Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938

1963-11-19 · 40 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 38 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:39, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni

1938 (nr 27i) om rätt till jakt, dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 17 maj 1963 dagtecknad proposition, nr 136, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll jämlikt 87 § regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga följande

förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om

rätt till jakt.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas dels att 7 §, 10 § 1, 3, 4 och 5 mom., 11 §, 12 §

1 mom., 14 § 2 mom., 15 § 1 mom., 16, 18 och 23 §§, 24 § 2 mom., 26 §

2 mom., 29 § 1 mom., 30 §, 31 § 1 mom. samt 33, 34 och 37 §§ lagen den

3 juni 1938 om rätt till jakt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives dels ock att till 10 § samma lag skall fogas ett sjätte moment och

till 24 § ett tredje moment av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7

Boställshavare, kronohemmans--

Är eljest----------

Innehavare eller brukare av fastighet

varom är fråga i denna paragraf

må icke utan särskilt bemyndigande

av ägaren tala för fastigheten i frågor

rörande bildande av jaktvårdsområde

eller förlängning av den för

jaktvårdsområdes bestånd bestämda

tiden.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1963. 9

§•

-----— efter älg.

—---till marken.

Innehavare eller brukare av fastighet

varom är fråga i denna paragraf

må icke utan särskilt bemyndigande

av ägaren tala för fastigheten i frågor

som avses i 10 § och 11 § 2 mom.

samt. 3 avd. Nr 39

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

10

1 mom. Ägare av särskilda fastigheter,

vilkas ägor bilda ett sammanhängande

område, må i ändamål att

befrämja jaktvården å området besluta,

att ägorna skola utgöra jaktvårdsområde.

För beslutets giltighet

fordras fastställelse av länsstyrelsen.

Jaktvårdsområde skall----

3 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde

vare ej giltigt med

mindre de vilka biträda beslutet utgöra

minst fyra femtedelar av antalet

fastighetsägare och tillika äga

minst fyra femtedelar av den mark

varom fråga är. Härvid må ägare av

mark, som i avseende å läge, form

och övrig beskaffenhet finnes lämpligen

böra bestå såsom eget jaktvårdsområde,

icke mot sitt bestridande

kunna tvingas ansluta sig till

jaktvårdsområde varom nu är fråga.

4 mom. I skärgård må jaktvårdsområde

bildas utan hinder av att det

icke kommer att bestå av särskilda

fastigheter eller utgöra ett sammanhängande

område.

Beslut om bildande av jaktvårdsområde,

som består av allenast en

fastighet, vare ej giltigt med mindre

de vilka biträda beslutet utgöra minst

fyra femtedelar av antalet delägare

i fastigheten och tillika äga minst

fyra femtedelar av densamma.

5 mom. Fastighetsägarna äga före

utgången av den tid, för vilken jaktvårdsområde

bildats, vid sammanträde

besluta, att området skall fortbestå

under ytterligare visst antal

år, lägst tio år och högst tjugufem.

Sådant beslut vare dock ej giltigt om

nej röster avgivits av mera än en femtedel

av antalet fastighetsägare eller

av fastighetsägare som äga mer än

en femtedel av den i området ingående

marken eller, i fall som avses i

4 mom. andra stycket, en femtedel av

vederbörande fastighet. För beslutets

giltighet fordras dessutom fastställelse

av länsstyrelsen.

§•

1 mom. Ägare av särskilda fastigheter

må, i ändamål att befrämja

jaktvården på fastigheterna, besluta

att dessa helt eller delvis skola tillsammans

utgöra jaktvårdsområde.

— jaktvårdens tillgodoseende.

3 mom. Beslut om bildande av

jaktvårdsområde vare ej giltigt med

mindre de vilka biträda beslutet utgöra

minst tre fjärdedelar av antalet

fastighetsägare och tillika äga

minst tre fjärdedelar av den mark

varom fråga är. Mark, som i avseende

å läge, form och övrig beskaffenhet

finnes lämpligen böra bestå såsom

eget jaktvårdsområde, må icke

mot ägarens bestridande anslutas till

jaktvårdsområde.

4 mom. I skärgård må jaktvårdsområde

bildas även av allenast en

fastighet. Beslut om bildande av sådant

jaktvårdsområde vare ej giltigt

med mindre de vilka biträda beslutet

utgöra minst tre fjärdedelar av antalet

delägare i fastigheten och tillika

äga minst tre fjärdedelar av densamma.

5 mom. Fastighetsägarna äga inom

ett år före utgången av den tid, för

vilken jaktvårdsområde bildats, vid

sammanträde besluta, att området

skall fortbestå under ytterligare visst

antal år, lägst tio år och högst tjugufem.

För beslutets giltighet fordras

att det biträtts av flertalet bland de

röstande samt vidare, att icke nejröster

avgivits av mer än en fjärdedel

av hela antalet fastighetsägare eller

av fastighetsägare som äga mer

än en fjärdedel av den i området ingående

marken eller, i fall som avses

i 4 inom., en fjärdedel av fastigheten.

Föreskrifter om kallelse till

sammanträde som här avses utfärdas

av Konungen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

(Gällande lydelse)

(Jfr 11 § 3 mom.)

11

1 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde

eller om förlängning av

tiden för sådant områdes bestånd

skall underställas länsstyrelsen, som

har att tillse huruvida beslutet tillkommit

i laga ordning. Avser beslutet

bildande av jaktvårdsområde, skall

länsstyrelsen därjämte tillse, att beslutet

överensstämmer med lag och

författning, så ock att det är tjänligt

för jaktvårdens främjande och icke

kränker enskild rätt.

Beslutet skall--------

2 mom. Beslut som länsstyrelsen

meddelar jämlikt denna paragraf

skall införas i länskungörelserna och

tidning inom orten samt uppläsas i

kyrkan i den eller de socknar, där

jaktvårdsområdet är beläget.

Mot länsstyrelsens beslut må talan

föras hos Konungen genom besvär,

som skola ingivas till jordbruksdepartementet

före klockan tolv å sextionde

dagen från den dag då beslu
-

(Föreslagen lydelse)

6 mom. För beslut om ändring av

jaktvårdsområdes omfattning eller i

fråga, beträffande vilken jämlikt

1 mom. andra stycket bestämmelser

skola meddelas i beslutet om områdets

bildande, skall vad ovan stadgats

om bildande av jaktvårdsområde

äga motsvarande tillämpning. Fattas

sådant beslut i samband med beslut

som avses i 5 mom., skall dock

i stället tillämpas vad där är stadgat.

Innebär i dylikt fall beslutet att

mark skall uteslutas ur eller anslutas

till jaktvårdsområdet, erfordras

samtycke av ägaren till den marken.

§■

1 mom. För giltigheten av beslut

enligt 10 § fordras fastställelse av

länsstyrelsen, vilken skall tillse, att

beslutet tillkommit i laga ordning

samt överensstämmer med lag och

författning, så ock att det är tjänligt

för jaktvårdens främjande och

icke kränker enskild rätt.

--— därför uppgivas.

2 mom. Ingår i jaktvårdsområde

fastighet som huvudsakligen utgör

gård eller trädgård eller eljest väsentligen

saknar betydelse för jaktvården

på området, äger länsstyrelsen förordna

att fastigheten ej längre skall

tillhöra jaktvårdsområdet. Ansökan

om sådant förordnande må göras av

envar som äger del i området. De

övriga delägarna skola erhålla tillfälle

att yttra sig över ansökningen.

3 mom. Meddelande om beslut, som

länsstyrelse fattar enligt denna paragraf,

skall införas i tidning inom orten.

Mot beslutet må talan föras hos

Konungen genom besvär, vilka skola

hava inkommit till jordbruksdepartementet

inom två månader från den

dag då meddelandet infördes i tidningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tet upplästes i kyrkan eller, där beslutet

upplästs å olika dagar i särskilda

socknars kyrkor, från den dag

då det sist blev upplåst.

3 mom. För beslut om ändring av (Jfr 10 § 6 mom.)

jaktvårdsområdes omfattning eller i

annan fråga, beträffande vilken jämlikt

10 § 1 mom. andra stycket bestämmelser

skola meddelas i beslutet

om områdets bildande, skall vad ovan

stadgats om bildande av jaktvårdsområde

samt om länsstyrelsens prövning

av dylikt beslut äga motsvarande

tillämpning.

12 g.

1 inom. Sedan beslut om bildande 1 mom. Beslut enligt 10 § skall

av jaktvårdsområde eller om förläng- gälla även mot ny fastighetsägare.

ning av tiden för sådant områdes bestånd

blivit fastställt, gälle det mot

ny fastighetsägare.

14

2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis

säl, evar det vara må, då må han

döda och behålla djuret. Enahanda

rätt have ock den som påträffar djur,

tillhörande någon av följande arter,

nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,

hasselmöss, sorkdjur (sorkar

och lämlar), råttor och möss.

15

1 mom. Inkommer räv, grävling,

iller, mink, mård, hermelin, vessla,

ekorre, vildkanin, igelkott, berguv,

duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka,

kaja, skata, nötskrika, pilfink eller

gråsparv i gård eller trädgård,

have den som där bor eller innehar

trädgården så ock dennes folk rätt

att döda och behålla djuret, ändock

att jakträtten där tillkommer annan.

Likaledes må — --------

§•

2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis

säl, evar det vara må, då må han

döda och behålla djuret. Enahanda

rätt have ock den som påträffar djur,

tillhörande någon av följande arter,

nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,

sorkdjur (sorkar och lämlar),

råttor, skogsmöss och husmöss.

§•

1 mom. Inkommer räv, grävling,

iller, mink, hermelin, vessla, ekorre,

vildkanin, igelkott, duvhök, sparvhök,

kråka, råka, kaja, skata, björktrast

(snöskata), nötskrika, pilfink

eller gråsparv i gård eller trädgård,

have den som där bor eller innehar

trädgården så ock dennes folk rätt

att döda och behålla djuret, ändock

att jakträtten där tillkommer annan.

-- personer dödas.

16 §.

1 mom. Den som under idkande

av lovlig jakt sårar villebråd så, att

det faller å annans jaktområde inom

ett hundra meter från gränsen av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

(Gällande lydelse)

den jagandes jaktområde, må tillvarataga

och behålla villebrådet. Är det

älg, hjort eller rådjur, må den jagande

dock ej från stället bortföra djuret

utan i närvaro av två o jäviga vittnen

och vare han dessutom pliktig

att sist å andra dagen, sedan djuret

fälldes, om förhållandet underrätta

jakträttsinnehavaren eller den som

innehar marken eller någon av deras

folk. Försummar den jagande något

härav, varde ansedd såsom den där

olovligt jagat å annans jaktområde.

2 mom. Har i annat fall än i 1 mom.

avses älg, hjort eller rådjur, som sårats

vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt

till annans jaktområde, vare den jagande

pliktig att därom skyndsamt

underrätta jakträttsinnehavaren eller

den som innehar marken eller någon

av deras folk.

(Föreslagen lydelse)

Har någon vid lovlig jakt sårat älg,

hjort eller rådjur och har djuret tagit

sin tillflykt till annans jaktområde,

vare den jagande pliktig att därom

skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren

eller den som innehar

marken eller någon av deras folk.

18

1 mom. Dödar eller fångar man

björn, lo eller örn, eller anträffar man

sådant djur såsom fallvilt, tillfälle

djuret kronan, oberoende av vem

jakträtten tillkommer, där ej Konungen

annorledes förordnar.

2 mom. Beträffande rätten till fallvilt

av annat djur än björn, lo och

örn gälle följande:

Älg, hjort---------

I övrigt--—------

23

Katt som anträffas utanför gård

eller trädgård må av jakträttsinnehavaren

eller hans folk saklöst dödas.

24

2 mom. Orsakas å gröda avsevärd

skada av vildkaniner, må markinnehavaren,

ändå att jakträtten å mar1

j Bihang till riksdagens protokoll 1963. !

§•

1 mom. Dödar eller fångar man

björn, lo, stork, örn, glada, brun glada,

pilgrimsfalk, jaktfalk eller berguv

eller anträffar man sådant djur

såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan,

oberoende av vem jakträtten tillkommer,

där ej Konungen annorledes

förordnar.

2 mom. Beträffande rätten till fallvilt

av annat djur än i 1 mom. sägs

gälle följande:

--tillfälle kronan.

— fallvilt jakträttsinnehavaren.

§•

Katt, som anträffas utanför gård

eller trädgård där den hör hemma,

må av jakträttsinnehavaren eller hans

folk saklöst dödas. Inom område med

stadsplan eller byggnadsplan erfordras

dock tillstånd av polismyndigheten.

fi.

2 mom. Markinnehavare äger, ändå

att jakträtten å marken tillkommer

annan, låta där anställa fångst av

i samt. 3 avd. Nr 39

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

(Gällande lydelse)

ken tillkommer annan, så ock hans

folk där anställa fångst av vildkanin.

Vid sådan fångst må icke medföras

skjutvapen eller hund. Fångad vildkanin

tillfälle markinnehavaren.

(Föreslagen lydelse)

vildkanin. Vid sådan fångst må icke

medföras skjutvapen eller hund.

Fångad vildkanin tillfälle markinnehavaren.

Orsakas avsevärd skada av vildkaniner,

må Konungen beträffande visst

område förordna att det står envar

fritt att där fånga vildkanin och behålla

fångat djur. Vad i 17 och 25 §§

är stadgat om jakträttsinnehavare

skall i tillämpliga delar gälla den som

idkar sådan fångst.

3 mom. Beträffande område, där

stam av vildkaniner finnes, må länsstyrelsen

förordna att jakt efter vildkanin

skall genom därtill av länsstyrelsen

särskilt utsedda jägare bedrivas

för att söka utrota stammen. Förordnas

om dylik jakt, äger länsstyrelsen

tillika föreskriva de undantag

från bestämmelserna i denna lag som

kunna finnas nödiga för jaktens ändamålsenliga

bedrivande. Länsstyrelsen

bestämmer ock huru skall förfaras

med djur som dödas eller fångas

vid jakten.

26

2 mom. Från skyldighet —---

Bestämmelserna om jaktvårdsavgift

äga icke tillämplighet i fråga om

rätten att under omständigheter, som

angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda

i nämnda lagrum omförmälda djur.

29

1 mom. Såsom olovlig —---

Har någon å annans jaktområde

eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt

eller, där björn, lo eller örn dödats

eller fångats, olovligt tillägnat

sig djuret, straffes såsom för olovlig

jakt enligt vad i 28 § första stycket

sägs.

§•

-----— av riket.

Bestämmelserna om jaktvårdsavgift

äga icke tillämplighet i fråga om

rätten att under omständigheter, som

angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda

i nämnda lagrum omförmälda djur

och ej heller i fråga om fångst av

vildkanin enligt 2) § 2 mom.

§•

-----i 7 §.

Har någon å annans jaktområde

eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt

eller, där djur som avses i 18 § 1

mom. dödats eller fångats, olovligt

tillägnat sig djuret, straffes såsom

för olovlig jakt enligt vad i 28 § första

stycket sägs.

30 §.

Fälles någon----—---—--värde förverkat.

Var det annat villebråd än björn, Var det annat villebråd än som

lo eller örn och skedde jakten å an- avses i 18 § 1 mom. och skedde jak
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3!) år 1963

(Gällande lijdelse)

nät område än i 5 § 2 mom. sägs

samt med användande av tillåtet jakteller

fångstredskap och under tid,

då jakt efter sådant villebråd är tilllåten,

eller var fallviltet sådant som

enligt bestämmelserna i 18 § tillkomkommer

jakträttsinnehavaren, tillfälle

det förverkade denne eller, i fall

varom förmäles i 29 § 2 mom. första

stycket, övriga delägare i allmänningen

eller samfälligheten och, i fall

varom sägs i samma moments andra

stycke, övriga å jaktvårdsområdet

jaktberättigade personer.

Med björn, lo eller örn, som är förverkad,

så ock med annat förverkat

villebråd, som dödats eller fångats

medelst annat jakt- eller fångstredskap

eller under annan tid än i andra

stycket sägs, ävensom med annat

än där omförmält förverkat fallvilt

förfares på sätt stadgas i 36 §. Lag

samma vare beträffande förverkat

villebråd, som dödats eller fångats å

område som sägs i 5 § 2 mom.

31

1 mom. Anträffas å-----

Å område----------

Har den----------

Vad i detta moment är stadgat om

den som olovligt jagar å annans jaktområde

gälle ock i fråga om den som

å bar gärning beträdes med sådant

jagande, tillvaratagande, bortförande

eller tillägnande, som enligt 16 § 1

mom. eller 29 § 1 mom. första stycket

är att anse såsom olovlig jakt

eller för vilket åtgörande han enligt

29 § 1 mom. andra stycket skall straffas

såsom för olovlig jakt; och skola,

där fråga är om olovligt tillvaratagande

av sådant fallvilt som jämlikt

bestämmelserna i 18 § tillkommer

kronan eller olovligt tillägnande av

björn, lo eller örn, de i andra stycket

här ovan omförmälda personerna äga

att utöva där avsedd rätt jämväl å

område, där jakträtten tillkommer

annan än kronan.

(Föreslagen lydelse)

ten å annat område än i 5 § 2 mom.

sägs samt med användande av tilllåtet

jakt- eller fångstredskap och

under tid, då jakt efter sådant villebråd

är tillåten, eller var fallviltet

sådant som enligt bestämmelserna i

18 § 2 mom. tillkommer jakträttsinnehavaren,

tillfälle det förverkade

denne eller, i fall varom förmäles i

29 § 2 mom. första stycket, övriga

delägare i allmänningen eller samfälligheten

och, i fall varom sägs i

samma moments andra stycke, övriga

å jaktvårdsområdet jaktberättigade

personer.

Med förverkat villebråd, som avses

1 18 § 1 mom. eller som dödats eller

fångats medelst annat jakt- eller

fångstredskap eller under annan tid

än i andra stycket sägs, ävensom

med annat än där omförmält förverkat

fallvilt förfares på sätt stadgas i

36 §. Lag samma vare beträffande

förverkat villebråd, som dödats eller

fångats å område som sägs i 5 §

2 mom.

§•

------för sig.

--- vid lappväsendet.

------i 36 §.

Vad i detta moment är stadgat om

den som olovligt jagar å annans jaktområde

gälle ock i fråga om den

som å bar gärning beträdes med jakt,

som enligt 29 § 1 mom. första stycket

är att anse såsom olovlig, eller

med sådant tillvaratagande eller tillägnande,

för vilket han enligt 29 §

1 mom. andra stycket skall straffas

såsom för olovlig jakt; och skola, där

fråga är om djur som jämlikt bestämmelserna

i 18 § tillkommer kronan,

de i andra stycket här ovan

omförmälda personerna äga att utöva

där avsedd rätt jämväl å område,

där jakträtten tillkommer annan

än kronan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

33

Uraktlåter någon i fall som avses

i 16 § 2 mom. att fullgöra där stadgad

underrättelseplikt, straffes med

dagsböter, där ej å förseelsen följer

straff enligt allmänna strafflagen.

Bryter någon —-------

överträder någon -------

34

Allmän åklagare äge föra talan i

fråga om olovlig jakt å område som

avses i 5 § 2 mom. så ock å förbrytelser

om vilka förmäles i 31 § 2

mom. samt 33 § första stycket denna

lag.

Sker intrång--------

I övrigt-----------

Såsom målsägande---—---

Innefatta föreskrifter--— —

§•

Uraktlåter någon i fall som avses

i 16 § att fullgöra där stadgad underrättelseplikt,

dömes till dagsböter.

---tre hundra kronor.

----femtio kronor.

Bryter någon mot föreskrift som

meddelats med stöd av 24 § 3 mom.,

dömes till böter från och med tio till

och med trehundra kronor.

§•

Allmän åklagare äge föra talan i

fråga om olovlig jakt å område som

avses i 5 § 2 mom. så ock å förbrytelser

om vilka förmäles i 31 § 2 mom.

samt 33 § fjärde stycket denna lag.

---detta verk.

------sådant åtal.

— jaktberättigad person.

--bestämmelse gällande.

37 §.

Vad enligt bestämmelserna i 18, 29,

30, 31 och 36 §§ gäller om örn skall

i tillämpliga delar avse jämväl olovlig

tillägnelse eller förstörelse av örns

ägg eller bo.

Vad enligt bestämmelserna i 18,

29, 30, 31 och 36 §§ gäller om fågel

som sägs i 18 § 1 mom. skall i tilllämpliga

delar avse jämväl olovlig

tillägnelse eller förstörelse av sådan

fågels ägg eller bo.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Bestämmelserna i 7 § tredje

stycket, 10 § 5 och 6 mom., 11 § samt 12 § 1 mom. skola gälla jämväl i fråga

om jaktvårdsområde som bildats dessförinnan.

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning

av propositionen väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 782 i första kammaren av herr Jonasson

och nr 947 i andra kammaren av herr Larsson i Norderön m. fl.;

de likalydande motionerna nr 787 i första kammaren av herr Arvidson

och nr 949 i andra kammaren av herrar Hedin och Hamilton;

de likalydande motionerna nr 788 i första kammaren av herr Wikner m. fl.

och nr 951 i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.;

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963 9

motionen nr 946 i andra kammaren av herr Wachtmeister;

motionen nr 950 i andra kammaren av herrar Holmberg och Nilsson i

Gävle;

motionen nr 952 i andra kammaren av herr Levin samt

motionen nr 953 i andra kammaren likaledes av herr Levin.

I motionerna I: 782 och II: 947 hemställes, »att riksdagen måtte^

1) avslå propositionen nr 136 i de delar som avser jaktvårdsområden och

jakträttens utövande å fastigheter, som saknar jaktlig betydelse, i enlighet

med vad ovan anförts, samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t måtte söka påskynda

pågående utredningsarbete så att förslag till ändrad jaktlagstiftning

kan framläggas snarast möjligt».

I motionerna I: 787 och II: 949 hemställes, »att riksdagen i anledning av

proposition nr 136 ang. förslag till lag om ändring i lagen den 3 juni 1938

(nr 274) om rätt till jakt måtte besluta avslå förslagen till ändringar i 3

mom. samt andra stycket i 4 mom. 10 § i nämnda lag».

I motionerna I: 788 och II: 951 hemställes, »att riksdagen i samband med

behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 136 måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla att förslag om en obligatorisk ansvarighetsförsäkring

för jägare, i huvudsak utformad på sätt försäkringsinspektionen föreslagit,

förelägges nästa års riksdag».

I motionen 11: 946 hemställes, »att riksdagen ville besluta

1 :o) att i förslaget om ändring i lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt

24 § 2 mom. 2 st. och 24 § 3 mom. måtte utformas i överensstämmelse med

ovan föreslagna tillägg,

2:o) att klorpikringas icke får användas för bekämpning av vildkanin».

Motionären anvisar följande förslagsvisa utformning av lagrummen:

24 § 2 mom. 2 st.:

Orsakas avsevärd skada av vildkaniner, må Konungen beträffande visst

område — efter hörande av berörda myndigheter och organisationer angående

behovet av åtgärden, lämplig tid för jakten, områdets gränser m. m.

— förordna att det står envar fritt att där fånga vildkanin och behålla

fångat djur. Vad i 17 och 25 §§ är stadgat om jakträttsinnehavare skall i

tillämpliga delar gälla den som idkar sådan fångst. Förordnande som ovan

sagts skall av Konungen, när det ej längre är av behovet påkallat, återkallas.

24 § 3 inom.:

Beträffande område — — — dödas eller fångas vid jakten. För sådant

förordnande gäller i övrigt vad i 2 mom. 2 st. stadgats.

I motionen II: 950 föreslås, »att riksdagen avslår Kungl. Maj :ts förslag

till ändring av lagen om rätt till jakt, under uttalande samtidigt att lagen

bör omprövas med avsikt att tillgodose de önskemål som anförts i denna

motion och av ett stort antal remissinstanser».

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

I motionen II: 952 hemställes,

»1. att paragraf 23 i det föreliggande förslaget om rätt till jakt skall utgå;

och

2. om detta ej vinner bifall hemställes att paragraf 23 skall få följande

lydelse:

Katt som anträffas utanför gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren

eller hans folk saklöst dödas. Inom bebyggt område erfordras dock tillstånd

av polismyndigheten.»

I motionen 11:953 slutligen hemställes, »att riksdagen vid behandling av

propositionen nummer 136 måtte avslå förslaget om ändring i paragraf 16 i

lagen om rätt till jakt».

För motionerna lämnas nedan kortfattad redogörelse under de skilda avsnitt

till vilka motionerna hör. Beträffande motionernas fullständiga innehåll

får utskottet hänvisa till motionerna, vilka samtliga är tryckta i andra kammaren.

Propositionens tillkomst och huvudsakliga innehåll

Efter förslag av 1949 års jaktutredning vidtogs 1951 vissa ändringar i jaktlagstiftningen.

Utredningen har därefter fortsatt sitt arbete samt under årens

lopp avgivit flera utlåtanden och förslag, som resulterat i olika författningsändringar.

Till behandling i propositionen föreligger nu följande av

utredningen avgivna betänkanden, nämligen ett av den 30 september 1960

med förslag till bestämmelser rörande planmässigt bekämpande av vildkaninen

på Gotland (stencilerat), ett av den 30 september 1961 med förslag till

ändringar i jaktlagstiftningen (SOU 1961: 67), ett av den 10 juli 1962 med

förslag till bestämmelser om jaktskadeskgdd m. m. (stenc. 1962:7), samt

ett av den 25 oktober 1962 med förslag till ändring av 23 § lagen om rätt

till jakt m. in. (stenc. 1962: 9). Vid betänkandet om jaktskadeskydd är fogat

särskilt yttrande av två sakkunniga. I övriga betänkanden framlagda

förslag har biträtts av samtliga sakkunniga i utredningen.

Betänkandena har remissbehandlats.

Propositionen innehåller följande förslag.

I fråga om bildande av jaktvårdsområde föreslås lättnader beträffande

kraven på områdets omfattning och på kvalificerad majoritet bland fastighetsägarna.

Ett enklare förfarande tillskapas för ändringar av jaktvårdsområdes

omfattning och av grunderna för jaktvården. Länsstyrelserna får befogenhet

att ur jaktvårdsområde utesluta fastigheter som väsentligen saknar

betydelse för jaktvården på området.

Den s. k. förföljningsrätten, d. v. s. en rätt att i vissa fall tillägna sig

villebråd på annans jaktområde, avskaffas. Däremot kvarstår skyldigheten

för den, som sårat villebråd, att av djurskyddsskäl vidta erforderliga åtgärder

för djurets uppspårande och dödande oavsett jakträtten till marken.

Jakträttsinnehavares rätt att i vissa fall döda annans katt görs beroende

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

av polisens tillstånd, såvitt rör områden med stadsplan eller byggnadsplan.

För att söka utrota vildkaninen skall länsstyrelse kunna förordna om

jakt genom särskilt utsedda jägare. Kungl. Maj:t föreslås få befogenhet att

beträffande visst område tillåta envar att fånga vildkanin.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1964.

Härjämte berörs frågor rörande ansvarighetsförsäkring för jägare eller

annat jaktskadeskydd samt rörande utplantering av vilt.

Jakträtt och jaktvårdsområden

Beträffande gällande bestämmelser samt utredningens förslag angående

fastighetsbildningens verkan och jaktvårdsområdena ävensom remissinstansernas

yttranden över dessa förslag får utskottet hänvisa till s. 11—29 i propositionen.

Departementschefen

Sedan mer än ett halvt sekel har i vårt land lagen erbjudit särskild möjlighet

för ägare av olika fastigheter att genom samverkan åstadkomma bindande

regler för jaktutövning och viltvård på fastigheterna. Föreskrifter rörande

sådan samverkan upptogs i 1912 års jaktlag och utvecklades vidare

genom bestämmelserna om jaktvårdsområde i 1938 års lag. Det är framförallt

genom de senare bestämmelserna som jaktvårdsområdena fått den betydelse

de idag har för jakt- och viltvården i landet. Den arealsammanslutning,

som ett jaktvårdsområde utgör, medför stärkta möjligheter att överblicka

viltbeståndets storlek och sammansättning, ökad kontroll över avjagningen

samt vidgade förutsättningar för aktiv viltvård. Denna form för

utövning av jakt och jaktvård har också alltmer vunnit jordägarnas och jägarnas

förtroende. Drygt en femtedel av landets hela areal av skog, aker och

äng ingår f. n. i jaktvårdsområden. Den hushållning med landets vilttillgångar,

som sker inom dessa områden, är av stor betydelse från såväl allmän

som enskild synpunkt.

Den på sina håll allt intensivare fastighetsbildningen har med

tiden visat sig innebära vissa olägenheter för jaktvardsomradena. Ägare av

fastigheter, som nybildas inom jaktvårdsområde, har nämligen samma ömsesidiga

plikter och rättigheter som de ursprungliga ägarna. I fall, då sådan

fastighet bildats huvudsakligen för bostadsbebyggelse eller för annat med

jaktvård oförenligt ändamål, har det väckt anstöt att ägaren kunnat göra

anspråk på likställdhet med övriga delägare i fråga om rätt till jakt på annans

fastighet inom området. Ibland har nybildningen av fastigheter medfört

att hundratals, för jaktvårdsområdets verksamhet ointresserade delägare

tillkommit. Enär för avgörande av vissa frågor krävs kvalificerad majoritet

bland delägarna, händer i dylika fall att till följd av de ointresserades utcvaro

sådan fråga faller, ehuru alla aktivt jaktvårdsintresserade är närva
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

rande och röstar för positivt beslut. Likartade olägenheter möter stundom

redan vid jaktvårdsområdes bildande. I syfte att avhjälpa nu antydda svårigheter

har jaktutredningen föreslagit att på fastigheter, som till följd av

användningssättet kan antas sakna värde i jaktavseende, skall — oavsett

om jaktvårdsområde har bildats — få bedrivas endast jakt efter skadevilt

av vissa angivna arter, s. k. skyddsjakt. För att vinna en enkel regel har

utredningen föreslagit att inskränkningen skall gälla alla fastigheter som

taxerats som annan fastighet än jordbruksfastighet. Dylika fastigheter skall

enligt förslaget ej heller anses ingå i jaktvårdsområde.

Såsom remissbehandlingen visat är utredningens förslag i denna del inte

invändningsfritt. Den föreslagna inskränkningen i jaktutövningsrätten kan

knappast anses tillräckligt underbyggd, och ej heller ges godtagbara hållpunkter

för bedömande av reformens verkningar i olika hänseenden. I likhet

med flera remissinstanser finner jag ifrågavarande olägenheter för jaktvårdsområdena

kunna i huvudsak bemästras med betydligt mindre långtgående

åtgärder. I överensstämmelse med de uppgifter i övrigt, som anförtrotts

länsstyrelserna med avseende å jaktvårdsområdena, bör enligt min mening

länsstyrelserna få befogenhet att ur befintligt jaktvårdsområde utesluta fastighet

som väsentligen saknar betydelse för jaktvården på området. Härvid

avses främst nybildade fastigheter vilka huvudsakligen utgör vad som på

olika håll i jaktlagen benämns gård eller trädgård. Men även äldre sådana

fastigheter åsyftas, liksom fastigheter som nyttjas till upplagsplats e. d.

Ansökan om uteslutning bör få göras såväl av ägaren till fastigheten i fråga

som av annan delägare i jaktvårdsområdet. Samtliga delägare bör få tillfälle

att yttra sig i ärendet. Det får ankomma på länsstyrelsen att med hänsyn

till omständigheterna bedöma om delägarna skall underrättas personligen

eller på annat sätt. Har delägarna, såsom är regel, sammanslutit sig

till en förening, kan yttrande lämpligen avges genom föreningens styrelse.

Vid prövningen av ärendet har länsstyrelsen givetvis att, liksom vid bildande

av jaktvårdsområde, handla efter vad som finns tjänligt för jaktvårdens

främjande.

De nya regler, som jag sålunda föreslår, torde få upptas i 11 § 2 mom.

jaktlagen, sedan — på sätt jag i det följande kommer att förorda — det

nuvarande innehållet i detta moment flyttats till annat lagrum. Samtidigt

bör 7 § tredje stycket undergå en följdändring.

Det i 10 § 1 mom. jaktlagen stadgade kravet att jaktvårdsområde skall

bestå av fastigheter, vilkas ägor bildar ett sammanhängande

område, har inte kunnat helt efterlevas i praktiken. I enskilda

fall har man för att kunna få jaktvårdsområde till stånd nödgats låta i

området ingå delar av fastighet. Behov har också uppstått att kunna skapa

ett jaktvårdsområde av två eller flera från varandra friliggande större revir.

Liksom utredningen och remissorganen anser jag att lagtexten bör anpassas

till de yppade behoven. Detta kan enligt min mening lämpligen ske därigenom,

att åt 10 § 1 mom. ges det innehållet, att ägare av särskilda fastigheter

må, i ändamål att befrämja jaktvården på fastigheterna, besluta att dessa

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3!) år 1903

helt eller delvis skall tillsammans utgöra jaktvårdsområde. Vid sin fastställelseprövning

av sådant beslut skall länsstyrelsen alltjämt tillse att beslutet

är tjänligt för jaktvårdens främjande. Detta torde innebära att man i

flertalet fall även i fortsättningen upprätthåller kravet på att jaktvårdsområde,

så långt det är möjligt och lämpligt, utgör ett sammanhängande område.

Tillåts någon gång ett jaktvårdsområde bestå av skilda delar, torde i

regel böra tillses att varje del utgör tillräckligt underlag för rationell

jaktvård.

Den majoritet om fyra femtedelar, som enligt 10 § 3 och 4 mom.

jaktlagen krävs för att bilda jaktvardsomrade, kan ha varit motiverad så

länge områdesinstitutet var jämförelsevis oprövat. Liksom flertalet remissinstanser

biträder jag utredningens uppfattning att tiden nu är mogen att

mildra maj oritetskravet. Såsom från några håll anförts skulle dock en ändring''

enligt utredningens förslag till två tredjedels majoritet innebära ett

alltför långt avsteg från grundtanken att en klart övervägande majoritet bör

vara positivt inställd. Enligt min mening bör majoritetstalet i stället sättas

till tre fjärdedelar, såsom också föreslogs av utskottet vid lagens tillkomst.

1 konsekvens härmed bör den i 10 § 5 mom. stadgade minoritet, mot vars

nejröster jaktvårdsområdes beståndstid ej må förlängas, höjas från en

femtedel till en fjärdedel. Samtidigt med nu föreslagna ändringar bör i 10 g

3 mom. andra punkten göras en mindre jämkning i förtydligande syfte.

Då jaktvårdsområde bildas, bestäms inte bara områdets omfattning

på marken och tiden för dess bestånd utan även de huvudsakliga

grunderna i fråga om jaktutövningen och viltvården inom området

samt fastighetsägares skyldighet att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla

inrättning för jaktvårdens tillgodoseende. I vad sålunda bestämts får

enligt 11 § 3 mom. jaktlagen inte göras ändring i annan ordning än som gäller

för bildande av jaktvårdsområde. Enda lättnaden häri utgör den nyss

berörda möjligheten att enligt 10 § 5 mom. förlänga tiden för områdets bestånd.

Beslut härom må fastighetsägarna på sammanträde fatta med enkel

majoritet under förutsättning att inte nej röster avges av vare sig mera än

en femtedel av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare som äger mer än

en femtedel av marken. Dessa kvoter har nyss av mig föreslagits höjda till

en fjärdedel.

För alt trygga fasthet och reda inom jaktvårdsarbetet är det, som även utredningen

betonat, angeläget att behålla den nuvarande ordningen beträffande

ändringar som fastighetsägarna önskar genomföra under den löpande beståndstiden.

Det kan emellertid antas att man mot slutet av beståndstiden,

vilken skall utgöra minst tio år, uppnått sådan stabilitet i verksamheten och

vunnit sådana erfarenheter, att ändringar i områdets status hör kunna ske

med mindre omgång. Jag biträder därför utredningens förslag att dylik ändring,

om den vidtas på sammanträde för förlängning av beståndstiden, skall

få beslutas i den förenklade ordning som är medgiven för förlängningsbeslutct.

Innebär i dylikt fall beslutet att mark skall uteslutas ur eller anslutas

till jaktvårdsområdet, bör dock krävas samtycke av ägaren till den mar
2f

lii han g till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 39

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

ken. Dessa nya bestämmelser torde jämte den nuvarande bestämmelsen i

It § 3 mom. lämpligen böra sammanföras till ett nytt 6 mom. i 10 § jaktlagen.

I anslutning härtill bör 7 § tredje stycket och 12 § 1 mom. undergå

redaktionella jämkningar.

Med hänsyn till den vidgade betydelse, som beslutsförfarandet enligt 10 §

5 mom. får genom vad jag nu förordat, synes bestämmelserna i detta moment

böra preciseras och kompletteras i vissa avseenden. För att förebygga missbruk

bör till en början stadgas att förfarandet står till buds endast under

det sista aret av jaktvårdsområdets beståndstid. Vidare bör i lagtexten inskrivas

att för giltigheten av beslut erfordras — förutom att inte nej röster

avgetts av mer än en fjärdedel av hela antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare

som äger mer än en fjärdedel av marken — att beslutet biträtts

av flertalet bland de röstande. Slutligen bör, såsom en länsstyrelse framhållit,

utfärdas föreskrifter om kallelse till sammanträde av ifrågavarande slag.

Detta synes kunna få ankomma på Kungl. Maj :t.

Beslut om bildande av jaktvårdsområde skall enligt 10 § 1 mom. första

stycket jaktlagen för att bli giltigt fastställas av länsstyrelsen. Härvid skall

länsstyrelsen enligt 11 § 1 mom. första stycket tillse att beslutet tillkommit

i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning ävensom att

det är tjänligt för jaktvårdens främjande och inte kränker enskild rätt. Vad

nu sagts gäller enligt 11 § 3 mom. också beträffande beslut om ändring av

jaktvårdsområdes status. Även för giltigheten av beslut om förlängning av

beståndstiden fordras, enligt 10 § 5 mom. jaktlagen, fastställelse av länsstyrelsen.

Vid prövning av sådant beslut skall dock enligt 11 § 1 mom.

första stycket endast tillses att beslutet tillkommit i laga ordning. Denna

åtskillnad synes böra upphävas i och med att förlängningsbesluten skall

kunna förknippas med beslut om statusändring. Genom att underkasta även

förlängningsbesluten den mera omfattande granskningen tillgodoser man

också i viss mån önskemålet att delägare, vars markinnehav tidigare varit

splittrat men sammanförts genom fastighetsreglering under jaktvårdsområdets

beståndstid, skall kunna få sin mark utbruten till sådant eget jaktvårdsområde

som avses i 10 § 3 mom., ifall detta finns tjänligare för jaktvården.

— Vad jag nu anfört föranleder ändring i 11 § 1 mom. första stycket

jaktlagen. Till detta lagrum bör samtidigt av redaktionella skäl flyttas

vad i 10 § 1 mom. första stycket och 5 mom. är stadgat om krav på länsstyrelsens

fastställelse.

Utöver den nu behandlade möjligheten till utvidgning av jaktvårdsområde

har utredningen föreslagit en regel för utvidgning via generell fullmakt

i stadgarna för jaktvårdsområdesförening. Med hänsyn till de principiella

erinringar, som i flera remissyttranden riktats mot att tillämpa

en sådan metod, kan jag inte biträda förslaget i denna del.

I 11 § 2 mom. jaktlagen ges bestämmelser om kungörande av beslut,

som länsstyrelse meddelar enligt 11 §, samt om besvär över sådant beslut.

Bl. a. föreskrivs att dylikt beslut skall införas i länskungörelserna och i tidning

inom orten samt kungöras i kyrka. Enligt min mening bör det i fortsättningen

räcka med att införa meddelande i ortstidning. Jämte det lag
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

rummet ändras i överensstämmelse härmed bör bestämmelserna av redaktionella

skäl flyttas till 3 mom., sedan — på sätt jag tidigare förordat —

det nuvarande innehållet däri överförts till 10 §.

Motionerna I: 782 och II: 947

Motionärerna anför att synpunkterna på erfarenheterna av jaktvårdsområdena

skiftar mycket starkt i remissyttrandena och att yttrandena i vart fall

ej ger belägg för att en sänkning av anslutningsprocenten för jaktområdes

bildande skulle underlätta områdesbildningen. Vidare påpekas att varken i

utredningens betänkande eller i propositionen uppmärksammats den förbättring

av jord- och skogsarronderingen som pågår i rask takt. Såsom motivering

för motionernas hemställan om avslag å propositionen i de delar som

avser jaktvårdsområden och jakträttens utövande å fastigheter som saknar

jaktlig betydelse samt om att Kungl. Maj :t måtte söka påskynda utredningsarbetet

så att förslag till ändrad jaktlagstiftning kan framläggas snarast

möjligt anför motionärerna avslutningsvis.

Eftersom jaktvårdsområdesbildningen i hög grad är beroende av älgjaktens

utövande, åtminstone i Norrland och övriga skogslän, synes det oss vara

konsekvent, att frågan om älgjaktens slutliga utformning och jaktvårdsområdesbildningen

får lösas i ett sammanhang i samband med ett jaktutredningens

slutbetänkande. Jaktförhållandena i riket är icke så besvärliga,

på grund av nuvarande lagbestämmelser, att inte en ändring kan anstå

till dess utredningen kan framlägga ett slutförslag, som ger förutsättningar

för en jaktlagstiftning som kan uppfylla kraven på rättvisa gentemot såväl

ägarekategorierna som jaktutövarna — med samtidigt beaktade av de jaktvårdande

synpunkterna.

Jaktutredningen hade långtgående förslag beträffande begränsning av

jakträttens utövande på egendom som saknade jaktlig betydelse. Den starka

kritik som dessa förslag fick röna i remissbehandlingen och den försiktiga

skrivningen därom i propositionen ger vid handen att detta spörsmål icke

är tillfredsställande utrett. Ett bifall till propositionen i detta stycke skulle

sannolikt komma att innebära möjligheter för många kontroversiella problem.

Bl. a. finns inte utsagt hur det skall förfaras med vilt, som faller på

sådant område som uteslutits från delaktighet i jaktvårdsområde.

I detta sammanhang må erinras om att chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Holmquist, den 23 oktober 1963 som svar på en enkel fråga angående

1949 års jaktutredning av herr Nilsson, Ferdinand, i första kammaren

uttalat, att utredningsmannen förklarat sig avse att omkring årsskiftet

1963/64 framlägga betänkande med förslag rörande älgjakt och reglering av

älgskador samt att utredningsmannen beräknat avlämna förslag rörande härefter

återstående frågor under år 1964.

Motionerna I: 787 och II: 949

Motionärerna godtar den föreslagna ändringen av majoritetsbestämmelserna

vid beslut om huruvida jaktvårdsområde skall bestå men kan icke biträda

propositionens förslag härom, när det gäller bildande av sådant område.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

Emot den ändrade majoritetsregeln kan såväl principiella som praktiska

skäl anföras. Förutsättningen för en god viltvård samt för god ordning och

trivsel i jaktutövningen är att det föreligger en positiv samverkan mellan

de olika delägarna inom jaktvårdsområdet. Det är därför viktigt att man

redan vid bildandet av ett jaktvårdsområde har en så stor uppslutning som

möjligt kring området och dess samverkansidé. Det har såvitt vi känner till

i praktiken inte kunnat påvisas några olägenheter med de nuvarande majoritetsbestämmelserna.

Som regel har majoriteten varit betydligt större än

4/5, och i många fall har områden bildats genom fullständig uppslutning

från delägarna. Vi anser att de nuvarande majoritetsbestämmelserna bör

kvarstå i 3—4 mom. 10 §.

När det gäller beslut om huruvida ett jaktvårdsområde skall fortbestå

enligt 5 mom. 10 §, finnes det dock skäl som talar för att kraven på majoritet

kan sättas lägre. Det kan nämligen anses vara ett allmänt intresse

att ett jaktvårdsområde får fortbestå inte minst mot bakgrund av de investeringar

som kan ha gjorts inom området. Vi godtar därför den föreslagna

ändringen i denna punkt. Det synes inte heller föreligga någon olägenhet

av att ha olika majoritetsbestämmelser vid bildande och förlängning av ett

område.

Motionen II: 950

I motionen hemställes att riksdagen måtte avslå propositionen och att ett

nytt förslag måtte utarbetas, som bättre tillgodoser de önskemål som framförts

under remissbehandlingen. Motionärerna konstaterar till en början att

rätten att bedriva jakt fortfarande för många är av stor praktisk betydelse

och ett värdefullt tillskott för försörjningen. Vidare framhålles jaktens

värde även ur trivselsynpunkt. Motionärerna betonar jämväl att en parallell

till kravet om en vidsträckt jakträtt är liknande krav på rätt till fiske och

bärplockning. I sin kritik över nu ifrågavarande del av propositionen anför

motionärerna.

Från dessa utgångspunkter är vi i hög grad kritiska mot regeringens

förslag om ytterligare begränsning av jakträtten. Även flertalet ,remissinstanser

vänder sig mot den grundsats, regeringen har utgått ifrån, nämligen

att »jakträtten är en beståndsdel i jordäganderätten». För vår del består

invändningarna däri, att grundsatsen leder till ett tilltagande fåtalsvälde

även i fråga om jakten. Alltmer koncentreras ju nämligen jordägandet

till ett långt mindre antal än tidigare — hland annat till stora skogsbolag.

I remissyttranden har också framhållits att utredningens principiella

grundval är »främmande för svensk fastighetsrätt». De små retuscher, regeringen

företagit i utredningens förslag, rubbar inte på något sätt denna

avgörande invändning. Konsekvenserna kan bl. a. bli — såsom också framhållits

i remissvaren — att »ställningstagandet kan återverka på bedömandet

av rätten till fiske såsom utflöde av jordäganderätten».

Om riksdagen godkänner sådana principer för jaktutövningen är det

mycket troligt att samma grundsatser kommer att åberopas även för återgång

till liknande odemokratiska villkor för rätten att fiska. I varje fall

är det svårt att förstå hur regering och riksdag skall kunna hävda en principiell

grundsats för fiskerätten och en annan för jakträtten.

I vissa delar av den föreslagna lagtexten har regeringen också tagit konsekvenserna

av den princip som innebär att stora jordägare skall få ökad

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963 17

bestämmanderätt över dem som har små jordinnehav eller ingen jord alls.

Dit hör rösträttsvillkoren för bildandet av jaktvårdsomrade. Redan i nuvarande

bestämmelser finns en högst tvivelaktig rätt för stora jordagare att

dominera beslut som mindre jordägare eventuellt kan ha invändningar mot.

Nu föreslår regeringen en skärpning — det skall i högre grad an hittills bil

så, att röstningen påverkas inte främst av det antal personer som deltar utan

av den areal de innehar. .. , . ,, .,

En liknande förskjutning från personernas till fastigheternas roll vid

röstning föreslår regeringen även när det gäller beslut om ett jaktvardsområdes

fortbestånd.

Förföljningsrätten

Redogörelse för gällande rätt samt utredningens förslag i denna del och

yttrandena härom återfinnes på s. 33—38 i propositionen.

Departementschefen

Den s. k. förföljningsrätten, vilken regleras i 16 § 1 mom. jaktlagen, innebär

att den som på eget jaktområde sårat villebråd så, att det faller på

annans jaktområde inom 100 meter från gränsen av det förra området, får

tillvarata och behålla villebrådet. Är det fråga om älg, hjort eller rådjur,

gäller dock att den jagande inte får bortföra djuret utan ojäviga vittnen

och att han inom viss tid måste underrätta jakträtts- eller markinnehavaren

eller någon av deras folk.

Förföljningsrätten har under årens lopp befunnits medföra olägenheter

i olika hänseenden. Den har visat sig uppamma s. k. rågångsskytte, en jaktform

som innebär stora risker för såväl vådaskott mot människor som

skadskjutning av villebråd. Svårigheter att uppfylla de föreskrivna formaliteterna

har vidare givit upphov till onödiga stridigheter rågrannar emellan.

I skydd av förföljningsrätten torde även ha idkats en hel del i realiteten

olovlig jakt. Förföljningsrätten är också ägnad att uppmuntra till jakt på

fastighet som till följd av ringa areal är olämplig som jaktområde. På grund

av de yppade olägenheterna har jaktutredningen föreslagit att förföljningsrätten

avskaffas. Med få undantag har remissorganen tillstyrkt förslaget.

Även jag anser mig böra biträda detta; jag förordar således att 16 § 1 mom.

jaktlagen upphävs. Detta påkallar en redaktionell jämkning i 31 § 1 mom.

samma lag.

Det har ifrågasatts huruvida rättsordningen efter slopande av förföljningsrätten

ger tillräckligt skydd mot att skadskjutet vilt åsamkas lidande.

Härvidlag må först erinras om att förföljningsrätten är en rätt att tillägna

sig villebråd i vissa fall. Oberoende av denna rätt torde av allmänna rättsgrundsatser

följa att envar, som råkat skada vilt djur, har rätt att uppspåra

och döda djuret, om så erfordras för att bespara detta oskäligt lidande. Den,

som sårat djur vid jakt, har enligt 1 § andra stycket jaktstadgan t. o. m.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

skyldighet att vidta erforderliga åtgärder för djurets uppspårande och dödande.

Jaktutredningen hävdar att denna i jaktstadgan föreskrivna skyldighet

inte skulle sträcka sig utöver vederbörandes eget jaktområde. Enligt

min mening finns dock inte anledning anta annat än att skyldigheten gäller

oberoende av jakträtten till marken. En annan sak är att det dödade villebrådet

givetvis tillfaller jakträttsinnehavaren. Till stöd för min mening må

även få åberopas ett uttalande i prop. 1950: 216 angående ändrad lydelse av

2 § jaktlagen. Som motiv för sitt ställningstagande i viss del av den lagstiftningsfrågan

yttrade föredragande statsrådet att av föreskrifterna i 1 § jaktstadgan

framgår att den, som skadskjutit ett djur, har både rätt och plikt

att följa och döda djuret även längre bort från jaktområdets gräns än 100

meter. Detta uttalande föranledde ingen erinran från riksdagens sida. Eftersom

bestämmelsen i jaktstadgan är straffsanktionerad, är det överflödigt att,

på sätt jaktutredningen förordat, i jaktlagen införa en bestämmelse om straff

för jagande som undandrar sig att begagna medgivande att spåra och döda av

honom sårat djur på annans jaktområde.

I 16 § jaktlagen behandlas också det fall att älg, hjort eller rådjur, som

sårats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt utanför den jagandes jaktområde

men inte fallit inom 100 meter från gränsen. Den jagande har då inte förföljningsrätt,

men enligt 2 mom. är han likväl pliktig att skyndsamt underrätta

jakträtts- eller markinnehavaren eller någon av deras folk om det

inträffade. Med hänsyn till räckvidden av 1 § jaktstadgan torde man inte behöva

av djurskyddsskäl bibehålla och än mindre, såsom utredningen föreslagit,

utbygga detta stadgande. Däremot finns andra skäl för att bibehålla bestämmelsen.

För jakträttsinnehavaren är det nämligen ett påtagligt intresse

att bli varskodd om att värdefullt högvilt fallit eller efter skadskjutning avlivats

på hans jaktområde eller där löper omkring skadskjutet. Han får på

så sätt tillfälle att nyttiggöra villebrådet, vilket kanske eljest skulle gå till

spillo. Hans folk samt markinnehavaren och dennes folk kan antas vara

beredda att i detta hänseende tillvarata jakträttsinnehavarens intresse. Jag

anser därför att underrättelseplikten enligt 16 § 2 mom. bör bibehållas och

att bestämmelsen bör undergå endast redaktionella jämkningar. För att

fylla sitt ändamål bör underrättelsen givetvis komma skyndsamt och även

innefatta så noggrann upplysning som möjligt om var villebrådet är att

finna.

Uraktlåtenhet att fullgöra underrättelseplikt enligt 16 § 2 mom. jaktlagen

bestraffas jämlikt 33 § med dagsböter där ej å förseelsen följer straff

enligt allmänna strafflagen. Med hänvisningen till strafflagen åsyftas enligt

lagmotiven straffbestämmelsen för djurplågeri. Det vill därför synas som

om hänvisningen inte är väl förenlig med de skäl som, enligt vad jag nyss

anfört, motiverar underrättelsepliktens bibehållande. Jag förordar därför att

hänvisningen får utgå ur lagtexten. Av enahanda orsak bör förseelsen inte

längre ligga under allmänt åtal på sätt stadgas i 34 § första stycket jaktlagen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

19

Lagrådet

I anslutning till departementschefens uttalande om rätt att uppspåra och

döda djur har lagrådet i sitt uttalande anfört.

Det är uppenbart att den som påträffar sårat villebråd äger döda djuret,

om detta erfordras för att bespara djuret oskäligt lidande. Det måste också

anses föreligga en befogenhet att i sådant syfte förfölja eller uppspåra ett

sårat djur. Befogenheten i dessa hänseenden vilar på allmänna rättsgrundsatser.

Hur långt befogenheten i det särskilda fallet sträcker sig blir beroende

av en avvägning av de skilda intressen — djurskyddsintresset och

andra_ som kunna föreligga. Det hade givetvis varit önskvärt, om den nu

åsyftade, på allmänna rättsgrundsatser byggda befogenheten vilken kommer

att aktualiseras vid förföljningsrättens upphävande — kunnat närmare

regleras i jaktlagen. Med hänsyn till den avgörande betydelse som måste

tillmätas omständigheterna i det enskilda fallet får dock frågan överlämnas

till rättstillämpningen. I sakens natur ligger att därvid särskilt avseende

kommer att fästas vid en sådan omständighet som att vederbörande anmält

förhållandet till markägaren eller myndighet, även om någon skyldighet

att göra sådan anmälan i och för sig icke förelegat.

Motion II: 950

I motionen, som delvis redovisats under föregående avsnitt, framföres jämväl

erinringar mot propositionens förslag, såvitt avser upphävande av förfölj

ningsrätten.

Ytterligare ett märkligt exempel på jakträtten som ett »utflöde av jordäganderätten»

är regeringens förslag att slopa den s. k. förföljningsrätten.

Hittills har en jägare haft rätt till ett skjutet villebråd om det fallit inom

100 meter innanför annans jaktområde. Nu skall detta bli förbjudet. Grundsatsen

är alltså: inte den som jagar och skjuter på lovlig mark, utan den

som äger mark dit villebrådet eventuellt tar sin tillflykt efter ett dödande

eller sårande skott har rätten att tillgodogöra sig bytet. Ju mera mark en

sådan ägare har, ju större utsikter att jägare i sämre ekonomisk belägenhet

måste avstå sitt byte åt den förstnämnde.

Därtill har man helt förbisett djurskyddssgnpunkterna som flera remissinstanser

har anfört som skäl för att avslå förslaget i denna del. En följd

av det nya förslaget är också anmälningsplikt och nya straffbestämmelser

för att vidmakthålla förbudet.

Motionen II: 953

Motionären, som yrkar att förslaget om ändring i 16 § jaktlagen måtte avslås,

anför att det främsta motivet för att avskaffa förföljningsrätten tycks

vara att man menat att den favoriserar de mindre jordägarna på de störres

bekostnad. Enligt motionären kan emellertid denna favör med fog anses utgöra

en liten kompensation för den skada och det intrång, som ägare av

mindre gårdar får finna sig i genom att det vilda, som uppehåller sig på

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

större egendomar, i betydande utsträckning betar på smågårdars åkerfält och

gärden. I motionen påpekas därefter att även ur djurskyddssynpunkt allvarliga

anmärkningar kan riktas mot den föreslagna lagändringen.

Justeringar i gällande lag om rätt till jakt bör utformas så, att de ger det

vilda ett bättre skydd och sparar onödigt lidande och inte enbart syftar till

att under alla förhållanden trygga jakträttsinnehavarens ensamrätt till det

vilda som permanent uppehåller sig på hans jaktmarker eller tillfälligt passerar

däröver. I likhet med vad en av remissinstanserna hävdar är det otvivelakt

så, att förslaget skjuter djur skyddssynpunkterna alltför mycket i bakgrunden.

I ett år 1954 av jaktutredningen avgivet yttrande i detta ärende

framhölls också: »Otvivelaktigt innebär ett borttagande av rätten att förtolja

och tillvarataga villebråd att risken ökas för att skadskjutet djur, som

passerar rågången, lämnas åt sitt öde. Härigenom kan villebrådet komma att

tillfogas större lidande än nödvändigt och även komma att förfaras i större

utsträckning än för närvarande.» Detta uttalande har samma giltighet i dag

som när detsamma avgavs.

Särskilda bestämmelser för vissa djurarter

Beträffande gällande rätt hänvisas till s. 40 i propositionen.

Utredningen

Jaktutredningens förslag bygger på en framställning till Kungi. Maj :t av

Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening rörande

tridlysningsbestämmelser och jakttider. Jaktutredningen biträder föreningarnas

önskemål om utmönstring ur 15 § 1 mom. jaktlagen av berguv, korp

och mård. Under hänvisning till den starkt ökade förekomsten av björktrast

(snöskata) i det syd- och mellansvenska odlingslandskapet under senare år

och till därav följande skadegörelse i bär- och fruktodlingar föreslår utredningen

å andra sidan att denna fågelart tas upp i förevarande lagrum. Beträffande

14 § 2 mom. föreslår utredningen vidare att den ytterligt sällsynta

och helt harmlösa hasselmusen inte längre inbegrips bland de djur som får

dödas av envar. Jaktutredningen ansluter sig också till föreningarnas förslag

att under stadgandet i 18 § 1 mom. jaktlagen angående kronans rätt till

vissa djur även skall hänföras glada, berguv, jaktfalk, pilgrimsfalk och stork.

Slutligen förordar utredningen att 37 § ändras så att sistnämnda fåglars ägg

och bon blir skyddade i likhet med örnens. Samtliga remissinstanser har

tillstyrkt förslaget i dessa delar eller lämnat det utan erinran.

Departementschefen

I likhet med remissinstanserna biträder jag jaktutredningens förslag om

andringar i 14 § 2 mom., 15 § 1 mom., 18 § 1 mom. och 37 § jaktlagen.

Såsom anmärkts av bl. a. vetenskapsakademiens naturskyddskommitté bör

härjämte i 14 § 2 mom. ordet »möss» utbytas mot »husmöss och skogsmöss».

Den sällsynta djurarten buskmus får härigenom ökat skydd. Till de i 18 §

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

21

1 mom. uppräknade djurslagen torde även böra fogas brun glada. De ytterligare

justeringar, som ifrågasatts först under remissbehandlingen, är jag

inte beredd att tillstyrka.

Ändringen i 18 § 1 mom. påkallar följdändringar i 18 § 2 mom., 29 § 1

mom., 30 § och 31 § 1 mom.

Rätten att döda annans katt

Beträffande utredningens förslag och remissyttrandena häröver hänvisas

till s. 43 och 44 i propositionen. Här må anmärkas att tredje lagutskottet i

sitt utlåtande nr 9 år 1961 behandlat förslag om ändring i 23 § jaktlagen angående

rätt att döda katt. Beträffande tolkningen av uttrycket »utanför gård

eller trädgård» anförde utskottet.

Vissa motivuttalanden till stadgandet synes jämte dess ordalydelse närmast

tyda på att från område där dödande av katt får ske undantagits varje

gård och trädgård. Att stadga undantag allenast för kattägarens egen tomt

kan vidare förefalla opåkallat, då den som där förfogar över jakträtten är

ägaren själv. I ett rättsfall (se Svensk Juristtidning 1958 s. 85) har emellertid

uttrycket givits den tolkningen att katt, som anträffas i jakträttsinnehavarens

gård eller trädgård, får dödas av denne och hans folk.

Avslutningsvis uttalade utskottet att frågan huruvida det är möjligt att genom

en lagändring undanröja föreliggande oklarhet med nu gällande bestämmelse

om rätt att döda katt samt huruvida — utan att nödig hänsyn till viltvården

eftersättes — den enskilde kattägarens intressen kan tillgodoses i

högre grad än nu synes vara fallet torde förtjäna att beaktas.

Riksdagen godkände utskottets hemställan att motionen jämte utlåtandet

måtte överlämnas till utredningen.

Departementschefen

Enligt äldre jaktlagstiftning hade var och en, som i skog eller hage anträffade

katt, rätt att döda djuret. För att hindra förföljelse av okynne inskränkte

1912 års jaktlag rätten att döda katt så att den tillkom endast

jakträttsinnehavaren och hans folk. Samtidigt blev av viltvårdsskäl rättigheten

territoriellt utvidgad till att gälla så snart katt anträffas utanför gård

eller trädgård. Bestämmelsen har utan ändring upptagits i nu gällande

jaktlag i 23 §, den s. k. kattparagrafen.

Såsom kattparagrafen tolkas av rättspraxis har jakträttsinnehavaren rätt

att på sin egen gård eller trädgård fånga och sedermera låta avliva annans

katt, som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma. I skydd

av denna rätt har man på sina håll i förvärvssyfte systematiskt lockat till

sig andras katter för avyttring. Detta är ett uppenbart missbruk som givetvis

bör stävjas.

Jaktutredningen har ansett sig kunna komma till rätta med problemet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

genom att betrakta dödande av katt enligt 23 § såsom jakt i jaktlagens bemärkelse.

Härigenom skulle enligt utredningen bl. a. vinnas att det i 19 §

stadgade förbudet mot att locka villebråd från annans jaktområde bleve

tillämpligt beträffande katt. Emellertid står remissorganen i stor utsträckning

främmande för ett sådant betraktelsesätt. Ej heller jag finner det naturligt

att i katten se ett villebråd. Problemet måste därför lösas på annan

väg.

Olägenheterna av kattparagrafen tycks i huvudsak vara begränsade till

tätbebyggda områden. Det kunde därför övervägas att upphäva paragrafen

såvitt rör tomter inom dylika områden. Ett så radikalt steg skulle emellertid

kunna alltför mycket inkräkta på tomtägarnas möjligheter att värna

fågellivet. Jag förordar i stället att till paragrafen fogas ett tillägg varigenom

rätten att döda annan tillhörig katt inom områden med stadsplan eller

byggnadsplan görs beroende av tillstånd av polismyndigheten. En sådan

lösning medger hänsynstagande till skiftande förhållanden och behov. I en

del fall torde polisen finna att tillstånd kan utan olägenhet medges generellt.

I andra fall åter kan det finnas påkallat att fordra individuella tillstånd.

Tillstånden kan också begränsas till viss årstid eller på annat sätt.

Om kattparagrafen förses med det nu förordade tillägget, torde samtidigt

dess nuvarande innehåll böra anpassas till praxis så, att bestämmelsen uttryckligen

kommer att avse katt som anträffas utanför gård eller trädgård

där den hör hemma.

Motionen II: 952

I motionen framhålles att det i stor utsträckning förekommer att samvetslösa

människor i skydd av ifrågavarande stadgande fångar grannarnas katter

i med lockbete försedda burar och att katterna därefter försäljes som

försöksdjur. Motionären finner det i högsta grad otillfredsställande att jaktlagen

är så utformad att den legaliserar dylik stöld av andras sällskapsdjur

och anser därför att 23 § helt skall utgå.

Till stöd för motionens andrahandsyrkande (se ovan s. 10) anföres därefter.

Skulle detta yrkande ej vinna bifall, bör viss ändring företagas i den nu

föreslagna utformningen av paragrafen. Enligt förslaget skulle katt få dödas

så snart den påträffas utanför gård där den hör hemma. Det är en

skärpning av nu gällande regel att katt får dödas om den befinner sig utanför

gård eller trädgård.---

Paragrafen har utökats med en bestämmelse att inom område med stadsplan

eller byggnadsplan erfordras dock tillstånd av polismyndighet. Därigenom

skapar man viss kontroll över dem som har rätt att fånga eller avliva

katt i en del samhällen. Men överallt i småsamhällena och byarna på landsbygden,

där inga planbestämmelser eller endast utomplansbestämmelser

gäller, skulle ej denna del av lagen tillämpas. Det är önskvärt och nödvändigt

att likartade bestämmelser tillämpas inom all bebyggelse.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

23

V ildkaninfr ågan

I propositionen finnes på s. 45—50 redogörelse för vildkaninens inplantering

och spridning i landet, lagbestämmelser och andra vidtagna åtgärder

samt utredningens förslag och yttrande däröver, till vilken framställning utskottet

får hänvisa.

Frågans behandling vid 1962 års riksdag

Detta spörsmål har i anledning av motioner behandlats av tredje lagutskottet

i dess utlåtande nr 41 år 1962. Utskottet har uttalat att med avseende på

Gotland full enighet torde råda om att vildkaninen utgör ett så svårartat problem,

att radikala åtgärder är erforderliga. Utskottet har vidare omnämnt,

att i ett flertal remissyttranden även undersrukits att den av vildkaninen vållade

skadegörelsen är omfattande också i de södra delarna av landet. Beträffande

användandet av klorpikringas vid bekämpandet av vildkaninen uttalade

utskottet.

Jaktutredningen har för sin del fäst stora förhoppningar vid användningen

av klorpikrin. Den nu framlagda rapporten om de vetenskapliga försök,

som företagits med gasen, synes emellertid utskottet ägnad att inge avsevärda

betänkligheter från djurskyddssynpunkt mot en allmän användning

därav. Mot bakgrunden av vad som i rapporten framhållits om klorpikrinets

verkningar i lägre koncentrationer, förutsätter utskottet att, innan vidare användning

av gasen beslutas, frågan göres till föremål för fortsatta överväganden

från djurskyddssynpunkt.

Angående jaktutredningens förslag om särskilda åtgärder med avseende å

Gotland borde enligt utskottets mening de bestämmelser, vartill förslaget kan

föranleda, ges sådan utformning att de i tillämpliga delar kan utsträckas att

gälla även i andra delar av riket. Utskottet ifrågasatte emellertid om icke

syftet kunde nås med mindre administrativ omgång och jämväl i övrigt enklare

medel än utredningen avsett.

I den ena motionen, 11:59, föreslogs att å område, där Kungl. Maj :t så

beslutar, fångst av vildkanin med iller och nät under viss bestämd tid skulle

vara tillåten för envar samt att för utövande av sådan fångst lösande av

jaktkort ej skulle vara erforderligt. Härom anförde utskottet.

Motionen II: 59 anvisar en mera radikal utväg än den som ett återinförande

av vildkaninlagen erbjuder. Den sålunda föreslagna lösningen har avvisats

av jaktutredningen. Såsom tidigare närmare redovisats har invändningar

mot förslaget också gjorts i flera av remissyttrandena i det förevarandc

ärendet. Härvid har bl. a. åberopats att respekten för jakträtten skulle

äventyras. Vidare har anförts att annan jakt skulle försvåras och att viltet

i markerna skulle störas. Det har även framhållits att risk förefunnes för att

kaninjägarna skulle tillägna sig också annat villebråd.

Utskottet vill i denna del till en början erinra om att det enligt motionen

skall ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslut om att jakt, varom här

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

är fråga, skall få förekomma inom visst område. Det torde kunna förutsättas

att Kungl. Maj :t vid den föregående prövningen inhämtar yttrande i

saken från berörda myndigheter och organisationer — exempelvis hushållningssällskap

och jaktvårdsföreningar — vilka således i varje särskilt fall

kan uttala sig om behovet av åtgärden liksom om exempelvis lämplig tid för

jakten och det område ett förordnande bör avse. Ett beslut av förevarande

art skall självfallet förutsätta att ett verkligt behov av jakten i fråga förefinnes.

Kaninstammen skall alltså ha blivit otillbörligt stor, något som i sin

tur torde förutsätta att jaktvården någonstädes eftersatts. Det skulle alltså

i avsevärd mån bli beroende av jakträttshavarna själva, om bestämmelserna

skulle komma att sättas i kraft eller ej. Ett stadgande i enlighet med vad

som föreslagits i motionen II: 59 torde över huvud taget få sin största effekt

just genom den preventiva verkan. Risken av att förordnande om fri jakt på

vildkanin med iller och nät annars kunde komma att meddelas, torde nämligen

ofta få den, som eljest skulle vara benägen att bevara kaninstammen

på sitt område, att i erforderlig mån hålla nere beståndet. Ett förordnande

om fri jakt av nu ifrågavarande slag är visserligen förenat med den nackdelen

att också de jakträttsinnehavare inom området drabbas, vilka fullgjort

vad på dem ankommit för att hålla vildkaninstammen nere. I praktiken torde

emellertid jakten av naturliga skäl koncentreras till de områden där vildkaninhärdar

förekommer. Det torde vidare icke komma i fråga att Kungl.

Maj :t låter förordnandet gälla under längre tidrymd än vad som är av behovet

påkallat. Vad härefter angår risken för att annan jakt kunde störas

och övrigt vilt oroas i alltför stor utsträckning, därest vildkaninjakt med

iller och nät släpptes fri för envar, synes dessa olägenheter i väsentlig mån

bli undanröjda om jakten i fråga inskränktes till förslagsvis månaderna januari

och februari. Den tiden torde för övrigt i allmänhet också vara den

lämpligaste för dylik jakt. Det bör självfallet också åligga utövarna av kaninfångsten

att bedriva denna under hänsyn till annan jakt och med aktgivande

på att viltet i markerna icke störes i vidare mån än vad som är

oundgängligen nödvändigt. Därest — i likhet med vad som gällde enligt 1935

års vildkaninlag — vid jakt, varom nu är fråga, varken skjutvapen eller

hund finge medföras, skulle kontrollen av att icke olovlig jakt samtidigt

förekomer underlättas i avsevärd mån. Vidare må anmärkas att för utövarna

av jakt utav här förevarande art bör gälla de inskränkningar i fråga om

rätten att beträda annans mark liksom den skadeståndsskyldighet som jakträttsinnehavare

är underkastade enligt jaktlagen.

Utskottets hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte såsom

sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna

bifölls av riksdagen.

Departementschefen

De i 24 § jaktlagen givna bestämmelserna till skydd mot viltskador på

gröda, skog och plantering har visat sig otillräckliga såvitt rör vildkaninens

härjningar. Jaktutredningen har föreslagit aktiva åtgärder reglerade genom

en särskild lag om bekämpande av vildkaninen inom Gotlands län. Förslaget

har i stort sett vunnit remissinstansernas gillande. Tredje lagutskottet, som

med anledning av motioner sedermera behandlat vildkaninfrågan, har i sitt

av riksdagen godkända utlåtande ifrågasatt om inte syftet skulle kunna nås

med mindre administrativ omgång och jämväl i övrigt enklare medel än ut
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3!) år 1963 25

redningen avsett. Ä andra sidan har utskottet förordat i visst hänseende

mera radikala åtgärder samt hemställt att de nya bestämmelserna görs tilllämpbara

även annorstädes än på Gotland. Vad i ärendet förekommit föranleder

mig till följande ställningstagande.

Bestämmelserna i 24 § 1 mom. jaktlagen, vilka avser skador av allt slags

vilt, är, som också lagutskottet framhållit, tämligen omständliga och mindre

väl lämpade för kaninbekämpandet. Enligt min mening bör dock inte nu

övervägas att reformera dessa bestämmelser. Bekämpandet av vildkaninen

bör i stället huvudsakligen baseras på regler som är direkt inriktade på detta

skadedjur. Sådana regler finns redan nu i 24 § 2 mom., som ger markinnehavare

och hans folk rätt att fånga vildkanin även om jakträtten tillkommer

annan. Denna rätt gäller dock endast om kaninerna skadar gröda och skadan

är avsevärd. Enligt min mening bör även annan växtlighet, t. ex. skogsplanteringar,

få samma skydd, och markinnehavaren bör få rätt att i förebyggande

syfte ingripa redan innan skada ens kan påvisas. Jag förordar således

att nämnda begränsningar får utgå ur lagtexten. Denna bör samtidigt

på förekommen anledning jämkas så, att därav tydligare framgår att markinnehavaren

får för fångsten anlita även medhjälpare som eljest inte tillhör

hans folk.

De nuvarande bestämmelserna i 24 § jaktlagen reglerar endast förhållandet

mellan innehavare av mark och innehavare av rätten till jakt på samma

område. För det fall att inom större område avsevärd skada orsakas av vildkaniner

bör, i anslutning till vad som föreslagits i en av förenämnda riksdagsmotioner,

i lagen öppnas möjlighet för Kungl. Maj:t att ge fritt för envar

att där fånga vildkaniner och behålla fångade djur. Såsom utskottet

antytt torde redan förefintligheten av en dylik möjlighet vara ägnad att uppfordra

jakträttsinnehavare att beflita sig om att avjaga kaninbeståndet. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i förekommande fall meddela närmare

föreskrifter rörande villkoren för fångsten. I allmänhet lärer därvid

inte böra tillåtas att andra hjälpmedel medförs än iller och nät. Vad i 17 och

25 §§ jaktlagen är stadgat om förbud i vissa fall för jakträttsinnehavare att

jaga på gård, trädgård eller åker samt om skadeståndsskyldighet för jakträttsinnehavare

bör i lagen förklaras skola i tillämpliga delar gälla för den

som idkar fångst av förevarande slag. De nu föreslagna lagbestämmelserna

kan lämpligen upptas som ett nytt stycke i 24 § 2 mom. jaktlagen.

Såsom lagutskottet anmärkt bör inte krävas jaktvårdsavgift för fångst

som bedrivs enligt de nu avhandlade särskilda reglerna rörande vildkaniner.

Bestämmelse härom bör inflyta i 26 § jaktlagen.

Utöver de lagändringar, som jag hittills förordat, erfordras emellertid

regler som möjliggör ett mera aktivt och systematiskt bekämpande av vildkaniner.

På sält jaktutredningen föreslagit bör därför länsstyrelsen kunna

beträffande visst område förordna om planmässig jakt på vildkanin genom

därtill särskilt utsedda jägare. Ändamålet med sådan jakt bör vara att så

långt möjligt utrota kaninstammen inom området. För att trygga jaktens

ostörda gång kan det finnas behövligt att förbjuda annan än de särskilda

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

jägarna att jaga, döda eller fånga vildkaniner inom området, oaktat jaktlagen

ger honom rätt därtill. Även en del mera speciella bestämmelser i

jaktlagen kan visa sig hinderliga för ett effektivt kaninbekämpande. Länsstyrelsen

bör därför äga föreskriva de undantag från bestämmelserna i jaktlagen,

som kan finnas nödiga för den särskilda jaktens ändamålsenliga bedrivande.

Det bör också få ankomma på länsstyrelsen att bestämma hur det

skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten, varvid även livsmedelshygieniska

synpunkter skall beaktas. Förseelser mot länsstyrelsens

föreskrifter bör i 33 § beläggas med bötesstraff och i 34 § läggas under allmänt

åtal.

För fall, då länsstyrelse förordnar om jakt på vildkanin genom särskilt utsedda

jägare, bör länsstyrelsen få befogenhet att medge erforderliga undantag

också från bestämmelserna i jaktstadgan. Vad beträffar det i 3 § jaktstadgan

upptagna förbudet mot jaktutövning med gift bör det därvid åligga

länsstyrelsen att handla i samråd med veterinärstyrelsen. Den för kaninbekämpandet

rekommenderade giftgasen k 1 o r p i k r i n har visserligen vid

företagna prov visat sig kunna i lägre koncentrationer vara mindre lämplig

från djurskyddssynpunkt. Såsom gasen används i praktiken riskeras emellertid

knappast olägenheter av detta slag. Givetvis bör dock gasen främst

nyttjas där kaningrytens beskaffenhet och förhållandena i övrigt är ägnade

att befordra en snabb effekt.

I fråga om behovet och sammansättningen av särskilda kaninskadenämnder

samt övriga organisatoriska spörsmål torde länsstyrelserna böra

få fria händer att laga efter lägligheten.

Beträffande finansieringen av kaninbekämpandet torde jag senare få återkomma

till Kungl. Maj :t.

Motionen II: 946

Motionären påpekar att jaklutredningens förslag rörande Gotland diskuterade

bl. a. förbud för annan än av länsstyrelsen utsedda särskilda jägare

att fånga vildkanin, oaktat jaktlagen ger honom rätt därtill. Motivet till

detta eliminerande, fortsätter motionären, av den som annars borde ha de

största förutsättningarna för en effektiv insats mot kaninerna, markinnehavaren,

må på grund av särskilda omständigheter på Gotland där vara bärande

men är det på fastlandet avgjort icke, och utskottet torde knappast med

sitt önskemål om lagbestämmelsernas allmängiltighet ha avsett just denna

inskränkning i jakträtten. I vart fall var en förutsättning för utskottets enhällighet

två meningar i utlåtandet, vilka har sådan väsentlig betydelse att de

bör inarbetas i lagtexten. Motionären avser därvid dels uttalandet att »det

torde kunna förutsättas att Kungl. Maj :t vid den föregående prövningen inhämtar

yttrande i saken från berörda myndigheter — exempelvis hushållningssällskap

och jaktvårdsföreningar — vilka således i varje särskilt fall

kan uttala sig om behovet av åtgärden liksom om exempelvis lämplig tid för

jakten och det område ett förordnande bör avse», dels uttalandet att »det

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

torde vidare icke komma i fråga att Kungl. Maj :t låter förordnandet gälla

under längre tidrymd än vad som är av behovet påkallat».

Beträffande hemställan om förbud mot användande av klorpikrin uttalas

slutligen i motionen:

I sitt yttrande synes departementschefen förorda användning av klorpikringas

för kaninutrotning. Någon vidare utredning utöver den, som tredje

lagutskottet 1962 ansåg sig icke kunna godtaga, har emellertid icke presterats.

Det torde därför även nu vara skäl i att ytterligare överväga frågan ur

dj urskyddssynpunkt.

Frågan om jaktskadeskydd

Den 28 februari 1953 avgav 1949 års jaktutredning betänkande med förslag

angående ansvarighetsförsäkring för jägare (stencilerat). Betänkandet

reinissbehandlades men föranledde därefter inte någon åtgärd. Den 30 juni

1961 uppdrog Kungl. Maj :t åt jaktucredningen att verkställa översyn av betänkandet.

Med anledning härav utarbetades inom utredningen en den 19

april 1962 dagtecknad promemoria med förslag beträffande det allmännas

medverkan för tillkomsten av ett allmänt skadeskydd vid jakt (stenc. 1962:

7), vilken promemoria med skrivelse den 10 juli 1962 av utredningen överlämnades

till Kungl. Maj :t. Även det senare förslaget har remissbehandlats.

Departementschefen

De förenämnda förslagen avser båda ett obligatorium, ehuru utformat på

olika sätt. Redan i 1953 års betänkande uttalades att frekvensen av skador

i samband med jakt är jämförelsevis ringa och att det därför kunde ifråg isättas

om någon obligatorisk ansvarighetsförsäkring behövde införas. Den

sedermera verkställda utredningen ger närmast vid handen att skadefrekvensen

på de senare åren snarast sjunkit något.

I promemorian framhålls att ersättning för jaktskada kan utgå även på

grund av den allmänna sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och den

allmänna tilläggspensionsförsäkringen. Den kraftiga utbyggnad av socialförsäkringarna,

som nyligen ägt rum, har uppenbarligen i motsvarande mån

minskat behovet av ett speciellt skydd för jaktskadornas offer. Dessutom

blir enskilda och kollektiva liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar allt vanligare.

Här må även erinras om det efterlevandeskydd som praktiskt taget

alla anställda erhållit genom de avtalsenliga grupplivförsäkringarna.

Utredningen framhåller vidare att jägarna utan svårighet och på goda villkor

kan få kollektiva ansvarighetsförsäkringar samt att de gängse hemförsäkringarna

inbegriper ansvarighetsförsäkring för bl. a. skador i samband

med jakt. Sistnämnda förhållande — som har sin motsvarighet i fråga om

lantbruksförsäkringarna — utgör en väsentlig nyhet i jämförelse med läget

år 1953. Med hänsyn till hem- och lantbruksförsäkringarnas snabba utbredning

skulle en obligatorisk jägarförsäkring komma att leda till omfat
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

tande dubbelförsäkring med därav följande onödiga premieutgifter för den

enskilde jägaren.

De nu ur promemorian och vissa remissyttranden återgivna synpunkterna

har kommit det övervägande antalet remissorgan att ställa sig mer eller

mindre avvisande till obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare. Även

jag finner att tanken på att i en eller annan form åstadkomma ett speciellt

jaktskadeskydd nu kan avföras från dagordningen.

Motionerna I: 788 och II: 951

I motionerna, som är undertecknade av tillhopa tjugoen av riksdagens

ledamöter, föreslås att Kungl. Maj :t till nästa års riksdag skall framlägga

förslag om en obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare i huvudsak utformad

på sätt framgår av försäkringsinspektionens nedan intagna yttrande.

Motionärerna framhåller att två sakkuniga i jaktutredningen anmält avvikande

mening och ansett att utredningen bort föreslå obligatorisk ansvarighetsförsäkring

för jägare i stället för ett slags allmänt skadeskydd vid jakt.

Enligt motionerna har av nio remissinstanser fem ställt sig avvisande till

tanken på obligatorisk ansvarighetsförsäkring men av dessa har endast ett

remissorgan avböjt varje form av obligatorium. I återstående fyra remissyttranden

förordas obligatorisk ansvarighetsförsäkring. Av särskilt intresse

anser motionärerna försäkringsinspektionens yttrande vara, ur vilket följande

citeras.

Såvitt framgår av föreliggande uppgifter uppkommer skador i samband

med jakt i ganska ringa utsträckning. Med hänsyn härtill är det icke något

tungt vägande samhällsintresse att en obligatorisk ansvarighetsförsäkring

för jägare införes. Det bör emellertid observeras att krav på en obligatorisk

dylik försäkring — som medför en mycket obetydlig ekonomisk belastning

för den enskilde jägaren — sedan många år tilbaka framförts av representanter

för en övervägande majoritet bland landets jägare och att det icke

från något håll ifrågasatts, att utgifterna för försäkringen skall bestridas

med andra medel än dem, vilka jägarna själva sammanbringar genom att

erlägga jaktvårdsavgift. På grund av dessa speciella förhållanden synes det

försäkringsinspektionen icke föreligga anledning för statsmakterna att undandraga

sig den lagändring och de administrativa beslut, som kräves för

genomförande av en ansvarighetsförsäkring för alla jägare, finansierad av

medel från jaktvårdsfonden. Försäkringsinspektionen tillstyrker därför, att

eu ansvarighetsförsäkring, omfattande alla jägare och helt finansierad på

nyssnämnda sätt, med det snaraste kommer till stånd.

Enligt försäkringsinspektionens uppfattning är den ändamålsenligaste

lösningen att jaktskadeskyddet gives formen av en kollektiv ansvarighetsförsäkring

för alla jägare, vilken tecknas hos något av de i Sverige koncessionerade

försäkringsbolagen och för vilken — efter lagändring — premien

bestrides av medel från jaktvårdsfonden. Anbud synes böra inhämtas från

ett antal försäkringsbolag, som har grundlig erfarenhet av ansvarighetsförsäkring,

varefter avtal kan slutas med det bolag, som avgivit det anbud som

finnes vara det fördelaktigaste. Inspektionen vill framhålla, att med hänsyn

till affärens begränsade ekonomiska räckvidd anledning icke finnes att för

ändamålet inrätta en pool, till vilken samtliga försäkringsbolag med koncession

för ansvarighetsförsäkring eller ett större antal dylika bolag ansluter sig.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

29

Utplantering av vilt in. m.

Härom anföres följande i propositionen.

Med skrivelse den 17 maj 1960 har 1949 års jaktutredning avgett förslag

till kungörelse angående förbud mot utplantering av vissa djurarter, m. m.

Förslaget har remissbehandlats och därefter i viss del omarbetats av utredningen.

Huvudbestämmelsen i förslaget avser att hindra okontrollerad utplantering

av vissa djur, som kan skada vildnad eller växtlighet eller är

främmande för vår fauna. Förslaget innehåller också en kompletterande bestämmelse

om skyldighet för den, som innehar djur av ifrågavarande slag,

att hålla djuret instängt på betryggande sätt eller annorledes tillse att djuret

inte kan vinna frihet.

En med den senare bestämmelsen likartad bestämmelse finns i 22 kap. 8 §

byggningabalken, där straff är stadgat för den som innehar vilda djur »och

ej häktar eller stänger dem så inne, att de annans fä ej kunna skada». Här

må också erinras om strafflagens bestämmelser i 19 kap. 7—11 §§ rörande

förgöring, vilka stadgar straff för bl. a. den som framkallar allmän fara för

djur eller växter genom att sprida skadedjur. Byggningabalkens ålderdomliga

bestämmelser avser emellertid blott att skydda hemdjur, och ej heller

strafflagens bestämmelser är tillräckligt omfattande för att tillgodose det

med förslaget avsedda ändamålet.

Det torde, om riksdagen inte uttalar annan mening i samband med behandlingen

av de i det föregående framlagda lagförslagen, ankomma på

Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser i nu berörda fråga.

Ikraftträdandet

Det föreslås att de nya bestämmelserna skall träda i kraft den 1 januari

1964 samt i vad de gäller jaktvårdsområde äga tillämpning jämväl å jaktvårdsområde,

som bildats dessförinnan.

Lagrådet

Lagförslaget bar icke föranlett någon erinran från lagrådets sida. Utskottet

får erinra om lagrådets uttalande, som ovan intagits under rubriken »Förfölj

ningsrätten».

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

Utskottet

Såsom närmare framgår av den tidigare redogörelsen behandlas i förevarande

proposition fyra av 1949 års jaktutredning avgivna betänkanden,

vilka efter remissbehandling övervägts inom Kungl. Maj :ts kansli och nu

föranlett vissa förslag till ändringar i jaktlagen. Propositionen innehåller i

huvudsak följande. Möjlighet öppnas för länsstyrelse att ur jaktvårdsområde

utesluta fastighet, som väsentligen saknar betydelse för jaktvården.

Lättnader föreslås beträffande bildande av jaktvårdsområde samt beträffande

ändring av jaktvårdsområdes omfattning och av grunderna för jaktvården.

Vidare förordas i propositionen att den s. 1c. förföljningsrätten avskaffas

och att justeringar göres i de särskilda bestämmelserna för vissa

djurarter. Förslag lämnas om ändring av 23 § jaktlagen, den s. k. kattparagrafen,

innebärande bl. a. att rätten att döda annans katt inom område med

stadsplan eller byggnadsplan göres beroende av polismyndighets tillstånd

varjämte bestämmelser framlägges i syfte att utrota vildkaninen. Slutligen

berörs i propositionen frågor rörande jaktskadeskydd och utplantering av

vilt. Utskottet har samtidigt med propositionen behandlat de i anledning av

denna väckta motionerna.

Beträffande först jaktvårdsområdena har departementschefen uttalat att

denna form för utövning av jakt och jaktvård alltmer vunnit jordägarnas

och jägarnas förtroende. Den på sina håll allt intensivare fastighetsbildningen

har emellertid visat sig innebära vissa olägenheter för jaktvårdsområdena.

Det har sålunda enligt propositionen väckt anstöt att ägare av fastighet,

bildad för bostadsbebyggelse, kunnat göra anspråk på likställighet

med övriga delägare i fråga om rätt till jakt på annans fastighet inom området.

Ibland har nybildningen av fastigheter medfört att hundratals, för

jaktvårdsområdets verksamhet ointresserade delägare tillkommit, vilket medfört

att frågor, för vars avgörande fordras kvalificerad majoritet, fallit, oaktat

alla aktivt jaktvårdsintresserade varit närvarande och röstat för positivt

beslut. För att bemästra sådana och liknande olägenheter bör enligt departementschefen

länsstyrelserna få befogenhet att ur befintligt jaktvårdsområde

utesluta fastighet, som väsentligen saknar betydelse för jaktvården på

området. Härvid avses främst nybildade fastigheter, vilka huvudsakligen utgör

vad som på olika håll inom jaktlagen benämnes gård eller trädgård.

Samtliga delägare i jaktvårdsområdet bör få tillfälle att yttra sig i ärende

om uteslutning. Vidare föreslås att kravet på att jaktvårdsområde skall bestå

av fastigheter, vilkas ägor bildar ett sammanhängande område, uppmjukas

så att ägare av särskilda fastigheter må, i ändamål att befrämja

jaktvården på fastigheterna, besluta att dessa helt eller delvis skall tillsammans

utgöra jaktvårdsområde. Departementschefen anser att den fyra

femtedels majoritet, som krävs för att bilda ett jaktvårdsområde, kan ha

varit motiverad då områdesinstitutet var jämförelsevis oprövat men att tiden

nu är mogen för att mildra majoritetskravet. Departementschefen före
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963 31

slår att talet sättes till tre fjärdedelar och att i överensstämmelse härmed

den minoritet, mot vars nej röster jaktvårdsområdes beståndstid ej må förlängas,

höjes från en femtedel till en fjärdedel. Enligt propositionen bör

ändringar i områdets status kunna, om de sker på sammanträde för förlängning

av beståndstiden, i regel få beslutas i den förenklade ordning, som

är medgiven för förlängningsbeslutet. Bestämmelserna om sådana beslut

föreslås också i några avseenden kompletterade och preciserade. Slutligen

förordas en utökning av länsstyrelsens granskning av jaktvårdsområdes

beslut och en förenkling av kungörande av länsstyrelsebeslut.

I motionen II: 950, vari föreslås att riksdagen måtte avslå propositionen

under uttalande att jaktlagen bör omprövas med avsikt att tillgodose vissa

i motionen och i remissyttranden framförda önskemål, hävdas att de ändrade

majoritetstalen innebär att de stora jordägarna får en icke önskvärd

ökad bestämmanderätt. I de likalydande motionerna I: 782 och II: 947 hemställes

att riksdagen måtte avslå propositionen i de delar, som avser jaktvårdsområden

och jakträttens utövande å fastigheter som saknar jaktlig

betydelse, samt anhålla att Kungl. Maj :t måtte söka påskynda pågående utredningsarbete

så att förslag till ändrad jaktlagstiftning kan framläggas snarast

möjligt. Motionärerna understryker att det icke finnes belägg för att

en sänkning av anslutningsprocenten skulle nämnvärt komma att underlätta

områdesbildningen. Eftersom bildandet av jaktvårdsområde i hög grad

är beroende av älgjaktens utövande, bör enligt motionärerna frågan om älgjaktens

slutliga utformning och jaktvårdsområdesbildningen lösas i ett sammanhang.

I de likalydande motionerna 1:787 och 11:949 framhålles att

skäl ej föreligger att ändra majoritetsreglerna för bildande av jaktvårdsområde,

varför förslaget härom avstyrkes. Däremot godtar motionärerna

den föreslagna ändringen av dessa regler vid förlängning av jaktvårdsområdes

bestånd. Mot bakgrund av gjorda investeringar kan det nämligen vara

ett allmänt intresse att beslut om jaktvårdsområdes fortbestånd lättare kan

fattas.

Utskottet delar den av utredningen, flertalet remissinstanser och departementschefen

omfattade meningen att jaktvårdsområdena har en väsentlig

betydelse för landets jaktkultur. Från denna utgångspunkt är det således

angeläget att de ändringar i gällande bestämmelser göres som kan främja

tillkomsten och vidmakthållandet av lämpliga jaktvårdsområden. Vad först

gäller att komma till rätta med de påtalade nackdelarna av fastigheter, vilka

kan anses sakna värde i jaktavseendc, framlade utredningen ett mycket

långt gående förslag, som bl. a. innebar att endast s. k. skyddsjakt fick bedrivas

å sådan fastighet. Utskottet hälsar med tillfredsställelse att departementschefen

icke godtagit denna ståndpunkt. Den av departementschefen i

stället förordade lösningen, som ej medför inskränkning i jaktutövningsrätten

för fastigheter av nämnt slag, är enligt utskottets mening däremot väl

avvägd. Utskottet anser jämväl att propositionens förslag om ändrade majoritetstal

kommer, och då särskilt i trakter med begynnande tätbebyggelse,

att gagna det angivna syftet beträffande jaktvårdsområden. Utskottet biträ
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

der även övriga av departementschefen föreslagna ändringar i denna del.

Förslag har motionsvis väckts att låta dessa spörsmål anstå i avbidan på ny

lagstiftning angående älgjakten. Utskottet anser emellertid att, även om utredningen

enligt uppgift avser att slutföra sitt uppdrag under 1964, så lång

tid torde komma att förflyta innan proposition om älgjakten kan föreläggas

riksdagen, att ett avslag nu skulle medföra ett icke önskvärt uppskov av

möjligheterna att förbättra reglerna om jaktvårdsområden. Utskottet tillstyrker

sålunda bifall till propositionen i denna del.

Den s. k. förföljningsrätten, som regleras i 16 § jaktlagen, innebär att om

under lovlig jakt sårat villebråd faller å annans jaktområde inom 100 meter

från den jagandes område får jägaren tillvarata och behålla villebrådet.

Beträffande älg, hjort och rådjur gäller vissa inskränkningar. I propositionen

angives att förfölj ningsrätten medfört olägenheter. Den har sålunda bl. a.

uppammat s. k. rågångsskytte och givit upphov till onödiga stridigheter mellan

grannar. Förfölj ningsrätten är också ägnad att uppmuntra till jakt på

fastighet som till följd av ringa areal är olämplig som jaktområde. Departementschefen

har med hänsyn härtill ansett sig böra biträda jaktutredningens

av flertalet remissorgan tillstyrkta förslag att upphäva förfölj ningsrätten.

Enligt departementschefen ger rättsordningen efter ett slopande av förföljningsrätten

tillräckligt skydd mot att skadskjutet vilt åsamkas lidande. I

detta hänseende åberopar departementschefen bl. a. att den som sårat djur

vid jakt enligt jaktstadgan har skyldighet att vidta erforderliga åtgärder för

djurets uppspårande och dödande. Enligt departementschefens mening gäller

denna skyldighet oberoende av jakträtten till marken. I samma paragraf,

som behandlar förfölj ningsrätten, föreskrives vidare underrättelseplikt

när älg, hjort eller rådjur sårats vid lovlig jakt men inte fallit inom 100

meter från den jagandes gräns. Enligt departementschefen behöver bestämmelsen

inte bibehållas av djurskyddsskäl. Däremot är det av påtagligt intresse

för jakträttsinnehavare att bli varskodd om att sårat högvilt tagit sin

tillflykt till hans jaktområde, och i propositionen förordas därför att skyldigheten

med viss redaktionell jämkning kvarstår. Det föreslås emellertid

att den i straffbestämmelsen härtill, i 33 § gjorda hänvisningen till allmänna

strafflagen, varmed åsyftas stadgandet om djurplågeri, utgår, eftersom den

ej är förenlig med det åberopade skälet för underrättelsepliktens bibehållande.

Av enahanda orsak bör enligt departementschefen förseelsen ej längre

ligga under allmänt åtal.

I motionen II: 953 liemställes att riksdagen måtte avslå förslaget om ändiing

i 16 § jaktlagen. Motionären hävdar att den favör förfölj ningsrätten

ger vissa markägare med fog får anses utgöra en ringa kompensation för

den skada dessa åsamkas av det vilda. Motionären åberopar därjämte i likhet

med vad som anföres i motionen II: 950 att den föreslagna lagändringen

inger betänkligheter ur djurskyddssynpunkt.

Utskottet anser visserligen i likhet med departementschefen att förföljningsrätten

kan medföra olägenheter, men enligt utskottets mening föreligger,

såsom framhållits i nyssnämnda motioner, starka skäl också för ett bibehål
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

33

lande av denna rätt. Sålunda förorsakas många markägare och särskilt de som

har mindre jordbruk gränsande till stora skogsegendomar ofta skada av betande

djur, för vilken förlust de i viss mån kan få gottgörelse genom förföljningsrätten.

Förutom detta rättvisekrav talar för förföljningsrätten också djurskyddssynpunkten.

Såsom departementschefen uttalat medför visserligen ett

avskaffande av förföljningsrätten icke att skyldigheten bortfaller att vidtaga

åtgärder i syfte att bespara ett skadskjutet djur oskäligt lidande. Om förföljningsrätten

upphäves och man således aldrig får tillägna sig djur som

fallit på annans mark, kan det emellertid enligt utskottets mening befaras,

att jägare i avsevärt större utsträckning än nu kommer att underlåta att

eftersöka ett skadat djur, som överskridit jakträttsinnehavarens gräns. Utskottet

anser att de nu åberopade skälen är av sådan styrka att de uppväger

de av departementschefen påtalade nackdelarna. Enligt utskottets mening

bör därför förföljningsrätten bibehållas och ingen ändring vidtagas i 16 §

jaktlagen. Däremot har utskottet ingen erinran mot vad departementschefen

förordat om straffbestämmelsen och åtalsrätten vid förseelse mot underrättelseplikten.

Därest förföljningsrätten skall kvarstå erfordras jämkning

i propositionens förslag beträffande 31 § 1 mom. och 33 §.

I propositionen föreslås vidare ändringar beträffande dels de djurarter,

s. k. skadevilt, vilka får dödas även av den som ej är jakträttsinnehavare,

och dels de villebråd, som alltid skall tillfalla kronan. Propositionen bygger

i dessa hänseenden huvudsakligen på utredningens förslag, som tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Utskottet tillstyrker

propositionen i denna del.

Beträffande rätten att ingripa mot annans katt föreskrives i 23 § jaktlagen

att katt, som anträffas utanför gård eller trädgård, saklöst må dödas

av jakträttsinnehavaren eller hans folk. Departementschefen föreslår i syfte

att anpassa bestämmelsen till praxis, att paragrafen förses med det tillägget

att det uttryckligen framgår att katt är skyddad endast i gård eller trädgård

där den hör hemma. För att stävja det förekommande missbruket att

i förvärvssyfte locka till sig annans katt för avyttring förordar departementschefen

att till kattparagrafen fogas stadgande, varigenom rätten att

döda annan tillhörig katt inom områden med stadsplan eller byggnadsplan

göres beroende av polismyndighetens tillstånd.

I motionen II: 952 hemställes, att kattparagrafen helt måtte utgå ur jaktlagen.

Därest yrkandet ej vinner bifall bör enligt motionären följande två

ändringar företagas i den föreslagna utformningen av stadgandet: Tillägget

att katt får dödas utanför gård eller trädgård »där den hör hemma»

utgör enligt motionären en icke önskvärd skärpning av bestämmelsen och

bör utgå. Vidare bör område där katt får dödas först efter polismyndighets

tillstånd utsträckas så att regeln blir tillämplig inom alla områden med

samlad bebyggelse.

Utskottet har i ett av 1961 års riksdag godkänt utlåtande uttalat sig för

ett klarläggande av frågan huruvida med bestämmelsen att katt får dödas

utanför gård eller trädgård avses att annans katt över huvud ej får dödas

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

inom sådant område eller att katt är skyddad endast i ägarens gård eller

trädgård. Det av departementschefen nu förordade tillägget kan visserligen

sägas innebära en inskränkning av kattens skydd. Emellertid måste beaktas

att departementschefen samtidigt föreslagit alt inom vissa områden rätten

att döda annans katt göres beroende av polismyndighets tillstånd, vilket

står i öveernsstämmelse med vad utskottet i sitt nyssnämnda utlåtande

anfört om att den enskilde kattägarens intresse borde tillvaratas i högre

grad än vad nu är fallet. Med hänsyn till den avvägning som sålunda skett

anser sig utskottet i princip kunna tillstyrka vad departementschefen i denna

del förordat. Utskottet anser dock, såsom framhållits i motionen 11:952,

det vara en brist i förslaget att bestämmelsen om polismyndighetens medgivande

icke skulle bli tillämplig överallt i småsamhällen och byar på landsbygden.

Utskottet får därför föreslå att orden »område med stadsplan eller

byggnadsplan» utbytes mot det bl. a. i byggnadslagstiftningen använda uttrycket

»tätbebyggt område». Beträffande tillståndsgivningen skall enligt

utskottets mening polismyndigheten iaktta restriktivitet. Tillstånd bör sålunda

endast meddelas där det styrkts att behov därav föreligger. Utskottet

vill också framhålla att, enär onödigt avlivande måste förhindras, utskottet

i motsats till departementschefen icke anser det lämpligt att utfärda

generella tillstånd utan att tillstånden i stället alltid bör göras individuella

och förses med erforderliga begränsningar för att motverka missbruk.

Vad härefter angår vildkaninfrågan föreslår departementschefen till en

början att markägarnas rätt att fånga vildkanin, även om jakträtten tillkommer

annan, icke skall begränsas till då djuren orsakat avsevärd skada

å grödan. För det fall att inom större område avsevärd skada orsakas av

vildkaniner förordas vidare att i lagen öppnas möjlighet för Kungl. Maj :t

att ge fritt för envar att på sådant område fånga vildkaniner och behålla

fångade djur. I anslutning härtill föreslås vissa bestämmelser bl. a. om

skadeståndsskyldighet och jaktvårdsavgift för den som idkar sådan fångst.

I avsikt att möjliggöra ett mera aktivt och systematiskt bekämpande av

vildkaninen framlägges slutligen förslag om att länsstyrelse beträffande

visst område bör kunna förordna om planmässig jakt på vildkanin genom

därtill särskilt utsedda jägare. Härvid bör länsstyrelsen få befogenhet att

medge erforderliga undantag från gällande bestämmelser bl. a. såvitt avser

förbudet mot jaktutövning med gift. I detta sammanhang uttalar departementschefen

att vid ett användande av giftgasen klorpikrin olägenheter ur

djurskyddssynpunkt knappast riskeras.

I motionen II: 946 hemställes — under åberopande av vad utskottet år

1962 uttalade i ett av riksdagen godkänt utlåtande angående vildkaninfrågan

— att två tillägg göres i de föreslagna nya bestämmelserna om vildkaninbekämpandet.

Motionären vill sålunda att i lagtexten inskrives dels

att förordnande skall meddelas först efter hörande av berörda myndigheter

och organisationer angående behovet av åtgärder, lämplig tid för jakten,

områdets gränser m. m. och dels att förordnandet skall återkallas, när det

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 106c

35

ej längre är av behovet påkallat. Därjämte hemställer motionären att klorpikringas

icke måtte användas vid bekämpning av vildkanin.

Propositionens förslag om ökade möjligheter till skydd mot vildkaninens

härjningar står i god överensstämmelse med vad riksdagen förra året uttalade

i denna fråga, och utskottet tillstyrker bifall till propositionen i denna

del. Utskottet vill emellertid såsom i sistnämnda motion anförts understryka

vikten av att, innan avsedda förordnanden meddelas, samråd sker med

exempelvis hushållningssällskap och jaktvårdsföreningar och att förordnanden,

om de ej göres tidsbegränsade, återkallas så snart de ej längre

erfordras. Utskottet anser dock att föreskrifter härom icke lämpligen bör

tynga lagtexten utan förutsätter att dessa åtgärder ändå kommer att vidtas.

Vad gäller bruket av klorpikringas är, såsom utskottet år 1962 uttalade,

hittills gjorda försök ägnade att inge avsevärda betänkligheter från djurskyddssynpunkt.

Det är därför enligt utskottet nödvändigt att myndigheterna

uppmärksamt följer denna fråga och att, innan beslut om användande

av gasen fattas, nödiga förhållningsorder utfärdas för att undanröja

faran för att kaninerna åsamkas onödigt lidande. Utskottet vill understryka

departementschefens uttalande att länsstyrelserna härvidlag skall samråda

med veterinärstyrelsen.

Jaktutredningen har lämnat två förslag angående jaktskadeskydd, båda

utformade såsom ett obligatorium. I propositionen anföres emellertid att

den kraftiga utbyggnad av socialförsäkringarna, som nyligen ägt rum, uppenbarligen

i motsvarande mån har minskat behovet av ett speciellt skydd

för jaktskadornas offer och att hem- och lantbruksförsäkringarna, vilka innefattar

jaktskadeskydd, snabbt utbredes, varför en obligatorisk jägarförsäkring

skulle leda till omfattande dubbelförsäkring med därav följande

onödiga premieutgifter för den enskilde jägaren. Dessa synpunkter har

enligt propositionen kommit det övervägande antalet remissorgan att ställa

sig mer eller mindre avvisande till obligatorisk ansvarighetsförsäkring för

jägare. Departementschefen har mot bakgrund av det sagda funnit att tanken

på att i en eller annan form åstadkomma ett speciellt jaktskadeskydd

nu kan avföras från dagordningen.

I de likalydande motionerna 1:788 och 11:951 hemställes att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att förslag om en obligatorisk ansvarighetsförsäkring

för jägare, i huvudsak utformad på sätt försäkringsinspektionen

föreslagit, förelägges nästa års riksdag. Denna remissinstans

angav som den mest ändamålsenliga lösningen att jaktskadeskyddet ges

formen av eu kollektiv ansvarighetsförsäkring för alla jägare, vilken tecknas

hos något i Sverige koncessionerat försäkringsbolag och för vilken

efter lagändring premien bestrides av medel från jaktvårdsfonden.

Vid bedömandet av spörsmålet om jaktskadeskydd bör enligt utskottets

mening särskilt beaktas, såsom framhållits av försäkringsinspektionen, att

krav på eu obligatorisk försäkring sedan många år tillbaka framförts av

representanter för en övervägande majoritet bland landets jägare och att

det ej ifrågasatts att utgifterna för försäkringen skall bestridas med andra

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

medel än dem vilka jägarna själva sammanbringar genom att erlägga jaktvårdsavgift.

I enlighet med vad som vitsordats från flera håll har visserligen

många jägare tecknat försäkring för skador i samband med jakt.

Därest man emellertid helt litar till frivilliga försäkringar kommer åtskilliga

jägare att sakna försäkring, och det kan enligt utskottet befaras att

särskilt de, som icke har tillräckliga möjligheter att ersätta en skadelidande,

ofta kommer att underlåta att skaffa sig nu avsett försäkringsskydd.

Det bör också anmärkas, att nackdelen med dubbelförsäkring ej får överdrivas,

då kostnaden för en obligatorisk ansvarighetsförsäkring medför en

mycket obetydlig ekonomisk belastning för försäkringstagaren. Härtill kommer

att antalet skador vid jakt kan befaras komma att öka på grund av att

allmänheten i allt större omfattning söker sig ut till skog och mark. Med

hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet icke biträda departementschefens

förslag att låta frågan om jaktskadeskydd falla. Det är enligt utskottet

i stället angeläget att spörsmålet bringas till en tillfredsställande lösning.

Utskottet föreslår därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller

att frågan ånyo upptages till övervägande.

Utskottet delar departementschefens mening att det bör ankomma på

Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser angående förbud mot

utplantering av vissa djurarter m. m.

I propositionen föreslås att de nya bestämmelserna i jaktlagen skall träda

i kraft den 1 januari 1964 samt i vad de gäller jaktvårdsområde äga tilllämpning

jämväl å område som bildats dessförinnan. Utskottet har ingen

erinran häremot.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte avslå motionen II: 950, vari yrkats

avslag å propositionen.

B. att riksdagen med avslag å följande motioner, nämligen
1)

1:782 och 11:947,

2) I: 787 och II: 949 och

3) 11:946,

måtte — med förklaring att riksdagen i anledning av motionerna

II: 952 och 11:953 icke kunnat helt bifalla det genom

förevarande proposition nr 136 framlagda förslaget till

lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 om rätt för

jakt — för sin del antaga förslaget med den såsom utskottets

förslag betecknade ändringen att dels ingressen samt

23 §, 31 § 1 mom. och 33 § erhåller nedan angivna lydelse,

dels ock att 16 § kvarstår i sin nu gällande lydelse.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31) år 1963

37

(Kungl. Maj:ts förslag)

Härigenom förordnas dels att 7 §,

10 § 1, 3, 4 och 5 inom., 11 §, 12 §

1 inom., 14 § 2 inom., 15 § 1 mom.,

16, 18 och 23 §§, 24 § 2 mom., 26 §

2 inom., 29 § 1 inom., 30 §, 31 § 1

inom. samt 33, 34 och 37 §§ lagen den

3 juni 1938 om rätt till jakt skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives dels ock att till 10 § samma

lag skall fogas ett sjätte moment och

till 24 § ett tredje moment av nedan

angiven lydelse.

16

Har någon vid lovlig jakt sårat älg,

hjort eller rådjur och har djuret tagit

sin tillflykt till annans jaktområde,

vare den jagande pliktig att därom

skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren

eller den som innehar marken

eller någon av deras folk.

23

Katt, som anträffas utanför gård

eller trädgård där den hör hemma,

må av jakträttsinnehavaren eller

hans folk saklöst dödas. Inom område

med stadsplan eller bgggnadsplan

erfordras dock tillstånd av polismyndigheten.

(Utskottets förslag)

Härigenom förordnas dels att 7 §,

10 § 1, 3, 4 och 5 inom., 11 §, 12 §

1 inom., 14 § 2 inom., 15 § 1 mom., 18

och 23 §§, 24 § 2 mom., 26 § 2 mom.,

29 § 1 inom., 30 §, 31 § 1 mom. samt

33, 34 och 37 §§ lagen den 3 juni 1938

om rätt till jakt skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives dels

ock att till 10 § samma lag skall fogas

ett sjätte moment och till 24 §

ett tredje moment av nedan angiven

lydelse.

§•

1 mom. Den som under idkande av

lovlig jakt sårar villebråd så, att det

faller å annans jaktområde inom ett

hundra meter från gränsen av den

jagandes jaktområde, må tillvarataga

och behålla villebrådet. Är det älg,

hjort eller rådjur, må den jagande

dock ej från stället bortföra djuret

utan i närvaro av två ojäviga vittnen

och vare han dessutom pliktig att

sist å andra dagen, sedan djuret fälldes,

om förhållandet underrätta jakträttsinnehavaren

eller den som innehar

marken eller någon av deras folk.

Försummar den jagande något härav,

varde ansedd såsom den där olovligt

jagat å annans jaktområde.

2 mom. Har i annat fall än i 1

mom. avses älg, hjort eller rådjur,

som sårats vid lovlig jakt, tagit sin

tillflykt till annans jaktområde, vare

den jagande pliktig att därom skyndsamt

underrätta jakträttsinnehavaren

eller den som innehar marken eller

någon av deras folk.

§•

Katt, som anträffas utanför gård

eller trädgård där den hör hemma,

må av jakträttsinehavaren eller hans

folk saklöst dödas. Inom tätbebgggt

område erfordras dock tillstånd av

polismyndigheten.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

(Kungl. Maj.ts förslag)

31

1 mom. Anträffas å-----

Å område--------

Har den---------

Vad i detta moment är stadgat om

den som olovligt jagar å annans jaktområde

gälle ock i fråga om den som

å bar gärning beträdes med jakt,

som enligt 29 § 1 mom. första stycket

är att anse såsom olovlig, eller

med sådant tillvaratagande eller tillägnande,

för vilket han enligt 29 §

1 mom. andra stycket skall straffas

såsom för olovlig jakt; och skola, där

fråga är om djur som jämlikt bestämmelserna

i 18 § tillkommer kronan,

de i andra stycket här ovan omförmälda

personerna äga att utöva

där avsedd rätt jämväl å område, där

jakträtten tillkommer annan än kronan.

(Utskottets förslag)

§•

---för sig.

--vid lappväsendet.

------i 36 §.

Vad i detta moment är stadgat om

den som olovligt jagar å annans jaktområde

gälle ock i fråga om den

som å bar gärning beträdes med sådant

jagande, tillvaratagande, bortförande

eller tillägnande, som enligt

16 § 1 mom. eller 29 § 1 mom. första

stycket är att anse såsom olovlig jakt

eller för vilket åtgörande han enligt

29 § 1 mom. andra stycket skall straffas

såsom för olovlig jakt; och skola,

där fråga är om djur som jämlikt bestämmelserna

i 18 § tillkommer kronan,

de i andra stycket här ovan omförmälda

personerna äga att utöva

där avsedd rätt jämväl å område, där

jakträtten tillkommer annan än kronan.

33 §.

Uraktlåter någon i fall som avses i Uraktlåter någon i fall som avses i

16 § att fullgöra där stadgad under- 16 § 2 mom. att fullgöra där stadgad

rättelseplikt, dömes till dagsböter. underrättelseplikt, dömes till dagsböter.

Bryter någon-----—----tre hundra kronor.

Överträder någon------------femtio kronor.

Bryter någon -----------trehundra kronor.

C. att riksdagen i anledning av motionerna I; 788 och

11:951 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller att frågan om

jaktskadeskydd ånyo upptages till övervägande.

Stockholm den 19 november 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Göran Karlsson*,

Ebbe Ohlsson, Kristiansson, Knut Johansson, Georg Carlsson och

Åkesson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Wachtmeister,

Johansson i öckerö, Persson i Tandö, Svanberg och Mattsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

39

Reservation

beträffande punkt B, såvitt avser förföljningsrätten, av herrar Alexanderson,

Wachtmeister och Mattsson, som ansett

dels att det stycke av utskottets utlåtande, som börjar på s. 32 med »Utskottet

anser visserligen. ...» och slutar med ». .. .31 § 1 mom. och 33 §»

bort ersättas med text av följande lydelse.

»Utskottet finner utredningens och departementschefens motiv lör förföljningsrättens

avskaffande fullt bärande. Ett slopande av förföljningsrätten

har också tillstyrkts eller lämnats utan erinran av nära nog samtliga

remissinstanser, däribland domänstyrelsen och Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund.

Förföljningsrätten uppammar till s. k. rågångsskytte och innebär stora

risker för vådaskott mot människor och skadskjutning av villebråd. Det är

särskilt tillgodoseendet av den sista synpunkten, som är den väsentligaste

vinsten med propositionens förslag. Erfarenheterna visar, att främst de

slumpskott, som blir vanliga vid jakt längs gränserna, är upphov till svåra

skadskjutningar av särskilt högvilt. Bifalles propositionen, inskärpes hos jägarna

skyldigheten att — utan sidoblickar på rätten att tillägna sig villebrådet

— i första hand tillgodose djurskyddssynpunkten. Den stora vinst ur dessa

synpunkter, som ett bifall till propositionen innebär, måste väga mycket

mer än den favör för vissa innehavare av små fastigheter, som förföljningsrätten

innebär.

Utskottet tillstyrker således även i denna del bifall till propositionen.»

dels att utskottet under denna punkt bort hemställa,

»B. att riksdagen med avslag å följande motioner, nämligen

1) I: 782 och II: 947,

2) I: 787 och II: 949,

3) II: 946 och

4) II: 953,

måtte — med förklaring att riksdagen i anledning av motionen II: 952 icke

kunnat helt bifalla det genom förevarande proposition nr 136 framlagda

förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 om rätt till

jakt — för sin del antaga förslaget med den ändringen att 23 § erhåller

nedan angivna, såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag)

23 §.

Katt, som anträffas utanför gård

eller trädgård där den hör hemma,

må av jakträttsinnehavaren eller

hans folk saklöst dödas. Inom område

med stadsplan eller byggnadsplan

erfordras dock tillstånd av polismyndigheten.

(Utskottets förslag)

Katt, som anträffas utanför gård

eller trädgård där den hör hemma,

må av jakträttsinnehavaren eller

hans folk saklöst dödas. Inom tätbebyggt

område erfordras dock tillstånd

av polismyndigheten.»

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

Innehåll

Lagförslag ............................................................ 1

Motioner .............................................................. 8

Propositionens tillkomst och huvudsakliga innehåll........................ 10

Jakträtt och jaktvårdsområden .......................................... 11

Förföljningsrätten ...................................................... 17

Särskilda bestämmelser för vissa djurarter................................ 20

Rätten att döda annans katt.............................................. 21

Vildkaninfrågan ........................................................ 23

Jaktskadeskydd ........................................................ 27

Utplantering av vilt .................................................... 29

Utskottet .............................................................. 30

Reservation ............................................................ 39

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631276

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:387 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 a1 i texten