Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrad förmögenhetsbeskattning.

1963-04-18 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1963:29, Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrad förmögenhetsbeskattning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 är 1963

1

Nr 29

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om ändrad förmögenhetsbeskattning.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 371 av herr Wallmark och 11:433 av

herr Darlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte hemställa om förslag till 1964 års riksdag rörande förmögenhetsbeskattningen

med särskild hänsyn tagen till att de nuvarande beskattningsreglernas

återverkningar dels på bildande och bibehållande av riskvilligt

kapital i produktionen, dels vid inkomstbeskattningen bör elimineras;

ävensom

2) de likalydande motionerna I: 439 av herrar Hermansson och Harald

Pettersson samt 11:537 av herrar Wahrendorff och Dahlgren, vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om att den

översyn av förmögenhetsbeskattningen, som skall utföras av allmänna

skatteberedningen, särskilt må ha till syfte dels en sådan utformning, att

skatt uttages endast på den verkliga avkastningen och i enlighet med för

skattesystemet grundläggande bärkraftsprinciper, dels en avvägning i skatteuttaget

mellan dem, som i inkomstskattehänseende beskattas som ensamstående

respektive äkta makar, samt dels en höjning av det skattefria bottenbeloppet,

som är motiverad av den ekonomiska utvecklingen, allt i enlighet

med vad i motionerna anförts.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna II: 433 och II: 537.

Gällande bestämmelser om förmögenhetsskatten återfinnes i förordningen

den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt med däri senare gjorda

ändringar.

Ilihann till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 29

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1963

Skattepliktig förmögenhet utgör enligt 2 § i förordningen skillnaden mellan

kapitalvärdet av tillgångar och kapitalvärdet av skulder. I 3—5 §§ ges

närmare regler för förmögenhetsberäkningen. Fastighet upptas till taxeringsvärdet

och lös egendom i regel till det värde, som den kan anses ha betingat

vid försäljning under normala förhållanden. Vad särskilt angår lös

egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i bl. a. rörelse, skall sådan

egendom värdesättas i enlighet med vedertaget affärsbruk inom det slag av

verksamhet, däri egendomen är nedlagd. Såsom affärsbruk i rörelse får enligt

anvisningarna till 3 och 4 §§ anses gälla, att nämnda tillgångar upptas

till anskaffningsvärdet, därå årliga avskrivningar göres för utrangering,

slitning och annan värdeminskning. Om avskrivningar å dylika tillgångar

inte verkställts eller ock gjorts i större omfattning än som varit av förhållandena

påkallade, skall vid värdesättningen av tillgångarna hänsyn tagas

härtill, så att vederbörliga avskrivningar beaktas men tillika hålles inom

skäliga belopp. Skulderna upptas vid förmögenhetsberäkningen till sitt kapitalvärde,

sådant detta var vid beskattningsårets utgång. Häri inbegripes

bl. a. oguldna, debiterade skatter, såsom förmögenhetsskatten. I detta sammanhang

må framhållas, att sålunda påförd förmögenhetsskatt inte är avdragsgill

vid taxeringen till statlig förmögenhetsskatt.

Den skattepliktiga förmögenheten utgör således nettoförmögenheten uträknad

enligt de i 3—5 §§ här ovan angivna reglerna. Den beskattningsbara

förmögenheten på grund av vilken förmögenhetsskatten uträknas enligt 10

och It §§ överensstämmer enligt 9 § med den skattepliktiga förmögenheten

utom för det fall att den här efteråt åberopade reduktionsregeln träder i tilllämpning.

Enligt den lydelse 10 § i förordningen fått genom beslut av 1957 års riksdag

utgår förmögenhetsskatt beträffande fysisk person, oskift dödsbo, utländskt

bolag och vissa familjestiftelser endast för beskattningsbara förmögenheter

överstigande 80 000 kronor. Skatten utgår enligt 11 § 1 mom.

efter en skiktskala, i vilken den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för

den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 80 000 men

icke 100 000 kronor, och den högsta skattesatsen, 18 promille, för den del

av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 1 000 000 kronor.

För äkta makar beräknas beskattningsbar förmögenhet gemensamt, och

skattepliktsgränsen är för dem liksom för ensamstående bestämd till 80 000

kronor. Enligt stadgande i 11 § 2 mom. skall vissa föreningar, samfund och

samfälligheter erlägga förmögenhetsskatt med en och en halv promille av

den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 5 000 kronor.

För fysisk person och oskift dödsbo gäller en bestämmelse i 9 § enligt

vilken en reducering av förmögenhetsskatten sker vid ringa eller ingen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1969

3

inkomst. Den beskattningsbara förmögenheten skall nämligen icke beräknas

högre än trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst

till hälften av den skattepliktiga förmögenheten. Därvid ges emellertid en

särbestämmelse för bl. a. rörelseidkare.

Den senaste höjningen av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen

skedde genom förenämnda beslut år 1957 på förslag av arvsskattesakkunniga

och betraktades som ett provisorium i avvaktan på de sakkunnigas

slutliga prövning av arvs- och förmögenhetsbeskattningens utformning.

Genom den då vidtagna uppräkningen från 50 000 kr. till 80 000 kr.

avsågs främst att neutralisera verkningarna av den höjning av fastighetstaxeringsvärdena,

som kunde förväntas genom 1957 års allmänna fastighetstaxering.

I sitt slutliga betänkande, SOU 1957: 48, ansåg sig arvsskattesakkunniga

inte böra föreslå ytterligare höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen

än vad som provisoriskt genomförts år 1957. De sakkunniga

anförde härom bl. a.

Sammanfattningsvis kan sägas att en högre skattpliktsgräns än 80 000

kronor icke synes vara motiverad vare sig med hänsyn till den allmänna sociala

och ekonomiska utvecklingen eller — ännu mindre — i betraktande

av förändringarna av penningvärdet. Av vad tidigare nämnts framgår att

—- även om de nya taxeringsvärdena blivit något högre än förut antagits -—•

en skattepliktsgräns vid 80 000 kronor likväl kommer att i väsentlig mån

motverka följderna av taxeringsvärdeshöjningen. Denna skattepliktsgräns

medför befrielse från förmögenhetsskatt för sådana jordbruksfastigheter och

rörelser, som kunna anses jämförliga med arbetsredskap och liknande. Vidare

bör bemärkas att redan en skattepliktsgräns vid 80 000 kronor medför

en större skattelättnad för ägare av annan fastighet än som är motiverad

enbart med hänsyn till den höjda taxeringsnivån för dylik fastighet. En

högre skattepliktsgräns skulle därför medföra ett icke motiverat gynnande

av ägare till sådan fastighet liksom — i ännu högre grad — av förmögenhetsägare,

som ha sina tillgångar placerade annorledes än i fastighet. Härjämte

bör icke bortses från det skattebortfall som skulle bliva följden av

en ytterligare höjning av skattepliktsgränsen.

I enlighet med det ovan anförda ha arvsskattesakkunniga icke funnit anledning

föreslå någon annan skattepliktsgräns vid förmögenhetsbeskattningen

än 80 000 kronor. Icke heller i fråga om skatteskalan i övrigt ha de sakkunniga

ansett tillräckliga skäl till ändring föreligga.

Frågan om förmögenhetsskattens utformning är en av de frågor som omfattas

av allmänna skatteberedningens utredningsuppdrag. I direktiven för

skattesystemutredningen anföres bl. a. följande.

Utredningen bör vidare uppmärksamma de frågor som sammanhänger

med beskattningen av förmögenhet och dess avkastning. Nuvarande regler

1* Uihang till riksdagens protokoll 1963. 7 saml. Nr 29

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1963

innebär i princip att förmögenhetsinkomst beskattas hårdare än arbetsinkomst,

där förmögenheten underkastas särskild beskattning. Häremot

kan i och för sig inte resas någon invändning. Förmögenhetsbeskattningen

tillhör emellertid de frågor som ständigt står under diskussion, och den bör

helt naturligt ingå i den allmänna omprövningen av beskattningen som skall

ankomma på utredningen. Bland de spörsmål på förmögenhetsbeskattningens

område som blivit föremål för diskussion kan särskilt nämnas det förhållandet

att förmögenhetsskatten i förening med inkomstskatten på avkastningen

i vissa fall kan ta så gott som hela avkastningen i anspråk. Det

har också ifrågasatts det berättigade i att ta ut förmögenhetsskatt på förmögenhet

som är nedlagd i produktionsmedel, t.ex. i lantbruk. Å andra sidan

har påpekats att värdestegringsvinster under nuvarande förhållanden i stor

utsträckning icke beskattas. Erinras kan bl. a. att vissa närliggande spörsmål

för närvarande prövas inom den kommitté som har att utreda frågan om

värdebeständiga lån, värdesäkringskommittén.

Flertalet av de spörsmål, om beröres i de föreliggande motionerna, har under

senare år varit föremål för riksdagens prövning.

Sålunda avvisade 1962 års riksdag i enlighet med bevillningsutskottets

hemställan i betänkande nr 14 bl. a. motionsyrkande om höjning av det skattefria

bottenbeloppet för den statliga förmögenhetsskatten från 80 000 till

100 000 kronor. Enligt utskottets mening ingick förmögenhetsskatten i den

allmänna omprövningen av beskattningen som pågick inom den till allmänna

skatteberedningen hörande skattesystemutredningen. Givetvis skulle vid

denna översyn även frågan om skattepliktsgränsens höjd prövas. Enligt utskottets

mening borde resultatet av utredningens arbete i denna del avvaktas,

innan ställning togs till de i motionerna föreslagna lagstiftningsåtgärderna.

Spörsmålet om en förhöjd skattepliktsgräns vid förmögenhetsbeskattningen

av äkta makar har på senare år vid flera tillfällen varit föremål för

riksdagens behandling (se t. ex. bevillningsutskottets betänkanden nr 31/

1955, 50/1956 och 24/1961). I sitt av 1961 års riksdag godkända betänkande

nr 24 i anledning av i ämnet väckt motion uttalade bevillningsutskottet

bl. a. att frågan tidigare vid flera tillfällen prövats av riksdagen men avvisats.

Utskottet anförde vidare:

Beträffande skälen till detta ställningstagande må erinras om att något

verkligt behov att härutinnan göra en åtskillnad mellan äkta makar och

ensamstående inte ansetts föreligga, då förmögenhetsskatten — såsom för

närvarande är fallet — i de lägsta förmögenhetsskikten utgår med den

relativt låga skattesatsen av 5 promille. Att gränsen för skatteplikt hållits

förhållandevis hög har även ansetts såsom en betydelsefull faktor. Det har

vidare framhållits att skattepliktsgränsen alltsedan förmögenhetsskatten

infördes år 1910 varit densamma för ensamstående som för äkta makar och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1963

5

att det ur systematisk synpunkt är en stor fördel med en enhetlig skattepliktsgräns,

bl.a. i det avseendet att endast en skattetabell erfordras.

Utskottet förklarade sig inte vara berett att uttala sig om huruvida utvecklingen

sedan år 1957 varit sådan att en generell höjning av skattepliktsgränsen

vid förmögenhetsbeskattningen borde ske under de härmaste

åren men framhöll att förmögenhetsskattens framtida utformning redan

var föremål för övervägande inom den till allmänna skatteberedningen hörande

skattesystemutredningen. Enligt utskottets mening förelåg inte anledning

att utbryta spörsmålet om skattepliktsgränsen till behandling för sig.

Därmed avstyrkte utskottet den då föreliggande motionen.

Frågan om införande av rätt till avdrag vid den statliga inkomsttaxeringen

för erlagd eller påförd förmögenhetsskatt har även tidigare vid flera

tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet (se t. ex. bevillningsutskottets

betänkande nr 50/1952, 53/1953, 61/1954, 31/1955, 50/1956

och 42/1960).

Därvid har motionsvis framställda yrkanden om avdragsrätt avslagits av

riksdagen på hemställan av bevillningsutskottet. Såsom belysande för vad

därvid anförts från utskottets sida må återges följande uttalanden av 1954

års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr 61:

Beträffande ställningstagande till motionärernas förslag om införande avrätt

till avdrag för förmögenhetsskatt vid den statliga inkomsttaxeringen

är av väsentlig betydelse att beakta, att förmögenhetsbeskattningen ar 1947

frigjordes från inkomstbeskattningen, en anordning som bibehållits vid de

år 1952 genomförda ändringarna i statsbeskattningen. Ett av skälen härtill

var att man därigenom ansåg sig kunna åstadkomma en bättre avvagning

av tyngden av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen var för sig. Härtill

kommer att man ernått ett enklare deklarations- och taxeringsförfarande

ävensom en förbättrad överblick över förmögenhetsbeskattningens avkastning.

Det må konstateras, att ett genomförande av den av motionärerna förordade

avdragsrätten skulle innebära ett betydande avsteg från en ur olika

synpunkter väl motiverad konstruktion av förmögenhetsbeskattningen. Ytterligare

må framhållas, att, då den direkta statsskatten utgöres i forhållande

till såväl inkomst som förmögenhet, det icke lärer stå i överensstämmelse

med vår skattelagstiftnings principer att vid skattens utmätande avdrag

medges för någon del av samma skatt. Med anledning av att i motionerna

som skäl för den yrkade avdragsrätten hänvisats till den avdragsrätt, som

föreligger för kommunala skatter, vill utskottet anmärka, att detta avdrag

vid statsbeskattningen har sin grund däri, att man i möjligaste mån velat

utjämna den skillnad i skattebördan, som till följd av ojämnheterna i den

kommunala utdebiteringen drabbade personer med samma inkomst. Förekomsten

av detta avdrag, som alltså icke är uttryck för uppfattningen att

ett utskyldsavdrag i sig är principiellt berättigat, är sålunda motiverad ur

synpunkter, som ej har anknytning till den skattskyldiges egna, for beskatt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1963

ningens storlek normerande inkomst- och förmögenhetsförhållanden. På

grund av vad nu anförts anser utskottet — liksom 1953 års bevillningsutskott

— att en jämförelse i förevarande avseende, på sätt motionärerna

gjort gällande, knappast är möjlig.

I motionerna har vidare som skäl för den föreslagna omkonstruktionen

av förmögenhetsskatten pekats på önskvärdheten att nedbringa den enligt

motionärernas mening alltför höga marginalskatt, som vid vissa kombinationer

av inkomst och förmögenhet kunde uppkomma. Härtill vill utskottet

anmärka, att ett sådant resultat lika väl kan ernås inom förmögenhetsbeskattningens

egen ram genom en sänkning av skatteskalan. Det ankommer

ej på utskottet att i förevarande sammanhang närmare ingå på detta spörsmål.

Det torde dock böra framhållas, att därest en skattesänkning kommer

till stånd den icke i första hand kan komma att gälla förmögenhetsskatten.

1960 års bevillningsutskott anslöt sig i sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 42 till sistnämnda synpunkter. Utskottet erinrade vidare om

den år 1957 beslutade höjningen av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen

och framhöll att frågan om ytterligare lindring i denna beskattning

därefter hade behandlats av arvsskattesakkunniga (SOU 1957:

48) som emellertid enhälligt förordat oförändrade skatteskalor. Utskottet

avstyrkte således det då föreliggande motionsyrkandet och åberopade därvid

även statsfinansiella skäl — ett beräknat skattebortfall på åtminstone

50 miljoner kronor om året.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges

följande.

I de likalydande motionerna I: 371 och II: 433 framhålles att i allmänna

skatteberedningens uppdrag bl. a. ingår översyn av förmögenhetsbeskattningen.

De negativa verkningar som förmögenhetsskatten medför

beträffande kapitalbildningen förefaller alltför litet beaktade, särskilt i de

lall där förmögenheten utgöres av inventarier och anläggningstillgångar i

rörelse. Det är synnerligen önskvärt att gynnsammare bestämmelser snarast

utformas i detta speciella avseende.

Frågan om avdragsrätt för förmögenhetsskatten vid taxeringen till statlig

inkomstskatt är enligt motionärerna också ett angeläget önskemål. Förmögenhetsskatten

beräknas visserligen i förhållande till förmögenhetens

storlek men är dock avsedd att träffa förmögenhetens avkastning, som sägs

ha en större skattekraft än annan inkomst. I motionerna erinras om att

kommunalskatten är avdragsgill, eftersom denna påverkar skatteförmågan,

samt att de skäl, som talar för en avdragsrätt i fråga om förmögenhetsskatten,

därför är minst lika starka som i fråga om kommunalskatten.

Det kan inte vara rimligt att belasta en inkomst, som åtgått för att

gälda förmögenhetsskatten och sålunda ur skatteförmågesynpunkt är obe
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1963

7

fintlig, med ytterligare en skatt. Den dubbla progressiviteten leder dessutom

ofrånkomligen till resultat, som varken är skäliga eller principiellt

motiverade.

Till stöd för yrkandena i de likalydande motionerna I: i39 och II: 537 åberopas,

att det vid den statliga förmögenhetsbeskattningen nu gällande

bottenbeloppet, 80 000 kronor, fastställdes 1957 samt att sedan dess en sådan

penningvärdeförsämring och allmän ekonomisk utveckling ägt rum,

att en höjning nu kan anses motiverad.

Motionärerna finner det vidare otillfredsställande att förmögenhetsskatten

utgår efter samma grunder för äkta makar som för ensamstående. En

omfördelning med hänsyn till den i allmänhet lägre skattekraften hos äkta

makar måste anses motiverad. Detta kan ske genom en höjning av det

skattefria bottenbeloppet för äkta makar, så att detta blir 50 procent högre

än för ensamstående, d. v. s. i nuvarande läge 120 000 kronor. Även vissa

andra angelägna spörsmål bör uppmärksammas, bl. a. det ofta framförda

önskemålet om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för förmögenhetsskatten

såsom utgift för inkomstens förvärvande.

Framför allt bör dock — framhåller motionärerna — uppmärksamheten

riktas på de principiella sammanhangen. Med nuvarande regler har man

utgått från att förmögenhetsinkomsten har större skattekraft än annan inkomst,

så till vida att den soin äger en förmögenhet har mindre behov att

spara för kommande tid och alltså av sin inkomst kan avstå mera i skatt

än den som måste reservera en del av inkomsten för framtida behov. Härmed

beskattas även förmögenhet som inte lämnar någon avkastning. Även

om det i vissa avseenden finns skäl för en sådan bedömning av skattekraften,

kan den inte godtagas som någon mera generell regel. Det måste anses

oriktigt att den som för kommande behov bygger upp ett sparande i exempelvis

bank eller eget företag skall drabbas av en hårdare beskattning än

den som får sin trygghet garanterad genom exempelvis ATP-försäkringen.

I den mån beskattningen drabbar förmögenhet, som inte lämnar avkastning,

blir det i realiteten antingen en högre beskattning av vedcrbörandes

arbetsinkomst eller en förtäring av det kapital, med vilket han arbetar i

näringslivet. Sistnämnda förhållanden kan sägas utgöra problem särskilt

för jordbruk och andra mindre företag. Från dessa utgångspunkter framstår

de gällande reglerna för förmögenhetsbeskattningen som föråldrade och

oförenliga med principen om skatt efter bärkraft.

Utskottet

I de föreliggande motionerna framställes vissa yrkanden som rör förmögenhetsbeskattningen

och därmed sammanhängande frågor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 dr 1963

Utskottet behandlar till en början de likalydande motionerna 1:371 och

11:433. Motionärerna yrkar att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

hemställa om förslag till 1964 års riksdag rörande förmögenhetsbeskattningen

i syfte att eliminera de nuvarande beskattningsreglernas återverkningar

dels på bildande och bibehållande av riskvilligt kapital i produktionen,

dels vid inkomstbeskattningen. I dessa hänseenden anser motionärerna

angeläget, att vid förmögenhetsbeskattningen utformas gynnsammare

bestämmelser för värderingen av inventarier och anläggningstillgångar

i rörelse och att vid den statliga inkomsttaxeringen avdrag medges för förmögenhetsskatten.

I anledning härav vill utskottet erinra om att den till allmänna skatteberedningen

hörande skattesystemutredningen enligt sina direktiv har att

uppmärksamma frågor som sammanhänger med beskattningen av förmögenhet

och dess avkastning. Av direktiven framgår också att utredningen

bör ta ställning till sådana problem som det förhållandet att förmögenhetsskatten

i förening med inkomstskatten på avkastningen i vissa fall kan

ta så gott som hela avkastningen i anspråk ävensom frågan om det berättigade

i att utta skatt på förmögenhet som är nedlagd i produktionsmedel

(exempelvis lantbruk). Enligt utskottets mening finns således anledning

räkna med att skattesystemutredningen kommer att pröva den

av motionärerna berörda frågan om värderingen av inventarier och anläggningstillgångar

i rörelse samt därmed sammanhängande spörsmål. Det

torde ligga i sakens natur — och detta gäller redan nu — att förmögenhetsskatten

i viss mån anpassas efter den skattskyldiges taxering till inkomst.

Huruvida detta bör ske även på sätt, som motionärerna yrkat —

genom en avdragsrätt för förmögenhetsskatten — anser utskottet sig inte

nu böra ta ställning till. Utskottet vill emellertid erinra om att tidigare års

riksdagar i enlighet med hemställan av resp. års bevillningsutskott vid flera

tillfällen avvisat motionsyrkanden därom. Därvid har bevillningsutskottet i

sak åberopat bl. a. att samma resultat som med avdragsrätt för förmögenhetsskatten

vid den statliga inkomsttaxeringen kunde ernås genom en sänkning

av skatteskalan inom förmögenhetsskattens egen ram och att en eventuell

skattesänkning inte i första hand torde komma att gälla förmögenhetsskatten.

Än vidare kunde avdragsrätten för kommunalskatt vid den statliga

inkomsttaxeringen inte tas till intäkt för att införa avdragsrätt för

förmögenhetsskatten vid sistnämnda taxering. Avdraget för kommunalskatt

syftade nämligen till att utjämna den skillnad i skattebördan, som till

följd av ojämnheter i den kommunala utdebiteringen uppkom mellan personer

med samma inkomst. Förekomsten av detta avdrag gav alltså inte

uttryck för uppfattningen att ett utskyldsavdrag i och för sig var princi
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 dr 1963 9

piellt berättigat. Dessa synpunkter gör sig enligt utskottets mening alltjämt

gällande.

Med hänsyn till det anförda och särskilt den omständigheten att frågan

om förmögenhetsbeskattningens framtida utformning är föremål för prövning

inom skattesystemutredningen får utskottet avstyrka motionerna 1:371

och 11:433.

Vad därefter angår de likalydande motionerna 1:439 och 11:537 föreligger

yrkande att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att

allmänna skatteberedningens översyn av förmögenhetsbeskattningen särskilt

skulle ha till syfte dels en sådan utformning, att skatt uttas endast på den

verkliga avkastningen och i enlighet med för skattesystemet grundläggande

bärkraftsprinciper, dels en avvägning i skatteuttaget mellan ensamstående

och äkta makar samt dels en höjning av det skattefria bottenbeloppet med

hänsyn till den ekonomiska utvecklingen. Ävenså bör enligt motionärernas

mening uppmärksammas spörsmålet om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen

för förmögenhetsskatten såsom utgift för inkomstens förvärvande.

Såsom utskottet ovan framhållit har skattesystemutredningen att uppmärksamma

frågor, som sammanhänger med beskattningen av förmögenhet

och dess avkastning. Utskottet utgår således ifrån att utredningen redan

enligt sina nu gällande direktiv kommer att pröva frågan i vad mån hänsyn

till avkastning och bärkraft skall tas vid förmögenhetsbeskattningens

utformning.

Utskottet räknar med att skattesystemutredningen kommer att pröva även

frågan om skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen. Utskottet finner

således ej anledning att närmare ingå på detta spörsmål men vill likväl

framhålla följande.

En höjning av det skattefria bottenbeloppet från nuvarande 80 000 till

100 000 kronor prövades av riksdagen så sent som förra året men avvisades

i enlighet med bevillningsutskottets hemställan i betänkande nr 14. Därvid

åberopade utskottet bl. a. att skattesystemutredningen vid sin översyn givetvis

även skulle pröva skattepliktsgränsens höjd.

Frågan om en med 50 procent förhöjd skattepliktsgräns för äkta makar

har även tidigare prövats av flera års riksdagar men avvisats, senast av

1961 års riksdag, som beslöt i enlighet med bevillningsutskottets hemställan

i betänkande nr 24. Utskottet framhöll därvid bl. a., att spörsmålet

om skattepliktsgränsens höjd inte borde utbrytas ur det större sammanhang,

som var föremål för övervägande inom allmänna skatteberedningen.

Vad angår den av motionärerna berörda rätten till avdrag för förmögenhetsskatten

vid inkomstbeskattningen får utskottet hänvisa till vad ovan

framhållits i fråga om liknande yrkande i motionerna 1:371 och 11:433.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 dr 1963

Med hänsyn till det anförda anser utskottet sig inte kunna tillstyrka att

tilläggsdirektiv skulle utfärdas till skattesystemutredningen och får således

avstyrka motionerna 1:439 och 11:537.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:371 av herr Wallmark

och 11:433 av herr Darlin m. fl. om ändrad förmögenhetsbeskattning,

ävensom

2) de likalydande motionerna 1:439 av herrar Hermansson

och Harald Pettersson samt 11:537 av herrar Wahrendorff

och Dahlgren angående förmögenhetsbeskattningens

utformning,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 april 1963

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, fröken Ranmark,

herrar Oscar Carlsson, Wärnberg, Lundström, Gösta Jacobsson, Sundin

och Paul Jansson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Vigelsbo, Engkvist, Magnusson

i Borås, Andersson i Essvik, Forsberg, Larsson i Umeå, von Sydow, Carlsson

i Västerås och Broberg.

Reservationer

I) av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson, Sundin, Vigelsbo, Magnusson i

Borås och von Sydow, vilka ansett att utskottet bort anföra och hemställa

följande.

I de föreliggande motionerna framställes vissa yrkanden som rör förmögenhetsbeskattningen

och därmed sammanhängande frågor.

I motionerna 1:371 och 11:433 yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte hemställa om förslag till 1964 års riksdag rörande förmögenhetsbeskattningen

i syfte att eliminera de nuvarande beskattningsreglernas

återverkningar dels på bildande och bibehållande av riskvilligt kapital i

produktionen, dels vid inkomstbeskattningen. I dessa hänseenden anser

motionärerna det angeläget, att vid förmögenhetsbeskattningen utformas

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1963

11

gynnsammare bestämmelser i de fall där förmögenheten utgöres av inventarier

och anläggningstillgångar i rörelse och att vid den statliga inkomstbeskattningen

avdrag medges för förmögenhetsskatten.

I motionerna 1:439 och 11:537 yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla om att den översyn av förmögenhetsbeskattningen,

som skall utföras av allmänna skatteberedningen, särskilt må ha till syfte

dels en sådan utformning att skatt uttages endast på den verkliga avkastningen

och i enlighet med för skattesystemet grundläggande bärkraftsprinciper,

dels en avvägning i skatteuttaget mellan dem, som i inkomstskattehänseende

beskattas som ensamstående respektive äkta makar samt dels

en höjning av det skattefria bottenbeloppet, som är motiverad av den ekonomiska

utvecklingen. Enligt motionärernas mening bör även uppmärksammas

spörsmålet om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för förmögenhetsskatten

såsom utgift för inkomstens förvärvande.

Vad först gäller spörsmålet rörande beskattningen av förmögenhet som

utgöres av inventarier och anläggningstillgångar vill utskottet understryka

angelägenheten av att förmögenhetsbeskattningen ges en sådan utformning

att den ej motverkar näringslivets och produktionens utveckling. I fråga

om förmögenhet som placerats i tillgång som ger en relativt hög avkastning

torde risken för en sådan hämmande inverkan vara mindre än beträffande

förmögenhet placerad i tillgångar med speciella risker eller med åtminstone

tidvis låg eller obefintlig avkastning. Då sådan förmögenhetsplacering får

anses nödvändig bör möjligheterna till en skälig lättnad tillvaratagas vid

den framtida förmögenhetsbeskattningens utformning.

De ovannämnda spörsmålen torde ofta, särskilt beträffande mindre företag

och jordbruk, sammanhänga med de i motionen behandlade frågorna

rörande sambandet mellan inkomst- och förmögenhetsbeskattningen m. m.

I det ena motionsparet har i detta hänseende yrkats på att förmögenhetsskatt

skall få avdragas vid taxering till inkomstskatt. I det andra motionsparet

har yrkats på en sådan utformning att förmögenhetsskatt uttages

endast på den verkliga avkastningen och i enlighet med för skattesystemet

grundläggande bärkraftsprinciper. Utskottet finner det angeläget att förmögenhetsbeskattningen

på ett bättre sätt anpassas till den skattskyldiges

inkomst och taxering till inkomstskatt. Hur detta bäst skall ske i tekniskt

avseende är emellertid beroende av hur det framtida skattesystemet i Övrigt

utformas. I förevarande sammanhang finner sig utskottet därför endast

böra understryka vikten av att en sådan lösning eftersträvas som står

i samklang med de åsyftade avkastnings- och bärkraftsprinciperna.

Beträffande yrkandet om en differentiering i förmögenhetsskattehänseende

mellan gifta och ogifta skattskyldiga vill utskottet framhålla att den

ovannämnda bärkraftsprincipen borde leda till en sådan utformning. Att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 dr 1963

den nuvarande förmögenhetsbeskattningen, till skillnad från beskattningen

i övrigt, saknar det hänsynstagande till den generellt sett olika skatteförmån

hos gifta och ogifta skattskyldiga kan inte anses tillfredsställande.

Det är därför angeläget att en rimlig avvägning eftersträvas vid översynen

av förmögenhetsbeskattningen.

Vad slutligen angår yrkandet om en höjning av det skattefria bottenbeloppet,

f. n. 80 000 kronor, är en sådan höjning enligt utskottets mening

motiverad av förändringar i penningvärdet och av den ekonomiska

utvecklingen i övrigt. Särskilt bör uppmärksammas att t. ex. ett hopsparat

försäkringskapital i ATP eller annorstädes för den enskilde kan ha ett

värde som är lika stort som en nu beskattningsbar förmögenhet. Förmögenhets-

eller liknande beskattning kommer inte i fråga för ett sådant försäkringskapital.

Vid utformningen av de fria bottenbeloppen bör därför, förutom

penningvärdesförändring och allmän ekonomisk utveckling, även dylika

förskjutningar mellan olika slag av tillgångar uppmärksammas. En avsevärd

lättnad i de nuvarande lägre beskattningsbara förmögenhetsskikten

är motiverad av dessa skäl.

Förmögenhetsbeskattningens utformning ingår i den allmänna skatteberedningens

uppdrag. Då här berörda spörsmål rörande förmögenhetsbeskattningen

äger både inbördes samband och samband med skattesystemets

utformning i övrigt, finner utskottet sig icke böra förorda att de i motionerna

väckta spörsmålen brytes ut ur utredningssammanhanget i övrigt.

Utskottet förordar i stället att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ger

till känna de riktlinjer rörande förmögenhetsbeskattningens utformning som

angivits i det föregående. Utskottet förutsätter härvid att riktlinjerna skall

tjäna till vägledning vid allmänna skatteberedningens behandling av förmögenhetsbeskattningen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av de likalydande motionerna

1:371 av herr Wallmark och 11:433 av herr Darlin m. fl.

om ändrad förmögenhetsbeskattning ävensom de likalydande

motionerna 1:439 av herrar Hermansson och Harald Pettersson

samt 11:537 av herrar Wahrendorff och Dahlgren

angående förmögenhetsbeskattningens utformning, i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte ge till känna vad utskottet i sitt

utlåtande anfört till vägledning vid allmänna skatteberedningens

behandling av förmögenhetsbeskattningen.

II) av herrar Lundström, Larsson i Umeå och Broberg.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1963

•mmo

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.