Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 551 i första kammaren av herr Holmberg och nr 668 i andra kammaren av herr Bohman.

1963-10-31 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:35, Utlåtande i anledning av motioner om ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 551 i första kammaren av herr Holmberg och nr 668 i andra kammaren av herr Bohman.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

1

Nr 35

Utlåtande i anledning av motioner om ökad rättssäkerhet på

byggnadslagstiftningens område, m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 551 i första kammaren av herr Holmberg

och nr 668 i andra kammaren av herr Bohman.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en skyndsam utredning i de i motionen

närmare angivna hänseendena för att vinna en bättre miljögestaltning

än för närvarande inom bostadsbyggandet och för att åstadkomma

en ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område».

För innehållet i motionerna redogöres närmare nedan.

Angående motionernas fullständiga innehåll hänvisas till II: 668.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver inhämtat yttranden från Svea hovrätt, bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet samt bostadsbyggnadsutredningen.

På begäran av utskottet har därjämte yttranden avgivits

av Hyresgästernas riksförbund, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska stadsförbundet och Sveriges fastighetsägareförbund.

Gällande rätt

Planläggningen av marks användning för bebyggelse är enligt byggnadslagstiftningen

av två slag, nämligen översiktlig planläggning och detaljplanläggning.

Den översiktliga planläggningen inom en kommun eller ett samhälle

sker genom upprättande av generalplan. Denna skall angiva grunddragen

för markens användning för olika ändamål, såsom för tätbebyggelse, viktigare

trafikleder och andra allmänna platser, specialområden, friluftsliv

m. m. (9 och 96 §§ byggnadslagen, It § byggnadsstadgan). Översiktlig

planläggning kan vidare ske genom upprättande av regionplan. Denna är

avsedd för samordning av flera kommuners eller samhällens planläggning

(3 § byggnadslagen). Regionplan skall upprättas, om för två eller flera

städer, samhällen eller landskommuner gemensam planläggning finnes

höra i ett eller flera hänseenden äga rum beträffande grunddragen för

markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder, flygplats,

1 llihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 and. Nr 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv samt anläggningar

för vattenförsörjning och avlopp (126 § byggnadslagen).

Detaljplaneringen av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan

(2 § byggnadslagen).

Byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller

byggnadsplan, kan regleras genom utom plansbestämmelser.

Planläggning ankommer på statliga och kommunala myndigheter. De

helt statliga planmyndigheterna är — förutom Kungl. Maj :t — byggnadsstyrelsen

och länsstyrelserna. Den allmänna uppsikten över planläggningen

och byggnadsväsendet i riket tillkommer byggnadsstyrelsen. I utövningen

av denna uppsiktsverksamhet har styrelsen att meddela för ändamålet

erforderliga föreskrifter, råd och anvisningar (7 § tredje stycket

byggnadslagen och 76 § byggnadsstadgan). Länsstyrelsen har att öva tillsyn

över planläggningen och byggnadsväsendet inom länet (7 § andra

stycket byggnadslagen). Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten

utövas av byggnadsnämnden. Sådan skall finnas inom varje kommun.

På byggnadsnämnd ankommer att med uppmärksamhet följa den

allmänna utvecklingen inom kommunen och dess omgivning, ombesörja

utredningar rörande planläggning, fastighetsbildning och byggnadsväsen

samt i dessa ämnen upprätta de förslag och göra de framställningar, som

finnes påkallade.

I fråga om planläggningen åvilar mycket betydelsefulla uppgifter städernas,

samhällenas och landskommunernas fullmäktige.

Byggnadslagstiftningen kan sägas ha utformats så, att den tillförsäkrar

de statliga myndigheterna erforderligt inflytande utan att beröva de kommunala

organen deras hävdvunna, centrala ställning vid dessa frågors avgörande.

Generalplan, stadsplan och byggnadsplan antages av kommunens fullmäktige.

Fullmäktige har emellertid rätt att i den omfattning, som fullmäktige

prövar lämplig, uppdraga åt byggnadsnämnden att antaga stadsplan

och byggnadsplan i fullmäktiges ställe. Vad nu sagts om antagande

av stadsplan och byggnadsplan gäller även beslut om införande av utomplansbestämmelser.

Särskild fastställelseprövning fordras för att planen

eller beslutet om införande av utomplansbestämmelser skall erhålla avsedd

rättsverkan.

Befogenheten att fastställa regionplan är förbehållen Kungl. Maj :t

(131 § byggnadslagen). Fastställelse av generalplan ankommer i allmänhet

också på Kungl. Maj:t och detta vare sig fråga är om generalplan i

stad eller om sådan plan på landet. Motivet härtill ligger huvudsakligen

däri, att fastställelse av generalplan förekommit blott i ett fåtal fall och

alt det ansetts lämpligt att erfarenheterna av sådan fastställelseprövning

t. v. samlas centralt. Länsstyrelsen har emellertid befogenhet att fastställa

sådan ändring av förut fastställd generalplan, som icke innefattar väsent
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

lig avvikelse från vad som förut gällt (10, 88, 90 och 97 §§ byggnadslagen).

Reglerna om fastställelse av stadsplan har från 1960 ändrats så, att fastställelsebefogenheten

normalt tillkommer länsstyrelsen. Länsstyrelsen äger

dock att hänskjuta fastställelsefrågan till Kungl. Maj :t, om i fastställelseärendet

uppkommit någon annan fråga, vilken enligt byggnadslagen ankommer

på Kungl. Maj :t (t. ex. i fråga om förbehåll rörande inlösen av

mark enligt 45 § byggnadslagen eller förpliktande för markägare att avstå

mark eller bekosta särskilda anordningar enligt 70 eller 73 §§ byggnadslagen).

Länsstyrelsen har vidare alltid möjlighet att hänskjuta fastställelsefrågan

till Kungl. Maj :t, om särskild anledning därtill föreligger.

Denna möjlighet är avsedd främst för sådana fall, då tvekan kan råda,

huruvida planen är av den omfattning eller den betydelse i övrigt, att underställningsskyldighet

föreligger (26 § byggnadslagen). Fastställelseprövning

av byggnadsplan samt av beslut om införande av utomplansbestämmelser

ankommer alltid på länsstyrelsen beträffande såväl stad som landsbygd

(76, 77, 88, 90 och 108 §§ byggnadslagen).

All planläggning innefattar en avvägning mellan det allmännas och de

enskilda markägarnas intressen och måste därför ske under tillbörligt

hänsynstagande till dessa. Denna princip har ansetts vara av sådan vikt,

att den fått en plats bland byggnadslagens inledande paragrafer, som

anger tillämpningsområdet för och syftet med lagen. I 4 § heter det således

att vid planläggning skall såväl allmänna som enskilda intressen

tillbörligen beaktas. En motsvarande erinran återfinnes i byggnadsstadgans

9 §. Jämväl i 12 och 13 §§ byggnadsstadgan, som behandlar stadsplan

och byggnadsplan, har upptagits bestämmelser härom.

Beträffande därefter byggnadslagens föreskrifter om hur markägare

skall tillgodoses för inskränkning i förfoganderätten till marken är dessa

regler utformade efter två linjer, nämligen dels såsom en skyldighet för

kommun eller samhälle att i vissa fall lösa mark, dels såsom en rätt för

markägare att i viss utsträckning erhålla ersättning för intrånget.

Lösningsskgldighet har stadgats, då mark på grund av innehållet i fastställd

generalplan eller stadsplan eller genom bebyggelseförbud av hänsyn

till försvaret, luftfarten m. in. icke får användas för enskilt bebyggande

ävensom beträffande tomtdel då ett år förflutit från tomtindelnings

fastställande (21, 48, 83, 106 och 121 §§). Förutsättning för sådan skyldighet

är i samtliga fall, att markens ägare till följd av ingreppet i förfoganderätten

kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart

missförhållande till markens tidigare värde. Med avseende å inlösen i dessa

fall liksom då kommun, samhälle eller enskild hävdar den rätt till inlösen,

som stiftats genom bestämmelserna i 18, 41, 46, 47 och 106 §§,

eller tillkommit efter Kungl. Maj :ts medgivande jämlikt 44, 44 a eller

45 §§, skall enligt 137 § bestämmelserna i expropriationslagen med vissa

smärre avvikelser lända till efterrättelse.

lj- Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 and. Nr 3i>

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

Den enskildes förfoganderätt över sin mark kan emellertid enligt byggnadslagstiftningen

inskränkas i åtskilliga hänseenden utan att totalt förbud

mot enskilt bebyggande föreligger. Rätt till ersättning härför föreligger

i ett antal särskilt angivna fall. Under förutsättning att markägaren

efter inskränkningen kan nyttja marken allenast på sätt som står

i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde skall sålunda ersättning

utgå för skada genom förbud i fastställd generalplan mot annan

glesbebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och därmed

jämförligt behov (22 §), genom förbud mot nybyggnad och vissa andra

åtgärder till hinder för försvaret, luftfarten m. m. (83 och 121 §§) samt

genom bestämmelser i vissa fall i byggnadsplan, att mark skall användas

till väg eller annan allmän plats (116 §). För begränsningar i förfoganderätten

genom andra byggnadsförbud eller genom stadsplanebestämmelser,

som reglerar markens användning anses markägare kompenserade genom

de fördelar stadsplanen respektive tomtindelningen medför. Vidare kan

någon ersättningsrätt icke göras gällande för hinder att exploatera mark

för tätbebyggelse. Detta anses följa av den i 5 § byggnadslagen inskrivna

principen, att mark icke får användas till tätbebyggelse, om den ej vid

planläggning enligt byggnadslagen prövats från allmän synpunkt lämpad

för ändamålet, och har motiverats med att möjligheten att utnyttja marken

för tätbebyggelse och därigenom erhålla ett högre markpris beror av samhällets

utveckling och sålunda i allmänhet icke av åtgärder, som vidtagits

av ägaren.

Här må slutligen erinras om 75 § byggnadslagen angående ersättning

för skada vid stadsplans genomförande. Där föreskrives att därest vid genomförande

av stadsplanområde, som varit avsett till allmän samfärdsel,

varder helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt

höj dläge, och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark

eller byggnad därå eller för den som har nyttjanderätt till marken eller

byggnaden eller för innehavare av servitut som vilar å marken, är staden

pliktig att ersätta skadan.

Frågans tidigare behandling

Riksdagen beslutade år 1962 en genomgripande omorganisation av väsentliga

delar av byggnadsstyrelsen och i samband därmed en kraftig

upprustning av styrelsens personella resurser. Se statsutskottets utlåtande

nr 99 år 1962. I den till grund för beslutet liggande propositionen nr 98

år 1962 lämnade chefen för kommunikationsdepartementet på s. 78 ff

en redogörelse för den tidigare behandlingen av frågan rörande planväsendets

organisation, vilken enligt departementschefen får ses som ett

delspörsmål i det omfattande problemkomplexet rörande organisationen

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

av samhällsplaneringen i vidaste bemärkelse. Departementschefen anförde

därefter på s. 81.

För egen del vill jag i förevarande sammanhang ytterligare betona de

snabba förändringarna av samhället, som föranledes av bl. a. befolkningsomflyttningarna,

den stigande levnadsstandarden, strukturomvandlingen

inom näringslivet och bilismens expansion. För att kunna tillgodose de

behov denna utveckling medför inom samhällsbyggandet, kräves varje

år avsevärda investeringar i anläggningar och byggnader. För att bl. a.

riskerna för felinvesteringar skall elimineras, måste vikten av en samordning

av verksamheten hos berörda statsorgan kraftigt understrykas.

En större sammanhållning i organisatoriskt avseende inom samhällsplaneringen

i vidsträckt bemärkelse ter sig därför såsom högst angelägen.

Såsom en första åtgärd i detta syfte föreslår jag i det följande vissa

ändringar beträffande det till byggnadsstyrelsen knutna rådet för översiktlig

planläggning. En lösning av problemet i hela dess vidd synes emellertid,

såvitt nu kan bedömas, icke kunna ernås utan ytterligare rätt vittgående

åtgärder. Vilka konkreta organisatoriska anordningar, som från

här antydda synpunkter bör vidtagas, kan självfallet inte avgöras törrän

en allsidig utredning av hithörande frågor verkställts. En sådan utredning

bör anförtros åt en i vanlig ordning tillkallad sakkunnigkommitté. Med

hänsyn till de invecklade frågekomplex det här gäller krävs emellertid en

ingående analys av problemställningarna samt ett klarläggande och angivande

av de närmare riktlinjerna för sakkunnigkommitténs arbete. Den

förberedande undersökning som sålunda erfordras synes mig lämpligen

böra uppdragas åt en särskild arbetsgrupp med företrädare för de närmast

berörda departementen.

I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om forskning på samhällsplaneringens

område. Sådan forskning har hittills bedrivits i förhållandevis

ringa omfattning och utan den samordning, som krävs för

ett rationellt och effektivt utnyttjande av resurserna. Under senare år har

behovet av eu intensifierad forskning på detta område blivit alltmer framträdande.

Med hänsyn härtill bör enligt min mening den nämnda sakkunnigkommittén

taga även denna fråga under bedömning.

Innan jag övergår till att närmare redogöra för mina förslag till omorganisation

av byggnadsstyrelsen vill jag framhålla, att jag härvid beaktar

den förestående utredningen om samhällsplaneringens organisation.

Vid omorganisationen av byggnadsstyrelsen föreslår jag sålunda, att planoch

byggnadsväsendet skall inordnas i styrelsen på sådant sätt, att förändringar

i styrelsens organisation i detta avseende skall kunna vidtagas

idan större olägenheter.

Om samhällsplaneringen uttalade departementschefen på s. 90 vidare:

Den nuvarande organisatoriska splittringen inom samhällsplaneringens

område motiverar enligt min uppfattning, såsom tidigare framhållits att

det till byggnadsstyrelsen knutna rådet för översiktlig planläggning j;es en

fastare form. Att eu utredning rörande den statliga organisationen av samhällsplaneringen

in. in. kommer alt tillsättas kan icke få utgöra något

hinder härför, eftersom eu ändrad organisation inom området kan beräknas

bli genomförd först efter ett flertal år. Jag biträder sålunda byggnadsstyrelseutredningens

förslag om inrättandet av byggnadsstyrelsens råd

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

för samhällsplanering. I rådet bör, liksom i dess nuvarande motsvarighet,

ingå representanter för arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristvrelsen, skolöverstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens råd för samhällsforskning, Svenska stadsförbundet

och Svenska landskommunernas förbund.

Beträffande det i motionerna omnämnda slutbetänkandet av byggnadsstyrelseutredningen

(SOU 1962: 37) må här återgivas den sammanfattning

av vad utredningen anfört om byggnadsstyrelsens planbyrå, som intagits

i årets statsverksproposition, Bil. S: Kommunikationsdepartementet

s. 195 f.

Planbyrån handlägger de ärenden, som berör bebyggelseplaneringen och

huvuddelen av de byggnadsärenden, vilka ankommer på styrelsen vid tilllämpning

av byggnadslagstiftningen. Ärendena fördelar sig i stort sett på

två huvudgrupper, varav en utgöres av råd, anvisningar, information, utrednings-

och utvecklingsarbete och allmänt samordnande uppgifter samt

en av remisser och jämförliga löpande ärenden.

Utredningen har funnit, att särskilt kraven på upplysning och rådgivning

inom byråns arbetsområde visar en kraftig och oavbruten stegring.

En i lämpliga former bedriven upplysningsverksamhet är ett av de verksammaste

medlen att skapa opinion för en högre planstandard och kring

samhällsplaneringens strävanden i övrigt. Av detta och andra skäl är det

därför angeläget, att byråns publikationsverksamhet i olika avseenden

bedrives mera effektivt än hittills. En annan allt väsentligare uppgift för

planbyrån är att samordna och övervaka den kommunala och regionala

planeringen.

Att inom byrån anställa tjänstemän inom alla de fackområden, som

beröres vid samhällsplaneringen, anser utredningen uteslutet. På byrån

bör däremot samlas de fackmän som kontinuerligt kräves för byråns arbetsuppgifter.

Det är angeläget, att byrån tillförsäkras ekonomiska möjligheter

att anlita fristående experter för att självständigt eller i samarbete

med byråns fasta personal lösa vissa utredningsuppgifter.

Chefen för kommunikationsdepartementet har i statsverkspropositionen

år 1963 Bil. 8 s. 220, i likhet med ett stort antal remissinstanser, ansett

planbyråns verksamhet vara av synnerligen stor betydelse och föreslagit

riksdagen att godkänna de av utredningen angivna riktlinjerna för byråns

verksamhet.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6 år 1963, vari statsutskottet

hemställde om bifall till propositionen, såvitt nu är i fråga, anförde utskottet

i anledning av väckta motioner.

I motionerna 1:242 och 11:284 har hemställts om viss ytterligare personalförstärkning

av planbyrån och ökade medel för utredningar samt

publikationstryck. I nu nämnda motioner samt i motionerna 1:494 och

11: 595 har understrukits behovet av ökad information till i första hand

kommunerna från byggnadsstyrelsens planbyrå. I sistnämnda motioner

har vidare framförts synpunkter på metodiken vid samhällsplaneringen.

Utskottet, som är medvetet om värdet av den ej obetydliga information

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963 7

som sker inom förevarande område, vill i anslutning härtill kraftigt understryka

angelägenheten av att byggnadsstyrelsen fortsättningsvis erhåller

de resurser för angivna verksamhet som den växande betydelsen

av effektiv samhällsplanering ger anledning till. I den mån åtgärder i

antydd riktning är motiverade redan under nästa budgetår torde styrelsen

inom ramen för tillgängliga medel kunna vidta sådana åtgärder för att

ge kommunerna ökad service i fråga om råd och anvisningar på ifrågavarande

område. Med hänsyn till det anförda anser sig utskottet ej kunna

biträda motionerna 1:242 och 11:284. Beträffande den vidare frågan

rörande samhällsplaneringen i stort kan utskottet i huvudsak ansluta

sig till de i motionerna I: 494 och II: 595 framförda synpunkterna rörande

behovet av översyn i vissa avseenden på ifrågavarande områden. Utskottet

vill i sammanhanget understryka vikten av att de i propositionen nr

98 till 1962 års riksdag aviserade undersökningarna rörande samhällsplaneringens

organisation snarast genomföres.

Den i motionerna berörda frågan om underställning av stadsplan jämlikt

26 § byggnadslagen har uppmärksammats av Kungl. Maj :t, som den

30 november 1962 uppdragit åt byggnadsstyrelsen, att inkomma med redogörelse

för hur de nya bestämmelserna härom har tillämpats. Sedan byggnadsstyrelsen

inhämtat och bearbetat uppgifter från länsarkitekterna har

byggnadsstyrelsen i skrivelse den 6 maj 1963 fullgjort sitt uppdrag och

därvid bl. a. anfört.

De nu inhämtade uppgifterna ger byggnadsstyrelsen anledning att starkt

ifrågasätta om bestämmelserna i 26 § byggnadslagen i praktiken tillämpats

på det sätt som varit avsett. Under år 1962 med dess ytterst forcerade utveckling

inom samhällsbyggandet, med en bostadsproduktion som i växande

omfattning varit inriktad på stora produktionsenheter och gruppbebyggelseprojekt,

har icke stort mer än i medeltal en stadsplan per län

ansetts vara av större omfattning eller eljest av större allmän betydelse.

Detta innebär enligt byggnadsstyrelsens mening en tolkning som knappast

kan anses stå i överensstämmelse med bestämmelsernas avfattning eller

verkliga syfte. I vart fall bedömer byggnadsstyrelsen det som uteslutet

att de centrala organen på grundval av ett så ringa antal ärenden i nämnvärd

omfattning skulle kunna påverka den praxis för planärendenas bedömning

som efter hand utbildas hos de olika länsstyrelserna.

I detta sammanhang anser sig byggnadsstyrelsen böra framhålla att

dess planbyrå särskilt under åren 1961 och 1962 liaft att vidkännas stark

personalavgång och nyrekryteringssvårigheter. Om styrelsen under denna

tid liaft att granska ett större antal stadsplaneärenden än som nu

varit fallet, skulle oundvikligen en viss fördröjning av planärendenas fastställelseprövning

ha blivit följden. Styrelsen vill understryka det otillfredsställande

i att ett förhållande av detta slag skall kunna åberopas som

argument mot en central prövning av planfrågorna, när en sådan från

andra synpunkter bedöms såsom angelägen. En viss förbättring i fråga

om planbyråns personalsituation bar emellertid på sistone kommit till

stånd.

I dagens läge — med snabb tillväxt av tätortsbefolkningen, fortgående

motorisering, stigande markvärden och ökat exploateringstryck -— blir bevakningen

av planteknisk och miljömässig standard en allt angelägnare

liihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 35

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

uppgift vid bebyggelseplaneringen. Detta kräver genomtänkta och såvitt

möjligt för hela landet samstämda bedömanden, vid vilka de centrala organens

medverkan icke lär kunna undvaras. Ytterst gäller det den självklara

angelägenheten att genom Kungl. Maj :ts beslut i betydelsefullare

planärenden ge stadga åt de principer som skall läggas till grund för det

framtida samhällsbyggandet.

Om en någorlunda enhetlig praxis skall kunna upprätthållas och om

planväsendet på olika nivåer skall kunna lämna den medverkan som den

snabbt fortgående samhällsutvecklingen påkallar är det emellertid icke

nog att flera planärenden hlir föremål för centralt avgörande. Av väsentlig

vikt är också att byggnadsstyrelsen i egenskap av centralt planorgan

får sådana resurser att styrelsen kan möta de krav på samordnande och

\ägledande insatser som särskilt i samband med planfrågornas förberedande

behandling inom kommunerna i ständigt stigande omfattning framträtt

under de senaste åren. Hittills vunna erfarenheter har klart ådagalagt

att en decentralisering av här åsyftat slag bör åtföljas av allmän

rådgivning, anvisningar och information från de centrala myndigheternas

sida. Med anledning av sina iakttagelser härvidlag har styrelsen tagit initiativ

till olika åtgärder för att bättre kunna tillgodose detta behov. I

vad planbyråns anslagsfrågor härav beröres avser styrelsen att återkomma

i samband med sina petitaframställningar för nästa budgetår.

I detta sammanhang må erinras om den 1959 tillsatta utredningen rörande

vissa bostadsfrågor, bostadsbyggnadsutredningen. Dess direktiv återfinnes

i 1960 års riksdagsberättelse s. 105 IT. Se vidare utredningens nedan

återgivna remissyttrande över nu ifrågavarande motioner.

b rågan om kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan

Ivungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten har såsom motionärerna

anmärkt utretts av 1. d. justitierådet Seve Ekberg. Betänkandet är publicerat

i SOU 1959:4. Prövningen av byggnadsmålen har utförligt behandlats

å s. 391—421.

Motionärerna har erinrat om att begäran om en översyn av byggnadslagstiftningen

i syfte att skapa större rättssäkerhet på detta område behandlades

av 1960 års riksdag i anledning av väckta motioner. Tredje

lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 16 år

1960 att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I utlåtandet

anförde utskottet.

Den nuvarande utvecklingen mot en allt starkare koncentration av bebyggelsen

till städer och andra tätorter innebär med nödvändighet att

samhället på bekostnad av den enskildes handlingsfrihet i ökad utsträckning

måste ingripa i samhällsbildningen i reglerande och samordnande

syfte. Konfliktsituationer, där samhällets och den enskildes intressen

icke låter sig förena, uppstår oftare och i alltmer varierande former. Det

är uppenbart, att dessa förhållanden ställer stora krav på en lagstiftning

som skall angiva riktlinjerna för den avvägning mellan allmän och enskild

rätt varom här blir fråga.

Motionärernas kritik emot byggnadslagstiftningen, i den utformning den

erhåller då de år 1959 beslutade ändringarna träder i kraft, avser såväl

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr .15 år 1963

reglernas utformning som deras sakliga innehåll. I förstnämnda hänseende

angriper motionärerna främst de allmänna bestämmelser, som anger

principerna för gränsdragningen mellan samhälleligt och enskilt intresse,

men synes också anse, att ersättningsreglerna icke fått en tillräckligt klar

och entydig form. Kritiken i sak riktar sig även den mot ersättningsbestämmelserna,

som enligt motionärerna icke i erforderlig utsträckning håller

den enskilde skadeslös för planmyndigheternas ingripanden. Slutligen

vänder sig motionärerna mot besvärsförfarandet och anser det böra övervägas,

huruvida icke den slutliga överprövningen av planärenden bör ankomma

på en särskild högsta planmyndighet.

I motionen göres gällande, att 1959 års lagstiftning icke inneburit någon

ändring i grunderna för tidigare gällande bestämmelser. Utskottet kan

icke helt dela denna uppfattning. Den decentralisering och förenkling i

förfarandet som nu genomförts måste i viss mån anses innebära nya förutsättningar

vid prövning av planfrågor. 1959 års reform innebar emellertid

också i vissa avseenden ganska ingripande ändringar i den äldre rättens

rent materiella innehåll. Frågan om den enskildes rätt var vid ärendets

behandling i riksdagen föremål för särskild uppmärksamhet. Tredje

lagutskottet anförde sålunda i sitt utlåtande (nr 26/1959) bl. a.

»Utskottet finner propositionens förenklingar och övriga ändringar av

byggnadslagstiftningen värdefulla. Reformen torde motsvara ett gammalt

och allmänt önskemål från såväl de byggandes som byggnadsmyndigheternas

sida. Propositionen synes för flertalet fall innebära en lycklig avvägning

mellan de motsatta intressen som dessa båda kategorier ofta företräder.

Reformen innebär att myndigheternas inflytande i vissa fall minskar

men i andra fall ökar. Förslaget är präglat av förståelse för de byggandes

svårigheter och en önskan alt så mycket som möjligt bistå dem i deras

lovvärda hantering. De band på den enskildes handlingsfrihet som

kvarstår eller nu tillkommit är av den beskaffenhet att de oavsett rådande

samhällsekonomiska värderingar på det stora hela taget får anses vara

oumbärliga i varje ordnat samhälle.»

Frågan huruvida de tidigare berörda allmänna stadgandena om avvägning

mellan allmänt och enskilt intresse är tillräckligt tydligt utformade

för att i möjligaste mån garantera en enhetlig tillämpning har på grund

av det nyss anförda kommit i ett delvis nytt läge. Om utredning i denna

del skall anses påkallad bör den i vart fall icke vidtagas förrän praktiska

erfarenheter vunnits av den beslutade men ännu ej ikraftträdda lagstiftningen.

Härtill kommer, att de genom lagändring den 5 juni 1953 införda

nya bestämmelserna i 44 och 45 §§ byggnadslagen, varigenom möjligheterna

avsevärt vidgats för stad eller kommun att lösa mark för att i saneringssyfte

genomföra större stadsplanering (zonexpropriation) först på

senare tid börjat mera allmänt utnyttjas. Någon möjlighet till en samlad

bedömning av dessa fall av ingripanden--som givetvis inrymmer ett stort

antal avvägningsfrågor av den art som här avses — föreligger därför knappast

ännu.

Behovet av nya regler om vidgad rätt till ersättning och av en ny form

för överprövning av planärenden är uppenbarligen i viss mån avhängigt

av frågan huruvida fog finnes för den kritik motionärerna framfört i de

hänseenden som här förut behandlats. Dessa frågor bör därför icke för sig

utredas. Motionens syfte i dessa delar måste därjämte anses innebära eu

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

genomgripande förändring av de grundläggande principerna i byggnadslagstiftningen.

Utskottet, som genom sitt ovannämnda utlåtande nr 26/

1959 får anses ha anslutit sig till dessa principer, kan därför icke tillstyrka

en sådan reform.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation hemställde sex av utskottets

ledamöter om bifall till motionärernas förslag. Reservanterna

framhöll bl. a.

Utskottet kan ansluta sig till motionärernas önskemål om en sådan utformning

av lagreglerna på förevarande område, att rättsskyddsbehovet i

största möjliga utsträckning kan tillgodoses. Även om avvägningen mellan

allmän och enskild rätt i planfrågor många gånger i sista hand måste

grundas på lämplighetsavgöranden, bör dock författningsbestämmelserna

så vitt möjligt är giva de tillämpade myndigheterna klar vägledning och

stöd för en objektiv och konsekvent rättstillämpning. Även efter ikraftträdandet

av de förra året beslutade lagändringarna kan byggnadslagstiftningen

icke sägas motsvara dessa önskemål. Den reformering av lagstiftningen

som då genomfördes hade som bekant till huvudsakligt syfte att

ernå ett enklare och snabbare förfarande i byggnadsärenden och icke att

tillmötesgå de nu aktualiserade önskemålen, ej heller att revidera själva

grunderna för lagstiftningen.

Motionerna

I motionerna kritiseras till en början efterkrigstidens byggnadsverksamhet.

Överexploatering och höghusbyggande utan hänsyn till landskapsbilden

och till tidigare befintliga stadsmiljöer har enligt motionärerna präglat

nyproduktionen. Strävandena att genom en forcerad byggnadsverksamhet

till varje pris söka avveckla bostadsbristen har i alltför hög grad

påverkat planeringen för byggandet. Den planeringsmetodik som förutsatts

i byggnadslagen har icke heller utnyttjats, och generalplanen har ej kommit

till avsedd användning. Sedan motionärerna vidare understrukit att

underlag saknats för en konsekvent parkeringspolitik anföres i motionerna:

Det kan också ifrågasättas, om icke de decentraliseringsåtgärder som

vidtogs i samband med 1960 års ändring av tidigare gällande byggnadslagstiftning

medverkat till bristerna i miljögestaltningen. I väsentligt större

utsträckning än vad som torde ha avsetts i lagstiftningen har nämligen

även betydelsefulla och omfattande stadsplaneförslag kommit att

fastställas av länsstyrelsen utan att den centralt granskande och samordnande

myndigheten byggnadsstyrelsen eller Kungl. Maj :t fått tillfälle

att bedöma planerna. Alldeles oavsett hur därmed må förhålla sig, måste

byggnadsstyrelsens resurser att verka vägledande och granskande på berörda

område anses klart otillräckliga.

Från statsmakternas sida har hittills inga praktiskt verksamma åtgärder

vidtagits för att påverka utvecklingen. Tvärtom har i de stadsplaneärenden,

som efter besvär underställts Kungl. Maj :ts prövning och i vilka

meningarna ofta brutit sig just i fråga om planens miljövärden, Kungl.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963 11

Maj :t undantagslöst gått emot byggnadsstyrelsens synpunkter. Även om

Kungl. Maj :t icke bör låta sig påverka av sådana i och för sig ovidkommande

synpunkter som att ett avgörande i motsatt riktning kan förväntas

få utomordentligt allvarliga konsekvenser för berörda företag eller kommuner,

är vi medvetna om att det trots allt ändå kan vara vanskligt att

helt bortse härifrån. Åtgärder för en bättre miljöutformning måste alltså

insättas på ett tidigare stadium av planeringsarbetet än då ärendet förts

till Kungl. Maj :ts prövning.

Kritiken mot den bristande miljögestaltningen har, såvitt vi kan finna,

hittills allenast föranlett Kungl. Maj :t att till bostadsbyggnadsutredningen,

för att tas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande, överlämna

en inom kommunikationsdepartementet upprättad, den 30 november

1962 dagtecknad promemoria angående behovet av vidgat underlag för

avvägning mellan höghusbebyggelse och annan form av bostadsbebyggelse.

De frågor vi här berört gäller emellertid icke avvägningen mellan höghusbebyggelse

och annan bebyggelse i och för sig utan har en betydligt mera

vittomfattande innebörd, nämligen själva bostadsmiljöns gestaltning oavsett

i vilka former bostäderna kommer att utföras.

Enligt vår mening är det icke längre möjligt att låta anstå med åtgärder

i syfte att förhindra en fortsatt utveckling av de tendenser på stadsbyggnadsområdet

som kommit till uttryck under de senaste årtiondena. En utredning

böra därför snarast tillsättas med uppgift att söka klarlägga vilka

åtgärder som bör eller kan vidtagas för att åstadkomma en ur trivsel- och

miljösynpunkt önskvärd bebyggelse i våra tätorter.

Motionärerna nämner i detta sammanhang betydelsen av en upprustning

av byggnadsstyrelsens planbyrå och berör 1960 års byggnadsstyrelseutrednings

slutbetänkande samt remissyttrandena häröver. Motionärerna

anför därefter:

Vi är medvetna om att det möter betydande svårigheter att precisera

vilka anspråk som skall tillgodoses för att en stads- och bostadsmiljö

skall kunna betecknas som god. Anvisningar rörande olika miljöfaktorers

betydelse torde emellertid under alla förhållanden kunna utarbetas och

läggas till grund för planläggningen ute i kommunerna. Det bör också

vara möjligt att ange de standardkrav i skilda hänseenden som detaljplanerna

bör uppfylla.

Det är icke osannolikt att en bättre miljögestaltning skulle kunna åstadkommas,

därest anvisningar kunde utarbetas för den kommunala planeringen,

försedda med sådan rättsverkan att ett frångående av dessa skulle

medföra att det definitiva avgörandet av stadsplaneärendet icke finge ske

hos länsstyrelsen utan av Kungl. Maj :t. Härigenom skulle garantier skapas

för ett hänsynstagande till olika miljöfaktorer utan att fördenskull utvecklingen

på området behövde låsas.

I motionerna framhålles betydelsen av att byggnadsstyrelsen ges en

sådan auktoritet att den verkligen framstår som den centrala myndigheten

på byggnadsområdet.

Motionärerna tar vidare upp de konsekvenser ur rättsskyddssynpunkt

som uppkommer vid de olika planeringsinstrumentens utnyttjande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

Den grundläggande principen i byggnadslagens § 4 att vid planläggning

»såväl allmänna som enskilda intressen skola tillbörligen beaktas» lämnar

icke tillräcklig vägledning för vare sig myndigheterna eller den enskilde.

Bristen på klara lagregler har lett till subjektiva och icke sällan godtyckliga

avgöranden.

I de olta förekommande fall då den enskilde förorsakas skada eller

hans äganderätt i ett eller annat hänseende urholkas genom planeringsåtgärderna

föreligger också oklarhet om ersättningsreglernas faktiska innehåll.

Byggnadslagens nu avsedda brister i rättssäkerhetshänseende får

genom dess centrala ställning betydelse även på näraliggande rättsområden

i det att byggnadslagens regler ofta tas till mönster vid tillkomsten av

nya lagar. Inte minst gäller detta i fråga om ersättningsreglerna.

Här berörda problem har under de senaste åren fått ökad aktualitet genom

att översiktsplaneringen inom kommunerna företrädesvis sker genom

generalplaner, som icke fastställes eller genom planer av helt annan typ,

vilka icke regleras i byggnadslagstiftningen.

Konsekvenserna av sådan översiktsplanering har trots avsaknaden av

egentliga rättsverkningar ibland blivit påtagliga för enskilda markägare.

Om i ett generalplaneförslag anges att en ny stor trafikled skall genomkorsa

exempelvis ett villaområde, kommer de av planen berörda villaägarna

att försättas i en besvärande situation. Tämligen omgående sedan

planförslaget offentliggjorts visar det sig nämligen, att villornas värden

sjunker katastrofalt. I åtskilliga fall blir villorna helt enkelt osäljbara.

Det är uppenbart att intresse saknas att köpa eller placera lån i villor som

— av allt att döma — måste offras vid ett kommande trafikbygge.

Motionärerna påpekar att vid sidan av de planinstitut för översiktsplanering,

som finns reglerade i byggnadslagstiftningen, vuxit upp delvis

nya och i lag oreglerade planformer såsom s. k. dispositionsplaner,

trafikledsplaner, parkeringsplaner eller s. k. zonplaner för differentiering

av innerstadens bebyggelse. Enligt motionärerna kan en tomt inköpt för

att bebyggas med kontor »över en natt» förlora i värde om av zonplaneförslag

framgår att å tomten sannolikt endast bostadshus får byggas.

Enligt vår mening kan det icke utan vidare anses till fyllest att enskilda

markägare genom kommunens planeringsåtgärder förorsakas skador och

förluster, för vilka de icke har möjligheter att hållas skadeslösa av kommunen.

Den omständigheten att planerna säges sakna rättsverkningar

spelar härvidlag ingen avgörande roll. Ehuru vi således anser alt översiktsplaneringen

har ett stort värde och att åtgärder om möjligt bör vidtagas

för att få en mer effektiv dylik planering, anser vi dels att formerna för

denna planering bör vara reglerad i lag och att således nya planinstitut

icke får komma till användning utan särskilt sanktionerande, dels att de

faktiska verkningarna av denna översiktsplanering måtte bliva föremål

för närmare studium, varvid det bör övervägas att åtminstone i vissa fall

låta markägare, som förorsakas skada, få denna ersatt utav kommunen.

De ändringar i byggnadslagstiftningen som gjordes år 1960 hade till huvudsakligt

syfte att ernå ett enklare och snabbare förfarande i byggnadsärenden.

Rättssäkerhetsfrågorna och de materiellt-rättsliga reglerna om

förhållandet mellan kommunen och den enskilde blev däremot icke före
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

mål för någon mer genomgripande översyn. Att så sker snarast möjligt är

emellertid angeläget inte minst med hänsyn till att kommunernas åtgärder

på planeringsområdet — som ovan erinrats — under senare år fått en helt

annan omfattning än vid tillkomsten av gällande byggnadslag.

Det må erinras om att krav i sådan riktning framfördes i motioner vid

1960 års riksdag (I: 130 och II: 150). Motionerna avvisades emellertid

av riksdagen under motivering bl. a. att praktiska erfarenheter ännu icke

vunnits av den beslutade men då ej ikraftträdda byggnadslagstiftningen.

Eftersom icke heller det år 1953 införda zonexpropriationsinstitutet fått

en mera allmän tillämpning, saknades möjligheter till en samlad bedömning

av sådana fall av ingripanden.

Underlaget för en utredning i nyssnämnda hänseenden är i dag väsentligt

mer omfattande än år 1960. Då enligt min mening en utredning snarast

bör komma till stånd rörande möjligheterna att bl. a. genom ändrad

byggnadslagstiftning påverka byggnadsproduktionen på sådant sätt, att

en fortsatt bristfällig miljögestaltning förebygges, torde det vara lämpligt

att samtidigt underkasta lagstiftningen granskning även med hänsyn till

de rättsskyddsintressen som jag här ovan berört.

Ett tidigare i riksdagen väckt förslag om inrättande av en fristående

högsta planmyndighet bör enligt min mening därvid särskilt uppmärksammas.

Den nuvarande ordningen, enligt vilken Kungl. Maj :t i statsrådet

är sista instans vid klagan över beslut i stadsplaneärenden, kan icke anses

tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt, något som för övrigt

har fastslagits i en offentlig utredning om kompetensfördelningen av administrativa

besvärsmål mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten

(SOU 1959: 4).

Remissyttrandena

Av remissorganen tillstyrker Svea hovrätt, medicinalstyrelsen och Sveriges

fastighetsägareförbund den föreslagna utredningen. Hovrätten har

emellertid i sitt yttrande i huvudsak endast berört frågan om rättssäkerhet

på byggnadslagstiftningens område, medan medicinalstyrelsen uppehållit

sig vid problemet om en ur trivsel- och miljösynpunkt önskvärd bebyggelse.

Bvggnadsstyrelsen finner det vara av intresse att de i motionerna avhandlade

frågorna ägnas uppmärksamhet men ifrågasätter om en särskild

utredning är påkallad. Övriga remissinstanser har avstyrkt motionerna.

Inom Svenska stadsförbundet har emellertid en minoritet anmält avvikande

mening.

Svea hovrätt tar i sitt yttrande upp några typfall av påstådda eller tänkbara

missförhållanden för den enskilde markägaren.

1. I motionerna har påpekats att kommunernas översiktliga planering

oftast sker i sådana former att ingen rättsverkan följer (ej fastställd generalplan

eller helt oreglerade planformer). Ett sådant tillvägagångssätt

måste utan tvekan många gånger vara otillfredsställande, sett ur den

enskilde fastighetsägarens synpunkt. De faktiska negativa verkningarna

för honom blir lätt så påfallande att möjlighet till kompensation genom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

inlösen eller ersättning ter sig rimlig (man kan ju här icke gärna, såsom

skett i fråga om stadsplaner, presumera att nackdelarna motvägs av fördelar).

Ett typexempel föreligger, när enligt en icke fastställd generalplan

en tänkt trafikled dragés fram över en villafastighet, vars ägare blir i

sin tjänst förflyttad till annan ort och därför behöver sälja fastigheten.

Enligt gällande regler har han ingen möjlighet att få kompensation för

den värdeminskning planen medför.

För en omprövning av generalplaneinstitutets verkningar talar även det

förhållandet att kommunerna, i strid med vad som antogs vid byggnadslagens

tillkomst, endast i några få fall begärt fastställelse av antagen generalplan.

2. Byggnadsförbud som blivit en följd av stadsplaneförslag har i väntan

på förslagets slutliga behandling emellanåt kommit att gälla under åtskilliga

år. Detta bär, sägs det, lagt hämsko på byggnadsverksamheten och

skapat osäkerhet på fastighetsmarknaden med resultat att fastighetsbestånd

förslummats och förluster lidits. Rätt att fordra inlösen eller ersättning

föreligger icke och de faktiska möjligheterna till dispens från byggnadsförbudet

torde ofta vara mycket små.

3. Genom hot att i stadsplan lägga ut område såsom park eller liknande

kan kommun till underpris köpa mark, vilken i verkligheten är avsedd

till tätbebyggelse.

4. Kommun antager i motsvarande syfte som i fall 3 stadsplan, där visst

område utlagts till park. Sedan området härefter förvärvats av kommunen,

utlägges med ändring av stadsplanen området till kvartersmark.

5. Kommun åsätter i stadsplan viss kvartersmark ett relativt lågt exploateringstal.

Sedan marken förvärvats av kommunalt bostadsföretag, ändras

stadsplanen och exploateringstalet höjs.

I fallen 4 och 5 anses den tidigare fastighetsägaren liksom i fall 3 otillbörligen

lida förfång genom att han får avstå mark till alltför lågt pris.

6. Industri- eller trafikområde utlägges intill egnahemsbebyggelse. Trivseln

minskar och villorna sjunker starkt i värde. Ingen rätt till kompensation

finns. Härmed kan jämföras fall när byggnadsnämnd enbart genom

dispensgivning tillåter anordnande av parkeringsplats på grönområde

inom villabebyggelse.

Det kan icke utan vidare sägas att kritik av här antytt slag saknar

grund och att inga avhjälpbara missförhållanden existerar. Skäl föreligger

att undersöka om man genom författningsändringar och andra åtgärder

kan minska utrymmet för missnöje.

Vad som kan behöva göras skall icke diskuteras närmare i detta sammanhang.

Här kan endast lämnas några allmänna synpunkter.

Det är angeläget att så överskådligt som möjligt precisera de inskränkningar

i förfoganderätten som en markägare är skyldig att tåla utan kompensation

samt genom föreskrifter och anvisningar åstadkomma enhetlig

praxis i fråga om den hänsyn som myndigheterna skall taga till enskilda intressen.

Det är önskvärt att undvika täta ändringar av planbestämmelser. En

fastighetsägare bör ha viss garanti för att han skall kunna på relativt lång

sikt planera användningen av sin fastighet.

Det är likaså önskvärt att undvika långa dröjsmål med planers antagande

och fastställande.

Reglerna om när markägare skall kunna kräva inlösen eller ersättning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

15

bör överses. Ovan har framhållits situationen vid ej fastställda generalplaner.

Vidare bör uppmärksammas avsaknaden beträffande mark avsedd

till enskilt bebyggande av rätt till ersättning för skada orsakad av stadsplans

tillkomst och ändring samt den starkt begränsade skadeståndsrätten

vid stadsplans genomförande (75 § byggnadslagen).

Hovrätten anför vidare att förslaget om inrättandet av en fristående

högsta planmyndighet bör beaktas. Slutligen erinrar hovrätten om de

problem som sammanhänger med byggnadslagstiftningens inverkan på

fastigheternas värden och anser att dessa bör behandlas av expropriationsutredningen.

Medicinalstyrelsen anmärker att styrelsen tidigare, bland annat i yttranden

över de av 1960 års byggnadsutredning avgivna betänkandena rörande

byggnadsstyrelsens organisation samt arbetsuppgifter och personalorganisation,

tagit ställning till de i motionerna berörda frågorna. Medicinalstyrelsen

har därvid erinrat om betydelsen av att mentalhygieniska

och socialmedicinska faktorer beaktas vid vår samhällsplanering. Mot

bakgrunden av sitt tidigare ställningstagande vill medicinalstyrelsen understryka

vad motionärerna anfört angående angelägenheten av att snarast

klarlägga vilka åtgärder som kan eller bör vidtagas för att åstadkomma

en ur trivsel- och miljösynpunkt önskvärd bebyggelse. Medicinalstyrelsen

finner väsentliga hälsovårdsintressen beröras av samhällsplaneringen,

vilka även de motiverar en utredning enligt det i motionerna framförda

förslaget.

Sveriges fastighetsägareförbund instämmer i allt väsentligt beträffande

motionärernas uttalanden om planväsendet. Vad gäller rättsskyddssynpunkterna

uttalas att den enskildes rättsliga ställning skall, så långt möjligt

är, tryggas i all samhällsplaneringsverksamhet. Avslutningsvis anför

fastighetsägareförbundet följande såsom skäl för sin tillstyrkan av motionerna.

En kontinuerligt bedriven översiktlig planering i generalplanens form

bör i sig inrymma alla de översiktliga aspekterna på samhällsbyggandet,

som är erforderliga, och därigenom utesluta s. k. oreglerade specialplaner

av skilda slag. Men det kräves givetvis då också, att kommunerna ägnar

erforderlig uppmärksamhet åt och anslår tillräckliga medel för planeringens

ändamålsenliga och kontinuerliga bedrivande. Erfarenheterna synes

ge vid handen, att gällande lagstiftning här icke är tillfyllest. Det ligger

naturligen nära till hands, att andraga bristen på tekniker som skäl för

eftersatt planering från kommunernas sida. Emellertid synes denna brist

i förevarande sammanhang endast ha sekundär betydelse. Det fordras

tekniker även för s. k. oreglcrad planering. I själva verket torde det förhålla

sig så, att det ur kommunal synpunkt ibland framstår som gynnsamt

att slippa ta definitiv ställning och därmed binda sig för ekonomiska

konsekvenser. Detta i förening med obenägenheten alt hålla de översiktliga

planfrågorna levande, är sannolikt det avgörande skälet till det »flytande

tillståndet» på generalplaneområdet över huvud taget.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

Byggnadsstyrelsen biträder helt motionärernas uppfattning om den stora

betydelsen av att miljöfrågorna ägnas erforderlig uppmärksamhet vid

samhällsbyggandet. I och med att byggnadsstyrelsens planbyrå erhåller

ökade resurser räknar byggnadsstyrelsen med att på olika sätt bl. a.

genom en intensifierad rådgivning och information kunna öka sina insatser

på detta område. Byggnadsstyrelsen framhåller det önskvärda i att

fastställelseprövningen av sådana planärenden, där miljöfrågorna kan

vara särskilt ömtåliga, i större utsträckning än vad som för närvarande

är fallet sker hos Kungl. Maj :t. Byggnadsstyrelsen får då såsom centralt

plan- och remissorgan regelmässigt tillfälle att framföra sina synpunkter.

I yttrandet behandlas spörsmålet om sådana översiktliga utredningar vilka

ej i allo följer byggnadslagens former men dock enligt byggnadsstyrelsen

många gånger utgör ett värdefullt och nödvändigt led i den fortsatta översiktsplaneringen.

Byggnadsstyrelsen fortsätter.

Det är givetvis av största betydelse för markägare m. fl. intressenter,

att de på ett så tidigt stadium som möjligt kan få kännedom om vilken

markanvändning som i framtiden kan påräknas för olika delar av ett

samhällsområde. Ehuru styrelsen ej är helt främmande för tanken, att

markägare till följd av dylik planering kan tillfogas sådan skada att det

i och för sig vore rimligt att ersättning härför i någon form kunde utgå,

synes å andra sidan böra framhållas att det vanligen måste ligga i markägarnas

eget intresse att överdrivna förväntningar beträffande exploateringsmöjligheterna

förhindras uppkomma. Såsom motionärerna själva

framhållit saknar planer av här avsett slag egentliga rättsverkningar, vilket

innebär att de icke föranleder några omedelbara följder för markägarna.

Givetvis är det i hög grad angeläget att de utredningar varom här är fråga

grundas på så fullständigt och allsidigt utredningsmaterial som möjligt

samt att planeringsarbetet bedrives med den oväld och objektivitet som

måste prägla allt handhavande av kommunernas planfrågor. Önskvärt är att

planarbetet så långt som möjligt sker offentligt så att de aktuella problemen

i tid kan bli föremål för en fri och öppen debatt.

Därest en utredning skall ske, vilket byggnadsstyrelsen ifrågasätter,

synes det ligga nära till hands att den anförtros åt den sakkunnigkommitté,

som enligt departementschefens uttalande i propositionen nr 98 år

1962 angående omorganisation av byggnadsstyrelsen in. in. (se ovan) kan

förväntas komma att tillsättas för att verkställa en allsidig utredning av

planväsendet och dess organisationsproblem.

Bostadsstyrelsen har begränsat sitt yttrande till de delar av motionen

där åtgärder diskuteras för att vinna en bättre miljögestaltning än för närvarande

inom bostadsbyggandet. Bostadsstyrelsen delar motionärernas uppfattning

att kraven på en god, yttre bostadsmiljö inte sällan har åsidosatts,

bl. a. genom ett alltför hårt utnyttjande av marken, och att situationen

har förvärrats ytterligare genom bristen på kvalificerade stadsplanearkitekter

och tekniker. Bostadsstyrelsen håller före att man genom

en intensifiering av bostadsforskningen kan åstadkomma det ständigt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

ökande kunskapsunderlag, som är nödvändigt för miljöplanerarna. Med

hänsyn till den pågående bostadsbyggnadsutredningens uppgifter och befogenheter

föreslår emellertid bostadsstyrelsen att motionerna, såvitt de behandlats

av bostadsstyrelsen, icke måtte föranleda någon åtgärd.

Överståthållarämbetet går i sitt yttrande in på spörsmålet om åtgärder

för att förhindra att av de kommunala myndigheterna gjorda förberedelser

för en bebyggelses genomförande fortskridit så långt att den prövning,

som ankommer på statlig myndighet, kan påverkas därav.

Här föreligger onekligen ett svårlöst problem. Starka skäl tala för att

en central statsmyndighet gives möjlighet att på ett tidigt stadium öva inflytande

på planläggningsarbetet. Närmast bör här byggnadsstyrelsen komma

i fråga. En förstärkning av byggnadsstyrelsens planbyrå, på sätt förordats

i motionerna, lärer emellertid icke i och för sig garantera, att miljösynpunkterna

givas ett större utrymme; i sista hand avgörande för utvecklingen

är självfallet den ståndpunkt Kungl. Maj :t vid prövning av underställda

stadsplaner finner böra intagas till de vanskliga avvägningsproblem,

om vilka merendels är fråga. En permanent tillgång till lämpliga arbetskrafter

inom byggnadsstyrelsen torde dock öka styrelsens möjligheter att ge

vägledning åt kommunerna under det förberedande planarbetet, då förutsättningarna

för att påverka planernas utformning äro gynnsammare än vid

fastställelseprövningen.

Byggnadsstyrelsen har genom statsmakternas beslut år 1961 och 1962

undergått en väsentlig omorganisation, därvid en betydande utökning av

dess personal beslutats. Att redan nu och innan resultatet härav, såvitt avser

nu förevarande spörsmål, visat sig upptaga frågan om en ytterligare

utökning av byggnadsstyrelsens arbetskrafter anser överståthållarämbetet

ej lämpligt.

Överståthållarämbetet behandlar därefter motionärernas hemställan för

att åstadkomma en ökad rättssäkerhet.

Vidkommande härefter frågan om rättsskyddet vid översiktsplanering

betvivlar överståthållarämbetet icke, att fastighetsägare och andra stundom

kunna åsamkas olägenhet och skada genom sådan planläggning, som ej

fullföljes till fastställelse. Hur därvid framlagda planer betecknas torde

i detta sammanhang vara av mindre betydelse. Emellertid kan mot de av

motionärerna anförda betänkligheterna framhållas, att jämväl stora fördelar

kunna vinnas genom att, på sätt nuvarande lagstiftning accepterat,

exempelvis generalplan utställes till granskning, ehuru den, på grund av

för området redan gällande stadsplaner eller av annan orsak, icke drives

längre än till ett antagande av den kommunala myndigheten. Under och

efter utställningen kunna mer ändamålsenliga alternativförslag framkomma,

vartill kommer att kännedom om myndigheternas planläggning dock

måste vara till fördel för fastighetsägarna. Skulle en kommun behöva

riskera ersättningskrav redan efter ett antagande av t. ex. en generalplan,

föreligger risk, att den synnerligen önskvärda översiktsplaneringen inskränkes

eller i vart fall, att kommunen genom framtvingad markinlösen

bleve alltför bunden vid framlagda förslag.

överståthållarämbetet förklarar sig avslutningsvis icke berett alt för

närvarande förorda utredning av berörda spörsmål.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

Ej heller bostadsbyggnadsutredningen finner det angeläget att en särskild

utredning tillkallas för de i motionerna upptagna frågorna samt

anför.

De synpunkter, som i motionerna anlägges på frågan om bostadsmiljöns

utformning och som åberopas såsom motiv för tillkallandet av en

särskild utredning, överensstämmer delvis med de direktiv som bostadsbyggnadsutredningen

arbetar efter. Bostadsbyggnadsutredningen kommer

i sitt huvudbetänkande, som avses överlämnas 1963, att utförligt behandla

dessa miljöfrågor och ansvarsfördelningen för bevakningen därav som

väsentliga problem för den framtida bostadsstandarden. De speciella frågor,

som förknippas med valet av hustyper för bostadsproduktion, behandlas

i ett delbetänkande som avses föreligga 1963.

Sambandet mellan bostadsförsörjningsplanering och övrig översiktlig,

kommunal bebyggelseplanering behandlas f. n. inom bostadsbyggnadsutredningen,

bl. a. genom en omfattande kommunenkät och genom en av

bostadsstyrelsen ledd försöksverksamhet i tre län. Resultaten av dessa

studier avses även redovisas 1964. De rättssäkerhetsfrågor som diskuteras

i motionerna kommer därvid icke att behandlas.

Hyresgästernas riksförbund delar den uppfattningen, att ökad uppmärksamhet

bör ägnas åt bostadsområdenas miljömässiga utformning, och vill

icke bestrida att vissa brister i detta hänseende vidlåder en del av de senaste

årens nyproduktion. Hyresgästernas riksförbund menar emellertid

att motionärernas beskrivning av 1950-talets byggande innehåller våldsamma

överdrifter.

De med hänsyn till exploateringsgrad och god bostadsmiljö mindre tillfredsställande

byggnadsföretag, som obestridligen tillkommit, är emellertid

oftast resultatet av kommunernas brist på egen tomtmark, vilket givit

upphov till markspekulation och krav från fastighetsägares och byggherrars

sida på hög utnyttjandegrad, omöjliggörande tillfredsställande stadsplanelösningar.

Den skildring motionärerna ger av vad som inträffar med tomtvärdena

i de fall, där en ny, stor trafikled skall genomkorsa exempelvis ett villaområde,

är enligt all erfarenhet i hög grad missvisande. Varje aktivitet

från samhällets sida på planområdet utgör ett incitament för markinnehavare

att spekulera i förväntningsvinster. Förbundet känner intet fall,

där den av motionärerna beskrivna åtgärden lett till fallande försäljningspriser

på fastigheter.

Tvärtemot vad motionärerna gör gällande, anser förbundet att markägarens

ställning är alltför stark och att exempelvis lagen om expropriation

på ett otillfredsställande sätt gynnar uppenbara spekulativa intressen.

Den våldsamma stegringen av markvärdena och de härigenom höjda byggnads-

och hyreskostnaderna påkallar sålunda åtgärder av helt annat slag än

de av motionärerna föreslagna.

Hyresgästernas riksförbund avstyrker bestämt motionerna.

Även Svenska landskommunernas förbund avstyrker motionerna och anför

till stöd härför.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

19

De problemställningar, som behandlas i motionerna, berör dels hela det

fält som brukar benämnas samhällsplanering, dels också planeringsåtgärdernas

rättsverkningar.

Vissa av de aktualiserade frågorna är redan under utredning hos olika

statliga kommittéer och andra är föremål för närmare undersökningar

främst vid Statens institut för byggnadsforskning. I åter andra fall tilllämpas

sedan förhållandevis kort tid en ny lagstiftning betr. vilken ytterligare

erfarenhet bör erhållas, innan nya utredningar igångsättes.

Svenska stadsförbundet anser att motionärerna ej ger någon fullständig

och i allo rättvisande bild av den expansiva utveckling som ägt rum på

bostadsområdet under efterkrigstiden och vars viktigaste resultat trots

allt är en genomgripande förbättring av den svenska boendestandarden.

Stadsförbundet anser att motionärerna i denna del knappast når fram till

problemens kärna.

De önskade resultaten är en planläggning av tätorternas bebyggelse,

som verkligen beaktar den fortskridande, expansiva utvecklingens krav

på hög standard och god miljögestaltning, samt konkreta program för

markanskaffning och bostadsproduktion, som svarar mot en snabbt stigande

efterfrågan och betalningskraft. För att uppnå dessa mål torde det

i själva verket främst erfordras åtgärder av en annan karaktär än förstärkningar

av den statliga kontrollapparaten och ett utbyggt system av

anvisningar och normer för detaljplaneringen.

Stadsförbundet nämner därvid bl. a. hur kommunerna skall beredas

praktiska resurser att driva en så förutseende planerings- och markpolitik,

som utvecklingen kräver. Beträffande dessa frågor uttalar stadsförbundet

avslutningsvis.

Man bör kunna räkna med att miljö- och funktionsproblemen blir bättre

klarlagda genom den pågående bostadsbyggnadsutredningen. Möjligheterna

att komma till rätta med dem enligt de i motionerna angivna riktlinjerna,

d. v. s. genom en strängare normgivning och övervakning av

den kommunala planeringen, bedömer styrelsen vara relativt små. I den

mån man vill pröva dessa vägar torde den utredning som erfordras icke

vara en utredning om formerna utan snarare om hur långt det över huvud

taget kunde vara möjligt att stödja och styra planläggningen av tätorternas

bebyggelseutveckling genom generella normer.

De i motionerna aktualiserade ersättningsfrågorna tillhör ett komplicerat

och ofta diskuterat problemkomplex. Stadsförbundet har därför i

sitt yttrande närmare behandlat dessa spörsmål.

I ett samhälle pågår oberoende av all offentlig planläggning ständigt

processer, som kan innebära att värdet på mark förändras uppåt eller nedåt.

Oftast kan man i god tid förutse förändringarna; det är i första hand

inte de etablerade markvärdena utan de s. k. förväntningsvärdena som stiger

eller sjunker. Generalplaner, stadsplaner och byggnadsplaner enligt

byggnadslagens regler liksom också andra dispositionsplaner, vägplaner,

bostadsbyggnadsprogram eller principbeslut av skilda slag angående sam
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1!)63

hällets utbyggnad och förändringar i samhällsapparaten påverkar i vissa

fall värdeutvecklingen. I andra fall bekräftar de endast förändringar som

redan håller på att ske. I växande samhällen är det ojämförligt vanligast

att markvärdena stiger, men naturligtvis förekommer det också att markvärden

sjunker temporärt eller varaktigt, exempelvis när vissa delar av

ett samhälle utvecklas snabbt, medan andra stagnerar eller går tillbaka.

Lokalt kan förändringar av markvärden uppåt eller nedåt uppkomma genom

lokaliseringen av trafikanläggningar, centra, störande industri etc.

Motionärerna har självfallet inte kunnat ange mera preciserat hur långt

möjligheterna till en mera obunden översiktlig framtidsplanering skulle

begränsas. Tar man ersättningsproblemet som utgångspunkt kan det emellertid

framhållas, att först på basis av en fastställd plan kan det konstateras

huruvida och till vilken grad en antagen översiktsplans anvisningar

verkligen i det särskilda fallet blir fullföljda. Likaså erfordras i allmänhet

den fastställda planen, vanligen en detaljplan, för att det skall vara

möjligt att pröva om markägaren har lidit sådan skada att ersättning från

kommunen bör utgå.

Men även om man bortser från dessa praktiska komplikationer, torde

det framgå redan av det ovan sagda, att de ersättningsproblem som motionärerna

aktualiserat, principiellt sett är mycket intrikata. Det bör först

erinras om att byggnadslagstiftningen generellt sett intar en restriktiv

hållning till ersättningsfrågor av den här ifrågavarande karaktären. Oberoende

därav kan det självfallet inte föreligga någon skyldighet för samhället

att ersätta eu markägare för förluster som i själva verket inte beror

på den av samhället antagna planen utan helt eller delvis på en allmän

utveckling, som planen återspeglar eller vars rimliga krav den förutser

och beaktar. Att hålla isär effekterna av en sådan allmän utveckling från

andra verkningar av den kommunala planen måste i många fall vara mycket

svårt. Och även när samhällets planläggning påtagligt styr och förändrar

utvecklingen kan det vara utomordentligt vanskligt att fastställa

skadestånd enbart på basis av den översiktliga planläggningen. Så länge

det är fråga om översiktsplanerna ligger det nämligen i planläggningens

natur att man bör räkna med regelbundet återkommande revisioner av

dem. Gällande rättsregler ålägger kommunen ersättnings- eller inlösensskyldighet

i vissa fall, där sambandet mellan påtaglig minskning av att

redan etablerat värde och ändrad planläggning är klart ådagalagt genom

en plan som fastställts eller skall fastställas och alltså är avsedd att ovillkorligen

lända till efterrättelse. Kravet på utvidgning av ersättningsreglerna

att i viss utsträckning gälla även för planer, som ej fastställts, skulle

komma i konflikt med önskemålen att stadsbyggnadsplaneringen, för

att stödja en god miljöutveckling, skall vara långsiktig och expansiv. En

sådan planläggning kräver nödvändigtvis största möjliga flexibilitet. Den

bör så långt möjligt hålla öppet för alternativa lösningar och man hör

räkna med relativt täta översyner och bearbetningar av planerna. Det

skulle inte vara ändamålsenligt att göra en sådan planläggning strängt

formbunden. Som underlag för ersättningsanspråk från markägare kan

den över huvud taget knappast tjäna, eftersom senare revisioner av planläggningen

kunde leda till att beviljade skadestånd i själva verket aldrig

borde ha utbetalats. I ett skede då man önskar sig en ökad planeringsaktivitet

från kommunernas sida vore det självfallet föga lyckligt att in
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

skränka på den frihet att planera för framtidsntvecklingen i de för varje

särskilt fall lämpligaste formerna, som nu har stöd i en mycket gammal

praxis. Att med nya formföreskrifter och regler om ersättning till markägare

komplicera planeringsprocednren och öka riskerna för skadeståndsanspråk

från sådana som genom planläggningen kunde anse sig missgynnade

torde böra ifrågakomma endast om allvarliga vådor på grund av de

nu tillämpade reglerna skulle kunna påvisas. De olägenheter som motionärerna

åberopat synes emellertid inte vara av sådan art att man skulle

undgå dem genom ändrade formella regler.

Över huvud taget torde det, såvitt förbundsstyrelsen kunnat finna, inte

vara realistiskt att tänka sig att all kommunal planering skulle vara förbunden

med sådana rättsverkningar, att ersättningsanspråk kunde resas

på grund av dess beräknade verkningar för mark i enskild ägo. Inte ens

när den förberedande planläggningen konkretiseras i fastställda planer är

dessa enligt byggnadslagstiftningen förbundna med ovillkorliga garantier

mot värdeminskning å mark. Vad motionärerna inte tillräckligt beaktat

är väl i själva verket att ägandet av mark naturligen måste innebära ett

visst mått av risktagande.

Stadsförbundet ställer sig tveksamt till möjligheterna att genom nya regler

i byggnadslagstiftningen skapa utbyggda garantier mot skada och förlust

å enskild mark genom samhällets planeringsåtgärder.

Fyra reservanter i stadsförbundet anser att förslaget om genom byggnadsstyrelsens

försorg utarbetade normer till ledning för kommunernas

planering bör utredas. Reservanterna har därjämte uttalat att den enskildes

rättssäkerhet är en angelägenhet av sådan vikt att det problemkomplex

motionärerna aktualiserat förtjänar att förutsättningslöst utredas.

Utskottet

I motionerna hemställes om utredning såväl för att vinna en bättre miljögestaltning

än för närvarande inom bostadsbyggandet som för att åstadkomma

en ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område.

I förstnämnda hänseende kritiserar motionärerna efterkrigstidens byggnadsverksamhet

och anför att överexploatering och höghusbebyggelse präglat

nyproduktionen. Motionärerna anser att den i byggnadslagen förutsatta

planeringsmetodiken icke har utnyttjats, att generalplanen ej kommit till

avsedd användning och att betydelsefulla och omfattande stadsplaneförslag

kommit att fastställas av länsstyrelsen ntan att Kungl. Maj :t eller byggnadsstyrelsen

fått tillfälle alt bedöma planerna. Byggnadsstyrelsens resurser att

verka vägledande och granskande på detta område är enligt motionerna

klart otillräckliga och det framhålles betydelsen av att särskilt styrelsens

planbyrå förstärkes. Motionärerna finner det icke osannolikt att en bättre

miljögestaltning skulle kunna ernås, om anvisningar kunde utarbetas för

den kommunala planeringen, försedda med sådan rättsverkan att ett från
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

gående av dessa skulle medföra att det definitiva avgörandet av stadsplaneärendet

skulle ske hos Kungl. Maj :t Enligt motionärernas mening är det

icke längre möjligt att låta anstå med åtgärder i syfte att förhindra en fortsatt

utveckling av de tendenser på stadsbyggnadsområdet, som kommit till

uttryck under de senaste årtiondena. I motionerna hemställes därför om en

utredning med uppgift att söka klarlägga vilka åtgärder som bör eller kan

vidtagas för att åstadkomma en ur trivsel- och miljösynpunkt önskvärd bebyggelse

i våra tätorter.

Utskottet vill till en början i likhet med motionärerna och remissinstanserna

understryka betydelsen av att miljöfrågorna ägnas erforderlig uppmärksamhet

vid samliällsbyggandet. Det är självfallet av stort allmänt intresse

att dessa viktiga problem ges en tillfredsställande lösning.

Även om byggnadsmiljön stundom, såsom Hyresgästernas riksförbund anfört,

fått en mindre lämplig utformning, bör emellertid icke förekomsten av

dessa avarter överdrivas. Allmänt sett torde kunna sägas att de kommunala

organen överlag vinnlägger sig att väl vårda miljön. Erfarenheterna av

den år 1960 genomförda decentraliseringen av planärenden får också i huvudsak

anses vara goda. I den mån det förekommer mer eller mindre miljöfientlig

bebyggelse lär detta oftast bottna i att byggnadsnämnder och andra

kommunala instanser ej förmått motstå de starka krav på hög exploatering

som framförts av såväl offentliga som enskilda markägare. Enligt utskottets

mening är det därför angeläget att på lämpligt sätt hjälpa och stödja de

kommunala organen i deras planläggande verksamhet. Såsom byggnadsstyrelsen

i skrivelse detta år till Kungl. Maj :t angående underställning av stadsplan

understrukit bör decentraliseringen åtföljas av allmän rådgivning, anvisningar

och information från de centrala myndigheternas sida. Motionärernas

förslag med av byggnadsstyrelsen utfärdade bindande normer till

grund för kommunernas planläggning synes dock enligt utskottet icke vara

ett ändamålsenligt medel att underlätta byggnadsnämndernas arbete. Miljöfrågorna

är nämligen av den beskaffenheten att de svårligen kan lösas genom

generella regler utan de bör i stället avgöras i första hand av vederbörande

lokala organ. Härvid har för övrigt länsarkitekterna, som är underställda

byggnadsstyrelsen, att tillhandagå byggnadsnämnderna med råd och

upplysningar. Av stor betydelse för verksamheten i byggnadsnämnderna torde,

såsom byggnadsstyrelsen i sitt remissvar påpekat, däremot bli den av

statsmakterna tidigare i år beslutade upprustningen av styrelsens planbyrå.

Härigenom kommer nämligen planbyrån att beredas ökade möjligheter att

lämna upplysning och rådgivning på samhällsplaneringens område. Utskottet

vill i detta sammanhang också erinra om att statsutskottet i ett av årets

riksdag godkänt utlåtande understrukit vikten av att de i proposition nr 98

till 1962 års riksdag aviserade undersökningarna rörande samhällsplaneringens

organisation snarast genomföres. Såsom bostadsbyggnadsutredningen

understrukit i sitt yttrande överensstämmer de synpunkter, som i motio
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

nerna anlägges på frågan om bostadsmiljöns utformning och som åberopas

såsom motiv för en särskild utredning, delvis med de direktiv efter vilka

bostadsbyggnadsutredningen arbetar. I yttrandet angives, att bostadsbyggnadsutredningen

utförligt kommer att behandla dessa miljöfrågor och ansvarsfördelningen

för bevakningen därav som väsentliga problem för den

framtida bostadsstandarden. Med hänsyn till det sålunda pågående arbetet

inom bostadsbyggnadsutredningen, vars huvudbetänkande kommer att

framläggas inom kort, kan utskottet icke tillstyrka motionärernas hemställan

om ytterligare utredning angående miljöfrågorna.

Beträffande därefter frågan om rättssäkerheten uttalar motionärerna att

den grundläggande principen i byggnadslagen om att vid planläggning såväl

allmänna som enskilda intressen tillbörligen skall beaktas icke lämnar tillräcklig

vägledning vare sig för myndigheterna eller den enskilde. Motionärerna

anser vidare att oklarhet föreligger om ersättningsreglernas faktiska

innehåll. Dessa brister i byggnadslagen får enligt motionärerna betydelse

även på närliggande rättsområden, eftersom byggnadslagens regler och särskilt

ersättningsbestämmelserna ofta tas till mönster vid tillkomsten av nya

lagar. Det hävdas att problemen fått ökad aktualitet, enär kommunernas

översiktsplanering numera företrädesvis sker genom generalplaner, som icke

fastställes, eller genom planer, som icke regleras i byggnadslagstiftningen.

Sådana planer saknar visserligen rättsverkningar men de vållar enligt motionärerna

mången gång enskilda markägare skador, för vilka ersättning ej

kan utgå. Motionärerna anser att sättet för översiktsplanering bör vara bestämt

i lag och att det bör övervägas att åtminstone i vissa fall låta markägare,

som förorsakas skada genom översiktsplanering, få denna ersatt av

kommunen. Motionärerna föreslår därför utredning för granskning av byggnadslagstiftningen

med hänsyn till rättsskyddsintressena.

Såsom remissinstanserna vitsordat förekommer numera allmänt att kommunernas

översiktsplanering sker i sådana former, som angives i motionerna.

Härvid kan, vilket bl. a. byggnadsstyrelsen och överståthållarämbetet

utlalat, fastighetsägare åsamkas skada, som icke är ersättningsgill. Utskottet

vill understryka att sådana problem ej endast är lokaliserade till tätbebyggda

områden. Liknande olägenheter för markägare kan således uppstå

vid projektering av väg eller vid uppgörande av dispositionsplaner för landsbygden.

Ur rättsskyddssynpunkt inger det betänkligheter att fall förekommer

där den enskilde ej kan erhålla gottgörelse eller då ersättningsfrågan

är oviss under mycket lång tid. Som Svenska stadsförbundet har framhållit

påverkas emellertid vid översiktsplanering i första hand de s. k. förväntningsvärdena,

vilka ej kan åtnjuta samma rättsskydd som de etablerade

markvärdena. Enighet synes också råda bland remissinstanserna om behovet

av olika former av översiktlig utredning. En utvidgning av ersättningsreglerna

att i viss utsträckning gälla även för planer, som ej fastställts, skulle

kunna verka hämmande på planeringen och därför, såsom Stadsförbun
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

det framhållit, komma i konflikt med önskemålen att stadsbyggnadsplaneringen

för att stödja en god miljöutveckling skall vara långsiktig och expansiv.

Det är därjämte mången gång till fördel för den enskilde att i god

tid få kännedom om planerade åtgärder, så att han kan anpassa sig därefter.

Även om således den enskilde markägarens intresse i vissa fall måste

komma i strid med det allmännas intresse vid samhällsplaneringen framgår

det dock av vad flertalet remissinstanser anfört, att avvägningen mellan dessa

intressen i huvudsak är tillfredsställande och att en särskild utredning

om byggnadslagstiftningens ersättningsregler icke är påkallad. Spörsmålet

om den enskildes rättssäkerhet på detta område hör för övrigt så nära samman

med frågan om själva metoderna för översiktsplaneringen, att de ej

heller lämpligen bör behandlas för sig. Däremot kan denna fråga aktualiseras

i den ovannämnda kommittén, som kan förväntas bli tillsatt för att verkställa

en allsidig utredning av planväsendet och dess organisationsproblem.

På grund av vad sålunda anförts kan utskottet icke heller i denna del biträda

motionärernas anhållan om utredning.

Utskottet för sålunda hemställa,

A. att förevarande motioner, I: 551 och II: 668, såvitt de

avser hemställan om utredning för att vinna en bättre miljögestaltning

inom bostadsbyggandet, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

B. att motionerna, såvitt de avser hemställan om utredning

för att åstadkomma ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens

område, ej heller måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Kristiansson,

Georg Carlsson, Åkesson*, Erik Jansson, Holmberg och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp*, Wachtmeister, fru

Torbrink*, herrar Johansson i öckerö*, Sundelin*, Mattsson, Hammarberg

och Tobé.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

25

Reservationer

1) beträffande punkt A av herrar Holmberg och Wachtmeister, som ansett

dels att tredje och fjärde styckena under rubriken »Utskottet» bort ersattas

med text av följande lydelse.

»Utskottet anser i likhet med motionärerna och flertalet av de remissinstanser

som yttrat sig över motionerna att det kan riktas berättigad kritik

mot den utformning som främst den yttre bostadsmiljön fått i efterkrigstidens

bostadsbebyggelse. Flera samverkande orsaker har medverkat till att

byggnadsmiljön vid både nyexploatering av mark och sanering av äldre bebyggelse

alltför många gånger fått en utformning som icke tillgodoser de

boendes krav på lugn och trivsel. Många gånger lär detta enligt utskottet

bottna i att byggnadsnämnder och andra kommunala instanser ej förmått

motstå de starka krav på hög exploatering som framföres av både de såsom

allmännyttiga betecknade och enskilda byggnadsföretag. Det är därför angeläget

att statsmakterna — främst byggnadsstyrelsen — får möjlighet att på

lämpligt sätt hjälpa och stödja byggnadsnämnderna och andra kommunala

organ i deras planerande verksamhet. Motionärernas förslag om att byggnadsstyrelsen

skall kunna utforma sådana anvisningar att ett frångående

av dem leder till att det slutliga avgörandet av planärendet föres upp till

Kungl. Maj :t eller till ett ''högsta planråd’ är väl värt att överväga.

Miljöfrågorna är emellertid inte av den beskaffenhet att de kan lösas uteslutande

genom generella regler och anvisningar. De innefattar alltför

många komplicerade element som måste sammanvägas i de enskilda fallen.

Enligt utskottet bör därför hela problematiken om miljöutformningen i det

framtida samhällsbyggandet bli föremål för utredning i alla dess olika aspekter.

En sådan utredning kan på ett naturligt sätt kompletteras av den undersökning

som 1959 års bostadsbyggnadsutredning har i uppdrag att utföra.

Bostadsbyggnadsutredningens huvuduppgift är nämligen att komplettera

sin undersökning av bostadsefterfrågan med en utredning om hur behov

av önskemål i framtiden kan ställa sig beträffande bostadsmiljön. Det

gäller behovet av olika slags kollektiva anordningar i bostadsområdet såsom

butiker, samlingslokaler, lekplatser, daghem, parkeringsplatser,»

dels att utskottet under A bort hemställa »att riksdagen i anledning av

motionerna I: 551 och II: 668 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa

om utredning för att vinna en bättre miljögestaltning inom bostadsbyggandet».

2) beträffande punkt B av herrar Alexanderson, Holmberg och Wachtmeister,

som ansett

dels att sista stycket under rubriken »Utskottet» bort ersättas med text av

följande lydelse.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1963

»Såsom remissinstanserna vitsordat förekommer numera allmänt att kommunernas

översiktsplanering sker i sådana former, som angives i motionerna.

Härvid kan, vilket bl. a. byggnadsstyrelsen och överståthållarämbetet uttalat,

fastighetsägare åsamkas skada, som icke är ersättningsgill. Utskottet

vill understryka att sådana problem ej endast är lokaliserade till tätbebyggda

områden. Liknande olägenheter för markägare kan således uppstå vid

projektering av väg eller vid uppgörande av dispositionsplaner för landsbygden.

Ur rättsskyddssynpunkt inger det betänkligheter att fall förekommer där

den enskilde ej kan erhålla gottgörelse eller då ersättningsfrågan är oviss

under mycket lång tid. Utskottet anser det vara av stor vikt ur rättssäkerhetssynpunkt

att de skador och förluster som mark- och fastighetsägare

förorsakas genom nödvändiga kommunala planeringsåtgärder ersättes efter

enhetliga och för den enskilde överblickbara regler. Kunde bestämda principer

tillämpas på området kunde medborgarna i sitt handlande inrätta sig

härefter och flera uppgörelser träffas i godo mellan kommun och enskild

markägare utan det besvär och den tidsutdräkt som inte minst expropriationsförfarandet

leder till.

Svea hovrätt har i sitt remissyttrande ansett tiden nu vara inne för att

samla erfarenheter från den nya lagstiftningen om zon- och tomtexpropriation

samt de ändringar i byggnadslagstiftningen, som genomfördes 1960,

för att därmed möjliggöra en bedömning av huruvida lagstiftningen tillgodoser

rimliga krav på rättvisa och rimlighet. De senaste årens rättstillämpning

synes enligt utskottet ha givit nytt material för en mer entydig bedömning

av lagstiftningens avvägning mellan allmän och enskild rätt i planfrågor.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker utskottet motionärernas förslag

om en utredning för att åstadkomma ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens

område.»

dels att utskottet under B bort hemställa, »att riksdagen i anledning av

motionerna I: 551 och II: 668 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa

om utredning för att åstadkomma ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens

område».

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631200

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.