbefogad.
Jvea hovrätt berör jämväl svårigheten särskilt vid egnahemsbebyggelse
or tomtrattshavaren att anskaffa erforderligt kapital. Hovrätten uttalar
vidare att den föreslagna ändringen även i ett annat hänseende skulle
medföra olägenheter.
sio1,19°? årslagstiftning bar fastighetsägarens intresse av att tillgodogöra
Till heKksVardeSm§nnfn lll,g°d0Setts genom att av§älden kan omregleras.
TrfnrbfynSiharaV„kan resonemanget anknytas till ett av motionärerna
anfört exempel, i vilket man utgått från ett markvärde vid tomträttsavtalets
ingående av 10 000 kronor och en årlig avgäld av 4^5 procent av
markvärdet Om markvärdet etter 40 är stigit mfd 100 Tomrac -
ngaldenatt hojas till 4,25 procent å 20 000 kronor och om markvärdet
fo™ lill 4a2T f°ljai!df 4°narnea stigit med 100 Procent å sistnämnda be
itt
oi ié.alern1!! U 40 °°9 kronor- De löjligheter som sålunda finnas
att omreglera avgalden aro agnade att förhindra spekulationsvinst från
föreslå mark H Vld f°rsäljn!ng av tomträtt. Skall, såsom motionärerna
oresla, markvardesumman vid tomträttsavtalets ingående erläggas kontant
kan markagaren tillgodogöra sig eu inträdd värdestegring av tomtnmrken
allenast i de fall då tomträttsavtalet uppsäges. Såsom tidigare berorts
aro emellertid möjligheterna till uppsägning enligt gällande lagstiftnmg
begränsade, och tomtratten torde i stor utsträckning — särskilt
i fråga om tomträtt som upplåtits för bebyggelse av hyreshus — i praktidanVf
n i S1 reST. Stand,g besittningsrätt. Fastighetsägaren skulle i sårätt
sli vp?6 re1 -re markvardestegringen, utan i stället skulle tomt
rattshavaren
vid försäljning av tomträtten kunna tillgodogöra sig den
vinst, som med nuvarande system tillgodoföres det allmänna. I det nyss
antorda exemplet, vari markvärdet efter 80 år stigit från 10 000 till 40 Ö00
kronor, skulle således - förutsatt att icke under denna tidsperiod förtalet
T "t a \,S°m medfÖrt rätt för ä§aren att uppsäga tomträttsavshi/ki.
tonltyattshayarcn vui försäljning av tomträtten efter periodens
slut kunna tillgodogora sig i varje fall större delen av markvärdesteg
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1933
ringen. Ett dylikt resultat sknlle visserligen kunna motverkas genom bestämmelser
av innehåll att, då väsentlig värdestegring ägt rum, tillagg till
markvärdesumman skulle kunna utgå. En sådan anordning skulle emellertid
innebära en icke oväsentlig försvagning av tomträttshavarens ställning
och tomträttens kreditvärde. .
Det kan anmärkas, att problemet om kommunernas kapitalanskaffning
för markförvärv har diskuterats i markvärdeutredningens betänkande om
indragning av oförtjänt jordvärdestegring (SOU 1957:42). Någon lösning
härav efter de av motionärerna angivna riktlinjerna har dock icke varit pa
tal i något av de tre olika förslag, betänkandet innehåller.
Hovrätten konstaterar att i fråga om inskrivning och inteckning av
tomträtt det föreslagna systemet icke torde medföra olägenheter. Sammanfattningsvis
vill hovrätten med hänsyn till de i yttrandet berörda
mindre tillfredsställande resultaten av den föreslagna ändringen ifrågasätta
lämpligheten av motionärernas lösning.
Svenska stadsförbundet ställer sig mycket tveksamt till den i motionerna
skisserade ändringen i tomträttsinstitutets konstruktion. Enligt stadsförbundet
är systemet fördelaktigt för kommunerna endast ur finansieringssynpunkt
men tjänar inte syftemålet att förbehålla kommunerna
markvärdestegringar.
Några städer, Gävle, Enköping och Södertälje, har på senare tid börjat
tillämpa ett avgäldssystem vid upplåtelse med tomträtt som innebar att
viss kontantinsats, i regel ungefärligen motsvarande exploateringskostnaderna,
avkräves tomträttshavaren. Däremot torde man ännu sa lange icke
ha låtit tomträttshavaren genom detta engångsbidrag jämväl betala ramarksvärdet.
Om även själva råmarksvärdet uttogs genom ett engangsbidrag
skulle kvarstå en närmast symbolisk tomträttsavgäld. Enligt
illande lagregler måste någon tomträttsavgäld i penningar alltid utga.
Man har således i vissa städer sökt minska olägenheterna av att betydande
kapitalbelopp vid tomträtt blir bundna i marken och måste amorteras
av kommunen genom att låta den egentliga tomträttsupplåtelsen enbär
avse råmarken medan kostnaderna för exploateringen utkrävs i särskild
ordning. Givetvis räknar man med att markvärdestegringen, eftersom (ten
har själva råmarken som upphov, alltjämt är förbehållen kommunen. Formellt
torde det inte möta något hinder att på detta satt påföra tomtrattsliavare
kostnaderna för exploateringen. Sålunda är man oförhindrad att
uttaga va-avgifter av tomträttshavaren då denne enligt särskild bestämmelse
i 25 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar är jämställd
med fastighetsägare. Däremot kan man icke direkt tillämpa byggnadslagens
bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad för tomträttshavare
då denne icke i lagen jämställs med markägare. Gatubyggnadskostnaden
bör dock avtalsvägen kunna uttagas av tomträttshavaren i
form av ett särskilt exploateringsbidrag.
Som framgår av det sagda finns det redan nu en möjlighet for kommunen
att överflytta en del av sina med tomträtten förenade kapitalkostnader
för tomträttshavaren utan att man därigenom avhant sig ratten till
markvärdestegringen. Systemet torde vara lämpligt endast gentemot vissa
tvper av exploatörer. Motionärerna har emellertid förutsatt, att någon
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1963
tomträttsavgäld icke alls skulle utgå oavsett hur lång tid tomträttshavalen
forfogar över tomträtten, vilket skulle innebära att kommunen i realiteten
avsagt sig möjligheterna att tillgodogöra sig efter upplåtelsen uppkommande
markvärdestegringar. Dessa markvärdestegringar skulle tomträttshavaren
i stället kunna tillgodogöra sig. Hans tomträtt tillfördes
successivt ett övervärde motsvarande uppkommen markvärdestegring. Ett
sadant system kan icke anses tillfredsställande ur kommunal synpunkt och
förefaller till sina verkningar vara praktiskt taget likställt med markförsäljning.
Den enda nackdelen för tomträttshavaren jämfört med äganderatt
vore den — sällan uppkommande — risken att tomträtten efter en
forsta upplåtelseperiod (60 år vid bostadsbebyggelse) bringades att upphöra
på grund av att marken skulle få ändrad användning. Han finge i så
tall mte ersättning för det aktuella tomtvärdet utan endast med det belopp
som han ursprungligen inbetalat som vederlag för tomträtten. Att detta
belopp såsom motionärerna ansett, skulle omräknas efter det aktuella
penningvärdet synes principiellt sett ej motiverat.
Det \ore teoretiskt sett möjligt att omkonstruera motionärernas förslag,
sa att tomträtten alltjämt kunde fylla sin uppgift som instrument för att
förbehålla samhället markvärdestegringen. Kommunen skulle i så fall
medges rätt att utöver den första engångsinbetalningen periodvis kräva
ytterligare inbetalningar som ersättning för markvärdestegringen. Ett sådant
tomträttssystem skulle ur kommunal synpunkt vara mycket fördelaktigt.
Kommunen vore helt befriad från den vanliga tomträttens båda
olägenheter, att ett stort kapital hålls bundet i marken och att detta kapital
enligt gällande regler för den kommunala upplåningen måste amorteras
inom viss tid trots att tomträttsavgälderna ej tillåts täcka mera än
räntan på kapitalet. Men för tomträttshavare skulle en så konstruerad
tomträtt jämfört med äganderätt ha enbart nackdelar. Tidigare reformer
av tomträtten har gått ut på att förbättra dess egenskaper, sett från tomträttshavarens
synpunkt, och institutet har obestridligen därigenom vunnit
i användbarhet och attraktivitet. Enligt förbundsstyrelsens mening måste
man å priori ställa sig tveksam till alla sådana förändringar av tomträtten,
som kan befaras försvaga dess konkurrenskraft.
I SAiineihet torde detta vara betydelsetullt i de fall, som motionärerna
närmast åsyftat, nämligen när tomträtten skall introduceras i kommuner,
däi den tidigare ej använts och man därför erfarenhetsmässigt har att
räkna med ett betydande motstånd från vissa intressenter mot tillämpningen
av denna upplåtelseform.
Svenska sparbanksföreningen framhåller att motionärernas förslag icke
innebar någon lösning av det kreditförsörjningsproblem, vilket åberopas
som grund för framställningen.
Förslaget innebär i detta avseende ej annat än att kapitalanskaffningen
överflyttas från kommunerna till tomträttshavarna. Det förutsättes ju att
dessa antingen redan vid tomträttsupplåtelsen, eller i varje fall under loppet:
av högst 5 år därefter, skall inbetala de engångsavgifter varom bär är
fråga. Detta skulle medföra, att i den mån tomträttshavarna behöver låna
upp medel för dessa avgifter — vilket väl kan förutsättas bliva fallet i betydande
omfattning — kommer från deras sida att ställas anspråk på
samma kreditmarknad som kommunerna själva skulle ha anlitat som lånesökande
för i sak samma ändamål.
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 19(i3
Föreningen liar därjämte kritiska synpunkter på förslagets verkningar
beträffande frågan om stegring av tomtvärdet och kapitalanskaffningen.
Konstruktionen med engångsavgift i stället för årliga avgälder syftar till
att snabbt återföra det för markförvärvet utlagda kapitalet till markägaren
och därmed göra det disponibelt för nya markförvärv. Detta kan visserligen
framstå som en fördel; konstruktionen synes doek medföra även vissa
nackdelar, som kan motverka vinsten. Genom den tänkta anordningen
med en engångsavgift, bestämd med utgångspunkt från tomtvärdet vid
upplåtelsetillfället, är ju avgälden fixerad för hela upplåtelsetiden. Detta
innebär, att kommunen för lång tid — i vissa fall ända upp till 60 år —
avstår från sina nuvarande möjligheter att genom avgäldsreglering under
tomträttskontraktets löptid anpassa avgälden efter markvärdestegringen
och därmed också i väsentlig grad från den fördel, som enligt syftet med
nu gällande regler ligger däri att en stegring av tomtvärdet, vare sig den
beror på samhällets utveckling eller förändringar i penningvärdet, med
avgäldsregleringens hjälp skall komma samhället såsom markägare till
godo. Till detta kommer det kapitalanskaffningsproblem, som uppstår
för kommunen, då vid upplåtelsetidens slut tomträtten skall återlösas. I
detta hänseende innebär den i motionen framförda tanken ingen lösning;
kapitalanskaffningsfrågan blott uppskjutes till en tidpunkt, som kan
visa sig bjuda ännu större svårigheter och en förstoring av problemet.
Föreningen avstyrker för sin del införandet av i motionerna åsyftade
regler och ifrågasätter behovet av utredning i ämnet.
Hyresgästernas riksförbund förklarar sig kunna instämma i motionärernas
syfte att ge kommunerna ökade möjligheter att förvärva mark för
upplåtelse mot tomträtt men kan icke tillstyrka den föreslagna utredningen
med den i motionerna lämnade motiveringen. Förbundet uttalar
bl. a.
Vad angår motionärernas förslag till förändring i det nuvarande tomträttsförfarandet
förefaller det förbundet som om förslaget icke vore fullt
genomtänkt och att ett realiserande skulle komma att motverka tomträttens
syften.
Enligt förslaget skulle tomträttsägaren erlägga ett belopp svarande mot
det värde tomten åsatts. Någon avgäld skulle icke utgå, då det förutsättes
att räntan på det erlagda engångsbeloppet svarar mot kommunens ränteutgifter
för tomtförvärvet. Det förefaller emellertid oundvikligt att kommunen
genom detta arrangemang åsamkas ränteförluster.
Det förutsättes vidare att tomträtten skall kunna upphöra. Kommunen
blir då skyldig att återbetala inte endast det nominella engångsbeloppet
utan därtill ersätta fastighetsägaren för penningvärdeförsämringen under
den tid tomträtten bestått.
Det är uppenbart att de kostnader kommunerna åsamkas i sådant sammanhang
kan bli betydande.
Det framgår inte av motionerna hur de problem skall lösas, som uppkommer
då tomträtten upphör. Skall fastighetsägaren då vara skyldig all
inlösa marken eller skall kommunen utan ersättning överlåta densamma
till den tidigare tomträttsinnehavaren?
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1963
Bostadsstyrelsen har i sitt remissyttrande till stöd för sitt ovan återgivna
ställningstagande anfört.
Bostadsstyrelsen delar motionärernas intresse av att tomträtten användes
i större utsträckning än f. n. och styrelsen har också i 1962 års petita
framlagt förslag som syftar till att reducera kommunernas svårigheter att
finansiera tomträtten. Styrelsens förslag innebär att kommunerna regelmässigt
erhåller statslån i viss omfattning. Motionärerna har övervägt
andra lösningar av samma problem, bl. a. att reformera tomträttslagstiftningens
avgäldsregler så att den årliga tomträttsavgälden kan utbytas mot
en kontantinsats motsvarande tomtvärdet. Tomträttshavaren skall m. a. o.
betala samma engångsersättning som om han förvärvade marken med
äganderätt.
Bostadsstyrelsen vill erinra om att några städer redan nu upplåter tomträtt
mot dels en engångsavgift, som täcker exploateringskostnaderna helt
eller delvis, dels en årlig avgäld som beräknas på endast en del av tomtvärdet,
minst motsvarande råmarksvärdet. I ett fall har ett kommunalt
beslut om ett sådant betalningssystem överklagats till länsstyrelsen som
ännu icke meddelat beslut.
Tomträtten står i sin nuvarande form äganderätten nära. Tomträttshavaren
har i flera avseenden samma ställning som en fastighetsägare. En
väsentlig skillnad består emellertid däri att tomträttshavaren icke kan tillgodogöra
sig ev. markvärdestegringar — åtminstone inte i samma utsträckning
som ägaren. En annan påtaglig skillnad ligger i de skilda betalningssätten
— för äganderätt en köpeskilling, för tomträtt en årlig ränteavgäld.
Om den enskilde byggaren har ekonomisk möjlighet att välja mellan
tomträtt och markförvärv talar sannolikt den förstnämnda skillnaden till
förmån för förvärvet. Det är däremot svårt att bedöma hur stor betydelse
den sistnämnda skillnaden tillmätes i en sådan valsituation. Man bör
emellertid inte underskatta betydelsen av att betalningssättet för tomträtt
och äganderätt f. n. är olika. Denna olikhet torde nämligen framstå
såsom naturlig och skälig. Utplånas denna skillnad på det sätt som motionärerna
tänkt sig skulle det kunna få till följd att tomträttens konkurrensförmåga
äventyras och att mark som kan förvärvas med äganderätt
blir än mer åtråvärd än för närvarande. Kommunen skulle i så fall
få svårare än nu att hävda sig i konkurrensen om markinköpen. Motionärernas
tanke om tomträttsinstitutets reformering i detta speciella avseende
synes in. a. o. höra intimt samman med frågan hur dispositionsrätten
till bebyggelsemark skall fördelas mellan samhället och den enskilde.
Det sista av remissorganen, som i sak behandlat motionerna, Sveriges
fastighetsägareförbund, riktar skarp kritik mot den föreslagna ändringen
av tomträttsbestämmelserna och anser dem icke förenliga med tomträttsinstitutets
uppbyggnad och dess sociala syfte att vidga möjligheterna för
personer, som icke förfogar över större kapital att skaffa egen bostad.
Förbundet yttrar.
Motionärerna önska, att den årliga tomträttsavgälden skulle kunna ersättas
med en engångsavgift av samma storlek, som priset vid en regelrätt
försäljning av marken. Detta kan dock knappast betraktas som en
ändring av tomträttslagstiftningen, då det torde innebära, att ett helt nytt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1963 13
besittningsinstitut till fast egendom härigenom skulle skapas i svensk
rätt. Tomträtten är konstruerad som en nyttjanderätt med årlig avgäld.
Samtidigt har denna nyttjanderätt utformats med så långtgående överflyttning
av ägarebefogenheterna från ägaren till tomträttshavaren, att det
med visst fog kan sägas, att det endast är frånvaron av kapitalplacering,
som karaktäriserar tomträtten som nyttjanderätt och icke som en be-,
gränsad äganderätt. Skulle tomträtten ändras därhän, att som vederlag
för tomträtten utginge en engångsavgift motsvarande fastighetens överlåtelsevärde,
skulle detta för institutet utmärkande drag försvinna, och
tomträtten skulle förändras till att bliva en form av begränsad äganderätt.
En tomträttsupplåtelse skulle därvid närmast kunna karaktäriseras
som en försäljning med återköpsrätt vid vissa tidpunkter.
Lagstiftaren har avsett, att dylika former för försäljning av fast egendom
böra undvikas. Dels saknar köparen i sådant fall möjlighet att erhålla
lagfart, dels ock äro bestämmelser om den blivande återköpssumman
i avtalet utan verkan. Kronan och kommun ha dock möjlighet att vid
försäljning förbehålla sig återköpsrätt. Göres sådan rätt gällande av dessa
rättssubjekt, skall emellertid återköpssumman bestämmas av expropriationsdomstol.
Innebörden av en tomträtt med den utformning motionärerna åstunda,
påminner i hög grad om den feodala konstruktionen av äganderätten, där
man, på grundval av vissa inskränkningar i äganderätten till bondejord,
såg en äganderätt av högre dignitet i den, som tillkom kronan eller frälset.
En dylik uppdelning av äganderätten är helt främmande för modernt betraktelsesätt.
Enligt meddelade direktiv ankommer det på expropriationsutredningen
bl. a. att undersöka frågan huruvida vidgad rätt till expropriation för upplåtelse
under tomträtt bör tillskapas. Utredningen har ännu ej haft tillfälle
att närmare överväga denna fråga, som enligt utredningen får anses
utgöra ett delproblem i det vittomfattande och komplicerade spörsmålet
om möjligheterna att via expropriationslagstiftningen inskränka oskäliga
jordvinster. Vid sådant förhållande har utredningen ansett sig böra avstå
från att avge utlåtande över motionerna.
Föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat att förslaget på det nu
föreliggande stadiet icke synes beröra område där föreningen kan anses
företräda någon sakkunskap. Med hänsyn härtill och då förslaget beträffande
själva principen för tomträttens konstruktion synes ha ett
starkt politiskt inslag har föreningen icke avgivit yttrande.
Motionernas behandling i statsutskottet
Såsom tidigare angivits blev motionerna i viss del hänvisade till statsutskottet.
Däri förslog motionärerna såsom eu yllerligarc åtgärd för alt
stimulera kommunerna alt påskynda tomträttsförfarandet, att staten anslår
medel till en kreditfond, där kommunerna, som ämnar skaffa mark för
upplåtelse med tomträtt, kunde få täcka eller lätta sina kreditbehov. I sitt
utlåtande nr 42 år 1963 i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverksproposi
-
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1963
tionen gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1963/64 till
främjande av bostadsförsörjningen in. in. jämte i ämnet väckta motioner
behandlade statsutskottet bl. a. nu ifrågavarande motioner. Av intresse är
vad statsutskottet under rubriken »Utskottet» anfört beträffande vissa
markpolitiska frågor på sid. 12—15 i sitt, såvitt nu är i fråga, av riksdagen
godkända utlåtande.
Här må följande av statsutskottets uttalande återgivas.
Av statsverkspropositionen framgår att bostadsstyrelsen i sill anslagsframställning
bär lagt fram förslag i syfte att medverka till lättnader i fråga
om kommunernas kreditanskaffning för markförvärv. Såsom föredragande
statsrådet framhållit torde den nuvarande situationen på kapitalmarknaden
i och för sig inte innebära några allvarliga problem i detta avseende.
Det synes emellertid utskottet angeläget att frågan om kommunernas
kreditförsörjning för markförvärv prövas, inte minst med hänsyn till
att utbudet på kapitalmarknaden på längre sikt kan förete betydande variationer.
Med hänsyn till vikten av att kommunerna för en aktiv markpolitik
bör därjämte övervägas, om inte statsmakterna i någon form bör stimulera
kommunerna till önskvärda insatser. Utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj :t snarast möjligt prövar denna fråga och förelägger riksdagen
de förslag, vartill en sådan prövning kan föranleda. I anslutning till vad
som anförts i bostadsstyrelsens förenämnda framställning och i vissa av
motionerna bör prövningen även innefatta frågan om statliga åtgärder för
att underlätta kommunala tomträttsupplåtelser.
Såväl i bostadsstyrelsens framställning som i vissa motioner har formerna
för statliga markförsäljningar till kommunerna samt principerna för
prissättningen vid dylika marköverlåtelser berörts. Uppmärksamheten har
därigenom fästs vid det problem som kan anses ligga i statens dubbla
ställning såsom säljande part vid marköverlåtelser och som huvudman
för bostadspolitiken. I förstnämnda egenskap har staten ett intresse att söka
erhålla ett förmånligt pris för marken. Av statsmakternas bostadspolitiska
målsättning följer å andra sidan, att staten bör medverka till att hindra
oskälig prisstegring på mark.
Det förefaller självklart, att staten inte genom prissättningen vid marköverlåtelser
till kommunerna bör medverka till att den på orten utbildade
markprisnivån stiger. Såvitt utskottet har sig bekant torde praxis vid statliga
marköverlåtelser innebära dels att kommunerna tillerkännes en faktisk
förtur framför andra köpare till förvärv av statlig mark, dels att prissättningen
sker under skäligt hänsynstagande till de bostadspolitiska målen.
Det synes emellertid ligga i klarhetens intresse att direktiven till de markförvaltande
myndigheterna ges en avfattning som bättre än f. n. överensstämmer
med nämnda praxis. Utskottet anser sig kunna förutsätta att detta
önskemål beaktas vid en blivande översyn av nämnda direktiv.
I detta sammanhang vill utskottet jämväl framhålla, att en ökad användning
av tomträttsupplåtelser av statlig mark synes väl värd att pröva
såsom ett alternativ till försäljning av marken.
Vad slutligen gäller frågan om den allmänna prisstegringen på mark vill
utskottet erinra om att expropriationsutredningen har uppdrag att undersöka
i vad mån problemet kan lösas inom ramen för expropriationslagstiftningen.
Det synes utskottet angeläget, att utredningens arbete i denna del
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1963
bedrives med största möjliga skyndsamhet. Samtidigt bör framhållas att
expropriationsutredningens uppdrag inte avser värdestegringsfrågan i hela
dess vidd. Bl. a. torde det ligga utom ramen för utredningens uppdrag att
behandla frågorna om att med andra medel än genom expropriation motverka
prisstegring och förhindra oförtjänta värdestegringsvinster. Utskottet
anser skäl föreligga att dessa spörsmål blir föremål för särskild utredning
jämsides med arbetet inom expropriationsutredningen. Utskottet föreslår
därför, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om tillsättande
av en sådan utredning.
Offentlig utredning
Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1963 har tillkallats
sakkunniga, vilka sedermera antagit benämningen 1963 års markvärdekommitté,
för att verkställa utredning av frågan om åtgärder i syfte att
annorledes än genom expropriation motverka prisstegring på mark och
förhindra oförtjänta jordvärdestegringsvinster. I direktiven anför chefen
för justitiedepartementet bland annat:
Det kraftigt växande behovet av mark för byggnation, fritidsområden,
trafikleder, serviceanordningar o. d. gör sig särskilt gällande inom och
intill tätbebyggda områden. Den stigande efterfrågan på mark kan leda
till att markpriserna stiger till orimligt höga nivåer. Till en sådan utveckling
bidrager också förväntningar om ökat utbyte av marken vid ett förändrat
användningssätt för densamma. Inför nödvändigheten att säkerställa
tillgången på mark framstår det som en i hög grad angelägen samhällsuppgift
att tillse att marken kan förvärvas på rimliga villkor. Otillbörlig
stegring av markpriserna bör motverkas och osund spekulation i
värdestegringsvinster i görlig mån förhindras.
Sedan i direktiven berörts tidigare förslag till lösning av ifrågavarande
problem, lämnas en redogörelse för lagregler genom vilka värdestegringsvinster
helt eller delvis kan tillgodoföras det allmänna. Departementschefen
uttalar därefter.
Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att åtgärder av nu antydd
innebörd, ehuru de i och för sig icke kan frånkännas betydelse i sammanhanget,
likväl icke förmår att mer än till en del motverka uppkomsten
av oförtjänta värdestegringsvinster. Sedan det visat sig, att markvärdeutredningens
betänkande icke kan läggas till grund för vidare lagstiftningsåtgärder,
har därför åt den år 1960 tillsatta expropriationsutredningen
uppdragits att utreda i vad mån det är möjligt att inom expropriationslagstiftningens
ram lösa problemet med oförtjänt jordvärdestegring. Med
hänsyn till utvecklingen på samhällsbyggandets område är emellertid
ytterligare åtgärder erforderliga för att komma till rätta med problemet att
hålla markpriserna på rimlig nivå. Riksdagen har även nyligen (rskr nr
124; SU nr 42) hemställt om en särskild utredning — vid sidan av det
arbete som pågår inom expropriationsutredningen — om förhindrande av
oförtjänta värdestegringsvinster. Även jag anser skäl föreligga att upptaga
hithörande frågor till förnyat övervägande.
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1963
Bland de spörsmål, som härvid anmäler sig, må till en början nämnas
frågan, huruvida kommunernas resurser att föra en aktiv och målmedveten
markpolitik bör i skilda avseenden förstärkas. Tydligt är nämligen
att aktiva insatser från kommunernas sida, syftande till att i god tid trygga
markförsörjningen, är av den största betydelse även då det gäller att motverka
tendenser till orimlig stegring av markpriserna. Enligt vad jag
erfarit avser chefen för inrikesdepartementet att inom kort begära bemyndigande
att tillkalla en särskild utredning med uppgift att närmare överväga
bl. a. de former i vilka staten bör främja en sådan markpolitik. Av
betydelse i nu förevarande sammanhang är också såsom jag nyss framhållit
det pågående arbetet inom expropriationsutredningen, vilket bl. a.
avser formerna för genomförande av expropriativa markförvärv, frågan
om behovet av att vidga kommunernas rätt att expropriera mark för upplåtelse
med tomträtt samt värderings- och kostnadsreglerna vid expropriation.
Av det sagda framgår emellertid, att ingendera av de nu angivna utredningarna
kommer att behandla värdestegringsfrågan i hela dess vidd. Det
synes därfär erforderligt att vid sidan av de nämnda utredningarna tillsätta
en utredning som har att behandla markvärdestegringsfrågan från
vidare synpunkter.
Huvuduppgiften för den sålunda förordade utredningen bör i enlighet
med riksdagens hemställan vara att undersöka frågorna om att med
andra medel än genom de expropriationsrättsliga bestämmelserna förhindra
oförtjänta jordvärdestegringsvinster.
Avslutningsvis anföres i direktiven:
Den i förevarande sammanhang förordade utredningen bör utan att vara
bunden av särskilda riktlinjer ha att överväga de uppslag till problemets
lösning, som framkommit vid tidigare verkställda utredningar och i den
offentliga debatten. Uppmärksamhet bör jämväl ägnas åt rättsutvecklingen
på området i andra länder. Härvid är av särskilt intresse de åtgärder,
som nyligen vidtagits eller planeras i våra nordiska grannländer. I den
mån nya uppslag framkommer under utredningsarbetets gång bör utredningen
givetvis pröva jämväl dessa. Särskilt bör tillses att möjligheter
skapas för kommunerna att i mycket god tid utan förtida eller framdeles
uppkommande kapitalkostnader förvärva företrädesrätt till markområden,
som inom en ej alltför avlägsen framtid kan komma att omfattas av bebyggelseplaneringen.
Tillskapandet av nya sakrättsliga institut kan härvid
tänkas ifrågakomma. I samband med utredningsarbetet torde ståndpunkt
böra tagas till frågan i vad mån värdestegring av skilda kategorier helt
eller delvis bör tillgodoföras det allmänna. Hithörande spörsmål bör allsidigt
belysas framför allt mot bakgrunden av, huru utvecklingen på stadsbyggnadsväsendets
område påverkar markägandet och markvärdena i tätorterna
och deras omgivning. Utgående härifrån bör utredningen redovisa
sina överväganden i fråga om hur samhället lämpligen bör handla i markfrågorna
och hur vinster på oförtjänt värdestegring bör behandlas.
Slutligen må erinras om att, såsom förutskickats i ovannämnda direktiv,
Kungl. Maj :t den 6 september 1963 bemyndigat chefen för inrikesdepartementet,
att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning
angående statliga stödåtgärder till främjande av eu aktiv kommunal markpolitik.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 19(13
17
Utskottet
Den särskilda art av nyttjanderätt, som kallas tomträtt, infördes i vår
lagstiftning år 1907 för att till samhällets förfogande ställa en lämplig form
att åt enskild tillhandahålla tomtmark för bebyggande utan att avstå äganderätten.
Avsikten med tomträttsinstitutet är att värdestegring å marken
skall stanna hos samhället och att önskvärda förändringar i fråga om markens
användning lättare skall kunna genomföras. Såsom framgår av den tidigare
redogörelsen för gällande rätt må nyttjanderätt till fastighet under
obestämd tid för visst ändamål mot årlig avgäld i penningar upplåtas såsom
tomträtt. Marken skall tillhöra stat eller kommun eller eljest vara i allmän
ägo. Även stiftelser kan med Konungens tillstånd få upplåta mark
med tomträtt. Avgälden utgår med oförändrat belopp under vissa tidsperioder.
När upplåtelse sker för bostadsändamål utgör varje period tjugo år,
om ej längre tid överenskommes. Vid utgången av en sådan tidsperiod kan
omprövning av beloppet ske, varvid ny avgäld fastställes på grundval av det
värde marken då har. Tomträttsavtal får ej uppsägas av tomträttshavaren.
Fastighetsägaren däremot kan, om det är av vikt för honom att fastigheten
användes för bebyggelse av annan art eller eljest på annat sätt, uppsäga
avtalet vid utgången av vissa tidsperioder. Då ej annat avtalas är vid upplåtelse
för bostadsbebyggelse första perioden sextio år och varje därpå
följande fyrtio år. Skall tomträtt upphöra, är fastighetsägaren skyldig lösa
byggnad, som utgör tillbehör till tomträtten. Ersättningsskyldigheten omfattar
däremot ej markvärdet med därå inträdd värdestegring.
I motionerna hemställes, såvitt de hänvisats till lagutskott, om utredning
angående möjligheten för kommun att snabbt återfå i tomträttsjord investerat
kapital. Motionärerna föreslår i detta syfte att vid sidan av det nuvarande
systemet skall införas en möjlighet att i tomrättskontrakt föreskriva
skyldighet för tomträttshavaren att i stället för årlig avgäld betala
eu engångsavgift motsvarande tomtvärdet. Ett villkor härför skulle vara
att det för marken utlagda kapitalet, som kommunen då återfår, användes
till förvärv av ytterligare mark avsedd att upplåtas med tomträtt. Enligt
motionerna skulle härigenom kommunerna kunna med måttlig kapitalinsats
föra en effektiv markpolitik och tomträttsinstitutet kunna utnyttjas i
betydligt ökad omfattning. Motionärerna hävdar, att tomrättsinstitutet då
skulle bli ett ändamålsenligt medel att komma till rätta med det hittills
olösta problemet om oförtjänt markvärdestegring.
Enighet synes råda bland remissinstanserna om att tomträttsinstitutet är
av väsentlig betydelse för kommunernas markpolitik och att upplåtelse av
mark med tomträtt därför kommit till omfattande användning särskilt i
större och medelstora städer. Från flera håll har dock framhållits att ett
verksamt utnyttjande av tomträttsinstitutet kräver stora kapitalinsatser från
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1963
kommunernas sida. Bostadsstyreisen och Svenska stadsförbundet bär erinrat
om att vissa städer sökt minska olägenheterna av att betydande kapital
bindes i marken genom att upplåta tomträtt mot dels en engångsavgift,
som helt eller delvis täcker exploateringskostnaderna, och dels en årlig
avgäld beräknad på en del av tomtvärdet minst motsvarande råmarksvärdet.
Av remissvaren framgår emellertid att finansieringssvårigheter i åtskilliga
fall hindrar kommuner att i önskad omfattning utnyttja tomträttsinstitutet.
Medan i remissyttrandena över lag motionernas syfte att effektivisera
tomträttsinstitutet sålunda hälsats med tillfredsställelse, har åtskilliga remissinstanser
riktat invändningar mot den föreslagna ändringen av tomträttsreglerna
och avstyrkt den begärda utredningen.
Utskottet vill för egen del helt instämma i motionärernas syfte att underlätta
kommunernas kreditanskaffning för markförvärv och hjälpa kommunerna
att genom ökad användning av tomträttsinstitutet föra en effektiv
markpolitik. I detta sammanhang erinrar utskottet om att efter hemställan
av årets riksdag Kungl. Maj :t bemyndigat chefen för inrikesdepartementet
att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning angående
statliga stödåtgärder till främjande av en aktiv kommunal markpolitik. Utskottet
understryker angelägenheten av att utredningen, såsom angivits i
direktiven, bedrives så skyndsamt som möjligt och att förslag i ämnet snarast
framlägges.
Vad därefter gäller motionärernas uppslag om införandet av möjlighet att
upplåta tomträtt mot engångsavgift skulle detta såsom flera remissinstanser
påpekat föranleda vissa olägenheter. Enligt vad som angivits i Stadsförbundets
yttrande skulle det vara möjligt att i viss begränsad utsträckning
lösa frågan enligt motionärernas riktlinjer redan enligt gällande lag, nämligen
genom att vid tomträttsupplåtelse uttaga dels en engångsavgift, motsvarande
exempelvis exploateringskostnaderna, och dels en årlig avgäld,
motsvarande återstoden av markvärdet. Hur långt man i detta avseende kan
gå utan att frångå tomträttsinstitutets grunder kan vara tveksamt, och frågan
härom är, enligt vad utskottet erfarit, i anledning av besvär över kommunalt
beslut för närvarande anhängig i regeringsrätten. Tveksamhet kan
också uppstå efter vilka grunder fastställande av ny avgäld skall ske, om
viss del av markvärdet erlagts kontant.
Beträffande slutligen motionärernas hemställan om en utredning har denna
fråga numera kommit i ett annat läge. På förslag av statsutskottet i anledning
av bl. a. nu ifrågavarande motioner, såvitt de hänvisats till statsutskottet,
har nämligen årets riksdag begärt utredning av värdestegringsfrågan
i hela dess vidd. Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande har därefter sakkunniga
tillkallats för att utreda spörsmålet om åtgärder i syfte att annorledes
än genom expropriation motverka prisstegring på mark och förhindra
oförtjänta jordvärdestegringsvinster. De sakkunniga, som antagit benämningen
1963 års markvärdekommitté, skall utan att vara bundna av sär
-
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1963
skilda riktlinjer överväga de uppslag till problemets lösning, som framkommit
vid tidigare verkställda utredningar och i den offentliga debatten. Kommittén
bör enligt direktiven särskilt tillse att möjligheter skapas för kommunerna
att i mycket god tid utan förtida eller framdeles uppkommande
kapitalkostnader förvärva företrädesrätt till markområden, som inom en
ej alltför avlägsen framtid kan komma att omfattas av bebyggelseplanering.
I direktiven har framhållits, att tillskapandet av nya sakrättsliga
institut härvid kan tänkas ifrågakomma. Inom utskottet har övervägande
skett om lämpligheten av att överlämna motionerna utan eget ställningstagande
till den tillsatta utredningen, men då det genom motionerna framlagda
förslaget uppenbarligen faller inom ramen för utredningsuppdraget
och således kommer under kommitténs prövning, har utskottet icke funnit
skäl föreligga att avgiva förslag om överlämnande av motionerna till 1963
års markvärdekommitté.
Utskottet får således hemställa,
att förevarande motioner, I: 174 och II: 206, i den mån de
behandlats av utskottet, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 31 oktober 1963
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson,
Georg Carlsson, Åkesson*, Erik Jansson, Herbert Larsson och
Paul Jansson;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp*, Johansson i öckerö*,
Svenning, Ekström i Iggesund*, Grebäck, Carlsson i Stockholm,
Bengtson i Solna och Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631186
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.