Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen den 28 september 1928
1963-05-07 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1963:40, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen den 28 september 1928
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr bO år 1963
1
Nr 40
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av
punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.
I en den 1 mars 1963 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 96, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370); samt
2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623).
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
I propositionen framlägges på grundval av ett av skattelagssakkunniga avgivet
betänkande (SOU 1962: 42) förslag till vissa åtgärder i syfte att förhindra
missbruk i fråga om rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen för utgifter
för representation och liknande ändamål. Enligt förslaget skall i kommunalskattelagen
angivas den allmänna förutsättningen för att dylika kostnader
skall vara avdragsgilla. Det förutsättes att dessa bestämmelser skall
kompletteras med anvisningar av riksskattenämnden. Vidare föreslås en väsentligt
utökad uppgiftsskyldighet beträffande representationskostnader. De
nya bestämmelserna i kommunalskattelagen avses skola tillämpas redan
vid 1964 års taxering, medan den ökade uppgiftsskyldigheten blir aktuell
först vid avlämnandet av 1965 års självdeklaration.
De ovannämnda författningsförslagen är av följande lydelse.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 40
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1963
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till 20 §.
och 1. Till skattskyldigs--— — och
46 § 2 mom.
Utgifter för representation och
liknande ändamål äro att hänföra
till omkostnader i förvärvskälla endast
om de hava omedelbart samband
med verksamheten, såsom då
fråga uteslutande är om att inleda
eller bibehålla affärsförbindelser och
liknande eller då utgifterna avse jubileum
för företaget, invigning av mera
betydande anläggning för verksamheten,
stapelavlöpning eller jämförliga
händelser eller då utgifterna
äro att hänföra till personalvård. Avdrag
må i det enskilda fallet icke åtnjutas
med större belopp ån som kan
anses skäligt.
1. Till skattskyldigs---
46 § 2 mom.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock skola
äldre bestämmelser tillämpas vid 1963 års taxering samt vid eftertaxering
för år 1963 eller tidigare år.
Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1963
3
Förslag
till
Förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att till taxeringsförordningen den 23 november 1956
skall fogas en ny paragraf, benämnd 25 a §, av nedan angiven lydelse samt
att 26 § nämnda förordning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25 a §.
Har vid inkomstberäkningen avdrag
gjorts för kostnader för representation
och liknande ändamål skall
vid självdeklaration fogas uppgift
enligt fastställt formulär utvisande
huru kostnaderna fördela sig på följande
huvudgrupper:
1) kostnader för mat, dryck, betjäning,
hotellrum, teaterbiljetter
o. dyl. i samband med af färs förhandlingar
och liknande, med angivande
av huru mycket av kostnaderna, som
belöper å representation utövad i
den skattskyldiges eller hos honom
anställds hem,
2) kostnader som vid 1) sägs i
samband med jubileum för företaget,
invigning av anläggning för verksamheten,
stapelavlöpning och jämförliga
händelser, med angivande av huru
mycket av kostnaderna, som belöper
å representation utövad i den skattskyldiges
eller hos honom anställds
hem,
3) kostnader i form av underhåll,
hyra, löner m. m. avseende fastighet,
våning och inventarier, som helt eller
huvudsakligen nyttjas för representationsändamål
och liknande,
4) kostnader för representation
gentemot anställda i samband med
personalfester, informationsmöten o.
dyl. och för annan till personalvård
hänförlig representation,
5) kostnader för gåvor, som icke
äro att hänföra till reklam och som
■fl Jiihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 40
4
Bevillningsutskottets betänkande nr UO år 1963
(Nuvarande lydelse)
26 §.
Därest inkomst---eller jord
bruksfastigheten,
7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen
avdragits såsom
rese- och representationskostnader, i
den mån sådant belopp icke utgivits
till anställda och upptagits å kontrolluppgifter
rörande dessas förmåner,
dock att, därest lämnandet är
förenat med synnerliga svårigheter,
uppgiften skall lämnas först efter anmaning,
samt
8) uppgift om verkställda nedskrivningar
av värdet å rättigheter
till leverans av omsättningstillgångar
samt maskiner och andra inventarier.
Redovisas inkomst — — — ovan
sägs.
Vad i---avsedda uppgifter.
(Föreslagen lydelse)
icke upptagits såsom löneförmån å
kontrolluppgift,
6) utgivna representationsersättningar
och representationsbidrag,
med angivande av huru mycket härav
som upptagits å kontrolluppgift, samt
7) övriga representationskostnader.
26 §.
Därest inkomst---eller jord
bruksfastigheten,
7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen
avdragits såsom
resekostnader, i den mån sådant belopp
icke utgivits till anställda och
upptagits å kontrolluppgifter rörande
dessas förmåner, dock att, därest
lämnandet är förenat med synnerliga
svårigheter, uppgiften efter medgivande
av taxering sintendenten i det
län, där den skattskyldige skall taxeras
till statlig inkomstskatt, må lämnas
först efter anmaning,
8) uppgift om kostnader för annan
reklam än annonsering, samt
9) uppgift om verkställda nedskrivningar
av värdet å rättigheter
till leverans av omsättningstillgångar
samt maskiner och andra inventarier.
Redovisas inkomst —--ovan
sägs.
Vad i---avsedda uppgifter.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock skola bestämmelserna tillämpas första gången, med avseende å självdeklaration,
som avgives för det beskattningsår, för vilket taxering i första
instans sker år 1965.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 701 av herr Holmberg m. fl. och II: 859
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
Kungl. Maj :ts förslag enligt proposition nr 96 med den ändringen beträffande
26 § 8) taxeringsförordningen, att uppgiftsskyldigheten beträffande
kostnader för reklam begränsas i enlighet med vad i motionerna anförts;
Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år J963 5
2) de likalydande motionerna I: 702 av herr Stefanson in. fl. och II: 8o7
av herr Carlsson i Stockholm m. fl., vari hemställts,
A. att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 96
måtte
1. besluta sådan utformning av 26 § taxeringsförordningen att mte endast
annonsering utan även vissa andra reklamkostnader, varom exempel givits
i motionen II: 857, skall vara undantagna från specificeringsskyldigheten,
och
2. uttala att gåva av ekonomiskt begränsat värde som lämnats i representationssyfte
skall i beskattningshänseende behandlas lika med annan
representationskostnad, samt
B. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till författningstext i
anslutning till yrkandet under Al) ovan; samt
3) motionen II: 858 av herr Hermansson m. fl., vari hemställts, att riksdagen
med anledning av proposition nr 96 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om sådan ändring av kommunalskattelagen att däri stadgas att
utgifter för representation och liknande ändamal icke äro att hänföra till
omkostnader i förvärvskälla.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 857, II: 858 och II: 859.
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen
I. Inledning, s. 5—-7.
II. Gällande rätt m. m. beträffande avdragsrätten för representationsutgifter,
s. 7—10.
III. De sakkunnigas förslag, s. 10—27.
IV. Remissyttrandena, s. 27—47.
V. Departementschefen, s. 48—54.
Av innehållet i de förenämnda motionerna må här återges följande.
I motionerna 1: 701 och II: 859 uttalas inledningsvis att förslaget i propositionen
enligt motionärernas mening är väl motiverat. Det kan förutsättas
att den obligatoriska uppgiftsskyldigheten skall leda till en minskning av de
missbruk som nu otvivelaktigt förekommer, såväl vad gäller enskilda som
offentliga företag.
Motionärerna ifrågasätter emellertid, huruvida den föreslagna lydelsen av
26 § 8) taxeringsförordningen är ändamålsenlig. Denna punkt stadgar skyldighet
att uppge kostnader för »annan reklam än annonsering». För många
företagare utgör annonsering en blott ringa del av reklamåtgärderna. Såsom
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1963
exempel på vad som må betecknas såsom legitim reklam närnnes utsändande
av kataloger, broschyrer och andra trycksaker, utsändande av varuprov
eller tillhandahållande av prov för avsmakning av matvara, förevisande av
demonstrationsmaterial, affischering, utsändande av sandwich-män m. in.
Någon anledning att begära specifikation av kostnaderna för reklam av denna
art synes knappast föreligga. Om därför nyssnämnda bestämmelse rörande
uppgiftsskyldigheten skall utformas så att däri inskrives undantag, bör
en väsentlig utökning ske av undantagen. Detta skulle vara till båtnad ej
blott för de skattskyldiga utan även för taxeringsmyndigheterna.
Att märka är emellertid att begreppet reklam i och för sig innefattar en
mängd åtgärder, varför tolkningen av bestämmelsen kan bli mycket besvärlig
för såväl skattskyldiga som taxeringsmyndigheter om precisering ej
sker. Man kan exempelvis fråga sig, huruvida neonskyltar, skyltfönster och
skyltskåp o. dyl. är att hänföra till butiks- eller reklamkostnader. På grund
härav och med tanke på att taxeringsmyndigheterna knappast kan vara betjänta
av att få uppgift på en omfattande klumpsumma rörande skilda utgifter
ifrågasätter motionärerna, om det inte vore lämpligare att utforma bestämmelsen
så att däri angåves, vilka reklamkostnader som särskilt borde
specificeras av den skattskyldige.
Till stöd för yrkandena i motionerna I: 702 och II: 857 framhålles bl. a.
Den i propositionen föreslagna obligatoriska uppgiftsskyldigheten kommer
givetvis att medföra ett icke obetydligt merarbete för berörda företag eller
andra skattskyldiga. Att uppgiftsskyldigheten föreslagits så omfattande vad
avser reklam motiveras med svårigheten att dra gräns mellan representationskostnad
och reklamkostnad. »Annonsering» anses dock utgöra en så
entydig post att den kan särskiljas och undantas från uppgiftsskyldighet.
Enligt motionärernas mening har gränsen här dragits alltför snävt. Utom
annonsering finns andra reklamkostnader om vilka gäller att risk för missbruk
i avdragshänseende är obefintlig, t. ex. andra former av tryckt reklam
såsom broschyrer, affischer, informationsbrev och andra informationstrycksaker,
skyltar o. dyl. Kostnaderna härför torde också bokföras som reklamkostnad.
Missbruk i avdragshänseende torde inte heller förekomma i fråga
om sådana kostnader. Det synes därför vara onödigt att föreskriva specificerade
redovisningar av dem.
Redovisningen av representationskostnaderna skall enligt ett föreslaget tilllägg
till taxeringsförordningen —- som ny § 25 a — ske i huvudgrupper,
varav en skall avse »kostnader för gåvor, som icke äro att hänföra till reklam
och icke upptagits såsom löneförmån i kontrolluppgift». Enligt gällande
praxis är avdragsrätten för gåvor som form för representation mycket
snäv. Kostnader för sådana gåvor är i allmänhet inte avdragsgill, trots att
dylik representation kan ställa sig billigare än exempelvis ett restaurangbesök.
För att åstadkomma en mera ändamålsenlig praxis bör riksdagen uttala
att kostnad för gåva, som lämnats i representationssyfte, skall i beskattningshänseende
behandlas lika med representationskostnad i övrigt. Ett så
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1963 7
dant uttalande bör vara vägledande för riksskattenämnden vid utarbetandet
av de nya anvisningarna. Det är givetvis här fråga om gåvor av ekonomiskt
begränsat värde såsom blomsteruppvaktning, bokgåva och liknande. Missbruk
skall kunna stävjas genom redovisningsskyldigheten, som utgör villkor
för avdragsrätt.
I motionen 11: 858 erinras till en början om vad skattelagssakkunniga i sitt
betänkande anfört rörande frågan huruvida representationskostnader är att
anse såsom omkostnader i förvärvskälla eller såsom levnadskostnader. De
sakkunniga anser att man i första hand måste uppställa frågan om det över
huvud taget finns godtagbara grunder för att hänföra så typiska levnadskostnader,
som representationsutgifterna vanligen utgör, till avdragsgilla
omkostnader i förvärvskälla. Vidare påpekas att varje skattskyldig, som är
fysisk person och har förvärvsarbete, för att över huvud taget kunna utföra
arbete är tvingad att använda en avsevärd del av sin inkomst till nödvändiga
levnadskostnader. För desssa kostnader får dock avdrag inte ske, frånsett
s. k. ökade levnadskostnader. Ej ens då de till levnadskostnader hänförliga
utgifterna är direkt föranledda av förvärvsverksamheten och är av väsentlig
storlek får avdrag göras. Av skattelagssakkunniga anförda exempel på sådana
kostnader återges i motionen.
Motionärerna uttalar att medan kostnader av ifrågavarande slag alltså inte
är avdragsgilla skulle däremot representationsutgifter enligt förslaget i propositionen
i huvudsak fortfarande få avdras vid beskattningen. En sådan
skillnad torde av många skattskyldiga anses såsom orättvis. Till argumentet
att representationen på restauranger o. s. v. inom affärslivet skulle utgöra
ett led i själva yrkesutövningen har skattelagssakkunniga redan erinrat
om att den representation, för vilken avdrag yrkas, i allmänhet förekommer
inom sådana kategorier skattskyldiga, som har jämförelsevis goda inkomster.
»Representationen kan därför — betraktad från den ståndpunkt som
andra kategorier skattskyldiga av naturliga skäl intar — mera te sig såsom
levnadsvanor, som är en följd av en högre inkomststandard, än som en omkostnad
för förvärv av inkomsten.»
Det avgörande skälet varför skattelagssakkunniga icke föreslagit att avdragsrätten
skulle helt avskaffas tycks vara, att bevillningsutskottet vid
några tillfällen uttalat att det vore uteslutet att helt avskaffa avdragsrätten
och att riksdagen godkänt dessa uttalanden. Det av skattelagssakkunniga
anförda materialet med dess drastiska exempel om hur avdragsrätten brukas
samt dess uppskattning av det höga skattebortfallet torde dock utgöra goda
skäl för en omprövning av denna ståndpunkt. Några remissinstanser har
också gjort uttalanden till förmån för ett slopande av avdragsrätten. Även
i den följande pressdiskussionen har denna synpunkt framförts från flera
håll. Propositionen har i allmänhet karakteriserats så, att den väsentligt
mildrat de sakkunnigas förslag. Några avgörande skäl mot ett fullständigt
slopande av avdragsrätten för representationskostnader synes icke ha anförts
i debatten.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr -40 dr 1963
Utskottet
Under senare år har i flera sammanhang uttalats kritik mot gällande avdragsrätt
vid beskattningen för representationskostnader. Därvid har framhållits
att ett utbrett missbruk av avdragsrätten äger rum på så sätt att såsom
representationskostnader avdras utgifter som mer har karaktär av levnadskostnader.
I samband härmed har rests krav på att avdragsrätten, beträffande
vilken hittills endast kunnat åberopas den allmänna bestämmelsen
i 20 § kommunalskattelagen att alla omkostnader för intäkternas förvärvande
och bibehållande är avdragsgilla, skulle närmare regleras genom lagstiftning.
I den förevarande propositionen föreslås sådan lagstiftning i förening med
en väsentligt utökad uppgiftsskyldighet enligt taxeringsförordningen å belopp,
som i självdeklaration avdragits såsom representationskostnad. Enligt
förslaget, som grundar sig på ett betänkande av skattelagssakkunniga, skall
i anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen anges den allmänna förutsättningen
för att avdrag för representationskostnader skall vara medgivet.
Bestämmelserna avses skola kompletteras med anvisningar av riksskattenämnden.
Vid utformandet av dessa förutsältes nämnden skola samråda
med representanter för olika branscher inom näringslivet och för arbetsmarknadsorganisationerna.
Vad beträffar uppgifter till ledning för taxeringsarbetet
förordas en generell skyldighet för alla skattskyldiga att då avdrag
yrkas för representationskostnader lämna uppgift, specificerad i olika
huvudgrupper, på avdragsbeloppet. Det förutsättes att uppgifterna lämnas
på ett av riksskattenämnden fastställt formulär.
I likhet med departementschefen anser utskottet att lagstiftningsåtgärder
är påkallade för att komma till rätta med det missbruk av avdragsrätten
för representationskostnader, som för närvarande otvivelaktigt förekommer.
Utskottet vill erinra om att så gott som samtliga de instanser, vilka avgav
remissyttranden över skattelagssakkunnigas betänkande, delade de sakkunnigas
uppfattning att behov av lagstiftningsåtgärder föreligger. Enligt
utskottets mening får lagstiftningen ses som ett tillrättaläggande av en utveckling,
som avvikit från vad som ursprungligen avsetts. Grunden till de
nuvarande missförhållandena på området är dels att oklarhet råder såväl
hos de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna om hur långt avdragsrätten
sträcker sig och dels att yrkade avdrag inte redovisas öppet i deklarationerna.
Den i propositionen föreslagna lagstiftningen bör medföra avsevärda
förbättringar i båda dessa hänseenden. Utskottet tillstyrker således
i princip propositionen.
I motionen II: 858 yrkas skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om förslag
till sådan ändring av kommunalskattelagen att utgifter för representation
och liknande ändamål inte hänföres till omkostnader i förvärvskälla.
Motionärerna åberopar såsom grund för ett fullständigt slopande av avdragsrätten
för representationskostnader att dylika utgifter generellt skulle
Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1063 9
vara att anse som levnadskostnader. Utskottet kan inte finna ett sådant påstående
berättigat. Även om den av skattelagssakkunniga gjorda utredningen
och remissyttrandena däröver bestyrker att avdragsrätten på ett anmärkningsvärt
sätt missbrukats kan det inte bortses från att representation under
vissa förhållanden har sådan karaktär att den framstår såsom omkostnad i
förvärvskällan. I dylika fall bör avdrag enligt utskottets mening alltjämt
vara medgivet.
Det bör även uppmärksammas att uppgift för närvarande saknas om storleken
av de årligen yrkade avdragen för representationskostnader och hur
de fördelar sig på olika utgifter. På grund härav saknas för närvarande kännedom
om hur ett helt slopande av avdragsrätten skulle träffa olika skattskyldiga.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att den föreslagna lagstiftningen
är avsedd att vara provisorisk. Såsom departementschefen framhållit
kommer genom den utökade uppgiftsskyldigheten material att erhållas
som kan bilda underlag för en mer definitiv lösning av avdragsfrågan.
Med det anförda avstyrker utskottet den i motionen II: 858 begärda riksdagsskrivelsen.
Den i propositionen förordade allmänna regeln i anvisningarna till 20 §
kommunalskattelagen föreslås utformad så att avdragsrätt för representationskostnad
föreligger endast om utgiften i fråga har omedelbart samband
med den bedrivna verksamheten. I förtydligande syfte anges därefter vissa
exempel på avdragsgilla kostnader. Utskottet har inte funnit anledning till
anmärkning mot vad sålunda föreslagits och tillstyrker lagändringen.
Beträffande lagstiftningens materiella utformning har i motionerna I: 702
och II: 857 hemställts att riksdagen — utan ändring av propositionens lagtextförslag
— måtte uttala att gåva av ekonomiskt begränsat värde, som
lämnas i representationssyfte, skall behandlas lika med annan representationskostnad.
Av motiveringen framgår att motionärerna åsyftar en längre
gående avdragsrätt för berörda gåvor än som nu medges i praxis.
Såsom utskottet inledningsvis uttalat grundar sig den nuvarande avdragsrätten
för representationskostnader på den allmänna bestämmelsen i 20 §
kommunalskattelagen att avdrag medges för alla omkostnader för intäkternas
förvärvande och bibehållande. Propositionen innebär att denna allmänna
regel lämnas utan ändring, och det tillägg till lagtexten, som föreslås i
anvisningarna till 20 §, får ses som en utveckling av regeln såvitt gäller representationskostnader.
Vad angår gåvor av nu ifrågavarande slag har redan
praxis funnit att dessa i allmänhet inte är att anse som sådana omkostnader
som avses i det allmänna stadgandet och därför oftast vägrat avdrag.
Utskottet, som inte finner sig böra tillstyrka någon utvidgning av det skattemässiga
omkostnadsbegreppet i förhållande till vad nu gäller, avstyrker det
i motionerna begärda uttalandet. Det är för övrigt svårt att bedöma vilken
verkan man skulle få genom ett dylikt uttalande, som inte förutsatts skola
förenas med ändring av själva lagtexten.
Utskottet vill tillägga att det i lagstiftningens karaktär av provisorium
ligger att den bör omprövas efter någon tid. Vid denna tidpunkt tillgängliga
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år W63
erfarenheter av tillämpningen i praktiken kan ge vid handen att lagstiftningen
i vissa hänseenden är för snäv, i andra åter fortfarande alltför generös.
Vad beträffar uppgiftsskyldigheten gäller för närvarande enligt 26 § taxeringsförordningen
att i självdeklaration, vari inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet
redovisas enligt bokföringsmässiga grunder, uppgift skall
lämnas om belopp, som vid inkomstberäkningen avdragits som rese- och
representationskostnader, i den mån sådant belopp inte utbetalts till anställda
och upptagits i kontrolluppgifter rörande de anställdas förmåner.
Är det förenat med synnerliga svårigheter att lämna uppgift, som nu nämnts,
behöver uppgift lämnas först efter anmaning av taxeringsmyndighet. Vidare
stadgas i 37 § taxeringsförordningen, vad avser skyldigheten för aktiebolag,
ekonomiska föreningar, rörelseidkare m. fl. att i kontrolluppgift meddela
förmåner och ersättningar till anställda, att uppgiftsskyldighet icke
föreligger för utbetald representationsersättning, motsvarande gjorda utlägg,
som sammanlagt inte överstiger 500 kronor.
I propositionen föreslås i denna del en generell skyldighet för alla skattskyldiga,
som yrkar avdrag för representationsutgifter, att lämna specificerad
uppgift om avdragsbeloppet. Då gränsen mellan representationskostnad
och reklamkostnad ofta kan vara svår att draga, föreslås vidare att genom
ett tillägg till 26 § taxeringsförordningen uppgiftsskyldighet stadgas
beträffande andra kostnader för reklam än annonsering. Vidare föreslås en
obligatorisk uppgiftsskyldighet rörande resekostnadsersättning, såvida inte
vederbörande taxeringsintendent medger att uppgift må lämnas först efter
anmaning. Det förutsättes att riksskattenämnden skall meddela vägledande
anvisningar även i förevarande hänseende, bl. a. i fråga om de krav som får
ställas på verifikationer m. m.
En av de väsentligaste anledningarna till rådande missförhållanden beträffande
avdragsrätten för representationskostnader är — såsom utskottet
redan framhållit — utan tvivel den hittills gällande ofullständiga uppgiftsskyldigheten.
En förutsättning för att en förbättring skall kunna åstadkommas
är även enligt utskottets mening att avdragna kostnader redovisas öppet
i deklarationerna. En specificerad uppgift på sätt i propositionen föreslås
synes utskottet lämplig för att ge taxeringsmyndigheterna möjlighet att
bedöma skäligheten i gjorda avdragsyrkanden. Anses därvid anledning föreligga
till mera ingående granskning av yrkade avdrag, kan den skattskyldige
enligt 31 § taxeringsförordningen anmanas att inkomma med ytterligare utredning.
I såväl motionerna I: 701 och II: 859 som motionerna I: 702 och II: 857
har påtalats att den föreslagna skyldigheten enligt 26 § 8) taxeringsförordningen
att lämna uppgift om reklamkostnader med undantag för utgifter
för annonsering synes bli alltför vidsträckt. Såsom bestämmelsen utformats
kommer enligt motionärernas uppfattning att inflyta ett större material än
som avsetts.
11
Bevillningsutskottets betänkande nr it) år 1963
Utskottet delar motionärernas uppfattning att den föreslagna bestämmelsen
i 26 § 8) taxeringsförordningen kommer att medföra att de inkommande
uppgifterna omfattar mer än som betingas av syftet med bestämmelsen.
Då avsikten närmast är att taxeringsmyndigheterna skall få uppgift om sådana
till särskilda personer utgivna gåvor, vilka den skattskyldige betraktar
som reklamkostnader, föreslår utskottet att bestämmelsen — i enlighet
med vad som ifrågasatts i motionerna I: 701 och II: 859 — avfattas så att
däri direkt anges vilka reklamkostnader som skall specificeras av den skattskyldige.
Härigenom kommer det att klarare framgå att bestämmelsen är
ett komplement till den i 25 a § 5) föreslagna uppgiftsskyldigheten för gåvor,
som är att anse som representationskostnader. Om behov visar sig föreligga
av närmare precisering av bestämmelsen får detta göras av riksskattenämnden
i de anvisningar som nämnden förutsatts skola utfärda.
Med det anförda får motionerna I: 701 och II: 859 samt I: 702 och II: 857
anses besvarade.
Vad i övrigt föreslagits i propositionen tillstyrkes av utskottet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen — med förklarande att Kungl. Maj :ts proposition
nr 96 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
och i anledning av de likalydande motionerna I: 701 av
herr Holmberg m. fl. och 11:859 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl. samt motionerna I: 702 av herr Stefanson m. fl. och
II: 857 av herr Carlsson i Stockholm m. fl. — måtte antaga
vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till
20 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);
samt
2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623) med den ändringen att 26 § erhåller
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
(Kungl. Maj.ts förslag)
26 §.
Därest inkomst ----eller jord
bruksfastigheten,
7) uppgift om---efter anma
ning,
8) uppgift om kostnader för annan
reklam än annonsering, samt
9) uppgift om--- — andra in
ventarier.
Redovisas inkomst —--ovan
sägs.
Vad i---avsedda uppgifter.
(Utskottets förslag)
26 §.
Därest inkomst---eller jord
bruksfastigheten,
7) uppgift om —--- efter an
maning,
8) uppgift om kostnader för reklam,
som riktar sig till bestämda
personer och som har karaktär av
gåva av mer än obetydligt värde,
samt
9) uppgift om---andra in
ventarier.
Redovisas inkomst — — — ovan
sägs.
Vad i--— avsedda uppgifter.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr iO år 1963
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 701 av herr Holmberg
m. fl. och II: 859 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 702 av herr Stefanson
m. fl. och II: 857 av herr Carlsson i Stockholm m. fl., samt
3) motionen. II: 858 av herr Hermansson m. fl.,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 7 maj 1963
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK HAGBERG
Närvarande:
från första kammaren:_herr Hagberg, fröken Ranmark, herrar Oscar
Carlsson, Gustaf Elofsson, Wärnberg, Lundström, Gösta Jacobsson, Billman
och Paul Jansson; samt
från andra kammaren: herrar Brandt, Allard*, Nilsson i Svalöv, Engkvist,
Christenson i Malmö, Magnusson i Borås*, Andersson i Essvik*, Carlsson
i Västerås, Nilsson i Tvärålund och Broberg*.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630598
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1963:263 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i tulltaxeförordningen den 13 maj 1960 a1 i texten