Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrad förmögenhetsbeskattning.
1963-04-18 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1963:29, Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrad förmögenhetsbeskattning.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 är 1963
1
Nr 29
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändrad förmögenhetsbeskattning.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 371 av herr Wallmark och 11:433 av
herr Darlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om förslag till 1964 års riksdag rörande förmögenhetsbeskattningen
med särskild hänsyn tagen till att de nuvarande beskattningsreglernas
återverkningar dels på bildande och bibehållande av riskvilligt
kapital i produktionen, dels vid inkomstbeskattningen bör elimineras;
ävensom
2) de likalydande motionerna I: 439 av herrar Hermansson och Harald
Pettersson samt 11:537 av herrar Wahrendorff och Dahlgren, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om att den
översyn av förmögenhetsbeskattningen, som skall utföras av allmänna
skatteberedningen, särskilt må ha till syfte dels en sådan utformning, att
skatt uttages endast på den verkliga avkastningen och i enlighet med för
skattesystemet grundläggande bärkraftsprinciper, dels en avvägning i skatteuttaget
mellan dem, som i inkomstskattehänseende beskattas som ensamstående
respektive äkta makar, samt dels en höjning av det skattefria bottenbeloppet,
som är motiverad av den ekonomiska utvecklingen, allt i enlighet
med vad i motionerna anförts.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 433 och II: 537.
Gällande bestämmelser om förmögenhetsskatten återfinnes i förordningen
den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt med däri senare gjorda
ändringar.
Ilihann till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 29
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1963
Skattepliktig förmögenhet utgör enligt 2 § i förordningen skillnaden mellan
kapitalvärdet av tillgångar och kapitalvärdet av skulder. I 3—5 §§ ges
närmare regler för förmögenhetsberäkningen. Fastighet upptas till taxeringsvärdet
och lös egendom i regel till det värde, som den kan anses ha betingat
vid försäljning under normala förhållanden. Vad särskilt angår lös
egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i bl. a. rörelse, skall sådan
egendom värdesättas i enlighet med vedertaget affärsbruk inom det slag av
verksamhet, däri egendomen är nedlagd. Såsom affärsbruk i rörelse får enligt
anvisningarna till 3 och 4 §§ anses gälla, att nämnda tillgångar upptas
till anskaffningsvärdet, därå årliga avskrivningar göres för utrangering,
slitning och annan värdeminskning. Om avskrivningar å dylika tillgångar
inte verkställts eller ock gjorts i större omfattning än som varit av förhållandena
påkallade, skall vid värdesättningen av tillgångarna hänsyn tagas
härtill, så att vederbörliga avskrivningar beaktas men tillika hålles inom
skäliga belopp. Skulderna upptas vid förmögenhetsberäkningen till sitt kapitalvärde,
sådant detta var vid beskattningsårets utgång. Häri inbegripes
bl. a. oguldna, debiterade skatter, såsom förmögenhetsskatten. I detta sammanhang
må framhållas, att sålunda påförd förmögenhetsskatt inte är avdragsgill
vid taxeringen till statlig förmögenhetsskatt.
Den skattepliktiga förmögenheten utgör således nettoförmögenheten uträknad
enligt de i 3—5 §§ här ovan angivna reglerna. Den beskattningsbara
förmögenheten på grund av vilken förmögenhetsskatten uträknas enligt 10
och It §§ överensstämmer enligt 9 § med den skattepliktiga förmögenheten
utom för det fall att den här efteråt åberopade reduktionsregeln träder i tilllämpning.
Enligt den lydelse 10 § i förordningen fått genom beslut av 1957 års riksdag
utgår förmögenhetsskatt beträffande fysisk person, oskift dödsbo, utländskt
bolag och vissa familjestiftelser endast för beskattningsbara förmögenheter
överstigande 80 000 kronor. Skatten utgår enligt 11 § 1 mom.
efter en skiktskala, i vilken den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för
den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 80 000 men
icke 100 000 kronor, och den högsta skattesatsen, 18 promille, för den del
av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 1 000 000 kronor.
För äkta makar beräknas beskattningsbar förmögenhet gemensamt, och
skattepliktsgränsen är för dem liksom för ensamstående bestämd till 80 000
kronor. Enligt stadgande i 11 § 2 mom. skall vissa föreningar, samfund och
samfälligheter erlägga förmögenhetsskatt med en och en halv promille av
den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 5 000 kronor.
För fysisk person och oskift dödsbo gäller en bestämmelse i 9 § enligt
vilken en reducering av förmögenhetsskatten sker vid ringa eller ingen
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1969
3
inkomst. Den beskattningsbara förmögenheten skall nämligen icke beräknas
högre än trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst
till hälften av den skattepliktiga förmögenheten. Därvid ges emellertid en
särbestämmelse för bl. a. rörelseidkare.
Den senaste höjningen av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen
skedde genom förenämnda beslut år 1957 på förslag av arvsskattesakkunniga
och betraktades som ett provisorium i avvaktan på de sakkunnigas
slutliga prövning av arvs- och förmögenhetsbeskattningens utformning.
Genom den då vidtagna uppräkningen från 50 000 kr. till 80 000 kr.
avsågs främst att neutralisera verkningarna av den höjning av fastighetstaxeringsvärdena,
som kunde förväntas genom 1957 års allmänna fastighetstaxering.
I sitt slutliga betänkande, SOU 1957: 48, ansåg sig arvsskattesakkunniga
inte böra föreslå ytterligare höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen
än vad som provisoriskt genomförts år 1957. De sakkunniga
anförde härom bl. a.
Sammanfattningsvis kan sägas att en högre skattpliktsgräns än 80 000
kronor icke synes vara motiverad vare sig med hänsyn till den allmänna sociala
och ekonomiska utvecklingen eller — ännu mindre — i betraktande
av förändringarna av penningvärdet. Av vad tidigare nämnts framgår att
—- även om de nya taxeringsvärdena blivit något högre än förut antagits -—•
en skattepliktsgräns vid 80 000 kronor likväl kommer att i väsentlig mån
motverka följderna av taxeringsvärdeshöjningen. Denna skattepliktsgräns
medför befrielse från förmögenhetsskatt för sådana jordbruksfastigheter och
rörelser, som kunna anses jämförliga med arbetsredskap och liknande. Vidare
bör bemärkas att redan en skattepliktsgräns vid 80 000 kronor medför
en större skattelättnad för ägare av annan fastighet än som är motiverad
enbart med hänsyn till den höjda taxeringsnivån för dylik fastighet. En
högre skattepliktsgräns skulle därför medföra ett icke motiverat gynnande
av ägare till sådan fastighet liksom — i ännu högre grad — av förmögenhetsägare,
som ha sina tillgångar placerade annorledes än i fastighet. Härjämte
bör icke bortses från det skattebortfall som skulle bliva följden av
en ytterligare höjning av skattepliktsgränsen.
I enlighet med det ovan anförda ha arvsskattesakkunniga icke funnit anledning
föreslå någon annan skattepliktsgräns vid förmögenhetsbeskattningen
än 80 000 kronor. Icke heller i fråga om skatteskalan i övrigt ha de sakkunniga
ansett tillräckliga skäl till ändring föreligga.
Frågan om förmögenhetsskattens utformning är en av de frågor som omfattas
av allmänna skatteberedningens utredningsuppdrag. I direktiven för
skattesystemutredningen anföres bl. a. följande.
Utredningen bör vidare uppmärksamma de frågor som sammanhänger
med beskattningen av förmögenhet och dess avkastning. Nuvarande regler
1* Uihang till riksdagens protokoll 1963. 7 saml. Nr 29
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1963
innebär i princip att förmögenhetsinkomst beskattas hårdare än arbetsinkomst,
där förmögenheten underkastas särskild beskattning. Häremot
kan i och för sig inte resas någon invändning. Förmögenhetsbeskattningen
tillhör emellertid de frågor som ständigt står under diskussion, och den bör
helt naturligt ingå i den allmänna omprövningen av beskattningen som skall
ankomma på utredningen. Bland de spörsmål på förmögenhetsbeskattningens
område som blivit föremål för diskussion kan särskilt nämnas det förhållandet
att förmögenhetsskatten i förening med inkomstskatten på avkastningen
i vissa fall kan ta så gott som hela avkastningen i anspråk. Det
har också ifrågasatts det berättigade i att ta ut förmögenhetsskatt på förmögenhet
som är nedlagd i produktionsmedel, t.ex. i lantbruk. Å andra sidan
har påpekats att värdestegringsvinster under nuvarande förhållanden i stor
utsträckning icke beskattas. Erinras kan bl. a. att vissa närliggande spörsmål
för närvarande prövas inom den kommitté som har att utreda frågan om
värdebeständiga lån, värdesäkringskommittén.
Flertalet av de spörsmål, om beröres i de föreliggande motionerna, har under
senare år varit föremål för riksdagens prövning.
Sålunda avvisade 1962 års riksdag i enlighet med bevillningsutskottets
hemställan i betänkande nr 14 bl. a. motionsyrkande om höjning av det skattefria
bottenbeloppet för den statliga förmögenhetsskatten från 80 000 till
100 000 kronor. Enligt utskottets mening ingick förmögenhetsskatten i den
allmänna omprövningen av beskattningen som pågick inom den till allmänna
skatteberedningen hörande skattesystemutredningen. Givetvis skulle vid
denna översyn även frågan om skattepliktsgränsens höjd prövas. Enligt utskottets
mening borde resultatet av utredningens arbete i denna del avvaktas,
innan ställning togs till de i motionerna föreslagna lagstiftningsåtgärderna.
Spörsmålet om en förhöjd skattepliktsgräns vid förmögenhetsbeskattningen
av äkta makar har på senare år vid flera tillfällen varit föremål för
riksdagens behandling (se t. ex. bevillningsutskottets betänkanden nr 31/
1955, 50/1956 och 24/1961). I sitt av 1961 års riksdag godkända betänkande
nr 24 i anledning av i ämnet väckt motion uttalade bevillningsutskottet
bl. a. att frågan tidigare vid flera tillfällen prövats av riksdagen men avvisats.
Utskottet anförde vidare:
Beträffande skälen till detta ställningstagande må erinras om att något
verkligt behov att härutinnan göra en åtskillnad mellan äkta makar och
ensamstående inte ansetts föreligga, då förmögenhetsskatten — såsom för
närvarande är fallet — i de lägsta förmögenhetsskikten utgår med den
relativt låga skattesatsen av 5 promille. Att gränsen för skatteplikt hållits
förhållandevis hög har även ansetts såsom en betydelsefull faktor. Det har
vidare framhållits att skattepliktsgränsen alltsedan förmögenhetsskatten
infördes år 1910 varit densamma för ensamstående som för äkta makar och
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1963
5
att det ur systematisk synpunkt är en stor fördel med en enhetlig skattepliktsgräns,
bl.a. i det avseendet att endast en skattetabell erfordras.
Utskottet förklarade sig inte vara berett att uttala sig om huruvida utvecklingen
sedan år 1957 varit sådan att en generell höjning av skattepliktsgränsen
vid förmögenhetsbeskattningen borde ske under de härmaste
åren men framhöll att förmögenhetsskattens framtida utformning redan
var föremål för övervägande inom den till allmänna skatteberedningen hörande
skattesystemutredningen. Enligt utskottets mening förelåg inte anledning
att utbryta spörsmålet om skattepliktsgränsen till behandling för sig.
Därmed avstyrkte utskottet den då föreliggande motionen.
Frågan om införande av rätt till avdrag vid den statliga inkomsttaxeringen
för erlagd eller påförd förmögenhetsskatt har även tidigare vid flera
tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet (se t. ex. bevillningsutskottets
betänkande nr 50/1952, 53/1953, 61/1954, 31/1955, 50/1956
och 42/1960).
Därvid har motionsvis framställda yrkanden om avdragsrätt avslagits av
riksdagen på hemställan av bevillningsutskottet. Såsom belysande för vad
därvid anförts från utskottets sida må återges följande uttalanden av 1954
års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr 61:
Beträffande ställningstagande till motionärernas förslag om införande avrätt
till avdrag för förmögenhetsskatt vid den statliga inkomsttaxeringen
är av väsentlig betydelse att beakta, att förmögenhetsbeskattningen ar 1947
frigjordes från inkomstbeskattningen, en anordning som bibehållits vid de
år 1952 genomförda ändringarna i statsbeskattningen. Ett av skälen härtill
var att man därigenom ansåg sig kunna åstadkomma en bättre avvagning
av tyngden av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen var för sig. Härtill
kommer att man ernått ett enklare deklarations- och taxeringsförfarande
ävensom en förbättrad överblick över förmögenhetsbeskattningens avkastning.
Det må konstateras, att ett genomförande av den av motionärerna förordade
avdragsrätten skulle innebära ett betydande avsteg från en ur olika
synpunkter väl motiverad konstruktion av förmögenhetsbeskattningen. Ytterligare
må framhållas, att, då den direkta statsskatten utgöres i forhållande
till såväl inkomst som förmögenhet, det icke lärer stå i överensstämmelse
med vår skattelagstiftnings principer att vid skattens utmätande avdrag
medges för någon del av samma skatt. Med anledning av att i motionerna
som skäl för den yrkade avdragsrätten hänvisats till den avdragsrätt, som
föreligger för kommunala skatter, vill utskottet anmärka, att detta avdrag
vid statsbeskattningen har sin grund däri, att man i möjligaste mån velat
utjämna den skillnad i skattebördan, som till följd av ojämnheterna i den
kommunala utdebiteringen drabbade personer med samma inkomst. Förekomsten
av detta avdrag, som alltså icke är uttryck för uppfattningen att
ett utskyldsavdrag i sig är principiellt berättigat, är sålunda motiverad ur
synpunkter, som ej har anknytning till den skattskyldiges egna, for beskatt
-
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1963
ningens storlek normerande inkomst- och förmögenhetsförhållanden. På
grund av vad nu anförts anser utskottet — liksom 1953 års bevillningsutskott
— att en jämförelse i förevarande avseende, på sätt motionärerna
gjort gällande, knappast är möjlig.
I motionerna har vidare som skäl för den föreslagna omkonstruktionen
av förmögenhetsskatten pekats på önskvärdheten att nedbringa den enligt
motionärernas mening alltför höga marginalskatt, som vid vissa kombinationer
av inkomst och förmögenhet kunde uppkomma. Härtill vill utskottet
anmärka, att ett sådant resultat lika väl kan ernås inom förmögenhetsbeskattningens
egen ram genom en sänkning av skatteskalan. Det ankommer
ej på utskottet att i förevarande sammanhang närmare ingå på detta spörsmål.
Det torde dock böra framhållas, att därest en skattesänkning kommer
till stånd den icke i första hand kan komma att gälla förmögenhetsskatten.
1960 års bevillningsutskott anslöt sig i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 42 till sistnämnda synpunkter. Utskottet erinrade vidare om
den år 1957 beslutade höjningen av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen
och framhöll att frågan om ytterligare lindring i denna beskattning
därefter hade behandlats av arvsskattesakkunniga (SOU 1957:
48) som emellertid enhälligt förordat oförändrade skatteskalor. Utskottet
avstyrkte således det då föreliggande motionsyrkandet och åberopade därvid
även statsfinansiella skäl — ett beräknat skattebortfall på åtminstone
50 miljoner kronor om året.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges
följande.
I de likalydande motionerna I: 371 och II: 433 framhålles att i allmänna
skatteberedningens uppdrag bl. a. ingår översyn av förmögenhetsbeskattningen.
De negativa verkningar som förmögenhetsskatten medför
beträffande kapitalbildningen förefaller alltför litet beaktade, särskilt i de
lall där förmögenheten utgöres av inventarier och anläggningstillgångar i
rörelse. Det är synnerligen önskvärt att gynnsammare bestämmelser snarast
utformas i detta speciella avseende.
Frågan om avdragsrätt för förmögenhetsskatten vid taxeringen till statlig
inkomstskatt är enligt motionärerna också ett angeläget önskemål. Förmögenhetsskatten
beräknas visserligen i förhållande till förmögenhetens
storlek men är dock avsedd att träffa förmögenhetens avkastning, som sägs
ha en större skattekraft än annan inkomst. I motionerna erinras om att
kommunalskatten är avdragsgill, eftersom denna påverkar skatteförmågan,
samt att de skäl, som talar för en avdragsrätt i fråga om förmögenhetsskatten,
därför är minst lika starka som i fråga om kommunalskatten.
Det kan inte vara rimligt att belasta en inkomst, som åtgått för att
gälda förmögenhetsskatten och sålunda ur skatteförmågesynpunkt är obe
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1963
7
fintlig, med ytterligare en skatt. Den dubbla progressiviteten leder dessutom
ofrånkomligen till resultat, som varken är skäliga eller principiellt
motiverade.
Till stöd för yrkandena i de likalydande motionerna I: i39 och II: 537 åberopas,
att det vid den statliga förmögenhetsbeskattningen nu gällande
bottenbeloppet, 80 000 kronor, fastställdes 1957 samt att sedan dess en sådan
penningvärdeförsämring och allmän ekonomisk utveckling ägt rum,
att en höjning nu kan anses motiverad.
Motionärerna finner det vidare otillfredsställande att förmögenhetsskatten
utgår efter samma grunder för äkta makar som för ensamstående. En
omfördelning med hänsyn till den i allmänhet lägre skattekraften hos äkta
makar måste anses motiverad. Detta kan ske genom en höjning av det
skattefria bottenbeloppet för äkta makar, så att detta blir 50 procent högre
än för ensamstående, d. v. s. i nuvarande läge 120 000 kronor. Även vissa
andra angelägna spörsmål bör uppmärksammas, bl. a. det ofta framförda
önskemålet om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för förmögenhetsskatten
såsom utgift för inkomstens förvärvande.
Framför allt bör dock — framhåller motionärerna — uppmärksamheten
riktas på de principiella sammanhangen. Med nuvarande regler har man
utgått från att förmögenhetsinkomsten har större skattekraft än annan inkomst,
så till vida att den soin äger en förmögenhet har mindre behov att
spara för kommande tid och alltså av sin inkomst kan avstå mera i skatt
än den som måste reservera en del av inkomsten för framtida behov. Härmed
beskattas även förmögenhet som inte lämnar någon avkastning. Även
om det i vissa avseenden finns skäl för en sådan bedömning av skattekraften,
kan den inte godtagas som någon mera generell regel. Det måste anses
oriktigt att den som för kommande behov bygger upp ett sparande i exempelvis
bank eller eget företag skall drabbas av en hårdare beskattning än
den som får sin trygghet garanterad genom exempelvis ATP-försäkringen.
I den mån beskattningen drabbar förmögenhet, som inte lämnar avkastning,
blir det i realiteten antingen en högre beskattning av vedcrbörandes
arbetsinkomst eller en förtäring av det kapital, med vilket han arbetar i
näringslivet. Sistnämnda förhållanden kan sägas utgöra problem särskilt
för jordbruk och andra mindre företag. Från dessa utgångspunkter framstår
de gällande reglerna för förmögenhetsbeskattningen som föråldrade och
oförenliga med principen om skatt efter bärkraft.
Utskottet
I de föreliggande motionerna framställes vissa yrkanden som rör förmögenhetsbeskattningen
och därmed sammanhängande frågor.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 dr 1963
Utskottet behandlar till en början de likalydande motionerna 1:371 och
11:433. Motionärerna yrkar att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om förslag till 1964 års riksdag rörande förmögenhetsbeskattningen
i syfte att eliminera de nuvarande beskattningsreglernas återverkningar
dels på bildande och bibehållande av riskvilligt kapital i produktionen,
dels vid inkomstbeskattningen. I dessa hänseenden anser motionärerna
angeläget, att vid förmögenhetsbeskattningen utformas gynnsammare
bestämmelser för värderingen av inventarier och anläggningstillgångar
i rörelse och att vid den statliga inkomsttaxeringen avdrag medges för förmögenhetsskatten.
I anledning härav vill utskottet erinra om att den till allmänna skatteberedningen
hörande skattesystemutredningen enligt sina direktiv har att
uppmärksamma frågor som sammanhänger med beskattningen av förmögenhet
och dess avkastning. Av direktiven framgår också att utredningen
bör ta ställning till sådana problem som det förhållandet att förmögenhetsskatten
i förening med inkomstskatten på avkastningen i vissa fall kan
ta så gott som hela avkastningen i anspråk ävensom frågan om det berättigade
i att utta skatt på förmögenhet som är nedlagd i produktionsmedel
(exempelvis lantbruk). Enligt utskottets mening finns således anledning
räkna med att skattesystemutredningen kommer att pröva den
av motionärerna berörda frågan om värderingen av inventarier och anläggningstillgångar
i rörelse samt därmed sammanhängande spörsmål. Det
torde ligga i sakens natur — och detta gäller redan nu — att förmögenhetsskatten
i viss mån anpassas efter den skattskyldiges taxering till inkomst.
Huruvida detta bör ske även på sätt, som motionärerna yrkat —
genom en avdragsrätt för förmögenhetsskatten — anser utskottet sig inte
nu böra ta ställning till. Utskottet vill emellertid erinra om att tidigare års
riksdagar i enlighet med hemställan av resp. års bevillningsutskott vid flera
tillfällen avvisat motionsyrkanden därom. Därvid har bevillningsutskottet i
sak åberopat bl. a. att samma resultat som med avdragsrätt för förmögenhetsskatten
vid den statliga inkomsttaxeringen kunde ernås genom en sänkning
av skatteskalan inom förmögenhetsskattens egen ram och att en eventuell
skattesänkning inte i första hand torde komma att gälla förmögenhetsskatten.
Än vidare kunde avdragsrätten för kommunalskatt vid den statliga
inkomsttaxeringen inte tas till intäkt för att införa avdragsrätt för
förmögenhetsskatten vid sistnämnda taxering. Avdraget för kommunalskatt
syftade nämligen till att utjämna den skillnad i skattebördan, som till
följd av ojämnheter i den kommunala utdebiteringen uppkom mellan personer
med samma inkomst. Förekomsten av detta avdrag gav alltså inte
uttryck för uppfattningen att ett utskyldsavdrag i och för sig var princi
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 dr 1963 9
piellt berättigat. Dessa synpunkter gör sig enligt utskottets mening alltjämt
gällande.
Med hänsyn till det anförda och särskilt den omständigheten att frågan
om förmögenhetsbeskattningens framtida utformning är föremål för prövning
inom skattesystemutredningen får utskottet avstyrka motionerna 1:371
och 11:433.
Vad därefter angår de likalydande motionerna 1:439 och 11:537 föreligger
yrkande att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att
allmänna skatteberedningens översyn av förmögenhetsbeskattningen särskilt
skulle ha till syfte dels en sådan utformning, att skatt uttas endast på den
verkliga avkastningen och i enlighet med för skattesystemet grundläggande
bärkraftsprinciper, dels en avvägning i skatteuttaget mellan ensamstående
och äkta makar samt dels en höjning av det skattefria bottenbeloppet med
hänsyn till den ekonomiska utvecklingen. Ävenså bör enligt motionärernas
mening uppmärksammas spörsmålet om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för förmögenhetsskatten såsom utgift för inkomstens förvärvande.
Såsom utskottet ovan framhållit har skattesystemutredningen att uppmärksamma
frågor, som sammanhänger med beskattningen av förmögenhet
och dess avkastning. Utskottet utgår således ifrån att utredningen redan
enligt sina nu gällande direktiv kommer att pröva frågan i vad mån hänsyn
till avkastning och bärkraft skall tas vid förmögenhetsbeskattningens
utformning.
Utskottet räknar med att skattesystemutredningen kommer att pröva även
frågan om skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen. Utskottet finner
således ej anledning att närmare ingå på detta spörsmål men vill likväl
framhålla följande.
En höjning av det skattefria bottenbeloppet från nuvarande 80 000 till
100 000 kronor prövades av riksdagen så sent som förra året men avvisades
i enlighet med bevillningsutskottets hemställan i betänkande nr 14. Därvid
åberopade utskottet bl. a. att skattesystemutredningen vid sin översyn givetvis
även skulle pröva skattepliktsgränsens höjd.
Frågan om en med 50 procent förhöjd skattepliktsgräns för äkta makar
har även tidigare prövats av flera års riksdagar men avvisats, senast av
1961 års riksdag, som beslöt i enlighet med bevillningsutskottets hemställan
i betänkande nr 24. Utskottet framhöll därvid bl. a., att spörsmålet
om skattepliktsgränsens höjd inte borde utbrytas ur det större sammanhang,
som var föremål för övervägande inom allmänna skatteberedningen.
Vad angår den av motionärerna berörda rätten till avdrag för förmögenhetsskatten
vid inkomstbeskattningen får utskottet hänvisa till vad ovan
framhållits i fråga om liknande yrkande i motionerna 1:371 och 11:433.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 dr 1963
Med hänsyn till det anförda anser utskottet sig inte kunna tillstyrka att
tilläggsdirektiv skulle utfärdas till skattesystemutredningen och får således
avstyrka motionerna 1:439 och 11:537.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:371 av herr Wallmark
och 11:433 av herr Darlin m. fl. om ändrad förmögenhetsbeskattning,
ävensom
2) de likalydande motionerna 1:439 av herrar Hermansson
och Harald Pettersson samt 11:537 av herrar Wahrendorff
och Dahlgren angående förmögenhetsbeskattningens
utformning,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 april 1963
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, fröken Ranmark,
herrar Oscar Carlsson, Wärnberg, Lundström, Gösta Jacobsson, Sundin
och Paul Jansson; samt
från andra kammaren: herrar Brandt, Vigelsbo, Engkvist, Magnusson
i Borås, Andersson i Essvik, Forsberg, Larsson i Umeå, von Sydow, Carlsson
i Västerås och Broberg.
Reservationer
I) av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson, Sundin, Vigelsbo, Magnusson i
Borås och von Sydow, vilka ansett att utskottet bort anföra och hemställa
följande.
I de föreliggande motionerna framställes vissa yrkanden som rör förmögenhetsbeskattningen
och därmed sammanhängande frågor.
I motionerna 1:371 och 11:433 yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om förslag till 1964 års riksdag rörande förmögenhetsbeskattningen
i syfte att eliminera de nuvarande beskattningsreglernas
återverkningar dels på bildande och bibehållande av riskvilligt kapital i
produktionen, dels vid inkomstbeskattningen. I dessa hänseenden anser
motionärerna det angeläget, att vid förmögenhetsbeskattningen utformas
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1963
11
gynnsammare bestämmelser i de fall där förmögenheten utgöres av inventarier
och anläggningstillgångar i rörelse och att vid den statliga inkomstbeskattningen
avdrag medges för förmögenhetsskatten.
I motionerna 1:439 och 11:537 yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om att den översyn av förmögenhetsbeskattningen,
som skall utföras av allmänna skatteberedningen, särskilt må ha till syfte
dels en sådan utformning att skatt uttages endast på den verkliga avkastningen
och i enlighet med för skattesystemet grundläggande bärkraftsprinciper,
dels en avvägning i skatteuttaget mellan dem, som i inkomstskattehänseende
beskattas som ensamstående respektive äkta makar samt dels
en höjning av det skattefria bottenbeloppet, som är motiverad av den ekonomiska
utvecklingen. Enligt motionärernas mening bör även uppmärksammas
spörsmålet om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för förmögenhetsskatten
såsom utgift för inkomstens förvärvande.
Vad först gäller spörsmålet rörande beskattningen av förmögenhet som
utgöres av inventarier och anläggningstillgångar vill utskottet understryka
angelägenheten av att förmögenhetsbeskattningen ges en sådan utformning
att den ej motverkar näringslivets och produktionens utveckling. I fråga
om förmögenhet som placerats i tillgång som ger en relativt hög avkastning
torde risken för en sådan hämmande inverkan vara mindre än beträffande
förmögenhet placerad i tillgångar med speciella risker eller med åtminstone
tidvis låg eller obefintlig avkastning. Då sådan förmögenhetsplacering får
anses nödvändig bör möjligheterna till en skälig lättnad tillvaratagas vid
den framtida förmögenhetsbeskattningens utformning.
De ovannämnda spörsmålen torde ofta, särskilt beträffande mindre företag
och jordbruk, sammanhänga med de i motionen behandlade frågorna
rörande sambandet mellan inkomst- och förmögenhetsbeskattningen m. m.
I det ena motionsparet har i detta hänseende yrkats på att förmögenhetsskatt
skall få avdragas vid taxering till inkomstskatt. I det andra motionsparet
har yrkats på en sådan utformning att förmögenhetsskatt uttages
endast på den verkliga avkastningen och i enlighet med för skattesystemet
grundläggande bärkraftsprinciper. Utskottet finner det angeläget att förmögenhetsbeskattningen
på ett bättre sätt anpassas till den skattskyldiges
inkomst och taxering till inkomstskatt. Hur detta bäst skall ske i tekniskt
avseende är emellertid beroende av hur det framtida skattesystemet i Övrigt
utformas. I förevarande sammanhang finner sig utskottet därför endast
böra understryka vikten av att en sådan lösning eftersträvas som står
i samklang med de åsyftade avkastnings- och bärkraftsprinciperna.
Beträffande yrkandet om en differentiering i förmögenhetsskattehänseende
mellan gifta och ogifta skattskyldiga vill utskottet framhålla att den
ovannämnda bärkraftsprincipen borde leda till en sådan utformning. Att
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 dr 1963
den nuvarande förmögenhetsbeskattningen, till skillnad från beskattningen
i övrigt, saknar det hänsynstagande till den generellt sett olika skatteförmån
hos gifta och ogifta skattskyldiga kan inte anses tillfredsställande.
Det är därför angeläget att en rimlig avvägning eftersträvas vid översynen
av förmögenhetsbeskattningen.
Vad slutligen angår yrkandet om en höjning av det skattefria bottenbeloppet,
f. n. 80 000 kronor, är en sådan höjning enligt utskottets mening
motiverad av förändringar i penningvärdet och av den ekonomiska
utvecklingen i övrigt. Särskilt bör uppmärksammas att t. ex. ett hopsparat
försäkringskapital i ATP eller annorstädes för den enskilde kan ha ett
värde som är lika stort som en nu beskattningsbar förmögenhet. Förmögenhets-
eller liknande beskattning kommer inte i fråga för ett sådant försäkringskapital.
Vid utformningen av de fria bottenbeloppen bör därför, förutom
penningvärdesförändring och allmän ekonomisk utveckling, även dylika
förskjutningar mellan olika slag av tillgångar uppmärksammas. En avsevärd
lättnad i de nuvarande lägre beskattningsbara förmögenhetsskikten
är motiverad av dessa skäl.
Förmögenhetsbeskattningens utformning ingår i den allmänna skatteberedningens
uppdrag. Då här berörda spörsmål rörande förmögenhetsbeskattningen
äger både inbördes samband och samband med skattesystemets
utformning i övrigt, finner utskottet sig icke böra förorda att de i motionerna
väckta spörsmålen brytes ut ur utredningssammanhanget i övrigt.
Utskottet förordar i stället att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ger
till känna de riktlinjer rörande förmögenhetsbeskattningens utformning som
angivits i det föregående. Utskottet förutsätter härvid att riktlinjerna skall
tjäna till vägledning vid allmänna skatteberedningens behandling av förmögenhetsbeskattningen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av de likalydande motionerna
1:371 av herr Wallmark och 11:433 av herr Darlin m. fl.
om ändrad förmögenhetsbeskattning ävensom de likalydande
motionerna 1:439 av herrar Hermansson och Harald Pettersson
samt 11:537 av herrar Wahrendorff och Dahlgren
angående förmögenhetsbeskattningens utformning, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte ge till känna vad utskottet i sitt
utlåtande anfört till vägledning vid allmänna skatteberedningens
behandling av förmögenhetsbeskattningen.
II) av herrar Lundström, Larsson i Umeå och Broberg.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1963
•mmo
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.