Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om bevakande av samernas intressen vid vattenutbyggnad i Norge. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 379 i första kammaren av herr Osvald och nr 450 i andra kammaren av herrar Jönsson i Ingemarsgården och Larsson i Umeå.

1963-10-31 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:34, Utlåtande i anledning av motioner om bevakande av samernas intressen vid vattenutbyggnad i Norge. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 379 i första kammaren av herr Osvald och nr 450 i andra kammaren av herrar Jönsson i Ingemarsgården och Larsson i Umeå.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1963

1

Nr 34

Utlåtande i anledning av motioner om bevakande av samernas intressen

vid vattenutbyggnad i Norge.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 379 i första kammaren av herr Osvald och nr 450 i

andra kammaren av herrar Jönsson i Ingemarsgården och Larsson i Umeå.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte anhålla

att Kungl. Maj :t ville utfärda sådana föreskrifter, att länsstyrelse har att,

då det kommer till dess kännedom att vattenutbyggnad, som kan beröra de

svenska samernas intressen, planeras i Norge, skyndsamt rikta de berörda

samebyarnas uppmärksamhet på angelägenheten av att de ställer ombud för

sig i Norge för bevakande av sina och sina medlemmars intressen, samt att,

om svensk sameby, enligt vad som är känt för länsstyrelsen, ställt svenskt

ombud för sig, skyndsamt underrätta även ombudet».

Till stöd för motionsyrkandet anföres följande.

Vid sin behandling av målet om reglering av vattnets avrinning ur sjön

Altevatn i Troms fyllte i Norge, vid vars stränder de svenska samerna i

Saarivuoma och Talma samebyar i Norrbotten sedan urminnes tid betat sina

renar om sommaren, har länsstyrelsen i Norrbottens län bl. a. utfärdat en

fullmakt för en norsk advokat. Denna fullmakt, av den 1 augusti 1958, innehåller

uppdrag åt advokaten, att vid rättsförhandlingarna rörande frågor i

samband med regleringen av sjön tillvarataga de i området flyttande svenska

lapparnas rätt och bästa.

Nämnda länsstyrelse har även utfärdat ett allmänt förordnande för advokaten,

vari åberopas bl. a. nådiga brevet den 5 augusti 1873.

Av det åberopade kungl. brevet synes emellertid framgå att samerna själva

äger besluta, huruvida de önskar lämna fullmakt till visst rättegångsombud.

Detta torde också följa av allmänna regler.

Trots att nämnda mål pågått under flera år vid norsk domstol, har advokaten

icke hållit något sammanträde med huvudmännen. Samerna har numera

själva vänt sig till annat norskt ombud.

I fråga om målet om reglering av vattnets avrinning ur sjön Gräsvattnet

i Västerbottens län i Sverige och Nordlands fylke i Norge, vilken reglering

är en del av Bjerka-Plura-projektet som berör Svaipa, Grans, Rans och

Umbyns samebyar i Sverige, synes länsstyrelsen i Västerbottens län, som

ägt kännedom om saken, icke ha vidtagit någon åtgärd för att rikta samernas

uppmärksamhet på nödvändigheten av att ställa ombud för sig vid sakens

behandling i Norge. Denna länsstyrelse har icke heller själv i någon form

förordnat norskt ombud i saken.

Länsstyrelserna har sålunda handlat på helt olika sätt i frågor, som synes

vara av likartad beskaffenhet. Det synes möjligt att rättsförlust kan upp1

-—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 3 avd. Nr 3b

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

komma för de svenska samerna genom myndigheternas nämnda handlingssätt.

Samerna torde ha förlitat sig på att myndigheterna skulle vidtaga alla

nödiga mått och steg.

Motionärerna åberopar ytterligare att samerna har svårt att få säker kännedom

om vad som planeras i Norge i fråga om vattenutbyggnad.

Beträffande motionernas fullständiga lydelse får utskottet hänvisa till

motionen I: 379.

Över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtanden från kammarkollegiet samt länsstyrelserna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län. På begäran av utskottet har därjämte

yttrande avgivits av Svenska samernas riksförbund. Till länsstyrelsernas

utlåtanden har fogats yttranden från vederbörande konsulenter vid

lappväsendet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har därjämte överlämnat

yttrande från hpyesterettsadvokaten Hans Holmboe i Tromsö.

Inledning

Följande framställning bygger på uppgifter som lämnats i Kungl. Maj :ts

proposition nr 68 år 1962 angående rennäringens främjande.

I de delar av Sverige, som nu utgör Norrbottens och Västerbottens län,

är renskötseln av mycket gammalt ursprung. Ordnade renflyttningar förekom

sålunda i Torne lappmark redan på 800-talet. Till de sydligare delarna av

det nuvarande renskötselområdet kom näringen långt senare; t. ex. till mellersta

Jämtland på 1500-talet och till Idre i nordligaste Dalarna för 200 år

sedan.

Renskötseln är i Sverige förbehållen lapparna. Den grundläggande bestämmelsen

härom finns i 1 § lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige, den s. k. renbeteslagen. I nämnda lagrum stadgas

sålunda bl. a. att rätt till renskötsel tillkommer den som är av lapsk härkomst,

såframt hans fader eller moder eller någon av dessas föräldrar såsom

stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri eller ock länsstyrelsen

medger honom rätt därtill. Berättigad att utöva renskötsel är dessutom

kvinna, som är eller varit gift med man, som har eller haft sådan rätt.

Enligt huvudregeln förlorar emellertid renskötselberättigad kvinna sin renskötselrätt

om hon ingår äktenskap med man, som inte har sådan rätt.

För renskötselns drivande skall lapparna jämlikt renbeteslagens föreskrifter

vara indelade i lappbyar. Till lappby hör — förutom de renskötande

lapparna -— även lappar, som biträder i renskötseln inom byn samt

hustru och hemmavarande barn till den som tillhör lappbyn. Med renskötande

lapp jämställs också lapp, som inom lappbyn drivit renskötsel eller

på stadigvarande sätt biträtt i renskötsel men upphört därmed och inte

varaktigt ägnat sig åt annat yrke, ävensom änka och omyndigt barn till

avliden renskötare. Även lapp, som efter särskilt ansökningsförfarande av

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

länsstyrelsen medgetts rätt att inflytta till lappby, blir att betrakta som

renskötande lapp.

Övriga lappar betecknas som icke renskötande. De hör sålunda inte till

lappby och får till följd härav bl. a. ej utöva renskötsel i vidare mån än

att de i likhet med ägare eller brukare av jordbruksfastigheter inom Norrbottens

läns lappmarker äger hålla visst antal renar — s. k. skötesrenar —

i vård hos renskötande lapp.

För varje lappby skall finnas en byordning, som utfärdas av länsstyrelsen

efter lapparnas hörande. Byordningen skall innehålla föreskrifter

om sättet för renskötselns drivande inom byn och förhållandet i övrigt

mellan lapparna inbördes. I lappby skall vidare finnas en ordningsman,

som byns renskötande lappar utser inom sig. Ordningsmannen förordnas

av länsstyrelsen för en tid av sex år och har att vaka över efterlevnaden

av gällande lagar rörande renskötsel och av byordningen. Länsstyrelsen

utfärdar instruktion för ordningsmannen, som åtnjuter det skydd och är

underkastad det ansvar, som i lag stadgas beträffande statens tjänsteman.

I renbeteslagen lämnas vidare föreskrifter om de områden, inom vilka

renskötsel får bedrivas, samt om de tider på året, då betning av renar inom

de särskilda områdena får äga rum. Renbeteslagen reglerar också lapparnas

flyttningsvägar samt innehåller bestämmelser om lapparnas rätt att

taga bränsle samt för renskötselns behöriga utövande erforderligt virke

till bostäder, visthus och stängsel. Dessutom ges i lagen regler om lapparnas

rätt till jakt och fiske. Härutöver innehåller renbeteslagen föreskrifter om

de renskötande lapparnas förhållanden till den bofasta befolkningen; främst

då om lapparnas skyldighet att ersätta skador, som till följd av renskötseln

uppkommer på den bofasta befolkningen tillhörig egendom.

En del av de svenska renskötande lapparna har av ålder under sommartid

flyttat med sina renar till Norge, liksom de norska lapparna vissa tider

flyttat till Sverige. Bestämmelser härom återfinnes i 1919 års renbeteskonvention

samt i anslutning därtill utfärdad lagstiftning. En redogörelse för

dessa bestämmelser lämnas nedan.

Jämväl mellan Sverige och Finland föreligger en konvention angående

renar i gränsområdena. Genom konventionen, som är av den 9 maj 1925,

har de svenska lapparna medgetts rätt att vid de årliga flyttningarna till beteslanden

i Norge begagna sig av flyttningsvägar över finskt område.

För att utöva tillsyn över renskötseln och handha andra administrativa

göromål, som har samband med rennäringen, har staten inrättat en särskild

organisation, benämnd lappväsendet. Denna organisation började växa fram

i sin nuvarande form under 1800-talets två sista årtionden. Sålunda har lappfogde,

som fr. o. m. den 1 juli 1962 benämnes konsulent vid lappväsendet,

funnits anställd i Jämtlands län sedan år 1885, i Norrbottens län sedan år

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 3 and. Nr 34

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

1890 och i Västerbottens län sedan mitten av 1890-talet. År 1916 uppdelades

Norrbottens län i två lappfogdedistrikt, och på 1930-talet inrättades i

samma län ytterligare ett distrikt. Lappväsendet har utökats i olika omgångar

också genom att lappfogdeassistenter och särskilda tillsynsmän anställts.

F. n. är anställda två assistenter och sju tillsynsmän i Norrbottens

län, en assistent och fyra tillsynsmän i Västerbottens län samt en assistent

och två tillsynsmän i Jämtlands län.

Konsulent lyder under vederbörande länsstyrelse och har att taga den

befattning med lappväsendet, som anges i Kungl. Maj :ts instruktion för

lappfogdarna den 31 augusti 1938 (nr 592; ändr. 1949:692, 1953:559 och

1960: 147) samt i övrigt fullgöra vad enligt instruktionen eller eljest enligt

lag eller författning åligger honom ävensom vad honom av länsstyrelsen i

och för tjänsten anbefalls.

Konsulenten skall enligt instruktionen göra sig förtrogen med lapparnas

ekonomiska och sociala förhållanden samt bistå dem med erforderliga upplysningar

och råd. Han skall verka för ett gott förhållande mellan de bofasta

och lapparna samt för sådant ändamål göra sig förtrogen jämväl med de

bofastas förhållanden och söka bibringa båda befolkningsgrupperna kännedom

om deras ömsesidiga rättigheter och skyldigheter samt förekomma

övergrepp härutinnan.

Med avseende å renskötseln åligger det konsulenten bl. a.

att vaka över att gällande bestämmelser rörande renskötseln och vad

som står i samband med denna efterkommes såväl av bofasta som av lappar

samt att, där så ej sker, söka åstadkomma rättelse;

att ha tillsyn över att givna föreskrifter rörande lapparnas flyttningar,

renskiljningar, samkningar och andra åtgärder för åstadkommande av en

god renskötsel blir iakttagna;

att själv eller genom annan i lämplig tid före flyttningarna verkställa undersökning

om betesförhållandena, särskilt vintertid;

att hålla sig noga underrättad om förekomsten av sjukdomar bland renarna,

om uppträdande av rovdjur samt om andra liknande, för renskötseln

skadliga företeelser;

att skaffa sig noggrann kännedom om renbeståndet och växlingarna däri

samt för sådant ändamål bl. a. göra sig underrättad om kalvningsresultat

och hålla kontroll över renslakten ävensom att, för att åstadkomma bästa

möjliga utbyte av rennäringen för lapparna, med uppmärksamhet följa

företeelserna på renmarknaden;

att i fråga om förhållandet till Norge och Finland tillse, att de i renbeteskonventionerna

med dessa länder eller eljest givna föreskrifter noggrant

följs.

Tillsynsman vid lappväsendet skall fullgöra vad som enligt Kungl. Maj :ts

instruktion för tillsynsmännen vid lappväsendet den 21 december 1949 (nr

693) eller eljest enligt lag eller författning åligger honom ävensom vad som

anbefalls honoin av länsstyrelsen eller lappfogden i och för tjänsten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1963

Under den statliga administrationen lyder de tidigare nämnda ordningsmannen

i lappbyarna.

Där svenska lappar sommartid äger rätt att föra sina renar på bete inom

renbetesdistrikt i Norge, skall för varje sådant distrikt utses en förman och

en andre förman. Om förmans åligganden stadgas särskilt i gällande renbeteskonvention.

Till lappväsendets viktigare arbetsuppgifter på renskötselns område hör

att utarbeta tillämpningsbestämmelser för de olika renskötselområdena i

anslutning till gällande lagstiftning. Åtskilligt arbete är vidare förknippat

med den administrativa rutinen, såsom registrering av renantal, sammanträden

med lappbyar samt smärre undersökningar och utredningar om

spörsmål av skiftande art. Lappväsendet ombesörjer uppförandet av byggnader,

stängsel, m. m. i den omfattning dessa bekostas av budget- och lappfondsmedel.

Även andra arbetsuppgifter, som har samband med renskötselns

driftförhållanden, har införlivats i den löpande verksamheten, såsom uppsikten

över de särskilda renskötarföreningarna, försöksverksamheten på

renslaktens område och renforskningen.

Utöver skyldigheten att fullgöra de i författningsväg ålagda arbetsuppgifterna

har på ordningsmännen i ökande omfattning ankommit att företräda

sina lappbyar vid allmänna sammanträden inför statliga myndigheter och

kommunala organ och därvid tillhandagå med allehanda upplysningar om

förhållandena i lappbyarna samt att biträda myndigheterna vid exempelvis

utredningar angående renskötseln och lapparnas förhållanden i övrigt.

Kungl. brevet den 5 augusti 1873 m. m.

Det i motionerna omnämnda kungl. brevet den 5 augusti

1873 har följande lydelse (avskrift av i riksarkivet förvarat

konceptexemplar).

OSCAR etc.

Vår ynnest etc. Sedan Riksdagen uti und. skrivelse den 3 maj

1871 — jemte anmälan att, vid pröfning af Vårt medelst nådig

proposition till Riksdagens antagande framställda förslag till

förordning rörande lapparne i de förenade konungarikena

Sverige och Norge, Riksdagens båda kamrar stadnat i olika

beslut, hvilka ej kunnat sammanjemkas, i följd hvaraf frågan,

jemlikt 63 § Riksdags Ordningen då förfallit — tillika anfört,

hurusom Riksdagen af de med den nådiga propositionen öfverlemnade

handlingar inheintat, att de Svenska ledamöterna uti

en år 1866 för denna frågas utredande och lagförslags uppgörande

förordnad komité af såväl Svenske som Norske män i

und. betänkande föreslagit, att genom myndigheternes försorg

lapparne måtte erhålla erforderligt biträde vid de rättegångar,

hvari de kunde komma att i Norge invecklas; I anledning hvaraf

och då, enligt Riksdagens åsigt, lapparnes i sjelfva naturen

Till Kongl.

Maj :ts Befallningshafvande

i Westerbotlens

(Norrbottens)

län,

ang. biträde

åt de svenska

lapparne vid

rättegångar

i Norge.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Westerbot
fens
-

den ii augusti

1872

denna befallning

fullgjort.

Westerbot
tens
-

antaga ett

ombud med

station i

Tromsö stad

och Vår

B ef:de i

Westerbottens

län efter
-

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

af deras lefnadssätt och förhållanden i öfrigt grundade, efter

hvad upprepade framställningar ådagalade, redan förhandenvarande

behof af biträden vid deras rättegångars och

andra angelägenheters bevakande i Norge borde, fastän den

af Oss föreslagna förordning icke blifvit antagen, genom

Statens mellankomst afhjelpas. Riksdagen und:st hemställde,

det Oss täcktes i nåder tillse, huruvida icke åtgärder i den syftning

förenämnda komiterade föreslagit, eller annorledes kunde

vidtagas, för att förskaffa de Svenska lapparne nödigt biträde

vid de tvister och rättegångar, som under deras vistande

i Norge kunde emellan dem och den derstädes jordbrukande

befolkningen uppstå; Så och efter det Vi genom nådiga skrivelser

den 12 maj 1871 anbefallt såväl Eder som Vår Befallningshafvande

i Norrbottens län att, efter utredning rörande

de åtgärder, som för ofvanberörda, af Riksdagen antydda ändamål

kunde lämpligen vidtagas, med und. utlåtande och förslag

i ämnet till Oss inkomma, hafven I uti und. skrivelse den

23 december sistnämnde år, med tillkännagifvande att lapparne

i de tvänne kapellförsamlingar inom länet, derifrån de

flesta lapparne vanligen öfverreste till Norge, blifvit i ämnet

hörde samt kronobetjeningen i de socknar, hvarifrån lappar

brukade med sina renar öfverresa till Norge, med yttrande inkommit,

Eder för egen del utlåtit.

Detta ärende hafve Vi nu låtit Oss i nåder föredragas och

dervid funnit godt besluta som följer:

För hvartdera af åren 1874 och 1875 ställes ett belopp af

ettusen femhundra riksdaler riksmynt till Eder och enahanda

belopp till Vår Befhdes i Norrbottens län disposition för att,

i mån af behof, användas till arfvode åt personer, hvilka komma

att antagas att i Norge meddela de Svenska lapparne råd

och biträde vid de tvister och rättegångar, som kunna uppstå

emellan dem och den jordbrukande befolkningen i nämnda

rike; Och egen I att antaga, efter ty omständigheterna föranleda,

ett eller två sådane ombud samt Vår Befhde i Norrbottens

län ett ombud med station i Tromsö stad; skolande för

dessa ombud, hvartill böra utses i Norska lagstiftningen förfarna

och i öfrigt lämpliga personer, följande bestämmelser

lända till efterrättelse:

att ombuden, hvilka ej ega att annorlunda än på grund af

behörig, för hvarje särskild! fall utfärdad fullmakt föra lapparnes

talan, äro skyldige att efter anmodan och erhållen fullmakt

vid påkommande tvister uppträda såsom lapparnes biträde

och sakförare samt bevaka deras rätt, fullfölja saken i

högre instanser, ombesörja domars verkställighet samt i öfrigt

tillse, att lapparne icke förnärmas i sina på grund af traktater

och aftal egande rättigheter; dock att ombuden icke äro förbundna

att ovilkorligen öfvertaga och utföra alla de rättegångar,

derom lapparne kunna väcka fråga, utan i hvarje fall

ega pröfningsrätt i afseende å hvad som bör göras och låtas;

att hvarje ombud åligger att föra ordentligt diarium öfver

alla ärenden, deri hans biträde blifvit påkalladt, och angående

de åtgärder, som i anledning deraf vidtagits; och skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

detta diarium, hvari jemväl upptagas orsakerna hvarför ifrågasatt

rättegång ej är vorden anställd, inom den 1 februari

efter hvarje års slut för granskning inskickas till den myndighet,

som ombudet antagit; samt

att ombudet eger att ej mindre af Svenska Statsverket åtnjuta,

utom arfvode till det belopp som vid antagandet varder

bestämdt, jemväl ersättning för resekostnader efter enahanda

beräkningsgrund, som i Norge är gällande för sakförare i offentliga

ärenden, än ock af lapparne undfå godtgörelse särskildt

för hvarje förrättning, i af seende å beloppet af hvilken

sistnämnda godtgörelse, Vår vederbörande Befallningshafvande,

i händelse af tvist, eger att, med fästadt afseende dels å

lappens förmögenhetsvilkor, dels ock å omfattningen af det

biträde, ombudet lemnat, skilja de tvistande emellan.

Widare vilje Vi anbefalla Eder, att, sedan ombud blifvit

antagna, på lämpligt sätt meddela lapparne nödiga underrättelser

i förevarande ämne samt till Oss inkomma med uppgift

angående de med ombuden öfverenskomna arfvodesbelopp,

hvarefter Vi vilje anvisa de i sådant afseende erforderliga

medel.

Meddelande Eder detta till kännedom och und. efterrättelse, i

hvad på Eder ankommer, befalle Vi etc. Stockholms slott den

5 augusti 1873.

antaget

det med ombudet
-

U.H.M:sV.A.K:s o. H:s frånvaro

Dess tilf. regering

Adlercreutz Berg Leijonhufvud Wsern

/Hernmarck

Här må anmärkas att länsstyrelsen i Norrbottens län enligt föreskrift i

kungl. brev den 1 augusti 1963 ägt att under tiden 1/7 1963 30/6 1964 i

mån av behov använda ett anvisat belopp av 4 500 kronor till arvode åt ett i

Tromsö stad stationerat juridiskt ombud, som har att meddela de svenska

lapparna råd och biträde vid tvister och rättegångar i Norge.

Svensk-norska renbeteskonventionen in. in.

Såsom anmärkts i det föregående har en del av de svenska renskötande

lapparna av ålder under sommartid flyttat med sina renar till Norge, liksom

de norska lapparna vissa tider flyttat till Sverige. Rörande de svenska och

norska lapparnas rätt härtill träffades redan genom den s. k. första kodicill&n

till gränstraktaten av den 7/18 oktober 1751 en överenskommelse mellan

Sverige och Norge. I § 10 heter det sålunda att alldenstund lapparna

behöver bägge rikenas land, skall det efter gammal sedvana vara dem tilllåtet

att höst och vår flytta med sina renhjordar över gränsen in uti det andra

riket och betjäna sig av land och vatten till underhåll av deras djur och dem

själva. Genom artikel I i konventionen den 26 oktober 1905 mellan Sverige

2*-—llihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 34

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

och Norge angående flyttlapparnes rätt till renbete m. m. (SFS 1905:81)

överenskoms vidare följande.

De bägge rikena förplikta sig af humanitära skäl att allt framgent tillåta,

att hvartdera rikets flyttlappar må i den utsträckning, som af ålder ägt rum,

åtnjuta de rättigheter i det andra landet, som omhandlas i första kodicillen

till gränstraktaten af den 7/18 oktober 1751, hvilken kodicill icke någotdera

riket skall göra anspråk på att ensidigt uppsäga.

De svenska lapparnas rätt till renbete i Norge och de norska lapparnas

rätt till renbetning i Sverige regleras f. n. genom konvention den 5 februari

1919 (nr 895) mellan Sverige och Norge angående flgttlapparnas rätt till renbetning

samt genom konvention den 14 december 1949 (SFS nr 428/1950)

mellan Sverige och Norge om ändring i konventionen mellan de båda länderna

den 5 februari 1919 angående flgttlapparnas rätt till renbetning. Konventionernas

bestämmelser har gjorts tillämpliga, i Sverige genom lag den

20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen

den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flgttlapparnas

rätt till renbetning och en i anslutning därtill den 15 december 1922 (nr

602) utfärdad kungörelse, samt i Norge genom lov den 18 juli 1919 Nr. 7

om flgttlappenes adgang till reinbeiting i henhold till konvensjon mellem

Norge og Sverige av 5 februar 1919 med endringer av 14 december 1949.

Renbeteskonventionens första avdelning innehåller föreskrifter rörande

svenska lappars rätt till renbetning i Norge. Beträffande Troms fylke lämnas

i 1, 2 och 5 §§ bestämmelser om de områden, inom vilka nämnda rätt må utövas,

samt i 4 och 5 §§ om renantal och betestid. Rätt att inflytta i dessa

områden tillkommer endast lappar från Ivönkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma

och Talma lappbyar (3 §). Som framgår av de till Kungl. Maj :ts proposition

nr 201/1919 fogade kartbilagorna ligger Altevatns stränder inom renbetesdistrikten

Sarivoma, Altevatn och Salvasskaret. Beträffande betesrätten i

Troms fylke lämnas vidare i konventionen föreskrifter rörande renräkningar

(7 och 8 §§), flyttningsvägar (9 §), åtgärder på flyttningsvägar (10

och 11 §§) samt om gärden till förebyggande av skada av renar (12—21 §§).

Bestämmelser om renbetesdistrikten i Nordlands fylke lämnas i 22 §. Av

nyssnämnda kartbilagor framgår att Gräsvattnets södra strand delvis ligger

inom Speltfjelldalens renbetesdistrikt, till vilket enligt 24 § endast lappar

från Tärna socken får inflytta. Det i motionerna omnämnda BjerkaPluraprojektet

synes jämväl beröra Andfjellets, Kerringfjellets och Kalvandets

renbetesdistrikt, till vilka enligt 24 § endast lappar från Sorsele socken

får inflytta. Vidare innehåller konventionen i denna del stadganden om

bl. a. betestid (25 §) s. k. bygsel i vissa renbetesdistrikt (26—28 §§), flyttningsvägar

(30 §), gärden till förebyggande av skada av renar (31 §) och

om rätt att låta renar överskrida riksgränsen (36 och 37 §§).

Konventionen upptager även vissa gemensamma bestämmelser för Troms

och Nordlands fylke. Sålunda ges föreskrifter om lapparnas anmälnings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963 9

skyldighet samt om förmän och andre förmän (38—42 §§), om hänvisning

till annat renbetesdistrikt (43 §), om förmannens och andre förmannens

befogenheter och skyldigheter (44—46 §§), om lapparnas skyldighet att åtfölja

sina renar (47 §), om flyttning (48—53 §§), bevakning av renar (54—

56 §§), lapparnas rätt till skogsfångst (57—77 §§), lapparnas rätt till jakt

och fiske (78 §) samt om lapparnas skyldighet att ersätta skada, vållad av

renar (81—91 §§). Uti 92—132 §§ återfinnes stadganden om förfarandet, då

ersättning fordras för sådan skada. Slutligen lämnas i 133 § bestämmelser

om ändring av distriktsgränser.

Konventionens andra avdelning, omfattande 134—152 §§, reglerar de

norska lapparnas rätt till renbetning i Sverige. Tredje avdelningen innehåller

gemensamma bestämmelser för svensk renbetning i Norge och norsk

renbetning i Sverige. Frågan om vilka lappar som har rätt till renbetning i

det främmande riket besvaras i 153 § och spörsmålet om vilka renar lapp kan

medföra till det främmande riket i 154 §. Vidare lämnas föreskrifter om

bofastas hundar (155—157 §§), smittosam sjukdom hland renar (158—

167 §§), samt om renar som olovligen uppehåller sig i det främmande riket

(168—191 §§). Bestämmelser om straff, åtal, delgivning och verkställighet

återfinnes i 192—198 §§.

Renbeteslconventionen förutsätter att vissa däri behandlade frågor avgöres

i samråd mellan vederbörande landshövding i Sverige och fylkesman i

Norge. Även eljest förutsätter konventionen ett samarbete mellan nämnda

befattningshavare. Några exempel må nämnas. Såvitt angår svenska lappars

rätt till renbetning i Norge gäller bl. a. att landshövdingen skall tillställa

fylkesmannen förteckning över de lappar, som enligt vad därom stadgas anmält

sig till flyttning till Norge (41 §). Efter överenskommelse med landshövdingen

må fylkesmannen hänvisa lapp, som anmält sig till visst renbetesdistrikt,

att med de anmälda renarna flytta till annat distrikt inom fylket

(43 §). Efter överenskommelse med landshövdingen kan fylkesmannen

fastställa närmare regler för bevakningen i renbetesdistrikten (56 §). Skulle

i något särskilt fall fylkesmannen finna, att utnyttjandet av fast viloplats

eller boplats uppenbarligen medför fara för skogens bevarande eller föryngring,

kan han förbjuda platsens vidare begagnande. Så får dock ej ske,

om flyttning på tillåten flyttningsväg eller utnyttjande av tillåtet betesområde

därigenom skulle i väsentlig grad försvåras. Landshövdingen skall beredas

tillfälle att uttala sig härom, innan beslut meddelas (73 §). Efter överenskommelse

med landshövdingen må fylkesmannen föreskriva sådana

mindre ändringar i gränserna mellan särskilda renbetesdistrikt, som kan

visa sig önskvärda (133 §).

Bland de för de båda rikena gemensamma bestämmelserna återfinnes i

199 § vissa stadganden rörande tjänstemäns skyldighet att övervaka konventionens

iakttagande. Det åligger sålunda vederbörande ämbets- och tjänstemän

att tillse: a) att icke andra lappar än sådana som äger rätt därtill, flyt
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3i år 1963

tar med renar in i det andra riket eller eljest låter renar beta därstädes; b)

att vederbörande lappar icke låter flera eller andra renar komma in i det

andra riket än dem, som de äger rätt att låta där beta. Å andra sidan skall

enligt 199 § vederbörande ämbets- och tjänstemän, särskilt landshövdingar

och fylkesmän, tillse att lapparna ej förnärmas i utövande av dem tillagda

rättigheter.

Beträffande den allmänna lagstiftningens tillämpning gäller enligt 200 §

att de i vartdera riket i allmänhet gällande lagar och förordningar skall, med

de av konventionens bestämmelser föranledda ändringar och tillägg, äga tilllämpning

i fråga om de främmande lapparna under deras uppehåll i riket.

Vad angår konventionens ikraftträdande och tiden för dess giltighet föreskrives

i 202 § första och andra stycket följande.

Denna konvention träder i kraft den 1 januari 1923 och gäller till och

med den 31 december 1952. Därest densamma icke minst tre år före sistnämnda

dag blivit av ettdera riket uppsagd, skall den gälla ytterligare tio år,

och skall den allt framgent anses förlängd för en tidrymd av tio år, om den

icke minst tre år före utgången av nästföregående tioårsperiod uppsagts.

Då konventionen upphört att gälla, skola första kodicillen eller tillägget

till gränstraktaten den 7/18 oktober 1751 och artikel I i konventionen den 26

oktober 1905 angående flyttlapparnas rätt till renbete m. m. åter träda i

tillämpning.

De i anslutning till renbeteskonventionen utfärdade författningarna gäller

så länge konventionen bibehåller giltighet.

Renbeteskonventionen har från norsk sida uppsagts med verkan från och

med den 1 januari 1963. Sedermera har överenskommelser träffats om temporär

förlängning av konventionens giltighetstid, först till den 1 april, sedan

till den 1 juni och slutligen till den 1 juli, allt 1963.

Den 28 juni 1963 träffades vissa avtal mellan Sverige och Norge i renbetesfrågan,

nämligen om dels mandat för en av de svenska och norska regeringarna

utsedd kommission för utredning av vissa med den samiska renskötseln

sammanhängande frågor, dels förlängning till den 1 juni 1966 av

renbeteskonventionens giltighetstid. Beträffande kommissionens mandat

och sammansättning framgår av avtalet bl. a. följande.

Utredningen skall vara av teknisk och praktisk natur och syfta till en

allmän kartläggning av betestillgångarna inom berörda områden, av hur

dessa nu utnyttjas och av hur de på rationellaste sätt kan utnyttjas, varvid

hänsyn också skall tagas till de andra samhälls- och näringsintressen som

gör sig gällande inom andra områden. Kommissionen skall icke sysselsätta

sig med rättsfrågor. Utredningen skall vara av vägledande karaktär för de

nya konventionsförhandlingar angående flyttlapparnas rätt till renbetning,

vilka regeringarna avser att upptaga så snart kommissionens utredningsresultat

föreligger. Kommissionen skall bestå av fyra ledamöter från

vartdera av de två länderna jämte personliga suppleanter för varje ledamot.

Kommissionen skall stå under ledning av en ordförande från ett tredje nordiskt

land, vilken utses gemensamt av de två ländernas regeringar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

Enligt tilläggsprotokoll den 28 juni 1963 har avtalen om kommissionens

mandat och om förlängning av renbeteskonventionens giltighetstid som förutsättning:
a)

att 2 000 norska renar får överföras från Finnmark till sådana betesområden

i Norge som enligt renbeteskonventionen är reserverade för svenska

renars betning,

b) att de båda parterna blir eniga om denna överförings tekniska sidor,

i första hand frågan om till vilket område överföringen skall ske, samt

c) att de båda parterna blir eniga om vem som skall vara kommissionens

ordförande.

För den händelse det visar sig omöjligt att uppnå enighet på nämnda

punkter skall enligt tilläggsprotokollet avtalen upphöra att gälla.

Bestämmelser rörande tillvaratagande av sakägares rätt vid

vattenutbyggnadsföretag

Svensk lag

Mera betydande eller i bygdens förhållanden i väsentlig grad ingripande

kraftverksbyggen och sjöregleringar är redan på planeringsstadiet underkastade

viss offentlig undersökning. Bestämmelser härom finnes i kungörelsen

den 24 april 1953 angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen.

Dessa bestämmelser innebär i huvudsak följande. Innan närmare

undersökningar för utrönande av företagets verkningar äger rum i vattenområdet

eller på angränsande mark och såvitt möjligt i god tid dessförinnan

skall företagaren om företaget underrätta länsstyrelsen i det län, inom vilket

företaget huvudsakligen skall verkställas, samt kammarkollegiet. Så snart

de tekniska förutsättningarna för företaget blivit i stort klarlagda, skall länsstyrelsen

i samråd med företagaren bereda kommunala organ samt myndigheter

och sammanslutningar i övrigt, som har till uppgift att bevaka av företaget

berörda allmänna intressen, tillfälle att framföra önskemål och eljest

överlägga med företagaren om företagets huvudsakliga planläggning och

om utförandet av skadeförebyggandc åtgärder. Företagaren har också att

medverka till att ortsbefolkningen får erforderliga upplysningar om företaget.

Länsstyrelsen kan för detta ändamål anordna särskilda sammanträden.

Beträffande därefter förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål, vartill

bl. a. mål om tillstånd att anlägga kraftverk eller utöva vattenreglering

är att hänföra, gäller enligt vattenlagen den 28 juni 1918 hl. a. följande. Målet

anhängiggöres genom skriftlig ansökan till vattenrättsdomaren vid vederbörande

vattendomstol. Ansökningen skall åtföljas av de ritningar och

tekniska beskrivningar som erfordras för alt bedöma företagets beskaffenhet,

omfattning och verkningar. Vidare skall uppges hl. a. den eller de fastigheter,

varå byggandet skall ske eller vilka företaget eljest angår, samt vederbörande

ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist. Ett företag

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

enligt vattenlagen anses angå viss fastighet i följande fall (14 kap. 4 §),

nämligen

när påstående göres om förpliktande för fastighetens ägare att deltaga i

företaget,

när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för företaget eller för anläggning

i samband med detta samt

när företaget kan menligt inverka på mark eller vattenområde, som tillhör

fastigheten, eller tillgången på grundvatten inom fastigheten eller någon å

fastigheten belägen byggnad eller annan fast anläggning eller på fastighetens

användningssätt.

Under målets handläggning skall avskrifter av handlingarna förvaras på

för parterna välbelägna platser hos tjänstemän, kommunala befattningshavare

e. d. (aktförvarare). I regel skall ansökningen kungöras i allmänna

tidningarna och en eller flera ortstidningar. Kungörelsen skall bl. a. innehålla

uppgift om aktförvarare, tidningar vari kungörelser om målet intages,

tid och sätt för avgivande av erinringar samt de fastigheter, som enligt vad

ovan anförts skall uppges i ansökningen. Vidare skall regelmässigt särskild

underrättelse med posten sändas till varje i ansökningen uppgiven eller för

vattenrättsdomaren eljest känd ägare av fastighet, som omförmäles i kungörelsen,

ävensom till de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i

saken. Fastighetsägaren är skyldig att till vattenrättsdomaren lämna besked

om de nyttjanderättshavare, vars rätt beröres. Vanligen skall ett exemplar

av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen tillställas kammarkollegiet

som har, om det prövas nödigt, föra talan för att tillgodose de allmänna intressen

som kan vara i fråga (11 kap. 35 §).

På grund av den rätt till renbete, som enligt renbeteslagen tillkommer

lapparna, torde de lappar vars betesmark beröres av ett planerat vattenbyggnadsföretag

regelmässigt anses som sakägare i vattenmålet och på ovan

angivet sätt beredas möjlighet att tillvarataga sin rätt. Såsom framgår av

rättsfallet NJA 1961 s. 444 har jämväl lappby ansetts äga i vattenmål föra

talan om ersättning för intrång i renskötsel. Rennäringens intressen bevakas

i vattenmålen därjämte av kammarkollegiet eller lappväsendets befattningshavare

(jämför utskottets utlåtande nr 36 år 1963 s. 11). Ersättning

för skador på renbetesland utdömes i regel till statens lappfond.

Norsk lag

Kungl. utrikesdepartementet har lämnat vissa upplysningar rörande innehållet,

såvitt nu är i fråga, av norsk vattenlagstiftning. Härvid har åberopats

en promemoria av svenska beskickningens i Oslo advokat, hpyesterettsadvokat

Ivaare Borch. Av den sålunda föreliggande utredningen inhämtas bl. a.

följande.

Bestämmelser av intresse återfinnes till en början i lov nr. 17 av 14 de
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

sember 1917 av vassdragsreguleringer. Med vassdragsregulering förstås i

lagen »anlegg eller foranstaltninger til regulering av et vassdrags vannfpring»

samt »anlegg eller arbeider til for0kelse av vannf0ringen ved overf0ring

av vann fra et annet vassdrag».

Beträffande bl. a. utbyggnad av vattendrag och anläggande av kraftverk

gäller lov nr. 3 av 15. mars 1940 om vassdragene. Denna lag är jämväl tilllämplig

på dygnsregleringar medan företag för årsreglering omfattas av

1917 års lag nr 17.

Genom lov nr. 16 av 14. desember 1917 om erhvervelse av vannfall, bergverk

og annen fast eiendom föreskrives koncessionsplikt vid förvärv av

ägande- eller nyttjanderätt till sådant vattenfall, som vid reglering kan antagas

lämna en uttagbar vattenkraft av mer ärn 1 000 naturhästkrafter. Stat

och kommun är undantagna från koncessionsplikten.

I 1917 års lag nr 17 regleras sakbehandlingen på i huvudsak följande sätt.

Ansökan om koncession att utföra ett regleringsföretag skall ingivas till vederbörande

departement (industridepartementet). Till ansökan skall fogas

bl. a. utredning huruvida och i vad mån företaget kan antagas medföra skada

eller olägenhet för vissa allmänna intressen såsom samfärdsel, flottning eller

fiske, förändring av naturförhållandena e. d. Vidare skall — i förekommam

de fall jämte arealberäkning — anges vilken skada eller olägenhet som kan

komma att vållas på bl. a. jord, skog, bete eller annan egendom. När ansökan

inkommit till departementet, skall detta kungöras två gånger i Norsk

Lysningsblad. Kungörelsen skall innehålla uppgift på sökandens namn och

hemvist jämte en kortfattad beskrivning av anläggningen och dess läge.

En kort anmälan om kungörelsen skall samtidigt införas i en eller flera av

de tidningar som har spridning inom det område, som beröres av regleringen.

I lagen föreskrives vidare att om ansökningen ej på förhand förelagts

vederbörande kommunstyrelse och övriga intresserade, skall sådant

föreläggande ske genom departementets försorg. Vidare skall utlåtande inhämtas

från sakkunniga inom fiskets, flottningens, skogs- och jordbrukets

områden ävensom från sakkunniga inom sådan näringsgren, som kan antagas

lida betydande skada till följd av regleringen. Varken genom kungl.

resolutioner eller på annat sätt har meddelats kompletterande föreskrifter

till lagen. Vilka instanser som får del av ansökan blir således — bortsett från

de i lagen uttryckligen nämnda — beroende på departementets praxis. Härom

säges i promemorian följande.

De som vanlig får saken förelagt er fiskeri-inspektpren, fylkeslandsbruksstyret,

fylkesmannen, vedkommende herredsstyre, landbruksdepartementet---.

Under landbruksdepartementet sorterer lappefogdcn og efter den

praksis landbruksdepartementet har, blir saker, livor renbeiteinteresser kan

bli berprt, förelagt for denne.

Beträffande de svenska samernas talerätt i norska vattenmål uppgives i

promemorian att några särregler icke gäller härutinnan. Det säges i anslutning

härtill.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

De svenske samer har sine rettigheter till beite, og disse rettigheter må

ansees beskyttet som enhver annen rettighet.

Rörande förfarandet enligt 1940 års lag nr 3 upplyses i promemorian att

en ansökan om tillstånd enligt denna lag skall innehålla nöjaktiga upplysningar

om »det tiltak eller den forfpining spknaden gjelder» samt om vilka

fördelar som skall vinnas och den skada som väntas. Likaså skall så nöjaktigt

som möjligt anges vem som är sökandens motpart. När ansökan inkommit,

skall handlingarna hållas tillgängliga »på et hpvelig sted» för den som

saken angår. Underrättelse härom skall kungöras i Norsk Lysningsblad och

i en eller flera andra tidningar eller tillställas envar som saken gäller. Samtidigt

skall tillkännagivas att erinringar mot företaget skall avgivas inom

viss tid, minst 20 dagar. Särskild underrättelse bör tillställas kommunstyrelsen,

fiskeristyrelsen etc., om saken angår intresse, som tages till vara av

sådan myndighet. Lagen innehåller ingen bestämmelse om underrättelseskyldighet

gentemot lappfogde eller annan som bevakar renbetesintressen.

Däremot skall alltid fylkesmannen underrättas. Beträffande de svenska samernas

rättigheter äger vad som ovan sagts beträffande vassdragsreguleringsloven

motsvarande tillämpning.

Vad slutligen angår förfarandet vid ansökan om koncession enligt 1917

års lag nr 16 framhålles i promemorian att det är uttryckligen fastslaget

att innan sådan ansökan avgöres, yttrande i regel skall inhämtas från vederbörande

kommunstyrelse, som har att undersöka vilka rättigheter som

beröres. Även här bör de svenska samernas rättigheter anses äga samma

skydd som annan rättighet.

Uppkommande ersättningsfrågor avgöres i allmänhet domstolsvägen genom

s. k. rättsligt skjönn enligt bestämmelserna i lov av 1. juni 1917 om

skjönn, ekspropriasjonssaker och odelslösning med de särregler som gäller

enligt vassdragsreguleringsloven och vassdragsloven. Skjönnsförrättning hålles

av vederbörande herreds- eller byrett. I domstolen ingår i första instans

en ordförande med domarekompetens samt fyra lekmän. Förfarandet inledes

med ett s. k. inkaminasjonsmöte, en förhandling vid vilken tvistefrågorna

presenteras för rätten. Härefter följer i regel syn. Avslutningsvis hålles ytterligare

en förhandling, vid vilken handlingarna genomgås, vittnen och sakkunniga

höres och parterna slutför sin talan. Skjönnsrettens beslut kan

överklagas genom begäran om »overskjönn». Overskjönn hålles också av

vederbörande herreds- eller byrett men med annan domarkompetent ordförande

och sex lekmän. Mot overskjönnsrettens beslut kan talan fullföljas

hos Hpyesterett, i regel dock endast under åberopande av fel i sakbehandlingen

eller rättstillämpningen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1963 15

Svensk-norska vattenrättskonventionen m.m.

Den 11 maj 1929 avslutades mellan Sverige och Norge en konvention angående

vissa frågor rörande vattenrätten, kallad svensk-norska vattenrättskonventionen,

vars bestämmelser genom lag den 20 december 1929 om giltighet

här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen den 11 maj

1929 skall lända till efterrättelse här i riket. Konventionen avser anläggning,

arbete eller annan åtgärd i vattendrag inom det ena riket av beskaffenhet

att därigenom vållas märkbar förändring i vattendrag inom det andra

riket i olika avseenden (art. 1). Med iakttagande av konventionens bestämmelser

bedömes frågan huruvida ett sådant företag må äga rum och villkoren

därför enligt lagen i det rike, där företaget skall verkställas (art. 3

punkt 1).

Vad angår ersättning för skada och olägenhet till följd av ett företag

gäller lagen i det rike, där skadan eller olägenheten uppstår. I fråga om åtgärd

till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet gäller lagen

i det rike, där åtgärden skall vidtagas (art. 6). Tillstånd till ett företag må

icke meddelas av det ena riket utan att det andra riket lämnat sitt samtycke,

om företaget kan antagas medföra olägenhet av någon betydelse inom

detta rike (art. 12). Erfordras samtycke av det andra riket, skall frågan i

princip bedömas i överensstämmelse med de grunder, som beträffande anläggningar,

arbeten eller åtgärder av motsvarande beskaffenhet gäller enligt

lagen i detta rike (art. 13).

Beträffande förfarandet gäller bl. a. att ansökan om tillstånd till ett företag

ingives till vederbörande myndighet i det rike, där företaget skall verkställas.

Därest det strömfall eller den fasta egendom eller det samfärdselseller

det flottningsintresse, för vars räkning företaget äger rum, hör till det

andra riket, skall vid ansökningen fogas detta rikes förklaring, att från dess

sida intet är att invända mot ansökningens upptagande till behandling (art.

14 punkt 1). Vad lagen i det rike, där företaget skall verkställas, föreskriver

om ansökningens kungörande samt om meddelanden och inhämtande av

yttranden i anledning av ansökningen skall icke gälla inom det andra riket.

Inbyggarna i detta skall dock på sätt vederbörande myndighet i samma rike

anser lämpligt och genom dess försorg underrättas om ansökningen och dess

behandling (art. 15).

Nu berörda lagstiftning kompletteras av bestämmelserna i lag den 20 december

1929 med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av

svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929. Beträffande

företag, varom ansökan göres här i riket, gäller bl. a. att vad i vattenlagen

stadgas om ansökans innehåll skall äga tillämpning jämväl i fråga om företagets

verkningar i Norge; dock erfordras bl. a. ej uppgift å där belägna

fastigheter, som beröres av företaget, eller å ägare eller nyttjanderättshavare

till sådan fastighet. I kungörelse, som utfärdas om ansökningen, skall i vad

angår företagets verkningar i Norge allenast intagas uppgift å det vatten
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

område, som där kan komma att röna inverkan av företaget (2 §). Vad angår

företag, varom ansökan göres i Norge, föreskriver lagen att förklaring, som

avses i art. 14 av konventionen, meddelas av Konungen. Den, som vill erhålla

sådan förklaring, har att till vattenrättsdomaren ingiva ansökan därom.

I ansökningen skall så fullständigt som möjligt uppgivas företagets beskaffenhet,

omfattning och verkningar med angivande av det vattenområde,

som kan komma att beröras av företaget. Vattenrättsdomaren översänder

med eget yttrande ansökningen till utrikesdepartementet (8 §). Då ansökan

angående ett företag, vilken ingivits till myndighet i Norge, inkommit

till utrikesdepartementet, skall den jämte tillhörande bilagor tillställas vattenrättsdomaren.

Denne har att ofördröj ligen utfärda kungörelse om ansökningen.

Kungörelsen skall bl. a. innehålla uppgift om företagets beskaffenhet

och omfattning samt de verkningar, som därav kan väntas uppkomma

inom svenskt område, underrättelse ej mindre om vad sakägare, som vill hos

norsk myndighet framställa erinran i anledning av företaget, har att iakttaga,

än ock därom, att erinringar i anledning av ansökningen må inom

viss, i kungörelsen utsatt tid insändas till vattenrättsdomaren. Kungörelsen

offentliggöres i ortstidningar och allmänna tidningarna (9 §). Efter erinringstidens

utgång har vattenrättsdomaren att till Konungen avgiva yttrande

huruvida enligt art. 12 av konventionen samtycke till företaget å

svensk sida må anses erforderligt ävensom huruvida frågan angående företaget

bör behandlas i kommission (11 §). Vid avgivande av yttrande, som

avses i 8 eller 11 §, bör vattenrättsdomaren, där frågans beskaffenhet det påkallar,

samråda med vattenrättsingenjörerna. Erfordras särskild undersökning,

äger vattenrättsdomaren uppdraga åt vattenrättsingenjörerna eller

någon av dem att med eller utan biträde av vattenrättsnämndeman verkställa

sådan (12 §).

Angående tillämpning av nu berörda bestämmelser se exempelvis NJA I

1953 s. 488.

Remissyttrandena

Motionsyrkandet tillstyrkes av Svenska samernas riksförbund och avstyrkes

av kammarkollegiet. Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig beredd

att i förekommande fall utan särskild föreskrift iakttaga den av motionärerna

åsyftade underrättelseplikten. Länsstyrelsen i Västerbottens län finner

vissa angivna förutsättningar f. n. saknas för utfärdandet av de begärda

bestämmelserna. Länsstyrelsen i Norrbottens län har intet att erinra mot att

bestämmelser utfärdas i enlighet med motionärernas önskemål men ifrågasätter

om detta är behövligt.

Flera remissvar innehåller upplysningar rörande det sätt på vilket samernas

intressen tagits till vara i samband med de vattenbyggnadsföretag

som omnämnes i motionerna. Beträffande Altevatns reglering

uppger kammarkollegiet sålunda följande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

17

Altevatn ligger lielt i Norge och dess reglering, som sker för norska kraftverk,

medför icke sådana verkningar inom Sverige att svensk-norska vattenrättskonventionen

blir tillämplig. Sjöns stränder utgöra enligt svensknorska

renbeteskonventionen områden, varå under tiden den 1 maj—den

30 september endast svenska lappar äga rätt att låta renar beta, nämligen

vårdistriktet Sarivoma och sommardistrikten Altevatn och Salvasskaret.

Områdena utnyttjas av de svenska fjällappbyarna Saarivuoma och Talma.

Den svenska renskötseln vid Altevatn åsamkas betydliga skador genom

sjöns reglering. I delskjpnn den 21 april 1960 har Senja herredsrett i egenskap

av skjpnnsrett på yrkande av hpyesterettsadvokat Hans Holmboe såsom

ombud för det norska och det svenska lappväsendet utdömt 100 000 kronor

i ersättning för »skader og ulemper for fisket i Altevatn». Beloppet skulle

enligt överenskommelse mellan Holmboe och Hovedstyret för Norges Vassdrags-

og Elektrisitetsvesen utbetalas till en fond, som förutsattes skola bliva

upprättad genom avtal mellan Vassdragsvesenet och fylkesmannen i Troms

om Altevatnregleringens verkningar för renskötseln. Domen torde i denna

del ha vunnit laga kraft.

Vidare har — på grund av förhandlingsprotokoll från möte i Målselv den

4 april 1959 — överenskommelse ingåtts mellan Hovedstyret och fylkesmannen

under förbehåll om godkännande av länsstyrelsen i Norrbottens

län. Renskötselintressena företräddes vid förhandlingarna av vederbörande

norska och svenska lappfogdar samt Holmboe. I denna överenskommelse utfäster

sig Vassdragsvesenet under nio olika punkter att utge ersättning för

vissa skador och att vidtaga vissa skadeförebyggande åtgärder. Enligt avtalstexten

skulle överenskommelsen utgöra slutreglering av de norska och

svenska renskötselintressenas krav i anledning av sjöregleringen. Svenska

samernas riksförbund har den 25 maj 1960 avgivit underdånigt yttrande

över denna överenskommelse, vilket förhållande synes vara för motionärerna

obekant. ----

Såsom också anmärkes i motionerna ha de av Altevatns reglering berörda

svenska lapparna numera befullmäktigat annan norsk advokat att utföra

talan för dem vid fortsatt handläggning av sjöregleringsmålet. Av sistnämnda

ombud, lipyesterettsadvokat Björn Dalan, Oslo, till Senja herredsrett

såsom overskjpnn ingiven, den 30 januari 1963 dagtecknad processskrift

innehåller såväl yrkanden, vilkas bifall förutsätter ändring i delskjpnnet

den 21 april 1960 och i ovanberörda överenskommelse, som yrkanden

avseende förhållanden som ej omnämnas i domen eller överenskommelsen.

Konsulenten vid lappväsendet Erik Hedbäck anför i sitt av länsstyrelsen

i Norrbottens län åberopade yttrande bl. a. följande.

Jämlikt bestämmelse i 199 § i 1919 års renbeteskonvention mellan Sverige

och Norge »skola vederbörande ämbets- och tjänstemän, särskilt landshövdingar

och fylkesmän, tillse, att lapparna ej förnärmas i utövande av dem

tillagda rättigheter». På grund härav uppdrog länsstyrelsen den 1 augusti

1958 åt höyesterettsadvokaten Hans Holmboe i Tromsö att vid då föreslående

förhandlingar inför Senja herredsrett och dess särskilda »skjönnsrett

for Altevatns regulering» tillvarataga de i området flyttande lapparnas rätt

och bästa. — Holmboe liar sedan år 1940 varit av länsstyrelsen förordnat juridiskt

ombud för de svenska lapparna i Troms och Nordland fylken. Han

äger eu på långvarig praktik grundad förtrogenhet med renskötselns ange
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1963

lägenheter, framför allt i Troms fylke. Även beträffande Altevatn-området

har han genom resor förvärvat god kännedom. De svenska rensamer, som

uppehåller sig i fylket, har vetskap om att de kan anlita eget, av svenska

staten avlönat ombud i Tromsö. De hänvänder sig också undantagslöst till

Holmboe vid behov av rättshjälp. Det har sålunda närmast varit en självklarhet

att Holmboe skulle bevaka de svenska lapparnas näringsintressen i

det uppkomna vattenmålet.

Emedan de svenska renägarna endast under begränsad tid själva uppehåller

sig vid sjön Altevatn, och där icke ägt bostäder eller andra fasta anläggningar,

har de genom vattenregleringen uppkommande skadorna för dem

till helt övervägande del haft karaktär av intrång å rennäringen. Länsstyrelsens

uppdrag åt Holmboe har sålunda främst haft avseende på frågor om

skadeverkningar å rättigheter, vilka tillförsäkrats de svenska lapparna genom

renbeteskonventionen, och å deras näringsutövning. Enskild rätt anses

härvidlag icke kunna åberopas.

De svenska och norska lappfogdarna och tillsynsmännen har bistått ombudet

vid utredningar med avseende på omfattningen av skador och olägenheter

som uppkommer å renskötseln i Altevatn-området i Bardu herred. Så

har skett i överensstämmelse med vad som påbjudes i 199 § i renbeteskonventionen.

Svenska och norska lappväsendet har sålunda, med ombudet Holmboe, vid

domstolen gemensamt framställt krav rörande ersättning för beräknade förluster

genom Altevatns.reglering, samt om åtgärder till avvärjande av skada

å renskötseln. Vederlag har yrkats för »reindriften, enten den utöves av

svenske eller norske samer». Emedan i målet avses vattenreglering, som enbart

berör norskt område, har undersökningarna på det lokala planet till

väsentlig del utförts av lappfogden i Troms, Ivar Foshaug. Denne är född i

Bardu (1896), där han ock alltid varit bosatt. Sedan tidiga år känner han väl

hela Altevatn-området, samt där flyttande svenska rensamer och deras förhållanden.

Han har ägnat utredningen, vilken ägt rum i samråd med ombudet,

distriktens förmän och andra aktiva rensamer, samt svenska lappväsendet,

all erforderlig omsorg. — Förslagen angående ersättningar till renägarefamiljer

för flyttning av kåtor in. m., vilka egentligen är de enda, som rör

samernas enskilda rätt, har framlagts av Foshaug efter överläggning med

sakägarna. De har intagits i nedannämnda avtalsförslag'' med norska vassdragsvesenet.

Norges Vassdrags- og Elektrisitctsvesen, som vid rättsförhandlingarna erhållit

del av ombudets och lappfogdarnas utredningar, föreslog 1959, att överenskommelse

om ersättning för skadorna å renskötselns intressen skulle

träffas på grundval av de resultat, som framkommit genom nämnda utredningar.

Efter samråd i ärendet mellan advokaten Holmboe, svenska och

norska lappfogdarna samt vassdragsvesenet i Rundhaug, Målselv, den 4 april

1959 och den 8 mars 1960 upprättades en överenskommelse i skade- och

ersättningsfrågor för lapparna och renskötseln. Sedan särskild sakkunnig i

december 1959 avgivit utlåtande rörande de överdämda arealernas betesvärde,

har avtal föreslagits även angående ersättningsbeloppets storlek härför.

På grund av opåräknade omständigheter har överenskommelsen med

vassdragsvesenet angående vederlag till renskötseln och dess utövare dock

ännu ej fullföljts.

Frågan om ersättning till samerna för förlust av fiske i Altevatn har avgjorts

av domstolen. Genom skjönnsrettens deldom den 21 april 1960 skall

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3i år 1963

19

för sådana förluster utgå ersättning med 100 000 kronor, jämte 25 % tillägg.

Denna dom har vunnit laga kraft, och beloppet har av vassdragsvesenet

utanordnats till fylkesmannen i Tronis.

Länsstyrelsen har lämnat fortlöpande underrättelser i ärendet till Statsrådet

och chefen för jordbruksdepartementet, samt anmält önskemål om

åtgärder för att däri påskynda avgörandet.----Av rensamerna senare

anfört missnöje över ersättningar på grund av Altevatn-regleringen beror

utav att de träffade överenskommelserna icke bragts till verkställighet.

--— Dröjsmålet har samband med att frågan om de svenska renbetes
rättigheterna

i Norge, varom förhandlingar mellan rikena pågått sedan 1958,

ännu icke erhållit sin lösning. I rådande ovissa läge har förslaget till avtal

angående vederlag in. m. åt svenska renskötselutövare i Altevatn-området

lagts vilande. Ombudet Holmboe har dock vid flera tillfällen energiskt sökt

vidareföra rensamernas sak och få utfört de angelägna tekniska anordningar

för renskötseln, om vilka utfästelser givits i berörda avtal. Vassdragsvesenet

önskar för sin del igångsätta ifrågavarande arbeten. — Målet torde upptagas

ånyo innevarande år, i högre instans, varvid av Holmboe kommer att påyrkas

dom rörande avtalade ersättningar och kompensationer för skada å

renskötseln. Ingen rättsförlust uppkommer för rensamerna i Altevatn-området

på grund av hittillsvarande åtgärder i målet. Lappväsendets myndigheter

på svenska och norska sidan har eftersträvat att på bästa möjliga sätt

tillgodose de svenska lapparnas berättigade krav och önskemål.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar i anslutning härtill.

Under åberopande av nådiga brevet den 5 augusti 1873 har länsstyrelsen,

sedan Ivungl. Maj :t årligen anslagit medel för ändamålet, förordnat ett ombud

i Tromsö med uppgift att meddela de svenska lapparna råd och biträde

vid tvister och rättegångar i Norge. Vid utövandet av dessa uppgifter har

ombudet att iakttaga de närmare föreskrifter med avseende å befattningens

utövande, som finnas innefattade i nämnda nådiga brev, innebärande bl. a.

att ombudet ej äger föra lapparnas talan utan behörig, för varje särskilt fall

utfärdad fullmakt. Detta förordnande har sedan år 1940 lämnats hpyesterettsadvokatcn

Hans Holmboe i Tromsö.---

Såsom konsulenten Hedbäck anfört har svenska renägare endast under

begränsad tid själva plägat uppehålla sig vid sjön Altevatn och därför icke

ägt bostäder eller andra fasta anläggningar där. De genom vattcnregleringen

uppkommande skadorna har alltså haft avseende på frågor om skadeverkningar

å rättigheter, vilka tillförsäkrats de svenska lapparna genom renbeteskonventionen

mellan Sverige och Norge, samt å deras näringsutövning.

Dessa rättigheter torde icke kunna hänföras till enskild rätt. Den enskilda

rätt, som kunnat beröras av regleringen, har rört ekonomiskt obetydliga

förhållanden såsom flyttning av kåtor och ställningar för förvaring av proviant

och utrustning till nya, närbelägna platser. Svenska och norska lappväsendet

har med ombudet Holmboe vid domstolen yrkat ersättning för

beräknade förluster genom Altevatns reglering samt framställt krav om åtgärder

till avvärjande av skada å renskötseln. Såsom Hedbäck anfört har vederlag

yrkats för »reindriften, enten den ulöves av svenske eller norske

samer». Av Holmboes yttrande i ärendet framgår, att han 1958 hade en konferens

med de av samerna valda och av länsstyrelsen förordnade förmännen

i Altevann och Salveskaret renbctesdistrikt, vid vilket samernas ersättningskrav

och krav på åtgärder dryftades.

I ett förslag till avtal med norska vassdragsvesenet om ersättning för ska
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

dorna å renskötselns intressen har även intagits ett av lappfogden i Troms

efter överläggning med sakägarna upprättat förslag om ersättning till renägarfamiljer

för flyttning av kåtor m. m. Det är för länsstyrelsen känt, att

Svenska Samernas Riksförbund i yttrande till Konungen gillat förslaget i sin

helhet.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att någon befogad anmärkning icke

kan riktas mot det sätt varå samernas intressen i samband med regleringen

av Altevatn blivit tillvaratagna. Därav följer även att någon rättsförlust icke

kan väntas uppstå för de svenska samerna på grund av det sätt varpå länsstyrelsen

handlagt detta ärende.

I Holmboes yttrande anföres bl. a. följande.

I forbinnelse med inkaminasjon av ekspropriasjonsskjpnnet vedkommende

Altevann h0sten 1958, hvor jeg avga m0te til varetakelse av samenes

interesser, hade jeg en konferanse med formennene i Altevann og Salvasskaret

renbeitedistrikter, hvor deres erstatnings- og tiltakskrav ble dr0ftet.

Da der senere ble inledet forhandlinger med Norges Vassdrags- og Elektrisitetsvesen

om fastsettelse av samenes krav ved mindelig overenskomst, ble

kontakten mellom samene og meg av praktiske grunner formidlet gjennom

den svenske og norske lappefogd, og jeg har ingen grunn til å betvile åt de

krav som ble utformet overfor Vassdrags vesenet, spesielt når det gjalt

tiltakskravene og samenes idividuelle krav på erstatning for flytting av

leirplasser, torvgammer, båtst0er og opplagsboder, er foretatt i samråd med

samene selv.

Forhandlingene med Vassdragsvesenet f0rte til fplgende erstatningsfastsettelser

m. v.:

1) Felleserstatning for redusert fiske i Altevann kr. 100 000.--f-25 %,

tilsammen kr. 125 000. -—.

Fastsettelsen bygger på erstatningsansettelse av skj0nnsretten foretatt

ved rettslig skj0nn den 21. april 1960.

2) Felleserstatning for neddemmet beite kr. 200 000.—- + 25 %, tilsammen

kr. 250 000. —.

Fastsettelsen bygger på unders0kelser av det neddemmede område ved

Altevann foretatt av beitekonsulent Lyftingsmo som sakkyndig.

3) Erstatning for flytting av leirplasser, torvgammer, båtst0er och opplagsboder

i den utstrekning disse ikke var flyttet av Vassdragsvesenet kr.

2 100. —.

4) Fastsettelse av en rekke til tak til avhjelp av ferdsels- og andre idemper

for lappene som skyldes regideringen av Altevann.

Når samene nu har fremsatt krav utöver de som er avgjort ved overenskomsten

med Vassdragsvesenet har det i betydelig grad sammenheng med de

ulemper og tap som er uppstått for samene ved åt de fastsatte tiltak ikke ble

foretatt av Vassdragsvesenet f0r oppdemmingen av Altevann var gjennomf0rt

— et forhold som skyldes åt Det Norske Landbruksdepartement og Det

Norske Utenriksdepartement nektet å godkjenne overenskomsten sålenge

forhandlingene om förnyelse av Renbeitekonvensjonen ikke var bragt til

avslutning. Dette var en utvikling som ingen hadde tenkt seg muligheten av

da overenskomsten ble ingått.

Hadde de fastsatte tiltak blitt utf0rt som forutsatt f0r regideringen av

Altevann var gjennomf0rt kan det formodentlig reises sp0rsmål om ytterligere

krav fra samenes side overhode var blitt aktuelle.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3''f år 1963

21

Svenska samernas riksförbund har med sitt yttrande över motionerna överlämnat

dels en akt rörande Altevatns reglering, innehållande bl. a. den i motionerna

nämnda fullmakten, dels h0yesterettsadvokaten Dalans av kammarkollegiet

omnämnda inlaga den 30 januari 1963, dels en i samma inlaga

åberopad utredning rörande å renskötseln med binäringar uppkommande

skador, intrång och olägenheter m. in., avgiven den 12 januari 1963 av samekonsulenten

Nikolaus Kuhmunen, dels ock — till belysande av ersättningsfrågans

tidigare handläggning — en utskrift av ljudbandsupptagning den

9 januari 1963, vari renägaren Tomas Nutti, Talma sameby, gjort vissa uttalanden.

Förbundet har därjämte inkommit med särskilt yttrande över

remissvaren. Såvitt angår förhållandena i samband med Altevatns reglering

anför förbundet bl. a. att om förelupna fel i samband med målet om Altevatns

reglering icke numera kan rättas till, förblivande rättsförlust torde

uppkomma för samerna, som redan tillskyndats skada och lidande. Gentemot

påpekandet att förbundet för sin del godkänt förslaget till avtal med norska

vassdragsvesendet har förbundet invänt, att vid tidpunkten för godkännandet

resurser saknades att bedöma frågan.

De principiella grunderna för den av samerna i målet om Altevatns reglering

förda talan framgår av följande uttalande i Dalans inlaga.

Prinsipalt kreves åt alle erstatninger tilkjennes lappbyene Talma og

Saarivuoma hvis rettslige organisasjoner er fastsatt i Renbeteslagen d. 18

juli 1928. Av denne framgår bl. a. åt lappbyen kan eie »gemensamma medel

— bykassan». De enkelte rensamer som rammes, samtykker i åt lappbyene

får seg tilkjent erstatningene for all fremtidig skade til fordeling blant de

samer som beröres. Det er ikke for all framtid fastslått hvilke husbönder som

skal utnytte områdene, men her bygges på ineget gamle tradisjoner. For

hittil lidt skade som fölge av åt reguleringen nå i en del år har vsert gjennomfört,

bör de enkelte tilkjennes erstatning.

Dersom norske domstoler ikke skulle anerkjenne lappbyene som juridiske

personer som kan fremme kravene og tilkjennes erstatning, gjör

rensamene krav på erstatning tilkjent hver enkelt. De enkelte husbönder

rcpresenterer i denne förbindelse også visse medfölgende husfolk som også

eier rener. Etter siste oppgave representerer de saksökte et reinantall på

2574 for Salvasskaret og 3705 for Altevann.

Kravenes rettslige grunnlag er samenes århundregamle rett til utnyttelse

av reinbeiteområdene. Om man ikke skulle se denne rett som en eiendomsrett

til landet, hevdes åt det er en cksklusiv bruksrett til utnyttelse av områdene

til reinbeiting, fiske, jakt og fångst, ved og virke, bygget på ålders

tids bruk og hevd. Lcnge för det kom fastboende i innlandsområdene og lenge

för noen grense ble fastsatt mellem Norge og Sverige ble områdene utnyttet

av lappbyene — de nomadiserende samene. Deres rett er da også fastslått

ved kodisill av 1751 og senere najrmere regulert ved reinbeiteskonvensjonen

av 5/2 1919 og reinbeiteloven av 1919 som nå er under revisjon. Kodisillen

til grensetraktaten fra 1751 fastslår denne samenes rett som en gammel

eksisterende hevdvunnen rett.---

Enkelte skadeposter er allerede behandlet av retlen og andre er Vassdragsvesenet

og de svenske reinbeitemyndigheter blitt enige om. Reinbeitemyndigbetene

har ingen fullmakt til å representere de svenske lappbyer eller de

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

enkelte samer og de trufne ordninger er forsåvidt nforbindende for samene.

Det er imidlertid ikke meningen å rive opp i de ordninger som er truffet. Det

arbeidet advokat Holmboe har utfört til fremme av de almene krav er meget

verdifullt. Våre krav vil bli fremmet i förståelse med advokat Holmboe som er

Den Svenske Stats engasjerte ombudsmann for reinsamene og som har samarbeidet

med reinbeitemyndighetene. Advokat Holmboe vil derfor som hittil

i förste rekke ta seg av fellestiltak og de almene interesser for samene i den

förbindelse. Men i den utstrekning disse tiltak ikke dekker samenes lidte og

fremtidige tap vil mine parter selv fremme kravene. Kravene kan gripe inn

i hverandre og advokat Holmboe og jeg vil samarbeide om de beste lösninger

for alle parter.

Vad därefter angår handläggningen av målet rörande Gräsvattnets

reglering upplyser kammarkollegiet till en början att sjön till större

delen ligger i Norge och till en mindre del i Tärna socken. Kollegiet anför

vidare.

Frågan om tillstånd jämlikt svensk-norska vattenrättskonventionen förelädes

svenska utrikesdepartementet genom kungl. norska ambassadens verbalnote

den 15 februari 1962. Vattenrättsdomaren vid Nedre Norrbygdens

vattendomstol utfärdade den 9 maj 1962 kungörelse om delföretaget Gräsvattnets

reglering jämlikt 9 § lagen den 20 december 1929 med vissa föreskrifter

angående tillämpningen här i riket av sagda konvention. Gräns och

Rans lappbyar informerades vid bysammanträde den 16 juni 1962 av vederbörande

lappfogde om Bjerka-Pluraprojektets olika delar och Umbyns och

Vapstens lappbyar den 19 i samma månad. Sådan särskild undersökning,

som sägs i 12 § nyssnämnda lag, hölls den 4 september 1962 vid Gräsvattnet.

Vid undersökningen var ordningsmannen och ytterligare två husbönder i

Umbyns lappby närvarande. Översiktlig redogörelse lämnades även nu

för hela Bjerka-Pluraprojektet. Det må här antecknas att undertecknad

föredragande (kammarrådet Åke Bohman) var närvarande vid bysammanträdet

den 16 juni och vid undersökningen vid Gräsvattnet.

Kungl. Maj :ts tillstånd till reglering av Gräsvattnet lämnades den 8 februari

1963. I beslutet antecknades att förenämnde Dalan »i egenskap av ombud

för av regleringen berörda svenska samer» inkommit med en skrift i

ärendet.

Konsulenten vid lappväsendet Hilding Ritzén lämnar i sitt yttrande till

länsstyrelsen i Västerbottens län följande upplysningar.

I mitten av augusti 1956 iakttog jag vid en tjänsteförrättning vid Gräsvattnet

i Norge på stenhällar målade märken, som tydde på att geotekniska

mätningar ägt rum därstädes. Någon tid därefter sammanträffade jag med

dåvarande lappfogden Peder Hagen i Nordland och med honom överenskoms

att uppgifter beträffande vattenutbyggnader, som kunde komma att få inverka

på renskötseln i Sverige och Norge, skulle växlas. Trots årliga sammanträffanden

med Hagen och sedermera hans efterträdare Loyd Villmo

erhölls ej några uppgifter om att sådana företag planerades i Norge, förrän

Nedre Norrbygdens vattendomstol den 9 maj 1962 begärde mitt yttrande

beträffande det intrång renskötseln i Sverige kunde komma att vållas genom

en uppdämning av sjön Gräsvattnet. Hos vattendomstolen tog jag del av

ingivna handlingar om Rana kraftstation och därmed sammanhörande vat
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1963 23

tenregleringar och avgav den 23 maj 1962 ett yttrande beträffande skadorna

på svenskt område. Vid sammanträden den 16 och 19 juni 1962 i Ammarnäs

respektive Tärnaby informerades samer från Grans, Rans och Umbyns lappbyar

om hela företaget, vilket berörde endast dessa lappbyar i Västerbottens

län. För Grans och Rans lappbyar kan företaget endast vålla skada under

den tid de jämlikt renbeteskonventionen hade rätt att uppehålla sig med sina

renar inom norska renbetesdistrikten Andfjell, Kjerringfjell och Kalvatnet.

Umbyns lappby kan däremot få svårigheter under hela året vid svenska delen

av Gräsvattnet och under tiden 1 juli—15 september, då samerna i lappbyn

har rätt att vistas med sina renar i Spjeltfjelldalens renbetesdistrikt i

Norge.

Den 4 september 1962 höll Nedre Norrbygdens vattendomstol ett sammanträde

vid Gräsvattnet för sådan särskild undersökning som avses i 12 § lagen

den 20 december 1929 med vissa föreskrifter angående tillämpningen i

Sverige av svensk-norska vattenrättskonventionen den 11 maj 1929. Härvid

var bl. a. representant för Kammarkollegium, assistenten vid länets lappväsende

och samer från Umbyns lappby närvarande. Såvitt framgår av vattendomstolens

och kammarkollegii yttrande i ärendet till Kungl. Maj :t har

dessa endast berört skadeverkningar för renskötseln på svenskt område.

Eftersom jag inte ens tänkt mig möjligheten, att svenska renskötselutövare

med stöd av renbeteskonventionen skulle kunna föra talan hos

norsk myndighet med anledning av vattenutbyggnader i Norge föreslog jag

ej vid ovannämnda sammanträden, att samerna skulle vidtaga åtgärder för

bevakning av sin rätt i Norge. Genom renbeteskonventionen har träffats

överenskommelse om gemensamma regler för renskötseln när näringsutövarna

uppehålla sig i grannlandet. Något undantag har ej gjorts beträffande

respektive lands förfoganderätt över markerna. Den betesrätt renskötselutövarna

tillerkänts är inte ovillkorlig eftersom i 43 § intagits den bestämmelsen,

att fylkesman efter överenskommelse med landshövding må

hänvisa same, som anmält sig till visst renbetesdistrikt, att med anmälda

renar flytta till annat distrikt inom fylket. Att under sådana förhållanden

med tanke på framgång framställa skadeståndsanspråk för åtgärder, som

markägaren önskar vidta inom ett renbetesdistrikt, förefaller ej vara realistiskt.

Norska myndigheter har tydligen hyst samma uppfattning, eftersom

det ej gjorts några erinringar mot vattenutbyggnader i Sverige inom områden,

som norsk renskötsel har rätt att begagna sig av.

Rörande motionsyrkandet anföres i remissvaren följande.

Kammarkollegiet förklarar att kollegiet för sin del icke kan tillstyrka

att den skadereglering, som hittills förekommit i anledning av Altevatns

reglering, eller svenska myndigheters hittillsvarande befattning med BjerkaPluraprojektet,

vilket allt i tiden sammanfallit med svensk-norska renbetesförhandlingar,

tages till utgångspunkt för några rekommendationer eller

andra uttalanden av riksdagen. Kollegiet fortsätter.

Utövandet av svensk renskötsel i Norge kan otvivelaktigt orsakas ohägn

genom vattenkraftexploatering. Så kan emellertid — liksom i Sverige —

ske också genom tillkomsten av andra industriella anläggningar och genom

kommunikationsanläggningar av skilda slag. Motionsyrkandet torde sålunda

böra ses mot eu vidare bakgrund.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

Kammarkollegiet föreställer sig att det för befattningshavarna vid lappväsendet

är självklart att vid bysammanträden och resor i renskötselområdena

underrätta de renskötande lapparna om förhållanden i Norge av beskaffenhet

att kunna påverka den svenska renskötseln därstädes.

Däremot synes det kollegiet tveksamt i vad mån länsstyrelserna eller befattningshavarna

vid lappväsendet skola uppmana lappby att ställa ombud

för sig i Norge för bevakande av byns och dess medlemmars intressen. I

vissa tall kan det vara naturligt men i andra synes det böra ankomma helt

på lappbyns eget bedömande om den anser sig böra genom ombud hävda

rättigheter eller framföra krav. Såvitt kollegiet vet är det ovisst i vilken

utsträckning svenska lappar komma att i Norge slutligen godkännas som

taleberättigade sakägare. Tilläggas må att flertalet svenska lappbyar under

de senaste åren blivit så förtrogna med den problematik, som förhållandet

mellan vattenkraftexploatering och renskötsel inrymmer, att nu berörda

motionsförslag kan sägas innebära viss underskattning av lappbyarnas förmåga

att själva uppmärksamma omständigheter av betydelse för deras renskötsel.

På anförda grunder avstyrker kollegiet att riksdagen ger några generella

anvisningar rörande svenska lappbyars bevakande av sina intressen i Norge.

Det senare ledet i motionsyrkandet synes innebära att länsstyrelse skall

åläggas att för viss typ av ärenden kommunicera ej blott med lappbys ordningsman

utan även med fast juridiskt ombud för byn. Förslaget synes

kollegiet vara av den art, att närmare sakprövning från riksdagens sida ej

är påkallad. Från allmänna förvaltningssynpunkter måste förslaget avstyrkas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför bl. a. följande.

Länsstyrelsen vill inledningsvis anföra, att den i motionerna berörda frågan

för detta läns vidkommande i stort torde sakna aktualitet. Såsom framgår

av lappväsendets i länet yttrande finnes inom verksamhetsområdet endast

en lappby, som enligt renbeteskonventionen äger förfoga över renbete i

Norge, nämligen Frostvikens norra lappby. Renskötseln därstädes har icke

berörts av något norskt regleringsföretag och torde så vitt kan bedömas,

icke heller komma att beröras därav framdeles. Skulle emellertid länsstyrelsen

uppmärksamma något fall, där renägarnas intressen skulle komma

att beröras av norska vattenutbyggnader, är länsstyrelsen för sin del beredd

att utan föreskrifter i ämnet bringa detta till vederbörandes kännedom.

Den av motionärerna väckta frågan har sannolikt större räckvidd så vitt

gäller Norrbottens och Västerbottens län, där lapparna i icke obetydlig omfattning

äga att driva renbete i Norge och där deras rätt oftare kan påverkas

av dylika företag. Det måste då för dessa län vara angeläget, om vederbörande

länsstyrelse kunde få underrättelse om planerade regleringsföretag

så att länsstyrelsen i sin tur får möjlighet att underrätta berörda lappbyar

om vad dessa böra iakttaga för att tillvarataga sin rätt.

Då denna fråga synes vara av beskaffenhet att beröra såväl Sverige som

Norge, torde densamma lämpligen böra uppmärksammas vid nu pågående

förhandlingar angående revision av renbeteskonventionen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar bl. a.

Om planeringen av sådana vattenbyggnader i Norge, som icke alls berör

svenska vatten, erhåller länsstyrelsen för närvarande icke någon officiell

kännedom. Förutsättning för sådan kännedom är att underrättelse om före
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

tagen lämnas från norsk till svensk myndighet. En sådan ordning torde

emellertid icke kunna åstadkommas utan överenskommelse mellan Norge

och Sverige. Huruvida det kan vara lämpligt att nu upptaga förhandlingar

om en överenskommelse härutinnan undandrager sig länsstyrelsens bedömande.

Såsom konsulenten framhållit, har man genom renbeteskonventionen

träffat överenskommelse om gemensamma regler för renskötseln,

när näringsutövarna uppehålla sig i grannlandet. Någon inskränkning har ej

gjorts beträffande respektive lands förfoganderätt över markerna. Då renbeteskonventionen

tillkom, räknade man säkerligen icke med några större

vattenbyggnadsföretag i fjälltrakterna. Utsikterna att från svensk sida med

framgång föra talan om skadestånd eller om sättet för utbyggnaden i mål,

som avser helt norska vatten, bedömer länsstyrelsen under nuvarande förhållanden

som ovissa. Vid sådant förhållande bör denna senare fråga klarläggas

innan eventuella föreskrifter i av motionärerna antydd riktning utfärdas.

Länsstyrelsen erinrar i fortsättningen om att den svensk-norska vattenrättskonventionen

är tillämplig på företag som berör vattendrag, belägna i

båda länderna. I fråga om behandlingen av skadeverkningarna inom norskt

område och möjligheterna för de svenska samerna att med framgång föra

talan inför norsk myndighet gäller i sak detsamma som i mål angående

vattenutbyggnad i Norge. Enligt länsstyrelsens mening är vidare 1873 års

nådiga brev icke tillämpligt i mål om vattenutbyggnader av ifrågavarande

slag, enär det endast avser åtgärder för att lämna de svenska samerna råd

och biträde vid de tvister och rättegångar, som kan uppstå mellan dem och

den jordbrukande befolkningen i Norge. Länsstyrelsen fortsätter.

Förutsättning för utfärdande av de av motionärerna föreslagna föreskrifterna

är enligt länsstyrelsens mening

dels att överenskommelse träffas med Norge, att svensk myndighet skall

erhålla officiell underrättelse om planeringen av sådana vattenbyggnadsföretag,

som kan beröra svenska samernas intressen dels ock, att det närmare

klarlägges i vad mån svenska samer överhuvudtaget har möjlighet att

med framgång bevaka sina intressen inom norskt område i mål om vattenutbyggnader

där.

Slutligen vill länsstyrelsen erinra därom, att samernas intressen i Norge

kan beröras icke allenast vid vattenutbyggnader utan även vid andra större

anläggningar såsom kommunikationsleder och industriella anläggningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har intet att erinra mot utfärdandet av

föreskrifter i enlighet med motionärernas förslag men ifrågasätter om detta

är behövligt. Länsstyrelsen förklarar, att sedan högsta domstolen genom

1961 års beslut fastslagit att lappby är juridisk person, länsstyrelsen kommer

att lämna lappby sådan underrättelse som avses i motionerna. Hittills

har, anför länsstyrelsen avslutningsvis, information i frågor av detta slag

under hand lämnats lappbyns husbönder av lappväsendets tjänstemän.

Svenska samernas riksförbund anför:

Av förarbetena till 1873 års kungl. brev framgår, att samerna själva äger

besluta, till vem de önskar lämna fullmakt att föra sin talan. Bland bön
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

der kring en regleringssjö skulle det utan tvivel väcka mycket kraftig gensaga,

om en myndighet skulle utfärda fullmakt för en advokat att föra böndernas

talan om ersättning för ökat garnslitage, ökade båtbesvär m. m. Lag

och rätt bör gälla lika för samerna och för bönderna. Reaktionen på samernas

år 1963 i Gällivare församlade landsmöte har varit stark i denna

fråga. Landsmötet, riksförbundets högsta instans, har uttalat: De förhållanden,

som blottas i dessa motioner, synes landsmötet vara sådana, att en

närmare undersökning måste komma till stånd. Det är synnerligen angeläget

att de i motionerna påyrkade åtgärderna genomföres.

Utskottet

Svenska renskötande samer har av ålder sommartid flyttat med sina renar

till Norge, liksom norska samer vissa tider flyttat till Sverige. Rätten

härtill har tidigast dokumenterats genom gränstraktaten den 7/18 oktober

1751 och regleras f. n. genom en konvention av år 1919 mellan Sverige och

Norge, härefter kallad renbeleskonventionen, och i anslutning därtill utfärdade

författningar. I konventionen gives på sätt närmare framgår av den

föregående redogörelsen utförliga bestämmelser angående samernas rättigheter

med avseende på renbetningen i det andra landet. Enligt bestämmelse

i konventionen skall vederbörande ämbets- och tjänstemän, särskilt landshövdingar

och fylkesmän, tillse att samerna ej förnärmas i utövande av

dem tillagda rättigheter. Stadgandet är jämväl tillämpligt bl. a. på de under

vissa länsstyrelser lydande befattningshavarna vid lappväsendet, den statliga

organisationen för tillsyn över renskötseln. Renbeteskonventionens

fortsatta giltighet är efter uppsägning från norsk sida beroende på överläggningar

mellan Sverige och Norge.

Enligt motionerna har två olika företag för reglering av norska vattenområden

berört sådana betesområden i Norge, inom vilka svenska samer

med stöd av renbeteskonventionen äger uppehålla sig med sina renar. I

motionerna kritiseras det sätt på vilket de svenska myndigheterna i sammanhanget

tillvaratagit de berörda samernas intressen. Motionärerna hemställer

om föreskrifter som ålägger länsstyrelse att, efter vunnen kännedom

om norska vattenutbyggnadsföretag av beskaffenhet att angå svenska samers

intressen, skyndsamt erinra de berörda samebyarna om vikten av att

åt norskt ombud uppdrages att bevaka byarnas och deras medlemmars intressen.

I sådant fall skall det enligt de begärda föreskrifterna också åligga

länsstyrelsen att skyndsamt underrätta även känt svenskt ombud för samebyarna.

Såsom framgår av kammarkollegiets yttrande kan hinder icke anses föreför

svensk sameby eller same att efter eget bedömande uppdraga åt

ombud i Norge att i samband med vattenutbyggnad eller annat företag därstädes

tillvarataga den enskilda rätt som må föreligga. Motionärernas syfte

att möjliggöra och underlätta ett sådant ställningstagande är enligt utskot
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963 27

tets mening förtjänt av beaktande. Utskottet måste emellertid liksom flertalet

remissinstanser ifrågasätta nödvändigheten av de förordade bestämmelserna.

Utskottet vill sålunda i likhet med länsstyrelserna i Jämtlands och

Västerbottens län framhålla att vissa praktiska svårigheter är förenade med

fullgörandet av den ifrågasatta underrättelseplikten, enär svenska myndigheter

icke alltid får kännedom om planerade vattenutbyggnadsföretag i

Norge av beskaffenhet att angå rennäringens intressen. I den mån företagen

berör såväl svenska som norska vattenområden kommer företagen visserligen

med hänsyn till bestämmelserna i svensk-norska vattenrättskonventionen

och i anslutning därtill utfärdad lagstiftning regelmässigt till de

svenska myndigheternas kännedom. Beträffande däremot utbyggnad av helt

norska vattenområden är, såsom länsstyrelsen i Västerbottens län berört,

läget i viss mån ett annat, då någon underrättelseskyldighet gentemot

svenska renskötselintressen icke torde åvila norsk myndighet. På sätt framgår

av den föregående redogörelsen för norsk rätt synes emellertid vederbörande

fylkesman eller företrädare för det norska lappväsendet i regel informeras

om ifrågasatt vattenutbyggnad. I renbeteskonventionen föreskrives

ett nära samarbete i olika frågor mellan landshövding i Sverige och fylkesman

i Norge. Sådant samarbete kan på grund av konventionens bestämmelser

jämväl förutsättas mellan företrädarna för de båda rikenas lappväsenden.

Förevarande motioner har remitterats till länsstyrelserna i de län

inom vilka finnes renskötande samer med rätt att beta sina renar i Norge.

Då länsstyrelsernas uppmärksamhet härigenom fästs på samernas behov

av information i berört hänseende, anser utskottet det kunna hållas för visst

att länsstyrelserna, såsom förutskickats i vissa yttranden, i mån av kännedom

även utan särskild föreskrift lämnar de med motionerna avsedda underrättelserna.

Såsom kammarkollegiet funnit torde det vidare för lappväsendets

befattningshavare vara självklart att underrätta de svenska renskötande

samerna, när de får kännedom om vattenutbyggnader i Norge av

beskaffenhet att påverka den där bedrivna svenska renskötseln. Vid angivna

förhållanden finner utskottet, som förutsätter att det aktuella spörsmålet

ägnas vederbörlig uppmärksamhet vid förhandlingarna om renbeteskonventionens

fortsatta giltighet, att någon riksdagens åtgärd i anledning

av motionerna icke erfordras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:379 och 11:450, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Ebbe

Ohlsson, Kristiansson, Georg Carlsson, Åkesson*, Erik Jansson och Wirmark;
från

andra kammaren: herrar Johansson i Torp*, Wachtmeister, fru

Torbrink*, herrar Johansson i öckerö*, Sundelin*, Mattsson, Hammarberg

och Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS

813337

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.