Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om precisering av statens biografbyrås instruktioner.

1963-03-06 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

ABU 1963:7, Utlåtande i anledning av väckt motion om precisering av statens biografbyrås instruktioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1963

1

Nr 7

'' Utlåtande i anledning av väckt motion om precisering av statens

biografbyrås instruktioner.

I en inom andra kammaren väckt och till allmänna beredningsutskottet

hänvisad motion II: 469 av herr Helén hemställes, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en utredning med uppgift att precisera

de nu gällande instruktionerna för statens biografbyrå i vad avser de problem

som aktualiserats av riksdagens justitieombudsman i skrivelse av den

15 januari 1963. ,

I motionen erinras om att JO i år i ett utlåtande med anledning av en

gjord anmälan prövat frågan om statens biografbyrå i allo tolkat sina instruktioner

riktigt. Det gäller byråns granskning av filmen »Krigsförbrytare»

och motionären tar särskilt upp frågorna, huruvida censurering får

ske med hänsyn till ett filmavsnitts tänkta inverkan på försvarsviljan och

om utrikespolitiska bedömningar kan få spela in vid analysen av en films

mentalhygieniska effekt. Dylika hänsynstaganden saknar stöd i gällande

författningar, säger motionären. En bedömning av effekten av ett aktuellt

världsläge komme även för biografbyrån att framstå såsom föråldrad när

läget ändras och omcensurering finge ske. Motionären berör också avsaknaden

av motivering för biografbyråns beslut. En precisering av instruktionerna

synes erforderlig. På grund av det komplicerade i att göra en sådan

precisering och problemets stora principiella betydelse torde, en utredning

vara nödvändig.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

''< v y" • ‘; •.. v. '' -v \ ■ * v-''. ■.

Om gällande rätt beträffande filmcensur

I förevarande sammanhang relevanta bestämmelser återfinns i förordningen

om biografföreställningar den 5 juni 1959 (SFS 1959:348) samt

instruktionen för statens biografbyrå den 4 oktober 1929 med däri vidtagna

ändringar (senast intagen nästan i sin helhet i SFS 1954: 541).

I förordningens 3 § stadgas bl. a. att biografbyrån ej må godkänna film

eller del av film, vars förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna

skildras, och det sammanhang, vari de förekommer, kan verka förråande

eller skadligt upphetsande eller förleda till brott.

Ej heller må film eller del av film godkännas, om dess förevisande kan

anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt

1 — Rihang till riksdagens protokoll 1963. 11 samt. Nr 7

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1963

eller kan lända till upplysning om förhållanden, vilkas uppenbarande kan

medföra men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet.

Biografbyrån äger även i annat fall vägra godkänna film eller del av film

om biografbyrån finner förevisande därav uppenbarligen strida mot allmän

tag.

Film eller del av fim må ej godkännas till förevisning för barn under elva

år eller för barn, som fyllt elva men ej femton år, i den mån den kan vålla

barn i sådan åldersgrupp psykisk skada
Biografbyrån

må ej vägra godkänna film på andra grunder än sålunda

stadgats.

I instruktionen för statens biografbyrå erinras bl. a. om att till biografbyrån

såsom rådgivande organ skall vara knutet statens filmgranskningsråd.

Biografbyrån har att inhämta filmgranskningsrådets åsikt, då vid granskning

av viss film uppkommit fråga om att helt förbjuda densamma för offentlig

förevisning eller att vidtaga annan censuråtgärd, som biografbyrån

anser vara av normerande betydelse för granskningsverksamhetens utövande

eller eljest finner vara särskilt tveksam.

Det åligger chefen för byrån att i möjligaste mån övervaka, att enhetlighet

och följdriktighet iakttages vid filmgranskningen.

Besvär över byråns beslut anföres hos Kungi. Maj :t.

Beträffande förarbetena till lagstiftningen må här endast erinras om att

av såväl 1949 års filmkommitté som av föredragande departementschef

och riksdagsutskott sammanstämmande betonats att censuren bör vara

huvudsakligen mentalhygieniskt inriktad och att ingripanden efter rent moraliska

eller estetiska linjer icke borde förekomma. Varje form av smakcensur

borde bestämt avböjas. Filmer och filmscener borde vidare bedömas

icke blott efter sina rent formella element utan också med behörigt hänsynstagande

till filmens sammanhang, syftning och helhetsverkan.

Justitieombudsmannens skrivelse

Den av motionären åberopade skrivelsen från JO den 15 januari 1963

är i sin helhet intagen som bilaga till detta utlåtande. Utskottet får hänvisa

till bilagart och vill här endast återgiva étt par i skrivelsen gjorda uttalanden

av principiell innebörd.

Beträffande frågan huruvida hänsyn till utrikespolitiska förhållanden må

tagas vid prövning av film eller del därav från mentalhygieniska synpunkter

anför JO sålunda avslutningsvis:

Jag är emellertid angelägen understryka, att utrikespolitiska värderingar

icke få i hithörande avseende inverka i vidare mån än vad ovan antytts eller

sålunda endast i den mån de objektivt sett kunna äga betydelse för den

mentalhygieniskä bedömning, varom förordningen talar. Genom tillkomsten

av filmgranskningsrådet — och genom förefintlig besvärsrätt synes

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1968

också garanti föreligga för att filmcensurens bedömning icke grundas på subjektiva

och godtyckliga värderingar i angivet hänseende.

Beträffande frågan huruvida tänkt risk för påverkan i defaitistisk riktning

bör få inverka vid bedömningen anför JO bl. a.:

Denna tankegång synes sålunda innebära, att frågan huruvida en film

inverkar försvagande på motståndsviljan skulle kunna anföras som en

självständig censurgrund. Som framgår av vad tidigare anförts rörande

grunderna för filmcensuren ligger det emellertid utom biografbyråns befogenheter

— sådana de angivits i nu gällande, för fredstid avsedda bestämmelser

— att ingripa på sålunda angiven grund. Möjligen kan tänkas att en

film, samtidigt som den verkar skadligt upphetsande -— och på grund därav

kan bli föremål för censur — jämväl inverkar negativt på försvarsviljan.

Huruvida så är fallet, kan emellertid icke upptagas till fristående prövning

och åberopas som särskild grund för censuringripande.

Av biografbyrån företagna klipp i filmen »Krigsförbrytare» m. m.

Såvitt framgår av biografbyråns kort beträffande filmen »Krigsförbrytare»

gällde byråns ingripanden avsnitt i filmen som visade hängningar i Charkov,

stillbilder av avrättade nazistledares lik, bilder av kapade huvuden samt

bilder av stympade lik med avskurna huvuden bredvid.

Av en över byråns klippningar under år 1962 upprättad sammanställning

framgår bl. a. att antalet granskade långfilmer detta år utgjorde 386. Av dessa

totalförbjöds 24 och i övrigt företogs klippningar i 55 filmer. Antalet

klippmeter motsvarade 0,1 procent av hela den granskade längden. Samtliga

klipp har motiverats med » förråande och skadligt upphetsande» verkan, varjämte

i två fall dessutom angivits motivet »brottsförledande». De bilder som

klippts har i fråga om barntillåtna filmer visat tortyr- och skräckscener,

misshandel, »liksläpning», blodigt lik o. d. Beträffande barnförbjudna filmer

har klippen huvudsakligen gällt misshandels- och tortyrscener, bilder

av blodiga lik och mördade eller förblödande människor, nedskjutningar,

knivmord, strypningar, halshuggningar, hängda människor o. d.

Utskottet

Motionären har i sin motivering utgått från ett särskilt, av biografbyrån

handlagt ärende, avseende granskning av dokumentärfilmen »Krigsförbrytare».

Motionären synes förmena att vissa av biografbyrån företagna klippningar

i filmen skulle ha skett med hänsyn bl. a. till filmens tänkbara inverkan

på försvarsviljan och till det utrikespolitiska läget vid ifrågavarande

tidpunkt — censurgrunder, vilka icke skulle ha stöd i gällande författningar.

Biografbyråns handläggning har efter anmälan utretts av JO, och med

hänvisning till JO:s yttrande i ärendet hemställer motionären om en utredning

i syfte att åstadkomma en precisering av bestämmelserna för byråns

verksamhet.

Utskottet har i det föregående redogjort för reglerna för censurering av

Ililuing till riksdagens protokoll 1963. 11 sand. Xr 7

1*

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1963

film och för arten av de avsnitt i filmen som klippts av biografbyrån samt

återgivit vissa huvudpunkter i JO:s skrivelse, vilken i sin helhet är som

bilaga fogad till utskottets utlåtande.

Av den gjorda utredningen framgår, såvitt utskottet kunnat bedöma, att

biografbyråns beslut grundats på överväganden beträffande de mentalhygieniska

verkningarna av de bortklippta avsnitten. Bedömningen har sålunda

skett helt i överensstämmelse med de huvudriktlinjer för filmcensuren,

varom i förarbetena till lagstiftningen enighet rått mellan 1949 års

filmkommitté, Kungl. Maj :t och riksdagen. Det synes klarlagt, att filmens

eventuella inverkan på försvarsviljan icke utgjort motiv för byråns ingripanden

och att det utrikespolitiska läget icke betraktats som censurgrund.

Utskottet delar icke motionärens uppfattning att det här refererade fallet

skulle vara tillräckligt motiv för kravet på en precisering av reglerna för

filmcensuren. Det ligger, såvitt utskottet kunnat bedöma, i sakens natur,

att en sådan filmgranskning som här är i fråga alltid måste innebära ett

visst mått av subjektiv bedömning. Det må emellertid beaktas att, som ovan

nämnts, i förarbetena till lagstiftningen mycket klart uttalats, att ingripanden

mot film i sådana fall som här är i fråga bör ske från huvudsakligen

endast mentalhygieniska synpunkter. Vidare finnes numera vid biografbyråns

sida ett filmgranskningsråd — ett organ, som är ägnat att giva den

allmänna opinionen en viss insyn i censurens verksamhet och som innebär

att kontakt skapats mellan censorerna och företrädare för denna opinion.

Biografbyråns beslut kan också, som skett i det här aktuella fallet, omprövas

efter besvär hos Kungl. Maj :t.

De anmärkningar motionären riktat mot filmcensuren hänför sig som

ovan nämnts till ett särskilt av biografbyrån behandlat ärende. Av statistiken

för granskningsverksamheten framgår, att under år 1962 sammanlagt

386 långfilmer granskats. Av dessa blev 24 totalförbjudna, och den totala

längden av klipp, gällande 55 filmer, utgjorde ungefär 0,1 procent av hela

den granskade längden. Motiv för censuren har, bortsett från ett par fall,

där det angivits vara »brottsförledande», genomgående varit »förråande och

skadligt upphetsande». Det är sålunda enbart mentalhygieniska synpunkter

som i dessa fall uppgivits vara avgörande vid censureringen.

Det vore enligt utskottets mening icke tillfredsställande, om det utrikespolitiska

läget tillätes påverka bedömningen av en films mentalhygieniska

verkningar. Utskottet delar sålunda motionärens uppfattning i denna del.

Vad ovan anförts och den omständigheten att korrektiv finnes mot godtycke

och missbruk vid utövandet av filmcensuren talar emellertid för att

den föreslagna utredningen icke nu kan anses påkallad.

Motionären har även berört ett av JO gjort uttalande om önskvärdheten

av att biografbyråns beslut förses med motivering. Utskottet vill i denna fråga

endast erinra om att JO i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 december

1960 gjort en framställning som syftar till införande av en allmän regel om

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1963

principiell skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva

de skäl, å vilka besluten grundas. Denna fråga har även motiönslédes underställts

riksdagens prövning. Riksdagen anslöt sig enligt förslag av första

lagutskottet (utlåtande nr 8/1961) till JO:s uppfattning men hänvisade till

den av honom gjorda framställningen och avslog motionerna. Framställningen

är efter remissbehandling beroende på Kungl. Maj :ts provning.

Utskottet får under åberopande av vad ovan anförts hemställa,

att motion 11:469 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 6 mars 1963

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande h

från första kammaren: herrar Carl Albert Anderson*, Schött, Sörlån,

Jonasson, Hedström, Eric Gustaf Peterson, Enarsson, Hellebladh, Ernst

Olsson, Tage Johansson, fru Hamrin-Thorell och herr Lars Larsson; . .

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrår Jacobsson i

Sala, Hamrin i Jönköping, Dickson*, fru Jäderberg, herr Svenäson i Kurig^

älv, fru Thunvall, herrar Carlsson i Huskvarna, Nilsson i Bästekille, Lundmark,

Larsson i Borrby* och Magnusson i Nennesholm. ; .

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

(Bilaga)

Skrivelse från justitieombudsmannen den 15 januari 1963 a:;■

Den 21 november 1961 beslöt statens biografbyrå meddela'' godkännande

för offentlig förevisning av filmen »Krigsförbrytare» under förutsättning

att vissa närmare angivna avsnitt av filmen uteslötos. Beslutet fåttådés ——

efter hörande av statens filmgranskningsråd — av chefen för bipgrafbyråp

direktören Erik Skoglund jämte ytterligare två filmoensorer.

Sedan besvär anförts över beslutet, fann Kungl. Maj :t i utslag den .2fl>jäT

nuari 1962 skäligt medgiva att filmen fick förevisas i obeskuret skick.

I en den 28 december 1961 hit inkommen skrift påtalade Ni, att Skoglund,

— att döma av vissa av denne gjorda uttalanden — syntes ha grundat sitt

ställningstagande i censurfrågan på utrikespolitiska och vissa andra värderingar,

för vilka författningsenligt stöd saknades, samt att Skoglund följaktligen

syntes ha överskridit sina befogenheter som filmcensor.! Ni anhöll

därför, att JO måtte upptaga saken till granskning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1963

Med anledning av Eder klagoskrift har Skoglund avgivit infordrat yttrande,

varefter Ni inkommit med påminnelser.

Av handlingarna i ärendet framgår bl. a. följande.

Filmen »Krigsförbrytare» utgör — enligt den av biografbyrån utfärdade

attesten — eu på arkiv- och journalfilmsmaterial grundad skildring av den

tyska nationalsocialismens historia, Tredje rikets utveckling, andra världskrigets

förlopp med tonvikt på de tyska krigsförbrytelserna, nazismens fall

och Nurnbergsprocessen samt domen över de nazistiska koryféerna. Enligt

vad vederbörande filmbolag framhållit var tanken bakom filmen att ge en

sann bild av den tyska nazismen och därvid icke väja för att beskriva dess

grymheter och skräckvälde; en nedtoning därav skulle enligt bolaget ge till

resultat en film, som icke motsvarade de krav på historisk sanning och objektivitet

som måste ställas på en dokumentärfilm.

De avsnitt av filmen, som enligt biografbyråns beslut den 21 november

1961 skulle uteslutas, avsåg dels en inledande bildsekvens avseende hängning

av krigsförbrytare, dels vissa i olika delar av filmen ingående bilder

av likdelar, stympade lik och lik av vissa nazistledare.

Rörande ärendets handläggning inom biografbyrån har upplysts, att filmen

först granskades av Skoglund ensam, vilket skedde den 30 oktober

1961, Efter denna granskning fann Skoglund det kunna övervägas om icke

statens filmgranskningsråd borde uttala sin åsikt om filmen, vilket instruktionsemligt

förutsatte ytterligare granskning inom filmcensuren.

Skoglund ansåg vidare, att det kunde vara till fördel för ärendets handläggning

att någon form av samråd etablerades med beredskapsnämnden för

psykologiskt försvar. Vid ett telefonsamtal med en representant för filmbolaget

anförde Skoglund — enligt vad han uppgivit — som skäl för dessa

sina överväganden

»1) att filmen på grund av sin även för denna typ av dokumentärfilm

osedvanligt kraftiga anhopning av våldsamma, grymma eller på annat sätt

emotionellt påträngande bilder och bildsviter kunde tänkas få en mentalhygieniskt

ogynnsam inverkan på publiken vid en offentlig biograf föreställning;
2)

att risken för en mentalhygieniskt ogynnsam påverkan av en sådan

film i trots av dess indignationsskapande och humanitärt upplysande syftning

sannolikt finge anses vara större i ett tidsläge som kännetecknades

av allmänt ökad oro och nervositet inför hotet om en annalkande världskonflikt

samt

3) att det dessutom med tanke på det betydande utrymme som i filmen

givits skildringar av terroraktioner mot civilbefolkningen och andra dess

lidanden i ett modernt krig funnes viss anledning att överväga om icke

med dess visning kunde vara förenad en risk för psykologisk påverkan i defaitistisk

riktning.»

Filmen uppspelades därefter ånyo den 2 november 1961, därvid voro närvarande,

förutom Skoglund, två andra filmcensorer samt tre företrädare

s. 7 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 är 1963 7

för beredskapsnämnden. De sistnämnda förklarade efter filmens visning,

att de från de synpunkter som nämnden hade att anlägga icke hade något

i sak att erinra mot att filmen offentligt förevisades. Följande dag beslöto

de tre filmcensorerna att inhämta filmgranskningsrådets åsikt om filmen.

Enligt instruktionen för biografbyrån skall rådets åsikt inhämtas, då vid

granskning av viss film uppkommit fråga om att helt förbjuda densamma

för offentlig förevisning eller att vidtaga annan censuråtgärd, som biografbyrån

anser vara av normerande betydelse för granskningsverksamhetens

utövande eller eljest finner vara särskilt tveksam.

Den 16 november 1961 visades filmen för sju ledamöter av filmgranskningsrådet.

I samband därmed synes Skoglund inför filingranskningsrådet

och vissa representanter för bolaget ha anfört vissa kritiska synpunkter

mot filmen och bl. a. framhållit, att det tåg inom biografbyråns befogenhet

att vid bedömningen av filmens lämplighet taga hänsyn till att svenska

folket var »hårt stressat» på grund av den utrikespolitiska utvecklingen under

hösten 1961. Därvid synes särskilt ha åsyftats dels sprängningen av en

rysk 50-megatonbomb, dels överlämnandet av en rysk not till Finland med

begäran om militära konsultationer.

Filmgranskningsrådet beslöt samma dag rekommendera filmen till offentlig

förevisning med de klipp, som biografbyråns psykiatriska sakkunniga

bland filmcensorerna kunde finna motiverade av mentalhygieniska skäl.

Med anledning härav granskades filmen den 17 november av de avsedda

sakkunniga — två överläkare —- vilka förordade att ur filmen skulle uteslutas

vissa avsnitt. Som motivering åberopades, att förevisandet av dessa

avsnitt kunde — på sätt stadgades i 3 § biografförordningen — verka »förråande

eller skadligt upphetsande». I enlighet med de sakkunnigas rekommendation

fann biografbyrån därefter genom sitt beslut den 21 novémber

1961 att de av de sakkunniga påtalade avsnitten borde uteslutas.

Den 19 december 1961 deltog Skoglund i en radiodiskussion över ämnet

»Får världsläget påverka vår filmcensur?». Vid denna diskussion fördes på

tal jämväl vissa andra frågor, såsom filmproduktionens allmänna inriktning

under tider av politisk oro, lämpligheten med hänsyn till avrättades

anhöriga att visa bilder av de avrättades lik, m. m.

I sin förklaring har Skoglund framhållit, att de av honom i det inledande

skedet av filmens censurgranskning upptagna, såsom »utrikespolitiska» betecknade

synpunkterna befunnits under ärendets fortsatta behandling icke

tillräckligt grundade och därför avvisats av biografbyrån, som grundat sitt

kollegialt fattade beslut uteslutande på mentalhygieniska överväganden i

enlighet med gängse praxis. Vad Skoglund vid radiodiskussionen uttalat

rörande filmproduktionens inriktning in. m. hade varit allmänna förhoppningar

och personliga åsikter, som saknat relevans för biografbyråns ställningstagande

till censurfrågan.

Ni har i Edra påminnelser framhållit, att utrikespolitiska överväganden

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1063

sannolikt spelat en betydande roll vid den slutliga bedömningen av censurfrågan

samt att Skoglund i varje fall synes anse sig ha rätt att göra sådana

överväganden vid censurering av film. Enligt Eder mening föreligger

icke i något fall sådan rätt. Vidare har Ni av vad Skoglund vid radiodiskussionen

yttrat funnit framgå, att denne vid censureringen av ifrågavarande

film även eljest låtit obehöriga bedömanden inverka på sitt ställningstagande.

Rörande biografbyråns befogenheter att utöva filmcensur stadgas i 3 §

kungl. förordningen den 5 juni 1959 med särskilda bestämmelser om biografföreställningar

m. m. (SFS nr 348/1959).

Enligt detta stadgande må biografbyrån ej godkänna film eller del av

film, »vars förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna skildras,

och det sammanhang, vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt

upphetsande eller förleda till brott». Sådant godkännande må ej heller

lämnas, om förevisandet kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande

till främmande makt eller kan lända till upplysning om förhållanden,

vilkas uppenbarande kan medföra men för försvaret eller eljest

för rikets säkerhet.

I övrigt kan censuringripande ske om förevisande av film uppenbarligen

skulle strida mot allmän lag. I fråga om godkännande av film till, förevisning

för barn gälla därjämte särskilda bestämmelser. Enligt uttryckligt

stadgande får biografbyrån ej vägra godkänna film på andra grunder än

vad som sålunda angivits i förordningen.

De i 1959 års biografförordning intagna bestämmelserna om filmcensuren

ha — med visst undantag i fråga om godkännande av film för barn —

i sak oförändrade överförts från förut gällande biografförordning enligt

dess lydelse efter en år 1954 genomförd författningsrevision. Till grund

härför låg bl. a. ett av 1949 års filmkommitté avgivet betänkande om filmcensuren.

(SOU 1951: 16), däri kommittén framhöll att censuren behövdes

främst som mentalhygiemskt skydd mot sadistiska och skadligt ångestpressande

inslag i filmerna. Enligt kommittén borde statliga ingrepp i filmerna

efter genomfört moraliska eller renodlat estetiska principer icke förekomma

med hänsyn till de övermäktiga svårigheterna att komma fram till allmängiltiga

värderingar på något av dessa områden. Kommittén anförde

vidare:

Även när dét gäller mentalhygieniska frågor är det svårt att göra kategoriska

uttalanden om skadeverkningar av film annat än när det gäller barn

och psykolabila personer. När det gäller vuxna, »normala» människor, är

det också svårt att väga mot varandra vådorna av en psykisk upphetsning

och värdet av en konstnärlig upplevelse. Vissa grundregler bör ändå kunna

accepteras som rimliga och ändamålsenliga. Främst bör censuren ingripa

mot sadistiska och nedbrytande inslag, som på grund av filmens sugges
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1903 9

tionskraft, filmens utbredning och filmens kommersiella karaktär kan få

mycket vida och djupa verkningar. Censuren hör här kunna vara en garanti

för allmänheten mot sådant som är skadligt, upphetsande och förråande.

Betydelsen av termerna »förråande» och »upphetsande» är visserligen inte

klar och fixerad, men kommittén har trots noggrant övervägande inte funnit

några andra termer, som bättre täcker avsikten med denna censurbestämmelse.

Dock har uttrycket »upphetsande» förstärkts till »skadligt upphetsande»,

eftersom själva upphetsningen inte alltid behöver innebära något

förkastligt. De flesta filmer bygger på en viss dramatisk spänning, som

kan kallas upphetsande utan att vara skadlig, och scener med sådan oskyldig

upphetsning skall inte behöva förbjudas. Vad som är skadligt eller inte

i varje särskilt fall är givetvis vanskligt att avgöra, men genom den närmare

definitionen bör granskningsmännen få klarare vägledning.

I propositionen till författningsändringen (prop. nr 116/1954 s. 18) framhöll

departementschefen, att han helt delade kommitténs uppfattning att

censuren borde vara huvudsakligen mentalhygieniskt inriktad och att ingripanden

efter strängt moraliska eller estetiska linjer icke borde få förekomma.

I likhet med kommittén fann departementschefen också att varje

form av smakcensur borde bestämt avböjas. Han förklarade sig vidare

vara ense med kommittén om vikten av att filmer och filmscener icke blott

bedömdes efter sina rent formella element utan också med behörigt hänsynstagande

till filmens sammanhang, syftning och helhetsverkan.

Beträffande bestämmelsen om ingripande mot filmbilder, vilkas förevisande

kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande

makt, anförde kommittén följande:

Det kan starkt ifrågasättas, om det är lämpligt och riktigt att tjänstemännen

vid statens biografbyrå, vilkas huvudsakliga arbete består i psykologiska

bedömningar, skall fatta politiska avgöranden och bedöma, om en

film i olika lägen är olämplig med hänsyn till främmande makt eller inte.

Risk för ensidigt politiska bedömanden kan tänkas uppstå, men framför

allt kan de enskilda granskningsmännen ofta känna sig inkompetenta att

fatta sådana beslut.---Det är här fråga om eu propaganda, som främst

i kritiska lägen kan tänkas ha någon betydelse för opinionen inom och

utom landet, och kommittén anser det därför naturligast, om frågan om en

filmcensur i krig och beredskap löses av samma myndigheter och efter

samma principer som andra nödvändiga inskränkningar i yttrandefriheten

i sådana lägen.

Departementschefen framhöll emellertid i propositionen (s. 22), att anledning

icke förelåg att borttaga den av utrikespolitiska hänsyn dikterade

censurnormen. 1 samband därmed erinrade departementschefen att censuren

i tveksamma fall kunde inhämta yttrande av det filingranskningsråd,

som samtidigt föreslogs skola inrättas. Rörande detta råd uttalade departc
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1963

mentschefen, att ett organ av sådan karaktär komme att få en viktig funktion

därigenom att det gav den allmänna opinionen en viss insyn i censurens

verksamhet och samtidigt också censurens utövare värdefulla kontakter

med representativa företrädare för samma opinion.

Mot bakgrunden av de ovan återgivna bestämmelserna och vad vid förarbetena

till dessa förekommit får jag beträffande frågan om filmcensurens

befogenhet att i sin granskningsverksamhet taga hänsyn till utrikespolitiska

förhållanden anföra följande.

Till en början må härvid erinras om att det tillkommer filmcensuren att

pröva om en film kan anses olämplig med hänsyn till rikets förhållande

till främmande makt. Det är sålunda här fråga om ett rent utrikespolitiskt

ställningstagande. Den omständigheten att utrikespolitisk sakkunskap normalt

icke är företrädd inom filmcensuren har — på sätt framgår av det

förut anförda — icke ansetts böra föranleda till att den nu nämnda censurnormen

ej skulle kunna tillämpas.

Frågan huruvida hänsyn till utrikespolitiska förhållanden må tagas jämväl

vid den ur mentalhygieniska synpunkter betingade prövningen om eu

film eller del därav kan verka förråande eller skadligt upphetsande har

däremot icke särskilt berörts under förarbetena till censurbestämmelserna.

Att så ej skett, framstår också som naturligt med hänsyn till att bestämmelserna

avfattats med tanke på förhållandena under fredstid. Det är emellertid

tydligt, att prövningen huruvida en film kan vara ur mentalhygienisk

synpunkt skadlig överhuvudtaget icke kan ske helt oberoende av utvecklingen

inom det område, som äger anknytning till filmen, och av de förändrade

värderingar som kunna följa därav. Vad som för allmänheten kan

vara uthärdligt i fråga om t. ex. skildringar av sjukdomar eller medicinska

ingrepp måste givetvis bedömas även med hänsyn till nya erfarenheter och

värderingar och eljest aktuella förhållanden på detta område. På samma

sätt torde bedömningen kunna i viss mån utfalla olika även när det gäller

film, som behandlar uppskakande •— verkliga eller konstruerade -— händelser

i samband med krig. En sådan film, som under mera normala utrikespolitiska

förhållanden icke behöver befaras verka skadligt upphetsande,

kan i ett läge, då befogad fruktan för ett förestående krig gör sig gällande

eller efter ett redan skett krigsutbrott, mycket väl böra bedömas annorlunda.

Om sålunda det utrikespolitiska läget faktiskt medför att viss film

kommer att verka skadligt upphetsande på allmänheten, kan och skall också

hänsyn därtill tagas av filmcensuren.

Jag är emellertid angelägen understryka, att utrikespolitiska värderingar

icke få i hithörande avseende inverka i vidare mån än vad ovan antytts eller

sålunda endast i den mån de objektivt sett kunna äga betydelse för den

mentalhygieniska bedömning, varom förordningen talar. Genom tillkomsten

av filmgranskningsrådet — och genom förefintlig besvärsrätt — synes

också garanti föreligga för att filmcensurens bedömning icke grundas på

subjektiva och godtyckliga värderingar i angivet hänseende.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år J9€3 It

Vad härefter angår Skoglunds befattning med granskningen av filmen

»Krigsförbrytare» får jag anföra följande.

Skoglund har uppgivit att han, efter det filmen första gången visades lör

honom, erhöll den uppfattningen att filmen på grund av sin anhopning av

emotionellt påträngande bilder kunde tänkas få en mentalhygieniskt ogynnsam

verkan på allmänheten samt att risken för sådan verkan sannolikt

finge anses vara större i ett tidsläge, som kännetecknades av allmänt ökad

oro inför hotet om en annalkande världskonllikt. Skoglund synes därvid

ha fäst särskilt avseende vid vissa under hösten 1961 inträffade utrikespolitiska

händelser.

Som jag förut framhållit kan något principiellt hinder icke anses föreligga

för filmcensuren att i fråga om filmer av viss karaktär — inom ramen för

den mentalhygieniska bedömningen -— fästa avseende jämväl vid utrikespolitiska

förhållanden. Skoglunds till en början gjorda antagande att den

omnämnda skärpningen av det utrikespolitiska läget under hösten 1961

skulle i och för sig vara ägnad att inverka på den mentalhygieniska bedömningen

har visserligen vid den fortsatta granskningen inom filmcensuren

— enligt vad Skoglund förklarat — icke ansetts sakligt grundad, varför

hänsyn därtill icke heller tagits vid den slutliga prövningen. Även om fog

enligt min mening objektivt sett saknats för att tillägga de ifrågavarande

händelserna betydelse för filmens bedömning ur mentalhygienisk synpunkt,

kan det emellertid — med hänsyn till det tämligen breda utrymme för olika

meningar som föreligger i en bedömningsfråga som den föreliggande —

icke läggas Skoglund till last som fel att han vid det inledande skedet av

filmgranskningen förfäktat en motsatt mening eller i varje fall ansett att

frågan borde upptagas till närmare diskussion. Mot vad Skoglund uppgivit

och vad handlingarna i övrigt innehålla kan icke heller med fog göras gällande

att Skoglund — eller övriga i granskningen deltagande filmcensorer

—: skulle ha låtit utrikespolitiska hänsynstaganden obehörigen inverka på

den slutliga bedömningen. I förevarande hänseenden finner jag därför anmärkning

icke kunna riktas mot Skoglund.

Emellertid har Skoglund vid sina inledande överväganden såsom ett ytterligare

skäl mot filmens offentliga förevisande — utöver risken för mentalhygienisk

skadeverkan —- åberopat att filmens skildringar av civilbefolkningens

lidanden under kriget kunde tänkas medföra risk för psykologisk

påverkan i defaitistisk riktning. Denna tankegång synes sålunda innebära,

att frågan huruvida en film inverkar försvagande på motståndsvi! jan skulle

kunna anföras som en självständig censurgrund. Som framgår av vad tidigare

anförts rörande grunderna för filmcensuren ligger det emellertid utom

biografbyråns befogenheter - sådana de angivits i nu gällande, för fredstid

avsedda bestämmelser —- att ingripa på sålunda angiven grund. Möjligen

kan tänkas att en film, samtidigt som den verkar skadligt upphetsande

och på grund därav kan bli föremål för censur jämväl inverkar

negativt på försvarsviljan. Huruvida så är fallet, kan emellertid icke upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1963

tagas till fristående prövning och åberopas som särskild grund för censuringripande.

Enligt min mening var det därför opåkallat av Skoglund att

ifrågasätta censurering jämväl på nu nämnd grund. Synpunkten att filmen

kunde verka i defaitistisk riktning har emellertid vid den fortsatta gransk-*

ningen av filmen avvisats som sakligt obefogad och har uppenbarligen icke

heller inverkat vid den slutliga prövningen. På grund därav finner jag mig

i denna del kunna låta bero vid mitt nu gjorda uttalande.

Beträffande härefter klagomålen i vad de avse Skoglunds vid radiodiskussionen

i vissa sammanhang fällda yttranden rörande filmproduktionens

inriktning i orostider, hänsynstagande till avrättades anhöriga m. m.,är det

visserligen riktigt att sådana synpunkter, såsom Skoglund även vidgått,

icke få inverka på själva censurbedömningen. Skoglund har emellertid bestritt

att dessa synpunkter, som han framförde utom tjänsten under en delvis

tämligen förvirrad diskussion, haft någon betydelse för hans handlande

som filmcensor. På grund härav och med hänsyn till vad som i övrigt framkommit

rörande den synnerligen omsorgsfulla granskning, för vilken filmen

blivit föremål, kan icke heller göras gällande att angivna synpunkter

inverkat. I denna del föranleder därför klagomålen icke någon min vidare

åtgärd. -V ,.4

Jag vill slutligen icke underlåta framhålla, att det enligt min mening

varit önskvärt att biografbyråns beslut den 21 november 1961 försetts med

en kort och koncis motivering i vad beslutet avsåg att vissa delar av filmen

skulle uteslutas. Skoglund har visserligen uppgivit att han under hand

gav bolaget del av skälen härför. Särskilt med hänsyn till de diskussioner

och meningsutbyten, som föregingo beslutet, synes det mig emellertid ha

varit på sin plats — och ägnat att undvika missuppfattningar om byråns

bevekelsegrunder — att sådan motivering skriftligen lämnats, överhuvudtaget

böra enligt min mening beslut som gå enskild emot — i enlighet med

vad jag framhållit i en år 1960 till Kungl. Maj :t avlåten skrivelse rörande

beslutsmotivering inom förvaltningen — förses med skriftlig motivering. : >

Med dessa uttalanden är ärendet av mig slutbehandlat.

Avskrift av denna skrivelse skall för kännedom tillställas statens biografbyrå

och Skoglund.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 15 januari 1963

ALFRED BEXELIUS

/C. G. Lidberg

»DOf*3 TRYCKERI. ESSELTE, 8THLM SS

3 12555

r

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.