Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om avveckling av fideikommiss m. m., dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1963-11-14 · 176 sidor, varav 162 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 162 av 176 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bev1LU 1963:2, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om avveckling av fideikommiss m. m., dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta beviltnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

1

Nr 2

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om avveckling av fideikommiss m. m.,

dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning

om inkomstbeskattning av fideikommissbo,

m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 januari 1963 dagtecknad proposition, nr 5, har Kungl.

Maj :t under åberopande av propositionen hilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om avveckling av fideikommiss;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående

förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom;

samt

3) lag angående ändrad lydelse av 228 § lagen den 14 september 1944 (nr

705) om aktiebolag.

Kungl. Maj :t har vidare genom en den 25 januari 1963 dagtecknad proposition,

nr 26, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av protokoll

över finansärenden föreslagit riksdagen att antaga vid denna proposition fogade

förslag till

1) förordning om inkomstbeskattning av fideikommissbo, in. in.;

2) förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss; samt

3) förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)

angående stämpelavgiften.

Propositionen nr 5 har hänvisats till lagutskott och tilldelats första lagutskottet,

medan propositionen nr 26 hänvisats till bevillningsutskottet. Genom

överenskommelse mellan nämnda utskott har båda ärendena hänskjutits

till behandling av sammansatt bevillnings- och första lagutskott.

I anledning av nämnda propositioner har följande motioner väckts, nämligen
dels

vid vårsessionen

de likalydande motionerna 1:575 av herr Hanson, Per-Olof, in. fl. samt

II: 706 av fru Gärde Widemar m. fl.,

de likalydande motionerna I: 576 av herrar Kaijser och Sveningsson samt

II: 704 av herr Fröding m. fl.,

de likalydande motionerna I: 577 av fröken Ljungberg m. fl. samt II: 705

av fru Gunne m. fl.,

1 llihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 2 avd. iVr 2

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

de likalydande motionerna I: 578 av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Nilsson,

Yngve, samt II: 708 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. ävensom

motionen II: 707 av herr Nilsson i Svalöv och

motionen II: 709 av herr Wachtmeister,

dels ock vid höstsessionen

motionen I: 785 av herr Elof sson, Gustaf, och herr Nilsson, Yngve, samt

motionen I: 786 av herr Jacobsson, Gösta.

I anledning av propositionen nr 5 har dessutom väckts följande motioner,

nämligen

dels vid vårsessionen

de likalydande motionerna I: 572 av herr Bengtson m. fl. samt II: 699 av

herr Gustavsson i Alvesta m. fl.,

de likalydande motionerna I: 574 av herr Schött m. fl. samt II: 698 av herrar

Anners och Nilsson i Göingegården, ävensom

motionen I: 573 av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl. samt

motionen II: 700 av herrar Tobé och von Friesen,

dels ock vid höstsessionen

motionen I: 784 av herr Hernelius och fröken Stenberg.

I anledning av propositionen nr 26 har — utöver vad ovan sagts — väckts

följande motioner, nämligen

vid vårsessionen

de likalydande motionerna I: 579 av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Enarsson

samt II: 703 av herr Palm, ävensom

motionen II: 701 av herr Hamilton m. fl. och

motionen II: 702 av herr Hamilton in. fl.

Sammansatta utskottet har behandlat nämnda motioner i samband med

propositionerna.

Flertalet av de under vårsessionen väckta motionerna har varit föremål

för remissbehandling. Redogörelse för motioner och däröver avgivna remissyttranden

lämnas nedan i ett särskilt avsnitt av framställningen.

Propositionernas huvudsakliga innehåll

I propositionen nr 5 framlägges förslag till lag om avveckling av fideikommiss.

Enligt lagförslaget skall fideikommiss i regel avvecklas, när nuvarande

innehavaren avlider. Egendomen skall då fördelas så att den som enligt

fideikommissurkunden är närmaste efterträdare till den avlidne innehavaren

erhåller hälften av egendomen, medan återstoden fördelas mellan den

avlidnes arvingar och testamentstagare. Avvecklingen skall ske under medverkan

av en särskild nämnd, fideikommissnämnden.

För att undvika följderna av en olämplig splittring av fideikommissegendomarna

föreslås, att aktiebolag skall kunna bildas på grundval av de större

jord- och skogsfideikommissen. Genom att aktiebolag bildas beräknas en

eljest föreliggande risk för att arrendatorerna vid en avveckling skall rub
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

bas i sin besittning av arrendegårdarna väsentligen bli eliminerad. Härigenom

väntas också i många fall förutsättningar finnas att lösa andra problem

som sammanhänger med en avveckling av fideikommissen, nämligen de anställdas

pensionering, skyddet av kulturvärdena och naturvårdsintressena.

Den utväg som propositionen sålunda anvisar avser att bereda fideikommissintressenterna

möjlighet att bevara egendomen odelad inom släkten. Om

dessa emellertid inte vill begagna denna möjlighet, avses det allmännas intresse

att undvika en splittring av egendomen i förekommande fall kunna

tillgodoses genom inlösningsrätt för det allmänna, avseende jord- och skogsområdena

samt betydande kulturvärden.

För rena undantagsfall innehåller propositionen en möjlighet för Kungl.

Maj :t att förordna, att fideikommiss tillsvidare skall få bestå.

Särskilda regler föreslås beträffande avvecklingen av s. k. atypiska fideikommiss.

I propositionen nr 26 framlägges förslag till de regler i inkomst- och arvsskattehänseende

m. in. som föranledes av fideikommissavvecklingen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

FÖRSLAGEN

De vid propositionen nr 5 fogade förslagen är av följande lydelse:

1) Lag

om avveckling av fideikommiss

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Fideikommiss, som upprättats för obegränsad tid till förmån för medlemmar

av en eller flera släkter, skall avvecklas enligt vad i denna lag sägs.

2 §•

I denna lag förstas med innehavare av fideikommiss den som innehar

egendomen med den rätt som följer av fideikommissurkunden. Besittes efter

förutvarande innehavares död egendomen enligt särskild föreskrift av

efterlevande make, dödsbodelägare eller annan, skall dock den anses som

fideikommissets innehavare, vilken skulle varit berättigad att inneliava

egendomen, om sådan särskild rätt ej funnits.

Med fideikommissinnehavarens efterträdare förstås den som enligt fideikommissurkunden

eller därpå grundat förordnande är berättigad att, när

innehavarens rätt upphör, bliva ny innehavare av fideikommisset. Såsom

efterträdare skall dock, om fideikommisset enligt urkunden ej må tillträdas

av innehavare av annat fideikommiss, ej anses den som jämlikt 7 §

tagit och icke därefter avstått från efterträdarandel i annat fideikommiss än

det varom är fråga.

Tiden för upphörandet

3 §.

Fideikommiss som avses i 1 § skall, om ej i denna lag annorlunda stadgas,

upphöra, när den som vid lagens ikraftträdande är innehavare av fideikommisset

avlider.

4 §.

Är vid fideikommiss i lös egendom, som ej skall åtfölja visst fastighetsfideikommiss,

den i 3 § angivne innehavarens efterträdare avlad före instiftandet

eller, om fideikommisset instiftats genom testamente, före testators

död, skall fideikommisset upphöra först när den innehavare avlider,

vars efterträdare är avlad efter sagda tidpunkt.

5 §•

Frånträder innehavare, vid vars död fideikommisset eljest skolat upphöra,

egendomen för att kunna tillträda annat fideikommiss eller taga efterträdarandel

däri jämlikt 7 §, skall fideikommisset upphöra, när näste innehavare

avlider.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 5

6 §.

Har fideikommissegendom synnerligt kulturhistoriskt värde eller äro eljest

särskilda skäl därtill, må Konungen förordna att fideikommissurkundens

bestämmelser skola äga tillämpning tills vidare eller till dess i beslutet

angiven innehavare av fideikommisset avlider.

Egendomens fördelning

7 §■

När fideikommiss upphör, skall den avlidnes efterträdare taga hälften av

egendomen. I återstoden skall tagas arv eller testamente som om den tillhört

den avlidne.

8 §.

Vid skifte av egendomen äger efterträdaren, utan hinder av vad i testamente

må vara förordnat, på sin lott erhålla fideikommissets huvudgård

med där förvarade samlingar så ock annan fast egendom, på vilken bedrives

jord- eller skogsbruk och som lämpligen bör bevaras odelad. Finnas

flera huvudgårdar, må efterträdaren taga en av dem efter eget val. Förslår

ej lotten, må efterträdaren lämna lösen i pengar.

9 §•

Innehåller fideikommissurkunden föreskrift om vem egendomen skall

tillfalla därest fideikommisset upphäves, länder denna föreskrift till efterrättelse

utan hinder av vad i 7 och 8 §§ stadgas.

10 §.

Finnes ej efterträdare, skall i egendomen tagas arv eller testamente som

om den tillhört den avlidne. Föreskrives i fideikommissurkunden för sådant

fall, att egendomen skall fördelas mellan siste innehavarens arvingar

eller andra släktmedlemmar eller användas för välgörande eller annat ändamål,

länder i stället denna föreskrift till efterrättelse.

Förmåner m. m.

11 §•

Utan hinder av att fideikommisset upphört, må envar njuta till godo den

rätt att efter innehavarens död kvarsitta till fardag, som må tillkomma honom

enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande eller

ock enligt förordningen den 3 april 1810 huruledes rättelse och förklaring

uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas samt vad i avseende på fardag

av fideikommissegendom kommer att iakttagas.

12 §.

Äger efterlevande make eller annan enligt fideikommissurkunden eller

därpå grundat förordnande rätt till annan förmån än i 11 § sägs, må han

njuta förmånen till godo, ändå att fideikommisset upphört. Är han på grund

av vad i denna lag stadgas berättigad att taga del i egendomen, äger han

dock icke utan att avstå därifrån tillgodonjuta förmånen; utan hinder av

vad nu sagts må likväl förmån, som börjat utgå före fideikommissets upphörande,

tillgodonjutas intill dess den till förmånen berättigade tagit del

i egendomen.

Var innehavaren skyldig att i enlighet med vad i fideikommissurkunden

eller därpå grundat förordnande stadgas svara för underhåll av grav, un
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

derstöd åt fattiga eller annat dylikt, skall det avsedda ändamålet i erforderlig

mån tillgodoses även efter det fideikommisset upphört.

13 §.

Pension eller annan dylik förmån vilken, när fideikommisset upphör,

utgår på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, som förmånstagaren

eller anhörig till honom innehaft på fideikommissfastighet, må även

därefter njutas till godo.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning på pension eller annan

dylik förmån i anledning av arrende.

14 §.

Förmån som avses i 11 §, 12 § första stycket eller 13 § skall, om det begäres

av förmånstagaren, säkerställas genom inteckning i fastighet eller

på annat betryggande sätt. Är förmånen bestämd annorledes än i pengar,

skall den, om skäl äro därtill, på yrkande av egendomens ägare ersättas

med penningbelopp att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fall som avses i 12 §

andra stycket.

Nyttjanderättsavtal

15 §.

Har före fideikommissets upphörande slutits arrende- eller hyresavtal

beträffande sådan fastighet, som ej är att anse såsom huvudgård, gäller

avtalet jämväl för den som erhåller egendomen jämlikt denna lag; dock

skall, om de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för

avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån

stridande mot hans berättigade anspråk, vara honom öppet att uppsäga

avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det ägaren tillträdde

egendomen, är han sin rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning som nu sagts, är ägaren, om han ej åtnöjes

med det i avtalet betingade vederlaget, berättigad att av nyttj anderättshavaren

erhålla skälig ersättning för den tid denne efter ägarens tillträde

av egendomen utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är

stadgat, är villkoret utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

Större jord- och skogsegendomar

16 §.

Har fast egendom, på vilken bedrives jord- eller skogsbruk, sådan storlek,

belägenhet och beskaffenhet i övrigt, att dess bevarande såsom en enhet är

av betydande allmänt intresse, må Konungen, om det erfordras för att förebygga

uppdelning av egendomen, i samband med fideikommissets avveckling

förordna att egendomen skall mot lösen avstås till kronan eller till kommun,

som Konungen bestämmer.

Inlösningsrätten må förklaras omfatta även sågverk och annan fast anläggning,

som lämpligen bör nyttjas i samband med jord- eller skogsbruket,

samt, om det finnes påkallat för vinnande av lämplig ägoanordning

eller ändamålsenlig drift, jämväl annan mark.

Beträffande inlösen skola i tillämpliga delar gälla de allmänna bestämmelserna

i lagen om expropriation.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Kulturvärden

17 §.

Till förebyggande av att samling av möbler, tavlor, böcker eller andra föremål

av särskilt kulturhistoriskt värde erhåller försämrad vård, skingras eller

bortflyttas, må Konungen, när fideikommisset avvecklas, förordna att samlingen

skall mot lösen avstås till kronan eller kulturvårdande institution,

som Konungen bestämmer.

Kan enighet ej nås om lösesummans storlek, skall frågan avgöras av

skiljemän. Beträffande sådan tvist skall lagen om skiljemän gälla i tilllämpliga

delar; dock skall inlösaren, om ej synnerliga skäl till annat föranleda,

svara för ersättningen till skiljemännen och gälda motpartens skäliga

kostnad för förfarandet.

Fideikommissnämnden

18 §■

Avvecklingen av fideikommiss skall ske under medverkan av en särskild

nämnd, fideikommissnämnden.

Fideikommissnämnden skall utreda frågor som avses i 6, 16, 17 och 38 §§

samt till Konungen göra de framställningar, som föranledas av utredningen.

Vidare skall nämnden främja avvecklingen genom rådgivande och vägledande

verksamhet samt meddela beslut, som enligt vad nedan stadgas ankommer

på nämnden.

19 §-

Fideikommissnämnden består av ordförande och fyra ledamöter, vilka

utses av Konungen för en tid av fem år eller, vid komplettering av nämnden,

för återstående tid av löpande period. Suppleanter utses till det antal

Konungen bestämmer.

Mot beslut som av fideikommissnämnden meddelas enligt denna lag ma

talan ej föras.

Närmare föreskrifter om nämnden och dess verksamhet meddelas av

Konungen.

20 §.

Fideikommissnämnden och den nämnden förordnar äga erhålla tillträde

till egendom, som omfattas av avvecklingen, samt taga del av handlingar,

som röra egendomen. Den som har egendomen i sin vård är pliktig att efter

anmaning lämna nämnden förteckning över egendomen.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse vad nämnden med stöd

av denna paragraf föreskrivit, äger nämnden förelägga honom vite.

Förfarandet vid avvecklingen

21 §.

Avlider fideikommissinnehavare, skall den som har egendomen i sin vård

inom en månad anmäla dödsfallet till fideikommissnämnden.

22 §.

När fideikommiss upphör enligt vad ovan stadgas, skall fideikommissets

egendom behandlas som ett särskilt bo, fideikommissbo.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

23 §•

Om förvaltning och utredning av fideikommissbo samt om skifte av boets

egendom skall, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i denna lag,

vad i 18—20 och 22—24 kap. ärvdabalken sägs äga motsvarande tillämpning.

I fråga om konkurs, så ock om laga domstol och delgivning skall i tillämpliga

delar gälla vad i allmän lag är stadgat för dödsbo.

bideikommissurkunden skall intagas i bouppteckningen eller fogas därvid

i bestyrkt avskrift.

24 §•

Fideikommissnämnden äger påkalla, att egendomen avträdes till förvaltning

av boutredningsman. Har egendomen avträtts till sådan förvaltning, må

delagarna icke utan nämndens medgivande själva övertaga förvaltningen.

Boutredningsman skall vid fullgörandet av sitt uppdrag samråda med

nämnden. Han är pliktig att på begäran lämna nämnden upplvsningar om

boet och dess förvaltning.

25 §•

På ansökan av fideikommissboet eller delägare däri skall rätten genom

kungörelse förelägga dem som vilja göra gällande anspråk på annan förmån

an fardagsratt eller på fullgörande av skyldighet som sägs i 12 § andra stycKet

att inom viss tid ej understigande tre och ej överstigande sex månader

I.1!3? kungörandet hos rätten anmäla anspråken vid äventyr att dessa eliest

torlalla, om de ej ändå äro kända.

Ansökningen skall göras hos rätten i den ort där fideikommissets huvudgard

ar eller, om huvudgård ej finnes, rätten i den ort där den avlidne

lideikommissinnehavaren skolat svara i tvistemål i allmänhet. Vid ansök,

skalJ vara togad forteckning över kända anspråk. Sedan kungörelse

ttardats, skall den inforas en gång i allmänna tidningarna och en gång i

^.nl3g }nom ?rten\ °m handläggningen skall i övrigt vad om kallelse^ å

okanda borgenärer ar stadgat äga motsvarande tillämpning.

Hava delägarna giltig anledning antaga att förmån som angives i urkunden

ej vidare skall utgå, skall vid tillämpningen av denna paragraf den förmanen

ej anses sasom känd. ö

“D S
.

^eikom™lssaälnnden äger under avvecklingen föra talan om säkerstäliande

av andamal som avses i 12 § andra stycket.

27 §■

bideikommissnamnden må meddela förbud vid vite att under awecklingen

utan nämndens tillstånd riva, ändra eller flytta byggnad, ändra trädfai7d§e

6r Parkanlaggning eller skingra eller bortflytta samling som avses

28 §.

samh^nö''1 Stent medSlvande må ej under avvecklingen genom tillskott i

ris eeen^Z0^ knm§ av akehfr överlåtas sådan fideikommissboet tillhö
vifsaS

för hnlVf^8 * 1 § !ageilf den 18 Juni 1925 angående förbud i

riat J» -1 l b?, S’ lorening och stiftelse att förvärva fast egendom. I övve§r\£?

lcke,under avvecklingen med mindre fideikommissnämnden medgiförfoeas^v^då^mT

ingar 1 fldclk°nnuissboet, överlåtas eller däröver eljlsi

K,Hgrit^ d . ? ?n SOm överensstämmer med sedvanlig hushållning,

bideikommisskapital, som ställts under särskild förvaltning må ei undei

avvec lingen utlämnas utan fideikommissnämndens medgivande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 9

29 §.

Utan fideikommissnämndens medgivande må ej skifte ske, ej heller legat

utgivas eller ändamålsbestämmelse verkställas ur oskiftat bo.

Avvecklingen är att anse som slutförd, när fideikommissnämnden lämnat

tillstånd till skifte eller meddelat bevis att vidare åtgärd för avvecklingen ej

påkallas.

30 §.

Företages rättshandling, för vilken enligt vad ovan stadgas Konungens

eller fideikommissnämndens medgivande erfordras, utan att sådant medgivande

inhämtats, skall rättshandlingen vara ogill.

Aktiebolagsbildning

31 §.

Konungen må medgiva innehavare av fideikommiss att tillskjuta fideikommissegendom

i samband med teckning av aktier i bolag, såframt denne

äger eller tecknar samtliga aktier i bolaget. Aktierna och annat vederlag

skola därefter förvaltas såsom fideikommisskapital.

32 §.

Utan hinder av vad i lagen om aktiebolag föreskrives om antalet stiftare

äger fideikommissinnehavare bilda aktiebolag med tillskott av fideikommissegendom

och vidtaga de åtgärder som ankomma på stiftare.

Under avvecklingen av fideikommiss må fideikommissboet vara stiftare

av aktiebolag med tillskott av egendom som ingår i boet, och skall i sådant

fall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

33 §.

Vid bildande av aktiebolag med tillskott av fideikommissbos egendom och

vid överförande av sådan egendom till aktiebolag genom tillskott i samband

med aktieteckning må efterträdaren under avvecklingen företräda fideikommissboet.

34 §.

I bolagsordning för aktiebolag, i vilket aktier tecknats med tillskott av

egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling,

skall intagas bestämmelse att bolagsordningen skall vara fastställd

av Konungen och att, om ej Konungen annat föreskrivit, bolagsordningen

må ändras allenast med Konungens medgivande.

Särskilda bestämmelser

35 §.

Upphöra två eller flera fideikommiss med anledning av samma dödsfall,

skola de vid avvecklingen anses såsom ett enda fideikommiss, om efterträdaren

är samma person.

36 §.

Besittes, när fideikommiss upphör, egendomen på grund av stadgande i

fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande av efterlevande

make till förutvarande innehavare, skall med åtgärder för avvecklingens

genomförande anstå, till dess efterlevande makens rätt upphört.

1-f Biliang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 2 avd. Nr 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

37 §.

Omfattar fideikommiss allenast egendom av ringa värde eller äro eljest

synnerliga skäl därtill, må Konungen på framställning av innehavaren förordna,

att fideikommisset genast skall upphöra. När fideikommisset upphör,

tillfaller egendomen innehavaren, om ej Konungen annat förordnar.

38 §.

Kan enligt fideikommissurkunden egendomen innehavas av två eller flera

samtidigt eller föreskriver urkunden att, när innehavarens rätt upphör, annan

än avkomling till honom skall vara närmast berättigad till egendomen,

skall fideikommisset upphöra vid den tidpunkt Konungen förordnar.

Konungen bestämmer ock, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till

fideikommissurkundens innehåll och övriga omständigheter, huruvida egendomen

skall tillfalla fideikommissets innehavare eller sättas under särskild

förvaltning för beredande av understöd åt behövande medlemmar av den

släkt, som stiftaren avsett att gynna, eller hur med egendomen eljest skall

förfaras. Förordnande som nu sagts må icke inkräkta på innehavares rätt

till fideikommissegendomen, med mindre denne lämnat medgivande därtill.

Har beslut om upphörande av fideikommiss som avses i första stycket

icke meddelats före den 1 januari 1980, skall fideikommisset upphöra nämnda

dag. Konungen meddelar därefter på framställning förordnande enligt

andra stycket.

Vad i denna paragraf stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om fideikommiss, beträffande vilket i fideikommissurkunden insatts särskild

ägare till egendomen, dock må i sådant fall förordnande enligt andra

stycket ej utan ägarens medgivande inkräkta på hans rätt till egendomen.

39 §.

Försummar någon vad som åligger honom enligt 21 §, dömes till dagsböter.

Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre den av fideikommissnämnden

anmälts till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Vad i 5 § lagen den 25 april 1930 angående införande av lagen om testamente

är stadgat om giltighet i visst fall av förordnande, som enligt 1 kap.

2 § sistnämnda lag skulle sakna laga verkan, skall med avseende å förordnande

av det innehåll som avses i 1 § denna lag gälla allenast om testator

avlidit före lagens ikraftträdande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 11

2) Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Vad i denna lag stadgas angående

inskränkning i bolags, förenings eller

stiftelses rätt att förvärva fast

egendom har ej avseende å

1. förvärv som sker omedelbart

på grund av stadgande i lag eller jämlikt

Konungens medgivande till expropriation;
2.

förvärv som genom testamente

göres av annan förening än ekonomisk

förening eller av stiftelse;

3. förvärv från kronan;

4. förvärv av järnväg.

Vad i denna lag stadgas angående

inskränkning i bolags, förenings eller

stiftelses rätt att förvärva fast

egendom har ej avseende å

1. förvärv som sker omedelbart

på grund av stadgande i lag eller jämlikt

Konungens medgivande till expropriation;
2.

förvärv som genom testamente

göres av annan förening än ekonomisk

förening eller av stiftelse;

3. förvärv från kronan;

4. förvärv av j ärnväg;

5. förvärv av fastighet, som utgör

fideikommiss eller ingår i fideikommissbo

under avveckling, såvida förvärvet

sker genom tillskott i samband

med teckning av aktier.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1964.

1 Senaste lydelse se SFS 1960: 193.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

3) Lag

angående ändrad lydelse av 228 § lagen den 14 september 1944

(nr 705) om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 228 § lagen den 14 september 1944 om aktiebolag

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Om järnvägsaktiebolag

Vad i denna lag är stadgat gälle ej,

i den mån i lag eller författning särskilda

bestämmelser givas beträffande

aktiebolag för verksamhet av visst

slag.

(Föreslagen lydelse)

särskilt stadgat.

Vad i denna lag är stadgat gälle ej,

i den mån i lag eller författning särskilda

bestämmelser givas beträffande

aktiebolag, som bildas med tillskott

av egendom ingående i fideikommiss

eller fideikommissbo, eller

i fråga om aktiebolag för verksamhet

av visst slag.

228 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1964.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 13

De vid propositionen nr 26 fogade förslagen lyder:

1) Förordning

om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Fideikommissbo är i beskattningshänseende att anse som oskift dödsbo.

2 §•

Om fideikommissfastighet överföres till ett aktiebolag genom tillskott i

samband med aktieteckning, skall följande iakttagas.

Skattepliktig realisationsvinst eller avdragsgill realisationsförlust skall

icke anses uppkomma genom överföringen och ej heller om bolaget avyttrar

fastigheten eller den, som erhållit aktie i bolaget vid avveckling av

fideikommiss, avyttrar aktien.

överföringen skall icke medföra, att fideikommissinnehavare vid tillämpning

av bestämmelserna i förordningen den 27 mars 1954 (nr 142) om taxering

för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, skall anses hava överlåtit

fastighet.

Efter därom gjord framställning äger fideikommiss eller fideikomnnssbo

erhålla befrielse från beskattning av sådan intäkt av skogsbruk och av jordstyckningsrörelse,

som må föranledas av överföringen. Vid befrielse från

beskattning av intäkt av skogsbruk skall bolaget övertaga det för fideikommisset

eller fideikommissboet vid överföringen gällande ingångsvärdet och

det för fideikommisset eller boet gällande ingående virkesförrådet för skogen.

Vid befrielse från beskattning av intäkt av jordstyckningsrörelse skall

bolagets anskaffningsvärde för fastighet eller del av fastighet, som vid överföringen

ingår i jordstyckningsrörelsen, anses motsvara det i beskattningshänseende

gällande värdet av sådan fastighet eller fastighetsdel hos fideikommisset

eller fideikommissboet.

Efter därom av fideikommissinnehavare eller fideikommissbo gjord framställning

äger bolaget åtnjuta de värdeminskningsavdrag för täckdikningsanläggningar

och skogsvägar å fastigheten som skulle hava tillkommit fideikommisset,

fideikommissinnehavaren eller fideikommissboet om fastigheten

icke överlåtits.

3 §•

Fråga om befrielse från beskattning och om överförande av rätt till värdeminskningsavdrag

för täckdikningsanläggningar och skogsvägar handlägges

av prövningsnämnden i det län, där fastigheten är belägen. Är fråga om fastighet

eller fastighetskomplex i mer än ett län, skall ärendet handläggas av

mellankommunala prövningsnämnden.

Framställning om befrielse och överförande ingives eller insändes till prövningsnämndcns

kansli och skall vara till kansliet inkommen före utgången

av året efter det varunder fastigheten överförts till bolaget. Har ansökan

gjorts hos annan prövningsnämnd än i första stycket sägs, skola handlingarna

omedelbart översändas till kansliet hos den prövningsnämnd som har att

pröva ansökningen.

4 §.

Om handläggning av framställning som avses i denna förordning, så ock

om fullföljd av talan mot beslut rörande tillämpning av förordningen skall i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

tillämpliga delar gälla vad i taxeringsförordningen är stadgat rörande handIaggning

av besvär över taxeringsnämnds beslut och om fullföljd av talan

mot prövningsnämnds beslut rörande taxering.

5 §•

Berör beslut enligt 3 § första stycket åsatt taxering, skall av beslutet

betingad ändring i taxeringen vidtagas. Ändringen ankommer på den prövningsnämnd,

som har att taga befattning med taxeringen, eller, om besvär

rörande taxeringen äro föremål för prövning i högre instans, på denna.

Underrättelse angående beslut enligt 3 § första stycket skall i förekommande

fall tillställas den myndighet som har att vidtaga ändringen i taxeringen

samt länsstyrelsen i det län där bolagets styrelse har sitt säte för

att tillställas den taxeringsnämnd, som har att verkställa taxering av bolaaet.

6 §.

Konungen äger utfärda de föreskrifter som erfordras för tillämpning av

denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

2) Förordning

om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Upphör fideikommiss med anledning av dödsfall efter vad i 3—6 §§ lagen

om avveckling av fideikommiss (avvecklingslagen) sägs, skall i enlighet med

bestämmelserna i denna förordning till staten utgå arvsskatt för vad som

på grund härav enligt 7—10 §§ och 12 § första stycket avvecklingslagen skall

tillfalla efterträdare eller annan.

2 §‘

Vid arvsbeskattning enligt denna förordning skola, med iakttagande av

vad nedan i 3—10 §§ sägs, bestämmelserna i förordningen den 6 juni 1941

om arvsskatt och gåvoskatt (arvsskatteförordningen) i tillämpliga delar lända

till efterrättelse.

3 §•

Förvärv, som i 1 § denna förordning sägs, skall anses ske genom arv, om

egendomen tillfaller någon i hans egenskap av efterträdare eller såsom

arvinge, och eljest genom testamente.

Såsom arvlatare (testator) skall anses den, vars död föranlett fideikommissets

upphörande.

4 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 11 § 1 mom. arvsskatteförordningen

skall den, som äger taga del i fideikommissegendomen enligt 7—10 §§ avveckhngslagen,

anses icke begagna sig av förmån, varom i 12 § första

stycket samma lag sägs.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 15

5 §•

Vid beräknande av behållning i fideikommissbo skall vad i 13 § 1 mom.

arvsskatteförordningen sägs äga tillämpning endast såvitt avser bouppteckningskostnad

och belopp som skall betalas i arvsskatt.

6 §.

Därest delägare i fideikommissboet eller boutredningsman gör framställning

därom i samband med ingivande inom vederbörlig tid av fideikommissbouppteckning

för registrering, skall beskattningsmyndigheten medgiva anstånd

med skattens fastställande i avbidan på att avvecklingen av fideikommisset

slutföres. Anstånd som nu sagts skall icke föranleda uppskov med

bouppteckningens registrering. Vad i 52 § 1 mom. arvsskatteförordningen

är stadgat om skyldighet att gälda ränta skall äga motsvarande tillämpning.

Vid tillämpning av 17 § andra stycket arvsskatteförordningen skall där

angiven tid räknas från den tidpunkt då avvecklingen av fideikommisset är

slutförd.

7 §•

Vad i 19 § arvsskatteförordningen sägs om sammanläggning med tidigare

förvärv skall avse jämväl från samme arvlåtare (testator) härrörande lott,

för vilken skattskyldighet inträtt samtidigt med skattskyldigheten för den

lott om vars beskattning är fråga.

Sammanläggning skall i intet fall ske av vad som tillfaller efterträdare

i denna hans egenskap (efterträdarandel) med annan lott eller av annan

lott med efterträdarandel, ej heller av efterträdarandelar i fideikommiss

härrörande från skilda stiftare.

8 §■

Vad i 28 § fjärde stycket arvsskatteförordningen sägs om skattefrihet skall

äga motsvarande tillämpning då fråga är om beskattning av lott, för vilken

skattskyldighet inträtt vid dödsfallet, och arvingen (testamentstagaren)

från arvlåtaren (testator) erhållit annan lott, för vilken skattskyldighet

inträtt samtidigt.

Skattefrihet varom nu är fråga må åtnjutas å efterträdarandel endast

i den mån den icke kan tillgodoräknas å annan egendom, för vilken skattskyldighet

inträtt samtidigt eller tidigare.

9 §.

Skatt å efterträdarandel skall utgå enligt den närmast före den 1 januari

1959 gällande tariffen i 28 § arvsskatteförordningen.

10 §.

Konungen äger i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av

skatt enligt denna förordning för sådan byggnad, trädgård, parkanläggning

eller samling, vars bevarande med hänsyn till egendomens historiska, vetenskapliga

eller konstnärliga värde är av allmänt intresse.

Jämväl i annat fall än nu sagts må Konungen, där synnerliga skal därtill

äro, medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt enligt denna forord
-

Konungen äger utfärda de föreskrifter som erfordras för tillämpning av

denna förordning. ___

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

3) Förordning

om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående

stämpelavgiften

Härigenom förordnas, att 1, 7 och 8 §§ förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften* skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

1 §•

fråSa om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till

följande avdelningar:

Fjärde avdelningen

Rikets hovrätter; krigsöverdomstolar; fideikommissnämnden; fångvårdsstyrelsen;

---ekonomisk försvarsberedskap.

7 §.

Från stämpelavgift---kronan befriad.

Dessutom äro---och

överförmyndare.

Expedition, som---från stämpel.

Frihet från - — riksdagens militieombudsman; i ärenden som hand
*a8§as>

av fideikommissnämnden; i mål och ärenden som anhängiggjorts

hos konsulardomare eller konsularrätt enligt lagen om konsularjurisdiktion

den 5 juni 1909;---förvärva jordbruksfastighet.

Under förutsättning-----körkortsutfärdande myndigheter.

Konungen äger---utländska hamnar.

8 §.

Följande enskilda---nedan stadgas.

Förvärv av fast egendom på grund av tillskott vid bildande av bolag

---egendomens värde.

Har den---egendomens värde.

Då lagfart sökes å järnväg eller å fastighet, som tillskjutits i enlighet

med lagen om avveckling av fideikommiss, utgår icke stämpelavgift.

Förvärv av fast egendom på grund av tillskott vid bildande av förening

---fast egendom.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1962: 207, av 7 § se 1961: 202 och av 8 § se 1962: 576.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 17

Inledning

Med fideikommissförordnande förstås numera i allmänhet ett förordnande,

enligt vilket viss egendom för all framtid skall bevaras ominskad och

följa en bestämd successionsordning. Förordnandet har vanligen tillkommit

för att gynna viss släkt eller vissa släkter. Fideikommissets bestånd förutsätter,

att innehavaren icke får överlåta egendomen eller belasta den med gäld.

För närvarande finnes i vårt land enligt tillgängliga uppgifter 181 fideikommiss,

varav 125 i fast egendom.

Under detta århundrade har statsmakterna vid flera tillfällen haft sin

uppmärksamhet riktad på frågan om en avveckling av de bestående fideikommissen.

Sålunda anhöll 1914 års riksdag i skrivelse den 22 september

1914, nr 279, att Kungl. Maj :t måtte efter verkställd utredning ta under

övervägande, på vilka villkor bestående fideikommisstiftelser måtte, där ej

särskild anledning till undantag förelåg, kunna upphävas, samt därefter för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Med anledning av denna riksdagsskrivelse erhöll envoyén Albert Ehrensvärd

i uppdrag att verkställa den begärda utredningen. Ehrensvärd blev

icke i tillfälle att slutföra uppdraget men avlämnade den 8 mars 1919 till

Kungl. Maj :t ett förslag till lag om fideikommisstiftelsers upplösning jämte

vissa förarbeten.

Den s. k. jordkommissionen, som tillsattes år 1919, fick bland annat i

uppdrag att fullfölja den av riksdagen begärda utredningen i fideikommissfrågan.

Då kommissionens verksamhet avbröts år 1923, förelåg i denna

fråga ett principutlåtande jämte vissa andra förarbeten. Dessa utredningar

trycktes i del VI av kommissionens betänkanden (SOU 1923: 40 s. 328 ff).

Den 23 maj 1924 avlät riksdagen till Kungl. Maj :t en skrivelse, nr 201,

vari riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t ville efter utredning snarast möjligt

framlägga förslag till lagbestämmelser i syfte att fastighet, som utgjorde

fideikommiss, skulle kunna, där ej särskilda skäl talade däremot, för bildande

av nya självständiga jordbruk eller egnahem helt eller delvis säljas

mot det att köpeskillingen i stället sattes såsom fideikommiss. Därjämte förklarade

riksdagen i samma skrivelse bland annat, att riksdagen fortfarande

ansåg det böra tagas under övervägande på vilka villkor bestående fideikommisstiftelser,

där ej särskild anledning till undantag förelåg, kunde upphävas.

Med anledning av denna skrivelse utarbetades inom justitiedepartementet

ett förslag till lag om försäljning i vissa fall av fideikommissegendom.

Detta lagförslag remitterades den 13 mars 1925 till lagrådet, som avgav

yttrande däröver den 30 i samma månad. Något förslag i ämnet blev emellertid

ej framlagt för riksdagen.

Frågan om en avveckling av fideikommissen upptogs därefter till behandling

av lagberedningen men dess utredningar härom blev ej avslutade. I

samband med att andra lagstiftningsuppgifter uppdrogs åt lagberedningen

beslöt Kungl. Maj:t den 1 februari 1935, att frågan om fideikommissaweck
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

lingen skulle överlämnas till en eller flera särskilt tillkallade sakkunniga.

Därefter förordnade Kungl. Maj :t justitierådet E. Sandström att verkställa

utredning och avgiva förslag i detta ämne. Den 14 oktober 1935 överlämnade

den sakkunnige till Kungl. Maj:t en promemoria angående avveckling

av bestående fideikommiss jämte utkast till lag om avveckling av vissa fideikommissbestämmelser

(SOU 1935: 50). Något förslag blev emellertid icke

heller i anledning av detta betänkande framlagt för riksdagen.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 6 juni 1952 tillkallades dåvarande

revisionssekreteraren, numera borgmästaren B. G. Widegren och efter

bemyndigande den 30 april 1953 dåvarande assessorn, numera hovrättsrådet

C. U. V. Lundvik att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa

utredning av frågan om fideikommissens avskaffande. Med stöd av

Kungl. Maj :ts bemyndigande den 21 september 1956 tillkallades den 2 november

samma år såsom ytterligare sakkunniga ledamöterna av riksdagens

andra kammare, lantmästaren R. A. E. Eliasson, rektorn A. O. Hammar, lantbrukaren

S. F. Hansson, lantarbetaren S. G. F. Persson och förutvarande

statsrådet P. E. Sköld. De sakkunniga antog benämningen fideikommissutredningen.

Att såsom experter biträda utredningen förordnades dels den 31

oktober 1955 förste antikvarien G. B. Berthelson, innehavaren av Ericsbergs

fideikommiss friherre C. J. C. Bonde, överdirektören F. L. H. Johansson,

landstingsmannen S. H. Nilsson, innehavaren av Bratteborgs fideikommiss,

ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von Seth, innehavaren

av Trolleholms fideikommiss greve C. Trolle-Bonde och överdirektören

H. C. B. Wetterhall dels den 12 november 1955 numera byrådirektören N.

A. Nilsson. Sedan den sistnämnde på därom gjord framställning erhållit

entledigande från sitt uppdrag, förordnades den 15 september 1956 numera

byrådirektören K. G. V. E. Grönhagen såsom expert åt utredningen. Utredningen

erhöll vidare biträde av lagbyråchefen S. V. Lundell vid behandlingen

av frågor rörande inkomst- och förmögenhetsskatt, varjämte numera

rätt savdelningschefen N. E. M. Åqvist medverkade vid behandlingen av

frågor angående arvsskatt. Utredningen avgav den 19 november 1959 ett

betänkande med förslag till avveckling av fideikommissen (SOU 1959:40).

Vid betänkandet är fogad reservation av ledamoten Eliasson och särskilda

yttranden av dels herr Berthelson, dels herrar Bonde, von Seth och TrolleBonde.

Yttranden över fideikommissutredningens betänkande har efter remiss

avgivits av justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, kammarrätten, Stockholms rådhusrätt, statskontoret,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, riksskattenämnden,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands

län, riksantikvarieämbetet, riksarkivet, riksbibliotekarien, chefen för

nationalmuseum, arbetsmarknadsstyrelsen, arrendenämnderna inom Stock
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 19

holms, Uppsala, Södermanlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,

Älvsborgs och Skaraborgs läns hushållningssällskaps områden, styresmannen

för Nordiska museet, Riddarhusdirektionen, Fideikommissariernas

intresseorganisation, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Svenska bankföreningen,

Svenska naturskyddsföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges

advokatsamfund, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges skogsägareförbund och Svenska arbetsgivareföreningen. Vidare

har vetenskapsakademiens naturskyddskommitté inkommit med yttrande.

Av skogsstyrelsen har överlämnats yttranden från skogsvårdsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Västerbottens

län, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från länsarkitekten

och överlantmätaren, av länsstyrelsen i Uppsala län yttranden från

lantbruksnämnden och hushållningssällskapet, länsarkitekten, överlantmätaren,

landsantikvarien samt Uppsala länsförbund av Riksförbundet Landsbygdens

folk, av länsstyrelsen i Södermanlands län en promemoria upprättad

av f. d. justilierådet Seve Ekberg, av länsstyrelsen i Blekinge län yttranden

från lantbruksnämnden och hushållningssällskapets förvaltningsutskott,

av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från Skånes naturskyddsförening,

Skånes jordägareförbund, Skånes provinsförbund av Riksförbundet Landsbygdens

folk och landsantikvarien i Lund, av länsstyrelsen i Skaraborgs län

yttranden från överlantmätaren, lantbruksnämnden och hushållningssällskapet,

av länsstyrelsen i Örebro län yttrande från landsantikvarien, av länsstyrelsen

i Västmanlands län yttrande från överlantmätaren, av Fideikomsariernas

intresseorganisation yttranden från f. d. justitierådet Seve Ekberg

och juris professorn Seve Ljungman, av Svenska naturskyddsföreningen yttranden

från Hallands naturskyddsförening, av Sveriges allmänna hypoteksbank

yttranden från Skånska hypoteksföreningen, Östgöta hypoteksförening,

Mälarprovinsernas hypoteksförening och Örebro läns liypoteksförening.

Sedan utredningens förslag med ledning av yttrandena varit föremål för

bearbetning inom justitiedepartementet, beslöt Kungl. Maj :t den 28 juni

1962 att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över de förslag till lag om avveckling

av fideikommiss och lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni

1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom, vilka finnes fogade vid propositionen nr 5 såsom Bilaga 1

(prop. s. 201—208). Lagrådet avgav utlåtande den 14 januari 1963. Sedau

lagärendet varit föremål för ytterligare beredning anmäldes det slutligen i

statsrådet den 25 januari 1963. I överensstämmelse med vad lagrådet förordat

tillfogades härvid det genom propositionen framlagda förslaget till lag

angående ändrad lydelse av 228 § aktiebolagslagen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Fideikommissutredningens betänkande innehöll, utom förslag till civilrättslig

lagstiftning om avveckling av fideikommiss, även förslag till de skatteförfattningar,

som utredningen ansåg erforderliga för att reglera de skattemässiga

konsekvenserna av en fideikommissavveckling. I fråga om förslagen

till skattebestämmelser utlät sig under remissbehandlingen kammarrätten,

riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, Svea hovrätt, chefen för Nationalmuseum,

länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län, skogsvårdsstyrelsen

i Jönköpings län, Lantbrukets skattedelegation samt Sveriges skogsägareförbund.

Då det till lagrådet remitterade förslaget till civilrättslig lagstiftning på

vissa betydelsefulla punkter avvek från utredningsförslaget, verkställdes

inom finansdepartementet en översyn av skattefrågorna mot bakgrund av

den utformning som awecklingslagstiftningen fått i det remitterade förslaget.

Denna översyn redovisades i en promemoria angående skattefrågor vid

avveckling av fideikommiss.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden, riksantikvarieämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands

län, Fideikommissariernas intresseorganisation, Svenska bankföreningen,

Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruksförbund samt Sveriges

skogsägareförbund.

Sedan skattefrågorna varit föremål för ytterligare beredning anmäldes

ärendet slutligen i statsrådet den 25 januari 1963.

Historisk översikt

Utlandet

Fideikommissinstitutet har fått sitt namn av det romerskrättsliga fideikomndssum.

Härmed förstods ett förordnande, varigenom en arvlåtare uppmanade

sin arvinge (fiduciarius) att fullgöra något till förmån för annan

(fideicommissarius), vanligen att till denne utgiva kvarlåtenskapen, antingen

i dess helhet eller till någon del. Genom ett dylikt förordnande hade arvlåtaren

möjlighet att tillgodose person som han enligt lag icke kunde insätta

som testamentstagare. Ursprungligen kunde fullgörandet icke rättsligen

framtvingas utan berodde på fiduciarius’ hederlighet, därav benämningen

fideicommissum, d. v. s. anförtrott gods. Senare fick emellertid fideicommissarius

talerätt mot fiduciarius.

I sin nuvarande form har fideikommissinstitutet sitt närmaste ursprung

i det medeltida feodalväsendet. I Spanien uppkom nämligen ett länsrättsligt

institut under benämningen majorat, vilket hade tronföljden till förebild.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 21

Utbredningen av det spanska stormaktsväldet bidrog till att sprida fideikommissidén,

som så småningom vann insteg i flertalet övriga länder på Europas

fastland. Genom att betydande jordegendomar belädes med fideikommissband

skapades ekonomisk grundval för upprätthållandet av vissa stormannasläkters

sociala och politiska maktställning. Ofta torde bildandet av fideikommiss

ha gynnats av furstarna, som önskade stödja sig på en stark adel.

Allt eftersom jord i större utsträckning lades under fideikommissband

framfördes emellertid med allt starkare eftertryck den uppfattningen, att

fideikommissen var förbundna med stora olägenheter av social och ekonomisk

art. I de framstegssträvanden, som gjorde sig gällande i Frankrike

under 1700-talet, ingick kravet på frigörelse från alla särskilda egendomsband

och upphävande av privilegierad successionsrätt. Den stora revolutionen

utlöste dessa strömningar. I Frankrike blev fideikommissen upphävda

år 1792, och samtidigt förbjöds inrättandet av nya fideikommiss. Liknande

åtgärder vidtogs i början av 1800-talet även annorstädes, främst i de länder

som berördes av de franska erövringarna.

Under den reaktion, som inträdde efter revolutionstiden, blev fideikommissinslitutet

helt eller delvis återinfört både i Frankrike och i andra länder,

där det kort förut avskaffats. I samband med de nya frihetsrörelserna

i Europa på 1830- och 40-talen framträdde emellertid kravet på fideikommissbandens

upplösning. Under nämnda tid och under decennierna närmast

därefter stiftades lagar om förbud mot inrättande av nya fideikommiss och

om upplösning av de redan bestående i Nederländerna, Belgien, Frankrike,

Spanien, Portugal och Italien.

De demokratiska strömningarna under åren närmast efter det första

världskrigets slut framkallade lagstiftningsåtgärder för upphävande av fideikommissinstitutionen

i Preussen och andra tyska delstater. Enligt flera

av dessa lagar kunde upplösningen ske omedelbart, om fideikommissinnehavaren

samt övriga intressenter så bestämde och enighet rådde om egendomens

fördelning. I annat fall blev egendomen vanligen fri först vid nästa

successionstillfälle, och den tillföll då den närmaste efterträdaren, som dock

ofta hade att avstå viss del därav till siste innehavarens änka eller barn.

Flera av de tyska lagarna medgav emellertid en lång övergångstid för avvecklingen,

och detta hade till följd att ett stort antal fideikommiss fortfarande

ägde bestånd, då den nationalsocialistiska regimen infördes i Tyskland.

Ehuru denna regim i sin jordpolitik lade särskild vikt vid bildandet

av s. k. arvegårdar, som i vissa avseenden påminde om fideikommiss, fullföljdes

avvecklingen av de senare år 1938, varvid bestämdes att alla kvarvarande

fideikommiss skulle upplösas vid utgången av samma år. Lagen härom

avsåg hela tyska riket, inbegripet det forna Österrike.

Vad de nordiska länderna angår har fideikommissinstitutionen haft sin

största betydelse i Danmark, där en mycket stor del av jorden varit belagd

med fideikommissband, bl. a. i form av s. k. län. Under inflytande av politiska

strömningar från de centralare delarna av Europa stadgades emellertid

år 1849 i den danska grundlagen, att inga fideikommissgods fick upp
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

rättas i framtiden. År 1919 genomfördes en lag om avveckling av alla jordfideikommiss

och sådana fideikommiss, som trätt i stället för jord. Beträffande

de kvarvarande fideikommissen i lös egendom genomfördes år 1954

en lag, enligt vilken dessa skulle upphöra vid lagens ikraftträdande. Undantag

gjordes dock för fideikommiss bestående av endast lösöre.

I Finland upphävdes år 1919 möjligheten att inrätta nya fideikommiss.

År 1931 upplöstes de befintliga fideikommissen, och däri ingående fastigheter

eller kapital övergick — utan gottgörelse åt successorer — till fri

egendom i innehavarens hand.

I Norge, där adeln spelat en ovanligt liten roll och naturförhållandena motverkat

jordkoncentration, har fideikommissinstitutionen aldrig fått någon

egentlig betydelse. Den norska grundlagen av år 1814 förbjöd upprättandet

av nya fideikommiss. För närvarande lär endast ett par fideikommiss finnas.

Sverige

På 1560-talet upprättades i vårt land efter utländskt mönster grevskap

och friherreskap, bestående av jordbesittningar som kronan förlänade adliga

stormän. Med dessa besittningar var titlarna greve och friherre förenade.

Grev- och friherreskapen gick i arv på manssidan efter förstfödslorätt.

Ett ganska stort antal dylika förläningar utdelades under tiden fram

till mitten av 1600-talet. Flertalet förläningar indrogs emellertid genom

reduktionerna. Återstoden torde ha övergått till vanlig privat egendom. Därefter

har denna form av fideikommiss icke återupplivats.

Fideikommissinstitutet i dess nuvarande gestaltning går sannolikt tillbaka

till 1600-talets mitt eller förra hälft. Vid ifrågavarande tid började

nämligen enskilda genom testamenten instifta fideikommiss för sina efterkommande.

Förebilderna härtill hade hämtats från utlandet, närmast Tyskland,

och blivit kända genom de på grund av krigen livligare förbindelserna

med kontinenten. Möjligt är, att även de nyss omnämnda förläningarna

tjänat som mönster. Till en början synes ha rått någon tvekan om tillåtligheten

av dylika testamentariska förordnanden, men den undanröjdes genom

1686 års testamentsstadga, vilken innehöll utförliga bestämmelser om

fideikommissvillkor i testamenten. Där stadgades, att vem som helst ägde

rätt att »till sin familjs heder och conservation» instifta fideikommiss i såväl

fast som lös egendom. I 1734 års lag förutsattes en rätt att stifta fideikommiss,

dock utan att omnämnas på annat sätt än genom följande stadgande

i 16 kap. 1 § ärvdabalken: »Vill någon, man eller kvinna, göra testamente,

have våld göra det — — — med eller utan villkor.» Det vill synas

som om fideikommiss upprättats i ökad omfattning under 1700-talets senare

hälft. I varje fall härrör flertalet ännu bestående fideikommiss från

denna tidsperiod.

Den nya samhällsuppfattning, som fick sitt genombrott i den stora franska

revolutionen, gjorde sig så småningom gällande även i Sverige. Genom

en förordning den 27 april 1810 upphävdes rätten att stifta nya fideikom
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 23

miss i fast egendom. I motiven till denna förordning erinrades om att frälsemännens

privilegium att besitta jord av viss natur hade upphävts. En oinskränkt

rätt att instifta fideikommiss skulle kunna äventyra den sålunda

öppnade möjligheten för envar att förvärva allt slags jord. Vidare framhölls

i motiven, att fideikommissbildandet motverkade »hemmansklyvningar,

som synnerligen bidraga till folkökningen». Därjämte påpekades, att

fideikommissförordnandena icke kunde göra anspråk på en varaktighet,

som enligt 1809 års regeringsform icke ens tillkom grundlagarna. Genom

denna förordning, som erhöll formen av ett tillägg till 16 kap. 1 § ärvdabalken,

lämnades testamentsgivare endast möjlighet att bestämma om successionen

till fast egendom i två led eller således att utse den förste mottagaren

och dennes näste efterträdare, »uti vilken sistnämndes hand fastigheten

ikläder sig egenskap av arvejord, varmed i allt efter allmän lag förhål - les». Möjligheten att genom andra rättshandlingar än testamente förfoga

över fast egendom blev genom samma förordning begränsad på motsvarande

sätt.

Inrättande av fideikommiss i lös egendom förbjöds först genom den nya

testamentslagen av den 25 april 1930. Samtidigt upphävdes de nyss omförmälda

stadgandena i 16 kap. ärvdabalken, och gemensamma regler uppställdes

för fast och lös egendom. Härvid drogs gränsen mellan medgivna och

otillåtna förordnanden efter en i viss mån annan princip än förut. Bestämmelserna

härom, som intogs i testamentslagens 1 kap. 2 §, är av följande

innehåll. Förordnande genom testamente till annan än den, som är född

vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv, skall vara

utan verkan. Utan hinder härav gäller emellertid förordnande, enligt vilket

blivande arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt vad nyss sagts

äger taga testamente, skall erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död

eller då annan, vilken skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans

rätt eljest upphör. I sådant förordnande må ej olikhet göras mellan syskon,

vilka ej är födda eller avlade vid testators död. Till komplettering av dessa

bestämmelser stadgades i en samtidigt tillkommen särskild lag, att motsvarande

regler skall tillämpas på förordnande genom annan rättshandling än

testamente till förmån för den, som ej är född eller avlad vid tiden för förordnandet.

De nu återgivna bestämmelserna gäller alltjämt; 1 kap. 2 § testamentslagen

motsvaras numera av 9 kap. 2 § ärvdabalken.

De redan inrättade fideikommissen berördes ej av förbuden mot att stifta

nya sådana. Genom en förordning den 3 april 1810 bereddes emellertid möjlighet

att åstadkomma vissa förändringar i de bestående fideikommissen.

Denna förordning, som sedermera undergått vissa ändringar, innehåller nu

bland annat följande stadgande. I de fall, då någon innehavare av fideikommissegendom

kan komma i behov att därå emot inteckning göra lån eller

för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte av till fideikommisset börande

jord, eller ock finna sig föranlåten att söka hävande av vissa uti fideikommisstiftelser

innehavaren föreskrivna villkor, skall ansökningar i dessa

eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa till
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

lämpning inges till justitiedepartementet och prövas av Konungen i statsrådet.

I dylika ärenden har yttrande regelbundet brukat inhämtas från justitiekanslersämbetet.

— Kungl. Maj :t anses vidare utan stöd av uttryckligt

lagstadgande äga en allmän s. k. permutationsrätt, d. v. s. befogenhet att i

vissa fall, särskilt då ändrade förhållanden inträtt, jämka testamentariska

eller därmed jämställda förordnanden.

Med Kungl. Maj :ts tillstånd har i ett stort antal fall fideikommissfastigheter

intecknats eller försålts. Vid tillstånd till försäljningar har fogats villkoret,

att fideikommissegenskapen överflyttas å köpeskillingen eller å fastighet

eller annan egendom som förvärvas för densamma.

Utvecklingen har gått i riktning mot en minskning såväl av antalet jordbruksfideikommiss

som av fideikommissjordens areal, varemot fideikommisskapitalens

antal och värde ökat. Under förra århundradet synes försäljning

av fideikommissj ord icke ha ägt rum i någon större omfattning. I en

del fall, då sådan försäljning skett, har köpeskillingen använts till förvärv

av annan jord. Det har förekommit att hela jordbruksegendomar blivit på

detta sätt utbytta. Under innevarande sekel däremot har ett stort antal jordbruksegendomar

helt eller delvis försålts och köpeskillingen placerats i värdepapper

eller stadsfastigheter. Till minskningen av jordbruksfideikommissens

antal och fideikommissjordens areal har jämväl i någon mån medverkat

det förhållandet, att fastigheter som med Kungl. Maj :ts tillstånd intecknats

blivit exekutivt försålda och därigenom förlorat sin fideikommissnatur.

I några fall har även fideikommiss, som omfattat jordbruksegendom,

upphört till följd av fideikommissläktens utslocknande. Utvecklingen belyses

av följande av fideikommissutredningen redovisade sifferuppgifter.

År 1875 År 1910 År 1950

Antal fideikommiss med jordbruksfastighet........ 170 164 111

Antal fideikommiss med stadsfastighet (enbart eller

jämte annan egendom)........................ 18 19 27

År 1903 År 1919 År 1937 År 1950

Areal åkerjord i hektar.......... — 131 000 106 000 90 000

Areal skogsmark i hektar ........ 327 000 — 204 000 183 000

För beviljande av tillstånd att sälja fideikommissfastighet har fordrats,

att vederlaget skall vara tillräckligt. I samband med tillståndsbeslutet har

regelmässigt lämnats föreskrifter om köpeskillingens förvaltning och placering.

Vid försäljning av mindre område från fideikommiss, som saknar fideikommisskapital,

har dock i några fall fideikommissinnehavaren tillåtits

uppbära köpeskillingen med skyldighet för honom att till sin efterträdare

redovisa beloppet i pengar eller genom förbättringsarbeten å fideikommissegendomen.

Förutom de nämnda kraven vilka uppställts av hänsyn till fideikommissens

bestånd har, då det gällt försäljning av fideikommissj ord,

även plägat uppställas villkor, som betingats av nationalekonomiska och

sociala hänsyn. I syfte att främja bildande av självständiga jordbruk och

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 25

egnahem har sålunda fordrats, att ansökningar om försäljning av större

jordarealer åtföljs av rationella planer för jordens styckning. Har jorden varit

utarrenderad, har såvitt möjligt brukat tillses, att arrendatorn fått tillfälle

att förvärva den framför andra spekulanter. För att tillgodose önskemålet,

att försålda jordbruksområden får lämplig arrondering, har Kungl.

Maj :t brukat infordra yttrande från lantbruksnämnden. I vissa fall har fideikommissinnehavaren

tillåtits bortgiva fideikommissmark till kommun

eller församling för vissa allmänna ändamål, såsom till kyrkogård eller skoltomt.

Vidare har Kungl. Maj:t i åtskilliga fall medgivit fideikommissinnehavare

att för vissa ändamål, som har samband med fideikommisset, inteckna

och belåna fideikommissfastighet eller använda fideikommisskapital. Dessa

ändamål har i huvudsak varit följande, nämligen betalning av arvsskatt,

som belöper på fideikommisset, erhållande av rörelsekapital för jordbruksdrift

på fideikommissegendomen, utförande av förbättringsarbeten

därå, anskaffande av jordbruksinventarier för egendomen samt gäldande av

förmögenhetsskatt avseende fideikommisset.

När medgivandet lämnats för betalning av arvsskatt eller erhållande av

rörelsekapital har regelmässigt krävts — såsom säkerhet för att beloppet

senast vid innehavarens död återgår till fideikommisset — försäkring å innehavarens

liv. Vad beträffar övriga ändamål har däremot sådant krav icke

uppställts.

Amorteringsskyldighet har föreskrivits i en del fall, i andra icke. Avgörande

härvidlag har varit bl. a. ändamålets art och den omständigheten,

huruvida livförsäkring utgjort säkerhet. Då ändamålet med lånet eller användandet

av fideikommisskapital varit att betala arvsskatt eller erhålla

rörelsekapital har sålunda, med hänsyn till kravet på livförsäkring, i regel

icke föreskrivits amorteringsskyldighet. Vad angår förbättringsarbeten och

inköp av jordbruksinventarier har vanligen fordrats amorteringar, i synnerhet

då det gällt inteckningslån. Har ändamålet varit att betala förmögenhetsskatt,

har som regel föreskrivits amorteringar då medgivandet avsett

inteckningslån. Vid tillstånd att ta i anspråk fideikommisskapital för

betalning av förmögenhetsskatt har däremot icke krävts någon återbetalning.

I sådana fall, då amorteringsskyldighet föreskrivits, har Kungl. Maj :t

stundom av särskilda skäl medgivit anstånd med skyldighetens fullgörande.

Vid medgivande av lån eller användande av fideikommisskapital för förvärv

av jordbruksinventarier har brukat föreskrivas, att de anskaffade inventarierna

eller inventarier som sättes i deras ställe skall utgöra fideikommiss,

dock att fideikommissegenskapen skall upphöra i den mån återbetalning

sker.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Bestående fideikommiss

Såsom inledningsvis anförts finnes enligt tillgängliga uppgifter 181 alltjämt

bestående fideikommiss i landet. Härutöver finnes sannolikt ytterligare

ett antal fideikommiss, huvudsakligen sådana som endast omfattar

kapital eller lösöre. Till belysning av de problem, som uppstår vid en avveckling,

lämnas i det följande en kortfattad redogörelse för de nu kända

fideikommissen. Redogörelsen grundar sig på uppgifter av fideikommissutredningen,

vilka -— såsom utredningen understrukit —- icke i alla avseenden

gör anspråk på full tillförlitlighet och aktualitet. Vad som framkommit

torde dock erbjuda tillräckligt underlag för en bedömning av fideikommissens

ekonomiska och kulturella betydelse.

Den rättsliga grundvalen för fideikommissen utgöres av fideikommissurkunden.

De flesta urkunderna är privata rättshandlingar, i regel

testamenten men i några fall gåvobrev eller avtal. Tre fideikommiss har uppkommit

genom akter av närmast offentligrättslig natur, nämligen Odensgöl

i Östergötland, Gälared i Västergötland och Bergshamra utanför Stockholm,

vilket sistnämnda genom permutationsbeslut år 1917 förvandlats till kapitalfideikommiss.

Av urkunderna härstammar några från slutet av 1600- talet. Det övervägande antalet har tillkommit under 1700-talet.

Den rätt till fideikommissegendom som urkunderna tillägger dess innehavare,

fideikommissrätten, framstår i allmänhet såsom ett slags inskränkt

äganderätt. Oaktat innehavaren saknar flera av de befogenheter, som vanligen

ingår i äganderätten, framträder han likväl utåt såsom ägare. Detta är

dock icke undantagslöst fallet. Sålunda förekommer exempel på fideikommiss,

där äganderätten till egendomen innehaves av en juridisk person, medan

endast nyttjanderätten tillkommer fideikommissinnehavaren.

Den fideikommissariska successionen bestämmes i varje särskilt fall av

urkunden. Olika huvudtyper av successions ordningar kan särskiljas.

Enligt flertalet urkunder skall vid varje tidpunkt finnas endast en innehavare,

vilken i princip besitter egendomen på livstid. Vid innehavarens

död övergår egendomen till viss bröstarvinge efter denne, i regel äldste sonen

eller, om sonen förut avlidit men efterlämnat söner, till den äldste av dessa.

Har ej innehavaren manliga avkomlingar, brukar egendomen tillfalla hans

äldste broder eller om brodern är död dennes äldste son. Finnes ej heller

bröder eller manliga avkomlingar efter dem, är på motsvarande sätt farbröder

eller deras manliga avkomlingar närmast till fideikommisset. Kvinnliga

ättlingar blir i allmänhet innehavare först då manliga saknas. Ofta är kvinnor

helt uteslutna från rätten att succedera. Några urkunder tillägger innehavaren

rätt att själv utse sin efterträdare, vanligen inom en bestämd personkrets,

såsom innehavarens barn eller hans söner.

I ett fall förekommer successionsregler, vilka såtillvida avviker från den

nu beskrivna normaltypen att egendomen vid innehavarens död i första

hand övergår till viss annan släkting i samma generation som denne.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1!)63 27

Det förekommer även fall, där successionen följer vanliga arvsregler; vid

varje innehavares död övergår sålunda fideikommissrätten till den avlidnes

arvingar enligt lag. Fideikommissegenskapen framträder här huvudsakligen

däri, att egendomen ej får överlåtas utan måste bevaras odelad inom släkten.

Fideikommiss av denna typ har i allmänhet flera innehavare samtidigt.

Såsom framgår av det anförda företer fideikommissen med hänsyn till urkundernas

skiftande innehåll vissa olikheter i rättsligt avseende. Flertalet

fideikommiss överensstämmer dock i sina huvuddrag med varandra, och de

med en avveckling av dem förknippade problemen blir därför i stort sett gemensamma.

Såsom typiska har man betecknat de fideikommiss, för vilka

följande gäller. Innehavaren skall framträda som jämställd med ägare såtillvida

att han äger tala för egendomen, erhålla lagfart å därtill hörande

fastighet o. s. v. Det får finnas endast en innehavare vid varje tidpunkt. Vid

innehavarens död tillfaller egendomen i första hand bröstarvinge efter honom

eller, om sådan icke finnes, annan skyldeman eller medlem av annan

släkt. De fideikommiss, som i något hänseende avviker från de typiska, har

benämnts atypiska.

Om det icke längre skulle finnas någon därtill berättigad jämlikt den stadgade

successionsordningen, skall enligt rättspraxis egendomen ingå i den

siste innehavarens kvarlåtenskap. I några urkunder föreskrives, att egendomen

efter siste innehavarens död skall fördelas mellan dennes arvingar enligt

lag.

Åtskilliga urkunder uppställer särskilda villkor för rätten att tillträda fideikommisset.

I en del fall är villkoren uttryckligen angivna, i andra måste

de tolkningsvis inläggas i urkunden. Praktiskt betydelsefullast är förbud mot

successors ofrälse gifte, vilket stadgats i flera urkunder rörande fideikommiss

inom adliga ätter, samt förbud mot samtidigt innehav av två eller flera

fideikommiss.

Den ursprungliga urkunden är icke ensam bestämmande för rättsläget beträffande

de särskilda fideikommissen. Förut har omtalats, att ett stort antal

ändringar i fideikommissen skett genom beslut enligt förordningen den 3

april 1810. Beträffande många fideikommiss föreligger domar i tolkningsfrågor.

I några fall har mellan innehavare och andra intressenter träffats

överenskommelser om ändring eller komplettering av de ursprungliga föreskrifterna.

Vidare är icke ovanligt, att en del av de ursprungliga föreskrifterna

med tiden fallit ur bruk.

I åtskilliga urkunder finnes föreskrifter om särskilda förmåner till andra

än fideikommissets innehavare. Såsom en av fideikommissegendomen utgående

förmån kan betraktas den rätt till fardag, som enligt många urkunder

tillkommer avliden innehavares dödsbodelägare. Saknar urkunden föreskrifter

om fardag, åtnjuter dödsbodelägarna ändå sådan rätt på grund av särskilt

stadgande i den förutnämnda förordningen den 3 april 1810. Ej sällan

stadgas i urkunden, att föregående innehavares änka äger, så länge hon

lever ogift, besitta antingen hela fideikommisset eller viss del därav såsom

änkesäte eller eljest åtnjuta någon förmån. Vidare föreskrives i ganska

många urkunder, att innehavarens syskon eller andra släktingar skall er
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

hålla förmåner av egendomen. Det förekommer också i en del fall bestämmelser

om förmåner till andra än släktingar och närstående. Urkunderna

ålägger sålunda ibland innehavaren att utgöra prestationer till skola eller

kyrka eller något välgörande ändamål.

Även utan föreskrifter i urkunderna utgår från många fideikommiss förmaner

av olika slag till mindre bemedlade släktingar eller andra närstående.

Från åtskilliga fideikommiss utgår till förutvarande anställda eller deras

etterkommande pensioner och födorådsförmåner, vilkas sammanlagda värde

på de största fideikommissen kan uppgå till avsevärda belopp.

Fideikommissrätten kan i vissa fall npphöra genom förverkande därav. I

urkunder rörande fideikommiss inom adelssläkter förekommer till exempel

ej sällan den bestämmelsen att innehavaren förverkar egendomen, om han

träder i ofrälse gifte. Vidare förekommer bestämmelser att fideikommissrätten

förverkas, om innehavaren tillträder annat fideikommiss.

De personer, som kan komma att beröras av en avveckling av fideikommissen,

fideikommissintressenterna, är främst innehavarna

och de s. k. nästa efterträdarna, d. v. s. de som står närmast i tur till fideikommissen,

samt innehavarnas arvingar. Rörande nämnda personer må såvitt

angår typiska fideikommiss lämnas följande uppgifter, vilka i den mån

ej annat anges hänför sig till förhållandena den 1 juli 1959.

Antalet kända innehavare av typiska fideikommiss var 155. Innehavarna

var färre än antalet redovisade fideikommiss av nämnda slag, vilket sammanhänger

därmed att i några fall samma person innehade två eller flera

fideikommiss och att det i ett par fall rådde ovisshet om vem som var rätt

innehavare. Inom ett tjugotal släkter fanns mer än ett fideikommiss. Flertalet

fideikommiss går i succession inom adliga ätter. Av innehavarna av

typiska fideikommiss var sålunda endast 28 ofrälse personer. Emedan successionsordningarna

nästan genomgående ger företräde åt män, var antalet

kvinnliga innehavare mindre än en tiondel av samtliga. Genomsnittsåldern

uPPgick till 53 år. Ungefär fyra femtedelar av innehavarna var gifta.

Antalet nästa efterträdare, om vilkas person upplysning kunnat vinnas,

var 151. Vid tre fideikommiss saknades successor. I några fall stod samma

person i tur till två eller flera fideikommiss. Av successorerna var 100 inneIm

arens bröstarvingar och 32 syskon till denne eller deras avkomlingar.

Antalet successorer, som tillika var innehavarens arvingar, utgjorde sammanlagt

112.

Av successorerna hade 56 personer eller drygt en tredjedel ej uppnått

myndighetsåldern. Bland de övriga var 51 i åldern 21—40 år. Ett särskilt intresse

påkallar nästa efterträdarna till jordbruksfideikommiss, enär det kan

antagas att dessa ofta utbildat sig för sin tillämnade uppgift såsom fideikommissinnehavare

eller eljest fått sina levnadsförhållanden bestämda därav.

I tur att övertaga jordbruksfideikommiss stod 97 personer. Däribland

tanns 62 söner till nuvarande innehavare. Av dessa söner hade 37 uppnått

en ålder av 16 år eller däröver.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 29

Fideikommissen omfattar betydande ekonomiska värden. Tillgångarnas

sammanlagda värde beräknas uppgå till omkring 600 miljoner

kronor.

Till 110 fideikommiss hör lantegendomar med jordbruk och i en del fall

dessutom med industriella anläggningar, och dessa egendomars sammanlagda

taxeringsvärde uppgår till 471 miljoner kronor. Härav belöper 456

miljoner kronor på jordbruksfastigheter och återstoden på egendom taxerad

såsom annan fastighet — i regel bostads- och industrifastigheter. Ifrågavarande

lantegendomar är intecknade för omkring 20 procent av det sammanlagda

taxeringsvärdet. I 27 fideikommiss ingår stadsfastigheter med ett sammanlagt

taxeringsvärde av 34 miljoner kronor och i 155 fall finns fideikommisskapital

till ett värde av sammanlagt omkring 90 miljoner kronor. De

flesta fideikommissen omfattar egendom av olika slag.

Fideikommiss jordens sammanlagda areal uppgår till ungefär 330 000 hektar

eller en yta av ungefär Gotlands storlek. Samtliga jordbruksfideikommiss

med undantag av ett är belägna söder om Dalälven. Den största procenten

tideikommissjord finnes i Malmöhus län, där 9 procent av hela jordarealen

utgöres av dylik jord. Därefter kommer Södermanlands län med 8,8 procent.

Kristianstads län med 6,5 procent, Stockholms län med 6,2 procent, Östergötlands

län med 4,2 procent och Örebro län med 3,9 procent. I övriga län

uppgår motsvarande andel icke i något fall till 3 procent.

Den åkerjord, som ligger under fideikommiss, uppgår till i runt tal 90 000

hektar, vilket utgör 2,4 procent av hela landets åkerjord. I Malmöhus län

hgger 7,9 procent av åkerjorden under fideikommiss, i Södermanlands län

1,1 procent, i Kristianstads län 6,3 procent, i Stockholms län 3,6 procent, i

Örebro län 3,3 procent och i Östergötlands län 3,0 procent, medan motsvarande

andel i övriga län är mindre.

Beträffande de olika jordbruksfideikommissens storlek må nämnas, att

den genomsnittliga totala jordarealen är inemot 3 000 hektar, varav omkring

800 hektar åker. Variationerna kring dessa genomsnitt är högst avsevärda.

Vad angår åkerjorden har 13 fideikommiss över 2 000 hektar, 15

stycken 1 000—2 000 hektar, 24 stycken 500—1 000 hektar, 21 stycken 200_

oOO hektar, 14 stycken 100—200 hektar och 22 stycken under 100 hektar.

b ideikommissjordbrukens organisation är i regel grundad på en uppdelning

av jorden i flera brukningsenheter med en huvudgård och ett större

eller mindre antal undergårdar. I några fall finnes flera huvudgårdar på

samma fideikommiss. Exempel förekommer också på fideikommiss med flera

brukningsenheter, av vilka ingen är att anse som huvudgård. Av det 100-tal

t ideikommiss, som omfattar mer än en brukningsenhet, har en fjärdedel

mindre än 6 brukningsenheter och en fjärdedel över 50. Endast ett tiotal

mindre fideikommiss är organiserade såsom en enda brukningslott.

På fideikommissen finnes 142 huvudgårdar och över 3 000 undergårdar.

Ett 40-tal huvudgårdar innehåller mer än 200 hektar åker och av dessa har

16 över 300 hektar. Av huvudgårdarna är 60 stycken med en sammanlagd

åkerareal av omkring 8 000 hektar utarrenderade, medan de Övriga brukas

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

av fideikommissinnehavarna. Av dessa brukas också ett 60-tal undergårdar

med en åkerareal av sammanlagt drygt 4 000 hektar.

Av fideikommissarrendatorerna har inemot 1 700 innehaft arrende under

samma fideikommiss i mer än 10 år och över 900 i mer än 20 år. I omkring

1 300 fall har de nuvarande arrendatorernas föräldrar, svärföräldrar, syskon

eller föräldrars syskon tidigare varit arrendatorer under samma fideikommiss.

Ej sällan har fideikommissarrendatorerna efterträtt förfäder under

flera generationer.

Fideikommissens skogar upptar en sammanlagd areal om ungefär 183 000

hektar, vilket motsvarar 0,8 procent av hela landets skogsmark. Inemot hälften

av fideikommisskogarnas areal finnes inom Södermanlands, Stockholms

och Östergötlands län. Den största procentuella andelen representeras av

fideikommisskogarna i Malmöhus län med 19,1 procent. Härefter kommer

Södermanlands län med 9,4 procent, Kristianstads län med 7,9 procent,

Stockholms län med 7,3 procent och Östergötlands län med 4,9 procent. I

övriga län utgör fideikommissskogarnas areal icke i något fall mer än 4 procent

av skogsmarken i dess helhet. Skogsmark finnes på 106 fideikommiss.

Skogsmarken fördelar sig på de olika fideikommissen enligt följande.

Antal fideikommiss med skogsmark

över

5 000—

2 000—

1 000—

500—

200—

10 000

10 000

5 000

2 000

1 000

500

hektar

hektar

hektar

hektar

hektar

hektar

100—- mindre

200 än 100

hektar hektar

2 7 11 31

19 17 5 14

Flertalet av de fideikommiss, till vilka hör större skogskomplex, är försedda

med sågverk, och i en del fall förekommer sågar även på fideikommiss

med mindre skogsmarker. Sammanlagt har fideikommissen ett 50-tal större

och mindre sågverk. Dessutom finns på några egendomar hyvlerier ävensom

annan träindustri.

Flerstädes drives även annan industriell verksamhet än träindustri. Sålunda

finns på fideikommissen sammanlagt 11 kvarnar, 8 elektricitetsverk,

2 företag för distribution av elektrisk kraft, 5 tegelbruk samt 4 cement- eller

cementvarufabriker. I enstaka fall förekommer anläggningar för torkning

av foderämnen, impregneringsverk, kalkbruk, torvströfabriker, kross- och

grussorteringsverk, gjuteri, mekanisk verkstad samt brännvinsbränneri.

Dessutom finns några stenbrott och större grustag. På de fideikommiss, där

flera slag av verksamhet bedrives, föreligger stora möjligheter till en rationell

samordning mellan jordbruk, skogsbruk och industri. Sålunda kan arbetsledningen

i viss utsträckning vara gemensam. Arbetarna kan under skilda

tider av året användas i olika verksamhetsgrenar och således erhålla jämn

sysselsättning, vilket är ägnat att bevara arbetarstammen och därmed säkra

tillgången på arbetskraft. Det sagda gäller i viss mån också arrendatorerna

på undergårdarna och deras anställda, vilka ofta tages i anspråk för arbete

i skogsbruket på fideikommisset.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 31

På fideikommissen finns vidare betydande kulturvärden av både fast och

lös egendom. Till dem hör slott och andra herrgårdsbyggnader med parker

och trädgårdsanläggningar samt möbler, konstverk, arkivalier, bibliotek,

vapensamlingar m. m. Det från kulturell synpunkt mest betydelsefulla fideikommisset

är utan tvivel det i Uppsala län belägna Skokloster med dess

världsberömda samlingar i en förnämlig slottsbyggnad. Detta fideikommiss

intar en särställning även i det hänseendet, att det endast omfattar slottet

och samlingarna men icke jordbruk, kapitaltillgångar eller annan egendom.

Byggnader med stort kulturellt värde finns även på åtskilliga andra fideikommiss,

såsom Sandemar och Stora Wäsby i Stockholms län, Leufsta i

Uppsala län, Ericsberg, Biby och Wibyholm i Södermanlands län, Sturefors i

Östergötlands län, Gripenberg i Jönköpings län, Trolle-Ljungby och Wanås

i Kristianstads län, Skabersjö och övedskloster i Malmöhus län, Stora Ek i

Skaraborgs län, Bystad i Örebro län samt Fullerö, Engsö och Tidö i Västmanlands

län. Lösegendom med konstnärligt eller kulturhistoriskt värde

hör till åtskilliga fideikommiss. I vissa fall finns blott enstaka föremål med

större kulturellt värde, i andra åter betydande möbel- eller konstsamlingar

eller stora arkiv och bibliotek. Bland de mest betydelsefulla samlingarna

märks Ericsbergs arkiv och bibliotek, arkivet på Trolle-Ljungby samt tavelsamlingarna

på Wibyholm och Wanås.

Gällande bestämmelser m. m.

Varje fideikommiss följer i första hand sina egna regler. Dessa framgår

av fideikommissurkunden med, i förekommande fall, de förtydliganden och

jämkningar som följer av senare domstolsavgöranden och beslut av Kungl.

Maj :t i statsrådet. I viss omfattning får också rättsläget anses bestämt genom

överenskommelser mellan de enskilda intressenterna och genom sedvanans

inflytande.

Flera lagar och andra författningar innehåller bestämmelser om fideikommiss.

I det föregående har redogjorts för innehållet i och tillämpningen av

förordningen den 3 april 1810. Såsom tidigare antytts innehåller denna förordning

bestämmelser om rätt till fardag efter innehavarens död. När den

som under fideikommissvillkor innehar fast egendom avlider, skall enligt

förordningen alla som efter allmän lag är hans stärbhusdelägare njuta fardag

enligt 16 kap. jordabalken jämfört med en förordning den 22 oktober 1766,

varvid dödsfallet skall anses äga lika verkan med uppsägning. Numera skall

i stället för jordabalken tillämpas de i lagen om nyttjanderätt till fast egendom

upptagna bestämmelserna om fardag. Jordbruksfastighet skall sålunda

avträdas den 14 mars, som infaller näst efter sex månader från dödsfallet.

Hus i stad antages böra avträdas den 1 april eller den 1 oktober, som

inträffar näst efter tre månader från dödsfallet. I den mån fideikommissavhandling

innehåller andra bestämmelser om fardagsförmån, skall dessa,

enligt vad som anges i förordningen, i stället tillämpas.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Av andra äldre bestämmelser torde fortfarande testamentsstadgan den 3

juli 1686 vara att tillämpa på vissa fideikommissförordnanden, som gjorts

före tillkomsten av 1734 års lag. I testamentsstadgan bestämdes bl. a. att

»skulle testatoris föreskrivna villkor på något sätt exspirera, så att om det

borttestamenterade icke vidare stadgat finnes, bör detsamma efter den allmänna

lagen, vid den siste åtnjutarens tid aktas såsom annan dess oconditionerade

egendom». Testamentsstadgans betydelse framträder även däri, att

man, på grund av frånvaron av uttryckliga bestämmelser om fideikommiss i

1734 års lag, av ålder brukat hämta ledning från stadgan vid slitande av

tvister rörande fideikommiss, som tillkommit efter genomförandet av 1734

års lag. Den praktiska betydelsen av det anförda torde dock numera framträda

endast i den situationen, att successionskedjan utlöper med ättens utslocknande.

Enligt 1 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom

gäller arrende eller hyresavtal, vilket slutits beträffande fideikommissfastigliet

som ej är att anse såsom huvudgård, jämväl för annan innehavare av

fideikommisset än upplåtaren. Kan de avtalade villkoren med hänsyn till

förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke anses skäliga eller är de

eljest i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk,

står det dock honom öppet att uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet, äger nye

innehavaren av nyttjanderättshavaren utfå skälig ersättning för den tid denne

efter nye innehavarens tillträde av fideikommisset utövat nyttjanderätten.

Lagrummet innefattar ett avsteg från principen, att innehavaren icke

får förfoga över egendomen för längre tid än sin egen besittningstid. I fråga

om huvudgård kvarstår denna princip orubbad. Enligt 2 kap. 2 § får arrendeupplåtelse

som angår huvudgård ske -—- utom för viss tid eller arrendatorns

livstid — för upplåtarens besittningstid. Erinras må vidare om 2 kap.

49 §, vari stadgas att upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar

högst femtio hektar odlad jord, faller in under de s. k. sociala arrendebestämmelserna,

därest brukningsdelen utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet

som lyder under huvudgård och tillhör fideikommiss. De sociala

arrendebestämmelserna innebär följande.

Upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Med undantag för s. k.

huggartorp och andra därmed jämförliga arbetarboställen är upplåtelsen

förenad med optionsrätt och förköpsrätt.

Optionsrätten innebär, att arrendatorn vid utgången av arrende, som

gäller för viss tid, äger rätt till nytt arrende för en tid av fem år. Sådan förlängning

kan ske varje gång arrendetiden utgår. Avtalet får icke innehålla

törbehåll om att arrendet skall upphöra i händelse av arrendatorns död. Optionsrätten

kan emellertid brytas av jordägaren, om arrendatorn påtagligen

eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller om jordägaren avser

att han själv, hans make eller avkomling eller ock hans adoptivbarn eller

dess avkomling skall bruka fastigheten eller om det på grund av särskilda

törhållanden måste anses medföra påtagligt men för jordägaren, att arrendatorn

kvarsitter å fastigheten. — Förköpsrätten innebär en rätt för arren
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 33

datorn att, om den arrenderade fastigheten säljes, lösa till sig fastigheten

till det pris, som köparen utfäst. Ett villkor för förköpsrätt är att arrendatorn

är bevarad vid sin rätt till nytt arrende. Förköpsrätt må ej utövas, bl. a.

om köparen är viss nära släkting till säljaren eller om fastigheten säljes tillsammans

med huvudgård, varunder den lyder.

Enligt 1 § lagfartsförordningen är den, vilken fast egendom tillfaller såsom

fideikommiss, pliktig att söka lagfart, och i 4 § stadgas att fideikommissbrevet

skall till alla delar införas i protokollet då lagfart första gången

sökes å fideikommissegendom. — Inlösen enligt den s. k. ensittarlagen hindras

icke därav att marken tillhör fastighet, vilken innehas som fideikommiss

(13 §). Den jordägaren tillkommande ersättningen skall i sådant fall

av länsstyrelsen hållas inne till dess förordnande meddelats, hur därmed

skall förfaras (14 §). Motsvarande bestämmelser om ersättningsbelopp för

fideikommissegendom, som tagits i anspråk för olika ändamål, finns i ett

flertal andra författningar, t. ex. 57 § sista stycket expropriationslagen, 6 §

kungörelsen den 30 maj 1952 med tillämpningsföreskrifter till strandlagen

samt 18 § kungörelsen den 30 december 1952 med närmare bestämmelser

rörande tillämpningen av naturskyddslagen. — I lagen om delning av jord

å landet finns bestämmelser, som likställer fideikommissinnehavare med

ägare av jord, då det gäller skiftesvitsord (1 kap. 17 §), avstyckning (19

kap. 25 §) och erhållande av förordnande för lantmätare att verkställa avmätning

av jorden (20 kap. 10 §). Även flera andra lagar likställer fideikommissinnehavare

med ägare, t. ex. lagen om häradsallmänningar (3 §),

vattenlagen (14 kap. 2 §), lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga

byggnader (2 § sista stycket) och lagen om sammanföring av samfälld våtjmark

med angränsande fastighet m. m. (2 §).

1 12 kap. ärvdabalken meddelas bestämmelser bl. a. för det fall att någon

genom testamente erhållit nyttj anderätten till egendom, vartill äganderätten

vid testators död eller senare skall tillfalla annan. Enligt 9 § må, om nvttjanderättshavaren

genom vanvård av egendomen eller genom annat otillbörligt

förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, rätten på ansökan

ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock förordna, att denna

skall ställas under vård och förvaltning av god man. För skada, som nyttjanderättshavaren

uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat ägaren, skall

ersättning gäldas. Om genom testamente förordnats, att legat skall tillfalla

två eller flera efter varandra, skall enligt 10 §, såvitt ej annat följer av

testamentet, vad i 9 § stadgas äga motsvarande tillämpning, om någon bland

dem, såsom där sägs, äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller

tillskyndar honom skada. Nu återgivna bestämmelser, vilka överförts till

ärvdabalken från den numera upphävda testamentslagen, skall enligt 4 §

i testainentslagens promulgationslag lända till efterrättelse, ändå att testator

avlidit före testamentslagens ikraftträdande.

De författningar, som reglerar den årliga skattskyldigheten till stat och

kommun, innehåller vissa bestämmelser om fideikommiss. I fråga om skyl
2

liiliang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt 2 avel. Nr 2

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

dighet att erlägga skatt för inkomst av fastighet likställes sålunda fideikommissinnehavare

med ägare, 47 § första stycket och 64 § 1 mom. kommunalskattelagen

samt 3 § förordningen om statlig inkomstskatt. Innehavare av

fideikommiss är vidare enligt 7 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt

likställd med ägare i fråga om skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet.

Enligt förordningen den 6 juni 19il om arvsskatt och gåvoskatt (i fortsättningen

kallad den allmänna arvsskatteförordningen) utgår arvsskatt,

när ett fideikommiss övergår till ny innehavare. Med hänsyn till fideikommissrättens

speciella natur gäller därvid i vissa avseenden särskilda regler

för beskattningen.

En tillträdande fideikommissinnehavares förvärv anses inte härröra från

den föregående innehavaren utan från fideikommissets stiftare. Fideikommissegendomen

skall därför vid beräknande av behållningen i företrädarens

dödsbo inte inräknas bland boets tillgångar (13 § 1 mom. 2). Den nye innehavaren

är i stället skattskyldig för fideikommissförvärvet enligt de regler

som gäller för beskattning av s. k. framskjutna förvärv, eftersom det föreligger

ett förvärv från fideikommissets stiftare för vilket skattskyldighet intiäder

vid senare tidpunkt än dennes död (8 § andra stycket). I arvsklasshänseende

beräknas emellertid skatten efter släktskapsförhållandet mellan

efterträdaren och den närmast föregående innehavaren (30 § andra stycket).

Beskattningen sker på grundval av deklaration angående fideikommissförvärvet,

som den nye innehavaren är skyldig att avge (45 §).

Om den nye innehavaren genom arv eller testamente förvärvar annan

egendom än fideikommissegendom från företrädaren, sker vid arvsbeskattningen

inte någon sammanläggning av sådant förvärv med fideikommissegendomen,

eftersom förvärven härrör från olika arvlåtare. Fideikommissegendomen

beskattas således som en särskild lott och värdesättes enligt de

regler, som gäller för värdering av nyttjanderätt (24 § andra stycket). Detta

betyder att fideikommissegendomen uppskattas till sitt kapitalvärde, beräknat

på grundval av en antagen årlig avkastning om fem procent av egendomens

penningvärde och fastställt med hänsyn till förvärvarens statistiskt

beräknade återstående livstid. Vid bestämmandet av fideikommissegendomens

penningvärde får endast sådana skulder, för vilka egendomen på grund

av inteckning eller eljest särskilt häftar, avräknas. Sådana skulder fåi inte

inräknas bland dödsboets skulder (13 § 1 mom. 4 a).

Vissa ändringar i den allmänna arvsskatteförordningen trädde i kraft den

1 januari 1959 i samband med att kvarlåtenskapsskatten, som funnits sedan

år 1948, avskaffades. Ändringarna innebar främst, att arvsskatten höjdes

med i stort sett samma belopp som utgått i kvarlåtenskapsskatt.

Kvarlåtenskapsskatten beräknades på behållningen i den avlidnes dödsbo.

Eftersom fideikommissegendom inte skall inräknas bland tillgångarna i avliden

innehavares dödsbo, utgick kvarlåtenskapsskatt inte för sådan egendom.

I samband med att kvarlåtenskapsskatten avskaffades och arvsskatten

s. 35 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 35

höjdes föreskrevs i en alltjämt gällande övergångsbestämmelse till förordningen

om ändring i den allmänna arvsskatteförordningen, att de dittills gällande

skatteskalorna i den senare förordningen fortfarande skulle tillämpas

i fråga om fideikommissegendom.

Att fideikommissegendom skulle undantagas från skärpningen av arvsskatten

hade föreslagits av arvsskattesakkunniga i det betänkande angående

arvsbeskattning (SOU 1957:48), som låg till grund för kvarlåtenskapsskattens

avskaffande. Enligt de sakkunnigas uppfattning lät sig nämligen beskattningen

av fideikommissförvärv inte utan vidare inordna i ett system

med höjd arvsskatt. På grund av egendomens speciella natur och dess begränsade

användbarhet som kreditobjekt torde sålunda, menade arvsskattesakkunniga,

en höjning av arvsskatten i många fall medföra, att skattebelastningen

blev större än vad fideikommissen kunde ekonomiskt bära. Mot

bakgrund härav ansåg de sakkunniga anledning föreligga att avvakta resultatet

av fideikommissutredningens arbete, innan slutlig ställning togs till

spörsmålet om arvsbeskattningen av fideikommissförvärv. Därför borde de

dittillsvarande arvsskatteskalorna övergångsvis gälla i fråga om beskattningen

av sådana förvärv.

Sedan fideikommissutredningen slutförts, borde enligt de sakkunnigas

mening i samband med avgörandet av fideikommissens framtida ställning

även den definitiva utformningen av arvsbeskattningen på ifrågavarande

område bestämmas. Därvid torde, ansåg de sakkunniga, några egentliga

problem från beskattningssynpunkt inte behöva uppkomma under förutsättning

att fideikommissutredningen ledde till lagstiftning om avveckling

av fideikommissen allteftersom deras innehavare efter lagstiftningens ikraftträdande

avled. I sådant fall upphörde nämligen en fideikommissegendoms

speciella natur i och med den siste innehavarens död, och egendomen förvärvades

fortsättningsvis med äganderätt, inte med nyttjanderätt. Något

skäl skulle då, uttalade arvsskattesakkunniga, inte längre föreligga att beskatta

egendomen efter andra principer än vanlig egendom.

I samband med att riksdagen fattade beslut om de nu berörda ändringarna

i arvsbeskattningen beslöt riksdagen också att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om en allsidig översyn av bestämmelserna rörande denna beskattning.

Någon sådan översyn har dock ännu inte kommit till stånd bl. a.

i avvaktan på resultatet av familjerättskommitténs arbete.

I fråga om eftergift av arvsskatt är reglerna gynnsammare beträffande fideikommissegendom

och viss annan egendom än eljest. Eftergift kan sålunda

enligt 56 § i den allmänna arvsskatteförordningen ske, om den skattskyldige

avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, mot ett år i vanliga

fall. Erinras må också om 57 §, enligt vilken Kungl. Maj :t äger i särskilda

fall medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt dels för sådan historisk,

vetenskaplig eller konstnärlig samling, som på grund av förbehåll i testamente

eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom dylik samling,

och dels för fast egendom, som tillagts någon såsom fideikommiss eller un
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

der liknande villkor, i den män skatten prövas icke kunna erläggas utan

men för ett med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk

eller annan art.

Jämväl vissa bestämmelser rörande stämpelavgift torde vara av intresse

vid bedömandet av förevarande ärende. Enligt 8 § förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften utgår lagfartsstämpel vid förvärv av

fast egendom på grund av tillskott vid bildande av bolag eller på grund av

tillskott efter bolagets bildande. Stämpelbeloppet är 1 krona för varje fulla

100 kronor av egendomens värde. Dock är stämpelsatsen 2 kronor om den

tillskjutna egendomen i avhandlingen åsatts högre värde än det belopp, för

vilket den som tillskjuter egendomen själv förvärvat densamma, eller, om

detta belopp inte kan utrönas, egendomens taxeringsvärde eller annorledes

uppskattade värde. Stämpelsatsen 2 kronor gäller för övrigt även andra

stämpelpliktiga förvärv, som görs av bolag. Stämpelplikt stadgas vidare bl. a.

vid tillskott till förening. Frihet från lagfartsstämpel vid tillskott föreligger,

då lagfart söks på järnväg eller då medlem i sambruksförening tillskjuter

egendom till föreningen.

Enligt bestämmelser i samma paragraf utgår stämpelavgift å aktiebrev i

inländskt aktiebolag med 10 öre för varje fullt tiotal kronor av aktiens nominella

belopp eller, om för aktien skall betalas högre belopp, av det beloppet.

FÖRSLAGENS GRUNDER

Den civilrättsliga propositionen

I propositionen nr 5 lämnas å s. 29—112 en redogörelse för den allmänna

motiveringen till fideikommissutredningens förslag samt för remissyttrandena

i motsvarande delar. Utskottet hänvisar härutinnan till propositionen,

vid vilken såsom Bilaga 2 fogats utredningens förslag till lagtext.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid lagrådsremissen

bl. a. följande:

Allmänt

Utmärkande för det nuvarande fideikommissinstitutet är att egendom

jämlikt särskilt förordnande skall bevaras ominskad under obegränsad tid

inom viss eller vissa släkter. De i vårt land ännu bestående fideikommissen

s. 37 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 37

har så gott som undantagslöst instiftats genom privata rättshandlingar, i regel

testamente. Förordnandena, som i det stora flertalet fall ursprungligen

avsett jordegendom, torde till övervägande del ha tillkommit under 1600- och 1700-talen, då härkomst och besittande av jord hade stor politisk och

social betydelse. Syftet med instiftande av fideikommiss har varit att bibehålla

egendomen inom släkten och därigenom trygga släktmedlemmarnas

ställning i samhället.

Fideikommissinstitutet överensstämmer icke med nutida rättsuppfattning

och rådande samhällsförhållanden. Detta har i vårt land bl. a. tagit sig

uttryck däri att redan år 1810 förbud införts mot instiftande av fideikommiss

i fast egendom. Inrättande av fideikommiss i lös egendom förbjöds

först genom testamentslagen den 25 april 1930. Däremot berördes icke redan

instiftade fideikommiss av vare sig 1810 eller 1930 års lagstiftning.

Under 1800-talets två sista årtionden och 1900-talets första decennium

väcktes i riksdagen ett flertal motioner, av vilka en del tog sikte på att upphäva

alla fideikommiss, medan andra syftade till att befria jorden från

fideikommissband. År 1909 begärde riksdagen hos Kungl. Maj :t lagförslag

om försäljning av lantfastighet, som utgjorde fideikommiss, och 1914 års

riksdag hemställde om utredning angående upphävande av fideikommiss i

såväl fast som lös egendom. Flera förslag om avveckling av fideikommissen

har därefter framlagts utan att frågan lösts. I övriga västeuropeiska

länder, där fideikommiss i någon omfattning funnits, är dessa däremot nu

i huvudsak avvecklade.

Enligt den uppfattning, som sålunda rått sedan lång tid tillbaka, talar

principiella skäl — hänförande sig till fideikommissinstitutets bristande

överensstämmelse med nutida rättsuppfattning och samhällsskick — för

fideikommissens avveckling. Å andra sidan måste beaktas, att omfattande

fast och lös egendom är underkastad fideikommissband och att betydande

intressen av social, ekonomisk och kulturell art är knutna till fideikommissen.

En avveckling får därför åtskilliga svårbedömbara praktiska konsekvenser.

Det är också uppenbart, att olägenheter i olika avseenden kan

uppstå vid en splittring av fideikommissegendomarna, därest icke lämpliga

åtgärder vidtages. En ingående bedömning måste följaktligen göras av de

skäl som talar för och emot en avveckling och de följder en på det ena

eller andra sättet genomförd avveckling får i olika avseenden.

Fideikommissutredningen har i sitt år 1959 avlämnade betänkande med

stor grundlighet och omsorg behandlat de synnerligen svårbedömda problem

som sammanhänger med en avveckling av fideikommissen. Jag har

därför funnit, att betänkandet är väl ägnat att läggas till grund för fortsatta

överväganden i frågan. Samtidigt måste emellertid konstateras, att stark

och övertygande kritik under remissbehandlingen framförts mot de förslag

utredningen framlagt till lösning av de praktiska problem som uppstår vid

en avveckling. Ett stort antal remissorgan har sålunda givit uttryck åt den

meningen, att utredningen icke förmått anvisa någon framkomlig väg att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

undvika menliga följder av fideikommissens avskaffande. Som jag närmare

kommer att utveckla i det följande delar jag denna uppfattning. Utredningens

förslag har därför med ledning av vad som framkommit under remissbehandlingen

omarbetats inom justitiedepartementet. Därvid liksom vid

tidigare behandling av fideikommissfrågan har den grundläggande synpunkten

varit, att starka principiella skäl talar för en avveckling av fideikommissen

men att tillräckliga garantier måste skapas mot en olämplig splittring

av fideikommissegendomarna. Vad som bör eftersträvas är en laglig

reglering, som möjliggör att såväl allmänna som enskilda intressen tillgodoses,

utan att kravet på enkelhet och smidighet i tillämpningen eftersättes.

Med hänsyn till att synnerligen skiftande förhållanden råder beträffande

de olika fideikommissen och då de praktiska konsekvenserna av en

avveckling är svåra att förutse, bör en lagstiftning om avveckling av fideikommissen

inrymma olika möjligheter till lösningar i det enskilda fallet.

I fortsättningen skall jag närmast redovisa de mera detaljerade överväganden

som ligger till grund för de nu framförda allmänna reflexionerna.

Olika synpunkter på fideikommissen

Utredningen har till en början som skäl för en avveckling av fideikommissen

anfört, att dessa utgör en undantagsföreteelse i rättsligt

hänseende, vilket får särskild betydelse emedan fideikommissen

omfattar betydande värden. I anslutning härtill har utredningen framhållit,

att de rättsliga avvikelserna beträffande fideikommissegendomen gäller

grundläggande regler, nämligen arvs-, testaments- och gäldsregler, samt att

fideikommissens rättsliga egenart ständigt måste beaktas i lagstiftning och

rättstillämpning, något som på längre sikt utgör en belastning.

Flera remissorgan delar utredningens uppfattning, att fideikommissens

undantagsställning i rättsligt avseende innebär en nackdel. Från många

håll har emellertid anförts, att en förutsättning för att detta skäl att avskaffa

fideikommissen skall kunna tillmätas någon avgörande vikt är, att

icke en ny särregim skapas beträffande samma egendom. Några remissorgan,

vilka icke godtar nu angivna skäl för en avveckling, har motiverat

detta med att de rättsliga avvikelserna endast berör ifrågavarande intressenter.

För egen del vill jag instämma i utredningens uppfattning, att fideikommissens

karaktär av särregim, som icke kan motiveras utifrån gällande

rättsuppfattning och rådande samhällsförhållanden, utgör ett skäl för fideikommissinstitutets

avveckling. Betydelsen av detta skäl bör emellertid icke

överskattas. Såsom justitiekanslersämbetet framhållit har de svårigheter

ifrågavarande förhållande medfört hittills kunnat bemästras. Det måste vidare

starkt betonas, att detta skäl för en avveckling av fideikommissen givetvis

endast gäller under förutsättning, att man vid avvecklingen kan undvika

en särlagstiftning av annan art.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 39

Utredningen har vidare anfört, att fideikommissinstitutets

privilegiekaraktär gör det oförenligt med nutida åskådning. Innehavaren

framstår vid det typiska fideikommisset i regel som privilegierad i

förhållande till sina medarvingar på grund av den fideikommissariska successionen

och än mera gentemot sin företrädares arvingar, om han själv ej

är arvinge efter denne. Då syftet med instiftande av fideikommiss varit att

för all framtid bevara egendomen inom viss släkt, kan fideikommissinstitutionen

tillika sägas innebära en privilegiering av dessa släkter. För våra dagars

betraktelsesätt med dess betonande av individernas jämställdhet i rättsligt

avseende är det enligt utredningen främmande att medelst särskilda

rättsliga band sammanhålla egendom i en persons hand eller inom viss

släkt. Såsom särskilt stötande framstår för utredningen de fall, där egendomen

utgöres av kapital, vilket är överlämnat till förvaltning i särskild ordning,

och där alltså den fideikommissinnehavaren tillerkända förmånen

kommer honom till godo utan att någon personlig insats kräves från hans

sida.

Så gott som samtliga remissorgan, som uttalat sig härom, har funnit förevarande

skäl för en avveckling beaktansvärt. Från vissa håll har dock framhållits,

att innehavet av jordbruksfideikommiss icke längre odelat framstår

som ett privilegium utan även ställer krav på innehavaren, att ifrågavarande

invändning mot fideikommissinstitutet drabbar också den vanliga arvsordningen

samt att förhållandet berör ett så litet antal personer, att det ej behöver

vara något stötande för rättsuppfattningen.

Fideikommissinstitutets privilegiekaraktär, som motiverat gällande förbud

mot instiftande av nya fideikommiss, är enligt min mening ett tungt

vägande skäl för fideikommissens avskaffande. Särskilt framstår det som

obilligt och stötande för rättskänslan, att en den avlidnes anhörig — vilken

ibland icke ens är arvinge — i strid mot eljest gällande arvsregler erhåller

den värdefullaste, möjligen enda egendomen i ett dödsbo, medan andra

efterlevande till den avlidne får endast en obetydlig del eller blir helt lottlösa.

Att beträffande jordbruksfideikommiss innehavet även ställer krav på

innehavaren förändrar icke bedömningen. Den successionsordning fideikommissegendomen

följer har bestämts på grundval av värderingar av en eller

ett fåtal enskilda för århundraden sedan att gälla för all framtid, oavsett

vad de på den allmänna rättsuppfattningen grundade arvsreglerna innehåller.

Härtill kommer att privilegieringen avser omfattande egendom och

genom tiderna berör ett relativt stort antal personer. Det nu behandlade

skälet för fideikommissens avskaffande måste därför tillmätas stor principiell

betydelse.

Vidare har utredningen pekat på den omständigheten, att urvalet av

fideikommissinnehavare i allmänhet sker slumpmässigt utan

att någon hänsyn kan tagas till innehavarens personliga, ekonomiska och

andra förutsättningar att bruka egendomen. Då egendomen dessutom på

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

grund av fideikommissbandet är bunden vid innehavaren för dennes livstid

och ej underkastad vanliga ekonomiska regler, anser utredningen angivna

förhållande vara principiellt förkastligt.

Utredningens uppfattning i denna del biträdes av flera remissorgan, däribland

Svea hovrätt, som emellertid har påpekat, att de blivande innehavarnas

utbildning ofta tidigt inriktats på deras kommande uppgift och att de

därför ofta blir väl skickade för denna. Från andra håll har framhållits, att

ingenting tyder på att fideikommissegendomarna vanvårdas. Enligt flera

remissorgan kan den nu behandlade invändningen mot fideikommissen riktas

mot arvsrätten över huvud taget.

Det kan enligt min mening icke bestridas, att fideikommissinstitutet i berörda

avseende ger utrymme för missförhållanden, vilka i fråga om stora

fideikommissegendomar kan bli avsevärda. Självfallet kan i viss mån samma

invändning riktas mot den legala arvsordningen. Beaktas bör dock, att

denna i motsats till fideikommissinstitutionen ger utrymme för åtgärder_

testamente, gåva eller annat förfogande — vilka är ägnade att åstadkomma

en efter omständigheterna lämpad egendomsfördelning. Jag anser sålunda,

att det slumpmässiga urvalet av fideikommissinnehavare i och för sig innebär

en olägenhet. Emellertid visar erfarenheten, att fideikommissinnehavarna

till följd av den uppfostran, utbildning och inriktning i övrigt de tidigt

erhållit för sin kommande uppgift ofta blivit väl skickade för såväl det

ekonomiska handhavandet av fideikommissegendomen som vårdandet av de

kulturvärden vilka merendels hör till fideikommisset. Olägenheterna av det

slumpmässiga urvalet av fideikommissinnehavare kan därför i allmänhet

icke sägas ha varit framträdande, och ifrågavarande skäl för fideikommissens

avskaffande bör med hänsyn härtill icke tillmätas någon avgörande

betydelse.

Beträffande fideikommissegendomens ekonomiska enhet

har utredningen uttalat, att det i fideikommissbestämmelserna liggande

förbudet mot försäljning av egendomen liksom mot dess uppdelning genom

arv har medverkat till att de en gång bildade enheterna bibehållits. I

fråga om jordbruksegendomar, särskilt sådana med skogstillgångar, har utredningen

funnit, att ett sådant sammanhållande kan vara av värde. Att viss

egendom sammanhålles under fideikommissband innebär emellertid enligt

utredningen icke någon garanti för att den utgör en även för nutida förhållanden

lämplig ekonomisk enhet. Utredningen har vidare framhållit att,

även om egendomen bildar en lämplig enhet, en viss uppdelning ofta utan

olägenhet kan ske och att manga av de större fideikommissegendomarna för

övrigt alltid varit uppdelade i ett flertal brukningsdelar.

Vid remissbehandlingen har från många håll uttalats, att bibehållandet

av fideikommissenheterna varit uteslutande till fördel från ekonomisk synpunkt.

Flera remissorgan har sålunda framhållit, att fideikommissinstitutet

möjliggör rationellt jord- och skogsbruk, och att jord- och skogsfidei
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 41

kommissen i allt väsentligt är välskötta har undantagslöst vitsordats. Enligt

en av Sveriges skogsägareförbund verkställd undersökning, avseende 34 större

fideikommiss, har årsavverkningen på fideikommisskogarna år 1959 beräknats

uppgå till 3,9 skogskubikmeter per hektar mot omkring 2,3—2,8

skogskubikmeter per hektar skogsmark i övrigt. Nämnda undersökning har

också utvisat en mycket hög beläggning av fast anställd arbetskraft. Förbundet

har uttalat, att då i utredningens betänkande anges, att den industriella

verksamheten vid fideikommissen under åren 1945—1949 i genomsnitt

per år omfattat 70 000 dagsverken och att produkternas saluvärde utgjort

nära 3 1/2 miljoner kronor per år, dessa uppgifter måste vara missvisande.

Förbundets undersökning, som omfattar endast en del av fideikommissen,

har givit till resultat ett tillverkningsvärde redan år 1950 av

13 520 000 kronor och år 1959 av icke mindre än 28 634 000 kronor. Dagsverksåtgången

år 1950 redovisas i undersökningen med 134 123 dagsverken

och år 1959 med 128 836 dagsverken. Länsstyrelsen i Örebro län har framhållit,

att de största fideikommissen är den ekonomiska ryggraden i ortens

näringsliv. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen i Östergötlands

län har uttalat, att vad riksdagen år 1914 anförde därom, att fideikommissen

utgjorde hinder mot den moderna utvecklingen att uppdela jorden

på allt flera händer, framstår som föråldrat numera, då rationaliseringen

kräver större jordbruksenheter.

Såsom framgått av vad jag anfört avser spörsmålet om fideikommissegendomens

ekonomiska enhet huvudsakligen jord- och skogsfideikommissen.

Vid tidigare behandling av fideikommissfrågan har krav på jordens

uppdelning i mindre brukningsenheter åberopats som ett väsentligt skäl för

fideikommissens avveckling. Sålunda har starkt betonats, att fideikommissen

utgjorde hinder mot egnahemsbildningen, medan frågan om olämpligheten

av att splittra fideikommissegendomarna i mindre enheter skjutits i

bakgrunden. Det numera rätt allmänt omfattade kravet på stora jord- och

skogsbruksenheter måste med nödvändighet medföra en ändrad bedömning

av denna fråga. Detta har också stått klart för utredningen och har ytterligare

betonats under remissbehandlingen. Enligt min mening kan ej heller

tvivel råda därom, att en splittring av de fideikommiss, som har stora skogstillgångar

merendels med tillhörande industrirörelse och för vilka den bestående

förvaltningsenheten ofta utgör förutsättning för fortsatt rationell

drift, kan lända till allvarlig skada för näringslivet i orten och medföra betydande

olägenheter av social och ekonomisk art. I fråga om fideikommiss

med omfattande jordbruk torde såsom utredningen framhållit i vissa fall er

uppdelning utan olägenhet kunna ske, men i ett mycket stort antal fall

måste splittring av egendomen vara ägnad alt motverka en rationell jordbruksdrift.

Vid en uppdelning berörs också arrendatorernas intressen. Jag

har därför den bestämda uppfattningen, afl avveckling av de stora jordoch

skogsfideikommissen i många fall kan medföra svårigheter av ekonomisk

och social karaktär, om icke i samband med avvecklingen åtgärder

2+ Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 2 avd. Nr 2

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

vidtages för att bibehålla den nuvarande förvaltningsenheten. Härtill återkommer

jag i fortsättningen.

Slutligen har utredningen såsom skäl för avveckling av fideikommissen

framhållit, att inskränkningarna i innehavarens dispositionsrätt

över egendomen försvårar eller hindrar en riktig ekonomisk

anpassning efter nutida förhållanden. Fideikommissförordnandet innebär

formellt förbud dels mot varje försäljning, även den som sker i syfte att

åstadkomma en lämpligare avgränsning av egendomen eller för att anskaffa

erforderligt kapital för driften å återstoden av egendomen, dels mot inteckning

däri. De faktiska förhållandena har emellertid framtvingat ett genombrytande

av dessa förbud — genom dispens av Kungl. Maj :t — varigenom

de mest påfallande svårigheterna mildrats. Utredningen har räknat

med att dispensverksamheten — som enligt utredningen innebär en belastning

utan att kunna medföra erforderlig smidighet — kommer att behöva

utvidgas. I detta sammanhang har utredningen erinrat om att Kungl.

Maj :t i allmänhet vid medgivande av inteckning eller vid medgivande att för

vissa ändamål använda fideikommisskapital föreskriver skyldighet till återbetalning

i viss ordning och i vissa fall även ställande av säkerhet, t. ex. i

form av försäkring på innehavarens liv. Vissa fideikommissinnehavare är enligt

utredningen till följd härav ekonomiskt mycket hårt belastade. Åtminstone

i mindre gynnsamma fall kan därför ett upprätthållande av fideikommisset

framstå som ett konstlat sammanhållande av den ifrågavarande egendomen

utan reellt stöd i de verkliga ekonomiska förhållandena.

Under remissbehandlingen har icke gjorts gällande annat än att stelheten

i dispositionsförhållandena utgör en olägenhet. Nackdelarna liar dock icke

på något håll ansetts vara så stora, att de i och för sig bör medföra fideikommissens

avveckling.

Det kan enligt min mening icke bestridas, att de för obegränsad tid gällande

inskränkningarna i innehavarens dispositionsrätt särskilt när det gäller

jord- och skogsfideikommissen kan hindra genomförandet av de mest

ändamålsenliga åtgärderna för egendomens skötsel och försvåra anskaffandet

av erforderligt rörelsekapital. Å andra sidan kan ej bortses från att dessa

inskränkningar hindrat, att egendomarna splittrats, och sålunda bidragit

till att skapa de lämpliga förvaltningsenheter som ifrågavarande fideikommiss

merendels utgör. De antydda olägenheterna har även i betydande utsträckning

kunnat motverkas genom Kungl. Maj :ts rätt att medge ändringar

i fideikommissförordnandena. Självfallet utgör dispensverksamheten en belastning

för Kungl. Maj :t, men detta får icke anses vara någon avgörande

olägenhet. Medgivande till inteckning eller annan åtgärd är emellertid ofta

förenat med föreskrift om återbetalningsskyldighet och ställande av säkerhet

i form av livförsäkring. Såsom utredningen framhållit är vissa fideikommissinnehavare

till följd härav hårt ekonomiskt belastade. Det är härvid av

intresse att konstatera, att en av fideikommissariernas intresseorganisa
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 43

tion företagen enquéte bland landets fideikommissarier givit till resultat, att

innehavarna av sådana fideikommiss, som består enbart av kapital eller

stadsfastigheter, så gott som enhälligt uttalat sig för avskaffande av dessa

fideikommiss. Innehavarna av större jordbruksfideikominiss och fideikommiss

med betydande kulturvärden har däremot tillkännagivit den motsatta

uppfattningen, såvitt gäller fideikommiss av dessa typer. Bland innehavarna

av mindre jordbruksfideikominiss har meningarna visat sig vara delade.

Denna undersökning synes ge visst stöd för uppfattningen, att inskränkningarna

i fideikommissinnehavarens dispositionsrätt är besvärande i varje

fall vid förvaltningen av fideikommiss med mindre omfattande fast egendom.

Vad nu anförts angående inskränkningarna i dispositionsrätten kan sammanfattningsvis

väsentligen anses tala för avveckling av fideikommissen.

Utredningen har även behandlat frågan i vad mån beaktandet av vissa

särskilda intressen talar för bibehållande av fideikommissen. Salunda

har utredningen räknat med att upplösning av fideikommissbandet

kan medföra minskad trygghet för fideikommissarrendatorerna. Utredningen

har även ansett, att ett sönderbrytande av förvaltningsenheterna kan

lända till skada för skogshushållningen och menligt påverka näringsförhållandena

inom orten. Slutligen har utredningen framhållit, att betydande

kulturvärden kan bli hotade, om fideikommissbandet upplöses. Vad nu anförts

kräver enligt utredningen i hög grad beaktande. Om emellertid i samband

med en fideikommissavveckling särskilda åtgärder vidtages till skydd

för de angivna intressena, kan enligt utredningens mening övergången till de

nya förhållandena avsevärt underlättas och skälig hänsyn tagas till dessa

intressen.

Under remissbehandlingen har nu anförda synpunkter starkt understrukits.

Sålunda har från många håll påpekats den inverkan en avveckling får

för fideikommissarrendatorernas ställning. Olägenheterna för skogshushållningen

vid avveckling av de stora skogsfideikommissen har tidigare berörts.

Ett betydande antal remissorgan har med skärpa framhållit risken för att

stora kulturvärden i form av slott, herrgårdar, parker och samlingar skall

gå förlorade vid avveckling av fideikommissen. Riksantikvarieämbetet har

uttalat, att bland fideikommissegendomarna finns sådana, som med jord,

byggnader, inredning, arkiv och bibliotek bildar ett sammanhållet helt och

måste räknas såsom nationella minnesmärken hos vilka det säregna och

värdefulla just ligger i den bestående, historiskt och traditionellt givna enheten.

Ämbetet har svårt att föreställa sig, hur dessa kulturvärden skall

kunna bevaras, om fideikommissen försvinner. Även flera andra remissorgan,

däribland styresmannen för nordiska museet, har betonat det angelägna

från kulturvårdens synpunkt av att bibehålla den enhet som fideikommissen

utgör. Många remissorgan, däribland Svenska naturskyddsföreningen,

har framhållit, att olägenheter kan befaras uppstå från naturskyddssynpunkt

till följd av en splittring av jord- och skogsfideikommis
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

sen. Från kreditgivarhåll slutligen har uttalats, att ett sönderbrytande av

den naturliga enhet, som skog och jord utgör, från kreditsynpunkt måste

få en negativ verkan, om det sker på det sätt utredningen föreslagit.

De olägenheter som enligt vad nu sagts kan följa vid avveckling av fideikommissen

måste enligt min mening tillmätas stor betydelse. Därav följer

emellertid icke, att ifrågavarande omständigheter i och för sig bör hindra

en avveckling. Därest de sociala, ekonomiska och kulturella intressena väsentligen

kan tillgodoses genom särskilda åtgärder, bör hinder icke föreligga

för avveckling, om en sådan anses böra ske av andra skäl. Under den

tidigare behandlingen av fideikommissfrågan har problemet väsentligen varit,

hur dessa intressen skall tillvaratagas. Vid ett slutligt ståndpunktstagande

i frågan måste också stor vikt tillmätas de lösningar som kan tänkas

i detta hänseende. Härtill återkommer jag i följande avsnitt av framställningen.

Bedömning av den föreslagna lagstiftningen till skydd för de särskilda

intressena

Såsom framgått av det föregående anser jag, att väsentliga principiella

men även vissa praktiska skäl talar för fideikommissens avskaffande. Mot

en avveckling kan anföras skäl, som huvudsakligen hänför sig till de i

många fall betydande olägenheter av social, ekonomisk och kulturell art

som kan uppstå vid splittring av fideikommissegendomarna. Det är uppenbart,

att betänkligheterna mot avveckling av fideikommissen väsentligen

bortfaller, därest genom särskilda, lämpligt avvägda åtgärder garantier kan

skapas för att ifrågavarande allmänna intressen i huvudsak blir tillgodosedda.

Utredningen har i det syftet föreslagit en omfattande speciallagstiftning.

Förslaget har emellertid genomgående rönt stark kritik under remissbehandlingen.

Erinringar har framförts såväl mot metoden att införa en genomgripande

speciallagstiftning som mot de föreslagna bestämmelsernas innehåll.

I fortsättningen skall jag något beröra utredningens förslag till skydd

för fideikommissarrendatorerna, fideikommisskogarna och fideikommissens

kulturvärden samt remisskritiken av dessa förslag. Beträffande detaljerna

i förslagen och remissyttrandena får jag hänvisa till den föregående framställningen.

Till skydd för arrendatorerna har utredningen föreslagit, att arrendeavtal,

som gäller vid tiden för den siste fideikommissinnehavarens

frånfälle och icke avser huvudgård, skall förlänas giltighet även gentemot

den som erhåller egendomen vid avvecklingen. Utredningen har vidare befarat,

att uppsägning av arrendatorer i betydande utsträckning kommer att ske

dels till följd av att egendomen försäljes till någon som vill bruka den själv,

dels genom att arvingarna själva vill bruka egendomen. Vid avvägning mellan

arrendators- och jordägareintressena har utredningen beaktat å ena sidan,

att många arrendatorer innehaft sina arrenden under längre tid, och å den

s. 45 Kontrollera mot PDF

Sammansattd bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 45

andra, att arvingarnas rätt till jorden tillagts dem först genom avvecklingen;

härutöver har utredningen hänvisat till sociala skäl. Mot bakgrunden

härav har utredningen föreslagit en särskild lag med vissa bestämmelser

om arrende under fideikommiss, vilken skall träda i kraft samtidigt med

en avvecklingslag och gälla under trettio år. Lagförslaget innebär i korthet

följande. Arrendator, som vid lagens ikraftträdande innehaft arrende av undergård

i minst tio år, skall vid arrendetidens utgång ha rätt till nytt arrende

för eu tid av fem år, såvida icke tillfälle beredes honom att förvärva brukningsdelen

på skäliga villkor. Jordägaren har alltså att välja mellan att

erbjuda försäljning på skäliga villkor eller lämna nytt arrende; väljer han

det förra, har arrendatorn i sin tur att välja mellan att antaga köpeanbudet

eller avflytta. Avgörandet om köpe- och arrendevillkor skall ske vid en särskild

förrättning inför arrendenämnden, i den mån parterna ej träffar överenskommelse.

Vid fastställandet av köpevillkor har nämnden att ta ställning

till frågan, huruvida hinder föreligger från fastighetsbildningssynpunkt

att genomföra försäljningen av det arrenderade området jämte eventuellt

ytterligare markområde, om så befinnes erforderligt med hänsyn till

arronderingsförhållandena m. m. Därvid skall preliminärt utlåtande inhämtas

av vederbörande lantmätare. Även med lantbruksnämnden skall samråd

ske.

Förslaget om giltighet av arrendeavtal gentemot den som erhåller egendomen

vid avvecklingen har icke mött någon erinran under remissbehandlingen.

Den föreslagna särskilda arrendelagen har däremot tillstyrkts endast

av några få remissorgan. Ett mycket stort antal remissinstanser, däribland

flera länsstyrelser, ett par lantbruksnämnder och Riksförbundet

Landsbygdens folk, har ifrågasatt behovet av särskild lagstiftning beträffande

fideikommissarrendena. I några remissyttranden har uttalats tvekan

om behovet av särskilda regler i varje fall när det gäller kommersiella arrenden.

Vissa arrendenämnder har ansett särskilda bestämmelser erforderliga

men förklarat, att skyddet bör anordnas genom en förstärkning av gällande

optionsrätt. Flera remissorgan har ifrågasatt, om förslaget innebär en

rimlig avvägning mellan jordägare- och arrendatorsintressena, och från

många håll har hestritts, att det är berättigat att bereda fideikommissarrendatorerna

förmånligare ställning än andra arrendatorer. Ett mycket stort

antal remissorgan har uttalat, att resultatet av pågående översyn av arrendelagstiftningen

bör avvaktas, innan slutlig ståndpunkt tages till det föreslagna

skyddet för fideikommissarrendatorerna. — Beträffande den närmare

utformningen av det föreslagna arrendatorsskyddet har sa gott som samtliga

remissorgan, som yttrat sig härom, varit starkt negativa. De väsentliga

invändningarna har varit dels att det föreslagna förfarandet är invecklat

och tidsödande, dels att arrendenämnderna ej är lämpliga organ att fastställa

köpevillkor och handlägga fastighetsbildningsfrågor. Även i övrigt har

erinringar i olika avseenden framställts mot utredningsförslaget.

För egen del vill jag framhålla, att det är mycket svårt att bedöma i vad

mån avveckling av jordbruksfideikommissen kommer alt inverka på fidei
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

kommissarrendatorernas ställning. I första hand är frågan beroende av det

sätt på vilket avvecklingen genomföres. Utredningens förslag till avveckling

medför i betydande utsträckning uppdelning av fideikommissjorden. En sådan

uppdelning, genom arvskifte eller försäljning, kan på sätt utredningen

angivit fa konsekvenser saväl för de arrendatorer som innehar kommersiella

arrenden som för dem som innehar sociala arrenden. Huruvida uppsägningar

av arrenden skulle komma att ske i någon betydande utsträckning, är svårt

att bedöma. Risken härför kan emellertid icke uteslutas, och det är därför

naturligt, att utredningen föreslagit särskilda åtgärder till skydd för fideikommissarrendatorerna.

Mot den förordade utformningen av detta skydd

har åtskillig kritik framförts under remissbehandlingen, och jag anser för

min del kritiken i allt väsentligt befogad. Utredningens förslag i denna del

bör därför enligt min mening icke läggas till grund för lagstiftning, utan

frågan, hur fideikommissarrendatorerna bör skyddas vid avveckling av fideikommissen,

får lösas efter andra linjer. Såsom förut anförts påverkas arrendatorernas

ställning av det sätt varpå avvecklingen genomföres. Om avveckling

kan ske utan att fideikommissegendomen splittras, torde arrendatorernas

förhållanden komma att påverkas i relativt liten utsträckning. Vid

sådant förhallande skulle nagon annan regel till skydd för arrendatorerna

icke erfordras än den av utredningen föreslagna och av remissorganen allmänt

tillstyrkta bestämmelsen om arrendeavtals giltighet mot förvärvaren

av fideikommissegendomen. Härtill återkommer jag i fortsättningen.

Särskilda åtgärder för att undvika splittring av fideikommiss kogarn

a har som tidigare framgått ansetts erforderliga vid avveckling av

fideikommissen. Utredningen har även härvidlag föreslagit en omfattande

speciallagstiftning. Denna avser bildandet av särskilda enheter, benämnda

bygdegods. Förutsättning härför skall vara, att skogsområdets bibehållande

såsom en enhet är av betydande allmänt intresse. Förordnande om bygdegods

skall meddelas av Kungl. Maj:t. Tillhör bygdegods två eller flera gemensamt,

skall delägarna vara sammanslutna i ett s. k. bygdelag, som skall

ha till uppgift att förvalta bvgdegodset och företräda delägarna i allt som

rör dem samfällt. Delägare skall åtnjuta delaktighet i bygdelaget och ha

rösträtt efter storleken av sin andel i bygdegodset. För bygdelaget, vilket

skall utgöra en särskild juridisk person, skall finnas styrelse, som väljes av

delägarna på bygdelagsstämma. Bygdelaget och icke delägarna skall svara för

uppkommen gäld.

Den föreslagna bygdegodsinstitutionen har med endast få undantag avstyrkts

av de remissorgan som yttrat sig härom. Invändningarna mot förslaget

går framför allt ut på att denna institution dels är alltför ingripande,

dels är tungrodd och ägnad att medföra komplikationer i tillämpningen. Flera

remissorgan har å andra sidan funnit förslaget alltför begränsat. Sålunda

har justitiekanslersämbetet påpekat, att förslaget icke förhindrar sönderbrytandet

av de ekonomiska enheter som består av både lant- och skogsbruk

samt industri. Även andra remissorgan har framhållit sambandet i

s. 47 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 47

olika avseenden mellan jord- och skogsbruk på fideikommiss med skogsegendomar.

Från olika håll har ifrågasatts, om det icke vore lika motiverat

att vidtaga särskilda åtgärder för sammanhållande av större jordbruk. Vad

särskilt gäller de föreslagna bygdelagen har från flera håll framhållits dels

att risk föreligger för meningsmotsättningar mellan intressenterna i bygdelaget,

dels att något tillfredsställande minoritetsskydd icke kan anordnas.

Ett mycket stort antal remissorgan har hänvisat till utvägen att i stället

bilda aktiebolag i sådana fall, då skogar ingår i fideikommissegendomen.

Gentemot utredningens förslag till åtgärder beträffande fideikommisskogarna

vill jag till en början invända, att — liksom när det gäller skyddet

för arrendatorerna — en omfattande särlagstiftning så vitt möjligt bör undvikas.

Denna invändning har så mycket mera fog för sig som utredningen

föreslår, att i vår lagstiftning skall införas en helt ny rättslig konstruktion.

Härtill kommer att de erinringar som vid remissbehandlingen framställts

mot utredningens förslag i allt väsentligt maste anses befogade. Jag kan

därför icke tillstyrka, att förslaget lägges till grund för lagstiftning. I stället

bör undersökas, huruvida åtgärder för att undvika splittring av fideikommisskogarna

kan vidtagas väsentligen inom ramen för gällande lagstiftning.

Jag syftar därvid på den i tidigare sammanhang och även under behandlingen

av föreliggande förslag av många remissorgan anvisade utvägen

att bilda aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen. Till denna

fråga återkommer jag i det följande.

Slutligen har utredningen förordat vissa åtgärder till skydd för fideikommissens

kulturvärden. Sålunda har utredningen — som ansett

att man främst bör ta sikte på att säkerställa den ekonomiska grundvalen

för kulturvärdenas underhåll — föreslagit, att för detta ändamål särskilda

stödstiftelser skall kunna inrättas. När byggnad, trädgård, parkanläggning

eller samling anses vara av särskilt kulturhistoriskt värde, skall

Kungl. Maj :t vid fideikommissets upphörande kunna förordna, att av dess

behållna tillgångar avsättning skall ske för bildande av en stiftelse med

ändamål att trygga kulturföremålens vård och underhåll. Stiftelsen skall

fullfölja sitt ändamål främst genom ekonomiska bidrag till ägaren av kulturföremålen.

Om stödstiftelse bildats, skall möjlighet ges att — utan hinder

av att ägaren icke lämnat sitt medgivande därtill för byggnad meddela

skyddsföreskrifter jämlikt lagstiftningen om skydd för kulturhistoriskt

märkliga byggnader. Skyddet för samling skall enligt förslaget kunna

befordras genom lämpligt utformade villkor för rätten till bidiag från stiftelsen.

Om skydd för kulturvärdena icke kan vinnas genom stiftelsebildning,

skall Kungl. Maj :t i samband med avvecklingen kunna förordna, att

samling skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande institution.

Kan därvid enighet ej nås om lösesumman, skall frågan avgöras av

skiljemän.

Även utredningens förslag om skydd för fideikommissens kulturvärden

har mött stark kritik under remissbehandlingen. Detta gäller särskilt för
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

slaget om inrättande av stödstiftelser. Bl. a. har från flera håll anförts,

att förslaget är alltför ingripande för de berörda fideikommissintressenterna

och att förordnande om stödstiftelse framstår som en orättvis belastning för

de drabbade i jämförelse med dem som ej beröres av sådana förordnanden.

Vidare har uttalats tvivel, huruvida bildandet av stödstiftelse kommer att

\ara ett tillräckligt skydd för kulturvärdena. Det har också framhållits, att

forslagets genomförande kommer att medföra skärpta anspråk på statsmakterna

att inskrida för att rädda kulturvärdena. Flera remissorgan har pekat

på den risk som ansetts ligga däri, att stiftelseegendomens realvärde minskar.

Beträffande de föreslagna inlösningsbestämmelserna har vissa remissorgan

uttalat, att inlösen med hänsyn till kostnaderna får antagas kunna ske

endast i begränsad utsträckning. Förslag har vidare framförts, att tvångsinlösen

av kulturföremål skall regleras i liknande former som de vilka gäller

för expropriation.

Frågan om ett lämpligt och tillfredsställande skydd för fideikommissens

kulturvärden är såsom torde ha framgått av vad jag tidigare anfört synnerligen

svårlöst. Problemet har också i samband med tidigare avvecklingsförslag

ingående behandlats och olika förslag till lösningar har diskuterats.

Jag vill mot bakgrunden härav framhålla, att den av utredningen föreslagna

utvägen att bilda stödstiftelser såsom en grundval för kulturvärdenas underhåll

har betydande förtjänster. Bland annat kan framhållas, att en sådan

lösning kan stimulera fideikommissintressenterna till aktiv medverkan

vid vårdandet av kulturvärdena samtidigt som den möjliggör nära

samarbete med de kulturvardande myndigheterna. Under remissbehandlingen

har emellertid framförts vägande invändningar mot att tvångsmässigt

inrätta stödstiftelser, och jag kan med hänsyn härtill icke biträda att

den föreslagna lagliga regleringen genomföres.

\ ad som i detta sammanhang vidare bör undersökas är, huruvida splittUng

av jordfideikommissen — till vilka kulturvärdena i huvudsak är knutna

med nödvändighet måste bli följden av en avveckling. Om den före

avvecklingen bestående enheten i huvudsak kan bibehållas men i annan

form, är det möjligt att man kan reda sig med mindre ingripande och komplicerade

åtgärder än den föreslagna stödstiftelseformen. Härtill återkommer

jag i fortsättningen. Bestämmelser om inlösen i huvudsak i enlighet

med utredningens förslag synes dock icke kunna undvaras.

Lämplig utformning av skyddet för de särskilda intressena

Jag har i det föregående framhållit, att starka skäl talar för avveckling

av fideikommissen men att olägenheter av olika slag kan uppstå vid splittring

av fideikommissegendomarna. Sålunda föreligger risk för att uppdelning

av fideikommissjorden i mindre enheter i vissa fall kan inverka menligt

Pa möjligheterna att driva ett rationellt jord- och skogsbruk. Vidare kan

splittring av jordbruksfideikommissen medföra minskad trygghet för fidei
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 49

kommissarrendatorerna. Även kultur- och naturvårdsintressena beröres av

en splittring av fideikommissegendomarna. Slutligen har framhållits att

sönderbrytande av den naturliga enhet som skog och jord utgör kan få negativ

verkan från kreditsynpunkt. Mot bakgrunden av det anförda framstår

det som naturligt att undersöka, i vad mån splittring av de bestående enheterna

kan undvikas vid en avveckling. Därvid bortser jag till en början från

betydelsen i detta avseende av de ifrågakommande reglerna om egendomens

fördelning mellan fideikommissintressenterna.

Beträffande fideikommisskogarna har såväl vid tidigare handläggning av

fideikommissfrågan som under remissbehandlingen av det föreliggande betänkandet

framförts förslag att bilda aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen.

På några fideikommiss drivs redan nu viss rörelse i

aktiebolagsform. En lösning i enlighet med detta förslag har enligt min mening

betydande fördelar framför andra lösningar. Denna inom skogsnäringen

i övrigt vanligt förekommande organisationsform tillåter, att den pågående

driften fortsättes med bibehållande av den bestående förvaltningsenheten.

Aktiebolagsformen får anses särskilt lämplig i de fall då skogsbruk

bedrives i förening med industriell verksamhet. Det har beträffande fideikommissen

från flera håll omvittnats att, oaktat fideikommissinnehavaren

ensam besuttit och förvaltat egendomen, stor hänsyn ofta tagits till övriga

släktmedlemmars intressen, emedan fideikommissegendomen av ålder delvis

betraktats som en släktens gemensamma angelägenhet. I sådana fall kan

bildandet av ett familj ebolag på grundval av fideikommissegendomen framstå

som en naturlig och smidig övergång från en föråldrad fideikoinmissgemenskap

till en modern tids egendomsförhållanden. Enligt min mening

bör således goda förutsättningar finnas att genom aktiebolagsbildning och

därpå följande överlåtelse på bolaget av ifrågavarande skogskomplex tillgodose

såväl släktintressena som de allmänna intressena av ett fortsatt rationellt

skogsbruk. Det kunde även tänkas att låta annan enskild, för ändamålet

bildad juridisk person övertaga skogskomplexet, men i valet mellan

olika organisationsformer torde aktiebolaget vara att föredraga.

Frågan kompliceras emellertid av att på åtskilliga av de största skogsfideikommissen

skogsbruket bedrives i nära samband med jordbruk. Detta

har visat sig ändamålsenligt bl. a. med hänsyn till att arbetskraften kunnat

användas växelvis i jord- och skogsbruket. Att i dylikt fall bilda aktiebolag

på grundval av skogsegendomen och eventuell industrirörelse, medan jorden

kanske delas upp på flera fideikommissintressenter, skulle med hänsyn

till sambandet mellan de olika verksamhetsgrenarna vara olämpligt. Naturligare

är utan tvivel att bilda aktiebolag på grundval av hela fideikommissegendomen.

Därvid inställer sig frågan, huruvida icke problemet att i förekommande

fall undvika splittring av jordfideikommissen bör lösas enhetligt

genom aktiebolagsbildning. I olika sammanhang har visserligen ifrågasatts,

huruvida aktiebolagsformen är en lämplig organisationsform för jordbruksdrift.

De betänkligheter som kan anföras synes emellertid väsentligen

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

icke gälla jordbruk av den storleksordning, varom här är fråga. I stället

torde de skäl som nyss anförts till förmån för aktiebolagsbildning på grundval

av fideikommissens skogsegendomar i huvudsak gälla även beträffande

sådana större fideikommissjordbruk, som finnes böra bibehållas i sin nuvarande

omfattning.

Utredningen har för sin del funnit utvägen med aktiebolagsbildning icke

vara framkomlig, emedan den skulle strida mot grunderna för gällande lagstiftning

angående inskränkning i bolags rätt att förvärva fast egendom.

Vad som härvid åsyftas är 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag,

förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Häremot har Svea hovrätt

i fråga om fideikommisskogarna invänt, att den princip som ligger till

grund för nämnda lag icke äger tillämpning på dessa skogar med tillhörande

industrier. Syftet med lagen bär nämligen varit att bevara jordbruksfastigheter

i den självägande bondeklassens hand, och detta syfte torde icke bli

åsidosatt genom att tillåtelse lämnas bolag att övertaga de största fideikommisskogarna,

vilka tidigare icke varit bondejord. Liknande synpunkter har

framförts av flera andra remissorgan.

I betänkande med förslag till jordförvärvslag m. m. (SOU 1961:49) har

1958 års jordlagsutredning föreslagit ändrade regler angående bolags förvärv

av jordbruksfastighet. Det kommer givetvis icke i fråga att i detta sammanhang

ta ställning till jordlagsutredningens förslag. Här skall endast bedömas,

huruvida aktiebolagsformen vid större jord- och skogsbruk kan anses

vara en lämplig ersättning för fideikommissinstitutet. Av vad jag förut anfört

torde framgå, att så är fallet. Mot en lösning av problemen beträffande jordoch

skogsfideikommissen genom bildandet av aktiebolag på grundval av

fideikommissegendomen bör därför, oavsett hur frågan om bolags förvärv av

jord bedöms i andra sammanhang, icke något vara att invända från jordpolitisk

synpunkt.

Om den bestående förvaltningsenheten bibehålies genom aktiebolagsbildning

torde även förutsättningar finnas för en lösning av frågan om

skyddet för fideikommissarrendatorerna. Såsom tidigare anförts bör risken

för att arrendatorerna vid en avveckling skall rubbas i sin besittning av

arrendegårdarna väsentligen elimineras, därest såsom blir fallet vid fortsatt

drift i aktiebolagsform den förutvarande fideikommissegendomen i huvudsak

förblir odelad. Vid en sådan lösning synes någon särlagstiftning rörande

arrendatorsskyddet i varje fall för närvarande icke erforderlig. I en avvecklingslag

bör endast i analogi med 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen intagas

bestämmelse om arrendeavtals giltighet mot förvärvaren av fideikommissegendomen.

Genom aktiebolagsbildning synes vidare såsom i det följande skall närmare

beröras vissa förutsättningar skapas för en tillfredsställande lösning av

frågan om de fideikommissanställdas pensionering.

Mera tveksamt är vilken betydelse bildandet av aktiebolag på grundval av

de stora jord- och skogsegendomarna kommer att få för skyddet av fidei
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 51

kommissens kulturvärden. Visserligen torde de mest betydande kulturvärdena

i stor utsträckning vara knutna just till de stora jord- och skogsfideikommissen,

vilka i enlighet med det förut anförda i många fall får antagas

övergå i aktiebolagsform, men å andra sidan torde ofta på aktiebolaget

komma att överföras endast sådan egendom, som erfordras för bolagets rörelse.

Detta betyder, att de fasta kulturvärdena — d. v. s. byggnader, trädgårdar

och parkanläggningar — kan beräknas i regel komma att ingå i bolagsegendomen

och därigenom erhålla vård och underhåll, medan de lösa

kulturföremålen däremot i viss utsträckning kommer att skiftas mellan fideikommissintressenterna.

Det synes emellertid vara berättigat antaga att,

om den rådande släktgemenskapen bibehålies ehuru i annan form än tidigare,

i många fall på frivillig väg kommer att vidtagas åtgärder för att vårda

och underhålla kulturföremålen.

I detta sammanhang bör även framhållas, att utvägen att bilda aktiebolag

på grundval av de stora jord- och skogsegendomarna och därigenom bibehålla

ifrågavarande områden väsentligen intakta även ger utrymme för att

tillgodose de naturvårdsintressen, som gör sig gällande vid avveckling av

dessa fideikommiss.

Av det nu anförda framgår, att i många fall väsentliga fördelar från allmän

synpunkt är att vinna, om aktiebolag bildas på grundval av de större

jord- och skogsfideikommissen. Det bör därför undersökas, vilka förutsättningarna

är för att en önskad aktiebolagsbildning verkligen skall komma till

stånd. Denna fråga skall närmare utvecklas i det följande men redan nu kan

konstateras, att jord och framför allt skog utgör efterfrågade realtillgångar.

Det finns därför enligt min mening anledning antaga, att fideikommissintressenterna

ofta kommer att vara inriktade på att behålla dessa tillgångar och

anse sig ha ett gemensamt intresse av att den bestående förvaltningsenheten

bevaras genom aktiebolagsbildning. Skulle undantagsvis så icke vara fallet,

bör såsom jag i det följande skall närmare beröra möjlighet öppnas för den

senaste fideikommissinnehavarens efterträdare, som särskilt torde ha intresse

av aktiebolagsbildning, att oavsett övriga intressenters inställning få bolagsbildningen

till stånd. Vidare bör framhållas, att den nuvarande innehavaren

ej sällan torde ha intresse av att avvecklingen förberedes under hans livstid.

Om innehavaren sålunda är intresserad av att förebygga en framtida

splittring av fideikommissegendomen genom att bilda aktiebolag på grundval

av denna, synes det lämpligt att tillvarataga detta intresse. På grund

härav bör möjlighet föreligga för Kungl. Maj:t att —■ innan fideikommisset

upphört — medgiva, att fideikommissegendom må överlåtas på aktiebolag,

i vilket innehavaren äger eller tecknar samtliga aktier.

Under remissbehandlingen har föreslagits rätt för det allmänna till i nlösen

av skogsområde, om intressenterna ej vill begagna sig av möjligheten

att i bolagsform behålla egendomen. Även jag anser, att det erfordras

en bestämmelse om inlösningsrätt för det allmänna vid avveckling av fidei
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1903

kommissen. Då enligt min förut redovisade mening åtgärder erfordras för

att sammanhålla icke bara skogsområdena utan också jordbruksenheterna,

bör inlösningsrätten gälla fideikommissegendom som är avsedd för jordoch

skogsbruk. Med hänsyn till det intresse som bör finnas hos fideikommissintressenterna

av att behålla ifrågavarande värdefulla tillgångar och

till de åtgärder som jag förordat för att underlätta, att detta intresse skall

kunna göra sig gällande, torde kunna förutsättas, att inlösningsrätten icke

kommer att behöva begagnas annat än eventuellt i något undantagsfall.

Den närmare utformningen av inlösningsrätten skall behandlas i det följande.

Även när det gäller fideikommissens kulturvärden, uppstår fråga om inlösningsrätt

för det allmänna. Beträffande fasta kulturvärden föreligger redan

nu inlösningsrätt. Enligt 1 § lagen om expropriation kan sålunda expropriation

äga rum för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig

byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning, som ej kan tryggas på

annat sätt, eller för att bereda erforderligt utrymme däromkring. Sådan expropriation

må jämlikt 108 § nämnda lag äga rum till förmån för kronan,

kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är

ägnad kulturminnesvård och som kan på betryggande sätt ansvara för egendomen.

Det nu aktuella problemet är följaktligen begränsat till kulturvärdena

i lös egendom. I likhet med utredningen anser jag, att de åtgärder som

kan komma i fråga vid avveckling av fideikommissen väsentligen bör inriktas

på skydd för miljön och således begränsas till föremål, som kan sägas

utgöra del av denna kulturmiljö. Lösa kulturföremål bör därför i regel skyddas

endast i samband med bevarande av byggnader och andra fasta kulturvärden

och skyddet bör avse allenast samlingar. På grund härav anser jag, att

möjlighet till inlösen av samling, som tillhört fideikommiss, bör finnas att

tillgå i samband med fideikommissens avveckling. Kungl. Maj :t bör, till förebyggande

av att samling erhåller försämrad vård, skingras eller bortflyttas,

äga förordna, att samling skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande

institution, som Kungl. Maj:t bestämmer.

Beträffande fideikommissens kulturvärden torde även andra lagstiftningsåtgärder

böra övervägas. Av det förut anförda framgår

alt, när det gäller skyddet av de fasta kulturvärdena, behov av särskilda

åtgärder icke föreligger, i den mån egendomen övergår till att bli bolagsegendom

och därigenom erhåller vård och underhåll. Vidare har påpekats

den möjlighet som föreligger till expropriation av kulturhistoriskt synnerligen

märklig byggnad. Beträffande de fasta kulturvärdena må även erinras

om det skydd som erbjudes genom lagen den 9 december 1960 om byggnadsminnen.

Enligt denna lag må — även utan ägarens medgivande — skyddsföreskrifter

meddelas beträffande byggnad, som bevarar egenarten bos

gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse

och som med hänsyn härtill är att anse som synnerligen märklig. Vid angivna

förhållanden anser jag för närvarande icke några särskilda åtgärder till

s. 53 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 53

skydd för de fasta kulturvärdena påkallade. Beträffande skyddet av de lösa

kulturföremålen kan emellertid ifrågasättas, huruvida den i det föregående

förordade inlösningsbestämmelsen är till fyllest. I vissa fall kunde en lösning

vara att vinna genom att möjlighet öppnades att meddela skyddsföreskrifter

även för kulturhistoriska samlingar. Detta kräver dock genomgripande

omarbetning av den sist angivna lagstiftningen, och en sådan bör enligt

min mening icke ske, förrän erfarenheter vunnits av dess tillämpning.

Emellertid har utredningen framhållit, att behov kan uppkomma av att utsträcka

det förbud som enligt kungörelse den 6 maj 1927 gäller mot utförsel

från riket av vissa äldre kulturföremål, huvudsakligen föremål av trä, till

att avse även andra slag av lösa kulturföremål. Häri har bl. a. chefen för

nationalmuseum instämt. Även jag anser, att gällande bestämmelser om utförsel

av lösa kulturföremål bör överses. Frågan härom torde komma att

närmare övervägas inom berörda departement.

Diskuteras kan även att, då aktiebolag bildas på grundval av fideikommissegendom

till vilken hör lösa kulturföremål av betydande värde, i bolagsordningen

bör föreskrivas, att viss del av bolagets vinst skall användas

till vård av särskilt värdefulla kulturföremål. Häremot kan dock invändas,

att en sådan anordning otvivelaktigt skulle medföra komplikationer i tilllämpningen

och att effekten därav får antagas bli så ringa, att tvingande bestämmelser

av denna speciella art icke bör införas.

Enhetliga regler för avveckling av fideikommissen

En avveckling av fideikommissen genom beslut av Kung 1. M a j : t

i varje särskilt fall har diskuterats i olika sammanhang. Härigenom skulle

större hänsyn kunna tagas till de skiftande förhållanden som råder beträffande

de olika fideikommissen än vad som blir fallet vid en avveckling enligt

generella regler. Utredningen har emellertid för sin del ansett det principiellt

mindre tilltalande att ifrågavarande rättsändring, som faller inom

privaträttens område, skall genomföras medelst administrativa beslut från

fall till fall. Därvid har utredningen framhållit, att flertalet fideikommiss

företer så pass många gemensamma drag att generella regler ändå måste

komma till användning i stor utsträckning, även om avvecklingen sker genom

särskilda beslut. Utredningen har diskuterat frågan, huruvida syftet att

anpassa avvecklingen efter förhållandena i varje särskilt fall skulle kunna

vinnas på det sättet, att åt intressenterna inom släkten överlämnas att själva

i viss utsträckning besluta angående sättet för avvecklingen. Emellertid bar

utredningen funnit, att utrymmet för dylika släktbeslut icke kan bli stort.

Det bör sålunda enligt utredningen cj komma i fråga, att tiden för avvecklingen

bestämmes genom släktbeslut. Beträffande fördelningen av egendomen

har utredningen visserligen ansett, att släktbeslut i och för sig är tänkbara.

Då generella regler ändå alltid måste finnas för det fall alt dylikt beslut

ej kommer till stånd, har utredningen likväl funnit det ligga närmare

till bands att genom lag tillägga släktintressenterna bestämda rättigheter till

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

egendomen, över vilka de sedan kan disponera efter eget gottfinnande. Vad

angår de atypiska fideikommissen har utredningen emellertid ansett förhållandena

vara så skiftande, att avveckling genom särskilda beslut synes ofrånkomlig.

Utredningen har vidare framhållit, att det i och för sig kunde synas motiverat

att meddela olika avvecklingsregler för skilda slag

av egendom, men uttalat, att starka skäl talar för enhetliga regler. Sålunda

har utredningen påpekat, att ett och samma fideikommiss ofta omfattar

olika slag av egendom och att det skulle vara olämpligt om olika regler

gällde för skilda delar av egendomsmassan. Vidare har utredningen framhållit,

att sedan länge utbyte av fideikommissegendom tillåtits efter medgivande

av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall och att den i nu förevarande sammanhang

tillfälliga omständigheten, att utbyte sålunda tillåtits, icke bör medföra,

att avvecklingen genomföres efter andra regler än som eljest skulle ha

blivit tillämpliga.

Även under remissbehandlingen har från många håll framhållits, att fördelar

och olägenheter varierar vid avveckling av olika slag av fideikommiss.

De invändningar som framförts mot avvecklingstanken avser väsentligen

jord- och skogsfideikommissen. På många håll, där generell avveckling avstyrkts,

har ifrågasatts, huruvida icke företrädesvis sådana fideikommiss

kan avvecklas, som ej omfattar stora jord- eller skogsegendomar. Vissa av

remissorganen har förordat obligatorisk avveckling, andra avveckling endast

på yrkande av vederbörande intressenter. I vissa fall har man icke varit

främmande för en frivillig avveckling även av de större jord- och skogsfideikommissen.

Flera remissorgan har föreslagit, att i varje fall de atypiska fideikommissen

avvecklas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, om

det kan anses lämpligt med en så radikal avveckling, som utredningen föreslagit,

och om ej en mjukare avveckling med beaktande av de högst skiftande

förhållandena hos de olika fideikommissen skulle vara möjlig att genomföra.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att generella regler för avveckling

bör lagfästas men att möjlighet bör beredas intressenterna att i

större eller mindre omfattning erhålla dispens, därest synnerliga skäl kan

åberopas till stöd för undantag från de generella föreskrifterna. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har ansett skäl tala för att i stället för att upplösa

fideikommissen enligt generella i lagen angivna regler tillägga Kungl. Maj :t

befogenhet att i särskilda fall fatta beslut om avveckling av fideikommiss.

Svea hovrätt har däremot förordat en generell avveckling och uttalat, att det

ej bör komma i fråga att undantaga vissa fideikommiss. En sådan anordning

skulle enligt hovrättens mening leda till att den anomali, som fideikommissinstitutet

numera måste anses innebära blev ytterligare framhävd, i det att

den privilegierade arvsföljden och den inskränkta dispositionsrätten skulle

begränsas till ett fåtal fall, som vart och ett omfattade stora och värdefulla

egendomskomplex.

I likhet med utredningen anser jag det vara önskvärt och naturligt, att

avvecklingen i princip sker enligt för olika slag av fideikommiss enhetliga

s. 55 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år l''J63 55

och generellt gällande regler. Att härifrån avvikande uppfattningar kommit

till så starkt uttryck under remissbehandlingen torde i stor utsträckning

bero på att det stora flertalet remissorgan funnit sig icke kunna godtaga

utredningens förslag till lösning av frågan om skyddet för de särskilda

ekonomiska, sociala och kulturella intressen som skulle bli lidande vid en

olämplig splittring av fideikommissegendomarna. Om dylik splittring i

huvudsak kan förebyggas genom de åtgärder som jag förordat i det föregående,

bör enligt min uppfattning avvecklingen kunna genomföras efter

i princip enhetliga och generella regler. Emellertid kan man icke bortse

från att, när det gäller vissa fideikommiss, speciella förhållanden föreligger.

Så är fallet i fråga om de atypiska fideikommissen. I likhet med utredningen

vill jag därför beträffande dessa förorda en avveckling genom

särskilda beslut av Kungl. Maj :t. Men även i andra fall kan sådana särskilda

förhållanden råda, att en avveckling skulle medföra problem som

svårligen kan bemästras, om icke möjlighet finnes till en prövning i det enskilda

fallet. Jag syftar därvid på svårigheten att på förhand bedöma, vilka

verkningar en avveckling får från social och ekonomisk synpunkt samt för

kulturvården. Det kan i det enskilda fallet tänkas, att de allmänna intressena

blir bäst tillgodosedda genom att fideikommisset får bestå. Detta har under

remissbehandlingen särskilt gjorts gällande beträffande Skoklosters fideikommiss,

vilket omfattar själva slottsbyggnaden med däri förvarade samlingar

men ej marken, där byggnaden är belägen, och ej heller den omkringliggande

jordegendomen, som utgör fideikommissinnehavarens privata egendom.

Det är självfallet synnerligen angeläget, att Skoklosters slott och samlingar,

vilka tillhör våra förnämsta kulturminnesmärken, får förbli odelade.

I varje fall för närvarande synes detta emellertid icke kunna ske utan att fideikommisset

får bestå. Även i något eller några andra fall kan omständigheterna

vara sådana, att de allmänna intressena blir bäst tillgodosedda, om

fideikommisset tills vidare bibehålies. Starka skäl talar således för att, om

generella awecklingsregler lagfästes, möjlighet bör öppnas för Kungl. Maj :t

att, där särskilda omständigheter föreligger, meddela dispens från avvecklingstvånget.

Beslut härom bör få meddelas endast om betydande allmänna

intressen av förut angiven art påkallar det. Den av Svea hovrätt framförda

invändningen, att den anomali fideikommissinstitutet numera innebär skulle

bli ytterligare framhävd vid ett dispensförfarande, väger enligt min mening

mindre tungt än kravet på en praktisk och ändamålsenlig lösning av

frågan om att tillgodose de allmänna intressen av social, ekonomisk och kulturell

art som är förknippade med fideikommissen. Gentemot ett dispensförfarande

kan vidare invändas, att det principiellt kan vara mindre tilltalande

att i administrativ ordning fatta beslut, som rör det privaträttsliga förhållandet

mellan fideikommissintressenterna. Utredningen har också framhållit

denna synpunkt som skäl för alt avvisa tanken på avveckling av fideikommissen

genom beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall. Invändningen får

emellertid icke samma betydelse, om — såsom jag förordat — avvecklingen

sker efter i princip generellt verkande regler men med möjlighet att i något

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

enstaka undantagsfall medge avvikelse från dessa regler. I fråga om de atypiska

fideikommissen har, som tidigare nämnts, även utredningen ansett en

avveckling genom särskilda beslut ofrånkomlig. Framhållas bör vidare att,

ehuru en avvecklingslag måste innehålla vissa regler om fördelning av fideikommissegendomen

vid viss tidpunkt, denna lag icke med nödvändighet behöver

utformas så, att fideikommissintressenterna tillerkännes ovillkorlig

rätt till viss egendom. Vid nu anförda förhållanden anser jag, att de principiella

betänkligheter, som kan föreligga mot en regel, varigenom Kungl.

Maj :t tillerkännes dispensrätt av angivet slag, bör få träda tillbaka för det

praktiska behovet av en sådan regel. Jag förutsätter därvid att befogenheten

kommer att utnyttjas synnerligen sparsamt, men räknar .å andra

sidan med att den skall vara ägnad att underlätta från allmän synpunkt

önskvärda uppgörelser mellan fideikommissintressenterna.

På grund av det anförda anser jag, att i en lag om avveckling av fideikommissen

bör intagas bestämmelse av innebörd att, om i fideikommisset ingår

egendom av särskilt kulturhistoriskt värde eller eljest särskilda skäl är

därtill, Kungl. Maj:t må förordna, att fideikommisset skall bestå intill

dess annorlunda förordnas. En dylik bestämmelse innebär endast, att med

iideikommissets avveckling får anstå till dess förhållandena är sådana, att

en avveckling kan genomföras. När detta kan ske kommer visserligen att

vara ovisst, men olägenheterna därav synes med hänsyn till den av mig

angivna begränsningen icke vara särskilt framträdande.

Frågan om principiella hinder mot en avvecklingslagstiftning

Ett spörsmål som under den tidigare behandlingen av fideikommissfrågan

intagit en framskjutande plats är, huruvida vissa allmänna lagstiftningsprinciper

utgör hinder för att avveckla fideikommissen. Sålunda har stundom

gjorts gällande, att ett upphävande av de bestående fideikommissen skulle

strida mot grundsatsen, att civillag icke får ges tillbakaverkande kraft. Utredningen

har uttalat, att denna grundsats — som ej är helt utan undantag

— dock icke torde föranleda till annat än att ny civillag ej bör göras tillämplig

i fråga om verkan av rättshandling eller annat rättsfaktum, som ägt rum

under äldre rätts giltighetstid, såframt någons rätt därigenom blir lidande.

Under förutsättning att en fideikommissavveckling genomföres på ett sätt,

som lämnar den vid lagens ikraftträdande sittande innehavaren oförkränkt

i hans rätt, har utredningen ansett, att ifrågavarande lagstiftningsprincip

icke reser hinder i vägen. Enligt utredningens mening kräver principen inte,

att successorernas intressen skyddas, emedan de som står i tur att tillträda

fideikommisset ännu icke förvärvat någon rätt därtill och en avveckling

följaktligen icke innebär att deras rättsläge försämras.

En invändning av liknande art mot att avveckla fideikommissen går ut på

att lagstiftaren icke äger genom ny lag upphäva eller förändra ett i laga ordning

upprättat testamente, vilket vid testators död blivit verksamt i kraft av

då gällande lag. Utredningen har emellertid ansett det orimligt, om ett en
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 57

skilt förordnande angående särskild arvsföljd för viss egendom skulle — i

motsats till vad i lag stadgats om arvsföljd — vara orubbligt för alla tider,

oavsett att det kommit i strid med de levande människornas behov och åskådningar.

Vad utredningen anfört i dessa frågor har mött invändningar endast av

riksantikvarieämbetet och Stockholms rådhusrätt, som båda ansett att ett

testamentariskt förordnande i princip bör förbli orubbat. Rådhusrätten har

vidare uttalat, att påståendet att en avveckling icke innebär att successorernas

rättsläge försämras synes pressat. Att lagstiftaren funnit även personer

tillhörande sistnämnda kategori ha ett intresse förtjänt av skydd framgår

enligt rådhusrätten exempelvis av innehållet i 12 kap. 10 § ärvdabalken och

18 kap. 4 § femte punkten föräldrabalken.

Sveriges advokatsamfund har anslutit sig till den av utredningen uttalade

åsikten, att en lagstiftning om avveckling av fideikommissen icke strider

mot grundsatsen om förbud mot retroaktiv civillagstiftning, under den av

utredningen angivna förutsättningen att den vid lagens ikraftträdande sittande

innehavaren lämnas oförkränkt i sin rätt. Såsom en ytterligare förutsättning

har dock advokatsamfundet uppställt det villkoret, att icke heller

någon annan, som har ett sådant intresse av fideikommissets fortbestånd att

det skäligen bör beaktas i förevarande sammanhang, lider skada genom avvecklingen.

Advokatsamfundet syftar därvid bl. a. på förmånstagare och

nyttjanderättshavare. Ehuru advokatsamfundet således anser sig kunna vitsorda,

att den nu behandlade rättsprincipen icke utgör hinder mot en lagstiftning

om avveckling, har samfundet likväl på en annan grund ansett det tveksamt,

om sådan lagstiftning är tillåtlig. Vad som föranlett denna tveksamhet

är den i rättsligt hänseende stora likheten mellan fideikommiss och vissa familjestiftelser,

vilka sistnämnda enligt utredningens uppfattning i vissa fall

skall behandlas på samma sätt som fideikommiss. De stiftelseförordnanden

advokatsamfundet avsett är sådana, som visserligen är giltiga enligt den vid

deras tillkomst gällande lagen men som skulle ha varit ogiltiga, om det i

testamentslagen stadgade förbudet mot perpetuella fideikommiss skulle ha

varit tillämpligt på dem. Advokatsamfundet har framhållit, att enligt 5 § i

testamentslagens promulgationslag nämnda förbud icke drabbar ett före år

1981 upprättat testamente, även om testator avlidit först efter 1930 års utgång,

samt att en familjestiftelse av nu angivet slag i likhet med andra stiftelser

måste betraktas som en juridisk person med en i förhållande till såväl

stiftaren som nuvarande och framtida destinatärer fullt självständig

ställning. Att genom ny civillag avveckla en sålunda på sin tid lagligen tillkommen

och alltjämt bestående juridisk person är enligt advokatsamfundets

mening ägnat att väcka betänkligheter. Den nära överensstämmelsen mellan

fideikommiss och de familjestiftelser som enligt utredningens förslag skall

likställas med fideikommissen i avvecklingshänseende anser advokatsamfundet

ha till följd, att de betänkligheter som föreligger mot en avveckling av

nämnda stiftelser även gör sig gällande i fråga om avvecklingen av fideikommissen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Principen att ny civilrättslig lagstiftning icke får ges tillbakaverkande

kraft innebär enligt min mening i förevarande sammanhang, att en avveckling

av fideikommissen bör genomföras så, att icke någon berövas en rätt som

han vid den nu ifrågavarande lagstiftningens ikraftträdande innehar. Detta

innebär i sin tur att den som vid ikraftträdandet innehar fideikommisset samt

de som vid nämnda tidpunkt är berättigade till förmåner därifrån eller innehar

andra rättigheter bör lämnas oförkränkta i sina rättigheter, medan

däremot ett hänsynstagande till successorerna, som ju icke förvärvat någon

rätt till fideikommisset, ej kan härledas ur ifrågavarande rättsgrundsats. De

bestämmelser som kan ifrågakomma för tillgodoseende av successorernas intressen

kan liksom de av Stockholms rådhusrätt åberopade lagrummen

motiveras endast från skälighetssynpunkt. Vad angår de av advokatsamfundet

anförda synpunkterna vill jag framhålla följande. Såsom närmare

skall beröras i fortsättningen, torde finnas vissa familjestiftelser, tillkomna

före införandet av förbudet mot instiftande av fideikommiss i lös egendom,

vilka står fideikommissinstitutet så nära, att de i avvecklingshänseende

bör jämställas med fideikommiss. Det förhållandet, att dessa stiftelser

lämnats oberörda av 1930 års testamentslagstiftning — som icke innebar

något ståndpunktstagande i fråga om avveckling av de bestående fideikommissen

utan endast avsåg att förhindra, att nya fideikommiss i lös egendom

framdeles inrättades — är i detta sammanhang ovidkommande. Jag anser

även, att den begreppsmässiga bestämningen av ifrågavarande rättsbildningar

— vilken för övrigt kan vara föremål för delade meningar — saknar betydelse

för bedömningen av den aktuella frågan. Om ett förordnande, som

erhållit formen av stiftelseförordnande, i verkligheten är att betrakta som

en fideikommissurkund, skall det av naturliga skäl vara underkastat samma

överväganden som en sådan urkund. På grund av vad nu anförts anser

jag, att en avveckling av fideikommissen, som lämnar innehavare, förmånstagare

och nyttjanderättshavare oförkränkta i den rätt de har vid avvecklingslagens

ikraftträdande, icke sirider mot principen, att ny civillagstiftning

ej får ges tillbakaverkande kraft.

Icke heller i övrigt anser jag, att en avveckling av fideikommissen står i

strid med de rättsgrundsatser, som följes i vårt land. Vad beträffar de av

Stockholms rådhusrätt och riksantikvarieämbetet framförda invändningarna

angående testamentes orubblighet anser jag sålunda i likhet med

utredningen icke rimligt, att ett enskilt förordnande om en särskild arvsföljd

för viss egendom skulle i motsats till den legala arvsföljden vara

orubbligt för alla tider.

Sammanfattande bedömning av frågan om avveckling av fideikommissen

Starka principiella och även vissa praktiska skäl talar för fideikommissens

avveckling. Vid en avveckling kan emellertid betydande olägenheter

uppstå av social och ekonomisk art samt för kulturvården, därest icke åtgärder

kan vidtagas till skydd för ifrågavarande intressen. Att ett tillfreds
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 59

ställande skydd liärutinnan skapas är ett villkor för att fideikommissen

skall avvecklas. Härvid bör eftersträvas regler, som inrymmer olika möjligheter

till lösningar i det enskilda fallet, samtidigt som kravet på enkelhet

och smidighet i tillämpningen icke bör eftersättas. Vidare bör största

möjliga utrymme beredas intressenterna att på frivillig väg åstadkomma

lämpliga lösningar. Den ordning som jag skisserat i det föregående synes

mig i tillräcklig grad tillgodose dessa i sig svårförenliga krav. De förordade

åtgärderna synes sålunda, såvitt nu går att bedöma, på tillfredsställande

sätt reglera frågan om skyddet för de allmänna intressen som är förknippade

med fideikommissen. På grund härav och då några principiella

lagstiftningshinder enligt min mening icke föreligger, anser jag mig kunna

förorda en successiv obligatorisk avveckling av fideikommissen.

Avvecklingen bör regleras i en särskild lag, vari meddelas bestämmelser

angående såväl fideikommissintressenternas inbördes förhållanden som tillvaratagandet

av de allmänna intressena. Sedan det i lagen föreskrivna avvecklingsförfarandet

är avslutat, bör fideikommissegendomen i princip behandlas

som vanlig egendom. Avvecklingen bör ske under medverkan av en

särskild nämnd.

Hittills har jag i fråga om sättet för en avveckling av fideikommissen i

stort sett endast berört de särskilda frågorna om skydd för jord- och skogsegendomarna,

för arrendatorerna och för kulturvärdena. I fortsättningen

skall mera i detalj behandlas, hur avvecklingen lämpligen bör ske. Beträffande

de grundläggande frågorna om tidpunkten för avvecklingen, fördelningen

av egendomen och förfarandet vid avvecklingen delar jag därvid i

allt väsentligt utredningens uppfattning. I det närmast följande avsnittet

skall också behandlas vissa frågor angående förmåner ur fideikommissegendomen.

Vidare ämnar jag mera ingående diskutera åtgärderna till skydd för

de förut angivna allmänna intressena.

Sättet för avvecklingen

Tidpunkten

Utredningen har uttalat, att avvecklingen bör genomföras så snart ske

kan. Med hänsyn till fideikommissrättens natur av livstids besittningsrätt

har utredningen funnit det vara naturligt att låta rättsändringen inträda i

samband med ett dödsfall, varigenom bl. a. vinnes möjlighet att få en lämplig

fördelning av egendomen. Enligt utredningens mening talar övervägande

skäl för att avvecklingen bör genomföras, då den som innehar fideikommisset

vid avvecklingslagens ikraftträdande (nuvarande innehavaren) avlider.

En sådan lösning medför utspridning i tiden av de olika avvecklingsfallen,

vilket utredningen ansett vara en fördel från samhällsekonomiska och administrativa

synpunkter. Mot att genomföra avvecklingen tidigare än nu

sagts möter enligt utredningens mening flera hinder. Av allmänna grundsatser

följer sålunda, att avvecklingen icke får ske på sådant sätt att nuvarande

innehavarens rätt blir lidande. Visserligen finns möjlighet att tillägga

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

denne egendomen med nyttjanderätt på livstid eller till fri rådighet, men

utredningen anser väsentliga skäl tala häremot. Utöver administrativa problem

vid ett samtidigt upphörande av alla eller ett stort antal fideikommiss

har utredningen bl. a. framhållit, att en sådan ordning icke tillåter att successorns

intressen tillbörligen beaktas och att svårigheter uppstår, när det

gäller att vidtaga åtgärder till skydd för skogar och kulturvärden. Enligt utredningens

mening saknas å andra sidan tillräckliga skäl för att låta avvecklingen

inträda senare än vid nuvarande innehavarens död. Ett sådant

skäl skulle kunna vara, att anpassningen till ändrade förhållanden kräver

en övergångstid. Emellertid kan särskilda fördelningsregler för avvecklingen

utformas så, att en mjuk övergång erhålles från den hittillsvarande successionsföljden

till vanlig arvsfördelning. Därest nuvarande innehavaren,

såsom utredningen har förordat, erhåller tillfälle att förbereda avvecklingen,

kan anpassningen ytterligare underlättas. Utredningen har ansett anledning

också saknas att uppskjuta avvecklingen för att tillgodose eventuella framtida

successorer efter nuvarande innehavarens näste efterträdare i den fideikommissariska

successionskedjan. Jämförda med den sistnämndes förväntningar

framstår utsikterna för övriga successorer att få övertaga fideikommisset

i allmänhet som ovissa och avlägsna. På grund av vad nu sagts har

utredningen föreslagit, att fideikommisset skall upphöra, då nuvarande innehavaren

avlider.

Man kan emellertid icke bortse från möjligheten, att en fideikommissinnehavare

med anledning av den väntade avvecklingen avslår från fideikommisset

till förmån för sin efterträdare, för att fideikommisset skall kunna

bestå under ytterligare en generation. Härigenom skulle icke blott avvecklingen

fördröjas, utan även egendomen delvis tillfalla andra personer än

dem som eljest skulle ha övertagit den. I anslutning till dessa överväganden

har utredningen föreslagit att, därest fideikommisset tillfallit nuvarande innehavaren

efter utgången av år 1955 av annan anledning än förutvarande

innehavarens död och denne lever vid lagens ikraftträdande, fideikommisset

skall upphöra vid hans död.

Mot den av utredningen föreslagna huvudregeln om fideikommissets upphörande

vid nuvarande innehavarens död har under remissbehandlingen invändningar

framförts endast av Stockholms rådhusrätt och överståthållarämbetet.

Vad i betänkandet anförts om skäligheten av att näste efterträdaren

tillgodoses kan enligt rådhusrätten i vissa fall göra sig gällande med samma

styrka beträffande därefter följande successorer, om sådana finnes vid lagens

ikraftträdande. Rådhusrätten har därför ifrågasatt, om icke tiden för

avvecklingen bör uppskjutas till den tidpunkt, då ingen före lagens ikraftträdande

född successor längre finnes, överståthållarämbetet har uttalat,

att i de fall, då innehavaren uppnått hög ålder och efterträdaren måhända

redan under lång tid faktiskt omhänderhaft egendomens skötsel, regeln om

obligatorisk avveckling vid innehavarens frånfälle framstår som otillfredsställande.

Det kunde enligt överståthållarämbetet vara skäligt, att efterträ
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 61

daren fick tillträda fideikommisset, om han vid ikraftträdandet av avvecklingslagen

uppnått myndig ålder, eller också kunde frågan, om avveckling

bör ske vid innehavarens eller efterträdarens död, göras beroende av innehavarens

ålder.

Den av utredningen föreslagna undantagsbestämmelsen för det fall, att

avstående skett från fideikommisset, har avstyrkts av så gott som samtliga

remissorgan, som yttrat sig däröver. Genomgående har påpekats, att bestämmelsen

har retroaktiv verkan, och på många håll har framhållits, dels att

de av utredningen anförda skälen för bestämmelsen icke är sådana att den

kan sägas tillgodose några viktigare allmänna intressen, dels att bestämmelsen

skulle kunna leda till väsentligt förfång för vederbörande fideikommissinnehavare.

Frågan om tidpunkten för avvecklingen kan enligt min mening icke ses

isolerad från problemet om vad som skall ske med egendomen, när fideikommissbandet

häves. Vid tidigare behandling av fideikommissfrågan har

diskuterats att låta näste efterträdaren erhålla en modifierad fideikommissrätt

och att låta den slutliga övergången till fri egendom inträda först vid

dennes frånfälle. Så har även skett i vissa andra länder. En dylik lösning

kan motiveras av hänsyn till behovet av smidig anpassning till de nya

förhållandena. Den nu föreliggande utredningen och de remissorgan som yttrat

sig i ärendet har emellertid icke ifrågasatt annat än att egendomen vid

avvecklingen skall omedelbart övergå till fri egendom. Med hänsyn till att

erforderlig anpassning såsom fortsättningsvis skall beröras ändock synes

kunna ske och då en successiv avveckling av förut angivet slag synes komplicera

förfarandet, vill även jag biträda en sådan lösning.

Vad därefter beträffar den av utredningen föreslagna huvudregeln anser

jag i likhet med utredningen och remissorganen att det icke bör ifrågakomma

att genomföra avvecklingen tidigare än vid nuvarande innehavarens död.

Å andra sidan bör avvecklingen icke skjutas alltför långt på framtiden. I

likhet med utredningen anser jag således icke tillräckliga skäl föreligga att

skjuta på avvecklingen för att tillgodose andra successorer än den nuvarande

innehavarens närmaste efterträdare. På grund härav och på de av utredningen

i övrigt anförda skälen anser jag, att avvecklingen bör inträda vid

nuvarande innehavarens död. Någon särskild regel för det fall, att efterträdaren

på grund av innehavarens höga ålder eller av annat skäl redan under

lång lid omhänderhaft egendomen, anser jag icke erforderlig. Efterträdarens

intressen får anses tillräckligt tillgodosedda genom den relativt starka ställning

som enligt vad jag kommer att föreslå tillerkännes honom vid avvecklingen.

Icke heller anser jag motiverat att införa en särskild regel för det

fall, att närmast föregående innehavare avstått från fideikommisset.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Egendomens fördelning

Beträffande egendomens fördelning har utredningen ansett, att de allmänna

successionsreglerna i ärvdabalken i stor utsträckning bör tillämpas men

att en relativt mjuk övergång från fideikommissarisk succession till allmänna

regler är önskvärd och att skäl talar för att en väsentlig del av egendomen

hålles samlad i näste efterträdarens hand. Det fördelningssystem som

utredningen på anförda grunder förordat innebär, att efterträdaren alltid är

berättigad att i denna sin egenskap erhålla en bestämd kvotdel av egendomen.

Återstående kvotdel fördelas i princip såsom arvfallen egendom. År

efterträdaren tillika arvinge efter innehavaren, erhåller han förutom efterträdareandelen

även arvsandel i återstoden.

I fråga om den del av egendomen som ej utgör efterträdareandel bör enligt

utredningen förutom reglerna om arv även reglerna om testamente tilllämpas.

Genom testamente kan fideikommissinnehavaren medverka till att

egendom hålles samlad, där detta anses särskilt önskvärt från ekonomisk

eller kulturell synpunkt. Fideikommissinnehavaren får vidare härigenom

viss möjlighet att sörja för efterlevande make liksom att, när han finner

förhållandena påkalla detta, förordna om annan fördelning mellan arvingarna

än den legala.

Utredningen har även övervägt frågan, huruvida vid avvecklingen reglerna

om giftorätt bör kunna tillämpas på den del av egendomen som ej utgör

efterträdareandel, men har stannat vid att icke framlägga förslag härom.

Utredningen har föreslagit, att successor till jordbruksfideikommiss skall

kunna övertaga huvudgården med slott eller herrgårdsbyggnad samt därtill

hörande trädgårdsanläggningar och samlingar ävensom skogsområde, som

anses böra bibehållas odelat. Dessutom blir successorn i det övervägande antalet

fall berättigad att ärva nuvarande innehavaren och denne har möjlighet

att utnyttja den föreslagna testationsrätten för att ytterligare tillgodose

successorn. Med hänsyn härtill har utredningen ansett, att efterträdareandelen

bör bestämmas till hälften av fideikommissegendomen.

Utredningen har även diskuterat, huruvida egendomen bör svara för siste

fideikommissinnehavarens privata gäld. Vad angår efterträdareandelen har

utredningen ansett, att sådant gäldsansvar icke kan komma i fråga i betraktande

av de grunder på vilka förslaget i övrigt är uppbyggt. Ej heller återstoden

av egendomen bör enligt utredningens mening belastas med ansvar

för innehavarens privata gäld. Införandet av gäldsansvar skulle innebära,

att siste innehavaren får möjlighet att genom upptagande av lån indirekt

förfoga över fideikommissegendomen, något som utredningen funnit icke

vara förenligt med tanken att fideikommisset skall bestå till nuvarande innehavarens

död. Vad beträffar gäld, som uppkommit före avvecklingslagen,

har utredningen framhållit, att borgenärerna icke haft anledning att räkna

med fideikommissegendomen vid sin kreditgivning.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 63

Utredningen har slutligen föreslagit, att fideikommissegendomen vid nuvarande

innehavarens frånfälle skall behandlas som ett särskilt bo (fideikommissbo).

De av utredningen framförda synpunkterna och förslagen i vad avser

principerna för fördelning av fideikommissegendomen har så gott som

genomgående godtagits under remissbehandlingen. Ett par remissorgan har

dock uttalat, att man i stället för en fördelning mellan fideikommissintressenterna

skulle kunna överväga att sammanhålla egendomarna genom att

överföra dessa till stiftelser, som skulle bildas för detta ändamål och ha till

syfte att tillgodose medlemmar av den eller de släkter stiftaren önskat

gynna.

Sveriges advokatsamfund har — med hänsyn till intresset av att egendomen

även efter avvecklingen innehas av endast en person — ifrågasatt,

huruvida icke bröstarvinge, som ej är efterträdare, bör vara skyldig att i

första hand taga lott i innehavarens privata egendom för täckning av sin

laglott i såväl sistnämnda egendom som fideikommissegendomen.

Syftet med att avveckla fideikommissen är att återföra egendomen till

vanlig succession. Därför bör ej som allmän awecklingsform väljas att överföra

egendomen till släktstiftelse. Fideikommissförmögenheterna bör i princip

fördelas inom de släkter, där den fideikommissariska successionen äger

rum. Det gäller då att avgöra, vilka medlemmar av dessa släkter som bör

erhålla rätt till egendomen. Att genom enhetliga bestämmelser åstadkomma

en tillfredsställande lösning av detta spörsmål är förenat med vissa svårigheter,

och man kan knappast undgå att i tillämpningen stundom erhålla

från skälighetssynpunkt mindre tillfredsställande resultat. Då det emellertid,

såsom jag förut framhållit, i princip icke bör ifrågakomma att avveckla

varje fideikommiss för sig genom beslut av statlig myndighet och då icke

heller en individuell reglering av successionsförändringen lämpligen synes

böra åstadkommas genom släktbeslut, torde det bli nödvändigt att söka reglera

släktmedlemmarnas rätt vid avvecklingen genom direkta lagbestämmelser.

När det gäller att uppställa dylika regler, genom vilka den gällande

successionsordningen skall avbrytas och nya rättsinnehavare utses, måste

lagstiftaren i viss utsträckning träffa ett fritt avgörande utan att kunna

stödja sig på vedertagna principer. Därvid torde böra undvikas att i fråga

om släktmedlemmarnas rätt till fideikommissförmögenheterna göra skillnad

mellan olika slag av fideikommissegendom.

De intressenter, som med någon större grad av skälighet kan göra anspråk

gällande vid nuvarande innehavarens död, är å ena sidan de släktmedlemmar

vilka enligt fideikommissurkunden i tur och ordning efter varandra

skulle varit successionsberättigade och å andra sidan den nuvarande innehavarens

arvingar. Ofta är den närmaste av successorerna även legal arvinge

till företrädaren.

Bland successorerna måste näste efterträdarens utsikter att få övertaga

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

fideikommisset i regel anses betydligt mera konkretiserade och mindre beroende

av tillfälligheter än förväntningarna hos de successorer som först

därefter står i tur att övertaga egendomen. De följande successorerna har

endast haft mera osäkra och i varje fall subsidiära utsikter att få tillträda

fideikommisset och torde fördenskull i regel icke ha fått sina levnadsförhållanden

bestämda av tanken på att de skulle få övertaga detsamma. Möjligen

kunde det komma i fråga att tillgodose ytterligare en successor efter näste

efterträdaren, men redan denne successors anspråk torde få anses tämligen

svagt grundat från skälighetssynpunkt. Det synes därför vara lämpligt att

bland de fideikommissariska successorerna bereda endast näste efterträdaren

gottgörelse ur fideikommissegendomen.

Gentemot den rätt som bör tillerkännas näste efterträdaren står det anspråk

som uppbäres av dem som framför eller jämte honom är nuvarande

innehavarens arvingar. Med hänsyn till att syftet med avvecklingen är att

återföra egendomen till vanlig succession — vilket emellertid icke behöver

ske omedelbart vid avvecklingstillfället — synes mig naturligt, att avvecklingen

i viss utsträckning sker med tillämpning av gällande arvsregler.

Frågan om principerna för fideikommissegendomens fördelning är emellertid

av vikt icke bara för de enskilda intressenterna utan har -— såsom jag

tidigare betonat — mera allmän betydelse såtillvida att en uppdelning,

framför allt om den genomföres alltför snabbt, i många fall kan medföra

allvarliga olägenheter av social, ekonomisk och kulturell art.

Vad nu sagts talar för att fideikommissegendomen till betydande del bör

tillfalla närmaste successorn. I övervägande antalet fall torde denne bli

berättigad att ärva nuvarande innehavaren och sålunda erhålla större andel

i fideikommissegendomen än efterträdareandelen. Genom den av utredningen

föreslagna regeln, att efterträdaren — eventuellt efter lösen i

pengar — skall äga rätt att övertaga huvudgården och skogsområde, som

bör bibehållas odelat, tillgodoses ytterligare intresset av att undvika en uppdelning

av fideikommissegendomen. På grund av vad nu sagts anser jag mig

kunna tillstyrka utredningens förslag till legal fördelning av egendomen.

Vad utredningen föreslagit beträffande skogsområde bör dock gälla även

område, på vilket bedrives jordbruk.

Emellertid ställer jag mig tveksam till utredningens förslag, att efterträdaren

skall, om lotten icke förslår, kunna erhålla sådan egendom som

nyss sagts mot lösen i pengar. Då efterträdarens intressen får anses vara

tillräckligt tillgodosedda genom de bestämmelser som i övrigt gäller såväl

enligt avvecklingslagen som enligt ärvdabalken, anser jag mig icke böra

biträda utredningens förslag härutinnan. Vad nu sagts innebär givetvis icke

något hinder mot frivilliga överenskommelser om inlösen.

Mot utredningens förslag, att reglerna om testamente skall tillämpas beträffande

den del av egendomen som ej utgör efterträdareandel, har icke

några invändningar rests under remissbehandlingen. Även jag delar utredningens

uppfattning härutinnan.

Det kan av naturliga skäl också ifrågasättas att tillerkänna nuvarande

s. 65 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 65

innehavarens efterlevande make giftorätt i den del av egendomen som ej

utgör efterträdareandel. Jag finner emellertid, att utredningen anfört vägande

skäl häremot. Härtill kommer att fideikommissinnehavaren genom

den föreslagna testationsrätten beretts viss möjlighet att sörja för efterlevande

make, vilket minskar angelägenheten av en bestämmelse om giftorätt.

Framhållas bör även att frågan om efterlevande makes arvsrätt är

föremål för överväganden inom familjerättskommittén och att fördelningen

av den arvfallna egendomen givetvis skall bestämmas med ledning av de

vid varje arvfall gällande arvsreglerna. Jag anser därför, att vid avvecklingen

giftorätt icke i något fall bör äga rum i den förutvarande fideikommissegendomen.

Att såsom utredningen uttalat egendomen naturligast jämställes

med innehavarens enskilda egendom bör således icke medföra, att

denne skall äga genom äktenskapsförord förordna om egendomen.

Beträffande fideikommissegendomens gäldsansvar gäller, att så länge

fideikommisset består egendomen icke svarar för gäld annat än i särskilda

fall, av vilka det i praktiken viktigaste är då gäld intecknats i fideikommissfastighet

med Kungl. Maj :ts tillstånd. Någon anledning att vid en avveckling

föreskriva gäldsansvar för innehavares privata gäld med åtföljande

risker för splittring av fideikommissegendomarna föreligger enligt min

mening icke. Jag anser därför liksom utredningen, att något utvidgat gäldsansvar

icke bör ifrågakomma.

Då egendomen enligt vad nyss sagts icke bör svara för nuvarande innehavarens

privata gäld och den dessutom fördelas efter delvis andra grunder

än vanliga successionsregler, bör den såsom utredningen föreslagit behandlas

som ett särskilt bo (fideikommissbo).

Vad beträffar de av Sveriges advokatsamfund framförda synpunkterna

rörande bröstarvinges laglott vill jag framhålla, att en regel i enlighet med

vad samfundet ifrågasatt dels skulle strida mot den nyss förordade principen

om fideikommissegendomen såsom ingående i ett särskilt bo, dels

skulle onödigt komplicera förfarandet. Jag kan därför icke biträda, att den

ifrågasatta regeln införes.

Förmåner

Såsom framgått av redogörelsen för de bestående fideikommissen utgår

från åtskilliga av dem särskilda förmåner till andra än innehavaren. Dessa

förmåner är av olika slag. Ibland — såsom vid fardagsförmåner och vissa

änkeförmåner — innefattar förmånen rätt att under någon tid besitta hela

fideikommisset eller del därav. I andra fall äger förmånstagaren ålnjuta

avkomsten av visst hemman eller en ränta, bestämd i pengar eller varor.

Även andra slag av förmåner förekommer. Förmånerna utgår dels till släktingar,

dels till förutvarande anställda och arrendatorer och dels till andra,

såsom till de fattiga, välgörenhetsinrättningar in. in. De sist angivna förmånerna

har närmast karaktären av ändamålsbestämmelser. Detsamma gäller

om de ibland förekommande föreskrifterna om skyldighet för fideikom
3

fiihang till riksdagens protokoll 1063. 7 samt. 2 avd. Nr 2

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

missinnehavaren att underhålla stiftarens eller annans grav. I många fall

utgår förmånerna på grund av föreskrift i fideikommissurkunden. Urkundens

bestämmelser, vilka merendels blivit obsoleta, tillämpas härvid ingalunda

alltid efter sin ordalydelse. Ibland utgår förmånen på annat sätt än

som föreskrivits eller med högre belopp än som stadgats. Det förekommer

också, att en i urkunden föreskriven förmån ersatts med en helt annan

prestation eller att den fallit ur bruk. Å andra sidan förekommer ofta, att

förmåner utgår utan att urkunden innehåller någon föreskrift därom. Detta

gäller särskilt pensioner och liknande förmåner till anställda eller deras

etterlevande. I fråga om dessa gäller särskilda problem, och de skall därför

i den följande framställningen behandlas för sig.

Vad beträffar andra förmåner än pensioner skall här

törst behandlas den rätt till fardag för avliden fideikommissinnehavares

etterlevande som föreligger enligt den tidigare omnämnda förordningen den

3 april 1810. Denna innebär, att jordbruksfastighet skall avträdas den 14

mars som infaller näst efter sex månader från dödsfallet. Hus i stad antages

böra avträdas den 1 april eller den 1 oktober som inträffar näst efter tre

månader från dödsfallet. I vissa fideikommissurkunder förekommer också

bestämmelser om fardagsförmån. Enligt vad som angives i 1810 års förordning

skall dessa tillämpas i stället för förordningens bestämmelser.

Utredningen har funnit det vara från principiell synpunkt riktigast att

bibehålla fardagsförmånerna men även ansett praktiska skäl tala härför.

Sålunda har utredningen framhållit, att dödsbodelägare och andra — framför

allt nyttjanderättshavare — kan ha tagit förmånen med i sina beräkningar

och under alla förhållanden ofta väl torde behöva det rådrum som

tardagstiden medger samt att särskilt för efterlevande make fardagsförmånen

torde kunna bli av betydelse. Utredningen har därför förordat, att fardagsförmån

skall få åtnjutas efter siste innehavarens död enligt samma

regler som gällt under fideikommissets bestånd.

Bland förmåner i övrigt, som kan utgå på grund av föreskrift i fideikommissurkunden,

torde de viktigaste vara de som utgår till innehavarens änka.

För att änkeförmån skall utgå förutsättes ofta, att mannen särskilt

törordnat därom. Förmånen kan bestå i en rätt — ofta under änkans återstående

livstid — att besitta hela fideikommisset eller del därav. Vanligen är

den dock bestämd till vissa periodiskt utgående penningbelopp eller naturaprestationer.

Ibland är uttryckligen stadgat, att det åligger änkan att underhålla

oförsörjda barn. Relativt vanligt är också, att förmån skall utgå till

avliden innehavares änka och barn gemensamt. Även till syskon till den

nye fideikommissarien och till andra anhöriga kan förmåner utgå.

Utredningen har funnit det rimligt, att ifrågavarande förmåner får åtnjutas

vid avvecklingen av fideikommisset. Å andra sidan har utredningen påpekat,

att med de bestämmelser för egendomens fördelning som förordats

törmånstagaren ofta får del i egendomen enligt arvsregler eller på grund av

testamente. Ett sammanträffande av förmån och »fideikommissarv» eller

s. 67 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 67

förvärv på grund av testamente har för utredningen framstått som ett

omotiverat gynnande av mottagaren. Den som tar del i egendomen enligt

arvs- eller testamentsregler skall därför enligt förslaget icke tillika få uppbära

förmån, utan i nu åsyftade fall får den berättigade välja mellan förmån

å ena sidan och arvs- eller testamentslott å andra sidan.

Såsom förut anförts förekommer i en del fideikommissurkunder bestämmelser

om förmåner till fattiga eller eljest för välgörande ändamål eller till

förutvarande anställda på fideikommisset. Ibland föreskrives att någon ämbetsman

skall öva uppsikt över att urkundens bestämmelser iakttages och

att innehavaren av fideikommisset härför skall utge visst ärligt belopp till

vederbörande. I flera fall ålägger urkunden innehavaren skyldighet att svara

för underhåll av stiftarens eller annans grav. Ifrågavarande ändamålsbestämmelser

har i stor utsträckning på grund av ändrade förhållanden förfallit

eller eljest upphört att tillämpas.

Utredningen har beträffande de för utövad uppsikt stadgade förmånerna

uttalat, att den rättsliga förutsättningen för deras vidare utgående får anses

bortfalla i och med fideikommissets upphörande. Beträffande övriga hithörande

förmåner har utredningen däremot förordat att — i den mån skyldighet

att utge förmån eller liknande alltjämt kan anses föreligga vid tiden

för fideikommissets upphörande -—- skyldigheten bevaras för framtiden.

Då icke alltid finns någon som kan göra skyldigheten gällande och frågan

om talerätt i andra fall kan vara tveksam, har utredningen föreslagit, att

den fideikommissnämnd som föreslås inrättad skall äga generell behörighet

att föra talan vid domstol om skyldighetens fullgörande.

Utredningens förslag om bevarande av de förmåner av olika slag som

grundar sig på fideikommissurkund eller i vad avser fardagsförmåner på

1810 års förordning har i alla avseenden godtagits av remissorganen. Även

jag ansluter mig till de av utredningen anförda synpunkterna och vill endast

framhålla, att ett bevarande av ifrågavarande förmåner i stor utsträckning

motiveras icke minst av hänsyn till att avvecklingen bör genomföras

på sådant sätt att icke någon berövas en rätt, som han vid lagstiftningens

ikraftträdande innehar eller har mera konkretiserade förväntningar

att förvärva. Vad beträffar den för fideikommissnämnden föreslagna

rätten att föra talan om tillgodoseende av vissa ändamålsbestämmelser vill

jag framhålla, att denna rätt bör utnyttjas med stor försiktighet. På grund

av vad sålunda anförts tillstyrker jag utredningens förslag om bevarande

vid avvecklingen av nu angivna förmåner.

Vid en del fideikommiss utgår utan stöd av fideikommissurkunden förmåner

till innehavarens anhöriga, oftast i form av periodiska penningbidrag.

Utredningen har ansett det icke vara motiverat, att lagstiftaren inskrider för

bevarande av dessa förmåner.

Av remissorganen har annan mening uttalats endast av Sveriges advokatsamfund,

som framhållit att dessa förmåner mestadels betraktats som kompensation

för att vederbörande icke kommit i åtnjutande av del i fideikom
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

missegendomen. Advokatsamfundet har därför föreslagit, att ifrågavarande

förmåner skall jämställas med sådana som utgår enligt fideikommissurkunden

eller därpå grundat förordnande.

Enligt min mening bör i princip förmåner icke bevaras vid avvecklingen

i andra fall än då rättsgrunden kan härledas från själva fideikommisset.

Vad beträffar de nu avsedda av innehavaren frivilligt påtagna förpliktelserna

gäller att de häftar vid innehavarens personliga förmögenhet och icke

vid fideikommisset. Jag anser därför i likhet med utredningen, att särskilda

lagstiftningsåtgärder icke bör vidtagas för att bevara ifrågavarande förmåner.

Vid många fideikommiss har pensioner eller liknande förmåner av

ålder utgått till dem som varit anställda å egendomen eller till änkor och barn

efter anställda. Någon gång har sådan förmån utgått även till förutvarande

arrendator eller till arrendators efterlevande. Vid de största fideikommissen

uppgår pensionernas sammanlagda belopp till avsevärda summor. Pensionerna

utgår i kontanter eller naturaförmåner eller i bådadera.

Utredningen har ingående behandlat frågan, i vad män dessa pensioner

skall bevaras vid avvecklingen av fideikommissen, och föreslagit genomgripande

åtgärder i detta avseende. Utgångspunkten har därvid varit att, ehuru

förmånerna rent principiellt icke torde gravera själva fideikommissegendomen

utan — i den mån juridisk skyldighet föreligger att utge dem —

synes vara att betrakta som innehavarens privata gäld, pensioneringen av de

anställda dock av ålder betraktats som en angelägenhet mera för fideikommisset

som sådant än för fideikommissinnehavaren personligen. Ny innehavare

brukar därför enligt utredningen fortsätta att utbetala de pensioner,

som börjat utgå under hans företrädares tid. Utredningen anser, att man

här kan tala om en fast tradition.

Utredningen har funnit det vanskligt att bedöma, vilken inverkan den

allmänna tilläggspensioneringen får på dessa sedvänjor, men ansett det möjligt,

att utfästelser om pensionsförmåner kommer att lämnas även efter pensionsreformen.

Vad angår pensioner och liknande förmåner, som då fideikommisset

upphör utgår ur avkastningen från fideikommissegendomen,

kommer det i vissa fall att röra sig om förmåner, som antingen börjat utgå

före pensionsreformens genomförande eller också grundar sig på dessförinnan

tyst eller uttryckligt lämnad utfästelse, medan det i andra fall kommer

att röra sig om förmåner, som utfästs efter pensionsreformens genomförande

och som alltså allt från början framstått som något utöver den lagbestämda

tilläggspensionen. Vilken karaktär förmånerna än må ha, har utredningen

ansett rimligt, att man vid avvecklingen tryggar pensionstagarnas ställning.

Med hänsyn till det ändrade läge som avvecklingen i olika hänseenden får

förutsättas medföra föreligger enligt utredningens mening risk för att ny

innehavare av egendomen icke kommer att godvilligt påtaga sig pensionsbördan

eller icke kommer att vara i stånd att låta förmånerna utgå. I särskilt

hög grad skulle detta bli fallet med pensionärer, som visserligen fak
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 69

tiskt utfår pension men måhända icke kan åberopa pensionsrätt. Utredningen

har ansett föga tilltalande, om avvecklingen på detta sätt skulle komma

att medföra försämring för pensionstagare, som åtnjutit trygghet under

fideikommissets bestånd. Förmånerna måste därför bevaras och deras fortsatta

anknytning till fideikommissegendomen tryggas. Utredningen har även

framhållit, att det skulle vara obilligt att övervältra pensionsbördan på siste

innehavarens dödsbo, vilket skulle kunna bli följden, om ej pensionerna

knöts till fideikommissegendomen.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har utredningen föreslagit,

att pensionsförmåner som vid fideikommissets upphörande redan börjat utgå

alltid skall bevaras. Någon skillnad bör enligt utredningen icke göras mellan

pensionärer med formlig rätt till sin pension och sådana som tilläventyrs

icke har dylik rätt. Utredningen har härutinnan framhållit, att man kan

utgå från att även de senare skulle ha fått njuta pensionen till godo, om

fideikommisset blivit bestående, och att även de till dem utgående pensionerna

med nutida betraktelsesätt framstår som vederlag för utfört arbete.

Mot utredningens förslag i denna del har någon invändning icke rests av

remissorganen.

Utredningen har emellertid velat gå ännu längre, när det gäller att säkerställa

de fideikommissanställdas pensionering. Sålunda har utredningen vad

angår äldre anställda, som kan anses ha rättsliga anspråk på pension av fideikommissegendomen

och som har längre anställningstid, ansett rimligt

att dessa tillförsäkras ovillkorlig rätt till den pension som kan anses intjänt

vid eventuell avgång ur tjänst före uppnådd pensionsålder. Härför talar enligt

utredningen icke blott sociala skäl utan även en stark presumtion för

att dessa anställda, om ej avvecklingen kommit emellan skulle ha stannat

kvar i sina anställningar till pensionsålderns inträde och därmed blivit pensionsberättigade.

Utredningen har vidare förutsatt, att många av dem kommer

att fortsätta såsom anställda på den förutvarande fideikommissegendomen

under oförändrade villkor om rätt till pension då de slutar och att

genom säkerställandet av pensionerna därför icke kommer att läggas någon

väsentligt ökad börda på egendomen.

Då det gäller att avgöra, i vilka fall pensionsrätt skall bevaras och i vilken

omfattning pensionsrätt skall anses intjänad, har utredningen funnit

följande system innefatta en godtagbar lösning: Pension skall anses intjänad

till så stor del, som svarar mot förhållandet mellan den pensionsgrundande

anställningstiden och samma tid utökad med vad som återstår till

pensionsåldern. Såsom pensionsgrundande anställningstid räknas härvid

allenast den tid anställningen varat efter den dag då trettio år återstod till

pensionsåldern. Anställningstid, som eljest är pensionsgrundande, skall

emellertid ej räknas som sådan, om den icke uppgår till minst tio år. Vad

nu sagts har närmast avsett ålderspension. I fråga om invalid- och familjepension

har emellertid utredningen ansett samma principer kunna användas.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

I enlighet med det nu anförda har utredningen föreslagit, att pension eller

liknande förmån skall säkerställas ur fideikommissegendomen, oaktat

förmånen icke börjat utgå vid avvecklingstillfället.

Vad utredningen sålunda föreslagit har avstyrkts av samtliga remissorgan,

som yttrat sig därom, med undantag av Svea hovrätt, som dock givit uttryck

för tveksamhet, bl. a. med hänsyn till den ekonomiska belastning de utgående

pensionerna kommer att utgöra på fideikommissegendomen. Detta förhållande

har understrukits även från andra håll. Den väsentliga invändningen

riktar sig emellertid mot förslaget att pension skall utgå oavsett om

vederbörande står kvar i tjänst till pensionsålderns inträde eller ej, vilket

ansetts strida mot eljest vedertagna principer för pensionering av anställda.

Från några håll har även framhållits, att förslaget icke tar tillräcklig hänsyn

till de förmåner den allmänna tilläggspensioneringen ger de anställda.

Jag har tidigare uttalat, att förmåner ur fideikommissegendom i princip

icke bör utgå efter avvecklingen i andra fall än då rättsgrunden kan härledas

från själva fideikommissurkunden. Pensioner eller liknande förmåner är av

naturliga skäl icke reglerade i urkunderna annat än möjligen i undantagsfall.

Oaktat förmånerna således som regel icke varit avsedda att utgå ur fideikommissegendomen,

har vid åtskilliga fideikommiss sedan lång tid tillbaka

pensioner i stor utsträckning utbetalats av fideikommissinnehavaren

till tidigare anställda vid fideikommisset eller till deras efterlevande. Såsom

utredningen framhållit kan man här tala om en fast tradition. Med hänsyn

härtill och då icke någon genom avvecklingen bör försättas i sämre läge än

han eljest skulle haft, anser jag att pension, som redan börjat utgå då fideikommisset

upphör, vid avvecklingen i möjligaste mån bör bevaras, oavsett

om någon rätt till förmånen icke föreligger på grund av fideikommissnrkunden.

Jag tillstyrker alltså förslaget, att pension eller annan liknande förmån,

som vid fideikommissets upphörande utgår till förutvarande anställd

vid fideikommisset eller till sådan anställds efterlevande, även därefter må

tillgodonjutas.

Vad beträffar sådana anställda som ännu icke blivit berättigade till pension

vid tidpunkten för avvecklingen, bör eftersträvas, att arbetstagare, som

vid nämnda tidpunkt har kvar sin anställning och önskar behålla denna, i

möjligaste mån får sin utkomst tryggad. I stor utsträckning torde också

detta komma att bli fallet genom de åtgärder jag föreslår i syfte att bibehålla

den bestående förvaltningsenheten. Om denna bevaras, torde nämligen

i regel de vid egendomen anställda komma att beredas fortsatt sysselsättning

under oförändrade villkor, bl. a. i fråga om pension.

Emellertid kommer troligen vid avvecklingen av några fideikommiss att

inträffa, att fortsatt arbete icke kan beredas vissa anställda. I vilken utsträckning

detta blir fallet är svårt att bedöma liksom det är svårt att förutsäga,

i vad mån ifrågavarande arbetstagare kommer att bli berättigade till

förmåner av den allmänna tilläggspensioneringen. Framhållas bör dock att

arbetstagare födda år 1896 och senare som regel får antagas bli delaktiga

s. 71 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 71

av dessa förmåner och att enligt lagstiftningen om försäkring för tilläggspension

för de äldre åldersgrupperna — vilka utredningens förslag tar sikte

på — förmånligare regler gäller än för andra.

Av det sagda torde framgå, att behovet av särskild lagstiftning om säkerställande

av pension till förmån för de fideikommissanställda är mindre än

vad utredningen förutsett. Att införa sådan särlagstiftning får anses otillfredsställande

från principiella utgångspunkter. Ifrågavarande pensioner

torde nämligen i regel vara vad man kallar antastbara, d. v. s. utgå endast

om vederbörande har kvar sin anställning vid uppnådd pensionsålder. EU

bevarande av pensionsrätten måste emellertid för att få någon egentlig verkan

innebära, att pensionen göres oantastbar och alltså utgår oavsett om

vederbörande har kvar anställningen vid pensionstillfället eller icke. Enligt

min mening får avvecklingen av fideikommissen icke sådana följder för de

fideikommissanställda, att det kan anses motiverat att för denna grupp av

anställda genom särskilda lagregler förvandla antastbara pensioner till oantastbara.

Jag kan därför icke biträda utredningens förslag att tillerkänna

anställda på fideikommissen rätt till pension eller annan dylik förmån, som

ej börjat utgå vid tidpunkten för avvecklingen.

Angående sättet för förmånernas bevarande har utredningen

föreslagit vissa bestämmelser. Utredningen har framhållit, att förmånerna

är av mycket olika art men att en jämförelsevis enhetlig grupp utgöres

av dem, som består i en på fideikommissurkunden grundad rätt att

nyttja en eller flera av fideikommissets fastigheter. I överensstämmelse med

regleringen i 12 kap. 6 § ärvdabalken har utredningen i fråga om sistnämnda

fall föreslagit förbud mot överlåtelse av eller annat förfogande över

fastigheten utan förmånstagarens samtycke, vilket dock om särskilda skäl

är därtill skall kunna ersättas av rättens medgivande. Med en sådan ordning

vinnes erforderlig trygghet för förmånens bestånd, och förmånstagaren erhåller

skydd mot att fastigheten övergår på någon utomstående. Utredningen

har icke ansett det erforderligt att i vidare mån än nu sagts belasta

lagtexten med regler för dessa fall. Motsvarande regler har utredningen

föreslagit för det fall, att nyttjanderätten tillika omfattar inventarier på

fastigheten.

Beträffande övriga förmåner har utredningen ansett förhållandena vara

så skiftande, att formen för deras bevarande bör få väljas från fall till fall.

Enligt förslaget skall emellertid förmån säkerställas genom inteckning i

fastighet eller på annat betryggande sätt, om förmånstagaren så yrkar.

Utredningen har vidare föreslagit, att naturaförmån skall kunna förvandlas

till pengar, om fideikommissboet yrkar det. Förmånstagaren själv bör

däremot enligt utredningens mening ej kunna framtvinga sådan omvandling,

emedan utgivandet av naturaförmån ofta kan vara betydligt mindre

betungande än att utbetala motsvarande penningbelopp. Fideikommissboets

rätt att få förmån omvandlad skall dock icke vara ovillkorlig utan bero av

vad som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall ter sig skä
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

ligt. Såsom exempel på omständighet som talar emot att omvandling skall

få ske har utredningen nämnt intresset för en gammal pensionär att få behålla

sin bostad.

Mot utredningens förslag angående sättet för förmånernas bevarande

har invändning framförts endast av Svenska bankföreningen. Denna har

sålunda uttalat, att de föreslagna bestämmelserna om inskränkning i ägarens

förfoganderätt, då en på fideikommissurkunden grundad nyttjanderätt till

fastighet föreligger, och om ogiltighet av åtgärd, som vidtagits utan nyttjanderättshavarens

samtycke, innebär allvarlig fara för handeln med fastigheter

och för fastighetskrediten. Bankföreningen har hänvisat till att

lagfart sförordningen föreskriver anteckning i lagfartsbevis och lagfartsbok

om sådan inskränkning i ägarens förfoganderätt över fastigheten, som är

beroende på annans på testamente grundade rätt att nyttja egendomen. För

den händelse utredningens förslag finnes böra genomföras, har bankföreningen

hemställt, att ifrågavarande stadgande i lagfartsförordningen kompletteras

så, att det kommer att omfatta även fall, då nyttjanderätten grundas

på fideikommissurkund eller på förordnande, som meddelats med stöd

av sådan urkund.

I överensstämmelse med vad jag i andra sammanhang uttalat anser jag,

att det i möjligaste mån bör överlämnas åt intressenterna själva att reglera

de mellanhavanden som uppstår, när det gäller sättet för ifrågavarande förmåners

bevarande. Vissa bestämmelser är dock erforderliga. Sålunda torde

den delvis speciella situation som i många fall uppstår mellan fastighetsägare

och förmånstagare med anledning av den senares rätt att helt eller

delvis nyttja fideikommissets fasta egendom, ofta med tillhörande inventarier,

motivera en föreskrift motsvarande den som gäller enligt 12 kap. 6 §

ärvdabalken. Jag biträder därför utredningens förslag härutinnan. Vid tilllämpningen

av bestämmelsen bör emellertid uppmärksammas att endast sådana

fall åsyftas, då egendomen utgör en rättslig enhet, t. ex. eu registerfastighet,

och i sin helhet är föremål för nyttjanderätt.

Den inskränkning i ägarens behörighet som sålunda föreslagits är av

den art, att man icke med säkerhet kan räkna med att vid ett förfogande

över fastigheten ägarens medkontrahent alltid äger eller bör äga kännedom

därom. Vid överlåtelse av fastigheten och vid upplåtelse av nyttjanderätt

torde visserligen som regel medkontrahenten icke kunna undgå att vid besiktning

av fastigheten få kännedom om förmånstagarens besittning. I andra

fall, särskilt när det gäller inteckning för fordran, kan medkontrahenten

emellertid icke alltid förutsättas äga kännedom därom. Det kan därför diskuteras,

huruvida särskilda garantier bör skapas för att inskränkningen i

ägarens behörighet kommer till medkontrahentens kännedom. Därvid bör

först framhållas, att de fall då sådana inskränkningar förekommer icke

torde bli särskilt många. Vidare bör beaktas, att inskränkningen i åtskilliga

av dessa fall, exempelvis när det gäller fardagsförmåner, är begränsad till

avvecklingstiden, och att under denna tid —- enligt vad jag föreslår i det föl
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 73

jande — fideikommissnämndens samtycke erfordras för överlåtelse av fideikommissets

fasta egendom eller för andra förfoganden däröver, som icke

överensstämmer med sedvanlig hushållning. I övriga fall torde risken för

att ägaren underlåter att upplysa sin medkontrahent om den på fideikommissurkunden

grundade nyttjanderätten vara ringa. Slutligen bör framhållas

att fastighetens förutvarande egenskap av fideikommiss framgår av fastighetsböckerna,

vilket är ägnat rikta uppmärksamheten på att särskilda

förhållanden kan föreligga. På grund av vad nu sagts anser jag icke erforderligt

att för det relativt begränsade antal fall det här kan vara fråga om

införa särskild bestämmelse i lagfartsförordningen om anteckning i lagfartsbevis

och lagfartsbok av ifrågavarande inskränkningar i ägarens förfoganderätt

över fastigheten.

Även utredningens förslag i övrigt till bestämmelser angående sättet för

bevarande av förmåner anser jag mig kunna tillstyrka.

Jord- och skogsbruket

Vid behandlingen av skälen för och emot avveckling av fideikommissen

har jag redovisat, varför beträffande de större jord- och skogsfideikommissen

det i regel är angeläget att söka bibehålla de nuvarande förvaltningsenheterna.

Jag har som den främsta utvägen härvidlag anvisat aktiebolagsbildning

och även ingående redovisat skälen härför. Därvid har jag också

framhållit, att fideikommissintressenterna i regel bör ha gemensamt intresse

av att bedriva jord- eller skogsbruket inom ramen för den bestående

förvaltningsenheten. Vidare har jag berört frågan om inlösningsrätt för det

allmänna som en sista utväg att undvika en icke önskvärd splittring av

fideikommissegendom. Då nu angivna förhållanden icke alltid torde komma

att utgöra tillräcklig garanti för att aktiebolagsbildning i därför ägnade

fall kommer till stånd, bör enligt min mening ytterligare åtgärder övervägas

i detta syfte.

Bedömningen av vilka åtgärder som kan tänkas underlätta genomförandet

av aktiebolagsbildning bör göras mot bakgrunden av de regler

som föreslagits för fördelningen av fideikommissegendomen. Såsom

framgått har jag förordat, att hälften av egendomen skall tillfalla den som

enligt successionsordningen för fideikommisset är den siste innehavarens

närmaste efterträdare. Återstoden skall tillfalla arvingar och testamentsta

gare efter den avlidne som om egendomen tillhört denne. Är efterträdaren

tillika arvinge eller testamentstagare, vilket torde bli vanligt, erhåller han

således mer än hälften av egendomen.

Dessa fördelningsregler innebär, att efterträdaren får en framträdande

ställning i ett aktiebolag, bildat på grundval av fideikommissegendomen.

Han bör därför i allmänhet ha starkt intresse av att aktiebolagsbildning

kommer till stånd, särskilt som han ju därigenom kan bevara förvaltningsenheten

utan att behöva lösa ut medkontrahenterna, vilket merendels kan

3^- Ifihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 2 avd. Nr 2

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

bli betungande. Fideikommissariernas intresseorganisation tillhör också de

remissorgan som förordat aktiebolagsbildning beträffande fideikommisskogarna.

I den mån efterträdarens intresse av att den bestående förvaltningsenheten

bibehålies sammanfaller med det allmännas, kan övervägas att

skapa möjlighet att under avvecklingsförfarandet få bolagsbildning till

stånd oavsett övriga fideikommissintressenters inställning. Detta kan ske

genom en bestämmelse, att vid beslut om bildande av aktiebolag med tillskott

av fideikommissboets egendom och om överlåtelse av denna på bolaget

efterträdaren ensam äger företräda fideikommissboet.

En sådan regel innebär, att arvinge eller testamentstagare, om han icke

efter överenskommelse kan bli utlöst med kontanta medel eller på annat

sätt, får såsom sin lott taga aktier i ett på grundval av fideikommissegendomen

bildat bolag i stället för en bestämd del av denna egendom. Vilket

avkastningsvärde en sådan aktie får i jämförelse med värdet av en motsvarande

bestämd del av egendomen, är givetvis svårt att bedöma. Förutsättning

för bildandet av aktiebolag måste emellertid alltid vara, att därigenom

erhålles en lämpligare ekonomisk enhet än vad som eljest skulle

bii fallet. Det matematiska värdet på aktier i ett sådant bolag blir därför,

om icke särskilda förhållanden tillstöter, minst lika högt som värdet

av en motsvarande bestämd del av egendomen. Vid den intresseavvägning

som måste ske bör även beaktas, att det är genom avvecklingen intressenten

erhåller egendomen. Den i det föregående angivna fördelningsregeln

är, såsom jag tidigare framhållit, heller icke alldeles given. Skäl talar

sålunda för att såsom skett i vissa andra länder tillerkänna efterträdaren

en mera dominerande ställning än vad detta förslag innebär. Vid angivna

förhållanden kan det enligt min mening icke anses obilligt att beröva en intressent

hans valfrihet i ifrågavarande avseende.

Med anledning av vad sålunda anförts vill jag förorda, att vid avvecklingen

en bestämmelse av nyss angivet innehåll införes. Jag förutsätter emellertid,

att bestämmelsen icke kommer att behöva tillämpas annat än i undantagsfall

och att sålunda överenskommelser i det stora flertalet fall kommer att kunna

träffas mellan fideikommissintressenterna.

En annan, som av olika skäl kan ha intresse av att aktiebolag bildas på

grundval av fideikommissegendomen, är den nuvarande innehavaren. Jag

har tidigare framhållit, att innehavarens intresse av att förbereda avvecklingen

i möjligaste mån bör tillgodoses. Om innehavaren önskar undvika

uppdelning av fideikommissegendomen genom att bilda aktiebolag på grundval

av denna och detta önskemål sammanfaller med det allmännas intresse

av att bibehålla den bestående förvaltningsenheten, synes åtgärder böra vidtagas

för att möjliggöra aktiebolagsbildning redan under fideikommissets

bestånd. Att aktiebolag, innan frågan om avveckling har blivit aktuell, bildas

på grundval av fideikommissegendomen, innebär att fideikommisset

övergår från att vara fideikommiss i fast egendom, jämte eventuellt tillhörande

lös egendom, till kapitalfideikommiss. Det kan möjligen göras gällande,

att detta kan ske enligt nu gällande ordning genom beslut av Kungl.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 75

Maj :t och således utan särskilda bestämmelser. Emellertid motiveras det

utbyte av fideikommissegendom som för närvarande kan ske av helt andra

skäl än syftet att förbereda avveckling av fideikommissen. Därför synes

särskilda bestämmelser i samband med regleringen av avvecklingsförfarandet

erforderliga. På grund härav föreslår jag en bestämmelse i avvecklingslagen

av innehåll, att Kungl. Maj :t må medgiva innehavare av fideikommiss

att tillskjuta fideikommissegendom mot aktie i bolag, såframt innehavaren

äger eller tecknar samtliga aktier i bolaget.

Om innehavaren på fideikommisset drivit rörelse i aktiebolagsform, vilket

för närvarande förekommer i en del fall, torde fideikommissboet

kunna överföra den förutvarande fideikommissegendomen såsom apportegendom

på detta aktiebolag genom nyteckning av aktier däri, under förutsättning

att överenskommelse därom träffas med vederbörande rättsägare,

d. v. s. i första hand innehavarens vanliga dödsbo. Vid överförande av fideikommissegendom

på aktiebolag på initiativ av nuvarande innehavaren torde

däremot motsvarande förfarande ofta böra undvikas, då ju så länge fideikommisset

består komplikationer kan uppstå, om åtskillnad inte göres

mellan fideikommissinnehavarens privata egendom och fideikommissegendomen.

I detta sammanhang bör erinras om det förenklade förfarande som är

vanligt, då någon önskar idka verksamhet i aktiebolag, och som består däri

att banks notariatavdelning eller annan förmedlar överlåtelse av aktierna i

ett redan i formellt avseende bildat aktiebolag Oskrivbordsbolag»). Detta

förfarande synes kunna tillämpas, vare sig fideikommissinnehavare eller

fideikommissbo skall bilda aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen.

Emellertid synes fideikommissinnehavaren och fideikommissboet icke böra

vara uteslutande hänvisade till nu angivna förfaranden. Om så ej skall

bli fallet måste en särskild regel införas. I 4 § aktiebolagslagen föreskrives

nämligen, alt stiftare av aktiebolag skall vara till antalet minst tre. Vidare

följer av samma bestämmelse, att dödsbo icke kan vara stiftare av aktiebolag.

Med anledning härav föreslår jag en bestämmelse enligt vilken, utan

hinder av vad som föreskrives i aktiebolagslagen, fideikommissbo eller fideikomissinnehavare

äger bilda aktiebolag med tillskott av fideikommissegendomen

och vidta de åtgärder som ankommer på stiftare av aktiebolag.

Garantier synes böra så långt möjligt skapas, att även efter avvecklingsförfarandets

avslutande de allmänna intressena blir tillgodosedda. Detta kan

ske genom att efter omständigheterna lämpade bestämmelser intages i bolagsordningen.

Vid aktiebolagsbildning på grundval av fideikommissegendom

bör därför Kungl. Maj :t fastställa bolagsordningen. Denna bör som följd

härav icke heller få ändras utan tillstånd av Kungl. Maj:t. Vid ifrågavarande

prövning bör tillses, att i bolagsordningen vid behov intages bestämmelse

om att Kungl. Maj :ts tillstånd erfordras för överlåtelse av bolagets fasta

egendom och för beslut om frivillig likvidation av bolaget. Vidare bör tillses

att bolagsordningen innehåller erforderliga föreskrifter om bundna ak
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

tier och hembudsskyldighet. Hembudsskyldighet kan motiveras bl. a. av

hänsyn till angelägenheten att söka bibehålla vissa förutvarande fideikommiss

med stora kulturvärden inom släkten och därigenom skapa förutsättningar

för tillfredsställande vård av kulturföremålen.

Såsom framgått av vad jag anfört i det föregående lägger grunderna för

1925 års förbudslag icke hinder i vägen för aktiebolagsbildning på grundval

av de större jord- och skogsfideikommissen. Den från allmän synpunkt

erforderliga tillståndsprövningen enligt 1925 års lag ersättes av den tillståndsprövning

som avvecklingslagen föreskriver om överlåtelse av fideikommissegendom.

På grund härav bör i 1925 års förbudslag göras undantag

av innehåll, att vad som stadgas i lagen icke skall ha avseende på förvärv

av fideikommissfastighet genom tillskott i samband med teckning av

aktier i aktiebolag.

Till belysning av förfarandet vid överföring av fideikommissegendom till

aktiebolag kan sammanfattningsvis anföras följande.

Om innehavare av fideikommiss önskar överföra fideikommissegendomen

på aktiebolag, kan han välja mellan att själv bilda ett aktiebolag med

stöd av den i det föregående förordade bestämmelsen och att förvärva ett

»skrivbordsbolag». Väljer han den förra utvägen, blir förfarandet följande.

I aktiebolagslagen föreskrivna stiftelsehandlingar, d. v. s. stiftelseurkund,

förslag till bolagsordning, teckningslista, stiftelsekungörelse och stiftarberättelse

(eventuellt granskningsberättelse) upprättas. Upprättandet av förslag

till bolagsordning bör ske i samråd med fideikommissnämnden. Ansökan

inges till Kungl. Maj :t med begäran om tillstånd till överlåtelsen av fideikommissegendomen

och fastställelse av förslaget till bolagsordning.

Kungl. Maj :t skall bedöma lämpligheten från allmän synpunkt av den

ifrågasatta aktiebolagsbildningen och bl. a. pröva frågan om intagande i

bolagsordningen av förbud mot överlåtelse av fast egendom och likvidation

av bolaget utan Kungl. Maj :ts medgivande samt spörsmålet om bundna

aktier och hembudsskyldighet vid övergång av aktie. Vidare bör tillses, att

så vitt möjligt garantier skapas för att det fideikommisskapital som aktierna

utgör icke genom för stora vinstutdelningar eller på annat sätt kan

minska i värde till förfång för efterträdaren, arvingar och förmånstagare. I

sitt beslut om tillstånd till överlåtelse av fideikommissegendomen bör

Kungl. Maj :t således meddela erforderliga föreskrifter om kapitalisering

m. m. Storleken av tillåten vinstutdelning regleras genom lämpliga bestämmelser

i bolagsordningen. Innan beslut meddelas, bör fideikommissnämndens

yttrande inhämtas, om sådant icke redan föreligger. Därest

Kungl. Maj :t bifaller ansökningen, inges stiftelsehandlingarna till patentverket

för vederbörlig prövning och godkännande. Aktiebolagsbildningen

kan därefter fortsätta med bl. a. aktieteckning, aktietilldelning, hållande

av konstituerande bolagsstämma och inbetalning av likvid för de tecknade

aktierna genom överförande av fideikommissegendomen på det nybildade

bolaget samt registrering av bolaget.

Väljer fideikommissinnehavaren utvägen att förvärva ett »skrivbordsbo
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 77

lag», blir förfarandet i huvudsak följande. Sedan aktierna i bolaget överlåtits

till fideikommissinnehavaren, hålles bolagsstämma. Vid denna antages

en ny bolagsordning — förslag till denna upprättas lämpligen i samråd

med fideikommissnämnden — fattas beslut om ökning av aktiekapitalet

genom nyteckning av aktier med tillskjutande av fideikommissegendomen

och utses styrelse. Eftersom bolagets samtliga aktier är företrädda vid

stämman, behöver någon ytterligare stämma ej hållas. Ansökan inges härefter

till Kungl. Maj :t med anhållan dels om tillstånd till överlåtelsen av

fideikommissegendomen, dels om fastställelse av den nya bolagsordningen.

Prövningen hos Kungl. Maj :t sker i enlighet med vad jag nyss anfört.

Om Kungl. Maj :t bifaller ansökningen, inges till patentverket anmälan

för registrering av besluten om antagande av den nya bolagsordningen, ökning

av aktiekapitalet och valet av ny styrelse. Därjämte ansökes om

godkännande av teckningslista och kungörelse av ökningsbeslutet. Kär

registrering och godkännande föreligger, kungör styrelsen ökningsbeslutet

i vederbörlig ordning, och därefter sker aktieteckning, inbetalning av likvid

för aktierna genom överföring på bolaget av apportegendomen samt

tilldelning av aktierna. Förfarandet avslutas med anmälan för registrering

av att ökningsbeslutet genomförts.

Även fideikommissbo, som beslutar överföra fideikommissegendomen på

aktiebolag, kan välja mellan de båda vägar för vilka jag nu har redogjort.

Vidare kan i de fall, då ett aktiebolag finns som drivit rörelse på fideikommissegendomen,

denna genom tillskott vid nyteckning av aktier överföras

på detta bolag, om överenskommelse härom träffas mellan berörda rättsägare.

Om fideikommissboet väljer att bilda nytt aktiebolag, blir förfarandet följande.

Förut nämnda stiftelsehandlingar upprättas. Fideikommissboet bör

samråda med fideikommissnämnden angående förslaget till bolagsordning.

Ansökan inges till Kungl. Maj :t om tillstånd till överlåtelsen och fastställelse

av förslaget till bolagsordning. Kungl. Maj :ts prövning avser bl. a.

frågan om upptagande i bolagsordningen av förbud mot överlåtelse av fast

egendom och likvidation av bolaget utan Kungl. Maj:ts medgivande samt om

bundna aktier och om hembudsskyldighet vid övergång av aktie. Sedan

Kungl. Maj :t godkänt överlåtelsen och fastställt förslaget till bolagsordning,

gäller beträffande det fortsatta förfarandet detsamma som då fideikommissinnehavare

bildar aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen.

Väljer fideikommissboet att överföra fideikommissegendomen till ett redan

bildat bolag, blir förfarandet detsamma som förut angivits för det fall,

då fideikommissinnehavare begagnar utvägen att förvärva ett »skrivbordsbolag»,

med undantag av att bolagsordningen icke behöver innehålla annat

än vad nyss sagts.

Det åligger patentverket att tillse, att vid aktiebolagsbildningen avvecklingslagcns

bestämmelser iakttagits.

Jag har tidigare uttalat, att inlösningsrätt för det allmänna icke

synes kunna undvaras i samband med fideikommissavvecklingen. Bestäm
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

melserna härom är emellertid avsedda endast för undantagsfall, där uppgörelser

icke kan träffas mellan fideikommissintressenterna. Det torde

nämligen icke bli fråga om, att det allmänna i någon större utsträckning

löser till sig fideikommissens jordbruksfastigheter. Inlösningsbestämmelserna

har endast till syfte att underlätta ett sammanhållande av egendomen,

när starka allmänna intressen talar härför. Om fideikommissintressenterna

icke själva i sådant fall önskar behålla egendomen samlad

inom släkten, synes det icke obilligt att låta det allmänna inträda.

Inlösningsrätten hör utnyttjas allenast då fråga är om område av sådan

omfattning, belägenhet och beskaffenhet i övrigt att dess bibehållande såsom

enhet är av betydande allmänt intresse. Vid avgränsningen av den mark,

som skall vara underkastad inlösningsrätt, måste hänsyn tagas till önskvärdheten

av lämplig ägoanordning. Inlösningsrätten bör även omfatta till

fideikommisset hörande sågverk och andra för träindustri avsedda fasta

anläggningar. På en del fideikommiss bedrives, såsom inledningsvis nämnts,

även annan industriell verksamhet, som tillsammans med skogshantering

eller annan näringsutövning bildar en ekonomisk enhet. Det kan i sådana

fall vara lämpligt att låta inlösningsrätten avse jämväl andra industriella

anläggningar än dem som direkt hör till skogshantering. Då en industriell

anläggning av något slag underkastas inlösningsrätt, skall denna rätt naturligtvis

också omfatta den mark på vilken anläggningen är belägen liksom

även upplagsplatser och annan sådan mark som tillhör anläggningen.

Lös egendom bör däremot över huvud taget ej inbegripas under inlösningsrätten

med hänsyn till de praktiska svårigheter som detta skulle

medföra, utan frågan om att övertaga sådan egendom torde få lösas genom

frivilliga överenskommelser mellan berörda parter.

När det gäller att avgöra, vilka som bör vara inlösningsberättigade, kan

beträffande skogarna framhållas, att kronan har mycket betydande skogsarealer

under domänstyrelsens förvaltning. Kronan är även i viss utsträckning

ägare av jordbruksfastigheter, vilka då de förvärvats i rationaliseringssyfte

förvaltas av lantbruksnämnderna och i övrigt av domänverket.

På de av domänverket förvaltade jord- och skogsegendomarna bedrives en

aktiv naturvård. I det föregående har framhållits, att jord- och skogsbruket

på fideikommissegendomarna genomgående är högt rationaliserat. Från

driftsekonomisk synpunkt torde det därför ofta kunna bli fördelaktigt för

kronan att förvärva fideikommissegendom, som fideikommissintressenterna

inte själva önskar behålla samlad. En dylik lösning är även ägnad att

tillgodose naturvårdsintressena och det alltmer framträdande behovet av

tillgång till fritidsområden. Erforderlig tillgång till fritidsområden torde

ä\en vara ett kommunalt intresse. Även av andra skäl kan kommun önska

förvärva fideikommissegendom. På grund av vad nu sagts bör rätt att inlösa

lideikommissegendom tillkomma kronan och kommun, som Kungl. Maj:t

bestämmer.

Vid inlösen synes i huvudsak kunna användas den ordning som tillämpas

vid expropriation. Det bör ankomma på fideikommissnämnden att, sedan

s. 79 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 79

det konstaterats att andra utvägar icke står till buds för att hindra splittring

av egendomen, ta de initiativ till ett inlösningsförfarande som påkallas

av omständigheterna. Därvid bör undersökas, i vad mån det hos domanstyrelsen

eller de kommunala organen föreligger intresse av att förvärva egendomen.

Kontakt bör givetvis även tagas med vederbörande lantbruksnämnd.

Arrendatorerna

Fideikommissjorden är i mycket stor utsträckning utarrenderad. Betiäffande

undergårdarna gäller detta med endast få undantag. Av huvudgårdarna

är mellan en tredjedel och hälften upplåtna på arrende.

Enligt 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen gäller arrende- och hyresavtal, avseende

annan fideikommissfastighet än huvudgård, jämväl för annan innehavare

av fideikommisset än upplåtaren. I fråga om huvudgård gäller nyttjanderättsavtal

endast för upplåtarens besittningstid jämte därpå följande

fardagstid. Beträffande uppskattningsvis två tredjedelar av alla undergårdar

är även tillämpliga nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser,

innefattande optionsrätt och förköpsrätt under förutsättningar som

jag tidigare angivit.

Fideikommissarrendena har i allmänhet präglats av stor stabilitet och

därmed följande trygghet för arrendatorerna. Detta har till viss del sin grund

i fideikommissinstitutionen som sådan. Fideikommissbestämmelserna har

nämligen medfört att godsen sammanhålles, och för dessas drivande har

arrendesystemet varit en förutsättning. Vad nu sagts gäller särskilt undergårdarna

men även i viss utsträckning huvudgårdarna.

Utredningen har för sin del funnit, att avvecklingen av fideikommissen

icke medför någon annan inverkan på arrendatorernas rättsliga ställning än

att stadgandet i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen i allmänhet icke längre blii

tillämpligt, emedan fideikommisset som regel skall upphöra vid den nuvarande

innehavarens frånfälle. Enär den princip som uppbär lagrummet enligt

utredningens mening icke nu bör brytas, har utredningen föreslagit, att

i avvecklingslagen intages en bestämmelse därom, att avtal varom nu är

fråga skall gälla jämväl mot den som förvärvar egendomen vid avvecklingen.

Detta av remissorganen tillstyrkta förslag vill jag biträda.

Utredningen har ansett behov föreligga även av vissa andra regler till

skydd för fideikommissarrendatorerna. Emellertid bör såsom jag tidigare

anfört frågan om särskilda regler till skydd för arrendatorernas besittning

av de arrendegårdar de innehar vid avvecklingen ses mot bakgrunden av

hur avvecklingen kommer att genomföras. Det vill därför synas som om

vid en avveckling genomförd på det sätt utredningen föreslagit, d. v. s. i

stort sett utan särskilda åtgärder för att sammanhålla de större jordfideikommissen,

särskilda anordningar kunde vara motiverade för att tillgodose

arrendatorernas i och för sig berättigade intresse av att få fortsätta att

bruka arrendejorden. Anmärkningsvärt är dock att det oaktat ett stort an
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år W63

tal remissorgan icke ansett behov föreligga av särskild lagstiftning. Det

vill därför synas som om så mycket mindre anledning härtill föreligger,

när såsom jag förordat åtgärder vid avvecklingen skall vidtagas för att

undvika uppdelning av fideikommissjorden med därav följande risker för

uppsägning av arrendatorerna. Emellertid är svårt att förutse, hur förhållandena

vid framtida awecklingsfall kommer att gestalta sig. Det är därför

erforderligt att ha uppmärksamheten riktad på denna fråga och att,

om erfarenheterna vid kommande awecklingsfall ger anledning härtill,

överväga särskilda regler till skydd för arrendatorernas befogade intressen.

Vad därvid bl. a. kan ifrågakomma är en utvidgad optionsrätt. För

närvarande är jag emellertid icke beredd att föreslå några regler utöver

den förut nämnda bestämmelsen om fortsatt giltighet efter avvecklingen av

arrende- och hyresavtal.

Kulturvärdena

Frågan om skyddet för fideikommissens kulturvärden har jag relativt

utförligt behandlat i den föregående framställningen. Utgångspunkten har

därvid varit, att de fasta kulturvärdena kan beräknas i många fall komma

att ingå i bolagsegendom och därigenom erhålla vård och underhåll samt

att i övrigt ett relativt gott skydd föreligger beträffande dessa kulturvärden

genom gällande lagstiftning om expropriation och om byggnadsminnen.

Ehuru även de lösa kulturföremålen kan antagas komma att beredas ett visst

skydd vid bolagsbildning på grundval av fideikommissegendomen, anser jag

emellertid vissa andra åtgärder erforderliga beträffande dessa kulturvärden.

Dessa åtgärder bör dock i huvudsak begränsas till att avse endast samlingar

och icke enstaka kulturföremål.

Sålunda bör, om skydd för en kulturhistoriskt värdefull samling icke kan

åvägabringas på annat sätt, möjlighet finnas för kronan eller kulturvårdande

institution att inlösa samlingen. Denna anordning kan visserligen leda

till att samling, som ingår i en levande kulturmiljö, bortförs därifrån. I

sådana fall, då det icke kan skapas tillfredsställande säkerhet för att en

värdefull samling i framtiden skall kunna bevaras och vårdas i sin ursprungliga

miljö, kan likväl vara angeläget, att samlingen ej blir skingrad. I regel

bör inlösen ske av en samling i dess helhet, men ibland kan bli nödvändigt

att en del av samlingen undantages.

Beträffande förfarandet vid inlösen har utredningen föreslagit, att avgörandet

om inlösen må ske skall träffas av Kungl. Maj:t och att vid

tvist om lösesumman tvisten skall avgöras av skiljemän, varvid lagen om

skiljemän i tillämpliga delar skall gälla. Utredningen har som skäl härför

anfört, att det gäller värdering, för vilken särskild sakkunskap måste anlitas,

samt att förfarandet bör vara snabbt, så att icke avvecklingen fördröjes.

Under remissbehandlingen har emellertid förslag framförts, att

inlösen av kulturföremål skall regleras i liknande former som de vilka

s. 81 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 81

gäller för expropriation. Jag delar dock utredningens uppfattning i denna

fråga. Det får ankomma på fideikommissnämnden att hos Kungl Maj :t göra

framställning om inlösen; initiativ härtill bör givetvis också kunna lagas

av kulturvårdande myndighet eller institution. På grund av vad sålunda anförts,

föreslår jag, att Kungl. Maj:t till förebyggande av att samling av

möbler, tavlor, böcker eller andra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde

erhåller försämrad vård, skingras eller bortflyttas må förordna att samlingen

skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande institution,

som Kungl. Maj :t bestämmer. Vidare föreslår jag, att vid oenighet

om lösesumman frågan skall avgöras av skiljemän.

Utredningen har såsom tidigare nämnts föreslagit, att Kungl. Maj :t skall

kunna för fideikommiss, vartill hör egendom av särskilt kulturhistoriskt

värde, förordna om bildandet av en särskild fond som grundval för vård och

underhåll av egendomen. Utredningens förslag härom innebär, att kulturföremålen

tillskiftas fideikommissintressent men att av fideikommissets övriga

tillgångar avsättning sker för bildandet av en stiftelse med ändamål att

trygga kulturföremålens vård. Stiftelsen avses fullfölja sitt ändamål främst

genom ekonomiska bidrag till ägaren av kulturföremålen. Jag har tidigare

framhållit, att en sådan lösning har betydande förtjänster men i motsats

till utredningen funnit, att den icke bör genomföras tvångsvis. Några regler

härutinnan erfordras därför icke i detta sammanhang. Emellertid kan

det tänkas, att inom vissa familjer intresset för att bibehålla fideikommissens

kulturvärden, vilka ofta har anknytning till släktens historia och

traditioner, kan ta sig uttryck i en önskan att frivilligt avsätta medel till

underhåll och vård av vissa kulturföremål. Sålunda är det ej osannolikt,

att fideikommissinnehavare vill utnyttja möjligheten att förfoga över viss

del av fideikommissegendomen genom testamente för att tillgodose ifrågavarande

ändamål. Det finns givetvis anledning för det allmänna att ställa

sig positivt till dylika initiativ från de av fideikommissavvecklingen berörda.

Redan nu har Kungl. Maj :t enligt 57 § arvs- och gåvoskatteförordningen

möjlighet att i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av

skatt för kulturvärden.

Vad beträffar kulturvården har utredningen slutligen tagit upp ett problem,

som är av mera allmän karaktär men som får särskild aktualitet genom

fideikommissavvecklingen och den därav följande risken för skingring

av lösa kulturföremål av olika slag. Sålunda har utredningen framhållit,

att behov kan uppkomma att utsträcka det förbud som enligt kungörelsen

den 6 maj 1927 gäller mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål,

huvudsakligen av trä, till att avse även andra slag av lösa kulturföremål.

Risken för att framför allt enstaka konstföremål av stort värde kommer

alt lämna landet vid avveckling av fideikommissen har starkt betonats

av chefen för nationalmuseum. De sålunda uttalade farhågorna är enligt

min mening grundade. Frågan om åtgärder härvidlag — vilka såsom antytts

icke endast bör ses mot bakgrunden av avvecklingen av fideikommissen

— kommer att upptagas till behandling inom berörda departement.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Förfarandet vid avvecklingen

I princip bör det ankomma på dem som erhåller andel i fideikommissegendomen

att själva handha förvaltningen därav, förbereda egendomens

delning och verkställa denna. Situationen företer stora likheter med vanligt

arvfall. Det är därför naturligt att utforma avvecklingsförfarandet i huvudsaklig

överensstämmelse med de eljest gällande principerna för boutredning

och arvskifte. Jag föreslår, att en grundläggande regel intages bland de bestämmelser

som reglerar förfarandet vid avvecklingen av innehåll att om förvaltning

och utredning av fideikommissboet samt om skifte av egendomen

skall i princip motsvarande regler i ärvdabalken äga tillämpning.

Emellertid medför den speciella fideikommissegenskapen och de allmänna

intressen som föreligger vid avvecklingen, att vissa speciella regler måste

gälla beträffande förvaltning, utredning och skifte av fideikommissbo. I

vissa fall, t. ex. då fideikommiss består endast av värdepapper, kräves endast

en delningsförrättning av samma beskaffenhet som ett enkelt arvskifte,

men ofta torde såsom framgått av den föregående framställningen

betydande problem komma att uppstå vid avvecklingen. Dessa problem medför

svåra avgöranden för de enskilda intressenterna och ställer även stora

krav på lämplig organisation för avvecklingens genomförande. Förutom

delning av förmögenheten kan särskilda åtgärder erfordras i ett flertal hänseenden.

Om förmånstagare finns, krävs sålunda anstalter för att tillgodose

deras intressen. Då avvecklingen gäller fast egendom, blir ofta nödvändigt

att anordna lantmäteriförrättningar, uppdela inteckningar på olika fastigheter,

verkställa relaxation av inteckningar o. s. v. Delägare, förmånstagare

och andra som berörs av avvecklingen bör ha möjlighet att få råd och vägledning

i de olika frågor som uppkommer. Härtill kommer att i åtskilliga

fall betydande allmänna intressen av social, ekonomisk och kulturell art

finns att bevaka. Därvid kan ett relativt omfattande utredningsarbete bli

nödvändigt.

För att erforderliga anordningar skall komma till stånd och avvecklingen

bli genomförd på lämpligt sätt i varje enskilt fall, har utredningen föreslagit,

att avvecklingen skall ske under medverkan av ett särskilt statligt organ,

fideikommissnämnden. Invändningar häremot har framförts endast

av ett par remissorgan. Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge

framhållit, att det här är fråga om uppgifter, som ankommer på andra myndigheter,

samt att erforderlig rådgivning och vägledning bör kunna lämnas

av justitiedepartementet. Att det vid avvecklingen i viss utsträckning uppkommer

frågor, som berör andra myndigheter, utesluter emellertid enligt

min mening icke behovet av ett speciellt organ, en fideikommissnämnd,

som har till uppgift att leda avvecklingen i dess helhet. Vid avvecklingen

beröres, såsom förut nämnts, såväl allmänna som enskilda intressen. I

fråga om de enskilda intressena måste det i hög grad underlätta avvecklingen,

därest ett organ finns, som har till särskild uppgift att biträda parterna.

Många tvister torde härigenom kunna undvikas. I detta avseende kan

s. 83 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 83

en särskild nämnd svårligen ersättas av någon redan förefintlig statlig myndighet.

För bevakande av det allmännas intressen synes önskvärt, att de

olika frågorna liandlägges av ett gemensamt organ, där överblick finns såväl

över hela avvecklingen i varje enskilt fall som över reformens genomförande

över huvud. En nämnd sådan som den föreslagna torde dessutom ha

större möjligheter än en ämbetsmyndigliet att förvärva ingående kännedom

om de ofta ömtåliga spörsmål, som kan uppkomma i samband med avvecklingen,

och att ernå samförstånd med intressenterna. Jag biträder därför

utredningens förslag om inrättandet av en fideikommissnämnd.

Utredningen har föreslagit, att fideikommissnämnden skall tillsättas av

Kungl. Maj :t och bestå av fem ledamöter, av vilka ordföranden och vice

ordföranden skall vara lagkunniga, och att bland övriga ledamöter skall

finnas erfarenhet i jordbruks- och skogsfrågor samt i frågor rörande egendom

av kulturhistoriskt värde. Vidare hör enligt utredningen någon ha erfarenhet

av fideikommissförvaltning. Jag kan i stort sett ansluta mig till

utredningens uppfattning och vill framhålla, att på nämndens ledamöter

bör ställas krav på höga kvalifikationer.

Nämndens uppgifter framgår av vad jag förut sagt. I sin verksamhet bör

nämnden i första hand söka åvägabringa lämpliga anordningar på frivillighetens

väg. Fideikommissinnehavare, som är intresserade av att den blivande

avvecklingen förberedes, bör kunna för detta ändamål sätta sig i förbindelse

med nämnden. Innan nämnden fattar beslut, bör därav berörda

parter erhålla tillfälle att yttra sig i ärendet. För de utredningar som nämnden

har att ombesörja fordras medverkan, förutom av parterna, av olika myndigheter.

Nämnden bör sålunda äga erhålla biträde av bl. a. länsstyrelserna,

lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna, lantmätarna samt de kulturvårdande

myndigheterna.

När det gäller att bevaka de allmänna intressena, har nämnden främst

att ta ställning till frågor om aktiebolagsbildning, om utnyttjande av inlösningsrätt

och om eventuellt förordnande angående fideikommissets bestånd.

Vidare bör nämnden medverka vid fråga om säkerställande av förmåner.

För att nämndens verksamhet i dessa avseenden skall bli effektiv, erfordras

vissa bestämmelser, som förhindrar åtgärder i strid mot de intressen som

här föreligger. Det är sålunda nödvändigt att stadga förbud mot att utan

nämndens medgivande förfoga över fideikommissegendom eller utlämna fideikommisskapital

under särskild förvaltning. Vidare bör icke utan nämndens

medgivande skifte få ske eller legat få utgivas eller ändamålsbestämmelse

verkställas ur oskiftat bo. Sedan avvecklingen är slutförd, bör nämnden

utfärda bevis om att skifte må äga rum.

Det nu sagda innebär att fideikommissnämnden bar att ta befattning

med avvecklingen av samtliga fideikommiss i såväl fast som lös egendom.

Beträffande många fideikommiss, framför allt kapitalfideikommiss, torde

nämndens åtgärder i stort sett komma att inskränka sig till alt utfärda bevis

att skifte må ske. Vid andra fideikommiss kan bli fråga om en omfattande

och komplicerad handläggning. Beträffande de atypiska fideikommissen

föreligger särskilda förhållanden. Dessa föreslås skola upphöra

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

etter beslut i varje särskilt fall av Kungl. Maj :t, som i sådana fall också

bär att bestämma om egendomens fördelning. Då det är önskvärt att de

atypiska fideikommissen avvecklas så snart som möjligt, bör arbetet härmed,

i den mån förhållandena det medger, påbörjas redan under den första

tiden av nämndens verksamhet.

Vidare kan övervägas, huruvida nämnden bör medverka i sådana fideikommissärenden

som för närvarande avgöres av Kungl. Maj:t, t. ex. ärenden

om tillstånd att sälja eller inteckna fideikommissfastighet. Därvid kan

ifrägakomma att lägga uppgiften att bereda dylika ärenden på nämnden.

Det ter sig emellertid ovisst, om några fördelar av organisatorisk eller annan

art står att vinna härmed. Tills vidare synes därför någon ändring

icke böra ske i nuvarande ordning. Nämnden torde dock kunna anlitas som

remissinstans.

Nämndens tillkomst skall inte medföra, att annan myndighets ämbetsområde

inskränkes eller eljest ändras.

Dispensärenden under övergångstiden

När Kungl. Maj:t medgivit fideikommissinnehavare att för vissa ändamål

inteckna och belåna fideikommissfastighet eller använda fideikommisskapital,

har som tidigare omtalats i regel fordrats försäkring på innehavarens

liv såsom säkerhet eller föreskrivits amorteringsskyldighet. Utredningen

har diskuterat frågan i vad mån nämnda krav kan frångås, sedan

lagstiftning om avveckling trätt i kraft. Härvid har helt allmänt framhållits,

att slopande av dessa krav i många fall torde komma att medföra minskning

av fideikommissförmögenheten, medan innehavaren erhåller en motsvarande

förmån genom att han ej behöver betala livförsäkringspremier respektive

fullgöra återbetalning. Sådan värdeöverföring från fideikommisset

till innehavarens privata egendom blir enligt utredningen alltid till nackdel

för successorn men kan, under förutsättning att innehavaren i stället gör

motsvarande besparingar, medföra fördel för dennes arvingar. Utredningen

har ansett, att man icke bör införa regler, som tillåter några större förskjutningar

till successorns nackdel, och har därför funnit uteslutet att generellt

efterge kraven på säkerhet respektive återbetalning. En ytterligare anledning

att här gå fram med varsamhet har utredningen ansett ligga däri, att en

del fideikommissinnehavare använt egna medel för nu avsedda ändamål och

att det ej är tilltalande att den som sålunda icke tagit fideikommissmedel i

anspråk, fastän han kunnat göra det, skall försättas i sämre läge än den som

anlitat fideikommissets egendom. Utredningen har emellertid ej ansett uteslutet

att medge vissa lättnader, särskilt om speciella ekonomiska svårigheter

gör sig gällande eller om eljest starka skäl till lättnad föreligger.

Fideikommissariernas intresseorganisation har för sin del förordat en

liberalare dispensgivning, när det gäller återbetalningsskyldighet och ställande

av säkerhet vid lån ur fideikommissförmögenheten. Detta bör enligi

organisationen gälla även om avvecklingen icke skulle omfatta samtliga

fideikommiss.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 85

Frågan om den fortsatta dispensgivningen har betydelse för bedömningen

av det föreliggande avvecklingsförslaget. Jag anser mig därför redan nu

böra uttala, att jag i stort sett instämmer i de allmänna synpunkter som

utredningen anlagt på frågan. Det bör emellertid icke vara Kungl. Maj:t

betaget att i större omfattning än för närvarande är fallet ge avkall på

kraven på amorteringsskyldighet och ställande av säkerhet. Ställningstagandet

i de skilda fallen bör ske med hänsyn till omständigheterna.

Kostnader

Utredningen har gjort vissa beräkningar angående kostnaderna för fideikommissnämnden.

Dessa beräkningar avser den första tiden av nämndens

verksamhet. Utredningen har räknat med att arbetsuppgifterna till en

början blir av förhållandevis stor omfattning, bl. a. med hänsyn till att avvecklingen

av de atypiska fideikommissen avses skola genomföras så snart

som möjligt efter avvvecklingslagens ikraftträdande. Kostnaderna för

nämnden under första verksamhetsåret har utredningen beräknat till i

runt tal 55 000 kronor. Denna kostnadsram synes numera vara alltför snäv.

Det för nämndens verksamhet erforderliga medelsbehovet torde jag emellertid

få anmäla i annat sammanhang.

Beträffande specialmotiveringen för de till lagrådet remitterade förslagen

får utskottet hänvisa till propositionen nr 5 s. 161—200. Departementschefens

yttranden beträffande de särskilda paragraferna finnes där återgivna i

anslutning till redogörelser för fideikommissutredningens förslag och remissyttrandena.

Lagrådet

Det remitterade förslaget till lag om avveckling av fideikommiss föranledde

i lagrådet följande yttranden beträffande förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Det till lagrådet remitterade förslaget om fideikommissens avveckling utgör

slutpunkten på ett omfattande, i flera etapper bedrivet utredningsarbete,

vilket ursprungligen föranletts av skrivelser från riksdagen, beslutade så

långt tillbaka som för ett halvsekel sedan. Att denna avsevärda tid förlupit,

innan tiden ansetts mogen att förelägga riksdagen ett reformförslag i ämnet,

är belysande för de svårigheter av olika art, varmed lösningen av berörda

frågekomplex är förenad. De yttranden, som avgivits över det senaste

sakkunnigbetänkandet på området, fideikommissutredningens, giva vid handen,

att fortfarande meningsskiljaktigheter förefinnas såväl beträffande frågan

huruvida fideikommissen generellt böra avvecklas som med avseende

på ordningen för en dylik avveckling.

Spörsmålet om, såsom i remissförslaget avses, en generell avveckling av

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

fideikommissen bör komma till stånd, kräver icke blott en juridisk bedömning

utan även — och kanske i högre grad — ett ställningstagande från

sociala, ekonomiska och kulturella synpunkter. Blott ett par remissinstanser

ha uttalat tvekan, huruvida fideikommissens upphävande kan anses förenligt

med allmänna lagstiftningsprinciper. I likhet med departementschefen finner

lagrådet rättsliga hinder icke föreligga mot att en successiv avveckling

av fideikommissen sker med anknytning som regel till nuvarande innehavares

död.

Vad beträffar ordningen för avvecklingen går förslaget i huvudsak ut på

att vid fideikommissets upphörande den avlidnes efterträdare skall taga

hälften av egendomen och att i återstoden skall tagas arv eller testamente

efter den avlidne enligt vanliga regler; vid senare dödsfall skola sistnämnda

regler oinskränkt tillämpas. I syfte att komma över vissa svårigheter i samband

med fideikommissavvecklingen ha föreslagits bestämmelser till skydd

för förmånstagare och nyttjanderättshavare samt med avseende å samlingar

av särskilt kulturhistoriskt värde. En särskild nämnd, fideikommissnämnden,

avses medverka vid avvecklingen och i lämplig mån sörja för

stadga och likformighet.

Ett betydande antal fideikommiss utgöras av jord- och skogsegendomar,

åtskilliga av dem mycket stora sådana. En avveckling av fideikommissinstitutionen

skulle av lätt insedda skäl kunna leda till att dessa egendomar

splittras. Ofta behöver en sådan splittring ej medföra olägenheter — t. ex.

då en egendom redan nu utgör flera brukningsenheter — men i andra fall

kan, såsom i remissförslaget framhålles, en uppdelning inverka menligt

bl. a. på möjligheterna att driva ett rationellt jord- och skogsbruk. Departementschefen

har avböjt ett av fideikommissutredningen framfört uppslag

om bildande av bygdegods, omfattande vissa fideikommisskogar, och i stället

tänkt sig, att splittringsrisken skulle undvikas genom att fideikommissfastigheterna

i berörda fall överföras till av delägarna bildade aktiebolag;

i bolagsordningarna för dessa bolag skulle vid behov införas bestämmelser

enligt vilka avyttring av bolagets fasta egendom skulle kräva Kungl. Maj :ts

godkännande. Det förmodas, att delägarna ofta själva skola finna det lämpligt

att bilda sådana aktiebolag på grundval av egendomarna. Det har dock

ansetts påkallat att, såsom en sista utväg, införa ett stadgande, 16 §, enligt

vilket Kungl. Maj :t skall äga förordna om egendomens avstående till det

allmänna mot lösen, såframt detta erfordras för att förebygga en icke önskvärd

splittring.

Uppenbart är att starka skäl tala för att man söker undvika delning av

ifrågavarande större jord- och skogsegendomar, vilka utgöra goda förvaltningsenheter.

Med hänsyn till angelägenheten av att dylika enheter trots

avvecklingen bibehållas odelade kan enligt lagrådets mening den föreslagna

inlösningsrätten godtagas såsom en för undantagsfall avsedd sista utväg under

avvecklingen av en såsom föråldrad ansedd specialregim; allvarliga betänkligheter

skulle eljest ha mött mot en dylik inlösningsrätt. Liknande

synpunkter göra sig gällande i fråga om den i remissförslagets 17 § upp
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 87

tagna inlösningsrätten beträffande samlingar av särskilt kulturhistoriskt

värde.

Den i remissprotokollet föreslagna ordningen för avveckling av fideikommissen

synes, så långt nu kan bedömas, bereda möjlighet att i praktiken

genomföra en avveckling med tillgodoseende i skälig omfattning av de allmänna

och enskilda intressen som beröras av avvecklingen. Lagrådet anser

därför att förslaget i princip kan godtagas.

Det bör emellertid uppmärksammas, att någon säkerhet knappast finnes

för att ej betydande komplikationer likväl kunna uppstå under avvecklingen,

vilken kommer att pågå under decennier. I de fall då aktiebolag bildas

kan, hur än reglerna härom utformas, ej uppnås full trygghet för att

bolaget kommer att bestå som innehavare av egendomen. Vidare synes det

ovisst i vilken utsträckning intressenterna själva komma att eftersträva aktiebolagsbildning

vid avvecklingen av fideikommiss med sådana större egendomar,

vilkas splittring förslaget avser att förhindra. Remissförslaget innehåller

inga uppgifter om konsekvenserna i skattehänseende av övergång

till bolagsform i dessa fall. I föreliggande situation synes det ej möjligt att

klart överblicka dessa konsekvenser, och det kan därför vara ovisst huruvida

aktiebolagsbildning verkligen utan vidare kommer till stånd i alla de fall

som avses i remissprotokollet. Vid sitt tillstyrkande av lagförslaget förutsätter

därför lagrådet att, därest det skulle visa sig att ytterligare åtgärder erfordras

för att, i de fall där splittring av större förvaltningsenheter anses

böra undvikas, stimulera aktiebolagsbildning, de förhandenvarande möjligheterna

i sådant hänseende komma att tillvaratagas.

Regeringsrådet Holmgren tilläde:

När fråga är om företagsorganisatoriska åtgärder inom näringslivet, beakta

intressenterna alltid noga de skattemässiga verkningarna. Dessa böra

uppenbarligen övervägas också i förevarande fall, där avsikten är att förmå

ett antal innehavare av större jordbruk att — till skillnad från flertalet

jordbruksidkare med egendomar i liknande storleksläge — driva sin näring

i aktiebolagsform. Konsekvenserna i skattehänseende måste f. ö. rimligen

komma in i bilden också vid bedömandet om grund finnes för den i 16 § av

remissförslaget upptagna befogenheten för det allmänna att inlösa egendomen

i fråga —- med denna befogenhet avses ju i viss mån att giva eftertryck

åt önskemålen om bolagsbildning.

Såsom i lagrådets yttrande framhållits innehåller remissförslaget inga

uppgifter om konsekvenserna i skattehänseende vid övergången till holagsdrift.

Vad angår inkomstbeskattningen är i sammanhanget av särskilt intresse

den ökade belastning, som regelmässigt följer av att inkomsten först

beskattas hos bolaget med tillhopa ungefär 50 %, varefter delägarna, här

vanligen efterträdaren och hans syskon, sedermera individuellt beskattas

för utdelning å sina aktier. Rörande skillnaden i skattehänseende mellan

att driva jordbruk i association och alt idka sådan näring i enskild drift kan

bl. a. hänvisas till uttalanden av chefen för finansdepartementet i proposi
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 är 1963

tion nr 227 (s. 18 f) till 1952 års riksdag rörande beskattning av sambruksföreningar,

vari föreslogs sänkt skatteprocent för sådana föreningar (i förhållande

till vanliga ekonomiska föreningar).

I föreliggande situation är det, som lagrådet framhållit, ej möjligt att

klart överblicka konsekvenserna i skattehänseende av övergången till bolagsdrift.

I en del fall kan möjligen övergången till bolagsform anses innebära

fördelar, vilka uppväga olägenheten av beskattning i två led. För

efterträdaren (majoritetsdelägaren) torde vidare bekymren med den s. k.

dubbelbeskattningen kunna undgås genom högre löneuttag, medan läget

blir vanskligare för yngre syskon utan anställning å egendomen, detta särskilt

om majoritetsdelägaren ej är inställd på att låta dem komma till sin

rätt. Beaktas bör slutligen att genom förordningen den 9 december 1960 (nr

658) med provisoriska bestämmelser om beskattningen av aktiebolags och

ekonomisk förenings inkomst i vissa fall för en sexårsperiod givits avdragsregler,

ägnade att generellt minska effekten av beskattning i två led.

Utskottet torde i vad gäller lagrådets yttranden i övrigt få hänvisa till propositionen

nr 5 s. 219—229. Av lagrådet förordade ändringar i de remitterade

lagförslagen samt av lagrådet framlagt förslag beträffande ändring i aktiebolagslagen

har godtagits vid ärendets slutliga behandling i statsrådet.

Föredragande departementschefens yttrande i detta sammanhang finnes

återgivet i propositionen å s. 230.

Den skatterättsliga propositionen

Propositionen nr 26 innehåller å s. 8—17 och 20—33 redogörelse för fideikommissutredningens

förslag och remissyttranden häröver, allt i vad gäller

skattefrågor som ansetts aktuella vid den utformning avvecklingslagstiftningen

erhållit i propositionen nr 5, samt för departementspromemorian

angående skattefrågor vid avveckling av fideikommiss och remissyttrandena

över promemorian. Utskottet tillåter sig att i dessa delar hänvisa till propositionen

nr 26. Det i departementspromemorian framlagda förslaget till förordning

angående beskattning av fideikommiss och fideikommissbo finnes

såsom Bihang fogat vid propositionen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anförde i skilda avsnitt

av framställningen i propositionen nr 26 bl. a. följande.

Inkomstskatt

De i promemorian föreslagna bestämmelserna i fråga om inkomstbeskattningen

avser att förhindra, att bolagsbildning försvåras genom att tillskott

av fideikommissegendom föranleder beskattning hos fideikommiss eller fideikommissbo.

Från remissinstansernas sida har de föreslagna bestämmel
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1!)03 89

serna i huvudsak godtagits och jag kan för egen del tillstyrka, att promemorieförslaget

i denna del lägges till grund för lagstiftning. Beträffande

förslagets detaljer vill jag framhålla följande.

Såsom kammarrätten och fideikommissariernas intresseorganisation framhåller

bör fideikommissbo vid inkomsttaxeringen behandlas som oskift dödsbo.

Detta dödsbo är givetvis i inkomstskattehänseende helt skilt från dödsboet

efter den avlidne fideikommissarien. Även om, som kammarrätten framhåller,

det kan ifrågasättas om systematiska skäl kräver en särskild föreskrift

om att fideikommissbo skall anses som oskift dödsbo, synes dock

detta i förtydligande syfte böra utsägas i författningstexten.

Undantaget från realisationsvinstbeskattning i samband med bolagsbildningen

synes i princip böra begränsas till sådana fall, då fideikommissfastighet

tillskjutes. Av skäl som bl. a. fideikommissariernas intresseorganisation

framhållit bör dock motsvarande undantag gälla även då bolaget avyttrar

fastigheten och då någon avyttrar aktie, som han i samband med fideikommissets

avveckling erhållit i fastighetsbolaget. Såsom kammarrätten

påpekar bör vidare, om — i stället för realisationsvinst — realisationsförlust

uppkommer, denna inte vara avdragsgill.

Däremot anser jag inte tillräckliga skäl föreligga att utsträcka undantagsbestämmelsen

i fråga om realisationsvinstbeskattningen till sådana konstsamlingar,

möbler eller annat lösöre som förvärvats med anlitande av fideikommisskapital.

Realisationsvinstbeskattning kan för övrigt i dylika fall i regel

undvikas genom att tillgångarna vid aktieteckningen upptages till ett

värde motsvarande kostnaden vid förvärvet.

De i promemorieförslaget upptagna bestämmelserna, som reglerar de fall

då jordstyckningsrörelse bedrivits på fideikommissfastigheten, synes ändamålsenligt

utformade. Såsom riksskattenämnden framhållit skall — om fideikommiss

eller fideikommissbo erhållit befrielse från beskattning av jordstyckningsrörelse

— vid bolagets beskattning för tomtförsäljningar såsom

ingångsvärde alltid upptagas fideikommissets ingångsvärde. Detta gäller

även om fastigheten i dess helhet vid bolagsbildningen åsatts ett högre värde

än ingångsvärdet för fideikommissets jordstyckningsrörelse.

Beträffande möjligheten att å bolaget överföra icke utnyttjade värdeminskningsavdrag

för täckdikningsanläggningar och skogsvägar kan jag tillstyrka,

att även sådana avdrag, som eljest skulle ha tillkommit fideikommissinnehavare,

skall kunna överföras.

Någon särbestämmelse i fråga om skogskonto torde i och för sig inte vara

erforderlig. Fideikommissinnehavaren innehar icke fideikominissfasligheten

med äganderätt. Det är fideikommisset som sådant som överlåter fastigheten.

De medel fideikommissinnehavare må ha innestående å skogskonto

återförcs därför inte till beskattning på grund av alt fideikommissfastigheten

övcrlåtes på ett bolag. För att undvika tveksamhet synes dock detta

böra uttryckligen regleras.

Såsom hl. a. riksskattenämnden påpekat kan tillskott i form av djur, som

utgör fideikommissegendom, medföra beskattning av inkomst av löpande

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

försäljning även i vissa fall, då inkomsten av fideikommissfastigheten beräknats

enligt kontantprincipen. Några speciella bestämmelser för dessa fall

är dock, som kammarrätten och länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller,

inte erforderliga.

Framställning om befrielse och överföring bör, då fråga är om fastighet

eller fastighetskomplex som tillhör mer än ett län, handläggas av mellankommunala

prövningsnämnden. Någon anledning föreskriva att framställningen

skall tillstyrkas av fideikommissnämnden synes inte föreligga.

Enär hinder inte möter att vederlaget vid bolagsbildningen delvis lämnas

i form av reverser och då i varje fall efterträdaren regelmässigt torde bli

anställd i bolaget mot lön, som är avdragsgill vid beskattningen, kan dubbelbeskattningen

av bolagsvinsterna i viss utsträckning mildras. Beträffande

värderingen av aktierna vid förmögenhetsberäkning gäller enligt förordningen

om statlig förmögenhetsskatt att aktierna skall upptagas till det värde,

som de kan anses ha betingat vid försäljning under normala förhållanden.

Det får ankomma på riksskattenämnden att utfärda erforderliga anvisningar

för beräkningen av värdet å aktierna i ifrågavarande bolag.

De med vården av fideikommissens kulturvärden sammanhängande frågorna

kan inte lösas i detta sammanhang. I det följande kommer jag dock

att föreslå vissa lättnader i arvsskattehänseende.

Arvsskatt

Med hänsyn till att innehavare av fideikommiss räknar sitt förvärv härav

från stiftaren av fideikommisset och inte från den föregående innehavaren

arvsbeskattas förvärvet enligt de regler i den allmänna arvsskatteförordningen,

som gäller för s. k. framskjutna förvärv. Detta innebär i huvudsak att

fideikommissegendomen värderas och påföres skatt som nyttjanderätt,

d. v. s. efter det kapitaliserade värdet av egendomens antagna årliga avkastning

under förvärvarens beräknade livstid.

En avveckling av fideikommissen i enlighet med det nu i proposition framlagda

lagstiftningsförslaget innebär, att fideikommissegendomens speciella

natur i regel upphör i och med att den som vid lagstiftningens ikraftträdande

innehar fideikommisset avlider. Egendomen förvärvas därvid med äganderätt.

De nuvarande reglerna för arvsbeskattning av fideikommissförvärv

kan därför ej tillämpas vid en fideikommissavveckling. De förvärv, som därvid

sker, faller inte heller under gällande regler om beskattning av förvärv

genom arv eller testamente. För beskattningen av avvecklingsförvärven

fordras således särskilda bestämmelser. Förslag till sådana regler, upptagna

i en särskild förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss, framlades

av fideikommissutredningen i dess betänkande angående fideikommissens

avveckling och har efter vissa jämkningar underkastats särskild

remissbehandling på grundval av en inom finansdepartementets rättsavdelning

utarbetad promemoria.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 91

Det framlagda förslaget till särskild arvsskatteförordning kan helt allmänt

sägas vila på uppfattningen, att förvärv av fideikommissegendom vid

en avveckling av fideikommiss i princip bör beskattas på samma sätt som

förvärv av annan egendom genom arv eller testamente. Med hänsyn till att

förvärvaren framgent kommer att inneha den tidigare fideikommissegendomen

med äganderätt liksom annan egendom finner jag denna utgångspunkt

naturlig. Den särskilda arvsskatteförordningen bör därför i görligaste mån

anknytas till den allmänna arvsskatteförordningens regler om beskattning

vid äganderättsövergång. På grund av den särskilda naturen hos vissa

avvecklingsförvärv och med tanke på de speciella situationer, som uppstår

vid en fideikommissavveckling, kan emellertid ett antal särbestämmelser

inte undvikas.

Vad till en början angår frågan om arvsbeskattningens höjd

har fideikommissutredningen föreslagit att efterträdarandelen, d. v. s. den

hälft av fideikommissegendomen som tillfaller efterträdaren i denna hans

egenskap, skall beskattas med tillämpning av de skatteskalor i 28 § allmänna

arvsskatteförordningen, som gällde före kvarlåtenskapsskattens slopande

den 1 januari 1959 och som — i avvaktan på en avveckling av fideikommissen

— fortfarande gäller för fideikommissförvärv. Eftersom dessa äldre

skatteskalor är väsentligt lägre än de i allmänhet tillämpliga skalorna, innebär

detta förslag en betydande skattelindring i jämförelse med vad som

skulle gälla, om avvecklingsförvärven av fideikommissegendom genomgående

beskattades på samma sätt som förvärv av annan egendom genom arv eller

testamente.

Såsom utredningen framhöll, talar skäl för att tillämpa de allmänna arvsskatteskalorna

även på efterträdarandel, särskilt med hänsyn till att sådan

andel, som jag tidigare nämnt, tillfaller efterträdaren med äganderätt. Hänsyn

till önskemålet att hindra en alltför snabb eller långtgående splittring

av de från samhällsekonomisk synpunkt viktigare fideikommissen — vilket

föranlett konstruktionen med efterträdarandel — talar emellertid, såsom

även utredningen funnit, för i viss mån gynnsammare beskattningsregler vid

fideikommissens avveckling. Detta gäller visserligen inte alla fideikommiss,

men av praktiska skäl kan skillnad inte göras mellan olika avvecklingsfall.

Jag anser mig därför kunna biträda utredningens förslag att beskatta efterträdarandelen

efter de äldre, lägre arvsskatteskalorna. Eftersom systemet

med efterträdarandel är en engångsföreteelse vid avvecklingen av ett fideikommiss,

blir tillämpningen av dessa skalor därefter inte aktuell. Bestämmelse

om beskattningen av efterträdarandel har upptagits i 9 § av den föreslagna

särskilda arvsskatteförordningen.

I fråga om andra avvecklingsförvärv än efterträdarandel synes anledning

inte föreligga att tillämpa annan skattetariff än den som gäller för vanliga

förvärv genom arv eller testamente. För det fall att skattskyldigheten i någon

situation skulle anses speciellt betungande må här erinras om möjligheterna

att med stöd av 55 § 1 mom. allmänna arvsskatteförordningen erhålla

medgivande att erlägga skatten under högst ljugo år.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Utredningen har föreslagit bestämmelser av innebörd, att s a m in a nläggning

vid arvsbeskattningen i princip skall äga rum mellan,

å ena sidan, avvecklingsförvärv och, å andra sidan, vad mottagaren erhåller

genom arv eller testamente av den avlidnes privata egendom. Till undvikande

av en alltför kraftig beskattning i avvecklingsskedet föreslog utredningen

emellertid, att efterträdarandel i intet fall skulle sammanläggas med

annan lott.

Fideikommissutredningens förslag till sammanläggningsregler har inte

väckt någon egentlig gensaga bland remissmyndigheterna. Svea hovrätt har

emellertid påpekat att bestämmelsen i den särskilda arvsskatteförordningen

om sammanläggning med andra förvärv från samme arvlåtare i kombination

med den föreskrift i samma förordning, enligt vilken såsom arvlåtare skall

anses den vars död föranlett fideikommissets upphörande, kunde få till följd

att, om ett och samma dödsfall medförde att en person tillträdde flera fideikommiss

härrörande från skilda stiftare, sammanläggning av efterträdarandelarna

i de olika fideikommissen skulle äga rum. Detta skulle enligt hovrättens

mening utgöra en knappast åsyftad skatteskärpning i jämförelse

med gällande regler. Jag delar hovrättens uppfattning, att en sådan konsekvens

av förslagets utformning ter sig mindre tillfredsställande. Jag vill därför

föreslå ett tillägg till 7 § andra stycket i den föreslagna särskilda arvsskatteförordningen

av innehåll att efterträdarandelar i fideikommiss med

skilda stiftare inte skall sammanläggas vid arvsbeskattning. I övrigt bör

sammanläggningsreglerna utformas i enlighet med fideikommissutredningens

förslag.

Jag övergår härefter till att behandla frågan om behandlingen av fideikommissens

kulturvärden från arvsskattesynpunkt, ett spörsmål

som ägnats betydande intresse såväl i de framlagda förslagen som i remissutlåtandena.

Som jag i det föregående nämnt, innehöll utredningens förslag till avvecklingslag

en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t skulle äga förordna om

bildande av stiftelse med ändamål att trygga vård och underhåll av kulturhistoriskt

särskilt värdefulla föremål, vartill kunde hänföras byggnad, trädgård,

parkanläggning eller samling av möbler, tavlor, böcker eller annat dylikt.

Med hänsyn främst till att sådant förordnande kunde meddelas tvångsvis

fann utredningen skäl föreligga för generell frihet från arvsskatt för de

föremål, som avsågs med förordnandet, och utredningen föreslog stadganden

härom i den allmänna arvsskatteförordningen.

Genom att regler om befogenhet för Kungl. Maj:t att förordna om s. k.

stödstiftelser inte upptogs i det till lagrådet remitterade förslaget till avvecklingslag

kom emellertid frågan om arvsskattereglerna beträffande kulturföremål

i ett nytt läge. Sasom framhölls i den inom finansdepartementets

rättsavdelning upprättade promemorian, syntes grunden för den föreslagna

skattefriheten ha bortfallit. I detta sammanhang påpekades, att skattebefrielse

eller skattenedsättning för samlingar av kulturföremål i åtskilliga fall

s. 93 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 93

borde kunna påräknas med stöd av gällande bestämmelser i 57 § allmänna

arvsskatteförordningen. Enligt denna paragraf äger Kungl. Maj:t medge befrielse

från eller nedsättning av skatt dels för sådan historisk, vetenskaplig

eller konstnärlig samling, som på grund av förbehåll i testamente eller gåvohandling

skall bibehållas såsom sådan samling, dels för fastighetsfideikommiss,

om skatten inte kan erläggas utan men för ett med egendomen förenat

allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art.

Flera av de myndigheter, som yttrat sig över departementspromemorian,

har ifrågasatt, om möjligheterna att med tillämpning av de nuvarande reglerna

i den allmänna arvsskatteförordningen erhålla lindring i arvsskatten

för kulturföremål kan anses tillfyllest i en avvecklingssituation. Sålunda har

framhållits, att vid fideikommissinstitutets upphörande denna möjlighet i

varje fall inte kan utnyttjas med avseende på annat än samlingar av lösa

föremål, således inte för att undantaga exempelvis en byggnad eller en

parkanläggning från skatt. Vidare har från något håll ifrågasatts, om de

nuvarande reglerna i 57 § allmänna arvsskatteförordningen angående skattelindring

för samling av viss art formellt är tillämpliga vid en fideikommissavveckling.

Flera remissinstanser har slutligen gjort gällande, att skattebefrielse

bör kunna medges inte bara för själva kulturföremålen utan även

för kapital som frivilligt avsatts till en stiftelse med ändamål att sörja för

föremålens vård och underhåll.

Såsom jag framhållit redan i avsnittet angående inkomstbeskattningen,

kan de med vården av fideikommissens kulturvärden sammanhängande

frågorna inte lösas i detta sammanhang. Någon anledning att, sedan den

tvångsmässiga stödstiftelseformen utmönstrats, medgiva automatisk skattebefrielse

för kulturföremål föreligger enligt min mening inte. Självfallet bör

emellertid arvsskattereglerna med avseende på avveckling av fideikommiss

vara utformade på sådant sätt, att möjligheterna till befrielse från skatt eller

nedsättning därav inte blir mindre än vid avveckling av ett vanligt dödsbo.

Då tvekan nu visat sig föreligga huruvida den allmänna arvsskatteförordningens

bestämmelser om skattelindring för samlingar av kulturföremål är

tillämpliga vid avveckling av fideikommiss, vill jag — till undvikande av

varje oklarhet i detta hänseende — föreslå ett stadgande i 10 § av den särskilda

arvsskatteförordningen av innebörd, att Kungl. Maj :t i särskilda fall

äger medge befrielse från eller nedsättning av skatt enligt förordningen för

samling vars bevarande är av allmänt intresse med hänsyn till samlingens

historiska, vetenskapliga eller konstnärliga värde. Jag finner befogat att låta

detta stadgande avse även byggnad, trädgård eller parkanläggning, som

har sådant värde. Dessutom vill jag föreslå, att sådan skattebefrielse eller

skattenedsättning skall kunna medges jämväl i annat fall om synnerliga

skäl därtill föreligger. Med detta tillägg avser jag att öppna möjlighet till

eu bedömning från fall till fall av sådana speciella omständigheter, som i

avvecklingssammanhang kan tänkas böra inverka på beskattningsfrågan

men som nu svårligen kan förutses. Härigenom beredes Kungl. Maj :t möj
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

lighet att taga skälig hänsyn till bildandet av stiftelse ur fideikommissegendom

med syfte att trygga vård och underhåll av sådan egendom för vilken

skattebefrielse eller skattenedsättning kan komma i fråga.

Vid prövning av sådana skattefrågor som nu nämnts har Kungl. Maj :t

tillfälle att som villkor för viss skatteförmån uppställa exempelvis krav på

att egendomen skall behållas oskingrad och att den i skälig utsträckning

skall hållas tillgänglig för allmänheten. Därvid får givetvis tillses att erforderliga

garantier för uppfyllandet av givna villkor föreligger. Sådan garanti

torde ofta kunna erhållas genom medverkan av fideikommissnämnden.

Vad härefter angår de övriga särbestämmelser av närmast

teknisk natur, som är erforderliga såsom komplement till den allmänna

förordningens stadganden, finner jag de av utredningen utarbetade reglerna

i den särskilda arvsskatteförordningen med de i departementspromemorian

föreslagna jämkningarna — efter en mindre justering — tillfredsställande.

De bör därför läggas till grund för lagstiftningen. Någon särskild

författning om ändring i den allmänna arvsskatteförordningen är däremot

inte längre erforderlig.

Lagfartsstämpel m. m.

Som främsta utväg att vid fideikommissavvecklingen i önskvärd utsträckning

bibehålla de nuvarande förvaltningsenheterna har i propositionen med

förslag till avvecklingslagstiftning anvisats aktiebolagsbildning, varvid fideikommissegendomen

tillskjutes som apportegendom. Vid tillskott av fast

egendom i samband med aktiebolagsbildning utgår för närvarande enligt

stämpelförordningen lagfartsstämpel med 1 krona för varje fulla 100 kronor

av den tillskjutna egendomens värde. I vissa fall är stämpelavgiften

dubbelt så hög.

Med syfte att stimulera aktiebolagsbildning i därför ägnade fall har i förslaget

till lagstiftning om avveckling av fideikommiss förordats olika civilrättsliga

regler. För att ytterligare underlätta en snabb avveckling av fideikommissen

i den önskvärda aktiebolagsformen vill jag föreslå, att då lagfart

sökes på fastighet, som tillskjutits i enlighet med avvecklingslagen, lagfartsstämpel

tills vidare inte skall utgå. Denna skattelättnad får betraktas

som en tidsbegränsad åtgärd i syfte att påskynda aktiebolagsbildning på

grundval av fideikommissegendom. Frågan om denna speciella frihet från

lagfartsstämpel torde få omprövas, då någon tids erfarenhet vunnits av fideikommissavvecklingen

och den föreslagna stämpelfrihetens betydelse för

bolagsbildningen i detta sammanhang.

I anslutning härtill bör i avseende på expeditioner, som utfärdas av fideikommissnämnden,

denna nämnd i likhet med andra centrala myndigheter

upptagas i 1 § stämpelförordningen under fjärde avdelningen. Förslag

till motsvarande ändring i 1883 års expeditionslösenförordning torde jag få

anmäla senare. Vidare bör i 7 § stämpelförordningen stadgas stämpelfrihet

i ärenden, som handlägges av fideikommissnämnden.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 95

Civilrättsliga och skatterättsliga bestämmelser rörande

aktiebolag och handelsbolag

Med anledning av att i propositionen nr 5 föreslagits att aktiebolag skall

kunna bildas på grundval av de större jord- och skogsfideikommissen i syfte

att undvika en splittring av fideikommissegendomarna samt av att handelsbolag

i vissa motioner föreslagits såsom ett alternativ till aktiebolagsformen

lämnas här nedan en kortfattad redogörelse för de civilrättsliga och

skatterättsliga bestämmelser rörande ovannämnda associationsformer, som

är av intresse i förevarande sammanhang.

Civilrättsliga bestämmelser

Aktiebolaget utgör numera den viktigaste associationsformen för

de större företagen inom näringslivet med undantag för jordbruket. Denna

företagsform kännetecknas av delägarnas — aktieägarnas — till insatsen

begränsade ansvarighet för bolagets förbindelser. Enligt aktiebolagslagens

bestämmelser skall aktiekapitalet, lägst 5 000 kronor, inbetalas i pengar,

men om särskilda bestämmelser därom intagits i stiftelseurkunden kan en

eller flera personer äga rätt att teckna aktier i bolaget mot tillskjutande av

annat än pengar, s. k. apportegendom. I bolagsordningen kan intagas bestämmelse

därom att när aktie övergår till person, som ej är aktieägare i

bolaget, förvärvaren är skyldig att hembjuda aktien till inlösen åt förutvarande

aktieägare efter i bolagsordningen närmare angivna grunder. I övrigt

får rätten att överlåta aktier icke begränsas. Av aktiebolagets årsvinst skall

minst 10 procent avsättas till reservfond för täckande av framtida förluster.

Avsättning till reservfond skall ske, så länge denna inte uppgår till 20

procent av aktiekapitalet eller i bolagsordningen föreskrivet högre belopp.

När bolagets skulder överstiger summan av aktiekapital, reservfond och

skuldregleringsfond är bolaget skyldigt att av årsvinsten avsätta ytterligare

medel till reservfond eller skuldregleringsfond. Upplösning av ett aktiebolag

sker genom konkurs eller likvidation. Tvångslikvidation skall ske, då

någon av de i aktiebolagslagen uppräknade anledningarna därtill föreligger,

t. ex. att bolagets aktiekapital genom förluster gått förlorat till två

tredjedelar eller den mindre del, som kan vara bestämd i bolagsordningen,

utan att bristen, inom viss tid blivit fylld, att balansräkning inte för någol

av de tre sista åren inkommit till patentverket eller att bolagets verksamhet

enligt bestämmelse i bolagsordningen skall upphöra. Aktiebolagslagen innehåller

därjämte regler om årsredovisning, revision in. in., som bl. a. avser

att skydda minoritetsaktieägare och borgenärer. I sistnämnda hänseende

må nämnas att aktiebolagslagen inrymmer vissa bestämmelser om rätt för

minoritet att begära utdelning av vinst.

Enligt lagen om handelsbolag och enkla bolag föreligger ett handel sb

o 1 a g, när två eller flera personer slutit avtal om att under gemensam

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

firma idka handel eller annan bokföringspliktig näring. Ett enkelt bolag,

d. v. s. en sammanslutning av två eller flera personer, som driver icke bokföringspliktig

verksamhet, exempelvis jordbruksdrift, kan efter ansökan av

bolagsmännen införas i handelsregistret och får därefter karaktär av handelsbolag.

Handelsbolaget är juridisk person och kan som sådant förvärva

rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Rättsförhållandet mellan bolagsmännen

inbördes liksom storleken av bolagsmans insats regleras genom bolagsavtalet.

Varje bolagsman äger företräda bolaget och deltaga i förvaltningen,

om annat inte avtalats. Vinst och förlust å bolagets verksamhet delas lika

mellan delägarna, såvida inte annat föreskrivits. Bolagsmännen är solidariskt

ansvariga för bolagets förbindelser och således inte endast med av dem

tillskjutet kapital utan även med samtliga enskilda tillgångar. Bolagsman

äger inte rätt att utan övriga bolagsmäns samtycke överlåta sin andel. Bolaget

upplöses genom konkurs eller likvidation. Handelsbolag, som inte är

slutet på bestämd tid eller på bolagsmans livstid, kan av bolagsman när som

helst uppsägas. Oavsett om bolaget är slutet på bestämd tid eller ej, äger

bolagsman påfordra, att bolaget genast skall träda i likvidation, om skäl

därtill föreligger, exempelvis att bolagsman visat trolöshet eller grov försummelse.

Är bolagsmännen ense därom, kan de när som helst besluta likvidation.

Kommanditbolag är en form av handelsbolag, där en eller flera

bolagsmän — men inte alla — svarar för bolagets förbindelser endast med

sina insatser.

Skatterättsliga bestämmelser

Ett aktiebolags vinster beskattas vid den statliga och kommunala

inkomsttaxeringen i regel två gånger, nämligen dels hos bolaget med tillhopa

omkring 50 procent och dels hos aktieägarna i den mån vinstmedlen utdelas

till dessa. Enligt förordningen den 9 december 1960 (nr 658) med provisoriska

bestämmelser om beskattningen av aktiebolags och ekonomisk

förenings inkomst i vissa fall äger aktiebolag vid beräkning av nettointäkt

av rörelse och jordbruksfastighet vid 1963—1973 års taxeringar rätt att under

sammanlagt sex år åtnjuta avdrag för utdelning å under åren 1961—

1966 nyemitterade aktier med högst fyra procent av det vid beskattningsårets

utgång för de nya aktierna inbetalade kapitalet.

Intäkt genom försäljning av maskiner och inventarier i rörelse och jordbruk,

som redovisas enligt bokföringsmässiga grunder, ävensom av fastigheter,

som utgör omsättningstillgångar i rörelse, exempelvis tomter, beskattas

i sin helhet, och bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst

är således inte tillämpliga i dessa fall. Möjlighet att göra insättning på skogskonto

föreligger inte för ett aktiebolag. Rätten till avdrag för avsättning till

pensionsstiftelse förutsätter, att fråga är om pensionering av personal, som

är eller varit anställd hos bolaget. Avsättningen kan ske i form av skuldebrev,

som innefattar utfästelse om viss ränta. Ett aktiebolag bär även möj
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 97

lighet att skattefritt fondera vinstmedel för framtida investeringar eller erhålla

uppskov viss tid med beskattningen av medel, som avsättes till investeringsfonder

av olika slag.

Vid utskiftning av aktiebolagets tillgångar och vid nedsättning av aktiekapitalet

skall bolaget erlägga utskiftningsskatt efter 40 procent å till aktieägarna

utskiftat belopp i den mån detta inte är att anse såsom återbäring

av tillskjutet belopp.

Någon förmögenhetsskatt åvilar inte de aktiebolag, varom här kan vara

fråga. Däremot utgör värdet av aktierna skattepliktig förmögenhet hos vederbörande

aktieägare vid dennes taxering till statlig förmögenhetsskatt.

Icke börsnoterade aktier skall därvid upptagas till det värde, som de kan

anses betinga vid försäljning under normala förhållanden. Enligt av riksskattenämnden

utfärdade anvisningar skall aktier i rörelsedrivande fåmansbolag

upptagas till det s. k. substansvärdet, d. v. s. i princip till samma värde

å tillgångar och skulder, som aktieägaren skulle haft att själv upptaga

vid förmögenhetsberäkningen, om tillgångarna och skulderna varit hans

personliga. I syfte att förhindra att aktievärdena bestämmes avsevärt för

högt eller för lågt skall, sedan substansvärdet beräknats, en bedömning göras

huruvida de senaste årens vinster medgiver en förräntning av substansvärdet

efter sju procent. Värdet å aktierna bör dock enligt anvisningarna

inte upptagas lägre än till det värde, som kan påräknas vid en realisation

av tillgångarna i samband med bolagets likvidation.

Handelsbolag eller kommanditbolag taxeras inte till statlig

och kommunal inkomstskatt utan dess inkomst hänföres till delägarnas

inkomst med belopp motsvarande delägares andel i bolagets inkomst. Om

delägare i ett handelsbolag åtnjutit lön från bolaget hänföres denna vid delägarnas

taxering inte till inkomst av tjänst utan till den förvärvskälla, ur

vilken bolagets inkomst härflutit. Eftersom avlöning till delägare i beskattningshänseende

inte betraktas som omkostnad för bolaget utan som del av

bolagets vinst, medgives inte rätt till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse

för pensionering av delägarna. Däremot föreligger avdragsrätt för

avsättning till pensionsstiftelse för pensionering av anställda i handelsbolaget,

dock endast om medlen överföres till stiftelsen kontant eller i form av

aktier, obligationer eller därmed jämförliga tillgångar. Ett handelsbolag

äger ej rätt att göra avsättning till investeringsfond för konjunkturutjämning.

I övrigt gäller i huvudsak samma regler för inkomstberäkningen av

delägares jordbruks- och rörelseinkomst som i fråga om inkomstberäkningen

för aktiebolag.

Om ett handelsbolag upplöses genom alt bolaget försäljer sina tillgångar,

beskattas delägarna för den vinst, som framkommer hos bolaget vid försäljningen.

Andelar i handelsbolag förmögenhetsbeskattas hos delägarna till belopp,

som motsvarar varje delägares andel av bolagsförmögenheten.

4 ttihang till riksdagens protokoll 1003. 7 samt. 2 avd. Nr 2

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

MOTIONERNA OCH DÄRÖVER AVGIVNA

REMISSYTTRANDEN

Yttranden över motionerna 1:572 och 11: 699, 1:574 och 11: 698, 1:575

och 11: 706, 1:577 och 11: 705, 1:578 och 11: 708, 1:579 och 11:703 samt

I: 573, II: 701 och II: 709 har efter remiss avgivits av Svea hovrätt, Göta hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten,

riksskattenämnden, länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus

och Örebro län, arrendelagsutredningen, Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Sveriges jordägareförbund och Fideikommissariernas

intresseorganisation, över motionerna I: 574 och II: 698, I: 577 och

II: 705, II: 701 samt II: 709 har efter remiss yttranden därjämte avgivits av

riksantikvarieämbetet, riksarkivet, riksbibliotekarien, chefen för nationalmuseum

och styresmannen för Nordiska museet.

I motionen II: 707 hemställes allenast att riksdagen måtte besluta att den

slutliga behandlingen av propositionerna nr 5 och 26 uppskjutes till innevarande

års höstriksdag.

Avslagsyrkanden

I motionen I: 573 yrkas, utom annat, »att proposition nr 5 i dess nu föreliggande

utformning icke måtte vinna riksdagens bifall». Detta yrkande är

huvudsakligen grundat på skäl som hänför sig till fideikommissarrendatorernas

ställning. Motionen kommer därför att i denna del, liksom i övriga

delar, redovisas härnedan i det avsnitt som berör fideikommissarrendatorerna.

I motionerna I: 576 och 11: 704- hemställes att propositionerna nr 5 och

26 måtte av riksdagen avslås.

Uti nämnda motioner uttalas inledningsvis att lagförslaget om fideikommissens

avveckling icke kan anses i och för sig strida mot allmänna lagstiftningsprinciper.

Emellertid, framhålles det, bör en dylik avveckling icke komma

till stånd, därest icke fullt effektiva garantier mot risken för en icke

önskvärd splittring av bestående drifts- och kulturenheter kan tillskapas.

Enligt motionärernas uppfattning kan det nu framlagda awecklingsförslaget

icke anses innefatta sådana garantier. Därutinnan anföres i motionerna

följande.

De i förslaget förekommande bestämmelserna för att tillgodose ett bibehållande

av sådana större jord- eller skogsbruksenheter, vilkas bevarande

som en enhet är av betydande allmänt intresse, bygger i första hand på möjligheten

av att sätta dylika enheter på aktiebolag och i andra hand på en expropriationsrätt

för det allmänna. De skatterättsliga konsekvenserna av en

aktiebolagsbildning (vilka för övrigt särskilt understrukits av en av lagrå
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 99

dets ledamöter) såsom främst dubbelbeskattningen torde emellertid i stor

utsträckning komma att föranleda att ett fideikommissbo ej önskar underkasta

sig en aktiebolagsbildning. Med hänsyn till de mycket stora kapitalvärden

som de större fideikommissen representerar lär det allmännas möjligheter

till en inlösen vara begränsade, varför expropriation torde komma

att underlåtas i ett stort antal fall där av fideikommissnämnden väckt förslag

om aktiebolagsbildning ej efterkommits. I alla sådana fall lär enheten

löpa synnerligen stor risk att bli skingrad, något som kan medföra högst avsevärda

olägenheter såväl för bygdens näringsliv i dess helhet som för vissa

enskilda såsom exempelvis arrendatorer och anställda. Därest dubbelbeskattningen

kunnat undvikas genom andra regler än de nu föreslagna, skulle risken

för i och för sig önskvärda enheters splittrande säkerligen blivit väsentligt

mindre.

Vad beträffar fideikommissens kulturvärden torde dessa löpa samma risk

för skingring som de nu befintliga driftenheterna. Ivungl. Maj :t har visserligen

tillagts rätt till inlösen av samlingar av särskilt kulturhistoriskt värde,

Inlösningsrätten lär emellertid redan av kostnadsskäl komma att tillgripas i

ganska begränsad omfattning.

I motionerna framhålles avslutningsvis, att ett bibehållande i vart fall tills

vidare av fideikommissen icke kan anses medföra några egentliga sakliga

olägenheter för det allmänna utan snarare motsatsen. Vid sådant förhållande

och på grund av vad tidigare anförts finner motionärerna, att avvecklingsförslaget

i den form det nu erhållit icke bör bifallas. En omarbetning

av förslaget torde enligt motionärerna kräva ytterligare utredningar av beskaffenhet

att icke böra företagas genom riksdagens försorg.

I motionerna I: 577 och II: 705 yrkas att riksdagen, med avslag å propositionerna

nr 5 och 26, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att KungL

Maj :t måtte, med tillämpande av sin permutationsrätt efter hemställan av

fideikommissinnehavare medge tillstånd till avveckling av fideikommiss, där

Kungl. Maj :t anser skäl för en sådan avveckling föreligga.

I nämnda motioner uttalas den uppfattningen, att en avveckling av fideikommissen

med säkerhet skulle medföra splittring av bestående drifts- och

kulturenheter. Jämväl i förevarande motioner befinnes de åtgärder departementschefen

föreslagit för att hindra en sådan utveckling icke vara tillfyllest.

I motionerna anföres bl. a. följande.

Med fideikommissen är oskattbara kulturvärden förbundna. Dessa stora

värden ligger inte allenast i vackra gamla byggnader, samlingar av olika slag

o. s. v. utan främst i hela den miljö dessa olika ting tillsammans bildar och

som vuxit fram genom att fideikommissen i generationer innehafts av samr

ma familj, som med kärlek och intresse vårdat dessa värden. Den vördnad

för nedärvd tradition samt åtlydnad av urkund, som präglat det stora flertalet

fideikommissinnehavare genom tidernas lopp och som kommit dem att

känna personligt ansvar för de värden de genom sin ställning satts att vårda,

kan aldrig ersättas genom statliga föreskrifter i eu bolagsordning. Detta

i synnerhet som utsikterna att i längden behålla bolagen såsom familjeföretag

är ytterst små med rådande skatteförhållanden.

Man har anledning att befara, att de kulturvärden vårt land i dag äger i

fideikommissen efter en avveckling icke kommer att kunna tillfrcdsställan
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Sammansatta bcvillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

de vårdas och sammanhållas. Det måste anses vara ett brott mot såväl gångna

tider som kommande generationer att utan rimliga skäl förstöra "dessa

kulturvärden. Vi vill instämma i vad riksantikvarieämbetet anfört: »Några

större allmänna olägenheter av att bibehålla dem torde knappast kunna påvisas.

Man frågar sig om inte vårt land har råd att bevara den relikt av en

äldre kultur som fideikommissen utgör.»

Under remissbehandlingen har det från flera håll framhållits, vilken betydelse

de större fideikommissen har såsom ryggrad i sin hemorts ekonomiska

liv. Även om en successiv avveckling kommer att ske, så kommer dock

den väsentligt förändrade förvaltningen att medföra avsevärda rubbningar

av social och ekonomisk art för åtskilliga berörda kommuner.

Sedan i motionerna uttalats, att en tvångsvis avveckling av fideikommissen

icke bör komma till stånd, anföres vidare:

Det finns emellertid fideikommiss där en avveckling utan olägenhet skulle

kunna ske. Vi åsyftar i första hand rena penningfideikommiss och stadsfastighetsfideikommiss.

Genom att utvidga Kungl. Maj :ts befogenheter att bevilja

s. k. permutation skulle man på ett smidigt sätt kunna avveckla de fideikommiss

som det inte av ekonomiska, sociala eller kulturella skäl finns

anledning att skydda. Initiativet till en avveckling bör tagas av fideikommissinnehavarna,

varefter Kungl. Maj :t må pröva om tillräckliga skäl föreligger

för en avveckling.

I förevarande sammanhang må nämnas, att uti motionerna I: 574 och II:

698 framhålles, att avgörande principiella skäl talar för en avveckling av fideikommissen,

men att en sådan avveckling bör ske endast därest betryggande

garantier skapas för att tillgodose de ekonomiska, sociala och kulturella

intressen som är förbundna med fideikommissen. Uti motionerna I: 572 och

II: 699 uttalas inledningsvis, att fideikommissinstitutet ej överensstämmer

med nutida rättsuppfattning och rådande samhällsförhållanden och att det

därför bör hälsas med tillfredsställelse, att förslag till avveckling av fideikommissen

nu förelagts riksdagen. Jämväl i motionerna I: 575 och II: 706

intages den ståndpunkten, att det i princip synes vara motiverat att fideikommissen

nu avvecklas. I samtliga nu nämnda motioner upptages till behandling

vissa särskilda frågor, som kan bliva aktuella i samband med en

avveckling av fideikommissen. I dessa delar kommer motionerna att redovisas

härnedan under särskilda avsnitt.

Det i motionerna I: 577 och II: 705 föreslagna förfarandet att genom permutation

avveckla vissa fideikommiss tillstyrkes av riksantikvarieämbetet,

medan Sveriges advokatsamfund anser förslaget värt beaktande. Av

övriga remissorgan, som direkt uttalat sig i frågan, avstyrker länsstyrelsen

i Södermanlands län förslaget, medan Göta hovrätt och hovrätten för Västra

Sverige ifrågasätter, huruvida förslaget kan genomföras utan särskild lagstiftning.

Sistnämnda hovrätt anför i förevarande hänseende, att permutationsrätten

tidigare icke synes av Kungl. Maj :t ha blivit använd på det sätt,

att ett fideikommiss skulle ha upphört till förfång för efterträdare till fideikommissets

innehavare. Den omfattande tillämpning av permutationsinstitutet

som förekommit i fråga om stiftelsebestämmelser lärer, enligt hovrät
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 101

ten, icke kunna åberopas till stöd för att i administrativ väg bringa fideikommiss

till upphörande, särskilt som vid fideikommiss i motsats till stiftelser

de personer som skall åtnjuta förmåner av den bundna egendomen är

individuellt bestämda efter en på förhand fastslagen ordning och följaktligen

ett permutationsbeslut kan lända till skada för enskild rätt. Hovrätten

ifrågasätter därför, om icke en så långtgående utvidgning av permutalionsrätten

som motionärerna föreslår skulle erfordra särskild lagstiftning under

riksdagens medverkan.

Fideikommissariernas intresseorganisation uttalar, att för genomförande

av den tilltänkta avvecklingen generellt gällande regler, givna i en särskild

avvecklingslag, är ofrånkomliga. Det med motionerna avsedda syftet torde

emellertid enligt organisationen kunna vinnas dels genom generösare tilllämpning

av 6 § i förslaget till avvecklingslag än vad departementschefen

synes förutsätta dels ock genom att möjlighet öppnas att av större fideikommiss

bilda handels- eller kommanditbolag.

I samband med frågan om vidgat tillämpningsområde för den Kungl.

Maj :t tillkommande permutationsrätten framhåller intresseorganisationen

i sitt yttrande, att Kungl. Maj :t för beviljande av tillstånd till försäljning eller

belåning av fast fideikommissegendom eller till lån av fideikommisskapital

plägar uppställa villkor, som är mycket betungande för de enskilda fideikommissarierna,

samt förordar en liberalisering av Kungl. Maj :ts praxis

i berörda ärenden. Intresseorganisationen hemställer, att riksdagen måtte

göra ett uttalande i sådan riktning.

I den vid höstsessionen väckta motionen I: 785 yrkas, att riksdagen måtte

dels uttala, att ifrågavarande propositioner icke kan för närvarande antagas

av riksdagen, dels ock anhålla, att frågan om fideikommissens avveckling

måtte ånyo underställas riksdagen, sedan pågående utredningar om

skattepolitiken, jordbrukspolitiken och arrendelagstiftningen slutförts, varvid

bör beaktas de resultat, till vilka nämnda utredningar kommit.

I motionen göres gällande, att problemställningarna väsentligen förskjutits

och det allmänna betraktelsesättet förändrats under den tid som utredning

i ärendet pågått dels inom den särskilda utredningskommittén dels inom

vederbörande departement. Förutsättningarna är enligt motionärerna i dag

helt andra än för enbart något år sedan. Aktiebolagsformens användbarhet

för undvikande av splittring av fideikommissegendomarna är, framhålles

det, väsentligen avhängig av flera olika samhällsfaktorer varom i dag ovisshet

råder. Motionärerna hänvisar därutinnan till att frågan om den statliga inkomst-

och förmögenhetsskatten ligger i stöpsleven, att detsamma är förhållandet

med jordbrukspolitiken samt att även arrendelagstiftningen, som

också är av betydelse i förevarande sammanhang, är föremål för utredning.

Angivna förhållanden gör, enligt motionärerna, att den nuvarande tidpunkten

är mindre väl lämpad för ett slutligt ställningstagande till frågan

om fideikommissens avskaffande och formerna därför. Ett uppskov av frågans

avgörande i avvaktan på slutförandet av angivna utredningar synes

därför enligt motionärerna motiverat.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Avvecklingslagens tillämpningsområde

I motionerna I: 574 och II: 698 framföres förslag att 1 § avvecklingslagen

omredigeras så, att det klarare framgår av densamma vilka familjestiftelser

som skall falla under avvecklingslagen. I motionerna erinras om att den i

lagförslaget angivna bestämningen enligt departementschefens uttalanden

medför att vissa s. k. familjestiftelser kommer att falla under lagen, ehuru

de icke i urkunderna benämnes fideikommiss, samt att den närmare gränsdragningen

mellan familjestiftelser som skall avvecklas och som skall få bestå

enligt departementschefen får överlämnas till domstolarna att göra med

ledning av dennes egna uttalanden. Enligt motionärerna är ett sådant förhållande

otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

Av de remissorgan som yttrat sig i förevarande fråga tillstyrker länsstyrelsen

i Södermanlands län, Sveriges advokatsamfund och Fideikommissariernas

intresseorganisation motionärernas förslag.

Advokatsamfundet uttalar, att det med hänsyn till det utomordentligt djupa

ingripande, som en avveckling av en i laga form tillkommen stiftelse utgör

uti i laga ordning tillskapade privata rättigheter, icke kan accepteras att

full klarhet icke råder beträffande vilka rättsbildningar som skall vara föremål

för ingripande. Gränsdragningen bör därför enligt samfundet göras

fullt klar och komma till uttryck i lagtexten.

Fideikommissariernas intresseorganisation framför liknande synpunkter.

Ifrågavarande förslag avstyrkes av samtliga i ärendet hörda hovrätter.

Enligt hovrätten för Västra Sverige synes de distinktioner, som angivits i

förarbetena och som i och för sig framstår som välmotiverade, vara svåra att

uttrycka i lagtext. Hovrätten framhåller vidare att vid tillkomsten av fideikommissförbudet

i 1 kap. 2 § lagen om testamente — nuvarande 9 kap. 2 §

ärvdabalken — lagstiftaren likaledes inskränkte sig till att i motiven behandla

frågan om gränsen mot familjestiftelser. Med hänsyn till det sagda

anser hovrätten tillvägagångssättet i det nu framlagda lagförslaget icke kunna

möta allvarligare erinringar.

Svea hovrätt gör i huvudsak samma bedömanden.

Tidpunkten för avvecklingen

Prolongationsavtal

I motionerna I: 574 och II: 698 föreslås att efterträdare och övriga fideikommissintressenter

beredes möjlighet att träffa avtal om att fideikommissurkundens

bestämmelser skall äga tillämpning under efterträdarens livstid.

I hithörande avsnitt framhålles i motionerna, att aktiebolagsbildning och

inlösen ej erbjuder tillfredsställande garantier mot en från ekonomisk, so
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 är 1963 103

c ial eller kulturell synpunkt icke önskvärd splittring av fideikommissegendomarna.

Det befinnes därför nödvändigt att överväga ytterligare alternativ

för egendomarnas bevarande som enheter. Härutinnan anföres i motionerna:

I första hand går tanken till den principiella motivering som vi — i likhet

med departementschefen — anser vara det avgörande skälet för en avveckling.

Detta skäl har icke ansetts utesluta en undantagsregel (§ 6) enligt vilken

Konungen, därest fideikommissegendomen har synnerligt kulturhistoriskt

värde eller eljest särskilda skäl föreligger, må förordna att fideikommissurkundens

bestämmelser skall äga tillämpning tills vidare eller till dess

i beslutet angiven innehavare av fideikommisset avlider.

Genom denna bestämmelse — låt vara att den har undantagskaraktär —

kränkes onekligen principen om medborgarnas jämställdhet i rättsligt hänseende.

Med så mycket större skäl kan man då ifrågasätta om icke möjligheter

borde beredas efterträdaren samt de personer som enligt den föreslagna

avvecklingslagen jämte lagarna om arv och testamente skall inträda som

arvingar eller testamentstagare att genom enhälligt beslut ingå frivilligt avtal

om att fideikommissurkundens bestämmelser skall äga tillämpning under

efterträdarens livstid. Dylikt avtal benämner vi i det följande avtal om

prolongation. Vid efterträdarens frånfälle bör ånyo avtal om prolongation

kunna träffas. Genom dylika avtal skulle alltså fideikommisset kunna kvarstå

för obestämd tid framåt.

Ett prolongationsinstitut föranleder uppenbarligen icke de principiella betänkligheter

som utgör det avgörande skälet för fideikommissens avveckling.

Arvingarna och testamentstagarna har icke satts i en sämre situation än vid

tillämpningen av den föreslagna avvecklingslagen jämte lagarna om arv och

testamente, ty vid avtal om prolongation har de frivilligt avstått från att göra

gällande sin rätt enligt dessa lagar. Den närmast till hands liggande motsvarigheten

inom arvsrätten är tydligen det fall där arvinge frivilligt avstår

från sin laglott. Ett prolongationsinstitut överensstämmer sålunda väl med

den avtalsfrihetens princip som också den tillmäts grundläggande betydelse

i vårt samhälle. Vi har inte kunnat finna några principiella argument som

talar mot ett tillämpande av denna princip vid fideikommissinstitutets avveckling

genom att man bereder möjlighet till prolongationsavtal.

En dylik möjlighet skulle också ha mycket betydande praktiska fördelar

genom att den beredde väg för ett sammanhållande av de stora jordbruksoch

skogsfideikommiss i vilka en avsevärd del av de värdefullaste kultursamlingarna

ingår. Genom en enkät från fideikommissariernas intresseorganisation

har det klarlagts att innehavarna av renodlade kapitalfideikommiss

samt stadsfastighetsfideikommiss och åtskilliga innehavare av mindre

jord- och skogsbruksfideikommiss önskar en avveckling. I dylika fall skulle

sålunda en prolongation icke bli aktuell. Däremot är det väl tänkbart att ett

antal av de stora jordbruks- och skogsfideikommissen kunde komma att

hestå någon generation framåt genom prolongation. Vidare kan man vänta

att vissa mindre fastighetsfideikommiss med särskilt värdefulla kultursamlingar

och vissa kulturellt värdefulla lösörefideikommiss kan komma att åtminstone

tills vidare hållas samman genom detta förfarande. Detta skulle

då bero på att arvingar och testamentstagare vore beredda att av pietetsskäl

gentemot fideikommissets stiftare och av hänsyn till de sociala och kulturella

intressen som är förbundna med fideikommissets bevarande uppoffra

sina egna ekonomiska intressen.

Ett prolongationsinstitut vore sålunda ägnat att minska de ekonomiska

och organisatoriska bördorna för det allmänna i samband med fideikommissens

avveckling. Vi anser därför att starka principiella och praktiska

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

s^l.^a^ar ^.r re§ler> beredande den möjlighet till prolongationsavtal som

vi här beskrivit, införes i avvecklingslagen.

Förevarande förslag mottages positivt av hovrätten för Västra Sverige,

länsstyrelsen i Malmöhus län, riksantikvarieämbetet, chefen för nationalmuseum,

Sveriges advokatsamfund och styresmannen för Nordiska museet.

Länsstyrelsen i Örebro län och Fideikommissariernas intresseorganisation

anser, att det med framställningen avsedda syftet kan nås genom en utvidgning

av tillämpningsområdet för 6 § i avvecklingslagen. Förslaget avstyrkes

av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen

i Södermanlands län.

Chefen för nationalmuseum uttalar, att det föreslagna prolongationsinstitutet

i särskilt viktiga fall kan vara en utväg att skydda en del konst- och

kulturhistoriska samlingar under ytterligare en tid, under vilken närmare

erfarenheter av fideikommissawecklingen skulle hinna inhämtas.

Hovrätten för \ äsira Sverige anför i förevarande hänseende:

I anledning av motionen vill hovrätten till en början fästa uppmärksamheten

på att fideikommissintressenterna även på andra sätt kunna förhindra

en splittring av egendomen, därest de äro eniga i detta hänseende. Här

bör särskilt framhållas den likhet som föreligger mellan ett prolongationsavtal

och ett avtal om sammanlevnad i oskiftat fideikommissbo, en avtalsform

som möjliggjorts genom hänvisningen i avvecklingslagen 23 § till 24

kap. ärvdabalken. Under vissa omständigheter torde ett sådant sammanlevnadsaytal

ur skattesynpunkt te sig gynnsammare än en förlängning av fideikommisset.

En fördel vid fideikommiss, som saknar motsvarighet vid avtal

om sammanlevnad, är däremot att egendomen icke riskerar att bliva föremål

för exekution.

Ytterligare må här erinras om de likheter som testamentarisk nyttjanderätt

företer med fideikommissrätt bland annat genom inskränkningarna i

nyttjanderättshavarens förfoganderätt och den huvudregel om utmätningsfrihet

som råder beträffande egendomen (se närmare ärvdabalken 12 kap.

2—9 §§). Den siste fideikommissinnehavaren kan, med den begränsning som

framgår av ärvdabalken 9 kap. 2 §, genom testamente förordna, att nyttjanderätten

till viss fideikommissegendom efter hans död skall tillkomma efterträdaren

och eventuellt efter denne annan person — t. ex. efterträdarens son

— under deras livstid, medan äganderätten skall tillfalla en tredje släktmedlem.

Ett testamente av detta innehåll kan vidare i förekommande fall godkännas

av andra laglottsberättigade arvingar till innehavaren, som äro villiga

att avstå från sin egen rätt för att hindra delning av egendomen. Även

om dylika förordnanden icke lära vara möjliga beträffande efterträdarandelen,

vilken enligt 7 § awecklingslagen tillfaller efterträdaren med äganderätt,

kan därigenom egendomen hållas samlad i efterträdarens hand och förfoganden

t. ex. över huvudgården eller över kulturhistoriskt värdefulla samlingar

hindras för betydande tid framåt. — En olägenhet med dylika förordnanden

är dock, att arvsskatt å nyttjanderätt endast för efterträdarens vidkommande

beräknas efter de lägre skatteskalor som gälla vid övergång av

fideikommissrätt.

Möjligheten att sluta prolongationsavtal har, såvitt motiven till lagstiftningen

utvisa, icke tidigare varit föremål för närmare överväganden. Tanken

härpå utgör enligt hovrättens mening ett uppslag, som är värt allt beaktande

vid lagförslagets fortsatta behandling. Såsom motionärerna fram
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 105

hållit, kan mot den föreslagna regeln icke anföras det argument som enligt

propositionen skulle tillmätas den största betydelsen, nämligen att fideikommissregierna

obilligt gynnar viss anhörig till en avliden innehavare på övriga

efterlevandes bekostnad (se Prop. nr 5 s. 115 f). Man kan vidare förmoda,

att arvingarna i allmänhet skulle vägra att sluta avtal om prolongation,

om efterträdaren saknade förutsättningar att bruka egendomen (jfr Prop.

nr 5 s. 116) eller om inskränkningarna i dispositionsrätten skulle medföra

olägenheter vid egendomens skötsel (jfr Prop. nr 5 s. 118 f). Utan tvivel kan

också en möjlighet att förlänga fideikommissets bestånd utgöra ett verksamt

medel att hindra egendomens splittring med därmed följande risker för sociala

missförhållanden och förstöring av kulturvärden. Motionärernas förslag

ansluter sig på detta sätt väl till de tankegångar som ligga till grund for

propositionen nr 5. Vad som kvarstar som argument mot den föreslagna regeln

synes blott vara önskvärdheten att undvika juridiska komplikationer

vid tillämpningen av de särpräglade fideikommissreglerna, en tanke som

dock departementschefen blott tillmätt begränsad betydelse (Prop. nr 5 s.

114 f), samt möjligen också synpunkten, att fideikommissinstitutet särskilt

genom att egendomen undandrages exekution innebure att viss släkt privilegierades

framför andra medborgare (jfr Prop. nr 5 s. 115); enahanda invändning

kan emellertid framställas mot institutet testamentarisk nyttjanderätt.

Värdet i och för sig av en princip om enhetliga regler för avvecklingen

— en grundsats som i förslagets 6 och 38 §§ redan genombrutits — torde

icke utgöra något avgörande argument mot att släkten tillerkännes viss möjlighet

att besluta om" tiden för fideikommissets upphörande.

Visserligen kan det sägas, att även andra sätt att bevara gemenskapen

kunna medföra liknande fördelar som ett prolongationsavtal. EU sådant avtal

framstår emellertid som ett särskilt enkelt och närliggande sätt att

sammanhålla fideikommissegendomen som en driftsenhet. Såsom departementschefen

i andra sammanhang utvecklat (prop. nr 5 s. 114, 135), bör

med hänsyn till de skiftande förhållandena vid olika fideikommiss och svårigheterna

att förutse en avvecklings praktiska konsekvenser största möjliga

utrymme beredas intressenterna att på frivillighetens väg åstadkomma

lämpliga lösningar i det enskilda fallet.

Hovrätten framhåller härefter, att möjligheten att träffa prolongationsavtal

bör begränsas till fideikommiss som avser större jord- och skogsegendomar

samt samlingar av lösöre med kulturhistoriskt värde. Enligt hovrätten

bör prolongation vara tillåten även beträffande del av fideikommissegendom.

Härigenom kunde prolongationen komma att omfatta endast egendom av

nyss angivet slag. Hovrätten påpekar jämväl, att ett prolongationsavtal under

alla omständigheter bör upphöra att gälla vid efterträdarens frånfälle

samt alt för undvikande av obilliga konsekvenser för övriga intressenter rätt

till uppsägning av avtalet vid ändrade förhållanden bör föreskrivas. Hovrätten

uttalar vidare att, därest det skulle befinnas olämpligt att giva fideikommissintressenterna

fria händer, en förlängning skulle kunna göras beroende

av Kungl. Maj:ts prövning. Vid sidan av ett stadgande med sådant innehåll

skulle, enligt hovrätten, alltjämt en bestämmelse motsvarande 6 § i avvecklingslagen

ha ett visst berättigande, eftersom Kungl. Maj:t därigenom erhåller

möjlighet till tvångsförlängning.

I sitt avstyrkande yttrande framhåller Göta hovrätt, att ett prolongationsBihang

till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 2 avd. Nr 2

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

avtal endast kommer att medföra ett tillfällig uppskjutande av avvecklingen.

Om det finns ett intresse att hålla egendomen samlad, rymmer det framlagda

lagförslaget, menar hovrätten, möjlighet därtill utan att arvinge och testamentstagare

behöver avstå från sin — och sina arvingars — rätt till förmån

for efterträdaren och dennes arvingar, såsom vid prolongationsavtal skulle

bli fallet. Jämväl Svea hovrätt påpekar, att ett prolongationsavtal _i mot
sats

till avstående av arv — måste beröva icke blott den avtalsslutande intressenten

utan även hans avkomlingar all rätt till fideikommissegendomen.

Till följd därav torde enligt hovrätten sådana avtal komma till stånd endast

i ett fåtal fall. Tillskapande av ett särskilt rättsinstitut synes därför icke påkallat.

Hovrätten framhåller emellertid, att vid prövning enligt 6 § avvecklingslagen,

huruvida ett fideikommiss skall få bestå tills vidare, intressenternas

medgivande därtill måste vara en omständighet av vikt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar om att i 6 § avvecklingslagen

upptagits en möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna om uppskov med avvecklingen.

Ett fall, på vilket denna befogenhet kan tillämpas, synes enligt

hovrätten vara då en avveckling lättare kan genomföras vid en senare tidpunkt

och de personer som kan beröras härav träffat en överenskommelse

därom samt Kungl. Maj :t finner sådant uppskov böra medgivas. Enbart en

överenskommelse, utan Kungl. Maj :ts medgivande, bör enligt hovrätten icke

få bli utslagsgivande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att svårigheter i flera hänseenden

skulle kunna uppstå i samband med avtal om prolongation. Sålunda

skulle arvinge kunna betinga sig högt vederlag för att träffa sådant avtal, och

vidare skulle komplikationer kunna uppstå i fall då någon intressent är

omyndig. Länsstyrelsen ifrågasätter också om inte motionärernas farhågor,

att betryggande garantier till skydd för ekonomiska, sociala och kulturella

intressen skulle saknas, är överdrivna.

6 § avvecklingslagen

I ovan berörda motioner I: 574 och II: 698 yrkas jämväl att riksdagen vid

antagande av lag om avveckling av fideikommiss måtte, utom annat, besluta

om sådan ändring i 6 § att däri uttryckligen göres ytterligare konkreta exemplifieringar

vid sidan av rekvisitet »synnerligt kulturhistoriskt värde».

Som sådana exempel närnnes i motionerna hänsynen till ortens näringsliv

eller till arrendatorernas intressen. Enligt motionärerna är generalklausulen

»särskilda skäl» otillräcklig i detta sammanhang.

De remissorgan, som uttalat sig i frågan, avstyrker förslaget. Länsstyrelsen

i Södermanlands län påpekar, att en uppräkning, på sätt i motionerna

föreslås, svårligen skulle kunna täcka de i praktiken förekommande fallen

och att den därför skulle bli utan nytta. Samma inställning har Fideikommissariernas

intresseorganisation.

Som skäl för avstyrkande anför Svea hovrätt, att avveckling av ett större

s. 107 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 107

jordbruks- och skogsfideikommiss som regel är ofördelaktigt för ortens näringsliv

och arrendatorernas intressen. Om detta skulle få utgöra grund till

att ett visst fideikommiss icke avvecklades skulle, enligt hovrätten, icke något

av de stora jordbruks- och skogsfideikommissen kunna avvecklas, och

regeln i 6 §, som ju är avsedd att vara en undantagsregel, skulle för sagda

slag av fideikommiss — vilka ju är de betydelsefullaste — bliva huvudregeln.

Hovrätten för Västra Sverige hänvisar till att stadgandet i 6 § ar avsett att

utnyttjas synnerligen sparsamt och endast om betydande allmänna intressen

påkallar det. Den föreslagna ändringen av lagrummet är därför enligt

hovrätten icke ägnad att ge en rättvisande bild av bestämmelsens syfte.

Slutligen må i förevarande sammanhang redovisas vad i Fideikommissariernas

intresseorganisations yttrande allmänt uttalas beträffande området

för tillämpningen av 6 § i avvecklingslagen. Organisationen framhåller till

en början, att den vad angår kulturvärdenas bevarande betraktar det i propositionen

framlagda förslaget såsom genomförbart endast under den förutsättningen

att tillämpningen av 6 § i förslaget göres mera vidsträckt än

vad departementschefen synes förutsätta. Även ur sociala och ekonomiska

synpunkter är en utvidgning av tillämpningsområdet för 6 § lika önskvärd.

Med hänvisning till vad departementschefen — efter att först ha omnämnt

Skokloster såsom ett sådant fideikommiss som åtminstone tills vidare bör få

bestå — uttalat därom, att »även i något eller några andra fall» omständigheterna

kan vara sådana att de allmänna intressena blir bäst tillgodosedda

om fideikommisset tills vidare bibehålies, anföres vidare i organisationens

yttrande.

Uttalandet vittnar om att departementschefen anser stadgandet böra komma

till användning endast i ytterst ringa antal undantagsfall. Styrelsen anser

det synnerligen önskvärt med ett uttalande från Riksdagens sida, att en

så utomordentligt restriktiv tillämpning av undantagsbestämmelsen i § 6

icke bör ifrågakomma. Förordnande om ett fideikommiss’ fortsatta bestånd

bör sålunda kunna meddelas så snart fara föreligger, att avvecklingsförfarandet

kan äventyra kulturvärdenas fortsatta bevarande och sammanhållning

och tillika inlösningsförfarande enligt § 17 icke anses böra komma i

fråga. Likaså bör förordnande enligt § 6 kunna användas som ett alternativ

till inlösningsförfarande enligt § 16 i sådana fall, då intressenterna kan åberopa

vägande skäl mot en förvandling av fideikommisset till bolag. Ett tredje

fall är det, då rättsinnehavarna efter en avliden fideikommissarie — efterträdaren,

de legala arvingarna och testamentstagarna — är ense om att fideikommisset

bör bibehållas under efterträdarens livstid. Styrelsen vill erinra

om att det i propositionen anförda huvudargumentet för ett avskaffande

av fideikommissen är avvikelsen från de allmänna arvsreglerna. Dctla skäl

för avskaffande av ett fideikommiss förlorar självfallet sin styrka, om de

nyssnämnda intressenterna, trots den förmenta orättvisan i fråga om arvets

delning, är eniga om ett fortsatt bibehållande av fideikommisset under eu

generation framåt. Samma ställningstagande kan komma alt göras av de

personer, som bildar kretsen av intressenter vid efterträdarens död.

Styrelsen anser därför att den tidigare berörda, i motionerna nr I: 574 och

II: 698 framförda tanken om prolongationsavtal bör kunna förverkligas i så

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

måtto, att intressenternas ådagalagda enhälliga önskemål om fideikommissets

fortbestånd bör räknas som ett sådant »särskilt skäl» för bibehållande

av ett fideikommiss, som enligt § 6 måste vara för handen. Däremot bör ej

ändring ske i den grundläggande regeln i § 6, att beslut om det fortsatta beståndet

av ett visst fideikommiss skall fattas av Kungl. Maj :t.

Därutöver vill styrelsen påpeka, att det icke alltid är säkert, att ett bibehållande

av fideikommisset överensstämmer med fideikommissinnehavarens

eller, om frågan uppkommer först efter dennes död, efterträdarens önskemål.

Såsom en förutsättning i samtliga fall för tillämpning av § 6 måste

därför uppställas, att fideikommissarien respektive efterträdaren samtycker

härtill. Självklart är också att en fideikommissarie respektive hans efterträdare

bör ha möjlighet att genom eget initiativ påkalla en undersökning om

möjligheten av tillämpning av § 6.

37 § avvecklingslagen

I motionerna I: 575 och II: 706 hemställes, såvitt nu är i fråga, att riksdagen

måtte »besluta om sådant tillägg i 37 § i den i proposition nr 5 föreslagna

lagen om avveckling av fideikommiss att fideikommiss som uteslutande

består av kapital eller lösöre skall upphöra vid fideikommissinnehavarens

död».

Till stöd för berörda hemställan anföres i motionerna följande.

De problem som avvecklingen av fideikommissen medför gäller huvudsakligen

jord- pcb skogsegendomarna, särskilt sådana egendomar av större format.

Övergången till arvslagens bestämmelser måste således göras smidigare

när det gäller jord- och skogsfideikommissen. Däremot kan starka skäl

anföras för att vanliga s. k. penningfideikommiss omedelbart skall avvecklas.

En bestämmelse härom kan dock av praktiska skäl inte utsträckas till

att gälla kapital- och lösöresdelen av ett blandat fideikommiss, bl. a. därför

att olika avvecklingsregler då skulle kunna bli gällande för olika delar av

fideikommisset. Vi anser dock att en omedelbar avveckling av rena penningfideikommiss,

d. v. s. sådana som endast består av kapital eller lösöre, bör

komma till stånd. Viss möjlighet härtill har lämnats i förslaget till avvecklingslag

där det stadgas att Kungl. Maj :t må på framställning av innehavaren

förordna om omedelbart upphörande av fideikommisset, om detta allenast

omfattar egendom av ringa värde eller synnerliga skäl eljest förekommer

(37 §). Denna bestämmelse är dock inte tillfredsställande. Den bör

kompletteras med ett stadgande som utsäger att alla rena penningfideikommiss

skall oavsett om innehavaren lämnar framställning härom eller ej

— upphöra vid fideikommissinnehavarens död.

De remissorgan, som avgivit yttrande över förenämnda hemställan, har

samtliga avstyrkt densamma.

Snea hovrätt finner det av rena rättviseskäl olämpligt att införa olika regler

för avvecklingen av fastighets- och blandade fideikommiss, å ena, samt

fideikommiss, som uteslutande består av kapital och lösöre, å andra sidan.

Hovrätten framhåller vidare, att förväntningen om att så småningom få tillträda

ett större penningfideikommiss kan ha föranlett den nuvarande innehavarens

närmaste successor till åtskilliga dispositioner och även eljest ha

länkat hans öde på ett sådant sätt, att det kan synas obilligt att helt eller

s. 109 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 är 1963 109

till stor del beröva honom rätt till fideikommissegendomen. I motionerna har

enligt hovrätten ej visats sådana skäl att nu angivna intressen bör åsidosättas.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar — med utgångspunkt från att syftet

med motionerna att vid lösöresfideikommiss de i 4—6 §§ föreskrivna avvikelserna

från huvudregeln ej skall gälla -—- att undantagsbestämmelserna

i 4 och 5 §§ synes välmotiverade och för övrigt torde kunna antagas få relativt

ringa praktisk vikt. Vad angår 6 §, framhåller hovrätten, är dess tilllämpning

underkastad Ivungl. Maj :ts diskretionära prövning, och en regel

att den ej skulle avse lösöre torde därför knappast fylla någon funktion av

betydelse. Det framstår för övrigt enligt hovrätten som olämpligt att genom

en undantagslös regel hindra, att Ivungl. Maj :t i vissa fall meddelar uppskov

med avvecklingen av lösörefideikommiss, som innehåller samlingar av kulturhistoriskt

värde. På de anförda skälen avstyrker hovrätten motionärernas

förevarande hemställan.

F öretagsformer

I motiveringen för yrkandet i motionerna I: 574 och II: 698 om införandet

av en möjlighet för fideikommissintressenterna att efter innehavarens död

genom prolongationsavtal förlänga fideikommissurkundens tillämplighet

framhåller motionärerna bl. a., att aktiebolagsformen för sammanhållande

av fideikommiss kan vara så olämplig eller från skattesynpunkt så betungande

att den inte kan tillämpas. Om arvinge eller testamentstagare inte vill

ansluta sig till ett förslag om prolongation skulle alltså en inlösen bli aktuell.

Men det kan tänkas fall där efterträdare, arvingar och testamentstagare visserligen

vill se fideikommisset avvecklat men är beredda att hålla samman

fideikommissegendomen, om annan förvaltningsform än aktiebolag står till

buds. Det allmännas intresse av en frivillig sammanhållning av egendomen

är enligt motionärernas mening så stort, att man borde bereda möjlighet till

fritt val mellan olika rättsliga former för egendomens bestånd som enhet.

Handelsbolags- och kommanditbolagsformen är en utväg. Den ekonomiska

föreningen — t. ex. i en speciellt konstruerad typ av sambruksförening —

är en annan. Motionärerna finner det för sin del angeläget att dessa ytterligare

alternativ blir föremål för prövning.

I motionerna I: 575 och II: 706 yrkas bl. a., att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t begär utredning om de åtgärder som fordras för att öppna möjlighet

för större jord- och skogsfideikommiss att som alternativ till aktiebolagsformen

kunna bilda handelsbolag eller eventuellt kommanditbolag.

Motionärerna instämmer i departementschefens uttalande att en lagstiftning

om avveckling av fideikommissen bör inrymma olika möjligheter till

lösningar i det enskilda fallet men finner det mot bakgrunden av uttalandet

i propositionen svårförståeligt, att departementschefen inte funnit anledning

att som alternativ till aktiebolagsbildning av de större fideikommissen prö
-

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

va handelsbolags- och eventuellt kommanditholagsbildning. I många fall

måste — inte minst skattemässigt — en sådan juridisk konstruktion framstå

som fördelaktigare. Fideikommissarien resp. fideikommissboet bör därför

ha valfrihet i detta hänseende.

Motionerna I: 578 och II: 708 utmynnar i hemställan att riksdagen vid behandlingen

av propositionerna nr 5 och 26 måtte besluta, att fideikommiss

skall kunna ombildas till aktiebolag eller handelsbolag, varvid för senare

fallet skall i tillämpliga delar gälla samma bestämmelser som då fideikommissegendom

tillskjutes i samband med teckning av aktier i bolag.

Efter att ha konstaterat att dubbelbeskattningen innebär ett betydande

hinder för aktiebolagsbildning och att införandet av speciella bolagsskatteprivilegier

för fideikommissbolagen är föga tilltalande anför motionärerna

följande.

Det skall här inte bestridas att aktiebolagsformen i många fall kommer

att visa sig effektiv och från olika synpunkter lämplig för sitt ändamål. I

andra fall skulle den emellertid, såsom vi ovan anfört, bli ekonomiskt betungande.

Kan man nå syftet med den nu aktuella lagstiftningen genom att

skapa viss valfrihet — och samtidigt undvika onödig irritation — synes möjligheterna

härtill allvarligt böra prövas.

Det enligt vår mening närmast till hands liggande skulle vara att öppna

möjlighet att överföra fideikommissegendomen på handelsbolag. Denna bolagsform

är visserligen inte reglerad i lag i samma omfattning som aktiebolagsformen,

men detta synes i förevarande sammanhang till väsentlig del

sakna betydelse. En bolagsordning skall finnas. Det väsentliga är att Kungl.

Maj:t för sitt godkännande ställer sådana krav på denna som står i överensstämmelse

med den nya lagstiftningen. Därvid kan även i anslutning till

aktiebolagslagens regler ges föreskrifter om bl. a. styrelse, revision, framläggande

av årsredovisning m. m.

Handelsbolagsformen är utåt inte lika känd som aktiebolagsformen. Detta

beror måhända främst på att handelsbolaget i motsats till aktiebolaget inte

är underkastat skyldighet att publicera årsredovisningar in. m. Handelsbolagen

framträder därför inte utåt i tillnärmelsevis samma omfattning som

aktiebolagen. Icke förty är handelsbolagsformen inom näringslivet en vanlig

och beprövad företagsform. Också företag med betydande resurser arbetar

under denna form. Som allmänt kända exempel må nämnas AtomkrafIskonsortiet,

Ivrångede AB & Co, Trafikförvaltningen Göteborg—Dalarnc—Gefle

och Bergslagernas järnvägsaktiebolag & Co. Inom bokförlags- och

rederibranscherna finns för närvarande koncerner av dominerande storleksordning,

vilka är organiserade som handelsbolag. Även mindre företag föredrar

ofta handelsbolagsformen. Det syns mot bakgrunden av hittillsvarande

erfarenheter av handelsbolagsformen inte kunna påvisas något skäl till antagande,

att handelsbolaget mindre väl än aktiebolaget skulle vara i stånd

att fylla funktionen att hålla samman fideikommissegendomarna. Ingendera

bolagsformen ger måhända full garanti emot skingring av bolagsförmögenheten,

framför allt i händelse företaget skulle råka på obestånd. Handelsbolaget

är emellertid inte eget skattesubjekt, utan för sådant bolags inkomster

skattar dess delägare. Därmed syns i förevarande fall risken för att ekonomiska

svårigheter skall uppkomma vara mindre för handelsbolaget än för

aktiebolaget.

Handelsbolaget torde sålunda vara minst lika väl lämpat som aktiebolaget

s. 111 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 dr 1963 111

att tjänstgöra såsom instrument för sammanhållning av fideikommissegendomarna

i propositionens syfte. Vissa omständigheter talar för att handelsbolaget

stundom skulle kunna ge bättre garantier än aktiebolaget mot en

splittring av egendomen. En jämförelse med andra företag belyser här sammanhanget.

Samma skäl som talar emot en splittring av fideikommissegendomarna

talar emot en skingring av t. ex. de stora börsnoterade företagens

tillgångar. Likväl har ingen kommit på tanken att begränsa dessa bolags

handlingsfrihet i syfte att förhindra sådan splittring. Att i verkligheten börsbolagens

tillgångar hålls samman beror ingalunda på någon offentlig tillsyn

och kontroll utan på rent företagsekonomiska överväganden. Det är inte

juridiska utan företagsekonomiska överväganden som gör att börsbolagens

och även andra aktiebolags tillgångar hålles samlade. Det syns angeläget

att företagsekonomiska synpunkter får komma till uttryck även beträffande

fideikommissegendomarna. Detta blir fallet om intressenterna i fideikommissegendomarna

tillåts välja den företagsform som de i varje särskilt

fall finner mest ändamålsenlig. Skulle det — som synes sannolikt — visa

sig, att aktiebolaget är en i många fall ekonomiskt ofördelaktig företagsform

för innehavet av fideikommissegendom, kommer fideikommissföretagets ekonomi

att bli sämre än vad som skulle varit nödvändigt med därav följande

risk för en utveckling av företagets affärer i ej önskvärd riktning. Denna

risk kan delvis elimineras genom användande av en annan företagsform som

instrument för egendomsinnehavet, t. ex. handelsbolaget, med vilket inte är

förenat andra skattekostnader än sådana som redan belastar egendomarna.

Det är angeläget att möjligheten att välja mellan aktiebolag och handelsbolag

står öppen redan vid den nya lagstiftningens ikraftträdande. Att skjuta

på ställningstagandet — t. ex. med den motiveringen att erfarenheter av

den i propositionerna föreslagna lagstiftningen bör avvaktas — skulle medföra

vissa icke önskvärda konsekvenser, såsom framgår av följande.

En ombildning av ett företag från handelsbolag till aktiebolag föranleder

aldrig några omedelbara skattekonsekvenser. En sådan företagsomblidning

innebär nämligen att avkastning som förut varit underkastad enkelbeskattning

i fortsättningen blir dubbelbeskattad. Mot en dylik åtgärd kan därför

ur fiskal synvinkel inte finnas något att erinra. Eu företagsombildning i

motsatt riktning, alltså en ombildning av ett aktiebolag till ett handelsbolag'',

är däremot ofta förenad med prohibitiva skattekostnader. Ombildningen

innebär, att avkastningen överförs från dubbelbeskattning till enkelbeskattning.

På grund härav måste i regel beskattning såsom för utdelning eller

utskiftning ske. Läget i fråga om fideikommissegendomarna är nu enligt

Ivungl. Maj :ts förslag att en bolagsbildning anses önskvärd. Däremot kan

det inte diskuteras om det nya bolaget skall vara ett aktiebolag eller ett handelsbolag.

Bildas då ett aktiebolag och befinnes denna bolagsform efter ett

antal år olämplig, kan del vara svårt att ändra företagsform. Om däremot

valfrihet skulle råda och det på grund härav bildades ett handelsbolag, men

denna företagsform efter hand skulle befinnas olämplig, skulle eu övergång

till aktiebolagsformen möta föga hinder i skatteavseende.

Vi vill slutligen ifrågasätta det skäliga i att ställa intressenterna i de berörda

fideikommissegendomarna inför det enda val som ett obligatoriskt användande

av aktiebolagsformen skulle framtvinga. Antingen sker då icke

bolagsbildning, i vilket fall inlösen av egendomen kommer till stånd. Intressenterna

får därvid i princip behålla det förmögenhetsvärdc som fideikommisset

representerar, men de förlorar egendom till vilken de är knutna

genom hand med ett långt förflutet. Eller också sker aktiebolagsbildning.

Intressenterna får då behålla egendomarna i egen ägo efter eu väsentlig

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

minskning av förmögenhetsvärdet på grund av effekten av dubbelbeskattningen.

Ett fakultativt användande av handelsbolagsformen innebär däremot

en möjlighet för intressenterna att reglera situationen på ett från allmän

och enskild synvinkel tillfredsställande sätt. På detta sätt bör övergången

kunna gå mer smidigt än eljest torde bli fallet, vilket är ägnat att förbättra

förutsättningarna för fideikommissegendomarnas framtida utveckling.

I flertalet inkomna yttranden uttalas en i princip positiv inställning till

motionärernas förslag om att även andra förvaltningsformer än aktiebolagsformen

skall kunna ifrågakomma för att förhindra splittring av fideikommissegendomarna.

Endast länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker bifall till

motionerna i berörda hänseende. Hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Västra Sverige, kammarrätten, riksskattenämnden och länsstyrelsen

i Södermanlands län anser, att för närvarande endast aktiebolagsformen

uppfyller de krav, som måste uppställas för att kunna sammanhålla de större

jord- och skogsfideikommissen som förvaltningsenheter, samt att en omfattande

omarbetning måste ske av de civilrättsliga och skatterättsliga reglerna,

om andra associationsformer skall kunna komma i fråga.

Svea hovrätt delar motionärernas farhågor för att dubbelbeskattningen av

aktiebolagens vinster kan leda till att aktiebolagsbildning i många fall inte

kan komma till stånd. Hovrätten finner det vidare otillfredsställande att bygga

en lagstiftning på förutsättningen att en stor del av aktiebolagsvinsten

skall kunna undgå dubbelbeskattning genom stora löneuttag till aktieägarna.

Hovrätten anför vidare:

Mot förslaget, att intressenterna skulle erhålla möjlighet att, som ett alternativ

till aktiebolagsbildning, överföra fideikommissegendomen till ett

handelsbolag eller kommanditbolag, har hovrätten icke funnit något att erinra.

Snarare synes en sådan organisationsform kunna erbjuda åtskilliga fördelar.

Sålunda får minoritetsintressenterna genom sin rätt att begära likvidation

av handels- eller kommanditbolaget mycket större inflytande än de

skulle ha i ett aktiebolag. Det förutsättes visserligen, att likvidation icke

skulle kunna genomföras utan Konungens tillstånd, men redan möjligheten

att hela frågan om bolagets bestånd på sådant sätt kan när som helst aktualiseras,

torde utgöra en tämligen effektiv garanti mot obehöriga åtgärder

från efterträdarens sida. En annan fördel med ett handelsbolag är enligt

hovrättens mening att ett sådant oftast torde föranleda personligt engagemang

från intressenterna och alltså kan väntas medföra en successiv, mjuk

avveckling av fideikommisset. Det förutsättes givetvis att bolagsavtalet, som

skulle godkännas av Konungen, får ett sådant innehåll, att nödiga garantier

mot obehöriga förfoganden erhålles.

Även Göta hovrätt anser, att motionärerna anfört goda skäl för att fideikommiss

skall kunna ombildas inte endast till aktiebolag, och tillstyrker utredning

i motionernas syfte.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att lagförslaget inte utesluter

att fideikommissegendom genom överenskommelse mellan delägarna

kan efter avvecklingen ingå i en rörelse som bedrives i form av handelsbolag,

kommanditbolag, ekonomisk förening eller stiftelse. I vad mån aktiebo
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 113

laget är skattemässigt ogynnsamt synes, framhåller hovrätten, bero på hur

det anordnas. Så blir förhållandet om egendomen i sin helhet överföres till

aktiebolag i utbyte mot aktier. Ett sådant tillvägagångssätt synes dock uteslutet

redan av det skälet att bolaget då skulle få ett för stort aktiekapital,

varigenom dess ekonomiska rörelsefrihet skulle beskäras.

Hovrätten anför därefter bl. a. följande.

För aktiebolagsformen talar emellertid framför allt att denna måste anses

vara den lämpligaste då det gäller att för längre tid och under skiftande

ägandeförhållanden sammanhålla en på ett egendomskomplex bedriven rörelse.

Handelsbolag är avsett som en form för samverkan mellan flera personer

vid idkande av handel eller annan näring. Bolagsmannens personliga

insats är här det väsentliga. Han äger sålunda icke utan de övrigas samtycke

sätta annan i sitt ställe, han är solidariskt med de övriga ansvarig för bolagets

förbindelser, bolaget kan som regel uppsägas och det skall i allmänhet

träda i likvidation om bolagsman dör. Det synes obestridligt att handelsbolagsformen

endast i mycket speciella fall lämpar sig för förvaltning av fideikommissegendom

efter avvecklingen.

Då handelsbolaget är en form för samverkan mellan bestämda bolagsmän

är det icke möjligt att, liksom då det gäller aktiebolag, förbereda avvecklingen

genom bildande av handelsbolag redan under den siste innehavarens

livstid. Några lagbestämmelser i detta syfte erfordras alltså icke. Ej heller

eljest synes några särskilda bestämmelser behövliga för att möjliggöra att

en på fideikommiss bedriven rörelse skall kunna fortsättas efter avvecklingen

i form av handelsbolag.

Jämväl hovrätten för Västra Sverige erinrar om att den föreslagna lagstiftningen

icke lärer ställa fideikommissdelägare inför ett val allenast mellan

aktiebolagsbildning och inlösen jämlikt 16 §. Nämnda lagrum är nämligen

avsett att tillämpas blott i undantagsfall, där uppgörelse mellan intressenterna

ej kan träffas och starka allmänna intressen talar för att egendomen

sammanhålles. Beträffande handelsbolagsformen framhålles att denna

associationsform icke erbjuder samma fördelar som aktiebolag med hänsyn

till sättet för bolagets bildande. Grundvalen för bolaget är ett mellan bolagsmännen

ingånget avtal, och möjlighet saknas därför att giva fideikommissinnehavaren

eller efterträdaren ensam rätt att bestämma om bolag skall

komma till stånd. Vidare råder full avtalsfrihet rörande företagets organisation;

att för handelsbolagens del meddela bestämmelser motsvarande reglerna

om bolagsordning i 34 § avvecklingslagen skulle på ett radikalt sätt avvika

från institutets utformning i gällande rätt. En ännu betydelsefullare

invändning mot handelsbolagsformen finner hovrätten vara, att denna ger

ganska ringa garantier mot holagsegendomens splittring. Oaktat de skatterättsliga

fördelarna utgör därför handelsbolagsformen enligt hovrättens mening

knappast någon med aktiebolag likvärdig form för sammanhållande av

fideikommissegendomen. Invändningar av samma slag kan även riktas mot

kommanditbolag, varför anledning saknas att genom särskilda regler underlätta

bildandet av associationer av detta slag i samband med fideikommissens

avveckling. I fråga om föreningsformen framhålles att eu förening avsedd

att förvalta fideikommissegendom samt driva jord- och skogsbruk på

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

egendomen icke utgör sådan kooperativ förening som avses i lagen om ekonomiska

föreningar, med mindre fideikommissdelägarna deltager med egen

arbetsinsats; den angivna begränsningen avser att hindra att föreningsformen

begagnas för affärsföretag och förmögenhetsförvaltningar, vid vilka

verksamheter aktiebolagsformen framstår som den naturliga. Ett motsvarande

hinder att bilda sambruksförening i här ifrågavarande fall framgår

av 4 § lagen om sambruksföreningar. Vad slutligen angår möjligheten att

tillskapa en särskild typ av juridisk person för sammanhållande av fideikommissegendomen

finner hovrätten att väsentligen samma invändningar,

som departementschefen riktat mot fideikommissutredningens förslag rörande

bygdegodsen, kan framföras mot andra försök att genom en i särlagstiftning

reglerad rättslig nybildning komma till rätta med problemet om

fideikommissegendomens sammanhållande.

Kammarrätten delar den tvekan med hänsyn till beskattningseffekten, som

förslaget med aktiebolagsbildning såsom enda alternativ inger motionärerna.

Att lindring i dubbelbeskattningen i det enskilda fallet kan erhållas genom

stora löneuttag och genom tillämpning av förordningen med provisoriska

bestämmelser om beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings

inkomst i vissa fall, ändrar, enligt kammarrättens mening, icke frågans

principiella betydelse. Kammarrätten ifrågasätter emellertid om handelsbolags-

och kommanditbolagsformen lämnar den garanti för de större fideikommisskomplexens

sammanhållande som varit ett av huvudönskemålen

med den föreslagna lagstiftningen. Därvid påpekas att dessa juridiska personer

för sitt fortbestånd är beroende av ett avtal mellan vissa parter. Vidare

ifrågasättes om icke minoritetsdelägarnas rätt, i avsaknad av det skydd aktiebolagslagen

lämnar, kan komma att sättas i så stor fara att i jämförelse

därmed den menliga effekten av dubbelbeskattningen ter sig ringa. Yrkandet

att överföra fideikommissegendomen på något slags sambruksförening eller

annan ekonomisk förening synes ha sin grund i bestämmelserna i 10 § 2

mom. förordningen om statlig inkomstskatt, enligt vilka ekonomiska föreningar

och i synnerhet sambruksföreningar beskattas lindrigare än aktiebolag.

I och för sig finner kammarrätten intet att erinra mot önskemålet om

lindrigare beskattning. Ur andra synpunkter är emellertid valet av denna

associationsreform förenat med vissa olägenheter. Kammarrättens slutsats

av det anförda blir att befogad kritik i förevarande sammanhang ur beskattningssynpunkt

kan riktas mot associationsformen aktiebolag, men att det för

närvarande icke torde finnas någon annan associationsform, som uppfyller

de krav som i övrigt måste uppställas i sammanhanget.

Riksskattenämnden understryker, att det icke lärer bli möjligt att för ifrågavarande

ändamål anlita formen handelsbolag (kommanditbolag ) utan att

en omfattande omarbetning sker av gällande civilrättsliga lagstiftning rörande

dessa associationsformer. Vad särskilt angår förslaget att överföra fideikommissfastighet

till handelsbolag framhålles att denna förvaltningsform

skulle medföra en icke godtagbar splittring av förvaltningen av fastigheten i

fråga, varjämte förvaltningsformen skulle för minoritetsdelägarnas del med
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 115

föra personligt ansvar för handelsbolagets förpliktelser. Vad åter angår formen

kommanditbolag framhålles, att en sådan förvaltningsform knappast

ger minoritetsdelägarna det rättsskydd, som i förevarande sammanhang är

önskvärt. Ingendera av de föreslagna förvaltningsformerna finner riksskattenämnden

sålunda godtagbar för fideikommissens del. Skulle en sådan konstruktion

likväl tillgripas, erfordras på det skatterättsliga området enahanda

föreskrifter med avseende å dylika bolagsbildningar som de, vilka beträffande

aktiebolagsbildning upptagits i den föreslagna förordningen om inkomstbeskattning

av fideikommissbo, m. m.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det för sin del uteslutet att använda

kommanditbolag som förvaltningsform för fideikommissegendomarna

med hänsyn till att erfarenheterna av denna associationsform från beskattningssynpunkt

är mindre goda. Vidare framhålles att dubbelbeskattningen

av aktiebolagsvinsten inte kommer att medföra sådana nackdelar som gjorts

gällande i motionerna. Om en skattskyldig inte önskar ta ut hela vinsten

som lön utan låter en del därav stå kvar i bolaget, kommer detta »sparande»

nämligen att bli lägre beskattat än enligt nu gällande regler, om — såsom

vanligen torde vara fallet — marginalskatten för den fysiska personen uppgår

till högre belopp än bolagsskatten. Beträffande handelsbolagsformen

konstateras att den gällande lagen om handelsbolag icke kan vara tillfyllest

för att skapa stadga åt den företagsform, som skall ersätta fideikommissen.

En översyn av lagen är därför nödvändig. En motsvarighet till bolagsordningen

för aktiebolagen måste skapas, som i tillämpliga delar ansluter sig

till aktiebolagslagens regler härom. Vidare måste föreskrifter utfärdas om

årsredovisningar, revision in. in., så att handelsbolagens ställning i skattehänseende

blir noggrant klarlagd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det angeläget att en avveckling sker

på ett sätt som är till gagn både för fideikommissens ägare och för samhället.

De lösningar som föreslagits i propositionen anser länsstyrelsen i normalfallet

väl tillgodose de önskemål som kan ställas framför allt från ägarnas

sida. Motionärerna har, enligt länsstyrelsens mening, icke påvisat i vilken

form de allmänna intressen, som vid aktiebolagsbildning garanteras genom

fastställelse av bolagsordning och patentverkets kontroll, skulle kunna

tillgodoses även vid de förordade alternativa äganderättsförhållandena. Länsstyrelsen

är därför icke beredd tillstyrka det av motionärerna förordade förslaget

om utredning, som kan befaras vålla uppskov med huvudfrågans avgörande

under obestämd tid.

Länsstyrelsen i Örebro län anför följande.

Mot handelsbolagsformen kan helt allmänt riktas den kritiken atl den icke

ger samma stabilitet som aktiebolagsformen. Under förarbetena synes icke

ha skett någon undersökning eller något övervägande angående handelsbolagsformens

lämplighet för nu ifrågavarande ändamål. För att detta alternativ

skall kunna godtagas, torde eu sådan undersökning vara oundgängligen

nödvändig. Med hänsyn till angelägenheten av atl de stora jord- och skogsfideikominissen

i möjligaste man sammanhållas, har länsstyrelsen för sin del

intet att erinra mot att en utredning av handelsbolagsformens lämplighet

sker innan frågan om fideikommissens avveckling upptages till avgörande.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 19(i3

Förslaget att ge intressenterna möjlighet att välja andra former än aktiebolag

för att sammanhålla fideikommissegendomen finner riksantikvarieämbetet

jämväl vara till gagn ur kulturminnesvårdens synpunkt. Härvid avses

främst de bättre ekonomiska betingelser, som skapas genom t. ex. bildandet

av ett handelsbolag. Liknande synpunkter anföres av riksarkivet och chefen

för nationalmuseum.

Arrendelagsutredningen anser, att aktiebolagsformen erbjuder goda möjligheter

att hålla de större jord- och skogsegendomarna samlade genom att

denna förvaltningsform ger effektivitet och stadga i förvaltningen samt erforderlig

kontroll och insyn från såväl delägarnas som samhällets sida. Om

handelsbolagsbildning skall utgöra ett i praktiken användbart alternativ till

aktiebolagsbildning, anser utredningen det ofrånkomligt med bestämmelser

som kompletterar nuvarande regler i ämnet. Framför allt är det nödvändigt

att säkra en effektiv förvaltning, bolagets och godsets sammanhållning samt

de enskilda delägarnas rätt. Handelsbolaget kan tänkas vara en lämplig bolagsform

särskilt så länge delägarna är få; är delägarna många torde i allmänhet

aktiebolag framstå som den lämpligaste associationsformen. Utredningen

motsätter sig således icke att möjligheterna att i samband med fideikommissavveckling

bilda också handelsbolag närmare undersökes.

Sveriges advokatsamfund framhåller att, om efterträdaren icke är ensam

ägare av samtliga aktier, han icke äger rätt att såsom lön uttaga större belopp

än som kan motsvara skälig ersättning för hans arbetsinsats, då eljest

de övriga aktieägarnas rätt skulle trädas för när. Beträffande frågan om aktiebolagsformens

lämplighet kan man enligt samfundets mening icke förbigå,

vilken betydelse tvånget att avsätta medel till skuldregleringsfond kan

ha. Vidare kan man icke bortse från att med den snabba takt, varmed penningvärdet

faller, bolagets egendom kommer att inom en icke alltför avlägsen

framtid avsevärt överstiga bolagets skulder och aktiekapital. Den ökade

avkastningen av fideikommissegendomen i pengar räknat, som blir en följd

härav, kan icke undgå dubbelbeskattning.

På grund härav anser advokatsamfundet att frågan kräver en ingående

utredning med anlitande av bolags- och skatteexperter, innan slutlig ställning

tas till spörsmålet i fråga. Vidare framhålles att kommanditbolaget

inom affärslivet i många fall visat sig vara en lämplig ersättare för aktiebolaget,

särskilt med hänsyn till de för aktiebolaget gällande oförmånliga skattebestämmelserna.

Advokatsamfundet finner det uppenbart, att man icke

kan genomföra en lagstiftning såsom den föreslagna utan att man omsorgsfullt

utreder frågan om lämpligheten av att använda handelsbolag i den ena

eller den andra formen i stället för aktiebolag.

Riksförbundet Landsbygdens folk konstaterar, att skattereglerna för aktiebolag

kan vara så ogynnsamma att det ej kan uteslutas att betänkligheter

föreligger hos ett flertal fideikommissinnehavare och dessas meddelägare att

medverka till bildande av aktiebolag. Förbundet anser därför att det bör beredas

möjlighet till val mellan olika alternativ. Vad förbundet närmast avser

är handels- eller kommanditbolagsformen, för vilka speciella bolagsordning
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 117

ar skulle kunna föreskrivas i de fall att driften av tidigare fideikommiss sker

genom dylika bolag.

Efter att ha lämnat en redogörelse bl. a. för de ekonomiska följderna av

en aktiebolagsbildning med utgångspunkt från uppgifter rörande en av de

största fideikommissegendomarna anför Sveriges jordägareförbund, att de

skattebelastningar som en aktiebolagsbildning medför är så betydande, att

allvarliga erinringar kan resas häremot. Från denna synpunkt förordas möjligheten

att i stället bilda handels- eller kommanditbolag.

I Fideikommissariernas intresseorganisations yttrande redogöres inledningsvis

ingående för de fördelar och nackdelar som är förenade med olika

företagsformer och organisationen sammanfattar därefter sina slutsatser

sålunda:

Vill man av någon anledning inte göra några som helst ändringar i handelsbolagslagen,

återstår enligt det tidigare sagda endast att väga konsekvenserna

av gällande civilrättsliga regler för handelsbolag mot konsekvenserna

av gällande skatteregler för aktiebolag. Bådadera utgör en belastning från de

synpunkter som det här är fråga om. Anses aktiebolagsbildningens konsekvenser

väga tyngst, bör för fideikommissbolagen handelsbolagsformen trots

allt tillåtas.

Risken för åtgärder, äventyrande ett bolags bestånd, kan sägas komma

från tre håll, nämligen delägareminoriteten, delägaremajoriteten och borgenärerna.

Bristerna i handelsbolagslagen hänför sig helt till åtgärder från minoritetens

sida. Den stora roll handelsbolagen spelar i det ekonomiska livet utgör

en indikation, att riskerna för instabilitet i verkligheten är mindre än som

kunde befaras på grund av den ålderstigna handelsbolagslagen.

Skattekonsekvenserna av en aktiebolagsbildning berör såväl minoritet som

majoritet och borgenärer. Framtvingas en i och för sig oekonomisk aktiebolagsbildning

genom inlösenhot, får såväl minoritet som majoritet redan från

början ett intresse att söka upplösa aktiebolaget. Vid ett givet skede i utvecklingen

av bolagets ekonomi får också borgenärerna samma intresse.

Detta skede inträder tidigare, ju sämre bolagets ekonomi är. Det inträder

vid i övrigt samma förutsättningar alltså tidigare för aktiebolaget än för handelsbolaget.

Om handelsbolagslagen inte överses, avtecknar sig därför med särdeles

skärpa ett dilemma vid lagstiftarens val av företagsform. Antingen göres aktiebolagsformen

obligatorisk. Denna form kännetecknas av god stabilitet, i

vad gäller minoritetens möjligheter att mot majoritetens vilja framkalla en

upplösning av bolaget. Men faran för upplösning på grund av åtgärder från

majoriteten eller från borgenärerna är större än för handelsbolaget. Eller

medges rätt använda handelsbolagsformen, i vilket fall situationen på båda

punkter blir omvänd.

Enligt styrelsens uppfattning väger riskerna från majoritetens och borgenärernas

sida tyngre än riskerna från minoriteten. Styrelsens slutsats är i

enlighet därmed, att handelsbolagsformen hör godtagas lika väl som aktiebolagsformen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Arrendatorerna

I motionen I: 573 föreslås — förutom att propositionen nr 5 i dess nuvarande

utformning icke måtte vinna riksdagens bifall — »att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t begära snart förslag varigenom fideikominissarrendatorernas

rätt bättre tryggas och möjligheter beredes för dessa genom

förköpsrätt och lån med låg ränta och lång amorteringstid att på skäliga villkor

övertaga sina jordbruk med för bärighet erforderlig skogsmark; samt

att därvid måtte omprövas i vad mån vid arrendegårdarnas avveckling lån

på billiga villkor skall kunna erhållas ur de vid avvecklingen lösgjorda i fideikommisskapitalet

ingående köpeskillingarna».

I motionen hävdas, att propositionen nr 5 präglas av en önskan att bevara

storgodsen oförminskade, medan fideikommissarrendatorernas intressen föga

beaktats. Härefter anföres i motionen:

Endast ett tiotal fideikommissegendomar brukas som enhetliga brukningsdelar.

I övrigt finns vid sidan av de 142 s. k. huvudgårdarna över 3 000 undergårdar.

Den vanliga brukningsformen för dessa är arrende. Antalet arrendatorer

under fideikommissförvaltningarna är också stort. Av dessa har

inemot 1 700 innehaft sina arrenden mer än 10 år, och den större delen därav

under mycket längre tid. Här synes det stora sociala problemet ligga, men

så tycks man icke resonera i prop. nr 5. Den utredning som föregått arbetet

med propositionen (SOU 1959: 40) hade utgått ifrån att en så genomgripande

förändring som ifrågasatts borde vara förbunden med åtgärder för att

trygga arrendatorernas rätt i samband med övergången till ändrade förhållanden.

I propositionen avfärdas detta med en hänvisning till pågående utredning

om enhetliga former. Det är emellertid inte på den vägen som här

föreliggande speciella problem klaras.

För den som inte i bolagsförvärv av mer och mer jord och skog eller i eu

fortskridande socialisering av dessa värden ser en socialt lycklig utveckling

framstår det som nödvändigt att söka andra vägar för att bevara den jordbrukande

befolkningens rätt. Det framstår som ett socialt rimligt krav att

det allmänna inriktar sig på att bevara inte de stora godskomplexen, lägga

dem i bolagshand eller under staten, utan de 3 000 brukningsenheterna med

jord och skog, i den mån som de av vederbörande lantbruksnämnder kan

finnas utgöra underlag för att lösgöras och bli till livsdugliga enheter. Att

upplösa fideikommisskapitalen och fördela dem på många arvingar måste

bli en senare fråga.

Som det nu är talas det om fideikommisskapitalens låga förräntning när

de placeras i jord och skog. Från denna synpunkt framstår det som skäligt

att, i den mån som fideikommissinnehavet av godsen avvecklas i samband

med att arrendatorerna övertager gårdarna, möjligheten bör omprövas att

bereda arrendatorerna lån ur det lösgjorda fideikommisskapitalet till en låg

ränta och med minst tjugoårig amorteringstid. Uppenbarligen skulle även

en låg ränta på dessa lån ge en bättre förräntning på pengarna än nuvarande

placering. Att detta skulle innebära en förlängd avvecklingstid i fråga om

fideikommissen synes i sammanhanget icke vara av avgörande betydelse.

Oavsett sådana möjligheter synes det vara en stor jordpolitisk uppgift att

bringa denna fideikommissproblemets huvudfråga till en lösning som bevarar

de många livsdugliga brukningsenheterna med jord och skog i stället för

s. 119 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 119

att släppa fram bolagsvälde och socialiseringssträvanden. Här synes erforderliga

resurser av arbetskraft och krediter böra ställas till förfogande i en

utsträckning som frågans räckvidd vid närmare omprövning kan visa erforderlig.

Jämväl i motionerna I: 575 och 11: 706 upptages frågan om förköpsrätt för

fideikommissarrendatorerna till behandling och yrkas, (under 3.), att riksdagen

i skrivelse till Ivungl. Maj :t måtte begära utredning och förslag om

förköpsrätt för arrendatorer, därest fideikommisset vid innehavarens död

skulle försäljas. I denna del erinras inledningsvis om fideikommissutredningens

förslag till åtgärder till tryggande av fideikommissarrendatorernas

ställning och om den under remissbehandlingen uttalade kritiken mot den

av utredningen föreslagna utformningen av arrendatorsskyddet. Mot den i

avvecklingslagen upptagna regeln om arrendeavtals giltighet mot förvärvare

av fideikommissegendom invändes, att den ej ger tillräckliga garantier mot

att arrendatorernas ställning försämras. Man måste, framhålles det i motionerna,

räkna med att en viss, icke obetydlig splittring av fideikommissegendomen

kan komma till stånd. Emellertid bör arrendatorerna inte av denna

anledning ställas i ett sämre läge. Den föreslagna regeln om arrendeavtals

giltighet mot förvärvare av fideikommissegendom bör därför kompletteras

med bestämmelser som ger arrendatorerna viss förköpsrätt till sina brukningsdelar,

därest dessa skulle avyttras.

Beträffande fideikommissarrendatorerna föreslås slutligen i motionerna

I: 572 och II: 699 (under I b), att riksdagen måtte besluta, »att som provisoriskt

besittningsskydd för fideikommissarrendatorerna må gälla, att arrendator,

som sedan minst tio år innehaft jordbruksarrende under fideikommisset

å undergård som ej är att räkna till stödjordbruk, vid arrendetidens

utgång skall äga rätt till nytt arrende för tid av fem år» i enlighet med vad

närmare i motionerna anförts.

I förevarande hänseende framhålles till en början i motionerna, att en avveckling

av fideikommissen måste befaras medföra minskad trygghet för fideikommissarrendatorerna.

Sedan i motionerna erinrats om fideikommissutredningens

förslag i hithörande fråga samt om den i propositionen nr 5 intagna

ståndpunkten till densamma, anföres följande.

Det bör givetvis hållas för sannolikt, att den sammanhållning av förvaltningsenheterna

som åsyftas i propositionen betyder mindre osäkerhet för

arrendatorerna än vid det avvecklingssystem som fideikommissutredningen

förordade. Det är emellertid ovisst i vilken utsträckning en sammanhållande

aktiebolagsbildning kan komma till stånd. Den inlösningsrätt som i

sista hand skall kunna förebygga uppdelning av egendomen skall vidare

utnyttjas endast i fråga om större jord- och skogsegendomar. Vad som materiellt

skall avses härmed är inte närmare preciserat i propositionen. Under

alla förhållanden måste man räkna med att avvecklingen av fideikommissen

i många fall kan komma att ställa arrendatorerna i otrygghet.

Vid den i propositionen föreslagna avvecklingen av fideikommissen skall

särskild hänsyn tagas till den nu näste efterträdaren i den fideikommissa
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Sammansatta bcvillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1063

riska successionen. Näste efterträdaren skall nämligen före arv och testamente

tillförsäkras hälften av egendomen. Dessutom skall garanteras, att

på hans lott faller fideikommissets huvudgård med där förvarade samlingar

liksom också annan fast egendom, på vilken bedrives jord- eller skogsbruk.

Ett sådant hänsynstagande till successorn är enligt vår mening motiverat,

då denne i många fall särskilt utbildats för och varit inriktad på att

taga hand om fideikommissegendomen. Med samma rätt måste det emellertid

hävdas, att fideikommissarrendatorerna måste tillförsäkras ett tillfredsställande

besittningsskydd. Det är här ofta fråga om arrendatorssläkter,

som under generationer innehaft arrende under fideikommisset. Med den

stabilitet som kännetecknat fideikommissarrendena har arrendatorerna kunnat

räkna med fortsatt brukande som förhållandevis säkert. Den sociala arrendelagens

bestämmelser om optionsrätt och förköpsrätt ger visserligen ett

relativt tillfredsställande skydd även i förevarande fall, men häri innefattas

uppskattningsvis endast två tredjedelar av undergårdarna. Enligt vår mening

är det nödvändigt att ett effektivt besittningsskydd garanteras alla arrendatorer

å undergårdarna.

Under remissbehandlingen av fideikommissutredningens betänkande bär

framhållits, att någon särlagstiftning för fideikommissarrendatorerna inte

bör skapas. Vi delar i princip denna uppfattning. Målsättningen bör enligt

vår mening vara en allmän vidgning av options- och förköpsrätten. Genom

en sådan reform skulle med all sannolikhet ett tillfredsställande besittningsskydd

kunna skapas även för fideikommissarrendatorerna. Den nu arbetande

arrendelagsutredningen har enligt sina direktiv att överväga bl. a. tillämpningsområdet

för de sociala arrendebestämmelserna och därvid en förflyttning

uppåt av den nuvarande arealgränen, 50 hektar odlad jord. Vi förutsätter

att arrendelagsutredningen kommer att framlägga förslag i nämnda

syfte. Man måste emellertid räkna med att arrendelagsutredningens förslag

inte kommer att föreligga på avsevärd tid.

Med den otrygghet i besittningen som fideikommissens avveckling medför

för arrendatorerna är det därför enligt vår mening nödvändigt med ett

provisoriskt besittningsskydd för fideikommissarrendatorerna i avvaktan på

en allmän utvidgning av options- och förköpsrätten. Det av fideikommissutredningen

utarbetade särskilda lagförslaget torde inte helt kunna tillämpas

vid den utformning som avvecklingen givits i propositionen och synes för

övrigt såsom flera remissorgan framhållit medföra en administrativt alltför

komplicerad procedur. Enligt vår mening bör ett tillfredsställande besittningsskydd

för fideikommissarrendatorerna kunna uppnås genom bestämmelse

om att arrendator, som sedan minst tio år innehaft jordbruksarrende

under fideikommisset å undergård som ej är att hänföra till stödjordbruk,

vid arrendetidens utgång skall äga rätt till nytt arrende för tid av fem år enligt

de grunder som i tillämpliga delar gäller för de sociala arrendena.

Beträffande det i motionen I: 573 framförda yrkandet om avslag å propositionen

nr 5, vilket ovan redovisats under rubriken Avslagsyrkanden, uttalar

hovrätten för Västra Sverige, att arrendatorsskyddet utan tvivel framstår

som en i hög grad väsentlig fråga men att denna speciella synpunkt icke kan

tillåtas att ensam bestämma avvecklingsgången. Enligt hovrätten är det icke

motiverat att så radikalt omlägga denna, att fideikommissen skulle upphöra

först sedan arrendatorerna satts i tillfälle att övertaga de av dem brukade

gårdarna.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 121

Samtliga remissorgan, som uttalat sig i frågan om förköpsrätt för

fideikommissarrendatorerna, har avstyrkt införandet av ett sådant institut.

Arrendelagsutredningen konstaterar inledningsvis i sitt yttrande, att det

från både samhällets och den enskildes synpunkt är bättre om jordbrukaren

kan inneha sin jord med äganderätt än om han har den endast med nyttjanderätt,

men att det finns och kommer att finnas en grupp jordbrukare som

föredrar att vara arrendatorer. Enligt utredningen råder det för närvarande

stor efterfrågan på bärkraftiga arrendeställen. Utredningen fortsätter härefter:
Även

om det i och för sig skulle te sig angeläget att antalet självägande

brukare ökar, anser dock arrendelagsutredningen att fideikommissavvecklingen

knappast är rätta tillfället att förverkliga ett sådant syfte. Ser man fideikommissavvecklingen

från arrendatorssynpunkt, torde det visserligen vara

en vinning om arrendatorerna kunde beredas möjlighet att på fördelaktiga

villkor få äganderätt till arrendegårdarna. Det är emellertid svårt att se

hur en sådan lösning skall kunna genomföras utan att »jordägarens» intressen

åsidosättes. Man kan för övrigt fråga sig varför just fideikommissjorden

skall drabbas av en sådan allmän frilösning. Det finns ju också på andra håll

arrendatorer och arrendatorssläkter, som setat mycket långa tider på sina

arrendeställen och för vilka motsvarande skäl skulle kunna åberopas för en

frilösning.

Sedd från allmän synpunkt ter det sig i hög grad tveksamt om ens flertalet

av fideikommissens arrendegårdar verkligen är bärkraftiga och ägnade

att bestå för framtiden. Vid den av fideikommissutredningen gjorda undersökningen

hade sålunda 42 % av fideikommissens utarrenderade undergårdar

en areal av högst 10 hektar åker (SOU 1959: 40 s. 117 och 262). Fideikommissutredningens

siffror grundar sig på en år 1950 gjord undersökning.

Denna upptog 3 211 brukningsenheter (142 huvudgårdar och 3 069 undergårdar).

Av dessa var 3 076 (66 huvudgårdar och 3 010 undergårdar) utarrenderade.

Sedan nämnda undersökning gjordes har antalet utarrenderade

brukningsenheter minskat betydligt. Minskningen torde främst ha drabbat

de minsta enheterna. Alltjämt finnes dock även på fideikommissen säkerligen

ett förhållandevis stort antal brukningsenheter, som måste betecknas

som icke fullt bärkraftiga.

I anslutning till de synpunkter och förhållanden som nu berörts synes den

lösning av fideikommissfrågan som skisserats i motionen I: 573 i dag sakna

aktualitet och torde av hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen icke

böra väljas.

Jämväl Fideikommissariernas intresseorganisation framhåller, att antalet

arrendegårdar nedgått sedan år 1950; enligt organisationen med cirka en

tredjedel.

Liksom arrendelagsutredningen anser hovrätten över Skåne och Blekinge,

länsstgrclsen i Södermanlands län, Sveriges advokatsamfund och Fideikommissariernas

intresseorganisation, att fideikommissarrendatorerna icke bör

särskilt gynnas i förhållande till andra grupper av arrendatorer. Enligt intresseorganisationen

skulle ett genomförande av de i motionen I: 573 väckta

förslagen försätta fideikommissintressenlerna i ett vida sämre läge än om fideikommissen

skulle exproprieras.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Vad därefter angår frågan om särskilt besittningsskydd för

fideikommissarrendatorerna har allenast arrendelagsutredningens majoritet

direkt förordat ett skydd som sträcker sig utöver det som föreslagits i propositionen

nr 5.

Övriga remissorgan, som uttalat sig i frågan, har avstyrkt ett mera långtgående

skydd än det som upptagits i förslaget till avvecklingslag.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att anledning kan finnas att avvakta

resultatet av arrendelagsutredningens arbete, men frågar sig om, med

tanke på risken för en uppdelning av fideikommissgodsen redan innan arrendelagstiftningen

hunnit reformeras, likväl provisoriska bestämmelser om

optionsrätt och förköpsrätt borde införas. Hovrätten finner emellertid ej en

sådan provisorisk lagstiftning för närvarande nödvändig. Till stöd för denna

ståndpunkt anför hovrätten, som härutinnan jämväl hänvisar till vad departementschefen

uttalat i frågan, att någon anledning knappast finns att

vänta avveckling av ett särskilt stort antal fideikommiss under de närmaste

åren, att i vart fall jordägarna måste avvakta utgången av arrendeperioden

innan de kan övertaga brukandet samt att genom fideikommissnämnden

möjlighet finnes att på ett tidigt stadium konstatera, om några för arrendatorerna

riskabla tendenser gör sig gällande vid avvecklingen av de olika fideikommissen.

Jämväl Sveriges advokatsamfund anser, att ny lagstiftning rörande arrende

bör avvaktas.

Arrendelagsutredningen anmärker i sitt yttrande i denna del inledningsvis,

att den enligt sina direktiv har att förutsättningslöst undersöka, hur i framtiden

tillämpningsområdet bör bestämmas för de sociala arrendereglerna,

samt att utreda frågan, hur större enhetlighet skall åstadkommas inom den

gällande arrendelagstiftningen. Utredningen anför därefter:

Om den pågående arrendelagsreformen skulle komma att medföra att bestämmelser

av socialt innehåll kommer att gälla även för vad som nu är ett

»icke-socialt» arrende kan även fideikommissarrendatorerna räkna med att

bli delaktiga av denna förmån. Skulle lagen däremot icke erhålla sådant innehåll,

är det å andra sidan i sin ordning att fideikommissarrendatorerna

behandlas på samma sätt som andra arrendatorer. Skulle mot vad som förmodats

de hittillsvarande fideikommissgodsen mera allmänt gå mot en

splittring och arrendatorerna till följd därav tvingas lämna sina gårdar, kan

det dock, såsom ock justitieministern uttalat (prop. nr 5 s. 156), bli aktuellt

att överväga särskilda regler till skydd för dessa arrendatorers befogade intressen.

Med utredningens utgångspunkter synes det också från principiell

synpunkt riktigast att eventuella åtgärder i sådan riktning får anstå till dess

effekten av såväl fideikommissreformen som framtida ändringar i arrendereglerna

kunnat avläsas.

Utredningen är emellertid samtidigt medveten om att en lagstiftning om

fideikommissavveckling särskilt i början kan komma att vålla arrendatorerna

svårigheter. Dessa hänför sig icke i första hand till ett ändrat rättsläge

utan till det rent faktiska förhållandet att man icke kan utesluta möjligheten

att en del arrendatorer, som skulle ha setat kvar på sina arrendegårdar,

om avveckling icke skett, efter en sådan kommer att nödgas flytta antingen

i omedelbart samband med avvecklingen (jfr 15 § i den föreslagna avveck
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 123

lingslagen) eller då den löpande arrendeperioden upphör. De antydda svårigheterna

är sådana att det synes motiverat att redan nu söka komma till

rätta med dem. Det torde också vara möjligt att finna en lösning på just detta

arrendatorsproblem utan att därmed föregripa resultatet av den pågående

arrendelagsreformen. För flertalet fideikommissarrenden gäller de sociala

arrendereglerna men åtskilliga lyder under arrendelagens allmänna bestämmelser.

Oavsett vilka lagregler som gäller för upplåtelsen, har dock arrendatorn

icke någon på lag grundad rätt att efter avtalsperiodens slut sitta kvar,

om jordägaren själv (eller vissa hans släktingar) vill bruka jorden eller jordägaren

i rationaliseringssyfte vill slå ihop arrendegården med en annan arrendegård.

Det finns därför anledning att räkna med att de sociala arrendereglerna

icke kommer att visa sig tillräckliga för att ge arrendatorerna erforderligt

stöd. Nämnda bestämmelser har ju ej heller tillkommit för att fungera

i en situation som den föreliggande. Därtill kommer det icke obetydliga

antal fideikommissarrenden, varå den sociala arrendelagstiftningen icke gäller.

Det kan därför enligt utredningens mening vara påkallat att söka mildra

verkningarna av den nya lagstiftningen genom bestämmelser som utan väsentligt

intrång i jordägarens intressen åtminstone övergångsvis bereder arrendatorerna

en viss trygghet i besittningen av arrendestället. Den som i dag

arrenderar fideikommissjord bör i framtiden, då lagstiftningen om fideikommissavveckling

hunnit bli känd till sina verkningar, i rättsligt avseende icke

behandlas annorlunda än den som arrenderar annan jord. Men med tanke på

den för såväl »jordägare» som arrendatorer ingripande och säregna situation

som bär föreligger, anser utredningen att man under en övergångstid, begränsad

till t. ex. fem år efter avvecklingslagens ikraftträdande, bör införa

eu rätt för jordbruksarrendator under fideikommiss som avvecklas att erhålla

förlängning av arrendet under en tid av högst tre år. Om en fideikommissavveckling

inträffar inom fem år efter avvecklingslagens ikraftträdande

erhåller sålunda arrendatorn rätt till förlängt arrende under exempelvis tre

år räknat från avvecklingen, om arrendet eljest skulle ha upphört under sistnämnda

tidsperiod. En sådan regel skulle således endast få betydelse i sådana

fall, där ej arrendet på grund av avtal eller eljest gällande lagregler blir

gällande längre tid. Vill arrendatorn icke utnyttja rätten att sitta kvar, bör

han dock ej kunna förpliktas därtill. Ehuru den föreslagna rätten icke kan

betecknas som en optionsrätt i vedertagen mening, synes arrendelagens bestämmelser

därom i tillämpliga delar kunna användas. Detta innebär bl. a.

att arrendenämnden om ej annat avtalats kommer att bestämma villkoren

för den förlängda upplåtelsen.

En ledamot av utredningen anser, att en fideikommissavveckling kan ske

utan andra bestämmelser av arrenderättsligt innehåll än vad som föreslagits

i propositionen nr 5.

Inlösen m. in.

Större jord- och skogsegendomar

I motionen II: 700 föreslås riksdagen besluta, att 16 § i förslaget till lag

om avveckling av fideikommiss skall utgå samt att motsvarande ändringar

skall göras i fråga om hänvisning till paragrafen. Till stöd för motionsyrkandet

åberopas sammanfattningsvis betänkligheter mot atl införa eu ny

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

expropriationsgrund utan att konsekvenserna därav blivit noggrant utredda

genom sedvanligt remissförfarande. I motiveringen anföres i övrigt:

Den föreslagna bestämmelsen om tvångsinlösen återfinnes ej i fideikommissutredningens

förslag och har således icke blivit föremål för remissbehandling.

Departementschefen har på sid. 153 ff i propositionen närmare utvecklat

sina synpunkter på inlösningsfrågan. Enligt 16 § avser bestämmelsen

möjlighet till inlösen av fast egendom på vilken bedrives jord- eller skogsbruk

av sådan storlek, belägenhet och beskaffenhet i övrigt att dess bevarande

som en enhet är av betydande allmänt intresse. Man får av ordalagen

intrycket att det främst gäller att hindra att rationella brukningsenheter

onödigtvis splittras. Av departementschefens motivskrivning framgår dock

att även andra allmänna intressen kan komma att beaktas. Där talas om

naturvårdsintressen och behov av fritidsområden, behov som förvisso är av

största betydelse, men som väl knappast skall tillgodoses genom tvångsåtgärder

beträffande detta speciella slag av fastigheter. (Jämför 1946 års lex

Bogesund).

Det talas vidare om, att det kan vara fördelaktigt för kronan att förvärva

sådana egendomar som drives rationellt. Om det blir fördelaktigt beror

dock mycket på lösesummans storlek som är förutsedd att bestämmas enligt

expropriationslagens regler. Denna medger ej några förmånspriser för

kronan.

Departementschefen antyder att lantbruksnämnderna kan ha intresse av

en sådan egendom för rationaliseringsverksamhet, men vad blir det då av

med önskemålet att bevara egendomen som en enhet. Kommunernas intresse

av att förvärva fritidsområden är uppenbart och kan måhända förenas

med önskemål att behålla en egendom samlad. Men departementschefens

därpå följande uttalande: »Även av andra skäl kan kommun önska

förvärva fideikommissegendom» är av stort intresse. Kommunerna behöver

knappast förvärva egendom för att inneha och driva jordbruk. Däremot

kan givetvis finnas kommunalt önskemål att exploatera mark för

helårs- eller fritidsbebyggelse. Men hur går det då med den samlade enhet

som bestämmelsen avser att bevara?

Lagrådet har uppenbarligen varit mycket tveksamt i fråga om 16 § i lagförslaget

men ansett sig kunna godtaga bestämmelsen med hänsyn till önskemålen

att bibehålla viss egendom odelad, och att avsikten säges vara att

tillämpa bestämmelsen endast i undantagsfall.

Motionerna I: 575 och II: 706 innehåller bl. a. en allmän hemställan om

beaktande av i motionerna anförda synpunkter. I förevarande sammanhang

torde böra nämnas, att motionärerna velat kraftigt understryka, att inlösningsrätten

enligt 16 § förslaget till avvecklingslag endast bör vara en undantagslösning

och att det i och för sig icke är önskvärt att de ifrågavarande

jord- och skogsegendomarna kommer i statens ägo.

I motionerna I: 572 och II: 699 hemställes (nnder I a) att riksdagen måtte

besluta, »att vid inlösen av fideikommissegendom må gälla, att egendomen

tillföres vederbörande lantbruksnämnd för disposition efter jordpolitisk

prövning enligt motionens syfte».

Härjämte hemställes i sistnämnda motioner (under III) »att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om att. i bolagsordning för aktiebolag

med tillskott av fideikommissegendom jämväl må stadgas, att över
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1003 125

låtelse av fast egendom från bolaget må underställas vederbörande lantbruksnämnd

för jordpolitisk prövning».

I motiveringen till dessa yrkanden anföres i huvudsak följande.

Argumenteringen i propositionen för bibehållande av nuvarande förvaltningsenheter

är enligt vår mening inte i alla delar invändningsfri. Eu uppdelning

av förvaltningsenheterna på flera självständiga brukningsenheter

torde tvärtom i många fall vara till gagn för en rationell drift. En systematisk

inriktning på en sådan uppdelning kan emellertid i vissa fall befaras

medföra åtminstone tillfälliga rubbningar i ortens näringsliv. Hänsyn till

den kultur och tradition, som fideikommissen representerar, kan också motivera

en strävan att bibehålla nuvarande förvaltningsenheter. Frågan om

den lämpliga förvaltningsenheten torde därför böra bedömas i varje särskilt

fall för sig. Det får ankomma på fideikommissnämnden att söka främja

den mest tillfredsställande utformningen. För de fall, då en sammanhållning

av nuvarande förvaltningsenhet framstår som angelägen, bör i

sista hand möjligheter till inlösning vara av värde.

Rätten till inlösning skall enligt propositionen tillkomma kronan och

kommun som Kungl. Maj :t bestämmer. Avsikten är i första hand att domänstyrelsen

skall få möjlighet att förvärva sådan fideikommissegendom.

Härvid skulle även beaktas naturvårdsintressena och det alltmer framträdande

behovet av tillgång till fritidsområden. Det sistnämnda skulle vara

av intresse även för kommunerna, som dock skulle kunna få förvärva fideikommissegendom

också av andra skäl. Vid inlösningsförfarandet skall

enligt propositionen kontakt även tagas med vederbörande lantbruksnämnd.

Den målsättning som sålunda angivits för inlösningsförfarandet med

avseende på fritidsområden och kommunernas markbehov kan visserligen

sägas komma i viss konflikt med den förut angivna målsättningen att förvaltningsenheten

skall bevaras orubbad. På den punkten har vi dock ingen

anmärkning att göra. Vi kan emellertid inte godtaga som någon allmän

regel, att fideikommissegendom vid inlösning i första hand bör tillföras

domänverket. En ökning av det statliga jordinnehavet måste enligt vår

mening motverkas. I första hand bör i sådana fall prövas möjligheterna

av att bevara jorden i enskilda brukares ägo. Såsom föreslagits i propositionen

bör det ankomma på fideikommissnämnden att ta initiativ till inlösningsförfarande

som befinnes erforderligt. Fideikommissegendomen bör

emellertid tillföras vederbörande lantbruksnämnd som bör ha att pröva

hur förvärvet bör kunna nyttiggöras på bästa sätt ur jordpolitisk synpunkt.

Härvid bör givetvis de ovannämnda naturvårds- och fritidsområdesintressena

liksom kommunernas behov i övrigt kunna beaktas på tillfredsställande

sätt. Men därutöver bör målsättningen vara, att fideikommissegendomen

skall användas till lämpliga självständiga brukningsenheter i enskild

ägo och till komplettering av sådana fastigheter, som behöver tillföras

jord eller skogsmark.

Det förutsättes i propositionen såsom framhållits, att i bolagsordning

bestämmelse skall ingå om att överlåtelse av fast egendom från bolaget

inte skall få ske utan Kungl. Maj:ts medgivande. En sådan bestämmelse

är enligt vår mening en värdefull garanti, men även sådana överlåtelser

bör underkastas jordpolitisk prövning av vederbörande lantbruksnämnd.

I bolagsordningen bör sålunda ingå bestämmelse härom.

I flera av remissyttrandena framhålles i olika sammanhang all inlösen

av fast egendom enligt It) § avvecklingslagen kan ifrågakomma endast i

undantagsfall. Länsstyrelsen i Örebro lån förutsätter särskilt att 10 i; i vad

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

den avser avstående av egendom till kommun kommer att tillämpas med

återhållsamhet. Fideikommissariernas intresseorganisation uttalar i anslutning

till motionen II: 700, att intresset för kommunerna att förvärva

sådan egendom varom är fråga kan vara dikterat av en önskan att — i

stället för att bevara egendomen som en enhet — exploatera densamma för

uppdelning i tomter för permanent bosättning eller fritidsbebyggelse. Organisationen

föreslår att orden »eller till kommun, som Konungen bestämmer»

får utgå ur 16 §. Riksförbundet Landsbygdens folk går längre och motsätter

sig bestämt en inlösenrätt för det allmänna. I den mån de till fideikommissen

berättigade av ekonomiska eller andra skäl ej skulle anse sig kunna

driva jord- och skogsbruk i bolagsform, bör enligt förbundet den regeln

gälla, att egendomarna får disponeras för fri försäljning, givetvis med beaktande

av gällande förbuds- och förvärvstillståndslagar. Utredning härom

och förslag till frågornas lösning kan, anför förbundet, ske genom den föreslagna

fideikommissnämnden och då naturligtvis i samråd med lantbruksnämnderna

och andra i dessa avseenden verksamma myndigheter. Hovrätten

över Skåne och Blekinge framhåller däremot, att ett antagande av förslaget

till avvecklingslag bör bygga på den förutsättningen att Kungl. Maj :t

kan påräkna riksdagens medverkan till sådan medelsanvisning som i framtiden

kan vara behövlig för att förordnande om inlösen enligt 16 § — samt

17 § — skall kunna meddelas, då egendomen ej på annat sätt kan skyddas.

Förenämnda i motionerna I: 572 och II: 699 under I a och III upptagna

yrkanden har ej tillstyrkts av någon av de remissinstanser som yttrat sig

däröver, nämligen de i ärendet hörda hovrätterna, länsstyrelserna i Södermanlands

och Malmöhus län samt Fideikommissariernas intresseorganisation.

Svea hovrätt anför:

Den i 16 § av förslaget till avvecklingslag upptagna inlösningsrätten är

icke avsedd att komma till användning annat än i undantagsfall och det

kan förutsättas, att inlösen av ett större jordbruksfideikommiss icke kommer

att äga rum utan att frågan om vad som skall ske med jordegendomarna

noggrant utretts, bland annat genom hörande av lantbruksnämnden,

samt att, därest inlösen sker, nämndens befogade önskemål kommer att

tillgodoses. Vad som i propositionen nr 5 uttalas i frågan (sid. 154) ger

icke stöd för antagande, att det skulle finnas något syfte att tillföra domänverket

jordegendomar. Det i motion 11:699 under I. a) framställda förslaget

kan därför icke tillstyrkas. — Vid det förhållandet, att i 1 § jordförvärvslagen

stadgas, att jordbruksfastighet icke må genom bl. a. köp eller

byte förvärvas utan lantbruksnämndens tillstånd torde det i samma motion

under III framlagda önskemålet redan vara tillräckligt tillgodosett.

Hovrätten för Västra Sverige erinrar om att stadgandet i 16 § är avsett

för vissa undantagsfall, där uppgörelse ej kan träffas mellan fideikommissintressenterna

och starka allmänna intressen talar för att egendomen sammanhålles.

Hovrätten anför därefter:

s. 127 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 127

Inlösningsrätten skulle på detta sätt bland annat tillgodose det jordpolitiska

intresset, att en rationellt utformad driftsenhet ej bör splittras. Motionärernas

syfte är däremot uppenbarligen icke, att hela egendomen genom

lantbruksnämndens försorg skulle överföras till en enda ägare, utan

att de olika gårdarna skola försäljas för sig och eventuellt uppdelas till stärkande

av ofullständiga jordbruk. Ett sådant resultat av bestämmelsens tilllämpning

skulle direkt strida mot dess ursprungliga ändamål, något som

synes särskilt olämpligt med tanke på att det allmännas tvångsrätt kan

komma att te sig som ett hårdhänt ingrepp mot fideikommissbodelägare,

som avse att åtminstone delvis behålla den inlösta egendomen inom släkten.

Ytterligare bör beaktas den begränsade rätt till tvångsförvärv i jordpolitiskt

syfte som för närvarande föreligger. De närmast jämförliga stadgandena

härom torde vara reglerna om expropriation för stärkande av ofullständiga

jordbruk i expropriationslagen 109 och 110 §§, vilka emellertid

äro avsedda att tillgripas blott i undantagsfall och med särskild hänsyn tagen

till de olägenheter av skilda slag som skulle tillskyndas fastighetens

ägare och brukare (jfr Prop. nr 75/1947 s. 239, 247). Av det sagda framgår,

att den lagändring motionärerna föreslagit kan möjliggöra tvångsingripanden

som sakna direkta motsvarigheter i nuvarande rätt. En lagstiftning

med sådan räckvidd bör under alla omständigheter bliva föremål för

mera ingående överväganden än i detta sammanhang är möjligt.

I Fideikommissariernas intresseorganisations yttrande framhålles, att inlösenförfarandet

icke är avsett att tillgripas för uppdelning av fideikommissegendom

i ett flertal brukningsenheter i enskild ägo. Motionärernas

huvudyrkande synes, enligt organisationen, bottna i en missuppfattning av

inlösenförfarandets konstruktion. Organisationen anför vidare:

Tänkbart är att motionärerna menar, att § 16 bör så omformuleras att

möjlighet till inlösen skall föreligga även då motivet är att egendomen bör

uppdelas i ett flertal självständiga mindre enheter. Mot en sådan utvidgning

måste styrelsen allvarligt reagera. Om en fideikommissegendom icke är av

den beskaffenhet som förutsättes i § 16 och sålunda icke i det allmännas

intresse bör bevaras som en enhet, kommer den säkerligen förr eller senare

att bli uppdelad, utan att särskilda åtgärder från det allmännas sida erfordras

för att påskynda en sådan utveckling. § 16 har tillkommit för att i

det allmännas intresse motarbeta sönderstyckningen av en fideikommissegendom,

icke för att främja en sådan utveckling.

Vidare föreslås, att i bolagsordningarna må stadgas, alt överlåtelse av

fast egendom från bolagen må underställas vederbörande lantbruksnämnd

för jordpolitisk prövning. Vad härmed åsyftas är svårbegripligt. Menar motionärerna,

att lantbruksnämnderna skall utöva beslutanderätten i dylika

ärenden i Kungl. Maj ris ställe? I så fall avstyrkes motionen bestämt. Om

avsikten däremot är att Kungl. Majri bör höra lantbruksnämnderna i ärenden

av denna beskaffenhet, torde det kunna förväntas, att sådant rådgivande

yttrande inhämtas utan att bolagsordningarna behöver innehålla föreskrifter

härom.

Kulturvärdena

Som förut nämnts innehåller motionerna 1:575 och 11: 706 hemställan

om beaktande av i motionerna anförda synpunkter. I anslutning till eu

redogörelse för de olika sätt, varpå de av Kungl. Majri framlagda förslagen

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

syftar till att skydda kulturhistoriskt värdefulla samlingar, framhålles i

motionerna, att det är svårt att överblicka om de föreslagna åtgärderna är

till fyllest. Motionärerna anför vidare:

Enligt vår mening bör man framför allt bygga på det intresse som finnes

hos de ifrågavarande fideikommissläkterna och se till, att de ekonomiska

konsekvenserna av att bevara samlingarna i sin miljö icke blir för betungande.

Därest samlingarna skulle mot lösen avstås till kronan, föreligger risk

för att de flyttas bort från sin ursprungliga miljö till förvaring på annan

plats. Då samlingarna ofta utgör en enhet med slottsbyggnaden m. m„ bör

den här skisserade risken så långt möjligt elimineras. Vi förutsätter att, om

inlösning skulle bli ett nödvändigt förfarande, föranstaltningar träffas för

att samlingarna skall kunna bevaras i sin ursprungliga miljö. I övrigt bör

erfarenheterna av den föreslagna lagstiftningen få ge vid handen om ytterligare

åtgärder för bevarande av de värdefulla samlingarna behöver vidtagas.

I motionen II: 709 hemställes (under l:o) att riksdagen ville besluta, att

mellan första och andra stycket i 17 § avvecklingslagen skall inskjutas följande

mening: »Innehåller samling föremål med affektionsvärde för vederbörande

släkt, må sådana föremål ej mot arvingarnas vilja beröras av

nyssnämnda inlösningsrätt för kronan.»

1 motiveringen, som är gemensam för detta yrkande och visst skatteförslag,

varför redogöres nedan, anför motionären bl. a. följande:

Förslaget till lag om avveckling av fideikommiss föreskriver i 17 §, att

samling av möbler m. in., som löper fara att skingras, skall avstås till kronan

eller kulturvårdande institution som Konungen bestämmer. Tyvärr är

emellertid därigenom problemet ingalunda löst.

Det är nämligen icke de enskilda föremålen som skapat de speciella kulturvärden

det här är fråga om; det är inte heller fideikommissinventarierna

som sådana som måste bevaras som en enhet. Lagförslaget bortser helt från

det allt annat överskuggande bekymmer som här pockar på sin lösning, bevarandet

av miljön, även om justitieministern på s. 156 i propositionen helt

flyktigt berör dennas betydelse.

Lösryckta från denna kommer samlingarna att bestå av ett antal olika

föremål utan annat värde än det rent marknadsmässiga. Det torde vara förhållandevis

få föremål som i sig själva har ett stort värde, antingen de finns

i ett hem eller ett museum. I sistnämnda institutioner torde f. ö. inlösta fideikommissamlingar

av utrymmesskäl till största delen komma att förvaras

i magasinsutrymmen.

I och med att samlingar bortföres från sin levande miljö spolieras kulturvärdena

oåterkalleligen. Det kan vara skäl i att från början göra detta

klart för sig, så att man ej förledes att tro att genom statens inlösningsrätt

en kulturbevarande utväg skulle ha öppnats som skulle göra det möjligt

att för all framtid rädda de kulturella värdena.

Man bör också hålla i minnet, att fideikommissinventarierna ofta för

att icke säga oftast av sina innehavare kompletterats utan att sträng skillnad

gjorts mellan fideikommiss och icke fideikommiss. I den mån de nya

tillskotten ej skriftligen uttryckligt tillagts fideikommisskaraktär — i så

fall före 1930 — har de åtföljt fideikommisset under fideikommissliknande

former genom testamente. Miljön har därigenom ej blivit fastlåst vid en

viss epok, utan varje generation har satt sin prägel därpå.

Det är genom vissheten att egendomen tack vare sin fideikommissegen
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 129

skap kommer att stanna inom släkten som denna vård och förkovran av

kulturvärdena kommit till stånd. Hur ofta förekommer det t. ex. inte, att

en fideikommissarie kompletterar ett inkomplett bokverk genom nya inköp.

Vid en statsinlösen — med troligt slutmål i något KB:s magasinsutrymme

— skall ett sådant bibliotek åter splittras. Det blir på så sätt en stympad historia,

detta för övrigt även av det skälet att ett fideikommissbibliotek lika

litet som, såsom nyss nämnts, miljön i övrigt är »djupfryst» i den omfattning

det hade före 1930. Det underhålles och förnyas av tidigare nämnda

skäl.

När det gäller samlingar måste också beaktas att det här gäller ren privategendom,

i de allra flesta fall intimt förknippad med släktens historia

och varje föremål med sin speciella historia. Att, om en sådan samling löper

fara att delas mellan arvingarna, beröva släkten urgamla familjeklenoder,

som endast tack vare dess vård hållits samlade, synes mig vara direkt stötande

för rättskänslan. Det affektionsvärde som ligger i varje enskild sak

kan aldrig tillgodogöras av några andra än släktingar. I och med att miljön

skingras är alltså större delen av samlingarnas värde borta. Det finnes då

ingen anledning till att kronan skall ha större rätt till föremålen än arvingarna.

—

I motionerna 1:574 och 11: 698 hemställes att riksdagen måtte besluta

sådan ändring i 17 § förslaget till lag om avveckling av fideikommiss att

tvist om lösesummans storlek vid inlösen av kulturföremål skall avgöras av

domstol. Till stöd för denna hemställan anföres i motionerna, att domstolsförhandlingarnas

offentlighet och domstolens möjligheter till bevisupptagning

erbjuder väsentligt större garantier för en rättvis värdering än det i

propositionen nr 5 föreslagna skiljemannaförfarandet.

Förhållandet mellan kulturföremål och miljö har

närmare berörts i några av remissutlåtandena. Chefen för nationalmuseum

anför sålunda bl. a. följande.

De problem, som avvecklingen av fideikommissinstitutionen medför för

de med fideikommissen förenade konst- och kulturhistoriska värdena bör

enligt mitt förmenande uppdelas i två kategorier.

Den första gäller sådana konstföremål som äger ett för landet betydande

värde, oavsett om de befinner sig i sin ursprungliga miljö eller icke. Som

regel rör det sig här om föremål där det rent konstnärliga värdet väger

tyngre än det kulturhistoriska eller om föremål av utomordentligt sällsynthetsvärde.

Dessa föremål är måhända icke så talrika, men i gengäld av så

mycket större värde vart för sig. Deras försäljning och utförande ur landet,

tidigare förhindrade av fideikommisslagen, skulle innebära en utarmning

icke blott av fideikommissmiljön, utan av landets icke alltför betydande

konstbestånd i allmänhet.

Samtidigt är det just dessa föremål som genom fideikommissens avveckling

först av alla måste råka i farozonen, enär eu försäljning av blott ett

eller ett par sådana konstverk skulle inbringa ett så betydande belopp att

det för ägaren väl kan befaras bli en ofrånkomlig frestelse att omsätta just

dessa i pengar, om han nödgas skaffa likvida medel för en egendoms iståndsättande

eller för att betala skattentskylder i samband med arvskiften eller

eljest.

Det förefaller uppenbart att staten i dessa fall icke kan undandraga sig

ansvaret för atl sådana skatter fortsättningsvis bevaras i landet, anlingen

5 llihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 3 avd. Nr 2

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

genom att enligt § 6 förordna om att fideikommissurkundens bestämmelser

skall kunna äga tillämpning tills vidare eller genom att begagna sin i § 17

angivna inlösenrätt.

Skulle föremålen i fråga vara av så stort allmänt intresse att de bör hållas

tillgängliga för en större krets av intresserade, är i princip intet att invanda

mot att de, efter en eventuell inlösning av staten, tillföres en offenthg

skådesamling. Någon risk för att de verkligt betydande konstverk det

här gäller skulle komma att gömmas i ett museimagasin, såsom befaras i

motion II: 709, föreligger knappast; snarare torde kunna förväntas att de i

ett museum alltid komme att återfinnas på hedersplats och här komma

större kretsar till godo än i privatägo. Under vissa förhållanden kan emellertid

av historiska eller andra pietetsskäl också en statlig deponering av

det inlösta föremålet i sin ursprungliga miljö vara en lycklig lösning.'' Det

väsentliga är under alla förhållanden att det icke tillätes gå ur landet och

att det blir föremål för betryggande sakkunnig vård.

Lmder förutsättning att staten, när det gäller denna kategori av föremål,

verkligen står beredd att taga de ekonomiska konsekvenserna av sin inlösenrätt

torde intet vara att invända mot den föreslagna lagtextens utformning.

Den andra och större kategorien utgöres av konst- och kulturhistoriskt

värdefulla föremål som otvivelaktigt bäst kommer till sin rätt om de får

vara kvar i sin ursprungliga miljö. I detta fall gäller det ej så mycket att

skydda enstaka föremål av högt konstnärligt eller sällsynthetsvärde som

fastmer miljön i dess helhet. Att också detta är ett nationellt önskemål betonas

med rätta i flera av motionerna.---

Riksbibliotekarien anför motsvarande synpunkter, tillämpade på böcker

och liknande material, samt understryker vikten av att samlingar kan bevaras

och vårdas i sin riktiga miljö med största möjliga tillgänglighet för

den vetenskapliga forskningen.

Styresmannen för Nordiska museet uttalar, att en bestämmelse om inlösen

av samling av kulturhistoriskt värde utan tvivel är av behovet påkallat

men sannolikt kommer att få betydelse endast i enstaka fall. Varken från

museernas eller bibliotekens sida torde finnas någon önskan att ur en sluten

miljö förvärva föremål, böcker eller handskrifter för att införliva dem

med sina samlingar. Styresmannen finner det angeläget, att man vid en

upplösning av fideikommissen tillser att landets samlade bestånd av konstoch

kulturhistoriskt värdefulla föremål icke lider avsevärd minskning. Om

en vidgad lagstiftning mot export av sådana föremål fråntager ägarna möjligheten

att på den internationella marknaden vinna avsättning för konstoch

kulturföremål som till fideikommissets upplösning varit skyddade i

annan ordning, kan fråga uppkomma, anför styresmannen, huruvida icke

kronan i vissa fall tvingas att av skälighetshänsyn begagna sin inlösningsrätt.

Under sådana omständigheter kan åtskilliga praktiska problem uppstå

beträffande förvaringen av de förvärvade föremålen. Om möjligt bör dessa

enligt styresmannens mening kvarbliva i sin gamla miljö men stå under

tillsyn av kulturvårdande institution.

Jämväl riksantikvarieämbetet framhåller, att en samling av det slag som

avses har sitt största kulturhistoriska värde i den miljö där den skapats.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1!)63 131

Hovrätten för Västra Sverige hyser vissa betänkligheter mot bestämmelserna

i 17 § avvecklingslagen. Härom anföres bl. a. följande:

Regler om tvångsförvärv av jämförlig anledning förekomma för närvarande

blott i expropriationslagen 1 § 12 och 108 § andra stycket. Dessa bestämmelser,

som gälla expropriation av kulturhistoriskt märklig byggnad,

ha emellertid i väsentliga avseenden en annan karaktär än det i propositionen

föreslagna stadgandet. Genom att de avse fast egendom, innebära de

i motsats till 17 § avvecklingslagen en garanti för att en hotad kulturmiljö

bevaras i oförändrat skick. Värderingen företages av domstol. Det kan också

framhållas, att fråga om expropriation blott kan väckas av riksantikvarien,

något som är ägnat att skydda byggnadens ägare mot opåkallade ingrepp;

de nämnda expropriationsbestämmelserna lära också enligt uppgift

av fideikommissutredningen (s. 147) år 1959 ännu icke ha kommit till användning

i något fall beträffande byggnad.

Enligt hovrättens mening är det önskvärt, att avvecklingslagen innehåller

regler om lösningsrätt såsom en sista utväg för det allmänna alt bevara

samlingar av kulturhistoriskt värde. De invändningar, som i motionerna nr

706 och 709 framförts mot bortförandet av samlingar ur deras levande miljö,

förefalla emellertid välmotiverade. Att döma av ett uttalande av departementschefen

(Prop. nr 5 s. 156) skulle en lösningsrätt med sådana följder

kunna tillgripas redan när tillfredsställande säkerhet icke kan skapas

för samlingens bevarande. En så vidsträckt tillämpning av 17 § synes kunna

medföra vissa risker för att samlingen i otid flyttas från fideikommissfastigheten.

Hovrätten ifrågasätter, om icke rätten till inlösen av samling för

förvaring på annan plats bör begränsas till fall, då bortflyttning kan ske

utan men för samlingens kulturhistoriska värde.

Som ovan nämnts framhåller hovrätten över Skåne och Blekinge, att ett

antagande av förslaget till avvecklingslag bör bygga på förutsättningen att

riksdagens medverkan kan påräknas för sådan medelsanvisning som i framtiden

kan vara behövlig för att inlösen skall kunna ske då egendomen ej

kan skyddas på annat sätt.

Förslaget i motionen II: 709 om rätt för ägare att från inlösen undantaga

föremål med affektionsvärde har tillstyrkts av hovrätten

för \''ästr<i Sverige, Fideikommissariernas intresseorganisation och Sveriges

advokatsamfund. Nämnda hovrätt anför:

I och för sig kunna väl de flesta föremål i en fideikommissamling antagas

ha visst affektionsvärde för släkten, varför den av motionären föreslagna

formuleringen kan komma lösningsrätten att mista en stor del av

sin belydelse; emellertid framstår det onekligen som stötande för rättskänslan,

om föremål med särskilt värde av angivet slag skulle flyttas ur

släktens besittning redan av den anledningen att samlingen i dess helhet

är alltför omfattande eller svårskött för att i längden kunna vårdas genom

släktens försorg i sin ursprungliga miljö. Att i sådana fall göra en uppdelning

med hänsyn till föremålens större eller mindre affektionsvärde synes

icke oförenligt med stadgandets förarbeten, där det framhålles att det ibland

kan bliva nödvändigt alt undantaga en del av samlingen (Prop. nr 5 s. 156).

Ur rättssäkerhetssynpunkt torde det dock finnas anledning att i lagtexten

införa eu uttrycklig regel alt föremål med särskilt affektionsvärde för fideikommissinnehavarens

släkt icke må inlösas mot fideikommissbodelägarnas

vilja.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Intresseorganisationen framhåller, att det i och för sig vällovliga syftet

att i det allmännas intresse söka bibehålla en samling av särskilt kulturhistoriskt

intresse icke synes böra föranleda införandet av ett stadgande, som

i onödan gör intrång på det område, som bör skyddas enligt grundsatsen

om »privatlivets helgd». En från det allmännas synpunkt värdefull samling

bör kunna bevara denna egenskap, även om ur densamma avskiljes föremål

av affektionsvärde för släkten. Det saknas skäl, anför organisationen,

att i detta hänseende behandla släktingarna till en avliden fideikommissarie

sämre än andra medborgare.

I klart avstyrkande riktning går de yttranden över förslaget, vilka avgivits

av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt

riksarkivet.

Svea hovrätt anser, att alla till en samling hörande föremål av särskilt

kulturhistoriskt värde måste förutsättas vara av affektionsvärde för vederbörande

släkt och att därför en sådan ändring i 17 § avvecklingslagen som

föreslagits i motionen II: 709 skulle få till följd att paragrafen bleve verkningslös.

Jämväl Göta hovrätt befarar, att en rätt för arvingarna att hindra

inlösen kan komma att göra den föreslagna inlösningsrätten illusorisk. I

riksarkivets yttrande uttalas, att i 17 § avses det undantagsfallet att en

samling hotas av försämrad vård eller skingring. Att i sådant fall införa

en absolut vetorätt för arvingarna finner riksarkivet ej lämpligt.

I flera remissyttranden, bl. a. dem som avgivits av riksantikvarieämbetet,

riksarkivet och styresmannen för Nordiska museet framhålles, att de önskemål

som uppbär förevarande motionsförslag i praktiken kommer att bli

beaktade vid tillämpningen av 17 §, oavsett om förslaget bifalles.

Förslaget i motionerna I: 574 och II: 698 att tvist o in lösesu inni

a n s storlek skall prövas av domstol har tillstyrkts av hovrätten

över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Södermanlands län samt Fideikommissariernas

intresseorganisation. Hovrätten anför att det ej kan uteslutas

att något fall av inlösen med stöd av 17 § kan bli synnerligen uppmärksammat

och omstritt. Det synes då enligt hovrätten vara mindre lämpligt

att redan i lagen ha bestämt att ersättningsfrågan skall prövas av skiljemän.

Så bör få ske endast om parterna i vanlig ordning sluter ett skiljeavtal.

Eljest bör, om de ej enas, frågan prövas av domstol.

Övriga remissinstanser har, i den mån de berört motionsyrkandet, uttalat

sig i avstyrkande riktning eller förklarat sig ej kunna taga ställning.

Svea hovräit framhåller, att domstolarna är väl skickade att behandla be,

vis- och rättsfrågor, medan för värdering av kulturföremål framför allt

tordras en sakkunskap, som icke är allmänt företrädd bland landets domare.

Om värderingen överlämnades till domstolarna skulle dessa därför

icke kunna göra någon nämnvärd insats utan måste förlita sig på sakkunniga.

En skiljenämnd, där minst två av ledamöterna måste förväntas bli

sakkunniga, är därför enligt denna hovrätts mening bättre skickad för ifrågavarande

uppgift. Hovrätten för Västra Sverige finner det tveksamt om

s. 133 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 133

icke — liksom vid tvångsinlösen av kulturhistoriskt märkliga byggnader —

exproprialionsregler böra komma till användning vid inlösen enligt 17 §.

Härför talar enligt bovrätten särskilt den omständigheten, att tvisten i åtskilliga

fall torde komma att röra betydande värden. Med hänsyn till de skäl

som anförts för propositionens ståndpunkt ( se prop. nr 5 s. 156 f) anser

sig dock hovrätten icke böra framställa någon erinran mot lagförslagets lösning.

I Sveriges advokatsamfunds yttrande avstyrkes motionsförslaget med

hänsyn till att värderingstvister tenderar att taga stora proportioner, då de

hänskjutes till domstol.

Den vid höstsessionen väckta motionen 1:784, vilken utmynnar i hemställan

att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 5 måtte beakta

vad i motionen anförts, innehåller följande.

Fideikommissen i Sverige bildar i många -- icke alla — fall kulturenheter

av ett värde som svårligen kan överskattas. Kultur tages här då i vidsträckt

mening och inrymmer alltså även natur och miljö. Den oro som alla

för vår kulturvård intresserade känner inför förslaget om fideikommissens

avveckling kom med särskilt eftertryck till uttryck vid Svenska museimannaföreningens

årsmöte i Kristianstad den 31 augusti i år, och de uttalanden

som därvid gjordes är närmast anledningen till denna motion. Från olika

håll underströks vid mötet att omistliga kulturvärden sätts på spel vid en

avveckling av fideikommissen och att det för de kulturvårdande intressena

är ytterst allvarligt om fideikommissen försvinner. I stället för att upplösa

fideikommissen och kulturmiljöerna borde statsmakterna inrikta sig på att

bevara och skydda dessa, framhölls det. Det kan tilläggas att de värden som

fideikommissen utgör under senare år har blivit kända för och uppskattade

av ett allt större antal medborgare. I samband med den ökade fritiden har

många fideikommissegendomar eller delar därav öppnats för allmänheten

och blivit populära utflyktsmål.

Det är vidare bekant att trots den upprustning som under senare år ägt

rum på ett flertal kulturella områden vårt lands centrala kulturvårdande

institutioner har att brottas med stora svårigheter såväl i fråga om lokaler

och personal som i fråga om möjligheter till anskaffning av väsentligt kulturmaterial.

Dessa lärda verk, bibliotek, arkiv och museer, får nu oavbrutet

uppleva att för forskningen ytterst betydelsefulla samlingar går dem förbi

utan att verken har de ekonomiska möjligheterna att förvärva dem i deras

helhet eller att inlösa ett visst urval — med risk för försäljning till utlandet.

Institutionernas statliga inköpsanslag möjliggör inte förvärv som höjer

sig över dagens behov; samtidigt är möjligheterna att utverka tillfälliga understöd

av statsmedel ytterst begränsade. I regel tvingas institutionerna i

stället att av privata fondmedel utverka inköpsbidrag, men även dessa vägar

är starkt begränsade. Denna dagens situation har en djup historisk förankring,

och det är betecknande att våra stora centrala kulturinstitutioner,

som t. ex. nationalmuseum och kung], biblioteket, i stor utsträckning är

uppbyggda genom privata donationer; på denna väg har dessa institutioner

utvecklat sig till internationellt välkända, rika fyndplatser för forskningen.

I detta läge har det emellertid för vårt lands arkiv, bibliotek och museer

känts som eu stor styrka alt i fideikommissen med deras väldiga skatter av

oersättliga böcker, handskrifter och konstverk ha fasta och pålitliga stödpunkter

för kulturlivet. I största utsträckning har också fideikommissägare

ställl sig ytterst förståelsefulla till forskningens och kulturvårdens önsk
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

ningar, krav och synpunkter. I en rad remissvar har chefstjänstemännen på

det kulturella området, riksarkivarien, riksbibliotekarien, riksantikvarien,

nationalmuseichefen in. fl., givit uttryck för sin stora oro för de faror som

fideikommissupplösningen kommer att innebära för vårt lands kulturella

liv.

I denna situation är det ett oavvisligt krav att statsmakterna på alla sätt

tillgodoser dessa kulturinstitutioners synpunkter. Det gäller givetvis främst

att skydda den fasta kulturmiljö som ett mycket stort antal av de ifrågavarande

egendomarna utgör. Urgamla boksamlingar, dyrbara arkiv, oersättlig

konstskatter, intressanta parkanläggningar och märkliga byggnadsverk

bildar redan genom enheten som kulturmiljö ett samlat värde av stor betydelse.

Vidare inrymmer var och en av dessa grupper ett ofta unikt forskningsmaterial

av stor betydelse även på det internationella planet.

En allvarlig brist i den nu föreliggande propositionen är att ovan anförda

kulturvårdande synpunkter endast i ringa utsträckning har tillgodosetts.

Fideikommissnämnden

I motionerna I: 574 och II: 698 hemställes, såvitt nu är i fråga, att riksdagen

måtte besluta om sådana ändringar i 18 och 19 §§ förslaget till lag

om avveckling av fideikommiss, som motiveras av vad motionärerna anfört

beträffande dessa paragrafer.

Motionerna innehåller i nu avsedda delar huvudsakligen följande.

Beträffande 18 §:

I stadgandet ges fideikommissnämnden till uppgift att utreda bl. a. frågor,

som avses i 6 §. Av lagtexten framgår icke huruvida sådan utredning

skall ske efter anmodan från Kungl. Maj :t eller på nämndens eget initiativ.

Vi finner det angeläget att nämnden i detta stadgande uttryckligen tillerkännes

rätt dels att själv taga initiativ till utredning av fråga om tillämpande

av § 6, dels att hos Konungen göra framställning om tillämpning av

§ 6. Vi vill också uttrycka det önskemålet att Kungl. Maj :t vid utarbetande

av de särskilda föreskrifter som enligt § 19 skall ligga till grund för nämndens

verksamhet måtte ge densamma direktiv att snarast utreda i vilka fall

det kan vara angeläget att skydda viss fideikommissegendom genom tilllämpning

av § 6.

Beträffande 19 §:

I detta stadgande ges föreskrifter om fideikommissnämndens sammansättning.

Den skall bestå av ordförande och fyra ledamöter. Departementschefen

uttalar (s. 184) att »ordföranden och vice ordföranden bör vara lagkunniga

och att i nämnden bör finnas företrädd erfarenhet av jordbruks-,

skogs- och kulturfrågor samt av fideikommissförvaltning». Nämndens uppgifter

blir så viktiga att vi finner det synnerligen angeläget att inom densamma

rymmes erforderlig sakkunskap på de av departementschefen

nämnda områdena.

Men vi betvivlar emellertid att den av departementschefen önskade sakkunskapen

kan bli tillräckligt företrädd inom eu krets av fem personer.

Med tanke härpå liksom på att även naturvårdsexpertis bör vara företrädd

i nämnden föreslår vi att den utvidgas till sju personer. Föreskrifterna om

den sakkunskap som skall vara företrädd i nämnden anser vi vidare rätteligen

höra hemma i själva lagtexten.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 135

I stadgandet föreskrives vidare att talan mot nämndens beslut ej må föras.

Departementschefen påpekar (s. 184) med rätta att en kategori av

frågor som nämnden har att avge beslut i slutgiltigt skall avgöras av Kungl.

Maj:t. I dessa fall är uppenbarligen en fullföljdsrätt ej erforderlig. Departementschefen

medger emellertid att det finns situationer där en besvärsrätt

kan vara motiverad.---

Vi kan inte finna att de av departementschefen för dessa fall anförda

argumenten, att krav på höga kvalifikationer bör ställas på nämndens ledamöter,

att nämnden själv kan ompröva sina beslut samt angelägenheten av

enkelhet och smidighet i handläggningen, är avgörande. Rättssäkerhetskravet

har i svensk rättstradition ansetts motivera en vidsträckt och långtgående

fullföljdsrätt i vad gäller nästan alla andra administrativa och jndiciella

myndigheters beslut — trots att krav på höga personliga kvalifikationer

liksom på enkelhet och smidighet i ärendenas och målens handläggning

förvisso gäller även beträffande dem. Med hänsyn härtill föreslår vi att

talan mot beslut av fideikommissnämnden skall kunna föras hos Kungl.

Maj: t.

De förslag angående fideikommissnämndens i n i t i a t i vr

ä t t in. in., som i förevarande motioner upptagits i anslutning till 18 §

förslaget till avvecklingslag, har helt eller delvis berörts i remissvar av

Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Västra Sverige, länsstgrelsen i Södermanlands län, Fideikommissariernas

intresseorganisation samt Sveriges advokatsamfund. Samtliga yttranden

går i avstyrkande riktning. Såvitt gäller frågan om fideikommissnämndens

initiativrätt framhålles, att sådan rätt redan framgår av lagförslaget.

Önskemålet om direktiv för nämnden att snarast utreda, i vilka fall det kan

vara angeläget att skydda viss fideikommissegendom genom tillämpning

av 6 § avvecklingslagen, har särskilt kommenterats endast av hovrätten för

Västra Sverige, som finner det tveksamt om en sådan utredning kan vara

till större gagn med hänsyn till den tid som i många fall kan väntas förflyta

innan avveckling av fideikommissen kan förekomma.

Förslaget om en ökning av antalet ledamöter i nämnden

har tillstyrkts av riksarkivet, riksbibliotekarien, chefen för nationalmuseum,

länsstyrelsen i Södermanlands län och Fideikommissariernas intresseorganisation.

Länsstyrelsen i Örebro län inskränker sig till att tillstyrka

att även en representant för naturvården får ingå i nämnden.

Riksarkivet betonar, att genom en ökning av antalet ledamöter i nämnden

bl. a. del önskemålet kan tillgodoses att den i nämnden företrädda sakkunskapen

icke ensidigt inriktas på de museala intressena utan att där

också lämnas utrymme för arkivsakkunskapen. Med understrykande av

vikten av eu representation för biblioteksväsendet i nämnden vill riksbibliotekarien

såsom ett ofrånkomligt krav framhålla, att frågor rörande fideikommissens

bokskatter icke i nämnden enligt dess instruktion skall få

avgöras utan riksblibliotekariens hörande.

Chefen för nationalmuseum anser att nämnden bör bestå av sju i stället

för fem personer, så alt tillräcklig konst- och kulturhistorisk sakkunskap

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

blir representerad. I frågor rörande inlösen av särskilt dyrbara konstföremål

bör under alla förhållanden nämnden erhålla anvisning att infordra

yttrande av nationalmuseum.

I avstyrkande riktning har i förevarande del yttrat sig samtliga hörda

hovrätter och Sveriges advokatsamfund.

Hovrätten för Västra Sverige vill framhålla nämndens möjlighet att vid

sina utredningar erhålla biträde av olika myndigheter (jfr prop. nr 5 s.

159). Med hänsyn härtill synes det enligt hovrätten knappast erforderligt

att i själva nämnden inrymma all den sakkunskap, som erfordras för bedömningen

av vid avvecklingen uppkommande frågor, helst som en utökning

av ledamotsantalet i viss mån kan väntas tynga nämndens arbete.

Svea hovrätt framhåller jämväl, att en nämnd av fem personer är mera arbetsduglig

än en större nämnd.

Förslaget att lagen skall innehålla föreskrifter om sakkunskapen

inom nämnden har utan anförd motivering tillstyrkts av

länsstyrelserna i Södermanlands och Örebro län samt av Fideikommissariernas

intresseorganisation. Hovrätten för Västra Sverige har — utan att

uttryckligen tillstyrka förslaget — till stöd för detsamma påpekat, att bestämmelser

av ifrågavarande typ införts i åtskilliga liknande författningar,

bl. a. om hyresnämnd i 14 § hyresregleringslagen samt om boställsnämnd

och stiftsnämnd i 5 och 6 §§ ecklesiastik boställsordning.

Nämnda förslag har avstyrkts av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge samt Sveriges advokatsamfund. Svea hovrätt anför

härvid, att enligt hovrättens mening intet skulle vara vunnet med att

föreskrifter om sakkunskap intogs i lagtexten.

Vad slutligen angår frågan om rätt att föra t a 1 an mot f i d e i k o mmissnämndens

beslut, tillstyrkes motionsförslaget av Göta hovrätt,

hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Södermanlands och

Örebro län samt Fideikommissariernas intresseorganisation. Hovrätten för

Västra Sverige anför härutinnan:

Såsom framgår av departementschefens uttalande i frågan (Prop. nr 5 s.

184) skulle en besvärsrätt icke vara betydelselös. Ett stöd för motionärernas

förslag är att i varje fall vid delade meningar i fideikommissnämnden det

kan framstå som obilligt att förvägra den förlorande parten talan mot beslutet;

detta gäller i synnerhet om tvistefrågan är av juridisk art och den

lagkunnige ordföranden tillhör minoriteten. Såsom i motionen framhållits,

utgör vidare förbudet mot fullföljd ett undantag från huvudregeln i svensk

administrativ process.

Liknande synpunkter anföres av Göta hovrätt. Länsstyrelsen i Örebro län

ultalar, att det synes lämpligt och bäst överensstämma med svenska rättsprinciper

att — även om behovet av besvär smöjlighet är i någon mån tveksamt

— talan får föras över nämndens beslut.

Förevarande motionsförslag avstyrkes av Svea hovrätt, hovrätten över

s. 137 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 137

Skåne och Blekinge samt Sveriges advokatsamfund. Motivering utöver hänvisning

till de i propositionen nr 5 anförda skälen mot fullföljdsrätt förekommer

icke.

Skattespörsmål

De skattefrågor som upptages i motionerna gäller arvsskatten, inkomstoch

förmögenhetsskatterna samt vissa stämpelavgifter. Från skattesynpunkt

har frågan om associationsformer vid en avveckling av fideikommissen

tilldragit sig den största uppmärksamhet och i samband härmed

har andra associationsformer än aktiebolaget aktualiserats. Sistnämnda ämne

behandlas särskilt under rubriken Företagsformer.

Arvsskatten

I motionen 11:702 hemställes, att riksdagen, därest Kungl. Maj:ts förslag

om eu avveckling av fideikommissen vinner riksdagens bifall, måtte

besluta, att 9 § i det vid propositionen nr 26 fogade förslaget till förordning

om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss skall erhålla följande lydelse:

»Skatt skall utgå enligt den närmast före den 1 januari 1959 gällande tariffen

i 28 § arvsskatteförordningen.

Efterträdarandelen skall värderas och påföras skatt såsom nyttjanderätt.

»

Motionen innebär i första hand att skatt, icke blott å efterträdarandelen

utan även å övriga andelar som utgår av fideikommissboet, skall beräknas

enligt den närmast före den 1 januari 1959 gällande tariffen i allmänna

arvsskatteförordningen. Den i propositionen nr 26 föreslagna skattelindringen

i fråga om efterträdarandelen har — framhåller motionärerna — motiverats

med det allmännas önskemål »att hindra en alltför snabb eller långtgående

splittring av de från samhällsekonomisk synpunk viktigare fideikomissen».

Avgörande för frågan, huruvida egendomen skall kunna bibehållas

som en enhet, är emellertid icke blott storleken av den arvsskatt som

efterträdaren har att erlägga, utan storleken av den arvsskatt som kommer

att belasta egendomen i dess helhet, den skatt alltså inbegripen, som kommer

att åvila de personer som jämte efterträdaren blir berättigade till andelar

i egendomen. Utgöres arvet till övervägande delen av fast egendom,

utan stöd av något mera betydande fideikommisskapital, blir den fasta

egendomen det enda underlag varur medel till arvsskatten kan lagas. Storleken

av arvsskatten å den hälft av fideikommissboet som icke utgör efterträdarandel

kan då många gånger bli utslagsgivande i fråga om möjligheten

att för framtiden bibehålla egendomen som en helhet. Starka skäl föreligger

sålunda enligt motionärernas mening för att utsträcka tillämpningen

av den äldre tariffen till att gälla även vad som ärves ur den hälft av fidei
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

kommissboet som icke utgör efterträdarandel. I varje fall synes detta böra

ske vid det första arvfallet, alltså i samband med nuvarande fideikommissariens

frånfälle. Tvångsmomentet i avvecklingsförfarandet vid nuvarande

1''ideikommissariens död utgör ett ytterligare skäl för att vid detta tillfälle

iakttaga varsamhet i fråga om skattebelastningen.

Vad angår förslaget att skatten å efterträdarandelen skall uträknas så

som om egendomen tillfallit efterträdaren med nyttjanderätt anför motionärerna

bl. a. följande.

Visserligen erhåller efterträdaren — liksom siste fideikommissariens övriga

arvingar — sitt arv med full äganderätt. Emellertid torde många efterträdare,

i varje fall då fideikommissegendomen utgjorts av jord och skog,

komma att känna sig förpliktade att -— icke minst i det allmännas intresse

— bevara egendomen odelad under åtminstone en generation framåt. Därmed

blir efterträdarens faktiska skatteförmåga icke större än den som hittills

tillkommit en fideikommissarie. Hans möjlighet att sälja egendomen

och därmed på ett bekvämt sätt skaffa medel till arvsskatten existerar i

verkligheten blott på papperet (och inte ens det där fråga är om sådan

egendom som genom bolagsbildning skall hållas samman). Hans förvärv

genom arvet omfattar i realiteten rätten att under sin återstående livstid

åtnjuta egendomens avkastning.

Ett ytterligare stöd för en bestämmelse om arvsbeskattning såsom för

nyttjanderätt utgör det förhållandet att efterträdaren icke, som varje annan

arvinge i samma situation, kan åstadkomma en lindring i familjens

totala skattebelastning genom att avsäga sig arvet. I vanliga fall medför en

sådan arvsavsägelse, att arvet i stället fördelas på flera händer, med en

måhända avsevärd skattelindring som följd;---Efterträdarens andel

i arvet följer icke dessa normalregler. Avsäger han sig lotten tillfaller nämligen

denna oavkortad och med enahanda skattebelastning nästa man i den

i fideikommissurkunden stadgade successionsordningen.

Motionen II: 701 avser 10 § i förslaget till särskild arvsskatteförordning

och utmynnar i ett yrkande, att generell rätt till nedsättning av arvsskatt

skall tillerkännas nvtillträdande ägare av fideikommissegendom, där ägaren

förbinder sig att avsätta mot nedsättningen svarande belopp i en stiftelse

för skydd och vård av i egendomen ingående kulturvärden.

Till stöd för yrkandet åberopas inledningsvis att ett genomförande av

de i proposition nr 26 föreslagna bestämmelserna bl. a. kommer att medföra

att statsverkets inkomster av arvsskatt från fideikommissegendom under

en följd av generationsskiften kommer att ökas i betydande utsträckning.

I och med att fideikommissen avvecklas kommer nämligen framtida

förvärv att beskattas med utgångspunkt från egendomens fulla kapitalvärde

i stället för, såsom nu gäller, nyttjanderättens värde. Dessutom kommer

den lindring i skatteskalorna som för närvarande gäller i fråga om förvärv

av fideikommissegendom att framdeles endast bli tillämplig på efterträdarandelen

vid det första arvfallet, medan i alla andra fall de nya skalorna

blir generellt tillämpliga. Då det sammanlagda värdet av fideikommissen

är betydande, kommer dessa båda förändringar tillsammantagna

otvivelaktigt att medföra en betydande — enbart av avvecklingen föran
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1903 139

ledd — stegring av statsverkets inkomst av arvsskatt, i de flesta fall sannolikt

för flera generationsskiften framåt. Motionärerna fortsätter:

Om från den nu anförda synpunkten fideikommissens avskaffande kommer

att tillföra statsverket inkomstökningar av arvsskatt, bereder å andra

sidan frågan om bevarandet av de med fideikommissen förknippade kulturvärdena

det allmänna påtagliga bekymmer. Det är nämligen icke endast

privata intressen som härvid beröres. Tvärtom är det ett i hög grad allmänt

intresse att bevara de säregna, i många fall omistliga kulturvärden som

fideikommissinstitutionen skapat, kännetecknade av den kulturhistoriskt

värdefulla miljö som därigenom bevarats genom många generationer. Problemet

med dessa kulturvärdens och miljöers skyddande har enligt vår mening

i det framlagda lagförslaget om fideikommissens avveckling icke blivit

tillfredsställande löst.

Motionärerna anser, att — eftersom statsverket på grund av fideikommissens

avveckling kommer att tillföras väsentligt ökade inkomster av arvsskatt,

samtidigt som bevarandet av fideikommissens kulturvärden i hög

grad är av allmänt intresse — en möjlighet i detta sammanhang bör öppnas

att bereda skydd och vård åt dessa kulturvärden. Detta kan ske därigenont

att, om en avliden fideikommissaries arvingar avsätter medel i form av

stiftelse till kulturvärdenas skydd och vård, arvsskatten nedsättes med

motsvarande belopp.

I propositionen nr 26 (s. 36) antydes, erinrar motionärerna, i anslutning

till motiveringen för 10 § i förslaget till förordning om arvsskatt vid avveckling

av fideikommiss möjligheten av ett sådant förfarande. Uttalandet

synes motionärerna emellertid alltför restriktivt. Skattenedsättning i anledning

av stiftelsebildning borde generellt medgivas i alla de fall då nedsättning

av arvsskatt eller befrielse därifrån givits enligt 10 § första stycket.

Uttryckligt stadgande härom bör enligt motionärernas mening intagas i

nämnda paragraf.

Vad stiftelsen angår bör denna — framhåller motionärerna — stå under

offentlig kontroll och dess stadgar fastställas av Kungl. Maj :t. Stiftelsens

ändamål bör fastställas av Kungl. Maj :t efter fideikommissnämndens hörande.

Stiftelsen bör vara befriad från inkomst- och förmögenhetsskatt samt

från arvs- och gåvoskatt. Upphör av någon anledning ändamålet för sådan

stiftelse, bör dess behållna tillgångar användas enligt Kungl. Maj :ts

bestämmande.

Förslaget i motionen II: 702 angående beskattningen av and e1

a r i f i d e i k o in in i s s b o har uppmärksammats av ett par remissinstanser.

Sålunda tillstyrker Sveriges jordägareförbund och Fideikommissariernas

intresseorganisation förevarande motionsyrkande. Motsatt uppfattning

redovisas av Sveriges advokatsamfund, som hävdar att den omständigheten

att egendom haft fideikommissnatur inte synes böra medföra

att den skall ställas i särklass vid arvsbeskattning.

Vad angår yrkandet i motionen 11:701 om generell rätt till

nedsättning av skatt vid avsättning till stiftelse

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1!)63

i kulturfrämjande syfte avstyrkes detsamma av Svea hovrätt, som härutinnan

anför följande.

Vad arvsbeskattningen av fideikommissens kulturvärden angår förutsätter

hovrätten på grund av vad i proposition nr 26 å sid. 36 uttalas, att sådan

befrielse — helt eller delvis — från arvsskatt, som kan komma att beviljas

jämlikt 10 § förslaget till förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss,

kommer att omfatta icke blott den ur historisk, vetenskaplig eller

konstnärlig synpunkt värdefulla egendomen utan även det kapital i fast

eller lös egendom, vilket intressenterna kan komma att avsätta till en stiftelse

för att trygga vård och underhåll av den ur någon av nyssnämnda

synpunkter värdefulla egendomen. Härigenom är intresset av att sagda

synpunkter beaktas vid egendomens arvsbeskattning enligt hovrättens mening

tillräckligt tillgodosett. Däremot anser hovrätten att det skulle leda

för långt, om det i motionen II: 701 framställda förslaget bifölles, eftersom

förslaget medför att i de fall, då skattebefrielse — helt eller delvis — erhållits

enligt 10 § första stycket i förslaget, intressenterna skulle kunna

från all statlig beskattning undantaga en av dem godtyckligt bestämd del

av egendomen genom att avsätta densamma till en stiftelse för skydd och

vård av kulturvärdena. Detta synes icke ur någon synpunkt vara önskvärt.

Motionen avstyrkes även av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge

och länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen anför härutinnan

följande.

Motionärerna har ansett, att den ökade intäkt av arvsskatt, som skulle

tillkomma statsverket vid arvsskattens beräknande på ett fideikommissbo

i sin helhet under vissa förutsättningar bör kunna få avsättas till en stiftelse

med av Kungl. Maj :t fastställda stadgar, avsedd att genom sin avkastning

bereda möjlighet att bibehålla sådan fideikommissegendom av högt

kulturellt värde, vilken annars kunde löpa risk att skingras.

Länsstyrelsen, som i sitt remissyttrande över utredningens förslag i princip

anslutit sig till tanken att avsätta fideikommissmedel för kulturvärdenas

underhåll, förutsatte att åtgärden skulle utgöra eu form av släktförpliktelse

men med den väsentliga förändringen, att åtagandet baserades på ändrade

dispositionsförhållanden. Propositionen som avvisat tanken under hänvisning

till fonderingens tvångskaraktär, hänvisar till möjligheten för arvtagarna

att frivilligt avsätta medel till underhåll och vård av vissa kulturföremål

och till de möjligheter, som redan nu föreligger att medge befrielse

från eller nedsättning av skatt för kulturvärden. Motionens önskan

återigen förenar de frivilliga avsättningarna för stiftelsebildning med en

motsvarande generell sänkning av arvsskatten. Länsstyrelsen ifrågasätter

det lämpliga i en dylik undantagslagstiftning, som i grund och botten och

utan att man har något som helst begrepp om det slutliga resultatet innebär

en form av kvittning mellan fideikommissens arvingar och staten. Därest

motionärernas önskan till någon del kan tillmötesgås, bör det icke ske under

angivna generella former.

Däremot tillstyrkes motionärernas förslag av riksantikvarieämbetet, riksarkivet,

chefen för nationalmuseum, styresmannen för Nordiska museet,

Sveriges advokatsamfund, Sveriges jordägareförbund och Fideikommissaricrnas

intresseorganisation. Angelägenheten att vårda och bevara de med

s. 141 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 141

fideikommissen förknippade kulturvärdena liar i allmänhet varit vägledande

för dessa remissorgans ställningstagande.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter ett tillägg till 10 § första stycket

i den föreslagna särskilda arvsskatteförordningen, varigenom skattebefrielse

eller nedsättning enligt samma lagrum skulle kunna medgivas beträffande

egendom, vilken genom testamente eller gåvohandling eller avtal

mellan fideikommissnämnden och fideikommissboet avsatts med ändamål

att trygga vård och underhåll av sådana kulturföremål som i lagrummet

avses. Till stöd härför åberopar hovrätten bl. a. följande.

Hovrätten kan helt instämma i den i lagstiftningens förarbeten från

många håll betonade synpunkten, att bevarandet av kulturvärdena ur det

allmännas synvinkel utgör en av de mest väsentliga frågorna vid fideikommissens

avveckling. Av avgörande betydelse för intressenternas vilja och

förmåga att tillvarataga dessa värden lärer vara de skatterättsliga reglernas

utformning och för arvsskattens vidkommande särskilt den grad av liberalitet,

varmed 10 § förordningen om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss

kommer att tillämpas. Även om det kan anses befogat att i enlighet

med den nämnda bestämmelsen låta befrielse från eller nedsättning av skatt

inträda blott efter Kungl. Maj :ts beslut i det enskilda fallet, vill hovrätten

ifrågasätta, om icke stadgandet erhållit en väl restriktiv avfattning med

hänsyn till behovet av skattelättnader vid bildandet av stödstiftelser.

Enligt hovrättens mening torde starka skäl tala för att särskilt gynna

sådana bildningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser sig inte kunna tillstyrka att generell

rätt till nedsättning av arvsskatt tillerkännes nytillträdande ägare av fideikommissegendom,

där ägaren förbinder sig att avsätta mot nedsättningen

svarande belopp i en stiftelse för skydd och vård av i egendomen ingående

kulturvärden. Länsstyrelsen fortsätter:

Till fideikommissen inom Malmöhus län hör betydande kulturhistoriska

samlingar som bör bevaras. Redan i det till lagrådet remitterade förslaget

ävensom i den promemoria, som upprättats inom finansdepartementets

rättsavdelning i november 1962 angående skattefrågor vid avveckling av

fideikommiss, har framhållits att det finns anledning för det allmänna att

ställa sig positivt till olika initiativ, som syftar till att bevara existerande

kulturvärden i oförändrad miljö. Det påpekas samtidigt att staten inte

åtagit sig några direkta ekonomiska förpliktelser i fråga om vård av kulturellt

värdefull egendom i enskild ägo. Frågan om det stöd som det allmänna

bör lämna för vården av kulturvärdena, borde därför inte lösas enbart

för fideikommissens del utan torde få prövas i större sammanhang.

Det synes icke uteslutet att den föreslagna generella eftergiften av skatt

i samband med stiftelseavsättning skulle kunna motverka de ändamål som

avses. Frågan bör lämpligen kunna lösas från fall till fall. Länsstyrelsen

förordar därför för sin del alt lydelsen av det föreslagna författningsrummet

bibehålies, men att utskottet för sin del uttalar, att det får förutsättas

att vid den diskretionära prövningen av ansökningar om eftergift av skatt

motionernas syfte i möjligaste mån tillgodoses.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Inkomst- och förmögenhetsskatterna

I motionerna 1:575 och 11: 706 framhålles — utan att särskilt yrkande

i denna del ställes — att frågan om den skattemässiga behandlingen av fideikommissaktiebolagen

bör bli föremål för omedelbar omprövning, om det

skulle visa sig att skattebelastningen i större utsträckning hindrar bolagsbildning.

Motionärerna understryker, som ovan nämnts, att det allmännas

inlösningsrätt endast bör vara en undantagslösning och att det i och för sig

inte är önskvärt att de ifrågavarande jord- och skogsegendomarna kommer i

statens ägo. Motionärerna anför vidare:

Det är för närvarande svårt att överblicka om departementschefen genom

sina övriga förslag har lämnat en tillräcklig garanti för en restriktiv

tillämpning av inlösningsklausulen. Framför allt gäller frågan om de skattemässiga

konsekvenserna lägger hinder i vägen för aktiebolagsbildning.

Den föreslagna befrielsen från lagfartsstämpel är en angelägen skattelättnad

ävensom den lindring i dubbelbeskattningen som föranledes av att bestämmelserna

i förordningen den 9 december 1960 med provisoriska bestämmelser

om beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings vinst

blir tillämpliga på fideikommissaktiebolagen. Vi utgår ifrån att de skattemässiga

fördelar som vinnes genom dessa regler även framgent kommer

de nämnda aktiebolagen till godo. De skattemässiga konsekvenserna av aktiebolagsbildningen

mildras också, som departementschefen ås. 18 i proposition

nr 26 påpekar, genom att hinder inte möter att vederlaget vid bolagsbildningen

delvis lämnas i form av reverser och då i varje fall efterträdare

i många fall torde bli anställd i bolaget mot lön som är avdragsgill

vid beskattningen.

I motionen II: 709 yrkas bl. a. (under 2:o) att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning om skattelindringar

för bevarande av ur kulturhistorisk synpunkt värdefulla miljöer. Motionären

tänker främst på förmögenhetsskatten och finner, att denna på

grund av de höga taxeringsvärdena, utan rimlig proportion till avkastningsförmågan,

blivit orimligt betungande. Om egendomen skall hållas samman

även efter fideikommissavvecklingen och om de nya ägarna inte som

andra genom frånsäljning av delar skall kunna minska arealen och därmed

lörmögenhetsskatten, ligger det enligt motionärens förmenande intet orimligt

i lättnader i denna skatt, t. ex. genom en avdragsrätt av olika grader

allteftersom fideikommissen i större eller mindre omfattning är tillgängliga

för allmänheten. Stiftelseformen anvisas som en annan utväg.

Flertalet remissinstanser intar en positiv hållning till föreliggande motionsyrkande,

antingen så att den föreslagna utredningen tillstvrkes eller

så att det mera allmänt anses att olika vägar bör prövas i syfte att bevara

ur kulturhistorisk synpunkt värdefulla miljöer.

Sveriges jordägareförbund framhåller, att vissa förhållanden i detta sammanhang

inte blivit tillräckligt beaktade, och ifrågasätter viss avdragsrätt

vid inkomsttaxeringen. Förbundet anför i denna del följande.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 143

Taxeringsmässigt gäller att avdragsrätt föreligger för underhåll av tillgångar

av fast natur (RN 1958: 1:9) men däremot icke för lösa kulturföremål.

Då det synes vara önskvärt att skapa ett effektivt skydd även för

dessa tillgångsslag synes gällande taxeringsbestämmelser utgöra ett hinder

härför. Önskvärt vore därför att avdragsrätten för underhåll utvidgades till

att gälla även för de lösa föremålen. Avvecklingsförslagets tvångsnatur bör

i detta sammanhang beaktas.

Fideikommissariernas intresseorganisation är fullt ense med motionären

om att kulturvärdenas framtida bibehållande kräver skattelindringar för

de härför ansvariga personerna. Denna fråga bör lösas i enlighet med vad

organisationen föreslagit i sitt yttrande över det inom finansdepartementet

utarbetade lagförslaget (jfr prop. nr 26 s. 16 f). Det är organisationens

bestämda uppfattning, att den viktiga frågan om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen

för utgifter, sammanhängande med vården av förevarande

kulturvärden, bör lösas i samband med avvecklingslagens genomförande

och sålunda inte — såsom departementschefen föreslagit (prop. nr 26 s. 18)

— skjutas på framtiden.

Kammarrätten finner syftet förvisso behjärtansvärt men ifrågasätter om

problemet bör och kan lösas på sätt i motionen antydes. Riksskattenämnden

anser, att den begärda utredningen inte är av starkare skäl påkallad

och framhåller därvid följande.

I motionen II: 709 beröras vissa frågor rörande förmögenhetsbeskattningen.

I anledning härav må erinras om att enligt 4 § förordningen om

statlig förmögenhetsskatt skola icke börsnoterade aktier vid förmögenhetsbeskattningen

upptagas till det värde, som aktierna kunna anses hava

betingat vid försäljning under normala förhållanden. Härav torde följa

att — om såsom apportegendom till ett aktiebolag överföres icke blott en

fideikommissfastighet utan även en kulturhistoriskt värdefull samling och

om i den av Kungl. Maj :t fastställda bolagsordningen för aktiebolaget föreskrives,

att samlingen icke må avyttras eller belånas — de i samlingen

ingående föremålen regelmässigt icke böra medräknas vid uppskattningen

av aktiernas värde i och för förmögenhetsberäkningen; i vart fall torde föremålen,

med hänsyn till inskränkningen i dispositionsrätten, vid värderingen

av aktierna böra medräknas allenast med ett starkt reducerat värde.

Det svncs riksskattenämnden önskvärt att till ledning för praxis ett uttalande

härom göres i utskottets utlåtande över motionen i fråga.

Länsstyrelsen i Södermanlands lön, som avstyrker motionsyrkandet, anser

det orealistiskt att tänka sig en lindring av förmögenhetsskatten genom

eu avdragsrätt av olika grader, allteftersom fideikommissen i större eller

mindre omfattning är tillgängliga för allmänheten. Att, vad beträffar förmögenhetsskatten,

utnyttja ännu en juridisk person vid sidan av bolagsformen

i samband med avvecklingen av fideikommissen anser länsstyrelsen

inte höra komma i fråga.

I den vid höstsessionen väckta motionen 1:786 hemställes

A. att riksdagen måtte

1) besluta ett tillägg till 4 § sista stycket förordningen om förmögenhets
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

skatt av innebörd att vid värderingen av aktier i aktiebolag, bildade på

grundval av jord- och skogsfideikommissegendomar, dessa aktier skall upptagas

med ledning av den genomsnittliga avkastningen av realtillgångarna

i bolaget;

2) hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning i syfte att åstadkomma skattelättnader

för rörelsedrivande fåmansaktiebolag, som bildats för bibehållande

av fideikommiss, genom befrielse i vissa fall från dubbelbeskattning

eller annorledes; samt

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till den författningsändring

som erfordras för genomförande av förslaget ovan under A 1).

Som motivering för yrkandena anföres inledningsvis att det från samhällsekonomisk

synpunkt är angeläget att den förvaltningsgemenskap, som

fideikommissinstitutet möjliggjort, bibehålies även i fortsättningen; de relativt

stora driftsenheter som fideikommissegendomarna utgör skapar nämligen

förutsättningar för en rationellare drift och därmed även för en högre

produktivitet än som kan ernås i jämförliga mindre företag. Vidare anser

motionären, att en splittring av fideikommissegendomarna är förenad med

betydande olägenheter i kulturellt och socialt hänseende. Emellertid har —

framhåller motionären — någon närmare analys av de möjligheter, som

aktiebolaget erbjuder för tryggande av fortbeståndet av den nuvarande

egendomsgemenskapen, och särskilt då av dess förutsättningar i beskattningshänseende,

inte föregått propositionens framläggande. Inte heller synes

man ha övervägt att, om ett aktiebolag skall kunna existera och dess

verksamhet bedrivas, det är nödvändigt för bolagets ekonomi att ett icke

oväsentligt rörelsekapital står till förfogande. En ovillkorlig förutsättning

för att syftet med aktiebolagsformen skall kunna uppnås är enligt motionärens

mening att mera vittgående tillrättalägganden på skattelagstiftningens

område kommer till stånd än som föreslagits i propositionen nr 26.

Skatteavtappningen blir eljest så stor, att statsmakternas intentioner med

bolagsbildningen direkt motverkas. Genom de föreslagna åtgärderna kan

möjligen respektive egendomars fortbestånd som särskilda enheter klaras

för eu generation framåt, men icke därefter, då de nya arvsskattebestämmelserna

får full tillämpning.

Vad angår aktievärderingsreglerna så leder dessa enligt motionären till

att aktier i fåmansbolag, som äger jordbruk och skogsbruk, vid beräkningen

av den statliga förmögenhetsskatten genomgående åsättes värden, vilka

inte står i rimligt förhållande till avkastningen, något som i sin tur medför

att aktieägarens årliga skatt i förening med den progressiva inkomstskatten

tager en oproportionerlig del av inkomsten i anspråk. Därtill kommer

ytterligare att vid dödsfall länsstyrelsernas värdering ofta är ägnad

att påverka aktievärdena vid beräkningen av underlaget för arvsskatten. Vidare

framhålles att såvitt angår jordbruks- och skogsaktiebolag taxeringsvärdena

för bolagen tillhörande fastigheter är av avgörande betydelse för

fastställande av såväl substansvärdet som slaktvärdet. På grund av de höga

taxeringsvärdena på större jordbruks- och skogsegendomar ligger avkastningen

ej sällan så lågt som vid 2 å 3 procent av taxeringsvärdet.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 145

Härefter anför motionären följande.

Att på sätt gällande bestämmelser föreskriver upptaga aktierna i de på

grundval av respektive fideikommiss bildade aktiebolagen till värden, som

dessa kan anses ba betingat vid försäljning, måste icke blott leda till betungande

skattekonsekvenser för den enskilde utan även vara principiellt

felaktigt, eftersom det här är fråga om aktier i aktiebolag, vilka enligt den

av Kungl. Maj :t fastställda bolagsordningen icke får likvideras eller upplösas

utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Någon möjlighet att genom försäljning

utvinna slaktvärdet föreligger icke. Ifrågavarande aktier har därför icke

normalt saluvärde. Vid sådant förhållande bör en särskild specialregel givas

för värderingen av dylika aktier, förslagsvis i form av ett tillägg till 4 §

sista stycket förordningen om statlig förmögenhetsskatt, av innebörd, att

vid värderingen av aktier i bolag av denna kategori försäljningsvärdet icke

skall vara normerande, utan att i stället värdet skall upptagas med ledning

av den genomsnittliga avkastningen på realtillgångarna. Som utgångspunkt

för bedömningen kan därvid lämpligen tjäna det belopp, som Svenska Bankföreningen

ansett sig kunna godkänna som belåningsvärde. Vid fastställande

av avkastningsvärdet måste hänsyn tagas till de kostnadsförpliktelser,

som kan åvila bolaget för vård av kulturvärden i fast och lös egendom.

Det torde icke våra till fyllest att — såsom departementschefen tänkt sig

— riksskattenämnden utfärdar erforderliga anvisningar för beräkningen

av värdet av aktierna i ifrågavarande bolag. Utan en formlig lagändring är

nämligen riksskattenämnden bunden av den nuvarande huvudregeln om

försäljningsvärdet såsom normerande för värderingen.

Motionären anför vidare, att dubbelbeskattningen av bolagsvinsterna bereder

stora svårigheter för efterträdaren och övriga arvtagare att få medel över

för betalning av arvsskatt vid inträffade arvsfall. Det är visserligen möjligt

att mildra dubbelbeskattningens verkningar genom att efterträdaren blir

anställd i bolaget mot lön, som är avdragsgill vid bolagets beskattning, men

möjligheterna i denna del blir ofta begränsade. I vissa fall, såsom vid vederbörandes

omyndighet, låter det sig över huvud ej göra att på dylikt sätt

åstadkomma mildring i dubbelbeskattningen. Därtill kommer — framhåller

motionären — att om företagsledaren tar ut höga löneinkomster blir hans

marginalskatt också så mycket högre. Den s. k. 80-procentspärren för de

årliga personliga inkomst- och förmögenhetsskatterna är nämligen inte

alltid effektiv, eftersom dess verkan bl. a. begränsas av bestämmelsen, att

förmögenhetsskatten inte må nedbringas till lägre belopp än som motsvarar

skatten å 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten. Å andra sidan

torde många gånger det av hänsyn till bolagets likviditet inte vara möjligt

för intressenterna att taga ut mer än begränsad lön ur bolaget.

Vidare anföres i motionen följande.

Problemet gäller därför framför allt huru vid inträffade arvsfall bolaget

tillkommande kapitalmedel skall kunna frigöras för fullgörande av betalningen

av den intressenterna åvilande arvsskatten utan alltför stora skatteavbränningar

dessförinnan. Detta problem torde icke kunna lösas med mindre

särskilda lättnader i beskattningsreglerna för ändamålet kommer till

stånd. Något måste uppenbarligen bär göras för att effektivt mildra verkningarna

av dubbelbeskattningen för ifrågavarande bolags del. Olika vägar

kan övervägas. En tänkbar lösning kan vara att medgiva utskiftning i eu

6 Bihatuj till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 2 avd. Nr 2

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

eller annan form av bolags tillgångar utan skyldighet att erlägga utskiftningsskatt,

i den män de utskiftade medlen används för betalning av aktieägare

åvilande arvsskatt eller motsvaras av sådan skatt. Tanken är den att

aktieägaren skulle kunna i förhållande till sitt aktieinnehav för arvsskatteändainål

taga i anspråk i bolaget ansamlade vinstmedel utan skyldighet

att betala utskiftningsskatt därå; under tiden till skattskyldighetens inträdande

skulle dessa successivt samlade medel kunna disponeras som rörelsekapital

i bolaget. Innebörden av den föreslagna regeln bleve av allt att döma

allenast att aktieägaren skattemässigt komme i samma situation, som om

den av fideikommissets upphörande föranledda bolagsbildningen icke kommit

till stånd. Motivet för den ifrågasatta befrielsen från utskiftningsskatt

skulle ligga i den omständigheten, att det väsentligen är i det allmännas intresse

som bolagsbildningen i ifrågavarande fall kommit till stånd. Styrkan

av detta intresse markeras av den statliga inlösningsrätten, avsedd att användas

om intressenterna ej vill begagna sig av möjligheterna att i bolagsform

behålla egendomen; denna inlösningsrätt torde för släktintressenterna

merendels framstå som ett indirekt tvång. Det är att uppmärksamma, att

det i kraft av särskilda kungl. förordningar tidigare i ett par fall förekommit,

att befrielse från utskiftningsskatt för speciella ändamål medgivits. Ett

annat tänkbart alternativ är en liberalisering av reglerna i arvsskatteförordningen

om befrielse från eller nedsättning av arvsskatt. Möjligt är att andra

bättre lösningar kan åstadkommas. Frågan är otvivelaktigt av mycket komplicerad

teknisk natur. Hur den skall lösas fordrar närmare utredning. Med

hänsyn till dubbelbeskattningens konsekvenser för aktiebolagsformens användbarhet

för sammanhållande av de fideikommissegendomar inom skogsoch

jordbruket, som det här gäller, talar starka skäl för att en utredning av

frågan kommer till stånd.

Vissa stämpelavgifter

I detta hänseende beröres i motionerna två frågor, nämligen dels lagfartsstämpeln,

dels aktiebrevsstämpeln.

I motionerna I: 579 och II: 703 erinras om den föreslagna ändringen av

stämpelförordningen av innebörd att stämpelavgift inte skall utgå, då lagfart

sökes å fastighet, som tillskjutits i enlighet med lagen om avveckling

av fideikommiss. Motionärerna hemställer, att riksdagen måtte uttala, att

friheten från lagfartsstämpel är avsedd att bli bestående under hela avvecklingstiden

och inte bör, såsom departementschefen förutskickat i sin motivering,

betraktas som en tidsbegränsad åtgärd i syfte att påskynda aktiebolagsbildning

på grundval av fideikommissegendom (jfr prop. nr 26 s. 37).

Enligt motionärerna har man anledning antaga att aktiebolagsbildningen

i allmänhet eller i vart fall i stor utsträckning kommer att äga rum först

efter nuvarande innehavarens bortgång. Då många av de nuvarande innehavarna

är unga personer, kan tidpunkten för bolagsbildningen på detta

sätt komma att bli långt avlägsen. Även i det fall då den nuvarande innehavaren

beslutar att redan i sin livstid ombesörja bolagsbildning, kan det

bli fråga om ett ställningstagande som äger rum decennier fram i tiden.

Motionärerna anför vidare:

Ett beslut om aktiebolagsbildning kan icke fattas utan att ha föregåtts

av synnerligen noggranna överväganden, icke minst rörande de konsekven
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 147

ser som beslutet kan medföra när det gäller den årliga inkomst- och förmögenhetsskatten.

Det skulle vara olyckligt om finansministerns uttalande

skulle erhålla den tolkningen, att endast den som håller sig framme i god

tid kan komma i åtnjutande av en med aktiebolagsbildningen förenad speciell

förmån, och detta sedan skulle föranleda mindre välbetänkta beslut

i en så viktig fråga som den föreliggande.

Än mindre tillfredsställande finner motionärerna det om farhågor i sådan

riktning skulle visa sig befogade. Även rättvisesynpunkter — framhåller

motionärerna — gör sig i detta sammanhang gällande. I samband med

avvecklingen bör alla berörda fideikommissarier i princip behandlas lika.

Ett uttalande i samma riktning som det här föreliggande motionsyrkandet

har tidigare berörts under föregående avsnitt om arvsbeskattningen. I motionerna

I: 575 och II: 706 framhåller motionärerna nämligen, att bl. a. den

föreslagna befrielsen från lagfartsstämpel är en angelägen skattelättnad.

De utgår ifrån att bl. a. denna förmån även framgent kommer fideikommissaktiebolagen

till godo.

I syfte att stimulera fideikommissariernas intresse för aktiebolagsbildning

framställes i de här förut omnämnda motionerna I: 579 och II: 703

jämväl ett yrkande att aktiebrev i bolag, vars aktiekapital helt eller delvis

erlagts genom tillskott av fast egendom, som tidigare utgjort fideikommiss,

skall vara fritt från stämpel.

Motionärerna framhåller, att då här är fråga om att bilda bolag med

jämförelsevis höga aktiekapital denna stämpelavgift för intressenterna innebär

en omkostnadspost att räkna med, på samma sätt som lagfartsstämpeln.

Särskilt med hänsyn till att det inte rör sig om en frivillig bolagsbildning

utan om en av fideikommissens avveckling framtvingad sådan anser

motionärerna billigheten kräva, att det allmänna avstår från denna pålaga

liksom från lagfartsstämpeln.

Flera av remissinstanserna har inte särskilt yttrat sig i förevarande del.

I övrigt har motionärernas önskemål vunnit stöd från Svea hovrätt, hovrätten

för Västra Sverige, länsstyrelsen i Malmöhus län, Fideikommissariernas

intresseorganisation och Sveriges advokatsamfund. Uttryckligen biträder

Göta hovrätt allenast yrkandet om stämpelfrihet för aktiebreven.

Länsstyrelsen i Södermanlands län instämmer i motionsyrkandet beträffande

lagfartsstämpeln men anser däremot, att övervägande skäl synes tala

för att stämpelfrihet för aktiebreven inte bör införas. Hovrätten för Västra

Sverige framhåller i sammanhanget, att friheten från emissionsstämpel

endast bör avse aktier som utgives vid vederbörande aktiebolags bildande

eller på ett senare stadium i samband med tillskjutande av fideikommissegendom;

det förefaller inte hovrätten motiverat att på samma sätt medgiva

stämpelfrihet vid andra nyemissioner.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

UTSKOTTETS YTTRANDE

Med fideikommissförordnande förstås numera i allmänhet ett förordnande,

enligt vilket viss egendom för all framtid skall bevaras ominskad och

följa en viss successionsordning. Förordnandet har vanligen tillkommit för

att gynna viss släkt eller vissa släkter. Fideikommissets bestånd förutsätter,

att innehavaren icke får överlåta egendomen eller belasta den med gäld.

För närvarande torde i vårt land finnas omkring 180 fideikommiss, varav

cirka 125 i fast egendom. I övriga västeuropeiska länder, där fideikommiss

i någon omfattning funnits, är dessa numera i huvudsak avvecklade.

Uppfattningen att fideikommissinstitutet icke överensstämmer med en

senare tids rättsuppfattning och samhällsförhållanden har i vårt land bl. a.

tagit sig uttryck i att redan år 1810 förbud införts mot instiftande av fideikommiss

i fast egendom. Inrättande av fideikommiss i lös egendom förbjöds

först genom testamentslagen av den 25 april 1930. Redan instiftade

fideikommiss berördes varken av 1810 års eller 1930 års lagstiftning.

Under de närmaste årtiondena kring sekelskiftet väcktes i riksdagen ett

flertal motioner, av vilka en del tog sikte på att alla fideikommiss skulle

upphävas, medan andra syftade till att befria jorden från fideikommissband.

År 1909 begärde riksdagen hos Kungl. Maj :t lagförslag om försäljning

av lantfastighet, som utgjorde fideikommiss, och 1914 års riksdag hemställde

om utredning angående upphävande av fideikommiss i såväl fast

som lös egendom. Flera förslag om avveckling av fideikommissen har därefter

tillkommit utan att frågan lösts.

Efter ett omfattande och grundligt utredningsarbete har särskilt tillkallade

sakkunniga, den s. k. fideikommissutredningen, år 1959 framlagt betänkande

med förslag till avveckling av fideikommissen. Betänkandet har

blivit föremål för remissbehandling och därefter lagts till grund för fortsatta

överväganden i frågan inom Kungl. Maj :ts kansli, vilka utmynnat i framläggandet

av förevarande propositioner.

Propositionen nr 5 innehåller förslag till lag om avveckling av fideikommiss.

Enligt lagförslaget skall fideikommiss i regel avvecklas, när nuvarande

innehavaren avlider. Egendomen skall då fördelas så att den som enligt

fideikommissurkunden är närmaste efterträdare till den avlidne innehavaren

erhåller hälften av egendomen, medan återstoden fördelas mellan den

avlidnes arvingar och testamentstagare. Avvecklingen skall ske under medverkan

av en särskild nämnd, fideikommissnämnden.

För att undvika följderna av en olämplig splittring av fideikommissegendomarna

föreslås, att aktiebolag skall kunna bildas på grundval av de större

jord- och skogsfideikommissen. Genom att aktiebolag bildas beräknas en

eljest föréliggändé risk för att arrendatorerna vid en avveckling skall rubbas

i sin besittning av arrendegårdarna väsentligen bli eliminerad. Härigenom

väntas också i många fall förutsättningar finnas att lösa andra problem

som sammanhänger med en avveckling av fideikommissen, nämligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 149

de anställdas pensionering, skyddet av kulturvärdena och naturvårdsintressena.

Den utväg som propositionen sålunda anvisar avser att bereda fideikommissintressenterna

möjlighet att bevara egendomen odelad inom släkten. Om

dessa emellertid inte vill begagna sig härav, avses det allmännas intresse att

undvika en splittring av egendomen i förekommande fall kunna tillgodoses

genom inlösningsrätt för det allmänna, avseende jord- och skogsområdena

samt betydande kulturvärden.

För rena undantagsfall innehåller propositionen en möjlighet för Kungl.

Maj :t att förordna, att fideikommiss tillsvidare skall få bestå. Särskilda regler

föreslås beträffande avvecklingen av s. k. atypiska fideikommiss.

I propositionen nr 26 framlägges förslag till de regler i inkomst- och arvsskattehänseende

m. m. som föranledes av fideikommissavvecklingen.

Utskottet har behandlat nämnda propositioner i ett sammanhang. I anledning

av propositionerna har inom riksdagen väckts ett stort antal motioner,

av vilka flertalet blivit föremål för remissbehandling.

I motionerna I: 576 och II: 704 samt I: 577 och II: 705 har yrkats avslag

å förevarande propositioner. I sistnämnda två motioner har därjämte förordats,

att Kungl. Maj :t, på sätt närmare angivits i motionerna, måtte genom

permutation medge tillstånd till avveckling av vissa fideikommiss. I motionen

I: 573 har yrkats att propositionen nr 5 i dess föreliggande utformning

icke måtte av riksdagen bifallas, medan i motionen I: 7S5 hemställts

att riksdagen måtte uttala, att nämnda propositioner för närvarande inte

kan antagas, ävensom att riksdagen måtte anhålla, att frågan om fideikommissens

avskaffande måtte ånyo underställas riksdagen då vissa, i motionen

angivna utredningar slutförts.

De i motionerna I: 576 och II: 704 samt I: bil och II: 705 framförda avslagsyrkandena

grundar sig i huvudsak på farhågor för att en fideikommissavveckling

skall få svåra verkningar i ekonomiskt och kulturellt hänseende.

I anledning härav vill utskottet uttala att, så långt nu kan bedömas, de

framlagda lagförslagen synes bereda möjlighet att genomföra en avveckling

med tillgodoseende i skälig omfattning av de allmänna och enskilda intressen

som kan beröras av avvecklingen. Med hänsyn härtill ävensom till vad

utskottet nedan anför angående frågor, som äger samband med de i berörda

motioner framförda synpunkterna, finner utskottet ej anledning tillstyrka bifall

till nu ifrågavarande motioner. Vid sådant förhållande föreligger ej heller

anledning ingå på vad i motionerna I: 577 och II: 705 yrkats rörande vidgad

tillämpning av Kungl. Maj :ts permutationsrätt.

Avslagsyrkandet i motionen 1:573 är motiverat med att frågan rörande

fideikommissarrendatorernas ställning borde lösas, innan den allmänna avvecklingen

av fideikommissen kommer till stånd. Av vad utskottet nedan

anför torde framgå, alt förevarande fråga, som visserligen i och för sig är

av vikt, ej har så stor räckvidd som antytts i motionen. Det synes utskottet

uppenbart, all de i motionen anförda synpunkterna ej kan tillåtas fördröja

genomförandet av den sedan lång tid förberedda avvecklingslagstiftningen.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Beträffande motionen I: 785 får utskottet slutligen anföra följande. Visserligen

kan resultaten av de i motionen omnämnda utredningarna helt allmänt

få betydelse för en del frågor som aktualiseras vid en fideikommissavveckling.

Emellertid äger utredningarna ej sådant omedelbart samband

med de nu aktuella spörsmålen, att genomförandet av förevarande lagstiftning

bör anstå i avvaktan på slutförandet av dessa utredningar. I sammanhanget

bör även beaktas att fideikommissavvecklingen kommer att ske successivt

under en förhållandevis lång tidrymd. Utskottet finner med beaktande

härav ej anledning att på grund av vad i motionen anförts ställa genomförandet

av den nu föreslagna lagstiftningen på framtiden.

Under hänvisning till vad nu sagts får utskottet avstyrka bifall till motionen

I: 573, såvitt nu är i fråga, ävensom motionerna I: 576 och II: 704, I: 577

och II: 705 samt motionen I: 785.

Såsom ovan framgått har utskottet funnit de genom förevarande propositioner

framlagda förslagen väl ägnade att läggas till grund för ett slutligt

ståndpunktstagande från riksdagens sida till frågan om fideikommissens avveckling.

I den följande framställningen upptager utskottet under särskilda rubriker

vissa spörsmål som aktualiserats genom i ärendet väckta motioner eller

som eljest tilldragit sig utskottets särskilda uppmärksamhet. I den mån icke

annat framgår av vad utskottet nedan uttalar, har utskottet funnit sig kunna

lämna Kungl. Maj :ts förevarande förslag utan erinran.

Avvecklingslagens tillämpningsområde

I 1 § förslaget till avvecklingslag anges vilka rättsbildningar som avses

skola omfattas av lagstiftningen. Enligt nämnda lagrum skall fideikommiss,

som upprättats för obegränsad tid till förmån för medlemmar av en eller

flera släkter, avvecklas enligt vad i lagen sägs.

I motionerna I: 574 och II: 698 hemställes att ifrågavarande lagrum omredigeras

så, att det klarare framgår av detsamma vilka familjestiftelser

som skall falla under avvecklingslagen.

Oaktat uttrycket fideikommiss förekommer i ett stort antal lagar och författningar,

har någon legal definition av vad därmed skall förstås icke lämnats.

Med fideikommissförordnande menas emellertid som ovan nämnts i

allmänhet ett förordnande enligt vilket viss egendom för all framtid skall

bevaras ominskad och följa en bestämd successionsordning. Denna bestämning

motsvaras tämligen väl av innehållet i 1 § avvecklingslagen.

Enligt uttalande av departementschefen i samband med lagrådsremissen

skall under avvecklingslagens tillämpningsområde falla jämväl stiftelseförordnanden

eller förordnanden, i vilka såsom formell ägare till egendomen

insatts någon institution eller inrättning, därest förmån ur den med förordnandet

avsedda egendomen under obegränsad tid skall utgå enligt mekaniskt

verkande regler, som instiftaren uppställt. Jämväl fideikommissutredningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 151

förordade en sådan tillämpning. Såsom framgår av departementschefens vidare

uttalanden i hithörande fråga skall emellertid som ytterligare förutsättning

för lagens tillämplighet gälla, att det väsentliga syftet med förordnandet

är att tillgodose en kedja av släktingar. Emellertid skall lagen icke

tillämpas på exempelvis en stiftelse, vars avkastning skall utdelas inom viss

släkt efter behovsprövning eller under begränsat antal år tillfalla någon

av viss släkt. I den mån stiftelser och liknande rättsbildningar är att anse

som fideikommiss skall de enligt departementschefen i regel hänföras till de

atypiska fideikommissen, för vilka särskilda regler återfinnes i 38 § avvecklingslagen.

Enligt utskottet finns ej anledning till erinran mot att stiftelser eller fonder

i de av departementschefen angivna fallen föres in under avvecklingslagens

tillämpningsområde. Väl kan det, såsom ock uttalats i flera remissyttranden

i förevarande fråga, framstå som i och för sig önskvärt att gränsdragningen

mellan de stiftelser, som skall falla utanför lagen, och de beträffande

vilka lagen skall äga tillämpning, blir klar ävensom att denna gränsdragning

kommer till uttryck i lagtexten. Emellertid synes det utskottet i det

närmaste ogörligt att i en uttömmande och kortfattad lagbestämmelse närmare

ange vilka stiftelser som faller inom lagens tillämpningsområde. Enligt

utskottets mening synes ej heller större olägenheter vara förknippade med

att det överlämnas till rättstillämpningen att med ledning av departementschefens

uttalanden göra ifrågavarande gränsdragning. Härutinnan får utskottet

erinra om att, såsom hovrätten för Västra Sverige påpekat, motsvarande

lagstiftningsmetod tillämpats vid tillkomsten av 1930 års fideikommissförbud.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

I: 574 och II: 698, såvitt avser 1 § avvecklingslagen.

Tidpunkten för avvecklingen

Huvudregeln för fideikommissens avveckling återfinnes i 3 § avvecklingslagen,

enligt vilken fideikommiss skall, om ej annat stadgas i lagen, upphöra

när den som vid lagens ikraftträdande är innehavare av fideikommisset avlider.

Från denna huvudregel göres emellertid undantag för vissa speciella

fall eller viss typ av fideikommiss. Av 4 § framgår att i den mån förordnande

är giltigt enligt 1930 års lagstiftning sådant förordnande i princip icke

skall rubbas av avvecklingslagen utan upphöra först när det vid någon innehavares

död befinnes att den som står närmast i tur måste vara avlad

efter fideikommissets instiftande. I 5 § har upptagits en undantagsbestämmelse

som avser sådana fall då förbud föreligger mot samtidigt innehav av

flera fideikommiss. Därest innehavare, vid vars död fideikommisset eljest

skolat upphöra, frånträtt egendomen för att kunna tillträda annat fideikommiss

eller däri taga efterträdarandel jämlikt 7 § avvecklingslagen, skall fideikommisset

upphöra icke vid nämnda innehavares död utan först när

s. 152 Kontrollera mot PDF

152 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

näste innehavare avlider. Regeln förhindrar att en väsentlig del av den till

de två fideikommissen hörande egendomen samlas inom en och samma

släktgren, vilket skulle strida mot föreningsförbudets syfte. I 37 och 38 §§

återfinnes undantagsregler, enligt vilka fideikommiss kan eller skall upphöra

efter förordnande av Konungen. Enligt 37 § må Konungen, därest fideikommiss

omfattar allenast egendom av ringa värde eller eljest synnerliga

skäl är därtill, på framställning av innehavaren förordna att fideikommisset

genast skall upphöra. 38 § avser de atypiska fideikommissen. Enligt detta

lagrum gäller för atypiskt fideikommiss att sådant alltid skall upphöra

vid den tidpunkt Konungen bestämmer, dock senast den 1 januari 1980. Nu

angivna undantagsbestämmelser har alla motsvarighet i fideikommissutredningens

förslag.

I 6 § avvecklingslagen gives en allmän bestämmelse om att Konungen

må, om fideikommissegendom har synnerligt kulturhistoriskt värde

eller eljest särskilda skäl är därtill, förordna att fideikommissurkundens bestämmelser

skall äga tillämpning tills vidare eller till dess i beslutet angiven

innehavare av fideikommisset avlider. Detta stadgande saknar motsvarighet

i utredningens förslag.

Till grund för stadgandet ligger överväganden om att även i andra fall än

då fråga är om atypiska fideikommiss sådana särskilda förhållanden kan

råda att en avveckling skulle medföra problem som svårligen kan bemästras

om icke möjlighet finnes till en prövning i det enskilda fallet. Departementschefen

har härvidlag syftat på svårigheten att på förhand bedöma vilka

verkningar en avveckling får från social och ekonomisk synpunkt samt för

kulturvården. Det kan i det enskilda fallet tänkas, framhåller departementschefen,

att de allmänna intressena blir bäst tillgodosedda genom att fideikommisset

får bestå. Som ett sådant fall anger departementschefen Skoklosters

fideikommiss. Även i något eller några andra fall kan enligt vad departementschefen

uttalat omständigheterna vara sådana att de allmänna intressena

blir bäst tillgodosedda, om fideikommisset tills vidare bibehålies. Departementschefen

betonar emellertid, att endast betydande allmänna intressen

av social, ekonomisk och kulturell art bör få leda till ett bibehållande av

fideikommiss. Under förutsättning att ifrågavarande dispensrätt utnyttjas

synnerligen sparsamt behöver denna rätt, anser departementschefen, icke

väcka principiella betänkligheter.

Utskottet finner uppenbart att en avveckling av fideikommissen bör ske

efter generella och enhetliga regler. Härför talar såväl principiella som

praktiska skäl. Den ovan lämnade redogörelsen ger vid handen att vissa speciella

undantag från huvudregeln ansetts nödvändiga. Mot den sålunda föreslagna

ordningen synes icke någon invändning kunna resas. Vad gäller frågan

om en mera allmänt utformad undantagsregel får utskottet anföra följande.

Allmänt vitsordat är att det finns fideikommiss som har synnerligen

stor ekonomisk och social betydelse bl. a. i det att en betydande del av ortsbefolkningen

direkt eller indirekt har sin utkomst av fideikommisset. Vissa

fideikommiss är även av sådan beskaffenhet att de representerar synnerli
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta hevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 153

gen stora kulturella värden. Enligt utskottets mening är det klart, att en allmän

undantagsregel bör stå till buds för det fall att allmänna ekonomiska,

sociala och kulturella intressen icke på annat sätt kan bli tillräckligt beaktade,

då avveckling aktualiseras. Detta behov har avsetts bliva tillgodosett

genom bestämmelsen i 6 §. Departementschefen har, såsom ovan redovisats,

i förevarande fråga intagit den ståndpunkten, att den föreslagna dispensmöjligheten

bör komma till användning endast i något eller några fall. Även utskottet

anser att, om den föreslagna lagens sylten skall fullföljas, tillämpningen

måste vara restriktiv.

Även om de utvägar, som i övrigt anvisats för motverkande av en från

allmän synpunkt icke önskvärd splittring av fideikommissegendom, i stoit

sett torde vara ändamålsenliga, kan det emellertid enligt utskottets mening

icke uteslutas, att i några fall, utöver vad departementschefen synes ha förutsatt,

ett behov kan uppkomma av att låta avvecklingen av fideikommisset

anstå i avbidan på gynnsammare förutsättningar. Med hänsyn härtill och till

ifrågavarande allmänna intressens utomordentliga vikt synes det utskottet

riktigast att vid antagandet av förevarande lagförslag förutsätta att ett något

vidgat utrymme för undantag kan bliva erforderligt. Härför talar även

den omständigheten att avvecklingen av fideikommissen kommer att sträcka

sig över en lång tidrymd. Utskottet anser således att nu berörda fall,

därest de representerar synnerligen betydande allmänna intressen av ekonomisk,

social eller kulturell art, bör kunna falla inom undantagsregelns tilllämpningsområde.

Den mening för vilken utskottet nu givit uttryck synes

väl förenlig med den föreslagna avfattningen av 6 §. Att på sätt som föreslagits

i motionerna I: 574 och II: 698 komplettera den föreslagna lagtexten

med exemplifieringar finner utskottet varken lämpligt eller görligt. Utskottet

får i förevarande sammanhang slutligen uttala, att vid prövningen av

visst dispensärende de av ärendet berörda intressenternas inställning till

frågan om fideikommissets bestånd i tveksamma fall bör kunna tillmätas

viss betydelse.

I motionerna 1:574 och 11:698 har jämväl yrkats att efterträdare och

övriga fideikommissintressenter måtte beredas möjlighet att träffa avtal om

att fideikommissets bestämmelser skall äga tillämpning under efterträdarens

livstid (prolongationsavtal).

Av vad härovan anförts framgår att utskottet anser, att fideikommissavvecklingen

i regel måste följa generella och enhetliga bestämmelser. I fråga

om typiska fideikommiss bör endast i vissa undantagsfall avsteg få göras

från den uppställda huvudregeln, att fideikommisset skall upphöra, när

den som vid lagens ikraftträdande är innehavare av fideikommisset avlider.

Utskottet har vidare intagit den ståndpunkten, alt vid prövning jämlikt 6 §

avvecklingslagen i tveksamma fall viss — men ej avgörande — hänsyn må

kunna tagas till intressenternas inställning till frågan om fideikommissets

fortbestånd. Av utskottets ställningstagande i förenämnda hänseende framgår

således att fideikommissintressenterna — även om de skulle vara eniga

— ej bör få råda över frågan om tidpunkten för avveckling av visst fidei
6t

liihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. 2 and. Nr 2

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

kommiss. Utskottet avstyrker därför ifrågavarande motioner jämväl i no

förevarande del.

Som ovan nämnts innefattar 3 7 § avveck lin g slagen ett undantag

från den i 3 § angivna huvudregeln rörande tiden för upphörande av

fideikommiss. Ifrågavarande undantagsbestämmelse har införts med hänsyn

i första hand till att, då fråga är om fideikommiss som omfattar allenast

egendom av ringa värde, en avveckling enligt de allmänna reglerna kan bli

onödigt omständlig. I regel skall egendomen tillfalla innehavaren. Undantagsbestämmelsen

skall jämväl kunna tillämpas i andra fall, då synnerliga

skäl talar för en omedelbar avveckling. Enligt fideikommissutredningen, som

föreslagit förevarande bestämmelse, får det anses ligga i sakens natur, att

det i sistnämnda hänseende kan bli fråga endast om sällsynta undantagsfall,

såsom då efterträdare saknas och en tillämpning av 10 § avvecklingslagen

skulle medföra att egendomen till följd av föreskrift i fideikommissurkunden

skulle komma att tillfalla samtliga arvingar efter fideikommissets stiftare.

I motionerna I: 575 och II: 706 hemställes, att riksdagen måtte besluta sådant

tillägg till 37 § avvecklingslagen att fideikommiss, som uteslutande

består av kapital eller lösöre, skall upphöra vid fideikommissinnehavarens

död. Med yrkandet synes åsyftas att, då innehavare av sagda typ av fideikommiss

avlider, med egendomen skall förfaras såsom vid vanligt arvsfall

och att således avvecklingslagens bestämmelser om fördelning m. m. ej skall

bliva tillämpliga.

Enligt utskottets mening bör det icke komma ifråga att generellt låta de

rena kapital- eller lösörefideikommissen falla i huvudsak utanför de allmänna

avvecklingsbestämmelserna. Särskilt då fråga är om större kapitaleller

lösörefideikommiss skulle det mången gång kunna te sig orättvist att

låta dessa fideikommiss följa andra regler än dem som gäller för fastighetseller

blandade fideikommiss; även då fråga är om fideikommiss av förstnämnda

slag kan nämligen, såsom framhållits under remissbehandlingen,

efterträdaren ha berättigade krav på att få sina intressen i vederbörlig mån

tillgodosedda. Vidare måste beaktas att den föreslagna regeln skulle medföra

att Kungl. Maj :t i intet av de nu avsedda fallen skulle ha möjlighet att, med

anlitande av de åtgärder som i övriga fall står till buds, förhindra skingring

av värdefulla samlingar o. dyl.

Även om utskottet således ställer sig i princip avvisande till det i förevarande

motioner framförda förslaget, vill utskottet dock förorda, att bestämmelserna

i 37 § ej tillämpas alltför restriktivt. Särskilt då fråga är om kapitalfideikommiss

av tämligen begränsad omfattning eller lösörefideikommiss,

vars kulturella värde är av mindre betydelse, synes en tillämpning av 37 §

böra ifrågakomma.

På ovan anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna I: 575 och

II: 706, såvitt nu är i fråga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 155

Företagsformer

I propositionen nr 5 anföres bl. a. att en avveckling av de stora jord- och

skogsfideikommissen i många fall kan medföra svårigheter av ekonomisk

och social karaktär, om inte i samband med avvecklingen åtgärder vidtages

för att bibehålla den nuvarande förvaltningsenheten. Den utväg, som i första

hand anvisas för att förhindra en från allmän synpunkt olämplig splittring

av de större fideikommissegendomarna, är aktiebolagsbildning. Sålunda skall

fideikommissinnehavare eller fideikommissbo — i vissa fall företrätt av

efterträdaren ensam — äga bilda aktiebolag med tillskott av fideikommissegendom.

Bolagsordningen skall fastställas av Kung]. Maj :t och får i regel

inte ändras utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Dessutom skall i bolagsordningen

vid behov intagas bestämmelser om förbud mot överlåtelse av fast egendom

och likvidation av bolaget utan medgivande av Kungl. Maj :t samt föreskrifter

om bundna aktier och hembudsskyldighet. Genom att den nuvarande

förvaltningsenheten vid fideikommissinstitutets avveckling i huvudsak bibehålies

genom en sådan aktiebolagsbildning påverkas, framhålles det i propositionen,

arrendatorernas förhållanden i relativt liten utsträckning. Därjämte

skapas förutsättningar för att på ett tillfredsställande sätt anordna

de anställdas pensionering, skydda kulturvärdena och tillgodose naturvårdsintressena.

Med hänsyn till de nackdelar, som är förenade med dubbelbeskattningen

av aktiebolagens vinster, ifrågasättes i motionerna I: 574 och II: 698, I: 575

och II: 706 samt I: 578 och II: 708 om inte även andra rättsliga former för

förvaltningen av fideikommissegendomen bör stå till buds. Främst hänvisar

motionärerna till möjligheterna att bilda handelsbolag eller kommanditbolag.

I de båda förstnämnda motionerna, som endast innehåller ett uttalande

i frågan utan särskilt yrkande i denna del, nämns även bildandet av ekonomisk

förening, exempelvis en speciellt konstruerad form av sambruksförening,

som en alternativ möjlighet. Yrkandet i motionerna I: 578 och II: 708

avser omedelbara lagstiftningsåtgärder rörande handelsbolagsformen, medan

motionerna I: 575 och II: 706 utmynnar i en hemställan om utredning

beträffande sistnämnda associationsform.

Många jordbruks- och skogsfideikommiss utgör stora, rationellt drivna

produktionsenheter, som spelar en betydande roll för orten i ekonomiskt och

socialt hänseende. Dessa fideikommiss driver ofta jämsides med jord- och

skogsbruket förädlingsindustri i inte obetydlig omfattning. Uppenbarligen

kan ett sönderbrytande av en sådan förvaltningsenhet medföra, alt driften

inte kan äga rum i rationella former med bl. a. sysselsältningssvårigheter

som följd. Med hänsyn härtill anser utskottet i likhet med departementschefen,

att det från såväl det allmännas som fideikommissintressenternas synpunkt

är angeläget, att en splittring av dessa förvaltningsenheter i möjligaste

mån förhindras. De åtgärder, som erfordras för att tillgodose dessa önskemål,

måste självfallet medföra viss offentlig kontroll och vissa inskränkningar

i de enskilda intressenternas rätt.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Vad härefter angår valet av företagsform vill utskottet inledningsvis framhålla,

att det inte är avsett, att aktiebolag skall utgöra en exklusiv form för

sammanhallande av fideikommissegendomen. Avtal mellan intressenterna

torde även kunna träffas om samverkan i annan form än aktiebolag, under

förutsättning att tillräckliga garantier finnes för att egendomen inte skingras.

De motionsvis framförda förslagen om att på grundval av fideikommissegendomen

bilda handelsbolag eller kommanditbolag kan möjligen från beskattningssynpunkt

förefalla tillfredsställande. Det kan emellertid ifrågasättas,

om denna associationsform, som i första hand är avsedd för samverkan

mellan bestämda bolagsmän, innebär tillräcklig garanti för egendomens

sammanhållande på längre sikt. Utan en omfattande omarbetning av

gällande civilrättsliga lagstiftning torde det därför endast i undantagsfall

vara möjligt att för här ifrågavarande ändamål anlita handelsbolagsformen.

Gentemot förslaget i motionerna I: 574 och II: 698 att tillskapa en särskild

föreningsform för sammanhållande av fideikommissegendom kan riktas

samma invändningar som mot fideikommissutredningens förslag rörande

bygdelag. Även om hinder således i och för sig inte föreligger att utnyttja

alla de möjligheter, som allmän lag erbjuder, att till juridisk person överföra

fideikommissegendom, torde i valet mellan olika organisationsformer

aktiebolag i flertalet fall vara att föredraga. Utskottet vill i detta sammanhang

även framhålla, att aktiebolag sedan länge på ett flertal fideikommiss

befunnits vara en lämplig organisationsform för viss del av verksamheten.

Av det anförda framgår att utskottet för sin del inte anser handelsbolag

såsom en under alla förhållanden lämplig organisationsform för sammanhållande

av fideikommissegendom. Först sedan erfarenheter vunnits från

fideikommissavvecklingen, bör frågan om ytterligare eventuella åtgärder för

att undvika splittring av de större jord- och skogsfideikommissen övervägas.

De skattemässiga verkningarna av en aktiebolagsbildning har kommit i

förgrunden i flera av motionerna och i de remissyttranden, som av utskottet

inhämtats över desamma. I anledning härav vill utskottet framhålla, att

dubbelbeskattningen av aktiebolagsvinsterna sannolikt inte kommer att få

så menliga följder som befarats från många håll. Sålunda uttalas i propositionen

nr 26, att verkningarna av dubbelbeskattningen i viss utsträckning

kan mildras genom att vederlaget vid bolagsbildningen delvis lämnas i form

av reverser. Hinder torde heller inte möta att delägarna i därför lämpade fall

innehar större delen av fideikommissfastigheterna med samäganderätt och

utarrenderar fastigheterna till ett driftsbolag, till vilket övrig fideikommissegendom

överföres. Därvid måste emellertid tillses, att i bolagsordningen

och arrendekontraktet intages bestämmelser, som skapar förutsättningar för

att driftsformen skall bestå under en längre tid. Man bör heller inte bortse

itrån, att nuvarande skattelagstiftning ger aktiebolag stora möjligheter att

av vinsten skattefritt avsätta medel till investeringsfonder och pensionsstiftelse,

göra nedskrivningar av varulager samt avskrivningar på maskiner och

inventarier. De möjligheter till konsolidering och självfinansiering, som

därigenom skapas, torde erbjuda betydande fördelar i ekonomiskt hänseen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 157

de för fideikommissintressenterna-aktieägarna, särskilt om deras marginalskatt

— såsom i stor utsträckning torde bli fallet — är högre än bolagsskatten.

Värderingen vid förmögenhets- och arvsbeskattningen av aktierna i den

typ av aktiebolag, varom här är fråga, är av väsentlig betydelse vid bedömningen

av denna företagsforms lämplighet för sammanhållande av fideikommissegendomen.

Denna och vissa andra beskattningsfrågor, som har samband

med aktiebolagsformen, behandlar utskottet i det följande.

Enligt utskottets mening torde man för närvarande knappast ha anledning

befara att av enbart skattemässiga skäl aktiebolagsbildning inte kommer

till stånd genom frivilliga överenskommelser mellan fideikommissintressenterna

i de fall, då egendomens bevarande som en enhet är av betydande

allmänt intresse. Med hänsyn till att fideikommissavvecklingen kommer

att pågå under en avsevärd tidrymd, kan man likväl inte bortse ifrån

att väsentligt ändrade förhållanden kan uppkomma. Utskottet förutsätter

emellertid, att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga

och vidtar de åtgärder, som erfarenheterna av kommande fideikommissavvecklingsfall

kan giva anledning till.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkandena i motionerna

I: 575 och II: 706 i här berörd del samt i motionerna I: 578 och II: 708.

Arrendatorerna

Enligt 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen är arrende- och hyresavtal, som avser

annan fideikommissfastighet än huvudgård, gällande jämväl för annan

innehavare av fideikommisset än upplåtaren. Beträffande huvudgård däremot

gäller nyttjanderättsavtal endast för upplåtarens besittningstid jämte

därpå följande fardagstid. De sociala arrendereglerna, som avser brukningsdel

om högst 50 hektar odlad jord, är tillämpliga på undergård till fideikommiss.

För att en fideikommissavveckling ej skall få den verkan, att löpande arrendeavtal,

som avser annan fastighet än huvudgård, kommer att upphöra

i samband med avvecklingen, upptager 15 § avvecklingslagen en bestämmelse

av innebörd att, därest före fideikommissets upphörande arrendeeller

hyresavtal slutils beträffande sådan fastighet som ej är huvudgård,

avtalet i regel skall gälla jämväl i förhållande till den som erhåller egendomen

jämlikt avvecklingslagens bestämmelser. Ytterligare bestämmelser om

besittningsskydd för fideikommissarrendatorerna eller föreskrifter om förköpsrätt

för dessa har icke upptagits i Kungl. Maj :ts förslag.

Fideikommissutredningen, i vars förslag nyssnämnda bestämmelse upptagits,

förordade emellertid ett mera långtgående skydd för fidcikommissarrendatorerna.

Enligt utredningen kunde en avveckling av fideikommissen

förväntas leda till minskad trygghet för de arrendatorer — närmast de som

arrenderade undergårdar — vilka innehaft sina arrenden sedan tiden före

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

avvecklingslagen och vilka således med visst fog kunnat påräkna säkerhet

i sin besittning. Vid en avveckling kunde, enligt utredningen, siste innehavarens

arvingar vilja övertaga jord med äganderätt och i viss omfattning

bruka den själva. Vidare kunde en avveckling föranleda försäljning till personer,

som avsåg att själva bruka jorden. För att motverka eventuella ogynnsamma

följder av fideikommissavvecklingen borde därför vid sidan av de

allmänna bestämmelserna rörande arrende anordnas ett särskilt skydd för

fideikommissarrendatorerna. Detta skydd föreslogs så utformat, att arrendator

vid arrendetidens utgång skulle äga rätt erhålla nytt arrende för eu

tid av fem år, såframt icke tillfälle bereddes honom att förvärva brukningsdelen

på skäliga villkor. Sagda rätt skulle dock tillkomma endast arrendator

som innehaft arrendet minst tio år före lagens ikraftträdande. Vidare

skulle arrende av huvudgård ävensom arrende av stödjordbruk och livstidsarrenden

undantagas från det särskilda arrendatorsskyddet. Slutligen förutsattes

att tiden för skyddet skulle begränsas till 30 år efter lagens ikraftträdande.

Departementschefen anförde vid lagrådsremisser att särskilda anordningar

till skydd för fideikommissarrendatorerna väl kunde vara motiverade

vid en avveckling, genomförd på det sätt utredningen föreslagit, d. v. s. i stort

sett utan särskilda åtgärder för att sammanhålla de större jordfideikommissen.

Då emellertid i det remitterade förslaget till avvecklingslag förordats åtgärder

för undvikande av uppdelning av fideikommiss jorden med därav

följande risker för uppsägning av arrendatorerna, förelåg enligt departementschefen

ej anledning att för närvarande tillskapa något skydd utöver

det som avsågs med 15 § i förslaget till avvecklingslag. Förevarande fråga

borde dock ägnas fortlöpande uppmärksamhet, och skulle erfarenheterna

vid kommande avvecklingsfall bliva negativa, kunde bl. a. en vidgad optionsrätt

komma under övervägande.

I motionen 1:573 samt motionerna 1:575 och 11:706 förordas, på sätt

ovan redovisats, förköpsrätt för fideikommissarrendatorerna, medan i motionerna

I: 572 och II: 699 föreslås ett provisoriskt besittningsskydd för dessa

arrendatorer.

De remissorgan som yttrat sig i förevarande frågor har samtliga avstyrkt

införandet av en särskild förköpsrätt. Beträffande förslaget om provisoriskt

besittningsskydd har endast arrendelagsutredningen förordat en sådan åtgärd.

Enligt utredningen bör skyddet kunna utformas på det sätt, att jordbruksarrendator

under fideikommiss skall under exempelvis fem år från

avvecklingslagens ikraftträdande i samband med fideikommissets avveckling

äga erhålla förlängning av arrendet under en tid av tre år.

Vad först angår frågan om förköpsrätt för fideikommissarrendatorerna

kan utskottet ej finna, att bärande skäl för en sådan särskild rättighet anförts

i berörda motioner. Därest ifrågavarande rätt tillerkändes fideikommissarrendatorerna,

skulle dessa komma i åtnjutande av en förmån, på vilken

de ej med större rätt än andra arrendatorsgrupper kan göra anspråk.

Särskild förköpsrätt för fideikommissarrendatorerna synes därför ej böra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 är 1963 15y

komma i fråga. Än mindre kan utskottet förorda den med vissa särskilda

förmåner kombinerade förköpsrätt som föreslagits i motionen I: 573. Utskottet

får således avstyrka bifall till motionen I: 573 samt motionerna I: 575

och II: 706, såvitt nu är i fråga.

Vad härefter angår frågan om provisoriskt besittningsskydd för fideikommissarrendatorerna

får utskottet anföra följande. Enligt utskottets mening

är det nu framlagda förslaget till avvecklingslag i stort sett ägnat att främja

ett fortsatt sammanhållande av de stora jordbruksfideikommissen. Detta

medför att arrendesystemet kan förväntas bli förhärskande å dessa egendomar

även efter inträffad avveckling, särskilt i de fall då jordbruken drives

i aktiebolagsform. Vidare måste uppmärksammas att den föreslagna fideikommissavvecklingen

är så utformad, att den kommer att ske successivt. Till

följd härav torde flertalet fideikommiss komma att besta ännu en lang tid

och det torde finnas skäl antaga att de även i fortsättningen kommer att i

huvudsak drivas efter arrendesystemet. Även det förhållandet att de sociala

arrendereglerna är tillämpliga på större delen av undergårdarna måste tillmätas

betydelse i sammanhanget. Det nu anförda ger enligt utskottet vid

handen att behov av provisoriskt besittningsskydd knappast föreligger. Härtill

kommer att ovan berörda principiella betänkligheter kan anföras även i

förevarande fråga. Mot bakgrunden härav finner utskottet, att för närvarande

icke bör införas besittningsskydd utöver vad som följer av gällande

arrendelagstiftning samt av 15 § avvecklingslagen.

Utskottet vill emellertid i likhet med departementschefen framhålla, att utvecklingen

på ifrågavarande område bör noggrant följas och, om erfarenheterna

ger anledning därtill, särskilda regler till skydd för arrendatorernas

befogade intressen övervägas.

Under åberopande av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

I: 572 och II: 699 i här berörda del.

Inlösen m. m.

I 16 § avvecklingslagen har upptagits bestämmelser om inlösen av större

jord- eller skogsegendomar jämte viss annan fast egendom.

I fall där egendomens bevarande såsom en enhet är av betydande allmänt

intresse, skall Konungen, om det erfordras för att förebygga uppdelning av

egendomen, kunna i samband med fideikommissets avveckling förordna att

densamma mot lösen skall avstås till kronan eller till kommun som Konungen

bestämmer. De föreslagna bestämmelserna, som icke har någon motsvarighet

i fideikommissutredningens betänkande, är enligt den av departementschefen

anförda motiveringen avsedda endast för undantagsfall, där

uppgörelser icke kan träffas mellan fideikommissintressenterna, och har

endast till syfte att underlätta ett sammanhållande av egendomen, när starka

allmänna intressen talar härför. Såsom skäl för att rätt till inlösen bör kun
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 är 1963

na tillerkännas kommun har departementschefen anfört, att erforderlig tillgång

till fritidsområden torde vara även ett kommunalt intresse och att

kommun också av andra skäl kan önska förvärva fideikommissegendom.

Det skall ankomma på fideikommissnämnden att, sedan det konstaterats att

andra utvägar icke står till buds för att hindra splittring av egendomen, taga

de initiativ till inlösningsförfarande som påkallas av omständigheterna. Därvid

bör enligt departementschefen undersökas, i vad mån hos domänstyrelsen

eller de kommunala organen föreligger intresse av att förvärva egendomen,

och kontakt skall tagas med vederbörande lantbruksnämnd. Med anledning

av att det föreslagna lagrummet öppnar möjlighet jämväl för kommun

att genom inlösen förvärva fideikommissegendom har lagrådet framhållit,

att det icke synes klart att det primära önskemålet att bevara egendomen

— eller en betydande del därav — som en enhet låter sig väl förena med

en kommuns intresse att skaffa sig fritidsområden. Enligt lagrådet bör ej

heller den starka återhållsamhet som både lagstiftning och rättstillämpning

visat med avseende å näringsverksamhet i kommunal regi lämnas ur sikte.

Då det emellertid torde komma att röra sig endast om undantagsfall och

en avvägning av motstridiga intressen kan ske hos Kungl. Maj :t i de inlösningsärenden

som kan bli aktuella, har lagrådet icke velat framställa någon

erinran mot den utformning lagrummet erhållit i förevarande hänseende.

I motionen II: 700 föreslås riksdagen besluta att det i 16 § avvecklingslagen

upptagna stadgandet om inlösen av större jord- och skogsegendomar

skall utgå. Till stöd för detta yrkande åberopas sammanfattningsvis betänkligheter

mot att en ny expropriationsgrund införes utan att konsekvenserna

därav blivit noggrant utredda genom sedvanligt remissförfarande.

I motionerna I: 575 och II: 706 har motionärerna — utan att särskilt yrkande

framställts — velat kraftigt understryka att inlösningsrätten enligt

16 § endast hör vara en undantagslösning och att det i och för sig icke är

önskvärt att de ifrågavarande jord- och skogsegendomarna kommer i statens

ägo.

Motionerna I: 572 och II: 699 utmynnar i hemställan (under I a) att riksdagen

måtte besluta, att vid inlösen av fideikommissegendom skall gälla att

egendomen tillföres vederbörande lantbruksnämnd för disposition efter jordpolitisk

prövning enligt i motionerna närmare angivet syfte. Beträffande

detta syfte anföres i huvudsak att lantbruksnämnden bör kunna på tillfredsställande

sätt beakta naturvårdsintresset och de intressen som sammanhänger

med behovet av fritidsområden liksom kommunernas behov i övrigt samt

att därutöver målsättningen bör vara att fideikommissegendomen användes

till lämpliga, självständiga brukningsenheter i enskild ägo och till komplettering

av sådana fastigheter som behöver tillföras jord eller skogsmark. I

samma motioner hemställes härjämte (under III) att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj :t anhålla, att i bolagsordning för aktiebolag med tillskott av fideikommissegendom

jämväl stadgas, att överlåtelse av fast egendom från

bolaget skall underställas vederbörande lantbruksnämnd för jordpolitisk

prövning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år t!)63 161

Som framgår av vad utskottet ovan anfört, har utskottet anslutit sig till

förslaget om att en olämplig splittring av de större jord- och skogsfideikommissen

i första hand skall motverkas genom att driften av egendomarna fortsättes

i lämplig associationsform. Detta fordrar att mellan intressenter i

egendomen kan träffas för samverkan erforderliga uppgörelser. I särskilda

fall kan då visa sig, att förutsättningar härför ej föreligger. Någon gång kan

därvid ifrågakomma tillämpning av 6 § avvecklingslagen. Huruvida en sådan

lösning är möjlig och lämplig, beror dock på särskilda omständigheter.

I övrigt synes det nödvändigt att, i den mån intressenternas oförmåga att vid

en avveckling enligt huvudregeln hålla egendomen samlad medför att ett betydande

allmänt intresse blir åsidosatt, söka en annan utväg för att bevara

enheten. Enär det ej kan anses lämpligt att — i de speciella fall som avses

— söka framtvinga samverkan genom direkt därpå inriktade medel, synes

det oundgängligt att en möjlighet skapas för det allmänna att inlösa egendomen

och därmed övertaga ansvaret för enhetens bevarande.

Behovet av sådana bestämmelser som upptagits i 16 § avvecklingslagen får

således anses fullt klart. Utskottet kan därför icke dela de i motionen II: 700

framförda betänkligheterna mot att det förslag, vari bestämmelserna upptagits,

ej varit föremål för remissbehandling.

Beträffande det sätt varpå förutsättningarna för inlösen angivits i 16 §

avvecklingslagen har utskottet icke funnit skäl till anmärkning. Utskottet

vill emellertid, i anslutning till vad som anförts i propositionen och i vissa

motioner, understryka att tillämpning av nämnda paragraf skall ifrågakomma

endast i undantagsfall, där intressenterna icke kan eller vill begagna sig

av möjligheten att behålla egendomen i lämplig associationsform.

Det i motionerna I: 572 och II: 699 framställda förslaget att vid inlösen

egendomen skall tillföras lantbruksnämnden bygger på en målsättning som

innefattar att egendomen skall användas till lämpliga, självständiga brukningsenheter

i enskild ägo och till komplettering av sådana fastigheter, som

behöver tillföras jord eller skogsmark. En dylik användning synes förutsätta

att egendomen delas och står således i uppenbar motsättning till grunderna

för inlösningsrätten. Utskottet kan redan av denna anledning icke tillstyrka

förslaget. Emellertid skall givetvis, såsom även framgår av departementschefens

motivuttalanden, lantbruksnämnden höras, när fråga uppkommer om

inlösen. Det torde få framhållas att något hinder ej bör anses föreligga att

tillgodose nämndens befogade önskemål i den mån de låter sig förena med

bestämmelsernas huvudsyfte.

Det är tydligt alt rätt att inlösa fideikommissegendom i första hand bör

tillerkännas kronan. Härjämte synes det lämpligt att Kungl. Maj :t undantagsvis

kan bereda kommun tillfälle att förvärva dylik egendom. En förutsättning

därför synes höra vara att, hl. a. med hänsyn till den planerade

användningen, garantierna mot en olämplig splittring av egendomen kan bedömas

som likvärdiga med dem som ett statligt innehav genom domänverket

kunnat medföra.

Utskottet har i enlighet med det anförda ej funnit anledning till erinran

s. 162 Kontrollera mot PDF

162 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

beträffande 16 § avvecklingslagen. På grund härav får utskottet avstyrka

de i motionen II: 700 samt under I a i motionerna I: 572 och II: 699 framställda

yrkandena.

Motionerna I: 575 och II: 706 torde i vad de rör samma paragraf få anses

besvarade med vad utskottet här ovan anfört.

Utskottet har i förevarande sammanhang upptagit det under III i nyssnämnda

motioner I: 572 och II: 699 framställda yrkandet, vilket avser att

i bolagsordningen för fideikommissaktiebolag skall införas särskilda föreskrifter

om att överlåtelse av fast egendom från bolaget skall underställas

lantbruksnämnden för jordpolitisk prövning. Då det syfte som uppbär

nämnda yrkande får anses tillräckligt tillgodosett genom gällande jordförvärvslagstiftning,

finner sig utskottet böra avstyrka bifall till yrkandet.

Bestämmelser rörande en inlösningsrätt för det allmänna beträffande fideikommissens

lösa kulturföremål har upptagits i 17 § förslaget

till avvecklingslag. Till förebyggande av att samling av möbler, tavlor, böcker

eller andra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde erhåller försämrad

vård, skingras eller bortflyttas, skall Konungen enligt dessa bestämmelser

äga att, när fideikommisset avvecklas, förordna att samlingen skall mot

lösen avstås till kronan eller till kulturvårdande institution, som Konungen

bestämmer. Om enighet icke kan nås om lösesummans storlek, skall frågan

härom avgöras av skiljemän. Inlösaren skall i princip svara för de med förfarandet

förenade kostnaderna.

Ifrågavarande bestämmelser, som har motsvarighet i fideikommissutredningens

förslag, är enligt den i propositionen anförda motiveringen avsedda

för fall, där skydd för en kulturhistoriskt värdefull samling icke kan åvägabringas

på annat sätt. Denna anordning kan visserligen, anför departementschefen,

leda till att samling, som ingår i en levande kulturmiljö, bortförs

därifrån. I sådana fall då det icke kan skapas en tillfredsställande säkerhet

för att en värdefull samling i framtiden skall kunna bevaras och vårdas i sin

ursprungliga miljö, kan det likväl enligt departementschefen vara angeläget

att samlingen ej skingras. I regel bör inlösen ske av en samling i dess helhet,

men ibland kan det bli nödvändigt att en del därav undantages. I fråga

om förfarandet vid inlösen har departementschefen anslutit sig till fideikommissutredningen,

då denna som skäl för att tvist bör avgöras av skiljemän

anfört, att det gäller värdering för vilken särskild sakkunskap måste

anlitas samt att förfarandet bör vara snabbt, så att icke avvecklingen fördröj

es.

Vikten av att kulturhistoriskt värdefulla samlingar om möjligt bevaras i

sin ursprungliga miljö framhålles i motionerna 1:575 och II: 706, utan att

särskilt yrkande i denna del tramställes. Enligt motionärernas mening bör

man framför allt bygga på det intresse som finns hos de ifrågavarande fideikommissläkterna

och se till att de ekonomiska konsekvenserna av att

bevara samlingarna i deras miljö icke blir för betungande. Då samlingarna

ofta utgör en enhet med slottsbyggnaden in. m. bör risken för att samling
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 163

arna vid inlösen bortföres, såvitt möjligt elimineras. Motionärerna framhåller

vidare, att erfarenheterna av den föreslagna lagstiftningen bör få ge vid

handen om ytterligare åtgärder för bevarande av de värdefulla samlingarna

behöver vidtagas.

I motionen II: 709 hemställes under 1 :o) att riksdagen ville besluta, att

17 §, på sätt som närmare angives i motionen, skall kompletteras med ett

stadgande av innebörd att, då samling innehåller föremål med affektionsvärde

för vederbörande släkt .inlösningsrätt för kronan icke mot arvingarnas

vilja skall få tillämpas beträffande sådana föremål. Till stöd för denna hemställan

anföres i motionen bl. a., att fråga är om ren privategendom, att det

synes stötande för rättskänslan att beröva släkten gamla familjeklenoder, att

det affektionsvärde som ligger i varje enskild sak aldrig kan tillgodogöras av

andra än släktingarna samt att det, i och med att miljön skingras och större

delen av samlingarnas värde därmed är borta, icke finnes anledning till att

kronan skall ha större rätt till föremålen än arvingarna.

Motionerna I: 574 och II: 698 utmynnar i hemställan att riksdagen måtte

besluta sådan ändring i 17 § att tvist om lösesummans storlek skall avgöras

av domstol. Till stöd för sitt förslag anför motionärerna, att domstolsförhandlingarnas

offentlighet och domstolens möjligheter till bevisupptagning

erbjuder väsentligt större garantier för en rättvis värdering än det

föreslagna skilj emannaförfarandet.

I motionen I: 784, vilken icke innehåller annat yrkande än att riksdagen

vid behandlingen av propositionen nr 5 måtte beakta vad i motionen anförts,

framföres vissa önskemål beträffande skyddet för kulturvärdena. Motionärerna

framhåller sålunda, att det i samband med fideikommissens avveckling

är ett oavvisligt krav att statsmakterna på alla sätt tillgodoser de centrala

kulturvårdande institutionernas synpunkter, varvid det främst gäller

att skydda den fasta kulturmiljö som ett mycket stort antal av de ifrågavarande

egendomarna utgör. En allvarlig brist i propositionen nr 5 anges vara

att de kulturvårdande synpunkter som anföres i motionen endast i ringa

utsträckning har tillgodosetts.

Jämväl enligt utskottets mening är det erforderligt att en inlösningsrätt

för det allmänna beträffande lösa kulturföremål föreligger i samband med

fideikommissens avveckling. I fråga om de allmänna förutsättningarna för

tillämpningen av bestämmelserna härom i 17 § avvecklingslagen kan utskottet

instämma i de av departementschefen gjorda uttalandena. Härav torde

framgå att inlösningsförfarandet, liksom vid jord- och skogsfideikommissen,

är att betrakta som en för undantagsfall anvisad utväg, vilken icke

kan anlitas, förrän möjligheterna alt på annat sätt skydda kulturvärdena

noggrant undersökts och befunnits otillfredsställande. Såsom särskilt framhållits

i motionerna 1:575 och 11:706 samt motionen 11:709 ävensom i ett

antal remissyttranden är det i många fall betydelsefullt att samlingar av

kulturföremål bevaras i den miljö där de sammanbragts. Det synes utskottet

angeläget att härmed sammanhängande problem beaktas, då fråga uppkommer

om tillämpning av bestämmelserna i 17 §. Bland annat synes där
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

vid böra övervägas i vad mån det kan anses bäst överenstämma med det

allmännas intresse att låta inlösta samlingar kvarbliva i den gamla miljön

under erforderlig tillsyn av kulturvårdande institution.

Enligt utskottets mening är det uppenbart att stor hänsyn bör tagas till

befogade önskemål från delägarnas sida om att från inlösen skall undantagas

sådana föremål som av känsloskäl har särskild betydelse för dem. Då

det ej kan antagas att Kungl. Maj:t vid prövningen av inlösningsfrågorna

skulle åsidosätta detta hänsynstagande, torde syftet med yrkandet under

1 :o) i motionen II: 709 komma att tillgodoses utan att den av motionären

löreslagna bestämmelsen infogas i lagtexten. Härtill kommer att begreppet

affektionsvärde synes alltför obestämt för att kunna användas till en ändamålsenlig

avgränsning av inlösningsbestämmelsernas räckvidd. Utskottet

finner sig därför icke kunna tillstyrka det förordade tillägget till 17 §.

Utskottet kan ej heller tillstyrka det i motionerna I: 574 och II: 698 framställda

förslaget att tvist om lösesummans storlek vid inlösen av kulturföremål

skall avgöras av domstol. Härvid har utskottet anslutit sig till de av

fideikommissutredningen och departementschefen anförda synpunkterna

att förfarandet bör vara snabbt samt att det gäller värdering för vilken särskild

sakkunskap erfordras. I sistnämnda hänseende torde särskilt få framhållas,

att domstolarna skulle få grunda sin värdering nära nog uteslutande

på yttranden av tillkallade sakkunniga. Det synes då vara att föredraga att

sakkunskapen, såsom hlir fallet vid skiljemannaförfarande, får komma till

sin rätt genom att direkt influera på avgörandet.

Utskottet har ej heller i annat hänseende än ovan berörts funnit anledning

till erinran beträffande de bestämmelser som upptagits i 17 § avvecklingslagen.

I förevarande sammanhang och i anslutning till vad i motionerna 1:575

och 11:706 samt 1:784 anförts rörande de kulturvårdsfrågor som aktualiseras

vid fideikommissavvecklingen, vill utskottet uttala att även om, såvitt

nu kan bedömas, det skydd för kulturvärdena, som innefattas i Kungl. Maj :ts

föreliggande förslag, torde vara lämpligt avpassat, erfarenheterna från avvecklingen

kan komma att utvisa, att behov föreligger av ytterligare åtgärder

i kulturvårdande syfte. Det synes erforderligt att utvecklingen härvidlag följes

med uppmärksamhet, i första hand av fideikommissnämnden, i vilken

sakkunskap på kulturvårdens område kommer att ingå, men även av de

övriga myndigheter som var på sitt område omhänderhar kulturvårdsuppgifter.

Fideikommissnämnden

Det ankommer i princip på dem som vid avvecklingen erhåller andel i fideikommissegendomen

att själva handha förvaltningen därav, förbereda

egendomens delning och verkställa denna. Avvecklingen skall emellertid enligt

det förslag som framlägges genom den civilrättsliga propositionen ske

under medverkan av ett särskilt statligt organ, fideikommissnämnden, vars

s. 165 Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år lt)03 165

uppgifter sammanfattningsvis kan sägas vara att lämna råd och vägledning

åt delägare, förmånstagare och andra som berörs av avvecklingen samt att

bevaka de allmänna intressena. Bestämmelser rörande nämnden har upptagits

i 18—20 §§ avvecklingslagen. Av 18 § följer sålunda bl. a. att nämnden

skall utreda frågor om tillämpning av 6 §, om inlösen och om avveckling

av atypiska fideikommiss samt göra de framställningar till Kungl. Maj :t som

föranledes av utredningen. Nämnden skall vidare meddela beslut som ankommer

på nämnden enligt särskilda stadganden i lagen. Härutinnan må

särskilt hänvisas till bestämmelserna i 20, 27, 28 och 29 §§.

I 19 § upptages bestämmelser om nämndens sammansättning. Den skall

bestå av ordförande och fyra ledamöter, som utses av Konungen. Enligt den

i propositionen anförda motiveringen bör ordföranden och vice ordföranden

vara lagkunniga och i nämnden finnas företrädd erfarenhet av jordbruks-,

skogs- och kulturfrågor samt av fideikommissförvaltning. Föreskrifter härom

har emellertid icke ansetts erforderliga i avvecklingslagen. Departementschefen

har framhållit, att på nämndens ledamöter bör ställas krav på höga

kvalifikationer. Närmare föreskrifter om nämnden och dess verksamhet

skall enligt 19 § meddelas av Konungen.

I 19 § stadgas ytterligare att talan icke må föras mot beslut som av fideikommissnämnden

meddelas enligt avvecklingslagen. Jämväl fideikommissutredningens

förslag innehöll en dylik bestämmelse. Beträffande behovet av

besvärsrätt har departementschefen framhållit i huvudsak följande synpunkter.

Såvitt gäller nämndens rådgivande och vägledande verksamhet föreligger

icke behov av fullföljdsförfarande. De beslut nämnden har att fatta,

när det gäller bevakningen av det allmännas intressen, rör väsentligen sådana

frågor som slutgiltigt skall avgöras av Kungl. Maj:t. I dessa frågor står

det intressenterna fritt att oberoende av nämndens ställningstagande göra

framställning till Kungl. Maj :t med yrkande om viss åtgärd. Icke heller i

dessa fall föreligger därför något behov av fullföljdsrätt. Emellertid har

nämnden bl. a. även att lämna medgivande till försäljning och inteckning

av fideikommissegendom samt till skifte av egendomen. Frågor om och när

sådant medgivande skall lämnas kommer ofta att sammanhänga med fråga

om åtgärder, som kräver Kungl. Maj:ts förordnande. Därvid torde situationen

vara sådan, att medgivande uppenbarligen ej kan lämnas, förrän Kungl.

Maj :t träffat sitt avgörande. Om nämnden i andra fall avslår begäran om

medgivande av angivet slag, skulle dock, enligt vad departementschefen uttalar,

kunna ifrågasättas, huruvida icke intressenterna borde ha möjlighet

att överklaga nämndens beslut. Även andra situationer kan tänkas uppkomma,

då eu fullföljdsrätt kan diskuteras. Departementschefen syftar därvid

särskilt på åtgärder, som avses i 20 och 27 §§. I denna del anser departementschefen

det böra påpekas att utdömande av vite prövas av domstol.

Departementschefen erinrar vidare om sitt tidigare uttalande, enligt vilket

på nämndens ledamöter hör ställas krav på höga kvalifikationer. Härtill

kommer, anför departementschefen, alt nämndens beslut — frånsett beslut

att avvecklingen skall anses slutförd — när som helst kan av nämnden

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

omprövas. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av enkelhet och smidighet

i handläggningen av uppkommande avvecklingsfrågor har departementschefen

ansett sig kunna godtaga utredningens förslag att nämndens

beslut icke skall kunna överklagas.

I motionerna I: 574 och II: 698 hemställes, såvitt nu är i fråga, att riksdagen

måtte besluta om sådana ändringar i 18 och 19 §§ som motiveras av

vad motionärerna anfört beträffande dessa paragrafer. I vad gäller 18 § finner

motionärerna det angeläget att nämnden i detta stadgande uttryckligen

tillerkännes rätt dels att taga initiativ till utredning rörande tillämpning av

6 §, dels att hos Kungl. Maj :t göra framställning om sådan tillämpning. Motionärerna

uttrycker också önskemålet att Kungl. Maj :t vid meddelandet

av närmare föreskrifter om nämndens verksamhet måtte ge nämnden direktiv

att snarast utreda i vilka fall det kan vara angeläget att skydda viss

fideikommissegendom genom tillämpning av 6 §. Vad angår 19 § föreslår

motionärerna att i nämnden skall ingå sju personer, att föreskrifter om sakkunskap

inom nämnden införes i lagtexten samt att talan mot nämndens

beslut skall kunna föras hos Kungl. Maj :t.

Utskottet anser, att det fullt tydligt framgår av det föreliggande förslaget

till avvecklingslag att fideikommissnämnden äger taga initiativ till utredning

av fråga om tillämpning av 6 § samt hos Kungl. Maj :t göra framställning

om förordnande enligt samma lagrum. Anledning synes således ej föreligga

att vidtaga de ändringar som beträffande 18 § föreslagits i motionerna

I: 574 och II: 698. Ej heller kan utskottet tillstyrka önskemålet i samma motioner

angående generella direktiv för nämnden att snarast utreda, i vilka

fall det kan vara angeläget att skydda viss fideikommissegendom genom

tillämpning av 6 §. Huruvida förordnande enligt 6 § bör meddelas, torde

nämligen i regel få bedömas med hänsyn till situationen vid den tidpunkt,

då avveckling av fideikommisset normalt skulle äga rum enligt lagens bestämmelser,

och denna tidpunkt kan vara så avlägsen att en utredning, som

verkställes kort efter lagens ikraftträdande, kan bli mer eller mindre värdelös.

Vad angår i nämnda motioner framställda förslag beträffande fideikommissnämndens

sammansättning får utskottet framhålla, att nämnden skall

äga att i sin utredande verksamhet påkalla biträde av olika myndigheter såsom

bl. a. länsstyrelserna, lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna, lantmätarna

och de kulturvårdande myndigheterna. Det synes med hänsyn härtill

vara tillräckligt att fackkunskap på de i avvecklingssammanhanget mest

betydelsefulla områdena blir representerad i nämnden. På grund härav och

då det från effektivitetssynpunkt synes mindre lämpligt att utöka antalet ledamöter

i nämnden, torde det i propositionen upptagna förslaget böra godkännas,

såvitt gäller nämndens sammansättning. Att i lagtexten upptaga

föreskrifter om den sakkunskap som skall finnas företrädd inom nämnden,

synes icke erforderligt, helst som utseendet av lämpliga personer städse ankommer

på Kungl. Maj :t. Utskottet kan således ej heller i nu berört avseen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 167

de tillstyrka de förslag som framförts i motionerna. Utskottet förutsätter att

nämnden kommer att ha tillgång till erforderlig skatteexpertis.

Beträffande den i samma motioner I: 574 och II: 698 upptagna frågan om

en rätt att överklaga fideikommissnämndens beslut får utskottet anföra följande.

Behovet av en besvärsrätt torde i förevarande fall vara tämligen begränsat.

I fråga om de skäl som kan anföras för denna uppfattning får utskottet

hänvisa till den ovan lämnade redogörelsen för departementschefens ställningstagande.

Det synes även berättigat att göra en jämförelse med andra

statliga nämnder, som består av högt kvalificerade och på dess verksamhetsområde

specialiserade personer, där besvärsrätt ej föreligger.

Då nu emellertid förslag om införande av rätt till talan mot fideikommissnämndens

beslut har väckts genom nämnda motioner och tillstyrkts av ett

flertal remissinstanser, däribland fideikommissariernas intresseorganisation,

vill utskottet icke motsätta sig önskemålet om en besvärsrätt. Det synes dock

lämpligt att besvärsrätten begränsas till de fall, i vilka fideikommissboet erhållit

avslag på begäran om sådant nämndens tillstånd eller medgivande

som enligt 27—29 §§ avvecklingslagen kan vara erforderligt för att vissa åtgärder

med fideikommissegendom skall få vidtagas. En dylik avgränsning

medför att besvärsrätt föreligger i de fall, vid vilka departementschefen i

första hand ifrågasatt om icke möjlighet till överklagande borde finnas. Besvärsrätt

kommer dessutom att föreligga bl. a. i de fall, där frågan om tillståndet

eller medgivandet sammanhänger med spörsmål om åtgärder, som

kräver Ivungl. Maj :ts förordnande, samt situationen är sådan att medgivandet

eller tillståndet icke kan givas förrän Kungl. Maj :t träffat sitt avgörande.

Att utforma en besvärsbestämmelse på sådant sätt att dessa fall avskiljes

från dem, i vilka fullföljd av talan kan leda till alt fideikommissnämndens

beslut ändras, innan Kungl. Maj :t avgjort huvudfrågan, synes icke

möjligt.

Prövningen av besvären torde böra ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet.

På besvären bör 1954 års lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets

beslut bli tillämplig. Det synes lämpligt att besvärshandlingarna ingives

till nämnden. Härigenom vinnes bl. a. att nämnden på ett tidigt stadium

erhåller kännedom om att dess beslut överklagats.

Med stöd av det anförda får utskottet tillstyrka att det i motionerna I: 574

och 11:698 framställda yrkandet rörande rätt att föra talan mot fideikommissnämndens

beslut på det sätt bifalles, att bestämmelsen i 19 § andra

stycket förslaget till avvecklingslag utbytes mot ett stadgande av innebörd

dels att, där fideikommissnämnden avslagit framställning om tillstånd eller

medgivande som avses i 27—29 §§, klagan över beslutet må föras hos Konungen

genom besvär, vilka skall inges till nämnden, dels att i övrigt talan

ej må föras mot beslut av fideikommissnämnden enligt nämnda lag.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Skattespörsmål

Enligt 9 § i förslaget till särskild arvsskatteförordning

skall skatt å efterträdarandel utgå enligt den närmast före den 1 januari

1959 gällande tariffen i 28 § allmänna arvsskatteförordningen. Förslaget vilar

på den uppfattningen att förvärv av fideikommissegendom vid en avveckling

av fideikommiss i princip bör beskattas som förvärv av annan

egendom genom arv eller testamente. Med denna utgångspunkt framhåller

departementschefen att beträffande andra avvecklingsförvärv än efterträdarandel

anledning inte synes föreligga att tillämpa annan skattetariff än den

som gäller för vanliga förvärv genom arv eller testamente. I och för sig kan

—- framhålles i propositionen — samma betraktelsesätt läggas på efterträdarandelen,

men önskemålet att hindra en alltför snabb och långtgående

splittring av de från samhällsekonomisk synpunkt viktigare fideikommissen

har dock ansetts motivera ett avsteg, så att efterträdarandelen beskattas efter

de äldre, lindrigare skatteskalorna.

I motionen 11:702 yrkas att skatt inte blott å efterträdarandelen utan

även å övriga andelar, som utgår av fideikommissboet, skall beräknas enligt

de äldre skattetarifferna samt att skatt å efterträdarandelen skall uträknas

som om egendomen tillfallit efterträdaren med nyttjanderätt. Enligt motionärernas

mening kan storleken av arvsskatten å den hälft av fideikommissboet,

som inte utgör efterträdarandel, många gånger bli utslagsgivande i

fråga om möjligheterna att för framtiden bibehålla egendomen som en helhet.

Starka skäl föreligger därför enligt motionen för att utsträcka tillämpningen

av den äldre tariffen till att gälla hela boet, åtminstone vid det

första arvfallet. Vad angår yrkandet att skatten å efterträdarandelen skall

uträknas som om egendomen tillfallit efterträdaren med nyttjanderätt, framhåller

motionärerna bl. a. att många efterträdare torde känna sig förpliktade

att — inte minst i det allmännas intresse — bevara egendomen odelad

under åtminstone en generation framåt, och därmed blir efterträdarens faktiska

skatteförmåga inte större än eu fideikommissaries.

Uttalandet i propositionen att förvärv av fideikommissegendom i princip

bör beskattas som förvärv av annan egendom genom arv eller testamente

föranleder ingen erinran från utskottets sida. Utskottet kan också biträda,

att efterträdarandelen beskattas efter de äldre skattetarifferna. Härigenom

erhålles vid fideikommissavvecklingen en icke obetydlig skattelindring. En

möjlighet till ytterligare skattenedsättning föreligger, som framgår av det

följande, enligt 10 § särskilda arvsskatteförordningen. Med hänsyn till det

anförda och då anståndsbestämmelserna erbjuder möjlighet att fördela skattebetalningen

över en längre tidsperiod, anser utskottet sig inte kunna tillstyrka

ytterligare skattelindringar på sätt motionärerna hemställt och får

således avstyrka bifall till motionen II: 702.

Enligt 10 § särskilda arvsskatteförordningen äger Kungl. Maj :t i särskilda

fall medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt enligt förord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 169

ningen för sådan byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling, vars

bevarande med hänsyn till egendomens historiska, vetenskapliga eller konstnärliga

värde är av allmänt intresse. Jämväl i annat fall kan Kungl. Maj :t,

där synnerliga skäl föreligger, medge befrielse från eller nedsättning av

skatt enligt förordningen. Departementschefen uttalar, att Kungl. Maj :t härigenom

beredes möjlighet att taga skälig hänsyn till bildandet av stiftelse

ur fideikommissegendom med syfte att trygga vård och underhåll av sådan

egendom, för vilken skattebefrielse eller skattenedsättning kan komma i

fråga.

I motionen II: 701 yrkas sådan ändring av 10 §, att generell rätt till nedsättning

av arvsskatt tillerkännes nytillträdande ägare av fideikommissegendom,

där ägaren förbinder sig att avsätta mot nedsättningen svarande

belopp i en stiftelse för skydd och vård av i egendomen ingående kulturvärden.

Till stöd för yrkandet åberopas bl. a. intresset av att bevara de med

fideikommissen förknippade kulturvärdena. Motionärerna åberopar även

att statsverket på grund av fideikommissens avveckling kommer att tillföras

väsentligt ökade inkomster av arvsskatt under en följd av generationsskiften.

Det torde framgå av departementschefens ovan återgivna uttalande att

befrielse — helt eller delvis — från arvsskatt kan komma att beviljas jämlikt

10 § icke blott för egendom som nämnes i stadgandet utan även för

det kapital i värdepapper, fastigheter eller annat, vilket intressenterna kan

komma att avsätta till en stiftelse för att trygga vård av egendomen. Härigenom

kan det syfte som uppbär förevarande motion i skälig utsträckning

tillgodoses.

Med det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionen II: 701.

De föreslagna bestämmelserna i fråga om inkomstbeskattning en

av fideikommissbo avser att förhindra, att bolagsbildning försvåras

genom att tillskott av fideikommissegendom föranleder beskattning av fideikommiss

eller fideikommissbo. Några särskilda bestämmelser beträffande

intressenternas förmögenhetsbeskattning — vare sig vid direkt ägande eller

vid aktieinnehav — har inte framlagts. Däremot återfinnes i propositionen

vissa uttalanden om värderingen av aktier i fall, varom här är fråga.

I motionerna 1:575 och 11:706 framhålles — utan att särskilt yrkande

i denna del ställes — att frågan om den skattemässiga behandlingen av fideikommissaktiebolagen

bör bli föremål för omedelbar omprövning, om det

skulle visa sig att skattebelastningen i större utsträckning hindrar bolagsbildning.

1 detta ämne har utskottet gjort ett uttalande i avsnittet om företagsformerna.

I motionen II: 709 har under 2:o) yrkats skyndsam utredning om skattelindringar

för bevarande av från kulturhistorisk synpunkt värdefulla miljöer.

Motionären har främst den till följd av de höga taxeringsvärdena betungande

förmögenhetsskatten i åtanke och ifrågasätter skattelindring an
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

tingen genom avdragsrätt i förhållande till allmänhetens besöksfrekvens eller

genom stiftelsebildning.

I ett par remissyttranden har aktualiserats frågan om liknande skattelindring

vid inkomsttaxeringen genom avdrag — utöver vad som redan enligt

gällande bestämmelser är medgivet för underhåll av fast egendom —

för utgifter sammanhängande med vården av kulturvärdena.

Enligt utskottets mening —- och departementschefen har uttalat sig i samma

riktning — kan icke alla de med vården av fideikommissens kulturvärden

sammanhängande frågorna lösas nu.

Med det anförda får utskottet avstyrka bifall till yrkandet under 2:o) i

motionen II: 709.

I motionen 1: 786 har yrkats särskilda värderingsregler vid

förmögenhetsbeskattningen beträffande aktier i bolag, som

bildats på grundval av jord- och skogsfideikommiss, med beaktande av den

genomsnittliga avkastningen av realtillgångarna i bolaget. Motionären yrkar

även utredning i syfte att åstadkomma vissa skattelättnader för rörelsedri\ande

Såsom motivering för yrkandena åberopas bl. a. att det från samhällsekonomisk

synpunkt är angeläget att den förvaltningsgemenskap, som fideikommissinstitutet

möjliggjort, bibehålies även i fortsättningen. För att syftet

med aktiebolagsformen skall kunna uppnås, är det enligt motionärens mening

en ovillkorlig förutsättning att mera vittgående tillrättalägganden på

skattelagstiftningens område kommer till stånd än som föreslagits i propositionen

nr 26. Eljest skulle skattebelastningen — med brist på rörelsekapital

som följd — bli så stor att statsmakternas intentioner med bolagsbildningen

direkt motverkades.

Vad först angår frågan om värderingen av aktierna i fideikommissbolag

får utskottet anföra följande. Vid taxeringen till statlig förmögenhetsskatt

skall icke börsnoterade aktier upptagas till det värde, som de kan anses betinga

vid försäljning under normala förhållanden. Den typ av aktiebolag,

varom här är fråga, torde åtminstone till en början komma att hänföras

till den kategori, som i riksskattenämndens anvisningar rörande värdering

av icke börsnoterade aktier betecknas såsom rörelsedrivande fåmansbolag.

Enligt dessa anvisningar skall aktierna i dylika bolag upptagas till det s. k.

substansvärdet, d. v. s. i princip till samma värde å tillgångar och skulder,

som aktieägaren skulle haft att själv upptaga vid förmögenhetsberäkningen,

om tillgångarna och skulderna varit hans personliga. Sedan substansvärdet

beräknats skall såsom kontrollåtgärd en bedömning göras, huruvida det kan

anses sannolikt, att bolagets årsvinster medgiver en förräntning av substansvärdet

efter cirka sju procent. Enligt anvisningarna bör dock värdet å aktierna

inte upptagas lägre än till det värde, som anses kunna påräknas vid

en realisation av tillgångarna i samband med bolagets likvidation, det s. k.

slaktvärdet.

Av vad utskottet ovan vid behandlingen av företagsformerna anfört fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 171

går att avsikten med aktiebolagsbildningen är att för framtiden trygga sammanhållningen

av den tidigare fideikommissegendomen. Genom de törbehåll,

som kommer att intagas i bolagsordningen, kommer ägare av aktier i

fideikommissbolag inte att ha samma möjligheter som andra aktieägare att

genom beslut om likvidation bereda sig möjlighet att tillgodogöra sig aktiernas

slaktvärde. Jämväl de föreskrifter, som kan komma att intagas i bolagsordningen

rörande vården av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, parkanläggningar

och samlingar, utgör en sådan inskränkning i dispositionsrätten

och en sådan ekonomisk belastning för bolaget, att de åtminstone till

en del måste påverka aktievärdena. I detta sammanhang bör även uppmärksammas

att förräntningen av jord- och skogsfastigheter för närvarande är

relativt låg till följd av de höga taxeringsvärdena.

Dessa speciella förhållanden måste självfallet beaktas vid värderingen av

aktierna i fideikommissbolag. Såsom framhållits i propositionen nr 26 får

det ankomma på riksskattenämnden att utfärda erforderliga anvisningar

för beräkningen av värdet å aktierna i ifrågavarande bolag. Med hänsyn till

att aktierna i fideikommissbolag så småningom kan komma att försäljas på

allmänna marknaden, finner sig utskottet emellertid inte böra biträda motionärernas

förslag om att i förordningen om statlig förmögenhetsskatt införa

speciella bestämmelser för värderingen av aktier i denna typ av aktiebolag,

stridande mot det allmänna saluvärdets princip.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen I: 786 i berörda

del.

I samma motion framfört utredningsyrkande om skattelättnader för ifrågavarande

fåmansbolag syftar till olika utvägar att effektivt mildra verkningarna

av dubbelbeskattningen för nämnda bolags del, så att efterträdaren

och övriga arvtagare har erforderliga medel för betalning av arvsskatt

vid inträffade dödsfall. En lösning kunde enligt motionären vara att medgiva

utslagning i en eller annan form av bolagstillgångar utan skyldighet att

erlägga utskiftningsskatt, i den män de utskiftade medlen används för betalning

av aktieägare åvilande arvsskatt eller motsvaras av sådan skatt.

Härigenom skulle aktieägaren i förhållande till sitt aktieinnehav kunna för

arvsskatteändamål ta i anspråk i bolaget uppsamlade vinstmedel utan skyldighet

att betala utskiftningsskatt därå; under tiden till arvfallet skulle de

successivt uppsamlade medlen kunna disponeras som rörelsekapital i bolaget.

Innebörden av en sådan regel skulle således enligt motionären av allt

att döma allenast bli att aktieägaren skattemässigt kom i samma situation

som om den av fideikommissets upphörande föranledda bolagsbildningen

inte kommit till stånd. Såsom ett alternativ i syfte att tillgodose kapitalbehovet

vid inträffade dödsfall anvisar motionären liberalisering av reglerna

i arvsskatteförordningen om befrielse från eller nedsättning av arvsskatt.

Möjligt är enligt motionärens mening att andra, bättre lösningar skulle kunna

åstadkommas.

Som utskottet ovan framhållit avser de särskilda bestämmelserna om inkomstbeskattning

av fideikommissbo alt förhindra, att bolagsbildning för
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

svåras genom att tillskott av fideikommissegendom föranleder beskattning.

Att, på sätt motionären ifrågasatt, införa ytterligare särbestämmelser om

skattelindring skulle allvarligt rubba principen om likformighet och rättvisa

vid beskattningen. Hur man skall förfara med beskattningen av avvecklingsförvärven

skall enligt Kungl. Maj :ts förslag regleras i den särskilda

arvsskatteförordningen. I princip gäller därvid att förvärv av fideikommissegendom

vid avveckling av fideikommiss beskattas på samma sätt som förvärv

av annan egendom genom arv eller testamente, men vissa avsteg har

gjorts i syfte att lindra skatten vid första generationsväxlingen. En ytterligare

skattenedsättning är utskottet — särskilt mot bakgrunden av utskottets

ställningstagande till aktievärderingsfrågan — inte berett tillstyrka. Utskottet

vill i sammanhanget även erinra om möjligheterna till anstånd med erläggande

av och eftergift av arvsskatt.

Med stöd av det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionen I: 786

även i denna del.

För att underlätta en snabb avveckling av fideikommissen i aktiebolagsform

föreslås — jämte andra åtgärder — frihet från lagfarts st ämp

e 1, då lagfart sökes på fastighet som tillskjutits i enlighet med avvecklingslagen.

Denna skattelättnad får dock enligt departementschefen betraktas

som en tidsbegränsad åtgärd i syfte att underlätta aktiebolagsbildning

på grundval av fideikommissegendom. Enligt departementschefens uppfattning

torde frågan om denna speciella frihet från lagfartsstämpel få omprövas,

då någon tids erfarenhet vunnits av fideikommissavvecklingen och den

föreslagna stämpelfrihetens betydelse för bolagsbildningen i detta sammanhang.

I motionerna I: 579 och II: 703 yrkas att den föreslagna friheten från lagfartsstämpel

skall bli bestående under hela avvecklingstiden för fideikommissen.

Motionärerna åberopar bl. a., att tidpunkten för bolagsbildning i

många fall kan bli långt avlägsen och att alla i princip bör behandlas lika.

Motionerna I: 575 och II: 706 innehåller bl. a. ett uttalande i samma riktning,

och det förutsättes att förmånen även framgent kommer fideikommissbolagen

till godo.

Departementschefens uttalande att skattefriheten i en framtid kan böra

omprövas föranleder i och för sig ingen erinran från utskottets sida. Utskottet

förutsätter emellertid att en sådan omprövning inte kommer till stånd så

länge behov föreligger att på detta sätt stimulera aktiebolagsbildning. Frågan

huruvida de skattemässiga konsekvenserna kommer att lägga hinder i

vägen för aktiebolagsbildning är, såsom framhålles i motionerna I: 575 och

II: 706, för närvarande svår att överblicka. Jämväl från denna synpunkt föreligger

enligt utskottets mening anledning att ställa sig avvaktande till en

omprövning av stämpelfriheten.

Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna I: 575 och

II: 706 samt motionerna I: 579 och II: 703 i här berörda delar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 19(i3 173

I motionerna I: 579 och II: 703 föreligger jämväl ett yrkande om stämpelfrihet

för aktiebrev i bolag, vars aktiekapital helt eller delvis

erlagts genom tillskott av fast egendom, som tidigare utgjort fideikommiss.

I anledning härav får utskottet anföra följande.

För närvarande innehåller stämpelförordningen inga speciella undantag

från stämpelplikt beträffande aktiebrev. Principiella skäl kan därför åberopas

mot införande av ett sådant undantag. Med hänsyn till de övriga beskattningsförmåner

som följer med bolagsbildningen är det också tveksamt,

huruvida den här yrkade stämpelfriheten bör medges. Utskottet vill emellertid

erinra om att stämpelförordningen för närvarande är under omarbetning

och att sakkunniga i år tillkallats i syfte att verkställa utredning rörande

vissa former av handeln med värdepapper samt översyn av bestämmelserna

angående stämpelavgift för fondpapper (aktiefondsutredningen). Det här föreliggande

spörsmålet kan möjligen förtjäna att uppmärksammas i samband

med aktiefondsutredningens uppdrag.

Med det anförda får utskottet avstyrka bifall till förenämnda yrkande i

motionerna I: 579 och II: 703.

UTSKOTTETS HEMSTÄLLAN

Under åberopande av vad här ovan anförts och med erinran om att motionen

II: 707 bifallits genom riksdagens beslut den 30 maj 1963 i anledning av

utskottets memorial nr 1 angående uppskov med vissa till utskottet hänskjutna

ärenden får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklaring att propositionen nr 5

icke kunnat oförändrad bifallas, måtte

dels med bifall till motionerna 1:574 och 11:698, i vad

de rör ändring i 19 § andra stycket av det genom proposisitionen

nr 5 framlagda förslaget till lag om avveckling avfideikommiss,

dels ock med avslag å följande motioner, nämligen

1. I: 572 och II: 699, i vad de rör annat än skrivelse till

Kungl. Maj :t,

2. I: 574 och II: 698, i vad de rör avtal om prolongation

ävensom ändringar i 1, 6, 17 och 18 §§ samt 19 § första stycket

nämnda förslag till avvecklingslag.

3. I: 575 och II: 706, i vad de rör 37 § samma förslag,

4. I: 576 och II: 704,

5. I: 577 och II: 705,

6. I: 578 och II: 708,

7. I: 579 och II: 703, i vad de rör befrielse från stämpel

å aktiebrev,

8. I: 573, i vad den innefattar hemställan om avslag å

propositionen nr 5,

s. 174 Kontrollera mot PDF

174 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

9. I: 785,

10. 11:700,

11. II: 701,

12. II: 702 samt

13. II: 709, i vad den rör 17 § nämnda förslag till avvecklingslag,

för sin del antaga

I. de vid propositionen nr 5 fogade förslagen till

1) lag om avveckling av fideikommiss, med den ändring

att 19 § erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade

lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

19 §.

Fideikommissnämnden består -— --Konungen bestämmer.

Mot beslut som av fideikommiss- Har fideikommissnämnden avslanämnden

meddelas enligt denna lag git framställning om tillstånd eller

må talan ej föras. medgivande som avses i 27■—29 §§,

må klagan över beslutet föras hos Konungen

genom besvär, vilka skola ingivas

till nämnden. 1 övrigt må talan

ej föras mot beslut av fideikommissnämnden

enligt denna lag.

Närmare föreskrifter---av Konungen.

2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925

(nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 228 § lagen den 14

september 1944 (nr 705) om aktiebolag; ävensom

II. de vid propositionen nr 26 fogade förslagen till

1) förordning om inkomstbeskattning av fideikommissbo,

m. in.;

2) förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss;

samt

3) förordning om ändring i förordningen den 19 november

1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;

B. att följande motioner, nämligen

1. 1:572 och 11:699, i vad de rör skrivelse till Kungl.

Maj :t,

2. I: 575 och II: 706, i vad de rör skrivelser till Kungl.

Maj :t,

3. I: 573, i vad den rör skrivelse till Kungl. Maj :t,

4. I: 786 samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963 175

5. II: 709, i vad den rör skrivelse till Kungl. Maj:t,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; ävensom

C. att följande motioner, nämligen

1. I: 574 och II: 698,

2. I: 575 och II: 706,

3. I: 579 och II: 703 samt

4. I: 784,

i vad de ej omfattas av utskottets hemställan under A och B,

måtte anses besvarade med vad utskottet i övrigt ovan anfört.

Stockholm den 14 november 1963

På sammansatta bevillnings- och första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från bevillningsutskottet: herrar Brandt, Stefanson, Oscar

Carlsson, Gustaf Elofsson, Gösta Jacobsson och Andersson i Essvik;

från första lagutskottet: fru Gärde Widemar, herrar Ahlkvist,

Landgren, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik och Fröding.

Reservationer

Av herr Jacobsson, Gösta, samt av herr Fröding.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963

Innehåll

Propositionernas huvudsakliga innehåll .................................. 2

Förslagen ............................................................. 4

Inledning .............................................................. 17

Historisk översikt ...................................................... 20

Bestående fideikommiss ................................................ 26

Gällande bestämmelser m. m............................................. 31

Förslagens grunder

Den civilrättsliga propositionen ........................................ 36

Departementschefen ................................................ 36

Lagrådet .......................................................... 85

Den skatterättsliga propositionen ...................................... 88

Departementschefen ................................................ 88

Civilrättsliga och skatterättsliga bestämmelser rörande aktiebolag och handelsbolag

............................................................... 95

Motionerna och däröver avgivna remissyttranden .......................... 98

Avslagsyrkanden .................................................... 98

Avvecklingslagens tillämpningsområde ................................. 102

Tidpunkten för avvecklingen

Prolongationsavtal ................................................. 102

6 § avvecklingslagen ........ 106

37 § avvecklingslagen .............................................. 108

Företagsformer ...................................................... 109

Arrendatorerna ...................................................... 118

Inlösen m. m.

Större jord- och skogsegendomar .................................... 123

Kulturvärdena ..................................................... 127

Fideikommissnämnden ................................................ 134

Skattespörsmål

Arvsskatten ............. 137

Inkomst- och förmögenhetsskatterna .................................. 142

Vissa stämpelavgifter................................................ 146

Utskottets yttrande .................................................... 148

Avvecklingslagens tillämpningsområde ................................. 150

Tidpunkten för avvecklingen .......................................... 151

Företagsformer ...................................................... 155

Arrendatorerna ...................................................... I57

Inlösen m. m......................................................... I59

Fideikommissnämnden ................................................ 164

Skattespörsmål ...................................................... Igg

Utskottets hemställan................................................... 473

Reservationer ................................................. 175

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631161

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.