Utlåtande i anledning av motioner om ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 551 i första kammaren av herr Holmberg och nr 668 i andra kammaren av herr Bohman.
1963-10-31 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1963:35, Utlåtande i anledning av motioner om ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 551 i första kammaren av herr Holmberg och nr 668 i andra kammaren av herr Bohman.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
1
Nr 35
Utlåtande i anledning av motioner om ökad rättssäkerhet på
byggnadslagstiftningens område, m. m.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 551 i första kammaren av herr Holmberg
och nr 668 i andra kammaren av herr Bohman.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en skyndsam utredning i de i motionen
närmare angivna hänseendena för att vinna en bättre miljögestaltning
än för närvarande inom bostadsbyggandet och för att åstadkomma
en ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område».
För innehållet i motionerna redogöres närmare nedan.
Angående motionernas fullständiga innehåll hänvisas till II: 668.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttranden från Svea hovrätt, bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet samt bostadsbyggnadsutredningen.
På begäran av utskottet har därjämte yttranden avgivits
av Hyresgästernas riksförbund, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska stadsförbundet och Sveriges fastighetsägareförbund.
Gällande rätt
Planläggningen av marks användning för bebyggelse är enligt byggnadslagstiftningen
av två slag, nämligen översiktlig planläggning och detaljplanläggning.
Den översiktliga planläggningen inom en kommun eller ett samhälle
sker genom upprättande av generalplan. Denna skall angiva grunddragen
för markens användning för olika ändamål, såsom för tätbebyggelse, viktigare
trafikleder och andra allmänna platser, specialområden, friluftsliv
m. m. (9 och 96 §§ byggnadslagen, It § byggnadsstadgan). Översiktlig
planläggning kan vidare ske genom upprättande av regionplan. Denna är
avsedd för samordning av flera kommuners eller samhällens planläggning
(3 § byggnadslagen). Regionplan skall upprättas, om för två eller flera
städer, samhällen eller landskommuner gemensam planläggning finnes
höra i ett eller flera hänseenden äga rum beträffande grunddragen för
markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder, flygplats,
1 llihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 and. Nr 35
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv samt anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp (126 § byggnadslagen).
Detaljplaneringen av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan
(2 § byggnadslagen).
Byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller
byggnadsplan, kan regleras genom utom plansbestämmelser.
Planläggning ankommer på statliga och kommunala myndigheter. De
helt statliga planmyndigheterna är — förutom Kungl. Maj :t — byggnadsstyrelsen
och länsstyrelserna. Den allmänna uppsikten över planläggningen
och byggnadsväsendet i riket tillkommer byggnadsstyrelsen. I utövningen
av denna uppsiktsverksamhet har styrelsen att meddela för ändamålet
erforderliga föreskrifter, råd och anvisningar (7 § tredje stycket
byggnadslagen och 76 § byggnadsstadgan). Länsstyrelsen har att öva tillsyn
över planläggningen och byggnadsväsendet inom länet (7 § andra
stycket byggnadslagen). Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten
utövas av byggnadsnämnden. Sådan skall finnas inom varje kommun.
På byggnadsnämnd ankommer att med uppmärksamhet följa den
allmänna utvecklingen inom kommunen och dess omgivning, ombesörja
utredningar rörande planläggning, fastighetsbildning och byggnadsväsen
samt i dessa ämnen upprätta de förslag och göra de framställningar, som
finnes påkallade.
I fråga om planläggningen åvilar mycket betydelsefulla uppgifter städernas,
samhällenas och landskommunernas fullmäktige.
Byggnadslagstiftningen kan sägas ha utformats så, att den tillförsäkrar
de statliga myndigheterna erforderligt inflytande utan att beröva de kommunala
organen deras hävdvunna, centrala ställning vid dessa frågors avgörande.
Generalplan, stadsplan och byggnadsplan antages av kommunens fullmäktige.
Fullmäktige har emellertid rätt att i den omfattning, som fullmäktige
prövar lämplig, uppdraga åt byggnadsnämnden att antaga stadsplan
och byggnadsplan i fullmäktiges ställe. Vad nu sagts om antagande
av stadsplan och byggnadsplan gäller även beslut om införande av utomplansbestämmelser.
Särskild fastställelseprövning fordras för att planen
eller beslutet om införande av utomplansbestämmelser skall erhålla avsedd
rättsverkan.
Befogenheten att fastställa regionplan är förbehållen Kungl. Maj :t
(131 § byggnadslagen). Fastställelse av generalplan ankommer i allmänhet
också på Kungl. Maj:t och detta vare sig fråga är om generalplan i
stad eller om sådan plan på landet. Motivet härtill ligger huvudsakligen
däri, att fastställelse av generalplan förekommit blott i ett fåtal fall och
alt det ansetts lämpligt att erfarenheterna av sådan fastställelseprövning
t. v. samlas centralt. Länsstyrelsen har emellertid befogenhet att fastställa
sådan ändring av förut fastställd generalplan, som icke innefattar väsent
-
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
lig avvikelse från vad som förut gällt (10, 88, 90 och 97 §§ byggnadslagen).
Reglerna om fastställelse av stadsplan har från 1960 ändrats så, att fastställelsebefogenheten
normalt tillkommer länsstyrelsen. Länsstyrelsen äger
dock att hänskjuta fastställelsefrågan till Kungl. Maj :t, om i fastställelseärendet
uppkommit någon annan fråga, vilken enligt byggnadslagen ankommer
på Kungl. Maj :t (t. ex. i fråga om förbehåll rörande inlösen av
mark enligt 45 § byggnadslagen eller förpliktande för markägare att avstå
mark eller bekosta särskilda anordningar enligt 70 eller 73 §§ byggnadslagen).
Länsstyrelsen har vidare alltid möjlighet att hänskjuta fastställelsefrågan
till Kungl. Maj :t, om särskild anledning därtill föreligger.
Denna möjlighet är avsedd främst för sådana fall, då tvekan kan råda,
huruvida planen är av den omfattning eller den betydelse i övrigt, att underställningsskyldighet
föreligger (26 § byggnadslagen). Fastställelseprövning
av byggnadsplan samt av beslut om införande av utomplansbestämmelser
ankommer alltid på länsstyrelsen beträffande såväl stad som landsbygd
(76, 77, 88, 90 och 108 §§ byggnadslagen).
All planläggning innefattar en avvägning mellan det allmännas och de
enskilda markägarnas intressen och måste därför ske under tillbörligt
hänsynstagande till dessa. Denna princip har ansetts vara av sådan vikt,
att den fått en plats bland byggnadslagens inledande paragrafer, som
anger tillämpningsområdet för och syftet med lagen. I 4 § heter det således
att vid planläggning skall såväl allmänna som enskilda intressen
tillbörligen beaktas. En motsvarande erinran återfinnes i byggnadsstadgans
9 §. Jämväl i 12 och 13 §§ byggnadsstadgan, som behandlar stadsplan
och byggnadsplan, har upptagits bestämmelser härom.
Beträffande därefter byggnadslagens föreskrifter om hur markägare
skall tillgodoses för inskränkning i förfoganderätten till marken är dessa
regler utformade efter två linjer, nämligen dels såsom en skyldighet för
kommun eller samhälle att i vissa fall lösa mark, dels såsom en rätt för
markägare att i viss utsträckning erhålla ersättning för intrånget.
Lösningsskgldighet har stadgats, då mark på grund av innehållet i fastställd
generalplan eller stadsplan eller genom bebyggelseförbud av hänsyn
till försvaret, luftfarten m. in. icke får användas för enskilt bebyggande
ävensom beträffande tomtdel då ett år förflutit från tomtindelnings
fastställande (21, 48, 83, 106 och 121 §§). Förutsättning för sådan skyldighet
är i samtliga fall, att markens ägare till följd av ingreppet i förfoganderätten
kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till markens tidigare värde. Med avseende å inlösen i dessa
fall liksom då kommun, samhälle eller enskild hävdar den rätt till inlösen,
som stiftats genom bestämmelserna i 18, 41, 46, 47 och 106 §§,
eller tillkommit efter Kungl. Maj :ts medgivande jämlikt 44, 44 a eller
45 §§, skall enligt 137 § bestämmelserna i expropriationslagen med vissa
smärre avvikelser lända till efterrättelse.
lj- Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 and. Nr 3i>
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
Den enskildes förfoganderätt över sin mark kan emellertid enligt byggnadslagstiftningen
inskränkas i åtskilliga hänseenden utan att totalt förbud
mot enskilt bebyggande föreligger. Rätt till ersättning härför föreligger
i ett antal särskilt angivna fall. Under förutsättning att markägaren
efter inskränkningen kan nyttja marken allenast på sätt som står
i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde skall sålunda ersättning
utgå för skada genom förbud i fastställd generalplan mot annan
glesbebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och därmed
jämförligt behov (22 §), genom förbud mot nybyggnad och vissa andra
åtgärder till hinder för försvaret, luftfarten m. m. (83 och 121 §§) samt
genom bestämmelser i vissa fall i byggnadsplan, att mark skall användas
till väg eller annan allmän plats (116 §). För begränsningar i förfoganderätten
genom andra byggnadsförbud eller genom stadsplanebestämmelser,
som reglerar markens användning anses markägare kompenserade genom
de fördelar stadsplanen respektive tomtindelningen medför. Vidare kan
någon ersättningsrätt icke göras gällande för hinder att exploatera mark
för tätbebyggelse. Detta anses följa av den i 5 § byggnadslagen inskrivna
principen, att mark icke får användas till tätbebyggelse, om den ej vid
planläggning enligt byggnadslagen prövats från allmän synpunkt lämpad
för ändamålet, och har motiverats med att möjligheten att utnyttja marken
för tätbebyggelse och därigenom erhålla ett högre markpris beror av samhällets
utveckling och sålunda i allmänhet icke av åtgärder, som vidtagits
av ägaren.
Här må slutligen erinras om 75 § byggnadslagen angående ersättning
för skada vid stadsplans genomförande. Där föreskrives att därest vid genomförande
av stadsplanområde, som varit avsett till allmän samfärdsel,
varder helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt
höj dläge, och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark
eller byggnad därå eller för den som har nyttjanderätt till marken eller
byggnaden eller för innehavare av servitut som vilar å marken, är staden
pliktig att ersätta skadan.
Frågans tidigare behandling
Riksdagen beslutade år 1962 en genomgripande omorganisation av väsentliga
delar av byggnadsstyrelsen och i samband därmed en kraftig
upprustning av styrelsens personella resurser. Se statsutskottets utlåtande
nr 99 år 1962. I den till grund för beslutet liggande propositionen nr 98
år 1962 lämnade chefen för kommunikationsdepartementet på s. 78 ff
en redogörelse för den tidigare behandlingen av frågan rörande planväsendets
organisation, vilken enligt departementschefen får ses som ett
delspörsmål i det omfattande problemkomplexet rörande organisationen
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
av samhällsplaneringen i vidaste bemärkelse. Departementschefen anförde
därefter på s. 81.
För egen del vill jag i förevarande sammanhang ytterligare betona de
snabba förändringarna av samhället, som föranledes av bl. a. befolkningsomflyttningarna,
den stigande levnadsstandarden, strukturomvandlingen
inom näringslivet och bilismens expansion. För att kunna tillgodose de
behov denna utveckling medför inom samhällsbyggandet, kräves varje
år avsevärda investeringar i anläggningar och byggnader. För att bl. a.
riskerna för felinvesteringar skall elimineras, måste vikten av en samordning
av verksamheten hos berörda statsorgan kraftigt understrykas.
En större sammanhållning i organisatoriskt avseende inom samhällsplaneringen
i vidsträckt bemärkelse ter sig därför såsom högst angelägen.
Såsom en första åtgärd i detta syfte föreslår jag i det följande vissa
ändringar beträffande det till byggnadsstyrelsen knutna rådet för översiktlig
planläggning. En lösning av problemet i hela dess vidd synes emellertid,
såvitt nu kan bedömas, icke kunna ernås utan ytterligare rätt vittgående
åtgärder. Vilka konkreta organisatoriska anordningar, som från
här antydda synpunkter bör vidtagas, kan självfallet inte avgöras törrän
en allsidig utredning av hithörande frågor verkställts. En sådan utredning
bör anförtros åt en i vanlig ordning tillkallad sakkunnigkommitté. Med
hänsyn till de invecklade frågekomplex det här gäller krävs emellertid en
ingående analys av problemställningarna samt ett klarläggande och angivande
av de närmare riktlinjerna för sakkunnigkommitténs arbete. Den
förberedande undersökning som sålunda erfordras synes mig lämpligen
böra uppdragas åt en särskild arbetsgrupp med företrädare för de närmast
berörda departementen.
I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om forskning på samhällsplaneringens
område. Sådan forskning har hittills bedrivits i förhållandevis
ringa omfattning och utan den samordning, som krävs för
ett rationellt och effektivt utnyttjande av resurserna. Under senare år har
behovet av eu intensifierad forskning på detta område blivit alltmer framträdande.
Med hänsyn härtill bör enligt min mening den nämnda sakkunnigkommittén
taga även denna fråga under bedömning.
Innan jag övergår till att närmare redogöra för mina förslag till omorganisation
av byggnadsstyrelsen vill jag framhålla, att jag härvid beaktar
den förestående utredningen om samhällsplaneringens organisation.
Vid omorganisationen av byggnadsstyrelsen föreslår jag sålunda, att planoch
byggnadsväsendet skall inordnas i styrelsen på sådant sätt, att förändringar
i styrelsens organisation i detta avseende skall kunna vidtagas
idan större olägenheter.
Om samhällsplaneringen uttalade departementschefen på s. 90 vidare:
Den nuvarande organisatoriska splittringen inom samhällsplaneringens
område motiverar enligt min uppfattning, såsom tidigare framhållits att
det till byggnadsstyrelsen knutna rådet för översiktlig planläggning j;es en
fastare form. Att eu utredning rörande den statliga organisationen av samhällsplaneringen
in. in. kommer alt tillsättas kan icke få utgöra något
hinder härför, eftersom eu ändrad organisation inom området kan beräknas
bli genomförd först efter ett flertal år. Jag biträder sålunda byggnadsstyrelseutredningens
förslag om inrättandet av byggnadsstyrelsens råd
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
för samhällsplanering. I rådet bör, liksom i dess nuvarande motsvarighet,
ingå representanter för arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristvrelsen, skolöverstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens råd för samhällsforskning, Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund.
Beträffande det i motionerna omnämnda slutbetänkandet av byggnadsstyrelseutredningen
(SOU 1962: 37) må här återgivas den sammanfattning
av vad utredningen anfört om byggnadsstyrelsens planbyrå, som intagits
i årets statsverksproposition, Bil. S: Kommunikationsdepartementet
s. 195 f.
Planbyrån handlägger de ärenden, som berör bebyggelseplaneringen och
huvuddelen av de byggnadsärenden, vilka ankommer på styrelsen vid tilllämpning
av byggnadslagstiftningen. Ärendena fördelar sig i stort sett på
två huvudgrupper, varav en utgöres av råd, anvisningar, information, utrednings-
och utvecklingsarbete och allmänt samordnande uppgifter samt
en av remisser och jämförliga löpande ärenden.
Utredningen har funnit, att särskilt kraven på upplysning och rådgivning
inom byråns arbetsområde visar en kraftig och oavbruten stegring.
En i lämpliga former bedriven upplysningsverksamhet är ett av de verksammaste
medlen att skapa opinion för en högre planstandard och kring
samhällsplaneringens strävanden i övrigt. Av detta och andra skäl är det
därför angeläget, att byråns publikationsverksamhet i olika avseenden
bedrives mera effektivt än hittills. En annan allt väsentligare uppgift för
planbyrån är att samordna och övervaka den kommunala och regionala
planeringen.
Att inom byrån anställa tjänstemän inom alla de fackområden, som
beröres vid samhällsplaneringen, anser utredningen uteslutet. På byrån
bör däremot samlas de fackmän som kontinuerligt kräves för byråns arbetsuppgifter.
Det är angeläget, att byrån tillförsäkras ekonomiska möjligheter
att anlita fristående experter för att självständigt eller i samarbete
med byråns fasta personal lösa vissa utredningsuppgifter.
Chefen för kommunikationsdepartementet har i statsverkspropositionen
år 1963 Bil. 8 s. 220, i likhet med ett stort antal remissinstanser, ansett
planbyråns verksamhet vara av synnerligen stor betydelse och föreslagit
riksdagen att godkänna de av utredningen angivna riktlinjerna för byråns
verksamhet.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6 år 1963, vari statsutskottet
hemställde om bifall till propositionen, såvitt nu är i fråga, anförde utskottet
i anledning av väckta motioner.
I motionerna 1:242 och 11:284 har hemställts om viss ytterligare personalförstärkning
av planbyrån och ökade medel för utredningar samt
publikationstryck. I nu nämnda motioner samt i motionerna 1:494 och
11: 595 har understrukits behovet av ökad information till i första hand
kommunerna från byggnadsstyrelsens planbyrå. I sistnämnda motioner
har vidare framförts synpunkter på metodiken vid samhällsplaneringen.
Utskottet, som är medvetet om värdet av den ej obetydliga information
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963 7
som sker inom förevarande område, vill i anslutning härtill kraftigt understryka
angelägenheten av att byggnadsstyrelsen fortsättningsvis erhåller
de resurser för angivna verksamhet som den växande betydelsen
av effektiv samhällsplanering ger anledning till. I den mån åtgärder i
antydd riktning är motiverade redan under nästa budgetår torde styrelsen
inom ramen för tillgängliga medel kunna vidta sådana åtgärder för att
ge kommunerna ökad service i fråga om råd och anvisningar på ifrågavarande
område. Med hänsyn till det anförda anser sig utskottet ej kunna
biträda motionerna 1:242 och 11:284. Beträffande den vidare frågan
rörande samhällsplaneringen i stort kan utskottet i huvudsak ansluta
sig till de i motionerna I: 494 och II: 595 framförda synpunkterna rörande
behovet av översyn i vissa avseenden på ifrågavarande områden. Utskottet
vill i sammanhanget understryka vikten av att de i propositionen nr
98 till 1962 års riksdag aviserade undersökningarna rörande samhällsplaneringens
organisation snarast genomföres.
Den i motionerna berörda frågan om underställning av stadsplan jämlikt
26 § byggnadslagen har uppmärksammats av Kungl. Maj :t, som den
30 november 1962 uppdragit åt byggnadsstyrelsen, att inkomma med redogörelse
för hur de nya bestämmelserna härom har tillämpats. Sedan byggnadsstyrelsen
inhämtat och bearbetat uppgifter från länsarkitekterna har
byggnadsstyrelsen i skrivelse den 6 maj 1963 fullgjort sitt uppdrag och
därvid bl. a. anfört.
De nu inhämtade uppgifterna ger byggnadsstyrelsen anledning att starkt
ifrågasätta om bestämmelserna i 26 § byggnadslagen i praktiken tillämpats
på det sätt som varit avsett. Under år 1962 med dess ytterst forcerade utveckling
inom samhällsbyggandet, med en bostadsproduktion som i växande
omfattning varit inriktad på stora produktionsenheter och gruppbebyggelseprojekt,
har icke stort mer än i medeltal en stadsplan per län
ansetts vara av större omfattning eller eljest av större allmän betydelse.
Detta innebär enligt byggnadsstyrelsens mening en tolkning som knappast
kan anses stå i överensstämmelse med bestämmelsernas avfattning eller
verkliga syfte. I vart fall bedömer byggnadsstyrelsen det som uteslutet
att de centrala organen på grundval av ett så ringa antal ärenden i nämnvärd
omfattning skulle kunna påverka den praxis för planärendenas bedömning
som efter hand utbildas hos de olika länsstyrelserna.
I detta sammanhang anser sig byggnadsstyrelsen böra framhålla att
dess planbyrå särskilt under åren 1961 och 1962 liaft att vidkännas stark
personalavgång och nyrekryteringssvårigheter. Om styrelsen under denna
tid liaft att granska ett större antal stadsplaneärenden än som nu
varit fallet, skulle oundvikligen en viss fördröjning av planärendenas fastställelseprövning
ha blivit följden. Styrelsen vill understryka det otillfredsställande
i att ett förhållande av detta slag skall kunna åberopas som
argument mot en central prövning av planfrågorna, när en sådan från
andra synpunkter bedöms såsom angelägen. En viss förbättring i fråga
om planbyråns personalsituation bar emellertid på sistone kommit till
stånd.
I dagens läge — med snabb tillväxt av tätortsbefolkningen, fortgående
motorisering, stigande markvärden och ökat exploateringstryck -— blir bevakningen
av planteknisk och miljömässig standard en allt angelägnare
liihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 35
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
uppgift vid bebyggelseplaneringen. Detta kräver genomtänkta och såvitt
möjligt för hela landet samstämda bedömanden, vid vilka de centrala organens
medverkan icke lär kunna undvaras. Ytterst gäller det den självklara
angelägenheten att genom Kungl. Maj :ts beslut i betydelsefullare
planärenden ge stadga åt de principer som skall läggas till grund för det
framtida samhällsbyggandet.
Om en någorlunda enhetlig praxis skall kunna upprätthållas och om
planväsendet på olika nivåer skall kunna lämna den medverkan som den
snabbt fortgående samhällsutvecklingen påkallar är det emellertid icke
nog att flera planärenden hlir föremål för centralt avgörande. Av väsentlig
vikt är också att byggnadsstyrelsen i egenskap av centralt planorgan
får sådana resurser att styrelsen kan möta de krav på samordnande och
\ägledande insatser som särskilt i samband med planfrågornas förberedande
behandling inom kommunerna i ständigt stigande omfattning framträtt
under de senaste åren. Hittills vunna erfarenheter har klart ådagalagt
att en decentralisering av här åsyftat slag bör åtföljas av allmän
rådgivning, anvisningar och information från de centrala myndigheternas
sida. Med anledning av sina iakttagelser härvidlag har styrelsen tagit initiativ
till olika åtgärder för att bättre kunna tillgodose detta behov. I
vad planbyråns anslagsfrågor härav beröres avser styrelsen att återkomma
i samband med sina petitaframställningar för nästa budgetår.
I detta sammanhang må erinras om den 1959 tillsatta utredningen rörande
vissa bostadsfrågor, bostadsbyggnadsutredningen. Dess direktiv återfinnes
i 1960 års riksdagsberättelse s. 105 IT. Se vidare utredningens nedan
återgivna remissyttrande över nu ifrågavarande motioner.
b rågan om kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan
Ivungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten har såsom motionärerna
anmärkt utretts av 1. d. justitierådet Seve Ekberg. Betänkandet är publicerat
i SOU 1959:4. Prövningen av byggnadsmålen har utförligt behandlats
å s. 391—421.
Motionärerna har erinrat om att begäran om en översyn av byggnadslagstiftningen
i syfte att skapa större rättssäkerhet på detta område behandlades
av 1960 års riksdag i anledning av väckta motioner. Tredje
lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 16 år
1960 att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I utlåtandet
anförde utskottet.
Den nuvarande utvecklingen mot en allt starkare koncentration av bebyggelsen
till städer och andra tätorter innebär med nödvändighet att
samhället på bekostnad av den enskildes handlingsfrihet i ökad utsträckning
måste ingripa i samhällsbildningen i reglerande och samordnande
syfte. Konfliktsituationer, där samhällets och den enskildes intressen
icke låter sig förena, uppstår oftare och i alltmer varierande former. Det
är uppenbart, att dessa förhållanden ställer stora krav på en lagstiftning
som skall angiva riktlinjerna för den avvägning mellan allmän och enskild
rätt varom här blir fråga.
Motionärernas kritik emot byggnadslagstiftningen, i den utformning den
erhåller då de år 1959 beslutade ändringarna träder i kraft, avser såväl
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr .15 år 1963
reglernas utformning som deras sakliga innehåll. I förstnämnda hänseende
angriper motionärerna främst de allmänna bestämmelser, som anger
principerna för gränsdragningen mellan samhälleligt och enskilt intresse,
men synes också anse, att ersättningsreglerna icke fått en tillräckligt klar
och entydig form. Kritiken i sak riktar sig även den mot ersättningsbestämmelserna,
som enligt motionärerna icke i erforderlig utsträckning håller
den enskilde skadeslös för planmyndigheternas ingripanden. Slutligen
vänder sig motionärerna mot besvärsförfarandet och anser det böra övervägas,
huruvida icke den slutliga överprövningen av planärenden bör ankomma
på en särskild högsta planmyndighet.
I motionen göres gällande, att 1959 års lagstiftning icke inneburit någon
ändring i grunderna för tidigare gällande bestämmelser. Utskottet kan
icke helt dela denna uppfattning. Den decentralisering och förenkling i
förfarandet som nu genomförts måste i viss mån anses innebära nya förutsättningar
vid prövning av planfrågor. 1959 års reform innebar emellertid
också i vissa avseenden ganska ingripande ändringar i den äldre rättens
rent materiella innehåll. Frågan om den enskildes rätt var vid ärendets
behandling i riksdagen föremål för särskild uppmärksamhet. Tredje
lagutskottet anförde sålunda i sitt utlåtande (nr 26/1959) bl. a.
»Utskottet finner propositionens förenklingar och övriga ändringar av
byggnadslagstiftningen värdefulla. Reformen torde motsvara ett gammalt
och allmänt önskemål från såväl de byggandes som byggnadsmyndigheternas
sida. Propositionen synes för flertalet fall innebära en lycklig avvägning
mellan de motsatta intressen som dessa båda kategorier ofta företräder.
Reformen innebär att myndigheternas inflytande i vissa fall minskar
men i andra fall ökar. Förslaget är präglat av förståelse för de byggandes
svårigheter och en önskan alt så mycket som möjligt bistå dem i deras
lovvärda hantering. De band på den enskildes handlingsfrihet som
kvarstår eller nu tillkommit är av den beskaffenhet att de oavsett rådande
samhällsekonomiska värderingar på det stora hela taget får anses vara
oumbärliga i varje ordnat samhälle.»
Frågan huruvida de tidigare berörda allmänna stadgandena om avvägning
mellan allmänt och enskilt intresse är tillräckligt tydligt utformade
för att i möjligaste mån garantera en enhetlig tillämpning har på grund
av det nyss anförda kommit i ett delvis nytt läge. Om utredning i denna
del skall anses påkallad bör den i vart fall icke vidtagas förrän praktiska
erfarenheter vunnits av den beslutade men ännu ej ikraftträdda lagstiftningen.
Härtill kommer, att de genom lagändring den 5 juni 1953 införda
nya bestämmelserna i 44 och 45 §§ byggnadslagen, varigenom möjligheterna
avsevärt vidgats för stad eller kommun att lösa mark för att i saneringssyfte
genomföra större stadsplanering (zonexpropriation) först på
senare tid börjat mera allmänt utnyttjas. Någon möjlighet till en samlad
bedömning av dessa fall av ingripanden--som givetvis inrymmer ett stort
antal avvägningsfrågor av den art som här avses — föreligger därför knappast
ännu.
Behovet av nya regler om vidgad rätt till ersättning och av en ny form
för överprövning av planärenden är uppenbarligen i viss mån avhängigt
av frågan huruvida fog finnes för den kritik motionärerna framfört i de
hänseenden som här förut behandlats. Dessa frågor bör därför icke för sig
utredas. Motionens syfte i dessa delar måste därjämte anses innebära eu
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
genomgripande förändring av de grundläggande principerna i byggnadslagstiftningen.
Utskottet, som genom sitt ovannämnda utlåtande nr 26/
1959 får anses ha anslutit sig till dessa principer, kan därför icke tillstyrka
en sådan reform.
I en vid utskottets utlåtande fogad reservation hemställde sex av utskottets
ledamöter om bifall till motionärernas förslag. Reservanterna
framhöll bl. a.
Utskottet kan ansluta sig till motionärernas önskemål om en sådan utformning
av lagreglerna på förevarande område, att rättsskyddsbehovet i
största möjliga utsträckning kan tillgodoses. Även om avvägningen mellan
allmän och enskild rätt i planfrågor många gånger i sista hand måste
grundas på lämplighetsavgöranden, bör dock författningsbestämmelserna
så vitt möjligt är giva de tillämpade myndigheterna klar vägledning och
stöd för en objektiv och konsekvent rättstillämpning. Även efter ikraftträdandet
av de förra året beslutade lagändringarna kan byggnadslagstiftningen
icke sägas motsvara dessa önskemål. Den reformering av lagstiftningen
som då genomfördes hade som bekant till huvudsakligt syfte att
ernå ett enklare och snabbare förfarande i byggnadsärenden och icke att
tillmötesgå de nu aktualiserade önskemålen, ej heller att revidera själva
grunderna för lagstiftningen.
Motionerna
I motionerna kritiseras till en början efterkrigstidens byggnadsverksamhet.
Överexploatering och höghusbyggande utan hänsyn till landskapsbilden
och till tidigare befintliga stadsmiljöer har enligt motionärerna präglat
nyproduktionen. Strävandena att genom en forcerad byggnadsverksamhet
till varje pris söka avveckla bostadsbristen har i alltför hög grad
påverkat planeringen för byggandet. Den planeringsmetodik som förutsatts
i byggnadslagen har icke heller utnyttjats, och generalplanen har ej kommit
till avsedd användning. Sedan motionärerna vidare understrukit att
underlag saknats för en konsekvent parkeringspolitik anföres i motionerna:
Det kan också ifrågasättas, om icke de decentraliseringsåtgärder som
vidtogs i samband med 1960 års ändring av tidigare gällande byggnadslagstiftning
medverkat till bristerna i miljögestaltningen. I väsentligt större
utsträckning än vad som torde ha avsetts i lagstiftningen har nämligen
även betydelsefulla och omfattande stadsplaneförslag kommit att
fastställas av länsstyrelsen utan att den centralt granskande och samordnande
myndigheten byggnadsstyrelsen eller Kungl. Maj :t fått tillfälle
att bedöma planerna. Alldeles oavsett hur därmed må förhålla sig, måste
byggnadsstyrelsens resurser att verka vägledande och granskande på berörda
område anses klart otillräckliga.
Från statsmakternas sida har hittills inga praktiskt verksamma åtgärder
vidtagits för att påverka utvecklingen. Tvärtom har i de stadsplaneärenden,
som efter besvär underställts Kungl. Maj :ts prövning och i vilka
meningarna ofta brutit sig just i fråga om planens miljövärden, Kungl.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963 11
Maj :t undantagslöst gått emot byggnadsstyrelsens synpunkter. Även om
Kungl. Maj :t icke bör låta sig påverka av sådana i och för sig ovidkommande
synpunkter som att ett avgörande i motsatt riktning kan förväntas
få utomordentligt allvarliga konsekvenser för berörda företag eller kommuner,
är vi medvetna om att det trots allt ändå kan vara vanskligt att
helt bortse härifrån. Åtgärder för en bättre miljöutformning måste alltså
insättas på ett tidigare stadium av planeringsarbetet än då ärendet förts
till Kungl. Maj :ts prövning.
Kritiken mot den bristande miljögestaltningen har, såvitt vi kan finna,
hittills allenast föranlett Kungl. Maj :t att till bostadsbyggnadsutredningen,
för att tas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande, överlämna
en inom kommunikationsdepartementet upprättad, den 30 november
1962 dagtecknad promemoria angående behovet av vidgat underlag för
avvägning mellan höghusbebyggelse och annan form av bostadsbebyggelse.
De frågor vi här berört gäller emellertid icke avvägningen mellan höghusbebyggelse
och annan bebyggelse i och för sig utan har en betydligt mera
vittomfattande innebörd, nämligen själva bostadsmiljöns gestaltning oavsett
i vilka former bostäderna kommer att utföras.
Enligt vår mening är det icke längre möjligt att låta anstå med åtgärder
i syfte att förhindra en fortsatt utveckling av de tendenser på stadsbyggnadsområdet
som kommit till uttryck under de senaste årtiondena. En utredning
böra därför snarast tillsättas med uppgift att söka klarlägga vilka
åtgärder som bör eller kan vidtagas för att åstadkomma en ur trivsel- och
miljösynpunkt önskvärd bebyggelse i våra tätorter.
Motionärerna nämner i detta sammanhang betydelsen av en upprustning
av byggnadsstyrelsens planbyrå och berör 1960 års byggnadsstyrelseutrednings
slutbetänkande samt remissyttrandena häröver. Motionärerna
anför därefter:
Vi är medvetna om att det möter betydande svårigheter att precisera
vilka anspråk som skall tillgodoses för att en stads- och bostadsmiljö
skall kunna betecknas som god. Anvisningar rörande olika miljöfaktorers
betydelse torde emellertid under alla förhållanden kunna utarbetas och
läggas till grund för planläggningen ute i kommunerna. Det bör också
vara möjligt att ange de standardkrav i skilda hänseenden som detaljplanerna
bör uppfylla.
Det är icke osannolikt att en bättre miljögestaltning skulle kunna åstadkommas,
därest anvisningar kunde utarbetas för den kommunala planeringen,
försedda med sådan rättsverkan att ett frångående av dessa skulle
medföra att det definitiva avgörandet av stadsplaneärendet icke finge ske
hos länsstyrelsen utan av Kungl. Maj :t. Härigenom skulle garantier skapas
för ett hänsynstagande till olika miljöfaktorer utan att fördenskull utvecklingen
på området behövde låsas.
I motionerna framhålles betydelsen av att byggnadsstyrelsen ges en
sådan auktoritet att den verkligen framstår som den centrala myndigheten
på byggnadsområdet.
Motionärerna tar vidare upp de konsekvenser ur rättsskyddssynpunkt
som uppkommer vid de olika planeringsinstrumentens utnyttjande.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
Den grundläggande principen i byggnadslagens § 4 att vid planläggning
»såväl allmänna som enskilda intressen skola tillbörligen beaktas» lämnar
icke tillräcklig vägledning för vare sig myndigheterna eller den enskilde.
Bristen på klara lagregler har lett till subjektiva och icke sällan godtyckliga
avgöranden.
I de olta förekommande fall då den enskilde förorsakas skada eller
hans äganderätt i ett eller annat hänseende urholkas genom planeringsåtgärderna
föreligger också oklarhet om ersättningsreglernas faktiska innehåll.
Byggnadslagens nu avsedda brister i rättssäkerhetshänseende får
genom dess centrala ställning betydelse även på näraliggande rättsområden
i det att byggnadslagens regler ofta tas till mönster vid tillkomsten av
nya lagar. Inte minst gäller detta i fråga om ersättningsreglerna.
Här berörda problem har under de senaste åren fått ökad aktualitet genom
att översiktsplaneringen inom kommunerna företrädesvis sker genom
generalplaner, som icke fastställes eller genom planer av helt annan typ,
vilka icke regleras i byggnadslagstiftningen.
Konsekvenserna av sådan översiktsplanering har trots avsaknaden av
egentliga rättsverkningar ibland blivit påtagliga för enskilda markägare.
Om i ett generalplaneförslag anges att en ny stor trafikled skall genomkorsa
exempelvis ett villaområde, kommer de av planen berörda villaägarna
att försättas i en besvärande situation. Tämligen omgående sedan
planförslaget offentliggjorts visar det sig nämligen, att villornas värden
sjunker katastrofalt. I åtskilliga fall blir villorna helt enkelt osäljbara.
Det är uppenbart att intresse saknas att köpa eller placera lån i villor som
— av allt att döma — måste offras vid ett kommande trafikbygge.
Motionärerna påpekar att vid sidan av de planinstitut för översiktsplanering,
som finns reglerade i byggnadslagstiftningen, vuxit upp delvis
nya och i lag oreglerade planformer såsom s. k. dispositionsplaner,
trafikledsplaner, parkeringsplaner eller s. k. zonplaner för differentiering
av innerstadens bebyggelse. Enligt motionärerna kan en tomt inköpt för
att bebyggas med kontor »över en natt» förlora i värde om av zonplaneförslag
framgår att å tomten sannolikt endast bostadshus får byggas.
Enligt vår mening kan det icke utan vidare anses till fyllest att enskilda
markägare genom kommunens planeringsåtgärder förorsakas skador och
förluster, för vilka de icke har möjligheter att hållas skadeslösa av kommunen.
Den omständigheten att planerna säges sakna rättsverkningar
spelar härvidlag ingen avgörande roll. Ehuru vi således anser alt översiktsplaneringen
har ett stort värde och att åtgärder om möjligt bör vidtagas
för att få en mer effektiv dylik planering, anser vi dels att formerna för
denna planering bör vara reglerad i lag och att således nya planinstitut
icke får komma till användning utan särskilt sanktionerande, dels att de
faktiska verkningarna av denna översiktsplanering måtte bliva föremål
för närmare studium, varvid det bör övervägas att åtminstone i vissa fall
låta markägare, som förorsakas skada, få denna ersatt utav kommunen.
De ändringar i byggnadslagstiftningen som gjordes år 1960 hade till huvudsakligt
syfte att ernå ett enklare och snabbare förfarande i byggnadsärenden.
Rättssäkerhetsfrågorna och de materiellt-rättsliga reglerna om
förhållandet mellan kommunen och den enskilde blev däremot icke före
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
mål för någon mer genomgripande översyn. Att så sker snarast möjligt är
emellertid angeläget inte minst med hänsyn till att kommunernas åtgärder
på planeringsområdet — som ovan erinrats — under senare år fått en helt
annan omfattning än vid tillkomsten av gällande byggnadslag.
Det må erinras om att krav i sådan riktning framfördes i motioner vid
1960 års riksdag (I: 130 och II: 150). Motionerna avvisades emellertid
av riksdagen under motivering bl. a. att praktiska erfarenheter ännu icke
vunnits av den beslutade men då ej ikraftträdda byggnadslagstiftningen.
Eftersom icke heller det år 1953 införda zonexpropriationsinstitutet fått
en mera allmän tillämpning, saknades möjligheter till en samlad bedömning
av sådana fall av ingripanden.
Underlaget för en utredning i nyssnämnda hänseenden är i dag väsentligt
mer omfattande än år 1960. Då enligt min mening en utredning snarast
bör komma till stånd rörande möjligheterna att bl. a. genom ändrad
byggnadslagstiftning påverka byggnadsproduktionen på sådant sätt, att
en fortsatt bristfällig miljögestaltning förebygges, torde det vara lämpligt
att samtidigt underkasta lagstiftningen granskning även med hänsyn till
de rättsskyddsintressen som jag här ovan berört.
Ett tidigare i riksdagen väckt förslag om inrättande av en fristående
högsta planmyndighet bör enligt min mening därvid särskilt uppmärksammas.
Den nuvarande ordningen, enligt vilken Kungl. Maj :t i statsrådet
är sista instans vid klagan över beslut i stadsplaneärenden, kan icke anses
tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt, något som för övrigt
har fastslagits i en offentlig utredning om kompetensfördelningen av administrativa
besvärsmål mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten
(SOU 1959: 4).
Remissyttrandena
Av remissorganen tillstyrker Svea hovrätt, medicinalstyrelsen och Sveriges
fastighetsägareförbund den föreslagna utredningen. Hovrätten har
emellertid i sitt yttrande i huvudsak endast berört frågan om rättssäkerhet
på byggnadslagstiftningens område, medan medicinalstyrelsen uppehållit
sig vid problemet om en ur trivsel- och miljösynpunkt önskvärd bebyggelse.
Bvggnadsstyrelsen finner det vara av intresse att de i motionerna avhandlade
frågorna ägnas uppmärksamhet men ifrågasätter om en särskild
utredning är påkallad. Övriga remissinstanser har avstyrkt motionerna.
Inom Svenska stadsförbundet har emellertid en minoritet anmält avvikande
mening.
Svea hovrätt tar i sitt yttrande upp några typfall av påstådda eller tänkbara
missförhållanden för den enskilde markägaren.
1. I motionerna har påpekats att kommunernas översiktliga planering
oftast sker i sådana former att ingen rättsverkan följer (ej fastställd generalplan
eller helt oreglerade planformer). Ett sådant tillvägagångssätt
måste utan tvekan många gånger vara otillfredsställande, sett ur den
enskilde fastighetsägarens synpunkt. De faktiska negativa verkningarna
för honom blir lätt så påfallande att möjlighet till kompensation genom
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
inlösen eller ersättning ter sig rimlig (man kan ju här icke gärna, såsom
skett i fråga om stadsplaner, presumera att nackdelarna motvägs av fördelar).
Ett typexempel föreligger, när enligt en icke fastställd generalplan
en tänkt trafikled dragés fram över en villafastighet, vars ägare blir i
sin tjänst förflyttad till annan ort och därför behöver sälja fastigheten.
Enligt gällande regler har han ingen möjlighet att få kompensation för
den värdeminskning planen medför.
För en omprövning av generalplaneinstitutets verkningar talar även det
förhållandet att kommunerna, i strid med vad som antogs vid byggnadslagens
tillkomst, endast i några få fall begärt fastställelse av antagen generalplan.
2. Byggnadsförbud som blivit en följd av stadsplaneförslag har i väntan
på förslagets slutliga behandling emellanåt kommit att gälla under åtskilliga
år. Detta bär, sägs det, lagt hämsko på byggnadsverksamheten och
skapat osäkerhet på fastighetsmarknaden med resultat att fastighetsbestånd
förslummats och förluster lidits. Rätt att fordra inlösen eller ersättning
föreligger icke och de faktiska möjligheterna till dispens från byggnadsförbudet
torde ofta vara mycket små.
3. Genom hot att i stadsplan lägga ut område såsom park eller liknande
kan kommun till underpris köpa mark, vilken i verkligheten är avsedd
till tätbebyggelse.
4. Kommun antager i motsvarande syfte som i fall 3 stadsplan, där visst
område utlagts till park. Sedan området härefter förvärvats av kommunen,
utlägges med ändring av stadsplanen området till kvartersmark.
5. Kommun åsätter i stadsplan viss kvartersmark ett relativt lågt exploateringstal.
Sedan marken förvärvats av kommunalt bostadsföretag, ändras
stadsplanen och exploateringstalet höjs.
I fallen 4 och 5 anses den tidigare fastighetsägaren liksom i fall 3 otillbörligen
lida förfång genom att han får avstå mark till alltför lågt pris.
6. Industri- eller trafikområde utlägges intill egnahemsbebyggelse. Trivseln
minskar och villorna sjunker starkt i värde. Ingen rätt till kompensation
finns. Härmed kan jämföras fall när byggnadsnämnd enbart genom
dispensgivning tillåter anordnande av parkeringsplats på grönområde
inom villabebyggelse.
Det kan icke utan vidare sägas att kritik av här antytt slag saknar
grund och att inga avhjälpbara missförhållanden existerar. Skäl föreligger
att undersöka om man genom författningsändringar och andra åtgärder
kan minska utrymmet för missnöje.
Vad som kan behöva göras skall icke diskuteras närmare i detta sammanhang.
Här kan endast lämnas några allmänna synpunkter.
Det är angeläget att så överskådligt som möjligt precisera de inskränkningar
i förfoganderätten som en markägare är skyldig att tåla utan kompensation
samt genom föreskrifter och anvisningar åstadkomma enhetlig
praxis i fråga om den hänsyn som myndigheterna skall taga till enskilda intressen.
Det är önskvärt att undvika täta ändringar av planbestämmelser. En
fastighetsägare bör ha viss garanti för att han skall kunna på relativt lång
sikt planera användningen av sin fastighet.
Det är likaså önskvärt att undvika långa dröjsmål med planers antagande
och fastställande.
Reglerna om när markägare skall kunna kräva inlösen eller ersättning
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
15
bör överses. Ovan har framhållits situationen vid ej fastställda generalplaner.
Vidare bör uppmärksammas avsaknaden beträffande mark avsedd
till enskilt bebyggande av rätt till ersättning för skada orsakad av stadsplans
tillkomst och ändring samt den starkt begränsade skadeståndsrätten
vid stadsplans genomförande (75 § byggnadslagen).
Hovrätten anför vidare att förslaget om inrättandet av en fristående
högsta planmyndighet bör beaktas. Slutligen erinrar hovrätten om de
problem som sammanhänger med byggnadslagstiftningens inverkan på
fastigheternas värden och anser att dessa bör behandlas av expropriationsutredningen.
Medicinalstyrelsen anmärker att styrelsen tidigare, bland annat i yttranden
över de av 1960 års byggnadsutredning avgivna betänkandena rörande
byggnadsstyrelsens organisation samt arbetsuppgifter och personalorganisation,
tagit ställning till de i motionerna berörda frågorna. Medicinalstyrelsen
har därvid erinrat om betydelsen av att mentalhygieniska
och socialmedicinska faktorer beaktas vid vår samhällsplanering. Mot
bakgrunden av sitt tidigare ställningstagande vill medicinalstyrelsen understryka
vad motionärerna anfört angående angelägenheten av att snarast
klarlägga vilka åtgärder som kan eller bör vidtagas för att åstadkomma
en ur trivsel- och miljösynpunkt önskvärd bebyggelse. Medicinalstyrelsen
finner väsentliga hälsovårdsintressen beröras av samhällsplaneringen,
vilka även de motiverar en utredning enligt det i motionerna framförda
förslaget.
Sveriges fastighetsägareförbund instämmer i allt väsentligt beträffande
motionärernas uttalanden om planväsendet. Vad gäller rättsskyddssynpunkterna
uttalas att den enskildes rättsliga ställning skall, så långt möjligt
är, tryggas i all samhällsplaneringsverksamhet. Avslutningsvis anför
fastighetsägareförbundet följande såsom skäl för sin tillstyrkan av motionerna.
En kontinuerligt bedriven översiktlig planering i generalplanens form
bör i sig inrymma alla de översiktliga aspekterna på samhällsbyggandet,
som är erforderliga, och därigenom utesluta s. k. oreglerade specialplaner
av skilda slag. Men det kräves givetvis då också, att kommunerna ägnar
erforderlig uppmärksamhet åt och anslår tillräckliga medel för planeringens
ändamålsenliga och kontinuerliga bedrivande. Erfarenheterna synes
ge vid handen, att gällande lagstiftning här icke är tillfyllest. Det ligger
naturligen nära till hands, att andraga bristen på tekniker som skäl för
eftersatt planering från kommunernas sida. Emellertid synes denna brist
i förevarande sammanhang endast ha sekundär betydelse. Det fordras
tekniker även för s. k. oreglcrad planering. I själva verket torde det förhålla
sig så, att det ur kommunal synpunkt ibland framstår som gynnsamt
att slippa ta definitiv ställning och därmed binda sig för ekonomiska
konsekvenser. Detta i förening med obenägenheten alt hålla de översiktliga
planfrågorna levande, är sannolikt det avgörande skälet till det »flytande
tillståndet» på generalplaneområdet över huvud taget.
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
Byggnadsstyrelsen biträder helt motionärernas uppfattning om den stora
betydelsen av att miljöfrågorna ägnas erforderlig uppmärksamhet vid
samhällsbyggandet. I och med att byggnadsstyrelsens planbyrå erhåller
ökade resurser räknar byggnadsstyrelsen med att på olika sätt bl. a.
genom en intensifierad rådgivning och information kunna öka sina insatser
på detta område. Byggnadsstyrelsen framhåller det önskvärda i att
fastställelseprövningen av sådana planärenden, där miljöfrågorna kan
vara särskilt ömtåliga, i större utsträckning än vad som för närvarande
är fallet sker hos Kungl. Maj :t. Byggnadsstyrelsen får då såsom centralt
plan- och remissorgan regelmässigt tillfälle att framföra sina synpunkter.
I yttrandet behandlas spörsmålet om sådana översiktliga utredningar vilka
ej i allo följer byggnadslagens former men dock enligt byggnadsstyrelsen
många gånger utgör ett värdefullt och nödvändigt led i den fortsatta översiktsplaneringen.
Byggnadsstyrelsen fortsätter.
Det är givetvis av största betydelse för markägare m. fl. intressenter,
att de på ett så tidigt stadium som möjligt kan få kännedom om vilken
markanvändning som i framtiden kan påräknas för olika delar av ett
samhällsområde. Ehuru styrelsen ej är helt främmande för tanken, att
markägare till följd av dylik planering kan tillfogas sådan skada att det
i och för sig vore rimligt att ersättning härför i någon form kunde utgå,
synes å andra sidan böra framhållas att det vanligen måste ligga i markägarnas
eget intresse att överdrivna förväntningar beträffande exploateringsmöjligheterna
förhindras uppkomma. Såsom motionärerna själva
framhållit saknar planer av här avsett slag egentliga rättsverkningar, vilket
innebär att de icke föranleder några omedelbara följder för markägarna.
Givetvis är det i hög grad angeläget att de utredningar varom här är fråga
grundas på så fullständigt och allsidigt utredningsmaterial som möjligt
samt att planeringsarbetet bedrives med den oväld och objektivitet som
måste prägla allt handhavande av kommunernas planfrågor. Önskvärt är att
planarbetet så långt som möjligt sker offentligt så att de aktuella problemen
i tid kan bli föremål för en fri och öppen debatt.
Därest en utredning skall ske, vilket byggnadsstyrelsen ifrågasätter,
synes det ligga nära till hands att den anförtros åt den sakkunnigkommitté,
som enligt departementschefens uttalande i propositionen nr 98 år
1962 angående omorganisation av byggnadsstyrelsen in. in. (se ovan) kan
förväntas komma att tillsättas för att verkställa en allsidig utredning av
planväsendet och dess organisationsproblem.
Bostadsstyrelsen har begränsat sitt yttrande till de delar av motionen
där åtgärder diskuteras för att vinna en bättre miljögestaltning än för närvarande
inom bostadsbyggandet. Bostadsstyrelsen delar motionärernas uppfattning
att kraven på en god, yttre bostadsmiljö inte sällan har åsidosatts,
bl. a. genom ett alltför hårt utnyttjande av marken, och att situationen
har förvärrats ytterligare genom bristen på kvalificerade stadsplanearkitekter
och tekniker. Bostadsstyrelsen håller före att man genom
en intensifiering av bostadsforskningen kan åstadkomma det ständigt
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
ökande kunskapsunderlag, som är nödvändigt för miljöplanerarna. Med
hänsyn till den pågående bostadsbyggnadsutredningens uppgifter och befogenheter
föreslår emellertid bostadsstyrelsen att motionerna, såvitt de behandlats
av bostadsstyrelsen, icke måtte föranleda någon åtgärd.
Överståthållarämbetet går i sitt yttrande in på spörsmålet om åtgärder
för att förhindra att av de kommunala myndigheterna gjorda förberedelser
för en bebyggelses genomförande fortskridit så långt att den prövning,
som ankommer på statlig myndighet, kan påverkas därav.
Här föreligger onekligen ett svårlöst problem. Starka skäl tala för att
en central statsmyndighet gives möjlighet att på ett tidigt stadium öva inflytande
på planläggningsarbetet. Närmast bör här byggnadsstyrelsen komma
i fråga. En förstärkning av byggnadsstyrelsens planbyrå, på sätt förordats
i motionerna, lärer emellertid icke i och för sig garantera, att miljösynpunkterna
givas ett större utrymme; i sista hand avgörande för utvecklingen
är självfallet den ståndpunkt Kungl. Maj :t vid prövning av underställda
stadsplaner finner böra intagas till de vanskliga avvägningsproblem,
om vilka merendels är fråga. En permanent tillgång till lämpliga arbetskrafter
inom byggnadsstyrelsen torde dock öka styrelsens möjligheter att ge
vägledning åt kommunerna under det förberedande planarbetet, då förutsättningarna
för att påverka planernas utformning äro gynnsammare än vid
fastställelseprövningen.
Byggnadsstyrelsen har genom statsmakternas beslut år 1961 och 1962
undergått en väsentlig omorganisation, därvid en betydande utökning av
dess personal beslutats. Att redan nu och innan resultatet härav, såvitt avser
nu förevarande spörsmål, visat sig upptaga frågan om en ytterligare
utökning av byggnadsstyrelsens arbetskrafter anser överståthållarämbetet
ej lämpligt.
Överståthållarämbetet behandlar därefter motionärernas hemställan för
att åstadkomma en ökad rättssäkerhet.
Vidkommande härefter frågan om rättsskyddet vid översiktsplanering
betvivlar överståthållarämbetet icke, att fastighetsägare och andra stundom
kunna åsamkas olägenhet och skada genom sådan planläggning, som ej
fullföljes till fastställelse. Hur därvid framlagda planer betecknas torde
i detta sammanhang vara av mindre betydelse. Emellertid kan mot de av
motionärerna anförda betänkligheterna framhållas, att jämväl stora fördelar
kunna vinnas genom att, på sätt nuvarande lagstiftning accepterat,
exempelvis generalplan utställes till granskning, ehuru den, på grund av
för området redan gällande stadsplaner eller av annan orsak, icke drives
längre än till ett antagande av den kommunala myndigheten. Under och
efter utställningen kunna mer ändamålsenliga alternativförslag framkomma,
vartill kommer att kännedom om myndigheternas planläggning dock
måste vara till fördel för fastighetsägarna. Skulle en kommun behöva
riskera ersättningskrav redan efter ett antagande av t. ex. en generalplan,
föreligger risk, att den synnerligen önskvärda översiktsplaneringen inskränkes
eller i vart fall, att kommunen genom framtvingad markinlösen
bleve alltför bunden vid framlagda förslag.
överståthållarämbetet förklarar sig avslutningsvis icke berett alt för
närvarande förorda utredning av berörda spörsmål.
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
Ej heller bostadsbyggnadsutredningen finner det angeläget att en särskild
utredning tillkallas för de i motionerna upptagna frågorna samt
anför.
De synpunkter, som i motionerna anlägges på frågan om bostadsmiljöns
utformning och som åberopas såsom motiv för tillkallandet av en
särskild utredning, överensstämmer delvis med de direktiv som bostadsbyggnadsutredningen
arbetar efter. Bostadsbyggnadsutredningen kommer
i sitt huvudbetänkande, som avses överlämnas 1963, att utförligt behandla
dessa miljöfrågor och ansvarsfördelningen för bevakningen därav som
väsentliga problem för den framtida bostadsstandarden. De speciella frågor,
som förknippas med valet av hustyper för bostadsproduktion, behandlas
i ett delbetänkande som avses föreligga 1963.
Sambandet mellan bostadsförsörjningsplanering och övrig översiktlig,
kommunal bebyggelseplanering behandlas f. n. inom bostadsbyggnadsutredningen,
bl. a. genom en omfattande kommunenkät och genom en av
bostadsstyrelsen ledd försöksverksamhet i tre län. Resultaten av dessa
studier avses även redovisas 1964. De rättssäkerhetsfrågor som diskuteras
i motionerna kommer därvid icke att behandlas.
Hyresgästernas riksförbund delar den uppfattningen, att ökad uppmärksamhet
bör ägnas åt bostadsområdenas miljömässiga utformning, och vill
icke bestrida att vissa brister i detta hänseende vidlåder en del av de senaste
årens nyproduktion. Hyresgästernas riksförbund menar emellertid
att motionärernas beskrivning av 1950-talets byggande innehåller våldsamma
överdrifter.
De med hänsyn till exploateringsgrad och god bostadsmiljö mindre tillfredsställande
byggnadsföretag, som obestridligen tillkommit, är emellertid
oftast resultatet av kommunernas brist på egen tomtmark, vilket givit
upphov till markspekulation och krav från fastighetsägares och byggherrars
sida på hög utnyttjandegrad, omöjliggörande tillfredsställande stadsplanelösningar.
Den skildring motionärerna ger av vad som inträffar med tomtvärdena
i de fall, där en ny, stor trafikled skall genomkorsa exempelvis ett villaområde,
är enligt all erfarenhet i hög grad missvisande. Varje aktivitet
från samhällets sida på planområdet utgör ett incitament för markinnehavare
att spekulera i förväntningsvinster. Förbundet känner intet fall,
där den av motionärerna beskrivna åtgärden lett till fallande försäljningspriser
på fastigheter.
Tvärtemot vad motionärerna gör gällande, anser förbundet att markägarens
ställning är alltför stark och att exempelvis lagen om expropriation
på ett otillfredsställande sätt gynnar uppenbara spekulativa intressen.
Den våldsamma stegringen av markvärdena och de härigenom höjda byggnads-
och hyreskostnaderna påkallar sålunda åtgärder av helt annat slag än
de av motionärerna föreslagna.
Hyresgästernas riksförbund avstyrker bestämt motionerna.
Även Svenska landskommunernas förbund avstyrker motionerna och anför
till stöd härför.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
19
De problemställningar, som behandlas i motionerna, berör dels hela det
fält som brukar benämnas samhällsplanering, dels också planeringsåtgärdernas
rättsverkningar.
Vissa av de aktualiserade frågorna är redan under utredning hos olika
statliga kommittéer och andra är föremål för närmare undersökningar
främst vid Statens institut för byggnadsforskning. I åter andra fall tilllämpas
sedan förhållandevis kort tid en ny lagstiftning betr. vilken ytterligare
erfarenhet bör erhållas, innan nya utredningar igångsättes.
Svenska stadsförbundet anser att motionärerna ej ger någon fullständig
och i allo rättvisande bild av den expansiva utveckling som ägt rum på
bostadsområdet under efterkrigstiden och vars viktigaste resultat trots
allt är en genomgripande förbättring av den svenska boendestandarden.
Stadsförbundet anser att motionärerna i denna del knappast når fram till
problemens kärna.
De önskade resultaten är en planläggning av tätorternas bebyggelse,
som verkligen beaktar den fortskridande, expansiva utvecklingens krav
på hög standard och god miljögestaltning, samt konkreta program för
markanskaffning och bostadsproduktion, som svarar mot en snabbt stigande
efterfrågan och betalningskraft. För att uppnå dessa mål torde det
i själva verket främst erfordras åtgärder av en annan karaktär än förstärkningar
av den statliga kontrollapparaten och ett utbyggt system av
anvisningar och normer för detaljplaneringen.
Stadsförbundet nämner därvid bl. a. hur kommunerna skall beredas
praktiska resurser att driva en så förutseende planerings- och markpolitik,
som utvecklingen kräver. Beträffande dessa frågor uttalar stadsförbundet
avslutningsvis.
Man bör kunna räkna med att miljö- och funktionsproblemen blir bättre
klarlagda genom den pågående bostadsbyggnadsutredningen. Möjligheterna
att komma till rätta med dem enligt de i motionerna angivna riktlinjerna,
d. v. s. genom en strängare normgivning och övervakning av
den kommunala planeringen, bedömer styrelsen vara relativt små. I den
mån man vill pröva dessa vägar torde den utredning som erfordras icke
vara en utredning om formerna utan snarare om hur långt det över huvud
taget kunde vara möjligt att stödja och styra planläggningen av tätorternas
bebyggelseutveckling genom generella normer.
De i motionerna aktualiserade ersättningsfrågorna tillhör ett komplicerat
och ofta diskuterat problemkomplex. Stadsförbundet har därför i
sitt yttrande närmare behandlat dessa spörsmål.
I ett samhälle pågår oberoende av all offentlig planläggning ständigt
processer, som kan innebära att värdet på mark förändras uppåt eller nedåt.
Oftast kan man i god tid förutse förändringarna; det är i första hand
inte de etablerade markvärdena utan de s. k. förväntningsvärdena som stiger
eller sjunker. Generalplaner, stadsplaner och byggnadsplaner enligt
byggnadslagens regler liksom också andra dispositionsplaner, vägplaner,
bostadsbyggnadsprogram eller principbeslut av skilda slag angående sam
-
20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1!)63
hällets utbyggnad och förändringar i samhällsapparaten påverkar i vissa
fall värdeutvecklingen. I andra fall bekräftar de endast förändringar som
redan håller på att ske. I växande samhällen är det ojämförligt vanligast
att markvärdena stiger, men naturligtvis förekommer det också att markvärden
sjunker temporärt eller varaktigt, exempelvis när vissa delar av
ett samhälle utvecklas snabbt, medan andra stagnerar eller går tillbaka.
Lokalt kan förändringar av markvärden uppåt eller nedåt uppkomma genom
lokaliseringen av trafikanläggningar, centra, störande industri etc.
Motionärerna har självfallet inte kunnat ange mera preciserat hur långt
möjligheterna till en mera obunden översiktlig framtidsplanering skulle
begränsas. Tar man ersättningsproblemet som utgångspunkt kan det emellertid
framhållas, att först på basis av en fastställd plan kan det konstateras
huruvida och till vilken grad en antagen översiktsplans anvisningar
verkligen i det särskilda fallet blir fullföljda. Likaså erfordras i allmänhet
den fastställda planen, vanligen en detaljplan, för att det skall vara
möjligt att pröva om markägaren har lidit sådan skada att ersättning från
kommunen bör utgå.
Men även om man bortser från dessa praktiska komplikationer, torde
det framgå redan av det ovan sagda, att de ersättningsproblem som motionärerna
aktualiserat, principiellt sett är mycket intrikata. Det bör först
erinras om att byggnadslagstiftningen generellt sett intar en restriktiv
hållning till ersättningsfrågor av den här ifrågavarande karaktären. Oberoende
därav kan det självfallet inte föreligga någon skyldighet för samhället
att ersätta eu markägare för förluster som i själva verket inte beror
på den av samhället antagna planen utan helt eller delvis på en allmän
utveckling, som planen återspeglar eller vars rimliga krav den förutser
och beaktar. Att hålla isär effekterna av en sådan allmän utveckling från
andra verkningar av den kommunala planen måste i många fall vara mycket
svårt. Och även när samhällets planläggning påtagligt styr och förändrar
utvecklingen kan det vara utomordentligt vanskligt att fastställa
skadestånd enbart på basis av den översiktliga planläggningen. Så länge
det är fråga om översiktsplanerna ligger det nämligen i planläggningens
natur att man bör räkna med regelbundet återkommande revisioner av
dem. Gällande rättsregler ålägger kommunen ersättnings- eller inlösensskyldighet
i vissa fall, där sambandet mellan påtaglig minskning av att
redan etablerat värde och ändrad planläggning är klart ådagalagt genom
en plan som fastställts eller skall fastställas och alltså är avsedd att ovillkorligen
lända till efterrättelse. Kravet på utvidgning av ersättningsreglerna
att i viss utsträckning gälla även för planer, som ej fastställts, skulle
komma i konflikt med önskemålen att stadsbyggnadsplaneringen, för
att stödja en god miljöutveckling, skall vara långsiktig och expansiv. En
sådan planläggning kräver nödvändigtvis största möjliga flexibilitet. Den
bör så långt möjligt hålla öppet för alternativa lösningar och man hör
räkna med relativt täta översyner och bearbetningar av planerna. Det
skulle inte vara ändamålsenligt att göra en sådan planläggning strängt
formbunden. Som underlag för ersättningsanspråk från markägare kan
den över huvud taget knappast tjäna, eftersom senare revisioner av planläggningen
kunde leda till att beviljade skadestånd i själva verket aldrig
borde ha utbetalats. I ett skede då man önskar sig en ökad planeringsaktivitet
från kommunernas sida vore det självfallet föga lyckligt att in
-
21
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
skränka på den frihet att planera för framtidsntvecklingen i de för varje
särskilt fall lämpligaste formerna, som nu har stöd i en mycket gammal
praxis. Att med nya formföreskrifter och regler om ersättning till markägare
komplicera planeringsprocednren och öka riskerna för skadeståndsanspråk
från sådana som genom planläggningen kunde anse sig missgynnade
torde böra ifrågakomma endast om allvarliga vådor på grund av de
nu tillämpade reglerna skulle kunna påvisas. De olägenheter som motionärerna
åberopat synes emellertid inte vara av sådan art att man skulle
undgå dem genom ändrade formella regler.
Över huvud taget torde det, såvitt förbundsstyrelsen kunnat finna, inte
vara realistiskt att tänka sig att all kommunal planering skulle vara förbunden
med sådana rättsverkningar, att ersättningsanspråk kunde resas
på grund av dess beräknade verkningar för mark i enskild ägo. Inte ens
när den förberedande planläggningen konkretiseras i fastställda planer är
dessa enligt byggnadslagstiftningen förbundna med ovillkorliga garantier
mot värdeminskning å mark. Vad motionärerna inte tillräckligt beaktat
är väl i själva verket att ägandet av mark naturligen måste innebära ett
visst mått av risktagande.
Stadsförbundet ställer sig tveksamt till möjligheterna att genom nya regler
i byggnadslagstiftningen skapa utbyggda garantier mot skada och förlust
å enskild mark genom samhällets planeringsåtgärder.
Fyra reservanter i stadsförbundet anser att förslaget om genom byggnadsstyrelsens
försorg utarbetade normer till ledning för kommunernas
planering bör utredas. Reservanterna har därjämte uttalat att den enskildes
rättssäkerhet är en angelägenhet av sådan vikt att det problemkomplex
motionärerna aktualiserat förtjänar att förutsättningslöst utredas.
Utskottet
I motionerna hemställes om utredning såväl för att vinna en bättre miljögestaltning
än för närvarande inom bostadsbyggandet som för att åstadkomma
en ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område.
I förstnämnda hänseende kritiserar motionärerna efterkrigstidens byggnadsverksamhet
och anför att överexploatering och höghusbebyggelse präglat
nyproduktionen. Motionärerna anser att den i byggnadslagen förutsatta
planeringsmetodiken icke har utnyttjats, att generalplanen ej kommit till
avsedd användning och att betydelsefulla och omfattande stadsplaneförslag
kommit att fastställas av länsstyrelsen ntan att Kungl. Maj :t eller byggnadsstyrelsen
fått tillfälle alt bedöma planerna. Byggnadsstyrelsens resurser att
verka vägledande och granskande på detta område är enligt motionerna
klart otillräckliga och det framhålles betydelsen av att särskilt styrelsens
planbyrå förstärkes. Motionärerna finner det icke osannolikt att en bättre
miljögestaltning skulle kunna ernås, om anvisningar kunde utarbetas för
den kommunala planeringen, försedda med sådan rättsverkan att ett från
-
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
gående av dessa skulle medföra att det definitiva avgörandet av stadsplaneärendet
skulle ske hos Kungl. Maj :t Enligt motionärernas mening är det
icke längre möjligt att låta anstå med åtgärder i syfte att förhindra en fortsatt
utveckling av de tendenser på stadsbyggnadsområdet, som kommit till
uttryck under de senaste årtiondena. I motionerna hemställes därför om en
utredning med uppgift att söka klarlägga vilka åtgärder som bör eller kan
vidtagas för att åstadkomma en ur trivsel- och miljösynpunkt önskvärd bebyggelse
i våra tätorter.
Utskottet vill till en början i likhet med motionärerna och remissinstanserna
understryka betydelsen av att miljöfrågorna ägnas erforderlig uppmärksamhet
vid samliällsbyggandet. Det är självfallet av stort allmänt intresse
att dessa viktiga problem ges en tillfredsställande lösning.
Även om byggnadsmiljön stundom, såsom Hyresgästernas riksförbund anfört,
fått en mindre lämplig utformning, bör emellertid icke förekomsten av
dessa avarter överdrivas. Allmänt sett torde kunna sägas att de kommunala
organen överlag vinnlägger sig att väl vårda miljön. Erfarenheterna av
den år 1960 genomförda decentraliseringen av planärenden får också i huvudsak
anses vara goda. I den mån det förekommer mer eller mindre miljöfientlig
bebyggelse lär detta oftast bottna i att byggnadsnämnder och andra
kommunala instanser ej förmått motstå de starka krav på hög exploatering
som framförts av såväl offentliga som enskilda markägare. Enligt utskottets
mening är det därför angeläget att på lämpligt sätt hjälpa och stödja de
kommunala organen i deras planläggande verksamhet. Såsom byggnadsstyrelsen
i skrivelse detta år till Kungl. Maj :t angående underställning av stadsplan
understrukit bör decentraliseringen åtföljas av allmän rådgivning, anvisningar
och information från de centrala myndigheternas sida. Motionärernas
förslag med av byggnadsstyrelsen utfärdade bindande normer till
grund för kommunernas planläggning synes dock enligt utskottet icke vara
ett ändamålsenligt medel att underlätta byggnadsnämndernas arbete. Miljöfrågorna
är nämligen av den beskaffenheten att de svårligen kan lösas genom
generella regler utan de bör i stället avgöras i första hand av vederbörande
lokala organ. Härvid har för övrigt länsarkitekterna, som är underställda
byggnadsstyrelsen, att tillhandagå byggnadsnämnderna med råd och
upplysningar. Av stor betydelse för verksamheten i byggnadsnämnderna torde,
såsom byggnadsstyrelsen i sitt remissvar påpekat, däremot bli den av
statsmakterna tidigare i år beslutade upprustningen av styrelsens planbyrå.
Härigenom kommer nämligen planbyrån att beredas ökade möjligheter att
lämna upplysning och rådgivning på samhällsplaneringens område. Utskottet
vill i detta sammanhang också erinra om att statsutskottet i ett av årets
riksdag godkänt utlåtande understrukit vikten av att de i proposition nr 98
till 1962 års riksdag aviserade undersökningarna rörande samhällsplaneringens
organisation snarast genomföres. Såsom bostadsbyggnadsutredningen
understrukit i sitt yttrande överensstämmer de synpunkter, som i motio
-
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
nerna anlägges på frågan om bostadsmiljöns utformning och som åberopas
såsom motiv för en särskild utredning, delvis med de direktiv efter vilka
bostadsbyggnadsutredningen arbetar. I yttrandet angives, att bostadsbyggnadsutredningen
utförligt kommer att behandla dessa miljöfrågor och ansvarsfördelningen
för bevakningen därav som väsentliga problem för den
framtida bostadsstandarden. Med hänsyn till det sålunda pågående arbetet
inom bostadsbyggnadsutredningen, vars huvudbetänkande kommer att
framläggas inom kort, kan utskottet icke tillstyrka motionärernas hemställan
om ytterligare utredning angående miljöfrågorna.
Beträffande därefter frågan om rättssäkerheten uttalar motionärerna att
den grundläggande principen i byggnadslagen om att vid planläggning såväl
allmänna som enskilda intressen tillbörligen skall beaktas icke lämnar tillräcklig
vägledning vare sig för myndigheterna eller den enskilde. Motionärerna
anser vidare att oklarhet föreligger om ersättningsreglernas faktiska
innehåll. Dessa brister i byggnadslagen får enligt motionärerna betydelse
även på närliggande rättsområden, eftersom byggnadslagens regler och särskilt
ersättningsbestämmelserna ofta tas till mönster vid tillkomsten av nya
lagar. Det hävdas att problemen fått ökad aktualitet, enär kommunernas
översiktsplanering numera företrädesvis sker genom generalplaner, som icke
fastställes, eller genom planer, som icke regleras i byggnadslagstiftningen.
Sådana planer saknar visserligen rättsverkningar men de vållar enligt motionärerna
mången gång enskilda markägare skador, för vilka ersättning ej
kan utgå. Motionärerna anser att sättet för översiktsplanering bör vara bestämt
i lag och att det bör övervägas att åtminstone i vissa fall låta markägare,
som förorsakas skada genom översiktsplanering, få denna ersatt av
kommunen. Motionärerna föreslår därför utredning för granskning av byggnadslagstiftningen
med hänsyn till rättsskyddsintressena.
Såsom remissinstanserna vitsordat förekommer numera allmänt att kommunernas
översiktsplanering sker i sådana former, som angives i motionerna.
Härvid kan, vilket bl. a. byggnadsstyrelsen och överståthållarämbetet
utlalat, fastighetsägare åsamkas skada, som icke är ersättningsgill. Utskottet
vill understryka att sådana problem ej endast är lokaliserade till tätbebyggda
områden. Liknande olägenheter för markägare kan således uppstå
vid projektering av väg eller vid uppgörande av dispositionsplaner för landsbygden.
Ur rättsskyddssynpunkt inger det betänkligheter att fall förekommer
där den enskilde ej kan erhålla gottgörelse eller då ersättningsfrågan
är oviss under mycket lång tid. Som Svenska stadsförbundet har framhållit
påverkas emellertid vid översiktsplanering i första hand de s. k. förväntningsvärdena,
vilka ej kan åtnjuta samma rättsskydd som de etablerade
markvärdena. Enighet synes också råda bland remissinstanserna om behovet
av olika former av översiktlig utredning. En utvidgning av ersättningsreglerna
att i viss utsträckning gälla även för planer, som ej fastställts, skulle
kunna verka hämmande på planeringen och därför, såsom Stadsförbun
-
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
det framhållit, komma i konflikt med önskemålen att stadsbyggnadsplaneringen
för att stödja en god miljöutveckling skall vara långsiktig och expansiv.
Det är därjämte mången gång till fördel för den enskilde att i god
tid få kännedom om planerade åtgärder, så att han kan anpassa sig därefter.
Även om således den enskilde markägarens intresse i vissa fall måste
komma i strid med det allmännas intresse vid samhällsplaneringen framgår
det dock av vad flertalet remissinstanser anfört, att avvägningen mellan dessa
intressen i huvudsak är tillfredsställande och att en särskild utredning
om byggnadslagstiftningens ersättningsregler icke är påkallad. Spörsmålet
om den enskildes rättssäkerhet på detta område hör för övrigt så nära samman
med frågan om själva metoderna för översiktsplaneringen, att de ej
heller lämpligen bör behandlas för sig. Däremot kan denna fråga aktualiseras
i den ovannämnda kommittén, som kan förväntas bli tillsatt för att verkställa
en allsidig utredning av planväsendet och dess organisationsproblem.
På grund av vad sålunda anförts kan utskottet icke heller i denna del biträda
motionärernas anhållan om utredning.
Utskottet för sålunda hemställa,
A. att förevarande motioner, I: 551 och II: 668, såvitt de
avser hemställan om utredning för att vinna en bättre miljögestaltning
inom bostadsbyggandet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
B. att motionerna, såvitt de avser hemställan om utredning
för att åstadkomma ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens
område, ej heller måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 31 oktober 1963
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Kristiansson,
Georg Carlsson, Åkesson*, Erik Jansson, Holmberg och Wirmark;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp*, Wachtmeister, fru
Torbrink*, herrar Johansson i öckerö*, Sundelin*, Mattsson, Hammarberg
och Tobé.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
25
Reservationer
1) beträffande punkt A av herrar Holmberg och Wachtmeister, som ansett
dels att tredje och fjärde styckena under rubriken »Utskottet» bort ersattas
med text av följande lydelse.
»Utskottet anser i likhet med motionärerna och flertalet av de remissinstanser
som yttrat sig över motionerna att det kan riktas berättigad kritik
mot den utformning som främst den yttre bostadsmiljön fått i efterkrigstidens
bostadsbebyggelse. Flera samverkande orsaker har medverkat till att
byggnadsmiljön vid både nyexploatering av mark och sanering av äldre bebyggelse
alltför många gånger fått en utformning som icke tillgodoser de
boendes krav på lugn och trivsel. Många gånger lär detta enligt utskottet
bottna i att byggnadsnämnder och andra kommunala instanser ej förmått
motstå de starka krav på hög exploatering som framföres av både de såsom
allmännyttiga betecknade och enskilda byggnadsföretag. Det är därför angeläget
att statsmakterna — främst byggnadsstyrelsen — får möjlighet att på
lämpligt sätt hjälpa och stödja byggnadsnämnderna och andra kommunala
organ i deras planerande verksamhet. Motionärernas förslag om att byggnadsstyrelsen
skall kunna utforma sådana anvisningar att ett frångående
av dem leder till att det slutliga avgörandet av planärendet föres upp till
Kungl. Maj :t eller till ett ''högsta planråd’ är väl värt att överväga.
Miljöfrågorna är emellertid inte av den beskaffenhet att de kan lösas uteslutande
genom generella regler och anvisningar. De innefattar alltför
många komplicerade element som måste sammanvägas i de enskilda fallen.
Enligt utskottet bör därför hela problematiken om miljöutformningen i det
framtida samhällsbyggandet bli föremål för utredning i alla dess olika aspekter.
En sådan utredning kan på ett naturligt sätt kompletteras av den undersökning
som 1959 års bostadsbyggnadsutredning har i uppdrag att utföra.
Bostadsbyggnadsutredningens huvuduppgift är nämligen att komplettera
sin undersökning av bostadsefterfrågan med en utredning om hur behov
av önskemål i framtiden kan ställa sig beträffande bostadsmiljön. Det
gäller behovet av olika slags kollektiva anordningar i bostadsområdet såsom
butiker, samlingslokaler, lekplatser, daghem, parkeringsplatser,»
dels att utskottet under A bort hemställa »att riksdagen i anledning av
motionerna I: 551 och II: 668 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om utredning för att vinna en bättre miljögestaltning inom bostadsbyggandet».
2) beträffande punkt B av herrar Alexanderson, Holmberg och Wachtmeister,
som ansett
dels att sista stycket under rubriken »Utskottet» bort ersättas med text av
följande lydelse.
26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963
»Såsom remissinstanserna vitsordat förekommer numera allmänt att kommunernas
översiktsplanering sker i sådana former, som angives i motionerna.
Härvid kan, vilket bl. a. byggnadsstyrelsen och överståthållarämbetet uttalat,
fastighetsägare åsamkas skada, som icke är ersättningsgill. Utskottet
vill understryka att sådana problem ej endast är lokaliserade till tätbebyggda
områden. Liknande olägenheter för markägare kan således uppstå vid
projektering av väg eller vid uppgörande av dispositionsplaner för landsbygden.
Ur rättsskyddssynpunkt inger det betänkligheter att fall förekommer där
den enskilde ej kan erhålla gottgörelse eller då ersättningsfrågan är oviss
under mycket lång tid. Utskottet anser det vara av stor vikt ur rättssäkerhetssynpunkt
att de skador och förluster som mark- och fastighetsägare
förorsakas genom nödvändiga kommunala planeringsåtgärder ersättes efter
enhetliga och för den enskilde överblickbara regler. Kunde bestämda principer
tillämpas på området kunde medborgarna i sitt handlande inrätta sig
härefter och flera uppgörelser träffas i godo mellan kommun och enskild
markägare utan det besvär och den tidsutdräkt som inte minst expropriationsförfarandet
leder till.
Svea hovrätt har i sitt remissyttrande ansett tiden nu vara inne för att
samla erfarenheter från den nya lagstiftningen om zon- och tomtexpropriation
samt de ändringar i byggnadslagstiftningen, som genomfördes 1960,
för att därmed möjliggöra en bedömning av huruvida lagstiftningen tillgodoser
rimliga krav på rättvisa och rimlighet. De senaste årens rättstillämpning
synes enligt utskottet ha givit nytt material för en mer entydig bedömning
av lagstiftningens avvägning mellan allmän och enskild rätt i planfrågor.
På grund av vad sålunda anförts tillstyrker utskottet motionärernas förslag
om en utredning för att åstadkomma ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens
område.»
dels att utskottet under B bort hemställa, »att riksdagen i anledning av
motionerna I: 551 och II: 668 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om utredning för att åstadkomma ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens
område».
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631200
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.