Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om ändrade bestämmelser rörande ersättning vid skogsbrandsläckning Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 381 i första kammaren av herr Sveningsson och nr 453 i andra kammaren av herr Stiernstedt m. fl.

1963-03-05 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1963:9, Utlåtande i anledning av motioner om ändrade bestämmelser rörande ersättning vid skogsbrandsläckning Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 381 i första kammaren av herr Sveningsson och nr 453 i andra kammaren av herr Stiernstedt m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 dr 1963

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av motioner om ändrade bestämmelser rörande

ersättning vid skogsbrandsläckning

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 381 i första kammaren av herr Sveningsson

och nr 453 i andra kammaren av herr Stiernstedt m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, att »riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan ändring av kungörelsen 607/1962

§ 6 att ersättning på grund av verksamhet för skogsbrandsläckning jämväl

måtte utgå när den avsett att skydda den medverkande själv eller hans

familj eller ock egendom som de äga eller innehava; dock med den inskränkningen

att ersättning icke skall utgå därest branden förorsakats av

ägaren själv, någon hans familjemedlem eller hos ägaren anställda».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat får utskottet, i den mån redogörelse

icke lämnas i det följande, hänvisa till motionen 11:453.

Gällande bestämmelser

Enligt 13 § brandlagen må den som deltagit i eller på annat sätt varit

verksam för släckning av brand eller som deltagit i övning med brandstyrka

av statsmedel erhålla ersättning för skada, som därvid åsamkats

honom. Ersättning av statsmedel må jämväl utgå för deltagande i eller

annan verksamhet för släckning av skogsbrand. Härjämte må av statsmedel

belöning tilldelas den, som vid släckning av skogsbrand visat rådighet

och nit. I paragrafen stadgas att Konungen meddelar närmare bestämmelser

om ersättning och belöning.

Med stöd härav har den 30 november 1962 utfärdats Kungl. Maj.ts kungörelse

om ersättning på grund av verksamhet för brandslåckning m. m.

(SFS 1962:607.) Kungörelsen har trätt i kraft den 1 januari i år. I kungörelsens

2 § stadgas om ersättning för kroppsskada och för skada på eller

förlust av kläder och transportmedel in. m. vid verksamhet, som avses i

kungörelsen. Det föreskrives i 3 § att den som utan att tillhöra brandkår

eller brandväsen deltagit i släckning av skogsbrand äger erhålla ersättning

därför med det belopp för timme vilket motsvarar senast avtalad allmän

timlön för skogsarbete i den ort, där deltagandet ägt rum. Om särskilda

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 aud. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

skäl äro därtill, må timlönen bestämmas till högre belopp. Ersättning utgår

endast för deltagande, som pågått minst två timmar. Har deltagandet i

släckning av skogsbrand varit förenad med kostnad för resa eller uppehälle

utgår enligt huvudregeln ersättning för denna kostnad. Under vissa

omständigheter är jämlikt 4 § ägare eller innehavare berättigad till skälig

ersättning för transportmedel eller redskap, som ställts till förfogande vid

släckning av skogsbrand. Sistnämnda paragraf föreskriver vidare att, därest

telefon upplåtits, innehavaren är berättigad till gottgörelse för honom

därigenom åsamkade särskilda utgifter. De regler, för vilka nu redogjorts,

har emellertid, inskränkts, såvitt nu är i fråga, genom 6 § andra stycket.

Enligt denna bestämmelse utgår nämligen icke annan ersättning än för

kroppsskada på grund av verksamhet för brandsläckning, som avsett att

skydda den medverkande själv eller hans familj eller ock egendom, som

de äger eller innehar. Med ägare eller innehavare torde avses både enskilda

personer och staten, kommuner, bolag och andra juridiska personer. I

tredje stycket i samma paragraf stadgas vidare att den, som av annan

erhållit eller på grund av tjänst eller eljest enligt avtal är berättigad till

gottgörelse för skada å egendom eller för verksamhet för brandsläckning,

ej må erhålla ytterligare ersättning därför enligt kungörelsen. Till anställda

lär på grund härav ersättning ej utgå, om de medverkat vid brandsläckning

i arbetsgivaren tillhörig skog. Skälet torde vara att arbetstagare

enligt allmänna rättsgrundsatser anses skyldig att för arbetsgivare utföra

det arbete som i nödsituation, exempelvis brand, erfordras för att avvärja

fara för liv eller egendom. För sådant arbete är arbetsgivaren pliktig att

till den anställde utge hans avtalsenliga lön. Till följd av förbudet mot

dubblering av ersättningen kan den anställde ej få ersättning av statsmedel.

Enligt 8 § i kungörelsen må belöning av statsmedel tilldelas den

som vid släckning av skogsbrand visat rådighet och nit. Ersättning, utom

för kroppsskada, samt belöning prövas av länsstyrelse efter förslag av

vederbörande brandchef.

Historik

Beträffande rätten till ersättning av allmänna medel för verksamhet vid

skogsbrandsläckning har denna sedan avsevärd tid varit erkänd. Två uttalanden

härom må i detta sammanhang återgivas. Sålunda anförde 19M

års brandförsvarsutredning (SOU 1942: 10 sid. 105):

Skogsbränder beröra icke sällan flera kommuner och ofta kommuner

utan större ekonomiska resurser. För släckande av dessa bränder måste

jämförelsevis ofta uppbåd göras av tjänstepliktiga. Det har då tett sig naturligt,

att staten träder emellan och lämnar ersättning eller belöning till

deltagarna. Vid andra bränder än skogsbränder är läget typiskt sett annor
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963 3

lunda. Bränderna äro oftast begränsade till en kommun och kunna i regel

släckas av organiserad brandkår. Frågorna om ersättning och belöning

framstår därvid icke såsom lika angelägna som i skogsbrandfallen.

I sitt betänkande angående översynen av brandlagstiftningen uttalade

195b års brandlagsrevision (SOU 1960:34 sid. 212) i denna del:

Det statliga engagemanget motiveras ej endast av att skogen utgör en

av landets mest betydande naturtillgångar utan även av att det, bl. a. till

följd av allemansrätten att vistas i skog och mark, för den enskilde skogsägaren

är betydligt svårare än för ägare av byggnader och anläggningar att

förhindra brands uppkomst och spridning å sin egendom. Det främsta

skälet till statens medverkan är emellertid nu som förr risken för skogsbrands

spridning över stora områden så att skogarna inom flera kommuner

kunna vara hotade av branden, låt vara att detta skäl numera, nar

kommunerna äro större till sin yta samt skogsbrandbekämpningen blivi

effektivare, måhända något förlorat i betydelse.

Möjligheten till gottgörelse för kostnader vid skogsbrandsläckning inskränkes

emellertid genom den allmänt gällande principen att envar, som

hotas av brand, är skyldig att utan ersättning i skälig omfattning med

egna förefintliga resurser medverka till att avvärja hotet och släcka inträffad

brand. Denna medverkan får även, såsom framgår av redogörelsen

för gällande bestämmelser, anses omfatta att den, vars egendom hotas,

skall anlita sina anställda. Spörsmålet behandlades bland annat under förarbetena

till 1937 års skogseldslag. Utskottet får hänvisa till proposition

nr 16 dr 1937 sid. 44—d5.

Dessa nu angivna riktlinjer har stadfästs genom både 1938 års kungörelse

angående ersättning för deltagande i släckning av skogseld m. m. och

1947 års ersättningskungörelse.

Ej heller 1954 års brandlagsrevision föreslog (sid. 284) någon ändring

av de huvudgrunder, som gällde för statens deltagande i skogsbrandsläckningskostnaderna.

Vid remissbehandlingen av brandlagsrevisionens betänkande anfördes

från några håll att starka skäl talade mot den begränsning, som avser

ersättning till den som har kostnader för släckning av brand i egen skog.

Dessa remissinstanser uttalade i huvudsak följande. Allmänheten har i allt

större utsträckning förlagt sin fritidsverksamhet till skogarna. Härigenom

har riskerna för skogsbrand ökat samtidigt som det blivit svårare för skogsägarna

att övervaka skogen. Särskilt större skogsägare nödgas under delar

av året hålla ständig beredskap och släcka ett stort antal skogsbränder utan

att de härför erhåller ersättning. Om ersättning ej skulle utgå till skogsägare,

kunde följden bli att dessa stänger av skogsbilvägarna för allmänheten

samt att deras intresse för deltagande i skogsbrandsläckning minskas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

I proposition nr 12 dr 1962 fann departementschefen likväl ej anledning

frångå gällande ersättningsgrunder. Propositionen bifölls av 1962 års riksdag.

Ett därefter inom inrikesdepartementet utarbetat förslag till kungörelse

om ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning har remissbehandlats.

Från åtskilliga håll hävdades då ånyo, att ersättning borde utgå

jämväl för brandsläckning, som avsett att skydda den medverkande själv

eller hans egendom. Emellertid har i den numera utfärdade kungörelsen

någon ändring inte skett i de av statsmakterna i samband med antagandet

av 1962 års brandlagstiftning återigen godtagna principerna för ersättning.

Motionerna

Motionärerna understryker, att redan nu torde det helt övervägande antalet

skogsbränder — uppskattningsvis minst två tredjedelar — förorsakas

av »friluftsfolk», främst tätorternas innevånare under deras utövande

av fritidssysselsättningar. Denna tendens torde alltmer utvecklas till

olägenhet för markägarna. Det kan enligt motionärernas mening under sådana

förhållanden icke vara skäligt av samhället att ålägga skogsägarna

kostnader för släckning av de skogsbränder, som orsakas av den rekreationssökande

allmänheten. Motionärerna anför vidare att, enär det första

släckningsingreppet bör göras snabbt, det förefaller mindre välbetänkt att

icke staten utger ersättning till av skogsägaren uppbådat manskap. Skogsägarens

arbetskraft torde nämligen i regel fortast kunna ta sig till brandplatsen.

Såsom ett ytterligare skäl för sin hemställan åberopar motionärerna,

att det icke är rättvist att anknyta kostnaderna såsom nu sker till

brandskadans omfattning. I stället borde ersättningen, om sådan skall utges

av skogsägarna, bestämmas efter båtnaden, så att de, som fått sin

skog bevarad, skall bidraga till kostnaderna. Motionärerna finner emellertid

detta förfarande icke praktiskt genomförbart. Från den ifrågasatta ändringen

skall enligt motionärerna självfallet undantagas de fall där skogsbrand

förorsakats av ägaren själv, någon bans familjemedlem eller hos

honom anställd. Motionärerna finner det sålunda angeläget att kungörelsen

ändras så att i princip ersättning på grund av verksamhet för skogsbrandsläckning

jämväl måtte utgå när arbetet avsett att skydda skogsägarens

egendom.

Utskottet

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen svarar staten för viss gottgörelse

åt den som medverkat i släckande av skogsbrand. Närmare bestämmelser

härom återfinnes i den med stöd av 1962 års brandlag utfärdade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963 i)

kungörelsen om ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning m.m.

Enligt kungörelsen äger sålunda den, som under minst två timmar deltagit

i skogsbrandsläckning, erhålla gottgörelse härför av allmänna medel.

Bestämmelsen inskränkes emellertid genom att envar, som hotas av brand,

är skyldig att på egen bekostnad ingripa med tillgängliga resurser. Annan

ersättning än för kroppsskada utgår därför icke, när verksamhet för brandsläckning

avser att skydda den medverkande själv eller hans familj eller

ock egendom, som de äger eller innehar. Ej heller kan i allmänhet gottgörelse

av statsmedel utgå, då arbetstagare varit behjälplig med släckning

av brand i arbetsgivarens skog. Dessa grunder för ersättning vid skogsbrandsläckning

har länge varit oförändrade och senast godtagits av statsmakterna

vid den nya brandlagens genomförande.

Motionärerna anser emellertid att inskränknigarna i möjligheten till ersättning

är orättvisa. I motionerna understrykes att uppskattningsvis minst

två tredjedelar av alla skogsbränder förorsakas av allmänheten. Det är enligt

motionärerna ej skäligt, att skogsägarna skall betala kostnaderna för

släckning av sådana bränder. Motionärerna finner det därför angeläget att

kungörelsen ändras så att jämväl skogsägaren, hans familjemedlemmar och

hos honom anställda blir berättigade till ersättning av statsmedel för arbete

vid skogsbrandsläckning med undantag dock för bränder, som de själva

vållat.

Det i motionerna aktualiserade spörsmålet har enligt utskottet nära samband

med att allmänheten i stor utsträckning på grund av allemansrätten

har fritt tillträde till skog och mark. Såsom motionärerna anfört torde nämligen

åtskilliga skogsbränder uppstå på grund av oförsiktighet från allmänhetens

sida. Det kan enligt utskottets mening befaras att markägarna, om

de anser olägenheterna härav för stora, söker hindra eller försvåra allmänhetens

rätt att vistas i skogarna genom att stänga av skogsbilvägar och vidtaga

andra motsvarande åtgärder. Med hänsyn till vikten av att möjligheten

att utöva allemansrätten icke försvagas anser utskottet att en sådan utveckling

bör förhindras. I stället bör alla möjligheter tillvaratas som kan

överbrygga motsättningarna mellan markägarna och allmänheten. Från

denna synpunkt kan enligt utskottets mening vissa skal tinnas att skogsägaren

icke utestänges från ersättning för verksamhet vid släckning av

skogsbrand, som orsakats av utomstående. På grund av det anförda och då

allemansrätten till skog och mark torde komma att utövas i ökad omfattning,

kan det finnas anledning ompröva de av motionärerna avsedda bestämmelserna.

Emellertid bör, då grunderna så sent som föregående år varit

under bedömande av statsmakterna, enligt utskottets mening ytterligare

någon tids erfarenhet avvaktas innan reglerna för ersättning ånyo upptages

till övervägande. Ehuru utskottet sålunda icke anser det osannolikt, att en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 dr 1963

ändring av ersättningsreglerna för tillgodoseende av motionärernas syfte

inom en relativt snar framtid kan bli erforderlig, finner utskottet dock att

någon riksdagens åtgärd icke för närvarande är påkallad i anledning av

motionerna.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, 1:381 och 11:453, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 mars 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Ebbe Ohlsson*,

Kristiansson, Knut Johansson, Georg Carlsson, Åkesson och Erik Jansson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg,

Wachtmeister, fru Torbrink, herrar Grebäck*, Hammarberg och Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.