Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående skatteutjämning mellan landstingen.

1963-11-05 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1963:52, Betänkande i anledning av väckta motioner angående skatteutjämning mellan landstingen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963

1

Nr 52

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående skatteutjämning mellan landstingen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 514 av herr Bengtson m. fl. och II: 626 av herr Hedlund

m. fl. har yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

hemställa att 1958 års skatteutjämningskommitté erhåller i uppdrag att

utreda frågan om en utjämning via statsbudgeten av landstingens skatteunderlag

enligt grundbidragsprincipen i enlighet med vad i motionerna

anförts.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 49 har riksdagen vid

vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av de föreliggande motionerna

till innevarande års höstsession.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i

det följande, hänvisa till motionen II: 626.

I motionerna framhålles till en början att den pågående befolkningsomflyttningen

i allt högre grad aktualiserar frågan om en rättvis kostnadsfördelning

för de angelägenheter, som åvilar kommuner och landsting.

Motionärerna fortsätter:

För båda dessa institutioner gäller att de under de närmaste åren kan

förutse kraftigt stegrade kostnader för sina vidgade och delvis nya verksamhetsområden.

Samtidigt med denna utveckling ökar skillnaderna mellan

de olika kommunernas resp. landstingens förutsättningar att bära kostnaderna.

Detta hänger framför allt samman med befolkningsomflyttningens

inverkan på det lokala skatteunderlaget. Avfolkningsområdena får en

förhållandevis högre andel av sin befolkning i icke yrkesverksamma åldrar,

och även i övrigt synes inkomststandarden i avfolkningsområdena vara

lägre än i de områden till vilka befolkningsströmmarna går.

Vidare påpekas, att det i dessa frågor skiljes mellan begreppen kostnadsfördelning

(mellan stat och kommun) och skatteutjämning (mellan olika

kommuner). Härefter framhålles följande.

Det är i och för sig rimligt att med en viss förvaltningsuppgift förenas

även det ekonomiska ansvaret för densamma. I syfte att erhålla eu rim
1

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 62

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963

lig avvägning mellan proportionell kommunal och progressiv statlig beskattning

är det å andra sidan angeläget att staten i dagens läge bär en

betydande del av kostnaderna för landstingens och kommunernas förvaltning.

Dessutom måste tillses att kostnadsbördan blir någorlunda jämnt

fördelad mellan invånarna i olika landsändar. Indirekt är det ju också

så, att omkring tre fjärdedelar eller mer av kommunernas och landstingens

förvaltning är avhängiga statsmakternas beslut. Av bl. a. förvaltningstekniska

skäl bar de dock underställts kommunernas och landstingens

förvaltning. Enligt vår mening skulle det vara önskvärt att ytterligare en

del av de kommunala kostnaderna utdebiterades via statsbudgeten, eftersom

man därigenom skulle få en för de lägre och medelstora inkomsttagarna

mera rättvis beskattning. De stora bristerna med nuvarande kostnadsfördelning

ligger dock i att den inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn

till det mellan kommunerna och landstingen starkt varierande skatteunderlaget.

Det gäller alltså inte bara att få en i genomsnittliga tal rimlig

kostnadsfördelning mellan stat och kommun med hänsyn till avvägningen

mellan olika skattesystem, utan också att man vid denna kostnadsfördelning

eller på annat sätt ser till att kommunandelen för de olika förvaltningsuppgifterna

blir något så när lika per skattekrona i alla kommuner.

Det är, anför motionärerna bl. a. vidare, ett väl känt förhållande, att

kommunernas utdebitering för t. ex. sådana ändamål som skola och folkpensionering

varierar mycket kraftigt och att dessa skillnader ökar för

varje år som går, dels på grund av utgiftsökningarna som sådana, dels —

och kanske framför allt — på grund av att staten genom bidragsreglernas

konstruktion i vissa fall fått sin kostnadsandel sänkt, ofta bara på de

mest skattesvaga kommunernas bekostnad.

I samma takt som kommunernas nettoutgifter stiger ökar givetvis —

framhåller motionärerna — utdebiteringsskillnaderna (vid lika standard

i övrigt) mellan olika kommuner på grund av att kostnaderna måste slås

ut på så vitt skilda skatteunderlag (räknat i antalet skattekronor per

invånare).

Om en rättelse av föreliggande missförhållanden inte snart kommer till

stånd måste enligt motionärernas uppfattning allvarligt befaras att en i

övrigt önskvärd decentralisering av förvaltningsuppgifterna till kommuner

och landsting kommer att försvåras eller helt enkelt omöjliggöras.

I detta sammanhang framhålles även skatteutjämningsproblemets betydelse

från lokaliseringssynpunkt.

Motionärerna erinrar ytterligare om att frågan om en genomgripande

kommunal skatteutjämning behandlas av 1958 års skatteutjämningskommitté,

i huvudsak med avseende å den primärkommunala skatteutjämningen.

Landstingen berörs endast såvitt angår avlösningen av skatteersättningen

med anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer, något

som inte på långt när kan sägas vara tillräckligt för den skatteutjämning,

som är nödvändig för landstingen. Landstingsskatten varierar för

närvarande mellan 4: 20 och 6 kronor per skattekrona. Bakom dessa skill
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963

nader ligger emellertid mycket stora standardskillnader och mycket olika

förutsättningar att bära de framtida utgiftsökningarna. I tabellform redovisas

i motionerna antalet skattekronor per invånare enligt 1961 års taxeringar

inom rikets landstingsområden. Antalet skattekronor per invånare

är lägst i Gotlands läns landstingsområde, 29:22, och högst i Stockholms

läns landstingsområde, 57: 52. I praktiken innebär dessa skillnader påpekar

motionärerna vidare — att samma utgift i kronor per invånare räknat

blir nära två gånger så dyr (per skattekrona räknat) i Gotlands län

som i Stockholms län. Endast i mycket begränsad utsträckning elimineras

denna skillnad av skatteutj ämnande åtgärder i den ordinarie kostnadsfördelningen

mellan staten och landstingen. Detta betyder exempelvis

att man på Gotland för en högre landstingsskatt får nöja sig med eu

betydligt lägre standard än i Stockholms län. Motionärerna fortsätter:

Andra orsaker som kan inverka på utdebiteringssidan är givetvis på

vilket sätt resp. landsting hushållar med sina medel, men det är i så fall

ett förhållande som bör tillåtas slå igenom på utdebiteringssidan, liksom

det givetvis är riktigt att ett landsting som av olika skäl väljer att ge en

i olika avseenden lägre standard också måste få tillåtas ta ut återverkningarna

av detta på skattesidan. I viss mån kan utdebiteringsskillnaderna

också bero på att ett landsting befinner sig i ett mer expansivt investeringsskede

än ett annat. På sikt måste emellertid dessa variationer bedömas

komma att bli utjämnade, eftersom de i huvudsak hänger samman

med resp. landstings interna tidsplanering av investeringarna. Dessa variationer

är f. ö. också starkt beroende av vilka finansieringsformer resp.

landsting väljer för sina investeringar.

Motionärerna framhåller därefter, att det lokala skatteunderlaget således

är av avgörande betydelse för ett landstings förmåga att bära kostnaderna

för den förvaltning det åtagit sig eller i övrigt ålagts att handha. Fråga

uppkommer då, huruvida man skall söka utjämna dessa skillnader genom

särskilda, skatteunderlagsdifferentierade statsbidrag för varje särskilt

ändamål eller genom ett mer allmänt, skatteunderlagsförstärkande

grundbidrag, som omspänner hela verksamhetsområdet.

Mot de särskilda statsbidragen talar enligt motionärernas mening främst

de dåliga erfarenheter man hittills haft av sådana bidrags sätt att fungera.

De har nämligen på praktiskt taget alla områden visat sig leda till en

successiv minskning av statens andel av kostnaderna. Även administrativa

skäl talar för att man får eu förenklad bidragsform. De särskilda statsbidragen

har dessutom haft eu benägenhet att begränsa den kommunala

självbeslutanderätten genom i många fall alltför snäva bidragsregler.

Motionärerna förordar därför, att man söker lösa skatteutj ämningsproblemen

genom ett allmänt skatteunderlagsförstärkande grundbidrag,

vars främsta syfte bör vara att ge landstingen någorlunda likvärdiga förutsättningar

att ekonomiskt sörja för de uppgifter de blivit ålagda eller

i övrigt vall att åtaga sig. De föreslagna åtgärderna syftar således mer till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963

en utjämning av skatteunderlaget än till en utjämning av de direkta utdebiteringarna,

vilka ju också påverkas av andra faktorer än skillnader i

skatteunderlag. Av administrativa skäl bör utjämningen ske via statsbudgeten

och inte genom någon form av intern fördelning av skatteunderlaget

mellan de olika landstingen. Den definitiva utformningen av ett sådant

system för skatteunderlagsutjämning mellan landstingen måste givetvis

utredas — förslagsvis av skatteutjämningskommittén. Härefter anför

motionärerna följande.

Som allmänna riktlinjer för detta utredningsarbete bör enligt vår uppfattning

gälla att man via statsbudgeten tillskjuter ett visst skatteunderlag

— förslagsvis upp till genomsnittsskatteunderlaget för rikets primärkommuner

— till de i skatteunderlagsavseende sämst ställda landstingen. På

detta »tillskjutna» skatteunderlag bör utgå en i förväg bestämd utdebitering.

Denna maximering tjänar två syften. Dels bibehålies eventuellt nödvändiga

incitament för åtgärder från kommunernas sida i syfte att förbättra

det egna skatteunderlaget, eftersom en egen skattekrona är mera

värd än en av staten tillskjuten. Dels kan landstingen inte genom egna

beslut påverka storleken av statens andel av kostnaderna. De statliga tillskotten

ges alltså formen av grundbidrag, och alla beslut varmed landstingen

kan påverka kostnaderna återverkar alltid och enbart på den egna

utdebiteringen. Det är möjligt att man därutöver behöver någon form av

extra skatteunderlagsförstärkning till vissa landsting, t. ex. på grund av

särskilda avstånds- eller klimatförhållanden, men detta bör inom vida

gränser också kunna regleras inom ramen för grundbidragsprincipen,

d. v. s. genom variationer i den »garanterade minimiskatteunderlagsnivån».

Enligt motionärernas mening bör kommittén vidare undersöka hur långt

kostnadsfördelningen mellan staten och landstingen kan kombineras med

denna form av skatteunderlagsutjämning. Det torde nämligen vara nödvändigt

att staten bär en betydligt större andel av landstingens kostnader än

den som kan komma i fråga inom ramen för en ren utjämning av kostnaderna

mellan de olika landstingen. Under alla förhållanden kan man, framhålles

det, förutsätta att en skatteutjämning enligt grundbidragsprincipen

rent administrativt kommer att underlätta möjligheterna att få en ändamålsenlig

kostnadsfördelning i övrigt.

Det erinras i sammanhanget om att förhandlingar för närvarande pågår

mellan landstingen och statsmakterna beträffande kostnadsfördelningen

för provinsialläkarväsendet och mentalsjukvården samt att vissa övriga bidragsfrågor

utredes av bl. a. kroppssjukvårdens statsbidragsutredning. Motionärerna

förutsätter, att skatteutjämningskommittén genom underhandskontakter

söker lösa uppkommande gränsdragningsproblem i dessa hänseenden.

De sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande den kommunala

skatteutjämningen, här förut omnämnd såsom 1958 års skatteut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963 5

jämningskommitté, tillkallades av chefen för finansdepartementet med stöd

av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1957. I direktiven för utredningen

anvisas olika vägar att åstadkomma en kommunal skatteutjämning,

såsom annan fördelning av beskattningsföremålen mellan kommunerna,

återställande av den skatteutjämnande effekten hos vissa speciella

statsbidrag (respektive kommunbidrag) och införande av ett allmänt statsbidrag

till kommunerna för att motväga skillnaderna i skatteunderlag.

I en till Kungl. Maj :t ingiven skrivelse den 28 februari 1963 har Svenska

landstingsförbundets styrelse aktualiserat frågan om en skatteutjämning

mellan landstingen. Genom en landstingskommunal skatteutjämning skulle

ernås en jämnare fördelning av kostnaderna för hälso- och sjukvården,

som är landstingens dominerande verksamhetsområde. Enligt förbundsstyrelsens

mening borde en utredning av denna fråga ske i anslutning till

det arbete som bedrives av 1958 års skatteutjämningskommitté eller också

av särskilda sakkunniga i samarbete med bl. a. nämnda kommitté. För egen

del har förbundsstyrelsen föreslagit att särskilda sakkunniga måtte utses

för en översyn av frågan om hälso- och sjukvårdens finansiering i syfte

att ernå en skatte- och kostnadsutjämning mellan landstingen.

Med anledning härav har departementschefen enligt anförande till statsrådsprotokollet

den 26 april 1963 uppdragit åt skatteutjämningskommittén

att jämväl verkställa utredning rörande skatteutjämning mellan landstingen.

Härvid erinrar departementschefen om att den ojämna skattebelastningen

landstingen emellan delvis orsakas av landstingens olika tillgång på skatteunderlag.

Han anför vidare:

Mot bakgrunden härav ter det sig naturligt att en utredning om skatteutj

ämnande åtgärder för landstingen inriktas på att i första hand motväga

skillnaderna i skatteunderlag. Hithörande frågor har ett direkt samband

med det utredningsarbete, som bedrives av 1958 års skatteutj ämningskommitté.

Jag vill även erinra om att frågan rörande en slutlig avveckling

av den skatteersättning, som i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer

utgår till såväl primärkommunerna som landstingen, sammanhänger

med skatteutj ämningskommitténs pågående utredning. Nämnda

omständigheter talar för att en prövning av frågan om skatteutjämning

mellan landstingen inte bör uppskjutas — vilket skulle bli fallet om hela

frågan rörande hälso- och sjukvårdens finansiering inrymdes i utredningen

— utan lämpligen komma till stånd i direkt anslutning till skatteutjämningskommitténs

arbete.

I tilläggsdirektiven framhålles vidare att enligt förut givna direktiv kommitténs

främsta uppgift är att framlägga förslag om hur en bidragsgivning

i skatteutjämnande syfte tekniskt bör anordnas. Det utvidgade uppdraget

bör få den utformningen att även landstingen kan komma i åtnjutande av

skatteutjämningsbidrag med syfte att åstadkomma en lämplig utjämning

av den sammanlagda kommunala utdebiteringen. Utredningen bör därvid

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963

främst ta sikte på åtgärder som är ägnade att minska skillnaderna i skatteunderlaget

per invånare de olika landstingen emellan.

Kommitténs uppdrag, som således enligt tilläggsdirektiven bör avse både

primärkommunerna och landstingen, är avsett att prövas i samband med

en slutlig avveckling av den skatteersättning, vilken t. o. m. år 1965 utgår i

anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer. I anledning härav

framhåller departementschefen följande.

För att ett ställningstagande i hithörande frågor skall kunna ske vid denna

tidpunkt, måste skatteutjämningskommitténs förslag utformas och avvägas

mot bakgrunden av de resurser som under det nu närmast framförliggande

budgetåret står till förfogande för statsbidrag i form av skatteersättning

och skattelindringsbidrag. I detta sammanhang vill jag även erinra

om att staten genom polisväsendets förstatligande successivt kommer att

övertaga kostnader av storleksordningen 300 milj. kronor, som f. n. faller

på kommunerna. De åtgärder, som kommittén kan komma att föreslå, bör

vara så avvägda att de i kostnadshänseende håller sig inom ramen för i

årets stalsverksproposition upptagna anslag till skatteersättning till kommunerna

och landstingen i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer

samt till bidrag till skattetyngda kommuner, utgörande tillsammans

omkring 750 milj. kronor. Inom denna kostnadsram bör kommittén framlägga

förslag till ett allmänt skatteutjämningsbidrag och till ändrad fördelning

av folkpensionskostnaderna mellan staten och kommunerna samt

till de förändringar som kan befinnas lämpliga beträffande speciella primärkommunala

statsbidrag. Genom att skatteersättningen i anledning av

1957 års ortsavdragsreform successivt minskas under tiden t. o. m. år 1965,

kan den sålunda angivna medelsramen beräknas med omkring 100 milj.

kronor överstiga nyssnämnda anslag vid den tidpunkt då nuvarande bestämmelser

om skatteersättning utlöper.

Enligt tilläggsdirektiven bör slutligen kommittén bedriva sitt arbete så

att dess förslag kan avgivas före utgången av år 1963.

Utskottet

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 december 1957 tillkallades

av chefen för finansdepartementet sakkunniga med uppdrag att verkställa

utredning rörande den kommunala skatteutjämningen, 1958 års skatteutjämningskommitté.

I de föreliggande motionerna hemställes att 1958 års skatteutjämningskommitté

erhåller i uppdrag att utreda frågan om en utjämning av landstingens

skatteunderlag genom ett allmänt, skatteunderlagsförstärkande

grundbidrag. Härvid framhåller motionärerna, att landstingen endast berörs

av skatteutjämningskommitténs uppdrag, såvitt angår avlösningen av

skatteersättningen med anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer.

Detta kan emellertid enligt motionärernas mening inte på långt när

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963 7

sägas vara tillräckligt. Stora skillnader föreligger nämligen de olika landstingen

emellan i fråga om förutsättningarna att bära sina kostnader, främst

därför att kostnaderna måste slås ut på så vitt skilda skatteunderlag. Skatteutjämningsproblemet

bör enligt motionärerna lösas sa att landstingen får

någorlunda likvärdiga förutsättningar att ekonomiskt sörja för de uppgifter

som de blivit ålagda eller i övrigt valt att åtaga sig. Av administrativa

skäl bör utjämningen ske via statsbudgeten och inte genom någon form av

intern fördelning av skatteunderlaget mellan de olika landstingen. Enligt

motionärernas mening bör skatteutjämningskommittén vidare undersöka

hur långt kostnadsfördelningen mellan staten och landstingen kan kombineras

med denna form av skatteunderlagsutjämning. Det torde nämligen vara

nödvändigt, att staten bär en betydligt större andel av landstingens kostnader

än den som kan komma i fråga inom ramen för en ren utjämning

av kostnaderna mellan de olika landstingen.

I skrivelse den 28 februari 1%3 till Ivungl. Maj :t har Svenska landstingsförbundet

aktualiserat frågan om skattutjämning mellan landstingen och

förslagit, att denna böra lösas antingen i anslutning till det arbete som

bedrives av skatteutjämningskommittén eller genom särskilda sakkunniga

som skulle tillkallas för översyn av frågan om hälso- och sjukvårdens finansiering

i syfte att ernå en skatte- och kostnadsutjämning mellan landstingen.

Med anledning av förenämnda skrivelse har departementschefen enligt

anförande till statsrådsprotokollet den 26 april 1963 uppdragit åt skatteutjämningskommittén

att jämväl verkställa utredning rörande skatteutjämning

mellan landstingen. Enligt departementschefens uppfattning bör prövningen

av denna fråga inte uppskjutas, vilket skulle bli fallet om hela

spörsmålet rörande hälso- och sjukvårdens finansiering inrymdes i uppdraget.

Utredningen bör främst ta sikte på åtgärder som är ägnade att

minska skillnaderna i skatteunderlaget per invånare de olika landstingen

emellan. Kommitténs arbete bör enligt tilläggsdirektiven bedrivas så att förslag

kan avgivas före utgången av år 1963.

Vid det förhållandet att frågan om skatteutjämning mellan landstingen

enligt vad ovan anförts hänskjutits till 1958 års skatteutjämningskommitté

finner utskottet, alt motionärernas önskemål blivit i väsentliga delar tillgodosedda.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att skatteutjämningsfrågan

kräver en snabb lösning och att spörsmålet om hälso- och

sjukvårdens finansiering därför inte bör upptas i detta sammanhang. Med

det anförda anser utskottet sig ha besvarat de här föreliggande motionsyrkandena.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 514 av herr Bengtson

m. fl. och II: 626 av herr Hedlund m. fl. angående skatteutjämning

mellan landstingen icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 november 1963

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Wärnberg, Lundström,

Yngve Nilsson, Hellebladh*, Sundin, Billman, Wikner och Paul Jansson;

samt

från andra kammaren: herrar Allard, Vigelsbo, fru Nettelbrandt, herr

Darlin, fru Holmqvist, herrar Larsson i Umeå, Carlsson i Västerås, Carlstein*,

Nyström och Björkman.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Sundin och Vigelsbo.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631162

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.