Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående rättegångskostnader vid ingrepp enligt gruvlagen. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 378 i första kammaren av herr Osvald och nr 452 i andra kammaren av herrar Larsson i Umeå och Jönsson i Ingemarsgården.

1963-10-31 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:36, Utlåtande i anledning av motioner angående rättegångskostnader vid ingrepp enligt gruvlagen. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 378 i första kammaren av herr Osvald och nr 452 i andra kammaren av herrar Larsson i Umeå och Jönsson i Ingemarsgården.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

1

Nr 36

Utlåtande i anledning av motioner angående rättegångskostnader

vid ingrepp enligt gruvlagen.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 378 i första kammaren av herr Osvald och nr 452 i

andra kammaren av herrar Larsson i Umeå och Jönsson i Ingemarsgården.

I motionerna, som är likalydande, yrkas »att riksdagen måtte hemställa

hos Kungl. Maj :t om en översyn av nu gällande regler angående rättegångskostnader

och deras fördelning vid ingrepp enligt gruvlagen».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen

II: 452.

Till stöd för motionsyrkandet anföres följande.

Samerna i Sverige har fått vika undan för olika andra intressen: jordhrukskolonisation,

gruvdrift, vattenutbyggnad m. m. Tidigare ersattes samerna

icke för dessa markförluster. Numera lämnas ersättning. Den skadereglering

som sker i vattenmål är den mest noggranna.

För närvarande pågår åtgärder för gruvdrift vid Stikkenjokk i Västerbottens

län och i Svappavaara i Norrbottens län.

Redan instundande sommar skall en utmålsförrättning ske vid Stikkenjokk.

Samerna har att vid denna förebringa utredning om skadorna på

renskötseln med binäringar. Det är här fråga om intrång i enskild rätt. Ersättning

för erforderlig juridisk och teknisk utredning utgår dock icke. Samerna

får betala hela denna rättegångskostnad med egna medel. Detta utgör

en markant avvikelse från vad som gäller i expropriationsmal och i

vattenmål. Fullföljd av talan mot beslut vid utmålsförrättning sker i vissa

frågor till kommerskollegium, som har ställning av motpart till samerna vid

förrättningen beträffande Stikkenjokk. Till det sagda kommer, vad angår

Stikkenjokk, att renskötseln redan vållats skada, som icke ersatts, genom

en redan bruten väg och genom en sedan åtskillig tid tillbaka pågående

malmundersökningsverksamhet. Vidare planeras ett nytt stort vägbygge

rätt genom Vilhelmina södra lappbys vårbetesland, som hittills varit ostörda.

Skadorna av vägen prövas i särskild ordning. Vissa skadeverkningar för

samerna inom lappbyn prövas i vattenmålsväg, så beträffande en bro, som

kan inverka menligt på flyttningsvägar och fiske, samt beträffande utsläpp

av anrikningsvatten, som skadar fiske. Nämnda lappby är redan hårt drabbad

av vattenregleringar, som bl. a. medför issvårigheter och risk för sammanblandning

av renarna med andra byars renar, vilket medför stora olägenheter.

Sammanlagringen av dessa skador torde medföra en totalverkan som

icke blir underkastad en samlad bedömning av någon instans enligt gällande

ordning.

1—Bilxang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 36

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

Beträffande Svappavaara råder liknande förhållanden. Här tillkommer

ett järnvägsbygge, som kommer att vålla samerna mycket stora skador, vilka

dock i viss mån kan förebyggas genom åtgärder. Äldre oreglerade skador

på renskötseln med binäringar torde finnas även vid Svappavaara. Det är

av vikt att samerna får praktiska möjligheter att verkligen bevaka sin talan

gentemot gruvföretagen. I viss fall måste talan beträffande intrång genom

sådana företag föras vid allmän domstol. Även här är reglerna om rättegångskostnad

vida mera ogynnsamma än när det gäller expropriation.

Över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtanden från hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet

och kommerskollegium. På begäran av utskottet har yttranden över motionerna

därjämte avgivits av Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF),

Svenska gruvföreningen och Svenska samernas riksförbund. Till kommerskollegiums

utlåtande har fogats yttranden från de fyra bergmästarämbetena.

Gällande rätt m. m.

Till belysande av föreliggande spörsmål lämnas inledningsvis en redogörelse

för vissa bestämmelser om rättegångskostnad i 18 kap. rättegångsbalken

den 18 juli 194 2.

Enligt huvudregeln skall part, som tappar målet, ersätta motparten hans

rättegångskostnad, om ej annat är stadgat (1 §). Angår målet rättsförhållande,

som enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom dom, må förordnas,

att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad (2 §). Finnes

den vinnande parten ha inlett rättegång, utan att motparten givit anledning

därtill, eller har den vinnande parten eljest uppsåtligen eller genom försummelse

föranlett onödig rättegång, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad

eller ock, om omständigheterna föranleder därtill, vardera

parten bära sin kostnad (3 § första stycket). Är i samma mål flera yrkanden

och vinner parterna ömsom, skall vardera parten bära sin kostnad eller

jämkad ersättning tilläggas endera, eller ock, såvitt kostnaderna för olika

delar av målet kan särskiljas, ersättningsskyldigheten därefter bestämmas.

Är vad parten tappat av allenast ringa betydelse, må han dock erhålla full

ersättning för sin kostnad. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,

om parts yrkande bifalles allenast till en del (4 §). Har part genom

att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat,

eller genom påstående eller invändning, som han insett eller bort inse sakna

fog, eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov

i målet eller eljest vållat kostnad för motparten, är han skyldig ersätta

sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras (6 §). Ersättning

för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens

förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller

biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

partens rätt. Ersättning skall också utgå för partens arbete och tidsspillan

i anledning av rättegången (8 §). Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten

att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn

till rättegången därstädes (15 § första stycket).

Enhetliga bestämmelser saknas i svensk rätt beträffande sakägares rätt

till ersättning för kostnader i samband med tvångsförvärv. En redogörelse

härutinnan lämnas i utskottets utlåtande nr 19/1959, vartill utskottet får

hänvisa. I det följande skall endast beröras de stadganden i ämnet som gäller

enligt gruvlagen, uranlagen, vattenlagen, expropriationslagen och lagen om

ersättning för mistad fiskerätt.

Rörande sakägares möjlighet att enligt gruv lagen den 3 juni

1 9 3 8 erhålla ersättning för rättegångskostnad gäller i huvudsak följande.

Den som vill bearbeta en mineralfyndighet måste enligt 1 § i allmänhet

förvärva rätt därtill genom inmutning. Inmutning sökes hos vederbörande

bergmästare (6 §). Vid bifall till inmutningsansökan har bergmästaren att

utfärda mutsedel för sökanden (inmutaren), som därefter äger anställa

undersökningsarbete å inmutbara mineral inom det område, inmutat område,

som anvisas i mutsedeln (2 §). Undersökningsarbetet lår endast bestå

i sådana åtgärder som erfordras för att ådagalägga, att inom inmutningsområdet

förekommer fyndighet av inmutningsbart mineral samt för att

vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet.

Inmutaren äger vidare bl. a. begagna eller anlägga väg till och inom

det inmutade området (13 §). För begagnande av mark, som tagits i anspråk

enligt 13 § skall inmutaren till jordägaren utge full ersättning i årlig avgift.

Inmutaren skall också ersätta skada som marken kan ha tagit för framtiden.

Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,

skall full ersättning givas därför (17 §).

Lagstiftaren har i första hand räknat med att överenskommelse om ersättningen

skall kunna träffas mellan parterna. Sämjas de emellertid icke

om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning, som skall utgå enligt

17 §, äger jämlikt 18 § 1 mom. den som fordrar ersättning påkalla att densamma

bestämmes av skiljemän. Beträffande sådan tvist äger då vad i

lagen den 14 juni 1929 om skiljemän stadgas motsvarande tillämpning,

med iakttagande dock av de särskilda föreskrifter som lämnas i 18 §. Skiljedomskostnaderna,

varmed förstås såväl skiljemännens ersättning som kostnadsersättning

åt part, skall sålunda gäldas av den som skiljemännen

prövar därtill skyldig men sådan skyldighet får ej åläggas den ersättningsberättigade,

om han ej uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

Talan mot skiljemännens dom kan enligt bestämmelserna i lagen om skiljemän

i princip ej fullföljas till allmän domstol. Undantagen är i huvudsak

av formell art. Vill den som fordrar ersättning, hellre än alt låta tvisten

avgöras av skiljemän, draga densamma under domstols prövning, står det

honom öppet. I sådant fall blir alltså 18 kap. rättegångsbalken tillämpligt i

1* — Bilmng till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 3 and. Nr 36

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

frågan om rättegångskostnader. Har då utmålsförrättning hålles tvist om

ersättning icke hänskjutits till avgörande av skiljemän eller domstol, skall

frågan, där ej parterna kan enas om ersättningen, avgöras av förrättningsmännen

i den ordning som stadgas i 38 § (18 § 2 inom.).

Sedan undersökningsarbetet avslutats och senast inom den för sådant

arbete föreskrivna treårsfristen kan inmutaren hos bergmästaren begära

avskiljande av ett visst område för gruvbrytningens bedrivande, s. k. utmål.

b rågan härom prövas vid utmålsförrättning. Bergmästaren skall vid denna

förrättning biträdas av två gode män, som utses av honom bland dem som i

orten är valda till gode män vid lantmäteriförrättning. Där ej annorlunda

föreskrives i gruvlagen, ankommer det likväl på bergmästaren ensam att

avgöra till förrättningen hörande frågor (26 §). Sökanden äger själv bestämma

bur stort utrymme inom utmålet lian vill taga i anspråk för arbete

ovan jord (33 §). Utanför utmålet äger sökanden vid förrättningen få sig

anvisad nödig mark för upplagsplats, byggnad, väg in. m. (34 §).

Annan än gruvinnehavaren tillhörig mark inom utmålet, som tages i anspråk

för arbetet ovan jord, skall lösas av denne (36 §). Jämväl mark som

enligt 34 § upplåtes utom utmålet skall, om den helt tages i anspråk för

avsett ändamål eller lider synnerligt men av upplåtelsen, lösas. I annat fall

skall för den utom utmålet upplåtna marken ersättning utgå för skada och

intrång. Skall en del av fastighet avstås och lider därigenom eller genom

markens begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt

men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren begär det. Uppkommer

eljest skada eller intrång på återstod av fastighet, skall ersättning givas

härför. Jämväl innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt

till fastigheten kan vara berättigad till ersättning, om rätten går förlorad

eller intrång förorsakas till följd av utmålsläggningen. Då till följd av utmålsläggningen

förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall

också sådan skada eller förlust ersättas. Lösen och annan ersättning skall

enligt 37 § bestämmas i penningar att utgå på en gång, särskilt för varje

sakägare. 50 procents förhöjning utgår. Sämjas ej parterna om lösen eller

annan ersättning, skall denna bestämmas av bergmästaren med gode män

(38 §). Uppstår efter utmålsförrättnings avslutande skada eller intrång, som

ej förutsetts vid förrättningen, kan särskild talan härom föras vid domstol

(39 §).

Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsförrättning i

fråga som avser 1) huruvida de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna

för erhållande av utmål är uppfyllda, 2) huruvida det anvisade utmålet

erhållit den storlek, form eller sträckning som betingas av fyndighetens

sträckning och gruvdriftens behov, eller 3) anvisande av mark utanför utmålet

enligt 34 §, äger han däröver anföra besvär hos kommerskollegium

(41 § 1 inom.). Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut vid utmålsförrättningen

i annan fråga än som nämnts i 1 mom. — t. ex. ersättningsfråga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

5

— har han vid äventyr av talans förlust att instämma sin talan till allmän

domstol inom ett år från förrättningens avslutande (41 § 2 mom.).

Enligt 21 § 4 mom. skall sökanden gälda kostnaderna för utmålsförrättningen.

Såsom framgår av ordalagen innefattar de kostnader som avses i

4 mom. ej ersättning för sakägares inställelser och Inträdeskostnader (Digman,

Svensk gruvrätt 1953 s. 179). Frågan om ersättning till markägare

och dennes biträde för inställelse vid förrättning om ianspråktagande av

mark utom utmål enligt 34 § har prövats i ett i regeringsrättens årsbok 1941

H 50 refererat fall. Härvid gjorde kommerskollegium och regeringsrätten

ej ändring i förrättningsmannens beslut, varigenom denne förklarat sig

sakna befogenhet att utdöma ersättning för markägares kostnader i målet.

Slutligen må nämnas att tvist om sådan avgäld till jordägare som avses i

53 § skall lösas i den ordning som stadgas i 18 §.

Bestämmelser om domstolar och rättegången i vattenmål återfinnes

huvudsakligen i 11 kap. vattenlagen den 28 juni 1918. I kapitlets

1 § utsäges därjämte, att därutinnan skall gälla i allt, varom ej i

vattenlagen eller annan författning är särskilt stadgat, vad i fråga om allmän

domstol är föreskrivet, där det är tillämpligt. I detta lagrum åsyftade

särbestämmelser finnes bl. a. beträffande rättegångskostnaderna. Sålunda

gäller enligt 11 kap. 65 § beträffande ansökningsmål i princip att sökanden,

ändå att hans talan bifalles, skall åläggas att gottgöra motpart sådana kostnader

å målet, som prövas ha varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt,

Härvid har i praxis (NJA 1960 s. 55) kostnad, föranledd av det administrativa

förfarande som avses i kungörelsen den 24 april 1953 angående förberedelse

av vissa föx-etag enligt vattenlagen, ansetts utgöra ersättningsgill

rättegångskostnad. Genom 11 kap. 65 § andra stycket erbjudes möjlighet

att ålägga svarandepart som genom vårdslöshet eller försummelse föranlett

uppskov i målet eller eljest vållat kostnad, att gottgöra sökanden därav

föranledda utgifter.

Beträffande kostnaderna i högre rätt gäller såvitt angår mål om bestämmande

av ersättning för rätt att jämlikt 1 kap. 14 § vattenlagen taga strömfall

i anspråk ävensom mål om byggande i vatten, vattenreglering och vattentäkt

enligt 11 kap. 106 § sista stycket och 108 § att, med tillämpning i övrigt

av 18 kap. rättegångsbalken, sökanden alltid själv skall vidkännas sina kostnader

i den högre rätten, så ock kostnad som åsamkas motpart genom att

sökanden fullföljt talan.

I fråga om vissa ansökningsmål gäller avvikande regler. Avser sådant mål

företag enligt 5 eller 6 kap. vattenlagen (allmän farled respektive allmän

flottled) är sakägare icke berättigad till gottgörelse för rättegångskostnad

vid vattendomstol i annat fall än då han måst vidkännas kostnad för tillvaratagande

av sin rätt till skadeersättning i målet. Gäller målet företag enligt

7 eller 8 kap. (torrläggnings- respektive avloppsföretag) skall vad som i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

10 kap. 79 § tredje stycket är stadgat beträffande syneförrättning äga motsvarande

tillämpning.

I detta hänseende gäller att delägare icke är berättigad till ersättning för

sin talans bevakande vid syneförrättningen. Har annan sakägare måst vidkännas

särskild kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning

i målet eller eljest för bevakande av sin rätt, skall i utlåtandet tillerkännas

honom skälig gottgörelse därför. I fråga om företag enligt 8 kap. är sakägare,

som fört talan allenast med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening,

berättigad till gottgörelse som nu sagts endast såframt sökanden påfordrat

fastställande av ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit

av betydelse för sakägaren att i ärendet bevaka sin rätt.

Då syneförrättning i s. k. underställningsmål bringas under vattendomstols

prövning, gäller beträffande rättegångskostnaden enligt 11 kap. 93 §

vattenlagen bestämmelsen i 10 kap. 79 § motsvarande tillämpning. I fråga

om kostnad, som i underställningsmål föranledes av anförda besvär, eller

kostnad i besvärsmål, skall vattendomstolen jämlikt förstnämnda lagrum

pröva »efter ty med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes skäligt»,

om klaganden bör gottgöra motparterna deras kostnad eller, där besvären

bifalles, klaganden bör få ersättning för sin kostnad. Vad i 65 § andra stycket

stadgas om skyldighet för part i ansökningsmål att gälda kostnader, som

han genom obefogad invändning eller annorledes föranlett, äger enligt föreskrift

ill kap. 93 § motsvarande tillämpning i besvärs- och underställningsmål.

Vad slutligen angår kostnaderna i högre rätt är i samtliga fall, utom de i

11 kap. 106 § angivna, bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken att tilllämpa.

Vid tvångsförvärv enligt lagen den 12 maj 19 17 om expropriation

inledes förfarandet genom ansökan hos Konungen om rätt till

expropriation. Då sådan rätt blivit sökt, skall tillfälle lämnas berörda fastigheters

ägare och innehavare ävensom annan, som kan lida men av expropriationen,

att framställa erinringar mot ansökningen. Därefter fastställer

Kungl. Maj :t i statsrådet rätten till expropriation och expropriationens omfattning.

Bestämmelser rörande detta inledande administrativa förfarande

lämnas i 1—5 §§.

I expropriationstillstånd skall Kungl. Maj :t utsätta den tid, inom vilken

den som erhållit expropriationsrätt skall fullfölja frågan genom stämningsansökan

till domstol (5 § sista stycket). I fråga om rättegångskostnad i

expropriationsmål gäller enligt 67 § att den exproprierande är pliktig att, i

den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas, ersätta motparten hans kostnader i expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens

fördelning och eljest i anledning av expropriationen.

I praxis har sakägare icke ansetts berättigad till ersättning för utgifter som

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

föranletts av ärendets behandling hos Kungl. Maj :t i vidare mån än såvitt

angår utredning rörande frågor som förelegat till bedömande i det följande

förfarandet (NJA 1942 s. 727). Såsom framgår av bl. a. andra lagutskottets

av riksdagen godkända utlåtande nr 34 år 1949 är sakägare till följd av 67 §

i princip berättigad till ersättning för kostnader i högre rätt. Anmärkas må

att 1959 års riksdag på hemställan av tredje lagutskottet (uti. 19/1959)

anhållit om översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnad,

varvid en modifiering av sakägares rätt till kostnadsersättning i

överrätt i anslutning till bestämmelserna i 1950 års lag om ersättning för

mistad fiskerätt ansetts påkallad. Frågan härom omfattas av expropriationsutredningens

uppdrag.

Enligt lagen den 1 december 1950 om ersättning för

mistad fiskerätt prövas mål om sådan ersättning i första instans

av fiskevärderingsnämnd (2 §). Angående förfarandet hos nämnden i ersättningsmål

skall tillämpas vad som är stadgat i fråga om allmän domstol

och rättegången i tvistemål, med avvikelse dock bl. a. beträffande rättegångskostnad.

I detta hänseende gäller att kronan, i den mån ej annat föranledes

av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, skall ersätta sökanden

hans kostnader å målet vid nämnden (4 §). Talan mot nämndens dom eller

beslut fullföljes till hovrätt. Där ej annat föranledes av nyssnämnda bestämmelser

i rättegångsbalken, skall kronan städse själv vidkännas sina kostnader

i hovrätten, så ock kostnad som åsamkas motpart genom att kronan

fullföljt talan. Motsvarande bestämmelser gäller beträffande rättegångskostnader

i högsta domstolen (6 § ). På grund av bestämmelser i lagen kan

såväl nämnden som högre rätt förordna att förskott skall utgå i avräkning

på ersättning för de rättegångskostnader som slutligen kan komma att

fastställas.

Såsom framgår av utskottets utlåtande nr 21 år 1961 överväges frågan

om kostnadsersättning i förvaltningsförfarandet f. n. av besvärssakkunniga.

Remissyttrandena

Bland remissinstanserna har delade meningar yppats rörande behovet av

den ifrågasatta lagändringen. Motionärernas yrkande biträdes sålunda av

hovrätten för Övre Norrland, kommer skollegium, ULF samt Svenska samernas

riksförbund. Motionsyrkandet avstyrkes av bergmästarämbetena och

Svenska gruvföreningen samt — mindre bestämt — av kammarkollegiet.

Hovrätten för Övre Norrland konstaterar att ersättningsfrågor vid ingrepp

enligt gruvlagen kan avgöras av skiljemän, av förrättningsmän vid utmålsförrättning

eller därmed jämförlig förrättning, eller av allmän domstol.

Rörande sakägares möjlighet att i de olika fallen erhålla ersättning för kostnader

anför hovrätten följande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

A id ersättningsfrågans avgörande av skiljemän gäller i kostnadshänseende

enligt 18 § gruvlagen, såsom tidigare nämnts, att skiljedomskostnaderna

skola gäldas av den som skiljemännen pröva skyldig därtill. Med skiljedomskostnad

avses här liksom i lagen om skiljemän såväl ersättningen åt

skiljemännen som partens kostnader för förberedande och utförande av sin

talan. Lagrummets ordalydelse torde icke lägga hinder i vägen för att tillerkänna

den ersättningskrävande gottgörelse för kostnader, även om hans

talan i huvudsaken helt eller delvis ogillas. Skyldighet för den ersättningskrävande

att ersätta motpartens kostnader kan som redan nämnts komma i

fråga endast om han hefinnes ha påkallat förfarandet utan skäl. Förevarande

reglering måste enligt hovrättens mening anses tillfredsställande.

Vad angår kostnaderna vid utmålsförrättning innehåller gruvlagen icke

andra bestämmelser än följande i 21 § 4 mom. upptagna stadgande: »Kostnaderna

för utmålsförrättning, kungörelsekostnaden däri inbegripen, skola

gäldas av sökanden; och vare denne pliktig att, där bergmästaren det fordrar,

förskjuta desamma.» Redan av stadgandets ordalydelse torde framgå att

det icke är tillämpligt å sakägares kostnad för talan som föres vid förrättningen.

I enlighet härmed synes den uppfattningen ha blivit rådande i

praxis, att kostnadsersättning icke kan tillerkännas sakägare vid utmålsförrättning.

---förrättning för inlösen av vissa områden utanför utmål

yrkat ersättning för sina kostnader med anledning av förrättningen. Förrättningsmännen

förklarade sig sakna befogenhet att utdöma någon ersättning

för kostnader å målet. Talan fullföljdes till kommerskollegium och

därefter till regeringsrätten. Ingen av dessa instanser fann skäl göra ändring

i förrättningsmännens ifrågavarande beslut.

Det torde således kunna fastslås, att möjlighet för närvarande saknas för

sakägare att erhålla gottgörelse för kostnader med anledning av talan vid

utmålsförrättning eller därmed jämställd förrättning. Det undandrar sig

hovrättens bedömande i vilken utsträckning kostnader av någon betydelse

uppkomma för sådan talan. I princip måste det emellertid enligt hovrättens

mening anses mindre tilltalande att den mot vilken ett tvångsförfarande av

nämnd art företages icke kan erhålla ersättning för kostnaderna för sin talan.

Särskilt vid jämförelse med den reglering motsvarande spörsmål erhållit

i 67 § expropriationslagen, framstår gruvlagens ståndpunkt som otillfredsställande.

Vad slutligen angår de fall i vilka ersättningstalan föres vid allmän domstol,

bliva reglerna om rättegångskostnad i 18 kap. rättegångsbalken tillämpliga.

Detta innebär i huvudsak att den ersättningskrävande erhåller gottgörelse

för rättegångskostnader endast under förutsättning att hans talan

helt eller till icke obetydlig del bifalles. Även i dessa fall är således den ersättningskrävande

sämre ställd i fråga om möjligheterna till kostnadsgottgörelse

än om ersättningen skolat bestämmas enligt expropriationslagen.

Emellertid kunna olägenheterna härav i viss utsträckning elimineras genom

att part, om förutsättningarna härför i övrigt äro för handen, kan erhålla

fri rättegång. För övrigt synas dessa spörsmål icke äga särskilt stor praktisk

betydelse. Hovrätten har från Västerbottens västra domsaga, Västerbottens

norra domsaga och Gällivare domsaga infordrat uppgift om antalet under

tioårsperioden 1953—1962 därstädes handlagda mål, vari talan förts om

ersättning för skada eller intrång, som uppstått efter utmålsförrättning. Det

har därvid visat sig att dylikt mål icke förekommit i någon av dessa domsagor

under den angivna perioden. Ej heller i hovrätten har under nämnda

tidrymd förekommit något sådant mål. Icke desto mindre kunna givetvis

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 ur 1963

9

fall inträffa, i vilka gällande regler skulle giva ett för den ersättningskrävande

sämre resultat, än som skulle ha blivit fallet vid tillämpning av expropriationslagen,

och en sådan skillnad synes icke sakligt motiverad.

Kommerskollcgium finner ej särskilt starka skäl föreligga för bifall till

den av motionärerna begärda översynen men förklarar sig icke vilja motsätta

sig att frågan närmare undersökes, därest så skulle anses angeläget.

Utredningen bör enligt kollegiums mening ske i ett större sammanhang, berörande

det administrativa förfarandet över huvud, och lämpligen verkställas

av besvärssakkunniga. Till stöd för sitt ställningstagande anför

kommerskollegium följande.

Såsom motionärerna framhållit saknar gruvlagen bestämmelse som berättigar

part att få ersättning för de kostnader han haft i samband med förrättning

enligt gruvlagen. Av praxis framgår att frånvaron av dylik bestämmelse

också ansetts utgöra hinder för att gottgörelse av detta slag utgår

till part (jfr RÅ 1941 H50). Denna ståndpunkt ansluter sig till den i vårt

land gällande huvudregeln, att part i ett förvaltningsärende själv får stå

för sina kostnader. Detta torde i sin tur sammanhänga med uppfattningen,

att parts utgifter i sådana ärenden vanligen äro förhållandevis små. De

stadganden av motsatt innebörd, som gälla t. ex. i expropriations- och vattenmål,

äro att betrakta som undantag från huvudregeln och dessa stadganden

grunda sig uppenbarligen på den omständigheten att i dylika mål kostnaderna

lätt kunna bli avsevärda.

Gruvlagen bygger på den principiella förutsättningen att gruvinnehavare

skall gottgöra envar sakägare som lider skada genom gruvverksamheten.

Närmare bestämmelser härom återfinnas under 36—39 §§. Av dessa lagrum

framgår att sådana skador som kunna förutses uppkomma till följd

av en utmålsläggning skola uppskattas vid utmålsförrättningen samt ersättas

i enlighet med parternas åsämjande eller — i händelse av tvist — enligt

förrättningsmännens beslut. Erfarenheten visar att utredning, avseende

redan vid utmålsförrättningen förutsedda skador, vanligen icke åsamka

gruvinnehavarens motpart nämnvärda kostnader. För övrigt torde ofta

gruvinnehavaren av billighetsskäl frivilligt gottgöra motparten dennes kostnader

i anledning av utmålsförrättning. — Det ligger i sakens natur, att

gruvdrift kan komma att föranleda åtskilliga skador vilkas omfattning icke

kan förutses redan vid utmålsförrättningen. I dessa fall gäller regeln att

talan om ersättning för uppkommen skada skall anhängiggöras vid allmän

domstol, i vilka fall sålunda gängse bestämmelser om rätt att få ersättning

för rättegångskostnader tillämpas. En sådan talan torde i många fall kunna

grundas på 39 § gruvlagen och i andra fall på allmänt gällande rättsprinciper

om skyldighet för den som åsamkar annan skada att gottgöra denne

för skadan.

Bergmästarämbetet i västra distriktet vitsordar att gruvlagens regler om

parternas processkostnader är betydligt oförmånligare för jordägaren/nyttjanderättshavaren

än motsvarande bestämmelser i expropriationslagen. Hänsyn

måste dock enligt ämbetet tagas till objektens storleksordning. På utmålsstadiet

är sålunda endast fråga om relativt små belopp och värderingarna

följer i regel fasta normer. Ämbetet anser att de verkligt stora skadeståndsfrågorna

först därefter aktualiseras genom exempelvis utsläpp av avloppsvatten

samt vägbyggen. Beträffande sådana skadeståndsfrågor gäller

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

dels 39 § gruvlagen och dels allmän lag, varvid enligt ämbetets mening 39 §

gruvlagen endast undantagsvis är tillämplig. I båda fallen kommer emellertid

frågan om rättegångskostnadernas fördelning att avgöras av domstol.

Motionärernas begäran om översyn av hithörande bestämmelser anses därför

förfelad. Ämbetet antyder avslutningsvis att motionernas syfte skulle kunna

tillgodoses genom en föreskrift att sådan ersättningstalan som avses i 39 §

gruvlagen skall föras vid expropriationsdomstol.

RLF framhåller att de av motionärerna behandlade frågorna har allmän

betydelse och således ej enbart berör samernas intressen. RLF förklarar att

förbundet under de senaste åren genom sin juridiska avdelning biträtt vid

ett antal förrättningar enligt gruvlagen. Det har därvid visat sig att frågor

om ersättning för avstådd mark och intrång i olika avseenden medfört behov

av juridiskt och tekniskt biträde på markägarsidan. Enligt förbundets

mening kan det ej råda någon tvekan om att i fråga om rättegångskostnaderna

samma regler bör gälla i gruvlagen som i expropriationslagen eller vattenlagen.

Svenska samernas riksförbund har med sitt yttrande över motionerna

överlämnat och åberopat dels underdånigt yttrande angående betänkandet

»Malmen i Norrbotten» samt —- till ytterligare belysande av frågan om samernas

rätt till land och vatten — dels avskrift av Kungl. brev till kammarkollegiet

den 15 november 1825 och dels docenten Erik Bylunds uppsats i

ämnet. Förbundet har därjämte inkommit med yttrande över kammarkollegiets

i förevarande ärende avgivna utlåtande. Förbundet finner gällande ordning

medföra oskäliga och orimliga konsekvenser för samerna. Enligt förbundet

har samerna rätt att kräva en judiciell förprövning av prospektering

och gruvdrift, liknande den i vattenmål förekommande förprövningen, och

utbetalning av ersättning, innan skada får ske. Vidare bör ersättning till

sakägare för rättegångskostnad generellt utgå vid ingrepp enligt gruvlagen.

I yttrandet anföres vidare.

I fråga om renskötseln finns särskilt stor anledning att ha förundersökningsförfarande

beträffande skadorna liknande det som är obligatoriskt i

vattenmål. Det är icke tillfredsställande att samerna lämnas att själva bära

utredningsbördan. Ur samernas synpunkt är det av mindre intresse om

den skada de lider vållas av gruvföretag och vad därmed följer eller av vattenkraftutbyggnad

eller annan expropriation.

Samerna anser, att deras enskilda rätt bör visas samma respekt och behandlas

på samma sätt i dessa olika situationer. Samerna får otvivelaktigt

icke samma nytta av utbyggnaden av vattenkraft och malmtillgångar som

majoritetsbefolkningen. De kan därför kräva stor hänsyn för sina synpunkter

och sina krav på en tillfredsställande judiciell behandling.

Enligt Svenska gruvföreningens uppfattning föreligger icke tillräckligt

bärande sakskäl för att motivera den ifrågasatta lagändringen. Vid utmålsförrättning

och lösen av mark enligt gruvlagen har sökanden nämligen att

ingiva utredning som underlag för sin ansökan. I den mån sakägarna önskar

vidare teknisk och juridisk utredning ombesörjes denna enligt gruvföreningen

för samernas vidkommande av lappfogdarna och länsstyrelserna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

It

Kammarkollegiet konstaterar att motionärerna helt stöder sig på de olägenheter

som de renskötande lapparna antages få av blivande gruvdrift vid

Stikkenjokk och Svappavaara. Kollegiet tar därför till närmare granskning

upp frågan, huruvida den förordade reformen är påkallad för tillgodoseende

av lapparnas rätt och intressen. Härom anföres följande.

Därest mark, som hittills varit tillgänglig för renskötsel, av en eller annan

orsak måste undandragas rennäringen, utgör detta enligt svensk rätt icke

i första hand intrång i viss lappby eller vissa renskötande lappar tillkommande

enskilda rättigheter utan en skada å näringen som sådan, för vilken

skada ersättning, därest sådan skall utgå, tillföres statens lappfond. Det är

då självklart att renskötselns intressen bevakas av lappväsendets befattningshavare

eller av kammarkollegiet, vare sig undantagandet av mark sker

med tillämpning av 5 § renbeteslagen eller jämlikt tvångsregler i speciallagstiftning.

Men även frågor om anläggande av nya flyttningsleder, anbringande

av stängsel eller andra tekniska hjälpmedel samt utförande av

eljest tänkbara skadeförebyggande åtgärder äro föremål för lappväsendets

och kammarkollegiets utredning och processuella verksamhet. Väl kunna

de renskötande lapparna ha att vid förrättning enligt gruvlagen på egen

bekostnad tillvarataga egna rättigheter. Kammarkollegiet tror sig dock våga

påstå att knappast någon sakägarekategori är så gynnad som de renskötande

lapparna i fråga om kostnadsfria utredningar och kostnadsfri bevakning

av näringens intressen.

Kammarkollegiet erinrar om att förfarande, som innebär tvångsförfoganden

över mark, oftast inledes av ett administrativt skede som efterföljes eller

kan efterföljas av domstolsprövning. I gällande rätt finnes en tämligen stor

variation i kostnadsreglerna. För sakägare torde enligt kollegiets uppfattning

vattenlagen vara den gynnsammaste i nämnt hänseende medan exempelvis

gruvlagen och lagen om allmänna vägar är väsentligt snävare gentemot

sakägare. Kollegiet framhåller i anslutning härtill att det berörda förhållandet

sedan någon tid är föremål för utredning av besvärssakkunniga,

vars slutbetänkande väntas föreligga detta år. Enligt vad i yttrandet uppgives

är för kollegiet icke känt att nuvarande kostnadsersättningsregler i

gruvlagen skulle för sakägare i allmänhet medföra sådan svårighet, att med

principiell omprövning av desamma ej kan anstå till dess besvärssakkunniga

slutrcdovisat sina överväganden.

Motionärernas uttalande, att renskötseln vid Stikkenjokk genom ett vägbygge

vållats skada som icke ersatts, bemötes av bergmästaren i södra distriktet,

som tjänstgjorde såsom förrättningsman vid utmålsförättningen i

Stikkenjokk. Bergmästaren anför.

Vid förrättningen, som avslutades i Klimpfjälls by, närvaro även flera representanter

för samerna. Det diskuterades då de arbeten som utförts inom

Steken jokkfältet ävensom den ca Öl) km långa, rätt provisoriska väg, som av

SOU brutits mellan Klimpfjälls by och Steken jokkfyndigheten. Samerna

hävdade alt vägen dragits över de hästa betesmarkerna, och att den ävenledes

gick genom (lön trakt, där kalvningen brukade försiggå. Genom trafiken

på vägen — ca 1 bil per dag vid denna tidpunkt — stördes kalvningen

och stort men åstadkoms. Man begärde alltså nu ersättning för dessa olägen
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

heter, men någon summa kunde ej preciseras. Efter en längre diskussion,

där gode männen bl. a. framhöll fördelen med vägen ur handelssynpunkt

ävensom att den vid minst ett tillfälle varit till fromma, då en sjuk same

per bil kunnat fraktas till läkare, överenskoms att fördelar och nackdelar

kunde uppväga varandra och frågan om ersättning avskrivas betr. de arbeten

som dittills utförts.

Offentlig utredning

Kungl. Maj :t har den 28 juni 1963 bemyndigat chefen för justitiedepartementet

att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa en allmän översyn

av gruvlagstiftningen. I direktiven erinras bl. a. om att malmutredningen

för Norrbotten i sitt betänkande (SOU 1963:36) framhållit att nuvarande

gruvrätt med dess nära nog automatiskt verkande regler icke torde inrymma

möjligheter att vid malmexploatering alltid åstadkomma avvägningar, som

i skälig mån tillgodoser andra betydelsefulla samhällsintressen än gruvnäringens.

Enligt utredningens mening, anföres vidare, är det otvivelaktigt

av vikt att naturvårds-, kulturvårds- och vattenvårdssynpunkter blir beaktade

vid exploateringen och att en rimlig avvägning mellan gruvnäringens

intressen, å ena, och fastighetsbildnings- och planintressena, å andra sidan,

kan komma till stånd. Även samernas intresse av att rennäringens krav blir

beaktade kan, enligt vad i direktiven uttalas, nämnas i detta sammanhang.

Utskottet

I motionerna hemställes om översyn av gällande regler angående rättegångskostnader

och deras fördelning vid ingrepp enligt gruvlagen.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har Kungl. Maj :t nyligen

bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga med

uppdrag att verkställa en allmän översyn av gruvlagstiftningen. Då den

väckta frågan således omfattas av utredningens uppdrag, synes något riksdagens

uttalande i anledning av motionerna icke erfordras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:378 och 11:452, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson,* Ebbe

Ohlsson, Kristiansson, Georg Carlsson, Åkesson,* Erik Jansson och Wirmark;
från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp,* Wachtmeister,

fru Torbrink,* herrar Johansson i öckerö,* Sundelin,* Mattsson och

Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 63

313329

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.