Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående vissa bestämmelser om framförande av sparkstötting. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, nr 285 i första kammaren av herr Jansson, Paul, m. fl. samt nr 336 i andra kammaren av fru Thunvall m. fl.

1963-02-26 · 8 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:7, Utlåtande i anledning av motioner angående vissa bestämmelser om framförande av sparkstötting. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, nr 285 i första kammaren av herr Jansson, Paul, m. fl. samt nr 336 i andra kammaren av fru Thunvall m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1963

1

Nr 7

Utlåtande i anledning av motioner angående vissa bestämmelser

om framförande av sparkstötting.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta till lagutskott

hänvisade motioner, nr 285 i första kammaren av herr Jansson, Paul, m. fl.

samt nr 336 i andra kammaren av fru Thunvall m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte besluta

om sådan ändring av vägtrafikförordningen att sparkstötting må med

nu gällande vänstertrafik framföras å vägens högra sida samt att besluta

införa bestämmelse i vägtrafikförordningen att sparkstötting vid färd i mörker

framtill skall vara försedd med lampa eller kraftig reflexanordning».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen I: 285.

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 förstås

med fordon varje anordning på hjul, band eller medar, som är inrättad för

färd på marken och icke löper på skenor. Sparstötting är således i vägtrafikförordningens

mening att anse såsom fordon. Sparkstötting bör jämlikt

fegeln i 45 § 1 mom., där så lämpligen kan ske, föras på vänstra delen

av vägen. Enligt 44 § skall, när på väg finnes skilda banor för olika slag av

vägtrafikanter, fordon föras på bana, som är avsedd för fordonet. Härav

följer att sparkåkare icke får använda gångbana eller cykelbana. I detta

sammanhang må erinras om bestämmelsen i 38 § enligt vilken trafikreglerna

för gående skall gälla även den, som för barnvagn, rullstol eller lekfordon,

så ock den, som åker skidor, skridskor eller rullskridskor. Föreskrifter

att sparkstötting skall vara försedd med belysnings- eller reflexanordning har

ej upptagits i vägtrafikförordningen. Av visst intresse i nu förevarande avseende

är den i 51 § 2 mom. införda rekommendationen att den, som

under mörker på väg, varest tillfredsställande belysning ej är anordnad,

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 7

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1963

framför vissa slag av fordon, bl. a. sparkstötting, bör vara försedd med tänd

lykta eller reflexanordningar eller ock bära klädesplagg, som vid belysning

skarpt avtecknar sig mot omgivningen.

Statens trafiksäkerhetsråds utredning m. m.

I svar på fråga om åtgärder mot trafikolyckor i samband med sparkåkning

förklarade chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund,

i andra kammaren den 26 februari 1960, att han inom kort ämnade

föreslå Kungl. Maj:t, att ge statens trafiksäkerhetsråd i uppdrag att låta

utreda vilka åtgärder, som kunde vara ägnade att minska risken för olycksfall

vid förande av sparkstötting samt att till Kungl. Maj:t inkomma med

de förslag vartill utredningen kunde föranleda.

I skrivelse från Kungl. Maj:t den 4 mars 1960 erhöll trafiksäkerhetsrådet

i uppdrag att verkställa sådan utredning. I skrivelsen anfördes såsom exempel

på tänkbara åtgärder användning av belysnings- eller reflexanordningar

eller tillämpning av andra trafikregler än de nu gällande.

I anledning av uppdraget har trafiksäkerhetsrådets arbetsgrupp införskaffat

förundersökningsprotokoll från samtliga de polisundersökta vägtrafikolyckor

i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, vari sparkstöttingar varit inblandade och

som inträffat under tiden den 1 januari 1959—den 1 april 1960. Det sålunda

inkomna materialet har bearbetats samt analyserats och en rapport

häröver har sammanställts. Av de undersökta 102 sparkstöttingolyckorna

har 48 tillgått på så sätt, att sparkåkarna färdats på vägens vänstra sida och

därvid blivit påkörda av bakifrån kommande fordon. Det framgår att av

de nu nämnda 48 olyckorna icke mindre än 42 inträffade under mörker.

Vidare inträffade 6 olyckor, varav 5 mörkerolyckor, då sparkåkarna färdats

längs vägens högra sida och sammanstött med mötande fordon. Slutligen

må nämnas att av kollisionerna 13 inträffade då sparkåkare, som åkt

på vägens högra sida, försökt svänga över till vänster vägbana, sedan de

uppmärksammat fordon, vilket nalkats bakifrån.

Trafiksäkerhetsrådet har genom skrivelse den 1 juni 1961 fullgjort uppdraget.

Trafiksäkerhetsrådet tar först upp spörsmålet om ändrade trafikregler

och finner att härvidlag endast kan komma i fråga att avföra sparkstöttingarna

från kategorien fordon. Därest man skulle tillåta sparkåkarna

liksom fotgängarna att färdas på vägens högra sida fordras att sparkstöttingarna

jämställes med de i 38 § vägtrafikförordningen uppräknade fordonen.

Trafiksäkerhetsrådet konstaterar, att man icke har någon vetskap

om i vilken utsträckning sparkåkare brukar färdas på vägens olika sidor.

Det är därför icke möjligt att enbart med ledning av de bearbetade olyckorna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1963

avgöra huruvida det skulle vara farligare att färdas på vägens vänstra del

än på dess högra. Trafiksäkerhetsrådet fortsätter härefter:

Det skulle dock rent teoretiskt kunna tänkas vara en fördel ur säkerhetssynpunkt

om sparkåkarna färdades på vägens högra sida, d. v. s mot fordonstrafiken.

Det kan göras gällande, att de i sådant fall lättare skulle vara

i stånd att upptäcka fordon, som nalkas, och därför även kunna undvika

att bli påkörda av dem. Ett dylikt resonemang torde ha vant ett av de

främsta skälen till att man i 60 § vägtrafikförordningen föreskrivit, att

gående, där gångbana eller cykelbana ej finnes, skall begagna yttersta delen

av vägen, företrädesvis den på högra sidan. Beträffande sparkakarna

bör då framhållas, att de uteslutande färdas under vinterförhållanden da

vägarna ofta omges av — särskilt i de nordligaste lanen — hoga snovallar.

Det kan därför ifrågasättas, huruvida det är möjligt för en sparkakare, da

han märker, att det föreligger risk för honom att bli påkörd av ett motande

motorfordon, att tillräckligt snabbt kunna sätta sig i säkerhet. Detta galler

särskilt äldre trafikanter. Det synes icke heller finnas någonting, som talar

för att sparkåkarna, därest de finge färdas på vägens högra del, skulle kunna

avgöra, huruvida de löpte risk att bli påkörda eller ej, i så god tid, att e

verkligen hunne vidtaga åtgärder för att sätta sig i säkerhet. Som inledningsvis

nämnts, skulle en ändring av nu gällande bestämmelser vidare

medföra, att sparkstöttingarna jämställdes med bl. a. barnvagnar och lekfordon

Det kan emellertid ifrågasättas, om detta är lämpligt, särskilt med

hänsyn till att en sparkstötting, i varje fall i utförslut, kan hringas upp i

hastigheter, som betydligt överstiger ovannämnda fordons och narmast kan

jämföras med cyklars. Man kan ej heller helt bortse från risken for fotgängare

och därmed likställda trafikanter att bakifrån bli påkörda av sparkstöttingar.

Med hänvisning till vad nu anförts synes någon ändring av trafikreglerna

för sparkstöttingar icke böra komma till stånd.

Trafiksäkerhetsrådet går sedan in på åtgärder i syfte att göra sparkåkare

bättre synliga under mörker. Trafiksäkerhetsrådet förkastar tanken att i

vägtrafikförordningen rekommendera sparkåkarna att vid lärd under mörker

bära ljusreflekterande material. Ej heller ett åläggande härom torde

få önskad verkan. Trafiksäkerhetsrådet anför vidare:

Den mest effektiva åtgärden för att skydda sparkåkare vid färd under

mörker synes vara att föreskriva belysnings- och/eller reflexanordningar pa

sparkstöttingar. För övriga fordon återfinnes i 3—8 §§ vägtrafikförordningen

redan nu bestämmelser rörande sådana anordningar och några egentliga

skäl, varför sparkstöttingar skulle intaga en särställning i detta avseende,

torde knappast kunna anföras. Belysningsanordningar är därvid givetvis

att föredraga framför rcflexanordningar, om man vill uppnå högsta möjliga

säkerhet för undvikande av olyckor av den beskaffenhet som avses i

den inledningsvis omnämnda rapporten. Av denna rapport framgar tydligt

att enhart belysning framåt ej är tillräckligt. Det torde emellertid möta vissa

tekniska svårigheter att på en sparkstötting anbringa anordningar, som avger

ljus bakåt och som icke skymmes av sparkåkaren. Vidare torde det

icke vara rimligt att begära, att belysningsanordningarna skall finnas anbragta

på sparkstötting även vid färd under dager. Om belysningsanordningen

ej kan göras till en del av den obligatoriska utrustningen å fordonet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1963

måste emellertid befaras att en bestämmelse om sådan anordning ej kommer

att i önskad utsträckning efterlevas. Härtill medverkar ej minst svårigheterna

att effektivt övervaka efterlevnaden av en dylik bestämmelse.

Ljusreflekterande anordningar är självfallet icke lika effektiva som belysnmgsanordningar,

men ett allmänt användande av dylika anordningar

pa sparkstöttingar skulle säkerligen medföra en i hög grad ökad trygghet

for sparkåkare vid färd under mörker och därmed ett avsevärt steg framåt

ur trafiksäkerhetssynpunkt. Förare av motorfordon skulle under mörker

sålunda ha betydligt lättare att upptäcka en sparkåkare, vars sparkstötting

forsetts med ljusreflekterande material än en sparkåkare, vars fordon icke

ar forsett med dylikt material, en sak som bl. a. framgår av resultaten från

en vid psykologiska institutionen, Uppsala universitet, utförd undersökning

rörande siktsträckor under mörker. En föreskrift om reflexanordningar

på sparkstöttingar torde icke stöta på sådana tekniska problem som anordnandet

av belysning. Ett anbringande på sparkstöttingarna av reflexanordningar

synes därför för närvarande erbjuda den ur praktiska synpunkter

basta möjligheten att göra sparkåkare bättre synliga under mörker Reflexanordningarna

bora finnas anbragta på sparkstöttingar vid färd under såväl

dager som mörker. Eljest riskeras, att många sparkstöttingar, vilka företrädesvis

anvandes under dager, vid ett blott tillfälligt nyttjande under

mörker, icke förses med sådana anordningar. Dessutom är en generell bestammelse

till stor fördel ur övervakningssynpunkt. En förutsättning för

att reflexanordningarna skall bli effektiva är dels, att de avger reflekterande

ljus såväl framåt som bakåt, dels att de placeras på sådant sätt att

de ej skymmes av föraren av sparkstöttingen eller passagerare eller’last

pa sparkstöttingen.

Trafiksäkerhetsrådet diskuterar därefter närmare reflexanordningarnas

beskaffenhet och anbringande. Det bör enligt trafiksäkerhetsrådet ankomma

på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter Kungl. Maj:ts förordnande

utfärda närmare föreskrifter härom.

Trafiksäkerhetsrådet föreslår att en ny paragraf av följande lydelse intages

i vägtrafikförordningen:

Sparkstötting

7 a §. Sparkstötting, som föres å väg, skall vara försedd med reflexanordning,

som vid belysning återkastar vitt sken framåt och rött sken bakåt.

Remissbehandlingen av trafiksäkerhetsrådets utredning m. m.

Över trafiksäkerhetsrådets skrivelse har efter remiss yttranden avgivits

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande (NTF) och Cykel- och sporthandlarnas riksförbund.

Beträffande frågan om ändrade trafikregler för sparkstöttingar har länsstyrelsen

i Västerbottens län i motsats till trafiksäkerhetsrådet funnit över
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1963

5

vägande skäl tala för att man vinner ökad rättssäkerhet för sparkåkare

om dessa hänföres till gående. Länsstyrelsen anför:

Även om man inte kan draga alltför långtgående slutsatser av den verkställda

undersökningen om orsaken till sparkstöttingolyckor, visar denna

dock klart att sparkstöttingåkare, som färdas till vänster på vägbanan,

framför allt i mörker löper betydande risker. Om föraren färdas på höger

sida i färdriktningen, bör han få en avgjort bättre överblick av trafiken på

sin väghalva och därigenom lämnas större möjligheter att genom egna åtgärder

rädda sig ur en risksituation. Samma skäl, som föranlett vägtrafikförordningens

föreskrift för gående, att företrädesvis begagna vägens högra

sida, kunna åberopas beträffande sparkåkare. Sparkstötting föres i regel

med en hastighet som endast obetydligt överskrider en gåendes men däremot

är avsevärt lägre än andra fordons och bör därför kunna jämställas med

de i 38 § vägtrafikförordningen angivna fordonsslagen. I sammanhanget

bör även framhållas att eventuella reflex- eller belysningsanordningar är

betydligt lättare att göra effektivt synliga framifrån, vilket ger en sparkstöttingförare,

som färdas på högra vägsidan, större möjligheter att upptäckas

i tid av den närmast passerande fordonstrafiken.

Ingen av de övriga remissinstanserna har haft någon erinran mot trafiksäkerhetsrådets

förslag att ej ändra trafikreglerna för sparkstötting.

Jämväl vad trafiksäkerhetsrådet anfört angående belysnings- och reflexanordningar

har fått ett genomgående positivt mottagande i remissvaren.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen instämmer helt i trafiksäkerhetsrådets

rekommendationer liksom länsstyrelsen i Västebottens län. Länsstyrelsen i

Norrbottens län anser visserligen att ur trafiksäkerhetssynpunkt en bestämmelse

att sparkstötting skall utrustas med såväl belysning som ljusreflexer

är att föredraga. Med hänsyn till de av trafiksäkerhetsrådet påtalade svårigheterna

att anordna belysning finner länsstyrelsen sig dock endast böra

förorda att sparkstötting förses med reflexanordning. NTF samt Cykel- och

sporthandlarnas riksförbund tillstyrker båda även i denna del trafiksäkerhetsrådets

förslag. Endast länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands

län har haft erinringar mot den av trafiksäkerhetsrådet förordade åtgärden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län vill ej direkt motsätta sig trafiksäkerhetsrådets

förslag men tvivlar på att effekten av de förordade anordningarna

skulle motsvara därav föranledda kostnader och besvär. Länsstyrelsen

vill för sin del i stället föreslå en föreskrift att den, som framför sparkstötting

på väg i mörker, därvid skall ha reflexmärken anbragta å kläderna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner att sparkstötting vid färd under mörker

skall ha reflexanordning men vill starkt ifrågasätta behovet och lämpligheten

av att kriminalisera användning under dagsljus av sparkstötting,

som saknar sådan anordning. Länsstyrelsen fortsätter:

Till mycket stor del är dessa fordon endast lckfordon, som aldrig utnyttjas

för färd under mörker och i de södra delarna av landet torde väi

sparkstötting endast undantagsvis numera användas i nyttobruk. Under

sådana omständigheter förefaller det icke troligt att den föreskrift, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 dr 1963

trafiksäkerhetsrådet föreslagit, skulle erhålla verklig resonans i det allmänna

rättsmedvetandet. En annan synpunkt som talar för att man nu

bör undvika mera långtgående åtgärder är att nyttobruket av sparkstöttingen

och sålunda även framförande av dessa på väg under mörker i framtiden

torde alltmer komma att minska. Länsstyrelsen vill sålunda förorda

att det föreslagna tilläggsstadgandet i vägtrafikförordningen utformas så

att reflexanordning endast skall vara obligatorisk för sparkstötting, som

under mörker framföres å väg.

Trafiksäkerhetsrådets förslag är under övervägande inom kommunikationsdepartementet.

Motionerna

Motionärerna finner det särskilt betydelsefullt att sparkåkare skyddas i

trafiken, enär denna grupp till stor del utgöres av barn och personer i relativt

hög ålder. Med de nuvarande trafikreglerna är risken för att sparkåkare

blir påkörd bakifrån påtaglig. Olyckor av detta slag förekommer talrikt

och leder ofta till svåra personskador, i ett flertal fall med dödlig utgång.

Enligt motionärernas mening synes det bästa sättet att komma till

rätta med sparkstöttingolyckorna vara att sparkåkarna under nuvarande

vänstertrafik färdas å vägens högra sida. Vidare bör sparkstötting vid färd

i mörker framtill förses med lampa eller kraftig reflexanordning.

Utskottet

Enligt vägtrafikförordningens definition är sparkstötting att hänföra till

fordon och särskilda undantagsregler för trafik med sparkstötting gäller

icke. Härav följer att den, som framför sparkstötting, icke får använda

gångbana eller cykelbana utan skall färdas å körbanans vänstra del. Sparkstötting

behöver icke vara försedd med belysning eller reflexanordningar.

I vägtrafikförordningen har emellertid från och med år 1961 införts en rekommendation

till den, som under mörker kör sparkstötting på väg där

tillfredsställande belysning saknas, att vidtaga vissa åtgärder, såsom att

bära tänd lykta eller reflexanordning.

Motionärerna anser att risker för olyckor, då sparkstöttingförare blir

påkörda bakifrån, i det närmaste skulle bortfalla, om sparkstöttingarna

framfördes på vägens högra sida. Vidare finner motionärerna att sparkstöttingarna

bör förses med belysning eller reflexanordningar. I motionerna

hemställes därför om ändring i vägtrafikförordningens bestämmelser i dessa

avseenden.

Enligt utskottets mening är det angeläget att de åtgärder vidtages som

kan vara ägnade att förebygga olyckor med sparkstöttingar. Utskottet vill

i detta sammanhang understryka vikten av att både förare och fordon har

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1963

sådan utrustning att de under mörker i god tid kan iakttagas av bilister.

Motionernas syfte att öka trafiksäkerheten för sparkstöttingförare finner

utskottet således värt beaktande. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen

bär emellertid de i motionerna anvisade utvägarna nyligen prövats i en

undersökning, som verkställts av statens trafiksäkerhetsråd. Undersökningen

övervägs för närvarande inom Kungl. Maj:ts kansli. Utskottet förutsätter

därför att vid den slutliga prövningen ståndpunkt kommer att tagas

såväl till frågan om belysning och reflexanordningar som till förslaget

att sparkstöttingar bör framföras mot den vanliga fordonsriktningen. Med

hänsyn härtill finner utskottet, att något uttalande från riksdagens sida i

anledning av motionerna icke erfordras.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, I: 285 och II: 336, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson,

Georg Carlsson, Åkesson, Erik Jansson, Wirmark och Paul Jansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,

herrar Johansson i öckerö, Hamrin i Kalmar, Grebäck, fröken Anderson

i Lerum och herr Wennerfors.

Reservation

av herr Paul Jansson, vilken ansett att:

dels det stycke i utskottets yttrande som börjar med »Enligt utskottets»

och slutar med »icke erfordras», bort ha följande lydelse:

»Enligt utskottets mening är det angeläget att de åtgärder vidtages, som

kan vara ägnade att förebygga sparkstöttingsolyckor. Utskottet finner därför

motionernas syfte att öka trafiksäkerheten för sparkåkare värt allt

beaktande. Av den utredning som verkställts av statens trafiksäkerhetsråd

och som tidigare åberopats, finner sig utskottet kunna utläsa, att det för

sparkåkare i likhet med gående bör vara säkrare att med nu gällande vänstertrafik

färdas å vägens högra sida. Det förslag som framförts om enbart

obligatoriska reflexer på sparkstöttingarna finner utskottet dock icke tillfyllest

med tanke på svårigheten att göra reflexerna synliga bakåt. Utskot
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1963

tet delar därför motionärernas uppfattning att bästa skyddet för sparkåkarna

erhålles om sparkstötting framföres på vägens högra sida samt förses

med synlig lampa eller reflex framtill, och anser det angeläget att frågan

blir föremål för allvarligt övervägande,»

dels ock utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må i anledning av motionerna 1:285 och

II: 336 i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening ge till

känna vad utskottet i detta utlåtande anfört.»

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1968

611790

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.