Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om rätt för trossamfund att uppföra kyrkooch församlingsbyggnader på mark för allmänt ändamål. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 35 i första kammaren av herr Carlsson, Harry, m. fl. och nr 41 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås m. fl.

1963-10-31 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:33, Utlåtande i anledning av motioner om rätt för trossamfund att uppföra kyrkooch församlingsbyggnader på mark för allmänt ändamål. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 35 i första kammaren av herr Carlsson, Harry, m. fl. och nr 41 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

1

Nr 33

Utlåtande i anledning av motioner om rätt för trossamfund att

uppföra kyrko- och församlingsbyggnader på mark för

allmänt ändamål.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 35 i första kammaren av herr Carlsson,

Harry, m. fl. och nr 41 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte begära förslag till bestämmelser, som likställer andra

trossamfund med svenska statskyrkan i vad gäller rätten att uppföra kyrkooch

församlingsbyggnader på stadsplanerad mark, som reserverats för allmänna

ändamål».

Till stöd för sin hemställan anför motionärerna följande.

Enligt stadsplanelagstiftningen kan inom byggnadskvarter reserveras

mark för allmänna ändamål. Med stöd av dylika bestämmelser äger stat,

kommun och andra menigheter, däribland även svenska statskyrkan, tillgång

till på detta sätt reserverad bvggnadsmark.

I praxis anses emellertid ändamålet med bebyggelsen inte enbart avgöra

frågan om rätten att tillgå de för allmänt ändamål reserverade platserna.

Byggnader, som i och för sig fyller allmänna ändamål, såsom t. ex. samlingslokaler

eller barnhem, anses sålunda ej kunna inrymmas på för

allmänt ändamål undantagna platser, såvida de ej dessutom tillhör stat

och kommun eller annan menighet, och detta tydligen oavsett om bebyggelsen

tillgodoser funktioner som stat och kommun eller andra menigheter

har till uppgift att sörja för.

I enlighet med denna uttolkning har det också förekommit fall, då frikyrkobyggnad

förvägrats byggnadsrätt på stadsplanelagd mark, som

undantagits för allmänt ändamål, trots att vederbörande stadsplanesamhälle

upplåtit tomten och sålunda för sin del ansett ändamålet motsvara

den i stadsplanen företagna ändamålsbestämningen. Det får däremot

anses fullt klart, att en statskyrkobyggnad under i övrigt oförändrade

förutsättningar obehindrat kunnat uppföras på samma mark.

Det kan knappast anses förenligt med intentionerna i religionsfrihetslagen,

att på detta sätt göra skillnad mellan olika trossamfund. Även om

man, då denna lagstiftning antogs 1951, valde att ej formellt auktorisera

andra trossamfund än statskyrkan, var det dock en klar strävan bakom

lagstiftningen att söka tillgodose likställighet mellan trossamfunden. Det

förtjänar sålunda t. ex. erinras om att trossamfund kan berättigas att liksom

statskyrkan fullgöra vissa offentliga funktioner, såsom exempelvis instiftande

av äktenskap.

Det är sålunda från principiella utgångspunkter omotiverat att upprätt1—Bihang

till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

hålla någon skillnad mellan svenska statskyrkan och andra trossamfund

beträffande rätten att uppföra kyrkobyggnader och lokaler för församlingstjänsten

inom kvartersmark, som reserverats för allmänt ändamål.

Över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtanden från byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet och

länsstyrelsen i Jönköpings län. Överståthållarämbetet har vid sitt utlåtande

fogat yttranden av byggnadsnämnden och stadsbyggnadskontoret i Stockholms

stad. Länsstyrelsen har överlämnat yttrande från länsarkitekten i

Jönköpings län. På begäran av utskottet har därjämte yttrande avgivits av

Sveriges frikyrkoråd.

Gällande rätt

Byggnadslagstiftningen m.m.

Bestämmelser som reglerar marks användning för bebyggande finnes i

första hand i byggnadslagen den 30 juni 19V7 (nr 385) och byggnadsstadgan

den 30 december 1959 (nr 612).

Enligt 2 § byggnadslagen sker den närmare regleringen av bebyggelsen

bl. a. genom stadsplan. Stadsplan kan komma till användning inom såväl

städer som köpingar, municipalsamhällen och andra tätare befolkade orter

inom landet i övrigt (24, 88 och 105 §§). Jämlikt 25 § skall stadsplan dels

utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områdena

som ingår i planen, såsom byggnadskvarter, gator och andra allmänna platser

samt specialområden, dels ock innehålla de ytterligare bestämmelser

angående områdenas bebyggande eller användning i övrigt som finnes erforderliga.

Såsom byggnadskvarter räknas även platser för allmänna byggnader.

I 28—33 §§ byggnadslagen finnes bestämmelser om att byggnadskvarter

skall indelas till tomter samt åtskilliga stadganden om sättet för tomtindelnings

verkställande m. m.

Byggnadslagens bestämmelser om planläggning kompletteras i vissa hänseenden

av föreskrifter i byggnadsstadgan. Sålunda meddelas i 9 § byggnadsstadgan

allmänna bestämmelser om planläggning. Däri föreskrives

bl. a. att planläggning skall ske så, att den främjar en ur allmän synpunkt

lämplig utveckling inom det område, som planen skall avse. Planen får ej

göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå det därmed avsedda

syftet. Närmare bestämmelser om stadsplan meddelas i 12 § byggnadsstadgan.

Stadsplan antages jämlikt 26 § byggnadslagen av stadsfullmäktige. Fullmäktige

äger dock i den omfattning som prövas lämplig uppdraga åt byggnadsnämnden

att i fullmäktiges ställe antaga sådan plan. Planen skall för

att bli gällande fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen äger, om särskild

anledning därtill föreligger, underställa planen Konungens prövning. Är

planen av större omfattning eller eljest av större allmän betydelse eller har

i ärendet uppkommit fråga vars avgörande enligt byggnadslagen ankom
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

mer på Konungen, skall underställning alltid ske. Vad nu sagts gäller ock

ändring av stadsplan. Beträffande landet i övrigt skall enligt 106 § byggnadslagen

vad som stadgats om stad och stadsfullmäktige i stället gälla

kommunen och kommunalfullmäktige.

Till stadsplaneinstitutet har knutits vissa rättsverkningar. Enligt 34 §

byggnadslagen gäller sålunda förbud att företaga nybyggnad i strid mot

stadsplan. Konungen må dock medgiva undantag, när särskilda skäl föreligger

och en ändamålsenlig användning av marken icke därigenom försvåras.

Jämlikt bestämmelser i 67 § 1 mom. byggnadsstadgan äger länsstyrelsen

för särskilt fall medgiva avvikelse från fastställd stadsplan, såvida

byggnadsnämnden tillstyrkt åtgärden och det tillämnade byggnadsföretaget

ej avsevärt försvårar markens användning för det i planen fastställda ändamålet.

Där så prövas lämpligt kan länsstyrelsen under vissa förutsättningar

enligt 67 § 2 mom. byggnadsstadgan förordna att den nu angivna befogenheten

skall tillkomma även viss byggnadsnämnd. Som komplement till 34 §

byggnadslagen finns i 35 § samma lag vissa bestämmelser om förbud mot

nybyggnad sedan beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring

av stadsplan men innan planarbetet fortskridit så långt som till fastställelse

av planen. En annan verkan av stadsplan är att staden och i vissa

fall även enskild markägare kan få rätt att lösa mark, i den mån så erfordras

för att genomföra planen. Enligt 41 § byggnadslagen äger sålunda staden,

när den begär det, lösa i stadsplan ingående mark, som är avsedd till gata

eller annan allmän plats. Annan i stadsplan ingående mark, som ej är avsedd

för enskilt bebyggande, således bl. a. mark för allmän byggnad, äger

staden enligt samma lagrum lösa, såvitt markens användning för avsett

ändamål ej ändock kan anses säkerställd. Bestämmelserna i 44, 44 a och

45 §§ byggnadslagen är i motsats till de förut nämnda inlösensreglerna

främst avsedda för inlösen av kvartersmark och annan för enskilt bebyggande

avsedd mark. Enligt 48 § kan stadsplanesamhället i vissa fall bli skyldigt

att lösa mark, som skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande.

Lägges stadsplan över område i en ägares hand, må Konungen

jämlikt 70 § byggnadslagen på ansökan av staden vid planens fastställande

förordna, att mark som för områdets ändamålsenliga användning erfordras

bl. a. till allmän byggnad utan ersättning skall tillfalla staden, i den mån

det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande

och övriga omständigheter prövas skäligt.

Till belysande av begreppet »allmän byggnad» må här återges följande

uttalande i en kommentar till byggnadslagstiftningen (Bcxelius—Nordenstam—Körlof

»Byggnadslagstiftningen» 1961 s. 126 f.).

Med allmän byggnad förstås enligt praxis byggnad, avsedd att tjäna ett

sådant ändamål, som det tillkommer stat eller kommun eller menighet att

tillgodose. Såsom exempel på allmän byggnad tillhörande staten kan nämnas

post- och telegrafbyggnad, byggnad för militärt ändamål och ämbcts1*

— llibang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 3 avd. Nr 33

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

byggnader i allmänhet. Som exempel på allmän byggnad tillhörande kommun

eller menighet kan nämnas förvaltningsbyggnader, rådhus, brandstation

in. m. samt tingshus, sjukhus och skola. Härvid är att märka att det

ej alltid behöver vara stadsplanesamhället, som är ansvarigt för det med

den allmänna byggnaden avsedda ändamålets tillgodoseende. Sålunda är ett

municipalsamhälle icke ansvarigt för uppförande av polishus eller skola.

En stad är icke ansvarig för uppförande av tingshus eller av landsting drivet

sjukhus och naturligtvis icke heller för byggande av posthus etc. Det sagda

innebär, att i stadsplan kan intagas område för allmän byggnad även för

sådant ändamål, som det icke ankommer på stadsplanesamhället att tillgodose.

Detta hindrar icke att det ändock är stadsplanesamhället, som gentemot

den enskilde markägaren är i första hand förpliktat att lösa området.

Byggnads karaktär av allmän är icke uteslutande beroende av ändamålet

med densamma. Om en stadskommun uppför ett barnhem eller en lekstuga,

är det otvivelaktigt fråga om bebyggelse för allmänt ändamål, eftersom

kommunen driver dessa företag i överensstämmelse med de i kommunallagarna

givna bestämmelserna. Om däremot en enskild person eller förening

bygger ett barnhem, blir hemmet icke att anse som allmän byggnad. Om en

läkare eller sjuksköterska öppnar ett sjukhem eller hem för gamla, är hemmet

ej heller att anse som allmän byggnad. Härvid torde det sakna betydelse,

huruvida hemmet drives som ett rent affärsföretag eller icke.

Område för allmän byggnad brukar i regel angivas genom stadsplanebestämmelser

av t. ex. följande lydelse: »Med A betecknat område får användas

endast för allmänt ändamål». Med hänsyn till de expropriationsrättsliga

verkningarna av dylik stadsplanebestämmelse torde — därest

markägare motsätter sig bestämmelsen — för fastställelse krävas utredning

om behovet av den allmänna byggnaden. Ifall området redan är bebyggt

lör enskilt ändamål torde i allmänhet krävas ungefär samma utredning

härutinnan som erfordras för att erhålla tillstånd till expropriation enligt

expropriationslagen.

Begreppet menighet är till sin innebörd hittills icke närmare preciserat i

svensk lagstiftning. I förevarande sammanhang synes till menighet böra

hänföras kommuner av alla slag, närstående administrativa bildningar av

offentligrättslig art, vilka sammanhålles av viss lokal bestämdhet, gemensamt

intresse samt viss bestämd organisation. I praxis föreligger en tydlig

tendens att begränsa detta menighetsbegrepp till offentligrättsliga korporationer,

företrädesvis med juridisk personkaraktär (se artikel av Fahlbeck i

Förvaltningsrättslig Tidskrift 1938 s. 167 ff. samt Sundberg »Allmän förvaltningsrätt»

1955 s. 330 f.).

Enligt 2 § 1 mom. lagen den 2 juni 1961 om församlingsstyrelse, vilken

lag reglerar de kyrkliga kommunernas kompetensområde, äger församling i

princip själv vårda sina angelägenheter, bl. a. såvitt avser anskaffande av

och vård om kyrka, begravningsplats, församlinghus, tjänstebostäder och

annan för kyrkligt ändamål avsedd egendom.

I kungörelsen den 26 november 1920 (nr 744J med föreskrifter rörande

det offentliga byggnadsväsendet meddelas hl. a. särskilda bestämmelser

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

rörande kyrkobyggnader. Ifrågavarande bestämmelser har erhållit sin nuvarande

utformning genom författningsändringar år 1960 (SFS 1960: 689).

Innan församling låter upprätta förslag till uppförande av kyrkobyggnad

(.kyrka, kapell för allmän gudstjänst) bör sålunda tillfälle beredas byggnadsstyrelsen

att meddela råd och anvisningar (§ 28 mom. 1). Förslag till

kyrkobyggnad skall i god tid innan förslaget är avsett att bringas till utförande

ingivas till byggnadsstyrelsen och skall därvid vara åtföljt av

situationsplan samt av yttrande från byggnadsnämnden. Till förslaget skall

fogas ritningar, skisser etc. av sådan beskaffenhet att de ger en klar bild

av byggnaden i färdigt skick ävensom kostnadsuppgift. Efter granskning av

förslaget har byggnadsstyrelsen att med eget utlåtande överlämna handlingarna

till Kungl. Maj :ts prövning enligt kyrkolagen (§ 28 mom. 2). Kyrkobyggnad,

vartill förslag ej blivit godkänt enligt vad i § 28 sägs, må icke

tagas i stadigvarande bruk för sitt ändamål, med mindre Kungl. Maj :t giver

lov därtill (§ 31).

Religionsfrihetslagstiftningen m.m.

I religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 lämnas bl. a. följande bestämmelser

om religionsfrihet. Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt

han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse

(1 §). Det står envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst

och sammansluta sig med andra (2 §). För offentlig gudstjänst

skall ej gälla andra hinder än sådana som i allmänhet är stadgade för sammankomst,

till vilken allmänheten har tillträde (3 §). Ingen är skyldig att

tillhöra trossamfund. Åtagande i strid med denna bestämmelse är utan

verkan. Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning

för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst (4 §).

Uti proposition nr 100 till 1951 års riksdag med förslag till religionsfrihetslag

m. m. gjorde föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,

följande uttalande rörande de allmänna principerna för lagstiftningen

(prop. s. 47 ff).

Religionsfrihet hör i ett fritt och demokratiskt rättssamhälle till medborgarnas

fundamentala rättigheter. Lika väl som medborgaren äger tankeoch

yttrandefrihet i politiska frågor, måste det också stå honom fritt att

själv råda över sin livsåskådning och att själv bedöma, huruvida han vill

vara ansluten till ett religiöst samfund. Ett principiellt uttryck härför är

stadgandet i 16 § regeringsformen, vilket ålägger Konungen att ingens samvete

tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av

sin religion, såvitt han icke stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän

förargelse.

Den religionsfrihetsprincip, som sålunda kommit till uttryck i grundlagen,

innebär enligt nutida uppfattning att det skall stå den enskilde fritt

ej blott att bekänna sig till annan religion än den som omfattas av folkets

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

flertal utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap. Hans ståndpunktstagande

i sådant hänseende kan icke för honom få medföra förlust

av medborgerliga rättigheter. I religionsfriheten måste vidare inbegripas en

rätt att för religionsövning bilda sammanslutningar och anordna offentliga

sammankomster. Hinder mot offentlig religionsövning, vilka grunda sig på

den religiösa lära som därvid kommer till uttryck eller de religiösa former

som iakttagas, kunna icke förenas med religionsfrihet. Endast kravet på

upprätthållande av allmän ordning, i lika mån tillämpligt på varje sammankomst

oavsett dess syfte, kan få begränsa rätten till offentlig religionsutövning.

Det torde knappast numera råda några delade meningar om att religionsfriheten,

med den nu antagna innebörden av begreppet, bör iakttagas och

skyddas av lagstiftning och rättstillämpning i vårt land. Kommittéförslaget

innebär att lagbestämmelser som ur denna synpunkt framstå som föråldrade

skola revideras och anpassas efter nutida uppfattning.

I den allmänna diskussionen har stundom hävdats att en sådan lagrevision

icke vore tillräcklig för att genomföra religionsfrihetens princip. Härför

skulle också krävas ett upphävande av den särställning som tillkommer

svenska kyrkan i förhållande till andra religiösa samfund. Enligt denna

uppfattning skulle religiös verksamhet icke få betraktas som en samhällets

angelägenhet utan få bedrivas endast av enskilda, i förhållande till de statliga

organen helt självständiga sammanslutningar. En sådan mening framträder

i flera av yttrandena. Sålunda anför t. ex. statskontoret att ett realiserande

av bestämmelserna i regeringsformens g 16 ytterst kräver att kyrkan

såsom en av staten privilegierad institution upphör. I de yttranden som

ansluta till denna mening framhålles dock samtidigt att ett upptagande av

hithörande spörsmål från sådana utgångspunkter förutsätter utredningar

av en helt annan art och omfattning än dem som innefattas i kommitténs

betänkande. Redan av denna anledning kan jag uppenbarligen icke i detta

sammanhang ingå på frågan om en ändring av kyrkans ställning i administrativt

eller ekonomiskt hänseende. Men jag kan ej heller finna att en sådan

ändring skulle vara nödvändig för att tillgodose det här avsedda syftemålet.

Enligt min mening kan det icke med fog hävdas att kyrkans administrativa

och ekonomiska särställning måste hindra religionsfrihetens förverkligande.

Även med bibehållande av kyrkans nuvarande ställning torde

det vara möjligt att tillgodose den enskilde medborgarens religiösa frihet

och de fria religiösa samfundens anspråk på att fritt få utöva sin verksamhet.

Riksdagen anslöt sig till departementschefens sålunda redovisade bestämning

av religionsfrihetens innebörd och delade jämväl departementschefens

mening om lagstiftningens omfattning (särskilda utskottets utlåtande

nr 1 år 1951; rskr 280).

Här må anmärkas att den av departementschefen berörda frågan om förhållandet

mellan kyrka och stat efter beslut av 1956 års riksdag utredes

inom 1958 års utredning kyrka-stat. Såsom framgår av direktiven för utredningen

(se riksdagsberättelsen år 1959 s. 184 f) är utredningens huvudsyfte

att framlägga material för en fortsatt diskussion av och ett framtida

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

ställningstagande till nämnda fråga. I direktiven förutsättes att utredningen

kommer att kräva avsevärd tid.

I ett den 12 september 1963 avgivet betänkande »Kyrkor och samfund i

Sverige; organisation och verksamhet» (SOU 1963: 39) lämnar ovannämnda

utredning å s. 139 ff utförliga upplysningar rörande de fria evangeliska

samfunden. Beträffande dessas utbredning och räckvidd anföres sålunda i

betänkandet bl. a. följande (s. 209 f).

De fria samfunden räknar i princip hela landet som sitt verksamhetsområde.

Betraktade som enhet finns de företrädda i praktiskt taget samtliga

kommuner. I vissa delar av landet förekommer en koncentration av de

fria samfundens församlingar. I t. ex. Jönköpings län tillhör 11 % av befolkningen

något fritt sambund och i Örebro län cirka 8 % medan i exempelvis

Hallands och Malmöhus län procentsiffran understiger 2. För riket

i dess helhet kan beräknas att 4,7 % av befolkningen tillhör något av de

fria samfunden. (Siffrorna avser förhållandena den 1 januari 1952).

Av landets 4 936 frikyrkoförsamlingar finns 777, eller 15,7 %, i städer

medan 4 159, eller 84,3 %, finns på landsbygden. Av medlemmarna återfinns

emellertid 47,4 % i städer och 52,6 % på landsbygden.

Antalet medlemmar i församlingar tillhörande de fria samfunden har -—

med beaktande av att en del församlingar har dubbel samfundsanslutning

— ansetts kunna beräknas till omkring 350 000 vid utgången av år 1959.

I betänkandet konstateras vidare (s. 160 f) att när de fria samfundens

verksamhet började i vårt land, behovet av egna lokaler för gudstjänster

och samlingar av skilda slag snart gjorde sig gällande. Vidare anföres.

Varje församling inom de fria samfunden har — med mycket få undantag

— minst en kyrka, och det är inte ovanligt att en församling har flera

kyrkor eller kapell, varvid dock de s. k. utpostkapellen i allmänhet är mindre

och enklare byggnader än församlingens huvudkyrka. -----

Det sammanlagda antalet kyrkor och andra gudstjänstrum inom de fria

samfundens församlingar kan beräknas till mellan 6 500 och 7 000.

Kyrkor och andra gudstjänstrum har så gott som undantagslöst byggts

för frivilligt insamlade medel. Allmänna medel har tagits i anspråk uteslutande

för speciella ungdomslokaler i anslutning till kyrkobyggnad och

detta endast under de senare åren och i jämförelsevis ringa omfattning.

Det sammanlagda redovisade taxerings- eller byggnadsvärdet av kyrkor

och andra gudstjänstrum uppgår till 217 miljoner kronor, vartill bör läggas

värdet av de lokaler, beträffande vilka inga uppgifter föreligger. ----

I betänkandet anföres ytterligare att de fria samfundens gudstjänstrum

till att börja med i första hand och ofta uteslutande tjänade som lokaler

för gudstjänster och andra större gemensamma sammankomster. Allt

eftersom församlingarnas verksamhet differentierades inrymdes emellertid

i kyrkobyggnaderna lokaler för t. ex. ungdomsarbete och olika former av

gruppverksamhet bland vuxna. Icke minst under dol senaste årtiondet har

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

i samband med den omfattande renoverings- och nybyggnadsverksamheten

särskilda ungdomslokaler inrättats i många kyrkor.

Utöver kyrkobyggnader har enligt uppgift i betänkandet de lokala församlingarna

redovisat ungdomsgårdar, ålderdomshem och sommarhem

samt tjänstebostäder till ett sammanlagt värde av cirka 25,6 miljoner

kronor.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1962 tillkallades särskilda

sakkunniga för att verkställa en utredning angående statligt stöd till de

fria kristna samfundens kyrkor och samlingslokaler. I direktiven för de

sakkunniga, vilka antagit benämningen frikyrkolokalsutredningen, yttrade

föredragande departementschefen bl. a. följande (se riksdagsberättelsen år

1962 s. 141 f).

Sedan 1942 har staten genom lån och bidrag främjat tillkomsten av allmänna

församlingslokaler. Som allmän förutsättning för det statliga stödet

gäller, att lokalerna opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor

upplåtes åt envar inom orten verksam organisation.

I två vid 1962 års riksdag väckta motioner (I: 88 och II: 116) föreslogs att

riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle anhålla om en utredning beträffande

möjligheterna för de fria kristna samfunden att erhålla statligt stöd till

byggande och underhåll av kyrkor och samlingslokaler. Motionerna behandlades

av allmänna beredningsutskottet i dess utlåtande nr 15.

Efter att ha erinrat om att de fria kristna samfundens insatser på skilda

samhällsområden åtnjuter stöd av det allmänna anförde utskottet, att det

syntes befogat att staten skall äga möjlighet att lämna ekonomiskt stöd till

samfund, vilka icke har förmåga att själva helt bekosta kyrkor eller samlingslokaler,

som motsvarar rimliga krav på tidsenlig standard, eller att

sörja för nödigt underhåll av dem. Samfundens särskilda karaktär medförde

emellertid svårigheter för dem att tillgodogöra sig statligt stöd för detta

ändamål. Genom det till långivningen fogade villkoret att lokalerna opartiskt,

i skälig omfattning och på skäliga villkor skall upplåtas till envar på

orten verksam organisation hade lånemöjligheterna för samlingslokaler

under de fria kristna samfundens huvudmannaskap i realiteten begränsats.

Frågan om möjligheterna att lämna statligt stöd till samfundens byggande

och underhåll av kyrkor och samlingslokaler borde utredas. Utskottet ansåg

att utredningen borde vara förutsättningslös, men anförde följande

allmänna synpunkter i frågan.

Det har sålunda icke varit utskottets avsikt att samfunden skulle i förevarande

hänseende givas någon privilegierad ställning i förhållande till

andra organisationer utan endast att hänsyn skall tagas till deras särart.

I den män stöd anses böra lämnas inom ramen för det nuvarande systemet

med statligt stöd till allmänna samlingslokaler blir ett av de mest framträdande

och svårlösta problemen att åstadkomma en jämkning i de lånevillkor

som avser skyldighet att upplåta lokalerna till utomstående organisationer.

En avvägning måste härvid ske mellan de olika intressen som i detta

sammanhang anmäler sig. Å ena sidan bör samfundens naturliga anspråk

på självbestämmanderätt inom vida gränser beaktas. Så bör ske även när

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963 9

det gäller andra organisationer än de kristna samfunden. Det synes sålunda

icke skäligt att organisation skall behöva upplåta lokal för ändamål som är

oförenligt eller står i strid med dess allmänna syften. För de kristna samfundens

del skulle detta i första hand innebära att hänsyn finge tagas till

samfundslokalernas karaktär av gudstjänstrum. Man kan å andra sidan

icke bortse från att det från olika synpunkter kan vara ett samhälleligt intresse

att lokalerna i rimlig omfattning ställes till förfogande för vissa

andra ändamål.’

Riksdagen biföll utskottets förslag (rskr 164).

Den av riksdagen begärda utredningen bör nu komma till stånd.

Enligt uppgift i riksdagsberättelsen beräknas utredningen slutföra sitt

arbete under år 1963.

Enligt 1 § första stycket punkt 8 lagen den 12 maj 1917 om expropriation

kan expropriationsrätt beviljas för att bereda befolkningen eller väsentlig

del därav å en ort mark till byggnad för bl. a. gudstjänst eller annan andaktsutövning.

Till belysande av frågan om de fria religiösa samfundens rättsliga ställning

må här återges ett uttalande i ämnet av föredragande departementschefen

i propositionen nr 100 år 1951 med förslag till religionsfrihetslag

m. in. (prop. s. 56 ff).

För att den enskilda människans frihet att öva sin religion skall kunna

anses skyddad måste också religiösa organisationer äga rätt att fullgöra

sin religiösa verksamhet. Vad som i detta hänseende skall anses vara gällande

rätt är emellertid oklart. Stadgandet i 1873 års förordning att främmande

trosbekännares församlingar äga rätt till offentlig religionsutövning, om

de blivit av Kungl. Maj :t erkända, synes vila på den förutsättningen att det

är förbjudet för främmande trosbekännare att annorledes än inom sådan

erkänd församling offentligen öva religion. Erkännandet skulle således i

främsta rummet innebära ett tillstånd till offentlig religionsutövning, och

reglerna om ansvarig föreståndare äro avsedda att skapa garantier för att

den religionsövning som kommer till stånd överensstämmer med vad som

förutsattes, då tillstånd gavs.

Den rättsutveckling som ägt rum efter förordningens tillkomst har emellertid

lett till att förbudet mot att utan särskilt tillstånd offentligen öva religion

icke upprätthålles. Det skulle också uppenbarligen strida mot nutida

uppfattning att låta rätten till offentlig religionsövning vara beroende på

myndighets prövning av samfundets bekännelse och formerna för dess

gudstjänst. Vad som stadgas härom i 1873 års förordning bör således icke

bibehållas. Vad nu sagts innebär även att förutsättningarna för de bestämmelser

som äro meddelade i 1868 års förordning angående särskilda sammankomster

för andaktsövning icke längre föreligga. Religionsövning bör

principiellt vara tillåten och det bör stå varje enskild person eller religiös

organisation fritt att anordna offentlig gudstjänst. Att likväl allmän ordning

icke därigenom får åsidosättas följer av allmänna lagbestämmelser.

Prövning och erkännande enligt 1873 års förordning innefattar emellertid

ett ställningstagande icke endast till den främmande församlingens reli
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

gionsövning utan även till dess organisation, sådan denna framgår av församlingsordningen;

det förutsättes tydligen att endast församling med mera

fast organisation skall kunna erkännas.

De religiösa samfund som för närvarande finnas i vårt land äro ur den

nu angivna synpunkten av mycket skiftande beskaffenhet. Å ena sidan

linnas församlingar som ingå i världsomspännande organisationer, såsom

den romersk-katolska kyrkan med dess från medeltiden härstammande,

rikt utbildade rättsordning, den kanoniska rätten. Å andra sidan finnas

sammanslutningar för religiös verksamhet, vilka äro av mera lokal och

tillfällig karaktär och som ägna mindre uppmärksamhet åt den yttre ordningen

och därför kunna sägas icke vara fast organiserade.

Det stora flertalet av de religiösa samfund som finnas i vårt land torde i

privaträttslig mening få betraktas som ideella föreningar. Några allmänna

lagbestämmelser om sådana föreningar finnas icke, men i rättspraxis anses

en ideell förening vara ett rättssubjekt, så snart den erhållit en någorlunda

fast organisation. I detta hänseende torde krävas att för föreningen antagits

stadgar, utvisande hur beslut skall fattas, samt att styrelse blivit utsedd.

De större frikyrkorörelserna i vårt land bygga på lokala församlingar,

vilka i allmänhet torde uppfylla de nu angivna kraven och således i privaträttslig

mening äro att anse som särskilda rättssubjekt. I viss utsträckning

äro dessa församlingar förenade till större sammanslutningar. Enligt en frikyrklig,

redan på 1500-talet i England utbildad uppfattning skola försainlingarna

betraktas som självständiga och oberoende av varje överordnad

kyrkostyrelse. I den mån de frikyrkliga i vårt land ansluta sig till denna

uppfattning, torde de betrakta de större sammanslutningarna endast såsom

organ för vissa begränsade, gemensamma uppgifter. Det förekommer att

frikyrkoförsamlingar, t. ex. inom pingströrelsen, avvisa tanken på en större

sammanslutning såsom oförenlig med rörelsens grundsatser.

Ett erkännande, grundat på granskning av samfundsordning eller andra

handlingar, vilka utvisa samfundets organisation, innebär ett konstaterande

att denna fyller vissa krav. Vare sig dessa krav fastställts i en allmän

författning eller endast i praxis iakttagas av prövningsmyndigheten, är sålunda

själva erkännandet ett medel från samhällets sida att upprätthålla

bestämda normer för samfundens organisation. Huruvida föreskrifter böra

meddelas om erkännande eller registrering av de religiösa samfunden, beror

alltså på om det är påkallat att genom lagbestämmelser närmare reglera

deras organisation.

Uppenbart är att en närmare reglering av de olika typer av religiösa samfund

som finnas i vårt land möter svårigheter. Frihet från statligt ingripande

ingår i frikyrkorörelsernas grundläggande idéer. Bestämmelser rörande

samfundens organisation eller ett krav på att dessa skola registreras skulle

kunna begränsa deras möjligheter att fylla anspråk som de själva anse vara

religiöst motiverade; sådana bestämmelser skulle därför kunna uppfattas

som ett ingrepp i religionsfriheten.

För en lagstiftning kunde väl anföras alt samfundens religiösa verksamhet

i allmänhet förutsätter även ekonomisk förvaltning. I vissa fall driva

de en omfattande ekonomisk verksamhet, som berör stora värden och innebär

ett betydande ekonomiskt ansvar. Lagregler rörande deras privaträttsliga

förhållanden skulle därför kunna anses motiverade. Genom en registrering

skulle de vinna den fördelen att deras rättskapacitet på ett obestridligt

och enkelt sätt kunde styrkas. Dessa synpunkter gälla emellertid icke endast

religiösa samfund utan kunna anföras i fråga om andra sammanslutningar,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

vilkas förhållanden för närvarande icke äro närmare reglerade. Samma

synpunkter ha tidigare åberopats som motiv för en lagstiftning om ideella

föreningar. Förslag därom, enligt vilka ideella föreningar skulle registreras,

behandlades vid 1910 och 1911 års riksdagar, men olägenheterna av en sådan

lagstiftning ansågos överväga fördelarna, och förslagen vunno icke riksdagens

bifall. Enligt ett år 1949 framlagt betänkande med förslag till lag om

registrerade föreningar (SOU 1949: 17) skulle ideella föreningar beredas

möjlighet att vinna registrering på i huvudsak samma villkor som ekonomiska

föreningar. Förslaget utgick från att önskemål att vinna registrering

funnes endast hos sådana ideella föreningar som förvalta stora ekonomiska

värden och i mera avsevärd utsträckning ingå affärsförbindelser samt att

en generell lagstiftning för ideella föreningar icke kunde anses aktuell. Av

skäl som jag närmare utvecklat vid anmälan den 15 september 1950 av förslag

till ny lagstiftning om ekonomiska föreningar har jag emellertid icke

ansett mig böra tillstyrka förslaget att jämväl ideella föreningar skulle

kunna vinna registrering.

Den omständigheten att särskilda offentligrättsliga befogenheter i vissa

fall kunna anförtros åt religiösa samfund, såsom rätten att genom sitt

prästerskap förrätta vigsel med civilrättslig verkan, kan väl föranleda att

samfundets organisation granskas, då ansökan göres om dylika befogenheter,

och att vissa krav i sådant hänseende upprätthållas för bifall till

ansökningen. Däremot synes denna omständighet icke utgöra ett tillräckligt

skäl för en lagstiftning som ålägger alla religiösa samfund att söka erkännande

eller registrering.

Varken ur religiösa eller andra synpunkter är det alltså tillräckligt motiverat

att genom lagbestämmelser fastställa de religiösa samfundens organisation.

Endast den svenska kyrkan bör ha en i lag reglerad ställning. I

övrigt bör religiös verksamhet få ske i fria former, och de religiösa samfundens

förhållanden böra bedömas enligt allmänna, även på andra organisationer

tillämpliga rättsregler.

Lagrådet anmärkte i anslutning härtill (prop. s. 175).

I det föreliggande förslaget till religionsfrihetslag ha icke upptagits några

bestämmelser om de särskilda religiösa samfundens organisation och rättsliga

ställning. Beträffande frågan vilka krav rättsordningen bör uppställa

för att ett religiöst samfund skall kunna anses som ett rättssubjekt framhålles

i remissprotokollet, att det stora flertalet av de religiösa samfund,

som finnas i vårt land, i privaträttslig mening torde få betraktas som ideella

föreningar. Ehuru lagbestämmelser om sådana föreningar icke finnas, ha i

praxis utbildats vissa regler om de förutsättningar, som böra vara uppfyllda

för att en ideell förening skall kunna anses som ett rättssubjekt. Skäl kunna

väl anföras för att i lag upplaga vissa bestämmelser i angivna hänseende.

Det kan sålunda vara av betydelse för ett samfund, t. ex. vid förvärv av fast

egendom, att redan på förhand äga visshet om att det kommer att erkännas

som ett rättssubjekt. Emellertid torde något större praktiskt behov av sådana

föreskrifter icke föreligga, särskilt med hänsyn till att de allra flesta

nu verksamma religiösa samfund torde äga eu sådan organisation, att de

fylla anspråken på rättssubjektivitet.

Departementschefens uttalande lämnades av riksdagen utan erinran (se

särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1951 s. 65 samt rskr nr 280).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

Remissyttrandena

Sveriges frikyrkoråd tillstyrker att den av motionärerna väckta frågan

göres till föremål för utredning. Även länsstyrelsen i Jönköpings län samt

byggnadsnämnden och stadsbyggnadskontoret i Stockholms stad är i princip

positiva till den ifrågasatta utredningen, överståthållarämbetet finner

att lagstiftningsåtgärder, varigenom trossamfunden tillförsäkrades den i

motionerna åsyftade rätten, icke bör äga rum inom byggnadslagstiftningens

ram. Byggnadsstyrelsen och länsarkitekten i Jönköpings län anser att motionernas

syfte kan tillgodoses genom nämnda lagstiftning.

Överståthållarämbetet konstaterar att kyrklig byggnad för annat trossamfund

än svenska kyrkan mot bakgrund av ändamålsbestämmelsen i

2 § 1 mom. lagen om församlingsstyrelse icke kan anses som allmän byggnad.

Ämbetet upptar därefter till bedömande frågan huruvida den av motionärerna

påtalade skillnaden mellan statskyrkan och trossamfunden strider

mot religionsfrihetslagstiftningens intentioner. Ämbetet anför härom.

De principer, som legaliserats i bl. a. religionsfrihetslagen, torde -----

icke -— såvitt överståthållarämbetet kan bedöma — vara av den natur, att

de kunna tagas till intäkt för att även i förevarande hänseende jämställa

svenska kyrkan med annat trossamfund. Det förhållandet, att annat trossamfund

än svenska kyrkan kan berättigas fullgöra vissa offentliga funktioner,

torde icke föranleda till annat antagande; att annat organ än statligt

eller kommunalt får sig ålagda dylika funktioner är icke helt ovanligt i

svensk förvaltning.

Frikyrkorådet förklarar sig dela motionärernas uppfattning att det knappast

kan anses förenligt med intentionerna i den gällande religionsfrihetslagen

att skillnad göres mellan olika trossamfund med avseende på deras

rätt att uppföra byggnader på mark som är reserverad för allmänt ändamål.

En ändring av nu gällande bestämmelser därhän att det icke blir omöjligt

att uppföra kyrko- och församlingsbyggnader tillhöriga andra trossamfund

än svenska kyrkan på sådan mark ter sig enligt frikyrkorådet från nämnda

synpunkt angelägen.

Vad därefter angår innebörden i förevarande hänseende av gällande byggnadslagstiftning

anför Stockholms stads sladsbyggnadskontor i sitt av stadens

byggnadsnämnd åberopade yttrande att det avgörande hindret i gällande

byggnadslagstiftning för tillgodoseende av andra trossamfunds önskemål

om att dess byggnader skall jämställas med allmänna byggnader synes

vara den rätt och skyldighet som uppstår för stadsplanesamhället att lösa

mark som avsatts till allmänt ändamål. Stadsbyggnadskontoret anför vidare.

I de fall då samfundet eller samhället är ägare till den för byggnadsföretaget

erforderliga marken torde i praktiken dessa förhållanden icke ha

större betydelse, eftersom byggnadsnämnden i fråga om stadsplanehinder

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

kan tillämpa sin dispensbefogenhet enligt 67 § 2 mom. byggnadsstadgan

eller i vart fall länsstyrelsen kan medgiva för företaget erforderlig dispens

efter byggnadsnämndens tillstyrkan. T Stockholm liksom i åtskilliga andra

städer äger staden i stor utsträckning den mark, som kan komma i fråga för

i motionerna avsedda kyrkobyggnader o. d. Det ligger då i stadens hand att

tillgodose anspråk som kan resas i berörda avseende.

Kontoret vill också erinra om de möjligheter som 31 § byggnadslagen ger

att expropriationsvägen genomföra erforderlig ändring av hindersam tomtindelning,

då i övrigt hinder för den avsedda bebyggelsen ej föreligger.

Utur de synpunkter som ankommer på byggnadsnämnden att bevaka synes

intet vara att erinra mot att frikyrko- och församlingsbyggnader, såsom

motionärerna avser, även i formellt hänseende jämställes med motsvarande

staten eller kommunen tillhöriga byggnader för allmänt ändamål. Såvitt

kontoret kan bedöma faller härför erforderliga bestämmelser dock knappast

inom ramen för byggnadslagstiftningen.

Överståthållarämbetet finner att vittgående konsekvenser i betraktande

av bl. a. 41 och 48 §§ byggnadslagen skulle följa av att annat trossamfund

än svenska kyrkan jämställes med denna med avseende på möjligheten att

i stadsplan få mark reserverad för kyrko- och församlingsbyggnad. Även

om det från religionsfrihetssynpunkt skulle anses önskvärt att frikyrkosamfund

genom lagstiftningsåtgärder tillförsäkrades den i motionerna åsyftade

rätten, ett spörsmål på vilket ämbetet icke anser sig i sammanhanget

böra ingå, finner ämbetet att dylika åtgärder ej bör äga rum inom byggnadslagstiftningens

ram.

Länsarkitekten i Jönköpings län anför bl. a.

Samhällets rätt respektive skyldighet att lösa område för allmänt ändamål

samt i förekommande fall kravet om utredning angående behovet av allmän

byggnad komplicerar den i motionerna upptagna frågan om rätt att

uppföra kyrko- och församlingsbyggnad på mark, som reserverats för allmänna

ändamål.

Då man i detta sammanhang tar upp frågan om likställighet mellan statskyrkan

och andra trossamfund bör man även taga med i betraktandet, att

likställighet icke råder beträffande anspråken på kyrkobyggnadernas utformning.

Ritningarna till en församlingskyrka eller till annan liknande

byggnad, som hör till statskyrkan, skall prövas och godkännas av Kungl,

Maj :t. Ur stadsbildssynpunkt är en sådan granskning av värde. Det innebär

emellertid ett tvång, som de fria trossamfunden ej är underkastade.

Redan enligt nuvarande lagstiftning, med en kommuns genom sitt planmonopol

praktiskt taget oinskränkta beslutanderätt beträffande markens

användningssätt, har ett enskilt trossamfund möjlighet att bebygga varje

område, som samfundet disponerar, under förutsättning att det ur allmän

synpunkt anses lämpligt härför.

Länsstyrelsen i Jönköpings län understryker vad länsarkitekten anfört

särskilt rörande de expropriationsrältsliga synpunkterna och deras betydelse.

Å andra sidan synes enligt länsstyrelsens mening stadsplanemonopolet

och eu riktigt utövad byggnadslovsgranskning utgöra tillräckliga garantier

för att några vådor icke skulle uppkomma, om motionernas önskemål

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

tillmötesgås. Hur detta skall ske är länsstyrelsen icke beredd att i sammanhanget

närmare gå in på.

Byggnadsstyrelsen yttrar bl. a.

Mark som skall användas av statskyrkan brukar i stadsplanen ofta redovisas

som byggnadskvarter (eller kvartersdel) för allmänt ändamål (eller

allmän byggnad). Mycket vanligt är emellertid att marken göres till specialområde

för kyrkligt ändamål, och en dylik planteknisk redovisning är möjlig

även då det gäller områden som skall användas av enskilda trossamfund.

Dylika områden brukar emellertid vanligen i stadsplanen angivas såsom

områden som får användas endast för samlings- och föreningslokaler och

därmed samhörigt ändamål. Det enskilda trossamfundet erhåller visserligen

icke någon lösningsrätt till området enligt byggnadslagen, och det

torde vanligen vara uteslutet att en stadsplanebestämmelse med detta innehåll

kan fastställas utan att överenskommelse träffats med markens ägare,

där denne är en annan än trossamfundet. Det må emellertid framhållas att

fastighet, som tillhör annan än kronan, enligt 1 § första stycket punkt 8)

lagen om expropriation kan exproprieras, om Kungl. Maj :t prövar det

nödigt, för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark

till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande

folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt

ideellt ändamål av synnerlig vikt eller till byggnad för gudstjänst eller

annan andaktsövning.

En författningsändring i sådan riktning som motionärerna önskar synes

vara mycket svår att förena med byggnadslagstiftningens principer. Enligt

byggnadsstyrelsens mening torde för övrigt motionernas syfte kunna tillgodoses

tämligen väl inom ramen för gällande rätt. Styrelsen vill i detta

hänseende även peka på möjligheterna till stadsplanedispens.

Utskottet

Enligt gällande byggnadslagstiftning kan i stadsplan ingå tre slag av områden,

nämligen byggnadskvarter, gator och specialområden. Som byggnadskvarter

räknas platser för allmän byggnad. Område för sådan byggnad

— s. k. A-område — brukar i regel anges genom stadsplanebestämmelser.

Med allmän byggnad förstås i praxis byggnad, avsedd att tjäna ett sådant

ändamål som det på grund av offentligrättslig lagstiftning åligger stat, kommun

eller menighet att tillgodose. Med hänsyn till det allmänna intresset

av att mark finnes tillgänglig för dylikt ändamål har stadsplanesainhället

enligt byggnadslagstiftningen att tillse att mark, som enligt stadsplanen

är avsedd för bl. a. allmän byggnad, i mån av behov kan komma till avsedd

användning. I enlighet härmed har stadsplanesainhället rätt att lösa marken,

om dess användning för planändamålet ej kan anses säkerställd. Om

markens planerade användning för allmän byggnad medför att ägaren kan

utnyttja densamma allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde, föreligger enligt byggnadslagen skyldighet för stadsplanesamhället

att lösa marken.

Enär uppförandet av kyrko- och församlingsbyggnader för svenska kyr
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963 15

kan enligt lag är en församlingens angelägenhet, är sådana byggnader att

anse som allmänna i byggnadslagstiftningens mening. Såsom framgår av

den föregående redogörelsen saknas motsvarande bestämmelser beträffande

andra trossamfund, varmed enligt 1951 års religionsfrihetslag förstås sammanslutning

för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst. I

enlighet med den ståndpunkt, som i samband med 1951 års religionsfrihetslagstiftning

intogs av föredragande departementschefen och riksdagen, skall

således trossamfundens förhållanden med undantag för svenska kyrkan

bedömas enligt allmänna, även på andra organisationer tillämpliga rättsregler.

Enligt motionärerna har det förekommit fall, då annat trossamfund än

svenska kyrkan förvägrats rätt att på tomt inom A-område uppföra kyrkobyggnad,

trots att stadsplanesamhället upplåtit marken och således för sin

del ansett detta ändamål motsvara planbestämmelsen. Enligt motionärerna

får det anses fullt klart att en svenska kyrkan tillhörig kyrkobyggnad under

i övrigt oförändrade förhållanden fått uppföras på den ifrågavarande

marken. Motionärerna framhåller att det bakom 1951 års religionsfrihetslagstiftning

fanns en klar strävan att likställa trossamfunden, även om

endast svenska kyrkan formellt auktoriserades. I sammanhanget erinras om

att även andra trossamfund än svenska kyrkan kan berättigas att fullgöra

vissa offentliga funktioner. Motionärerna finner det från principiella synpunkter

omotiverat att i påtalat hänseende upprätthålla någon skillnad mellan

trossamfunden. I motionerna hemställes därför om förslag till bestämmelser

som i fråga om byggnadsrätten på A-områden likställer andra trossamfund

med svenska kyrkan.

Såsom överståthållarämbetet påvisat kan visserligen kyrklig byggnad för

annat trossamfund än svenska kyrkan med nuvarande lagstiftning icke anses

som allmän byggnad. Med tanke särskilt på de offentliga funktioner

som tillagts vissa trossamfund kan det från religionsfrihetssynpunkt göras

gällande att en skillnad mellan samfunden i detta avseende icke är motiverad.

Frågan huruvida författningsändringar är påkallade för att i berörda

hänseende likställa andra trossamfund med svenska kyrkan synes

emellertid i första hand böra bedömas från den av frikyrkorådet angivna

utgångspunkten att det icke bör vara omöjligt för andra samfund att på

A-områden uppföra kyrko- och församlingsbyggnader. Det är från allmän

synpunkt självfallet angeläget att de fria samfundens strävanden att anskaffa

erforderlig och lämpligt belägen mark för sådana byggnader på allt

sätt underlättas. I likhet med länsarkitekten i Jönköpings län vill utskottet

framhålla att stadsplanesamhället, som genom planmonopolet har praktiskt

taget oinskränkt beslutanderätt i fråga om markens användningssätt,

har möjlighet att för ändamålet upplåta mark inom varje av samhället disponerat

område. Det torde kunna förutsättas att trossamfundens behov av

mark i regel bringas till stadsplanesamhällets kännedom på ett så tidigt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

stadium att markfrågan från planläggningssynpunkt kan lösas i samförstånd

mellan berörda parter. Om lämplig mark därvid befinnes utgöra

A-område, kan marken efter stadsplaneändring eller, om så befinnes lägligare,

efter stadsplanedispens ställas till samfundets förfogande. Mot bakgrund

av det sagda finner utskottet det osannolikt att planfrågan annat än

i rena undantagsfall kan komma i det av motionärerna påtalade läget. I

likhet med bl. a. byggnadsstyrelsen anser utskottet därför att motionernas

syfte materiellt sett i allt väsentligt kan tillgodoses inom ramen för gällande

bestämmelser.

Vad därefter angår frågan, huruvida trossamfunden av principiella skäl

bör likställas i fråga om byggnadsrätten på A-område, vill utskottet anföra

följande. Såsom framhållits vid 1951 års religionsfrihetslagstiftning är de

fria trossamfunden från organisatorisk synpunkt av mycket skiftande beskaffenhet.

Å ena sidan finnes sålunda församlingar som ingår i världsomspännande

organisationer och som tillagts offentliga funktioner. Ä andra

sidan finnes sammanslutningar för religiös verksamhet, vilka är av mera

lokal och tillfällig karaktär och som kan sägas icke vara fast organiserade.

Mot bakgrund av de inledningsvis redovisade expropriationsrättsliga verkningarna

av fastställd stadsplan, varigenom mark utlagts som A-område,

kan det enligt utskottets mening vid angivna förhållanden ej gärna tänkas

att den av motionärerna åsyftade byggnadsrätten tillägges andra trossamfund

än sådana som har en viss organisatorisk stabilitet. För att kyrkoeller

församlingsbyggnaden skall kunna anses som allmän i byggnadslagstiftningens

mening torde trossamfundets skyldighet att uppföra densamma

böra vara i lag föreskriven. Då lösningsskyldigheten enligt byggnadslagen

alltid åvilar stadsplanesamhället skulle vidare en närmare reglering av rättsförhållandet

mellan detta och vederbörande samfund bli nödvändig. En

eventuell konkurrens mellan flera samfund kunde även leda till komplikationer.

En författningsändring i önskad riktning skulle således fordra en

tämligen omfattande rättslig reglering, bl. a. innefattande en ömtålig gränsdragning

mellan olika fria trossamfund. Den reglering av samfundens organisation

och verksamhet som ett tillgodoseende av likställighetskravet

således måste nödvändiggöra skulle enligt utskottets mening innebära ett

avsteg från den av 1951 års riksdag godtagna ståndpunkten, att endast

svenska kyrkan bör ha en i lag reglerad ställning, och jämväl kunna uppfattas

som ett ingrepp i religionsfriheten. Med hänsyn härtill kan ej heller

formella skäl för den ifrågasatta författningsändringen anses föreligga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 35 och II: 41, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

17

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Kristiansson, Georg Carlsson,

Åkesson,* Erik Jansson, Herbert Larsson, Paul Jansson och Schött;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp,* Wachtmeister,

Johansson i öckerö,* fröken Anderson i Lerum, herrar Carlsson i

Stockholm, Mattsson och Hammarberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.