Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en utredning rörande allemansrättens omfattning och innebörd». Motionerna är väckta i anledning av det av 1960 års naturvårdsutredning avgivna betänkandet Naturen och samhället, SOU 1962:36.

1963-11-06 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:37, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en utredning rörande allemansrättens omfattning och innebörd». Motionerna är väckta i anledning av det av 1960 års naturvårdsutredning avgivna betänkandet Naturen och samhället, SOU 1962:36.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om utredning rörande

allemansrätten, dels ock angående vissa rätts- och

ersättningsfrågor för markägare.

Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande motionerna nr 288

i första kammaren av herr Petersson, Per, m. fl. och nr 333 i andra kammaren

av herr Hamilton m. fl., dels ock de likalydande motionerna nr 550 i

första kammaren av herr Andersson, Torsten, och nr 675 i andra kammaren

av herrar Persson i Heden och Walirendorff.

I motionerna I: 288 och II: 333 hemställes, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte hemställa om en utredning rörande allemansrättens omfattning

och innebörd».

Motionerna är väckta i anledning av det av 1960 års naturvårdsutredning

avgivna betänkandet Naturen och samhället, SOU 1962:36. I motionerna

konstateras, att utredningen lagt tonvikten icke på den kulturella utan i

stället på den sociala naturvården och hur friluftslivets behov skall tillgodoses.

I naturvårdsutredningens förslag synes också en strävan vara att slå fast

allmänhetens rätt att vistas på annans mark. Här avses inte i första hand

resonemangen om allemansrätten utan vad som i motiveringen anföres rörande

främst naturreservaten. Dessa skall uppenbarligen kunna bli av betydande

omfattning, vilket bl. a. framgår av vad som ovan refererats om

marköverföring till allmän disposition. Utredningen anför emellertid ingenting

som styrker behovet av överföringar i större omfattning. Det torde

tvärtom vara ostridigt att möjligheten i vårt land för allmänheten att röra

sig inom vidsträckta områden är sedvanerättsligt tryggad.

Naturvårdsutredningens förslag i den del det tar upp den sociala naturvården

innebär i allt väsentligt egentligen en strävan att ge allemansrätten

ett underlag i positiv rätt. I denna riktning pekar t. ex. förslagets regel i

18 §, att markägare skall vara skyldig att anordna grind i eller ta bort stängsel

som hindrar allmänheten på områden där den fått fritt färdas. Samtidigt

förordas emellertid i betänkandet att allemansrätten närmare utredes.

Naturvårdsutredningens förslag är här således oklart på det sättet, att det

på väsentliga punkter föregriper den utredning som den själv förordar.

Motionärerna anser vidare de av utredningen framlagda förslagen till ersättningsregler

vara alltför restriktiva. Dessa förslag kommer också att föregripa

1962 års fritidsutredning (direktiven för denna utredning återfinnes

Bilxang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

i årets riksdagsberättelse sid. 173 ff.). Motionärerna hävdar att 1960 års naturvårdsutrednings

förslag i den del det avser den sociala naturvården icke

bygger på något av utredningen styrkt behov av engagemang från det allmännas

sida. Det behov som kan tänkas föreligga i detta hänseende fylles

enligt motionärerna i det väsentliga av allemansrätten i vad det gäller allmänhetens

strövmöjligheter o. d. Motionärerna instämmer emellertid i 1960

års naturvårdsutrednings förslag om en utredning rörande allemansrätten.

I motionerna I: 550 och II: 675 hemställes, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om att vid prövning av naturvårdsutredningens

betänkande förslag måtte utarbetas till en tillfredsställande lösning av rättsoch

ersättningsfrågorna för markägarna i enlighet med motionens syfte».

Motionärerna tar till en början upp allemansrätten, som bl. a. innebär

att envar utan tillstånd från markägaren får beträda dennes mark, som

icke är tomt och ej kan antas ta skada av att den beträdes. Denna rätt, som

vilar på sedvana, skulle enligt motionärerna ej ha uppkommit, om inte markägaren

tolererat detta intrång. Motionärerna fortsätter:

Allmänheten har således i vårt land oerhörda arealer till sitt förfogande

för friluftsliv och för fritidssysslor. Det synes oss därför överflödigt att

man, som 1960 års naturvårdsutredning gjort, föreslår att det allmänna

skall genom inlösenförpliktande åtgärder i mycket stor omfattning säkerställa

denna allmänhetens möjlighet. Detta förslag kan icke innebära annat

än att det allmänna nödgas investera för ändamål som redan till stor del

är uppfyllt. Under alla förhållanden synes det oss logiskt riktigare att man

först utreder allemansrättens omfattning och innebörd, ty först därefter vet

man i vad mån denna behöver kompletteras genom det allmännas ingripanden.

I dagens läge är behovet härav oemotsägligt endast i fråga om de tyngst

belastade platserna, såsom badställen på enskild mark, campingplatser på

sådan mark o. s. v. Här måste emellertid förmodligen det allmännas och

markägarens intressen i mycket hög grad sammanfalla. Om det allmänna

önskar säkerställa allmänhetens utnyttjandemöjligheter, torde nämligen

markägaren ha ett starkt intresse av att få rättsfrågorna och ersättningsfrågorna

med anledning av markslitaget reglerade.

Motionärerna påpekar, att utredningens arbete bedrivits utan att markägarna

varit företrädda och att deras intressen förbigåtts. Utredningens förslag

har enligt motionerna kommit att bli mer ett förslag till friluftslagstiftning

än till naturskyddslag eller naturvårdslag och har förfelat sitt huvudsyfte,

som måste vara att skapa ett skydd för naturen utan att därigenom

onödigt begränsa allmänhetens fritidsmöjligheter. Även i dessa motioner

framföres att den uppgift som 1960 års naturvårdsutredning främst satt

sig före att lösa rätteligen torde höra hemma hos 1962 års fritidsutredning.

Motionärerna anför avslutningsvis:

Vi ser oss emellertid tvungna hävda, att utredningen blivit mindre lyckligt

bedriven inte bara sakligt utan även psykologiskt. Den har nämligen

i utformningen av de ersättningsregler som kan komma i fråga vid naturreservatsförordnanden

o. d. och än mer vid avslag av täktdispenser inte

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

bara anknutit till strandlagens och byggnadslagens mot ägarintresset kärva

principer. Utredningen har också ytterligare knappat in på det i dessa lagar

medgivna ersättningsutrymmet. Detta måste betecknas som högst olyckligt

även om man bortser från de renodlat ekonomiska synpunkterna. Naturvården

bör vara och måste vara en angelägenhet som har helhjärtat stöd från

markägarna. Den kan inte bedrivas med utsikt till framgång om markägarna

känner naturvårdarnas förslag och rekommendationer som intrång

i markägarens berättigade intressen. Naturvårdsutredningens förslag förverkar

emellertid genom de nästan utmanande snäva ersättningsreglerna

markägarnas goda vilja.

Det fullständiga innehållet i här redovisade motioner återfinnes i motionerna

I: 288 och II: 675.

Frågans tidigare behandling

Allemansrätten har senast behandlats av tredje lagutskottet i utlåtande

nr 30 år 1961 med anledning av motioner om utredning på området. I detta

utlåtande finnes eu utförlig redogörelse för gällande rätt och frågans tidigare

behandling ävensom för rättsläget i övriga nordiska länder, vartill utskottet

får hänvisa. I utlåtandet, som godkändes av riksdagen, hemställde

utskottet, att motionerna jämte utlåtandet måtte för kännedom överlämnas

till 1960 års naturvårdsutredning.

Från utskottets utlåtande må här följande återgivas.

Det finns, som framgår av utskottets redogörelse för gällande rätt, redan

nu bestämmelser till motverkande av de »avigsidor» och det »missbruk»

av allemansrätten som motionärerna önskar skall stävjas genom den åsyftade

lagstiftningen. I själva verket är de företeelser i form av »intrång på

växande gröda, åverkan på stängsel, gren- och lövbrytning utan urskiljning»

som påtalats i de två likalydande motionerna alls inte yttringar av allemansrätten

utan fastmera genom stadganden i strafflagen klart uteslutna

från vad allmänheten äger rätt att företaga sig. Det torde kunna sägas, att

med bestämmelsen i 24 kap. 2 § strafflagen kriminaliserats så gott som

samtliga ur naturskyddssynpunkt icke önskvärda ingrepp av allmänheten

i naturens växtvärld. Åtgärder till motverkande av att den s. k. kommersiella

blomplockningen — för vilken straffbestämmelsen ej utgör hinder

— leder till utarmning av växtbeståndet i markerna övervägs för närvarande

av naturvårdsutredningen, som för övrigt har att ingå på frågan

om naturskyddet i hela dess vidd. Enligt 24 kap. 4 § strafflagen är

det vidare vid straffansvar förbjudet alt ens beträda tomt, plantering och

alla andra ägor »som kan skadas därav». Av uttrycket »kan skadas» framgår,

att påvisbar skada ej förutsättes för straffbarhet (jfr rättsfallet NJA

1916 s. 65). Detta lagrum måste anses innebära ett åtminstone ur ekonomisk

synpunkt långt gående skydd för den enskilde markägaren mot intrång av

utomstående i hans fastighet. Utskottet kan svårligen tänka sig, att civilrättsliga

bestämmelser i nu angivna hänseenden skulle vara mer ägnade än

de givna straffstadgandena att upprätthålla allmänhetens respekt för efterlevnad

av reglerna. Motionärerna synes anse, att eu civilrättsligt given laglig

reglering av allemansrätten skulle skapa större klarhet rörande grän
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

serna för allmänhetens befogenheter. Det är obestridligt, att gränserna för

vad som enligt 24 kap. 4 § strafflagen skall förstås med uttrycken »tomt»,

»plantering» och »skada» är flytande och att det måste möta svårigheter

att avgöra vad som är tillåtet i varje konkret fall. Utskottet är emellertid ej

övertygat om, att det är möjligt att i en ny lagstiftning skapa så mycket

större klarhet i förhållandet mellan jordägaren och allmänheten, att en lagstiftning

av denna anledning bör anses påkallad. Som i olika sammanhang

framhållits (bl. a. av strandlagsntredningen och av hovrätten över Skåne

och Blekinge i dess yttrande över motionerna) torde det möta stora svårigheter

att få till stånd entydiga bestämmelser med giltighet för alla de skiftande

förhållanden som kan möta på olika håll i landet.----

Beträffande vissa särskilda former av friluftslivet får emellertid frågan

om behovet av laglig reglering ses mot bakgrunden av, att i visst hänseende

helt saknas bestämmelser till ledning vid avgörande av vad som skall anses

e^er ej- Ifråga om tillåtligheten av tältning, parkering av fordon och

iortöjning av båtar å annans mark är nämligen av betydelse ej blott om besittningstagandet

inkräktar på tomt eller plantering eller medför risk för

skada å annan äga utan också om det innebär ett mera varaktigt utnyttjande

av fastigheten. Ett sadant nyttjande anses allemansrätten inte medge,

men hur långt varaktigheten skall sträcka sig för att förfarandet skall bli att

betrakta som en besittningskränkning är en omdiskuterad fråga även bland

rättslärda. Även i ett annat hänseende, nämligen då tältning, parkering o. d.

— utan att man kan tala om risk för skada å marken i vart fall ej såvitt

avser envar tältande eller bilist för sig — förehaves av ett stort antal människor

samtidigt, kan det understundom förefalla befogat anse att ett intrång

i markägarens besittningsrätt äger rum. I nu berörda fall synes eif

behov av regler för fastställande av hur långt allmänhetens rättigheter sträcker

sig mera påtagligt. Naturvårdsutredningen har, som framgår av dess

yttrande över motionerna, för avsikt att i viss mån ta befattning med allemansrättsliga

problem och har som exempel på frågor, som torde bli aktuella,

anfört just tillåtligheten att tälta eller parkera bil på annans mark.

Vid detta förhållande finner utskottet någon åtgärd i saken ej för närvarande

påkallad. Utskottet vill i detta sammanhang ånyo betona sin inställning,

att man inte genom lagstiftningsåtgärder bör inskränka allmänhetens

nuvarande rättigheter.

Naturvårdsutredningen har i betänkandets nionde kapitel, sid. 168 ff„

behandlat allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annan mark. Utredningen

lämnar förslag till riktlinjer för lösning av vissa allemansrältsliga

flågor såsom färdselrätten, tältning, båtförtöjning, parkering av motorfordon,

tillgodogörande av naturalster in. in. Sammanfattningsvis uttalar utredningen.

Utredningen är väl medveten om de svårigheter av skilda slag som är förknippade

med lagstiftning rörande allemansrättsliga frågor. Én undersökning

av den omfattning som erfordras för utarbetande av konkreta förslag till

lagregler på området har utredningen ansett icke ingå i dess uppdrag. De

allmänt formulerade förslag som framlagts av utredningen i samband med

genomgången av vissa huvudfrågor beträffande allmänhetens rättigheter

och skyldigheter på annan mark eller vattenområde avspeglar den syn på

hithörande problem som utredningen bibringats under arbetet med natur
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963 5

vårdsfrågorna. De är endast att betrakta som en skiss till en tänkbar lösning

av vissa av dessa problem och är avsedda som diskussionsunderlag vid frågans

vidare behandling. Icke desto mindre vill utredningen, som blivit starkt

övertygad om angelägenheten av att åtgärder för lagstiftning i ämnet snarast

vidtages, såsom sin uppfattning framhålla, att positiva regler med i huvudsak

det innehåll som föreslagits skulle fylla en viktig funktion i dagens

samhälle därigenom, att man finge auktoritativa grundsatser för den ömsesidiga

hänsyn allmänhet och markägare är skyldiga varandra.

Lagregler på förevarande område synes kunna antingen, såsom skett i

Norge, ges plats i en särskild friluftslag eller inarbetas i den föreslagna naturvårdslagen.

Även vid val av det förra alternativet finge dock vissa av utredningen

upptagna frågor behandlas i naturvårdslagen. Enligt utredningens

mening talar många praktiska skäl till förmån för det senare alternativet.

Allemansrätten har nära beröring med de strävanden att göra naturen tillgänglig

för allmänheten som kännetecknar den sociala naturvården. Utredningens

förslag till naturvårdslag innehåller vissa regler till skydd för friluftslivet

(17—18 §§) som syftar till att bevara en befintlig allemansrätt, huvudsakligen

vid stränderna. Det innehåller vidare allmängiltiga regler om

uppträdandet i naturen (28—29 §§), avsedda att respekteras av alla oavsett

om särskild rätt till marken föreligger eller icke. Instituten nationalpark,

naturreservat och naturminne kommer i tillämpningen att på olika sätt

påverka allemansrätten, ibland i inskränkande riktning men, särskilt i fråga

om naturreservat, oftast till förmån för friluftslivet. Ur allmänhetens synpunkt

vore det säkerligen en fördel om alla bestämmelser som reglerar vistelsen

i naturen funnes samlade i en lag.

Slutligen hemställer utredningen, att frågan om allmänhetens rättigheter

och skyldigheter på annans mark efter remissbehandling av utredningens

förslag skyndsamt vidare beredes i syfte att åvägabringa en lagstiftning i

ämnet.

Frågan om allemansrätten har vid remissbehandlingen av betänkandet

berörts i mer än åttio yttranden. Av dessa ansluter sig flertalet till hemställan

om en vidare utredning i och för lagstiftning i ämnet. Ett tiotal hävdar

att frågan om en ny naturvårdslag bör vila i avbidan härå. Huvudsakligen

gäller detta markägarorganisationerna. Skogsstyrelsen finner det angeläget

att frågan löses samtidigt med införandet av naturvårdslagen genom

en snabbutredning.

Enligt vad utskottet under hand inhämtat är spörsmålet om en utredning

av allemansrätten föremål för Kungl. Maj :ts prövning i samband med behandlingen

av naturvårdsutredningens betänkande.

Vad därefter gäller ersättningsfrågorna har utredningen ingående behandlat

dem på sid. 318—341 i betänkandet och förslag till ersättningsbestämmelser

in. in. har intagits i 30—41 §§ i utredningens författningsförslag. Utskottet

får i dessa delar hänvisa till betänkandet. Här må dock återgivas utredningens

allmänna synpunkter på ersättningsfrågorna (sid. 318 ff.).

Utredningens förslag till allmänna riktlinjer för naturvården innefattar

eu rad åtgärder som syftar till att säkerställa naturområden i tillräcklig

omfattning för samhällets behov på längre sikt. Utgångsläget är att nu sä
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

kerställda naturområden är föga representativa ur kulturell synpunkt samt

helt otillräckliga ur social synpunkt. Inte minst markanvändningen för fritidsändamål

kan beräknas öka kraftigt. I den mån en sådan markanvändning

kan utvecklas inom den ram som bestäms av allemansrättens innehåll

medför den inga särskilda kostnader för ianspråktagandet av mark. Eu stor

del av allmänhetens behov av friluftsliv kan säkerligen i framtiden liksom

hittills täckas på detta sätt och alltså utan att förorsaka anspråk på ersättningar

till markägare. Med tanke på dels den allmänna bristsituationen beträffande

naturreservat och dels den fortlöpande exploateringsverksamheten

i naturen — som efter hand utplånar allemansrätten eller gör den illusorisk

— krävs emellertid därjämte ett säkerställande i ökad omfattning av

naturområden av skilda slag. Detta förutsätter i allmänhet åtgärder som

kan föranleda ersättningar till markägare.

Så långt det är möjligt bör man lita till helt frivilliga avtal med vederbörande

markägare alldeles oavsett om säkerställandet av naturområden sker

med tillämpning av naturvårdslagens institut eller i eu friare form. En sådan

arbetsform och över huvud taget en generös inställning till markägarna

är avgjort att föredra framför tvångsåtgärder. Ett viktigt skäl härtill är att

man hör undvika varje åtgärd som kan medverka till att skapa motsättningar

mellan naturvårdsintressen och markägarintressen. Sådana motsättningar

vore olyckliga med tanke på att naturvården utgör cn gren av samhällsplaneringen

som mer än de flesta är beroende av samlade insatser från

alla berörda intressen. I sammanhanget kan särskilt erinras om alla de fall

där markägare förvaltar områden som har stor betydelse ur kulturell eller

social naturvårdssynpunkt. Det bör också beaktas att tvångsåtgärder gentemot

markägare bör undvikas redan av det skälet att de kan medföra eu

kraftig ökning av naturvårdens administrationskostnader.

Utredningens förslag till naturvårdslag är avsett att ersätta gällande naturskyddslag,

strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen. Naturvårdslagen

kommer därigenom att innehålla dels medel för ett mera genomgripande

områdesskydd, representerat av nationalpark, naturreservat och naturminne,

dels medel för ett partiellt områdesskydd, som endast tar sikte

på kontroll av lokalisering av bebyggelse. Ur ersättningssynpunkt kan i detta

sammanhang bortses från nationalparken liksom från de fall då expropriation

tillgripes för att bevara område som naturreservat eller naturminne.

De partiella områdesskydden kallas i fortsättningen strandskyddsområde

(17 g) och landskapsskyddsområde (19 g).---Möjligheterna att ur na
turvårdssynpunkt

förhindra eller reglera arbetsföretag eller täktverksamhet

avhandlas i 22 och 23 §§ lagförslaget. I förslagets 34 och 35 §§ återfinns

regler om ersättning i vissa fall för anordnande av genomgång genom stängsel

eller övergång över dike samt för avlägsnande av reklamanordning.

--—

Enligt utredningens mening är det fullt klart att det kvantitativt ojämförligt

största markbehovet för friluftsändamål och annat naturvårdande

ändamål måste tillgodoses genom tillämpning av något av de nämnda områdesskydden,

åtgärder som alltså syftar till att trygga markens användbarhet

för reservatets ändamål samtidigt som markägaren behåller marken

och utnyttjar den på bästa möjliga sätt under för handen varande förhållanden.

Den begränsning som därigenom läggs på markägarens möjlighet att

fritt disponera över sin mark kan medföra att han icke kan bruka marken

på sätt som eljest skulle vara ekonomiskt motiverat. Den skada han lider

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

därigenom skall i förekommande fall kompenseras genom intrångsersättning,

varvid beloppets storlek i princip motsvarar mellanskillnaden mellan

markens tidigare värde å ena sidan och det lägre värde å andra sidan som

marken har för sin ägare på grund av den inskränkning i markanvändningen

som uppkommit genom åtgärderna. För det fall att regleringen av arbetsföretag

eller täktverksamhet leder till eu ersättningssituation är det också

fråga om en form av intrångsersättning.

Fortsättningsvis indelas förekommande ersättningsgrunder vid beräkning

av intrångsersättning enligt naturvårdslagen i två underavdelningar, nämligen

inskränkning i bebyggelserätt och annan inskränkning i rätten att förfoga

över mark. Den första ersättningsgrunden förekommer i såväl naturskyddslagen

och strandlagen som 86 och 122 §§ byggnadslagen. Om man

bortser från ovannämnda specialregel i strandlagen beträffande vissa stängselfrågor

in. m. förekommer den andra ersättningsgrunden endast i naturskyddslagen.

I utredningens lagförslag återkommer båda ersättningsgrunderna

delvis i modifierad form. Därvid eftersträvar utredningen att utnyttja

de möjligheter till ett enhetligare ersättningsförfarande som föreligger på

grund av den föreslagna lagtekniska samordningen av naturskyddslagen

och strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen.

Ett större antal remissinstanser har behandlat ersättningsbestämmelserna.

Av särskilt intresse torde expropriationsutredningens yttrande vara. Häri

anföres att spörsmålen om ersättning på grund av inskränkning i förfoganderätten

till fastighet samt om inlösningsrätt och inlösningsplikt har ett

nära samband med frågor som expropriationsutredningen fått i uppdrag att

behandla.

Särskilt markerat är detta samband i fråga om de bestämmelser, som avses

skola gälla för avräkning av nytta mot skada — de s. k. influensreglerna

— samt principerna för beräkning av ersättning för inskränkning i rätten

att bedriva täktverksamhet. I båda dessa hänseenden föreslås icke oväsentliga

nyheter i förhållande till gällande rätt.

Bland de spörsmål, som expropriationsutredningen har att taga ställning

till, ingår frågan om den lämpligaste utformningen av expropriationslagens

värderingsregler. Utredningen har bland annat att undersöka, om det genom

en reform av dessa regler — däri inbegripet lagens regler om avräkning av

nytta mot skada — är möjligt att i större omfattning än för närvarande åt

stat och kommun förbehålla sådan värdestegring, som uppkommit genom

åtgärder från det allmännas sida. Resultatet av dessa undersökningar synes

kunna bli av betydelse jämväl utanför det ämnesområde — expropriationslagen

— som utredningen främst avser.

Beträffande de enskilda punkterna i de föreslagna ersättningsbestämmelserna

märkes att praktiskt laget samtliga remissinstanser som behandlat

frågan om skadeersättning i samband med vägrat täkttillstånd avstyrker

utredningens förslag, att markens värde vid naturvårdslagens ikraftträdande

skall vara avgörande, och i stället förordar alt såsom utgångspunkt tages

markens värde då täkttillstånd vägras.

Årets riksdag har tidigare bifallit Ivungl. Maj ds proposition nr 71 är 1963

angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamlieten in. in. Pro
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

positionen, som bygger på naturvårdsutredningens betänkande, bar behandlats

av jordbruksutskottet i dess utlåtande nr 11.

I detta sammanhang må slutligen erinras om att vid det tjugotredje nordiska

juristmötet, som hölls i Köpenhamn i augusti 1963, vid plenarmöte

behandlades ämnet »Almenheden, friluftslivet og ejendomsretten».

Utskottet

Sasom närmare framgår av den tidigare redogörelsen beröres i motionerna

vissa spörsmål, som behandlats av 1960 års naturvårdsutredning i dess betänkande

angående naturen och samhället.

Utredningen har bl. a. hemställt, att frågan om allmänhetens rättigheter

och skyldigheter på annans mark efter remissbehandling av utredningens

förslag skyndsamt vidare beredes i syfte att åvägabringa en lagstiftning i

ämnet. Med instämmande häri föreslås i de likalydande motionerna 1: 288

och II: 333 en utredning rörande allemansrättens omfattning och innebörd.

Enligt vad utskottet erfarit är frågan om en sådan utredning föremål för

Kungi. Maj :ts prövning i samband med den pågående behandlingen av naturvårdsutredningens

betänkande. Vid sådant förhållande synes något riksdagens

uttalande i anledning av motionerna för närvarande icke påkallat.

I de likalydande motionerna 1:550 och 11:675 anföres att utredningens

förslag om ersättning för intrång är synnerligen ogynnsamt för markägare

och motionärerna hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om

att en tillfredsställande lösning av rätts- och ersättningsfrågorna måtte utarbetas.

Enär dessa spörsmål kommer att behandlas i det förslag till reformer

i naturvårdslagstiftningen, som avses skola framläggas för 1964 års

riksdag, anser utskottet att ej heller i anledning av dessa motioner någon

åtgärd från riksdagens sida för närvarande erfordras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:288 och 11:333 samt 1:550

och II: 675, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 november 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson,

Knut Johansson, Georg Carlsson, Erik Jansson*, Wirmark och Gunnar

Pettersson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, Wachtmeister, Svenning,

Grebäck, fröken Anderson i Lerum, herrar Hammarberg och Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IOUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM SS

313353

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.