Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning och förslag till riksdagen om åtgärder syftande till att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden»; samt 2) de likalydande motionerna I: 438 av herr Per-Olof Hanson och II: 520 av fröken Elmén m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till riksdagen om lämpliga vägar att stärka den enskildes rättssäkerhet i taxeringsförfarandet».
1963-11-12 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1963:53, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning och förslag till riksdagen om åtgärder syftande till att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden»; samt 2) de likalydande motionerna I: 438 av herr Per-Olof Hanson och II: 520 av fröken Elmén m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till riksdagen om lämpliga vägar att stärka den enskildes rättssäkerhet i taxeringsförfarandet».
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963
1
Nr 53
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ökat rättsskgdd för den enskilde i skatteärenden.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1)
de likalydande motionerna 1:370 av lierr Schött in. fl. och 11:424
av herr Anners m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära utredning och förslag till riksdagen om åtgärder syftande
till att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden»; samt
2) de likalydande motionerna I: 438 av herr Per-Olof Hanson och II: 520
av fröken Elmén m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till riksdagen om lämpliga
vägar att stärka den enskildes rättssäkerhet i taxeringsförfarandet».
I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 49 har riksdagen
vid vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av de föreliggande motionerna
till innevarande års höstsession.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i
det följande, hänvisa till motionerna II: 424 och II: 520.
Liknande utredningsyrkande väcktes vid 1962 års riksdag i motionerna
1:516 och 11:628, men motionerna avvisades av riksdagen på förslag av
bevillningsutskottet i dess betänkande nr 43. Härvid erinrade utskottet
om att åtgärder under det senaste decenniet i olika hänseenden vidtagits
i syfte att förstärka effektiviteten i taxeringsarbetet men också att förbättra
den skattskyldiges ställning i taxeringsprocessen, såsom inrättandet
fr. o. m. år 1951 av riksskattenämnden, 1956 års reform av taxeringsväsendet
och en därpå följande avsevärd personalförstärkning inom taxeringsorganisationen
ävensom år 1959 utfärdandet av en ny stadga för kammarrätten.
Vidare hänvisade utskottet till vissa bestämmelser i taxeringsförordningen
beträffande förfarandet i taxeringsnämnd. Sålunda ges i
65 § bestämmelser om s. k. kommunicering med den skattskyldige. Om
hinder inte föreligger, skall den skattskyldige beredas tillfälle att yttra sig,
där anledning förekommer att åsälta honom taxering med avvikelse från
1 intrång till riksdagens protokoll 1063. 7 saml. Nr 53
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963
självdeklaration. Vidare skall den skattskyldige enligt 69 § skriftligen underrättas
om företagna avvikelser och om skälen härför. Den skattskyldige
äger att personligen företräda inför taxeringsnämnden (61 § 4 mom.).
Utskottet framhöll även vissa bestämmelser beträffande förfarandet i prövningsnämnderna
och kammarrätten, bl. a. om kommunicering med den
skattskyldige enligt 77 och 97 §§.
Utskottet anförde vidare:
Motionärerna synes främst inrikta sig på förhållandena vid taxering i
första instans. Därvid har uppmärksamheten särskilt fästs på tre olika
möjligheter att förbättra rättsskyddet. Enligt motionärernas mening bör
sålunda övervägas en bestämmelse av innebörd att taxeringsnämnden inom
sig skall utse en ledamot med särskild uppgift att bevaka deklarantens
rätt vid granskningsarbetet. I anslutning därtill framkastas tanken
att knyta ett särskilt ombud till länsstyrelsen med liknande uppgift. Vidare
bör det övervägas att stärka beskattningsmyndigheternas möjligheter
att sprida saklig upplysning och meddela praktiska råd i deklarationsfrågor.
Slutligen bör enligt motionärernas mening de regler som gäller
nämndens skyldighet att kommunicera med den skattskyldige överses.
Därefter erinrade utskottet om den allmänna målsättningen för taxeringsarbetet.
Enligt 1 § taxeringsförordningen skall sålunda taxeringarna
enligt inkomst- och förmögenhetsskatteförfattningarna ske i överensstämmelse
med skalteförfattningarna och så att de blir i möjligaste måtto likformiga
och rättvisa. Det åligger taxeringsnämndsordförandena och taxeringsassistenterna
att utöva kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig
taxering. För att ytterligare markera taxeringsnämndens och
dess ledamöters i princip opartiska ställning vidtogs i samband med genomförandet
av 1956 års taxeringsreform den ändringen i fråga om kronoombudets
uppgifter att den tidigare särskilt inskrivna skyldigheten för
honom att tillvarata kronans rätt utgick. I anslutning härtill konstaterade
utskottet således, att granskningen i taxeringsnämnd skall ske objektivt
med beaktande av såväl de skattskyldigas som det allmännas behöriga intressen.
Rättelser skall i förekommande fall även ske till den skattskyldiges
fördel. Också taxeringsintendenten har att vara verksam till den skattskyldiges
förmån, när så finnes påkallat.
Gentemot förslaget att utse en ledamot att särskilt tillvarata den skattskyldiges
rätt invände utskottet att en sådan åtgärd var ägnad att försvaga
övriga ledamöters opartiska ställning. I viss mån kunde således förslaget
sägas motverka sitt syfte.
Vad beträffar önskemålen om upplysningsverksamhet delade utskottet
motionärernas uppfattning, att det för ett gott taxeringsresultat var nödvändigt
att de skattskyldiga ägde insikter i deklarationsförfarandet och
kände till åtminstone det elementära innehållet i skattelagstiftningen. Detta
förutsatte, att en generell upplysningsverksamhet ägde rum. Härutinnan
erinrade utskottet om att statsverket sedan gammalt kostnadsfritt
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1!)63 3
tillhandahöll särskilda upplysningsbroschyrer, avsedda att komplettera
de i deklarationsblanketterna inskrivna anvisningarna till ledning for fullgörandet
av deklarationsskyldigheten. Upplysningsverksamhet bedrevs
också på annat sätt av olika taxeringsmyndigheter, varjämte näringsorganisationer,
tidningar, banker m. fl. lämnade information med olika medel.
Härutöver förelåg behov av individuell vägledning. I taxeringsnämndsordförandes
skyldigheter ingick att lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig
erforderliga upplysningar. Vidare brukade de skattskyldiga erhålla råd och
upplvsningar av personal på länsstyrelser, häradsskrivarkontor m. m. I
detta sammanhang ville utskottet understryka angelägenheten av att
där så inte redan skett — lämpliga åtgärder vidtogs för att ge allmänheten
vägledning.
Beträffande taxeringsnämndens skriftväxling med de skattskyldiga framhöll
utskottet, att gällande taxeringsförordning redan innehöll bestämmelser
härutinnan. Enligt utskottets mening torde dessa bestämmelser, rätt
tillämpade, få anses tillfredsställande ur rättsskyddssynpunkt. Numera
torde också förståelsen ha blivit allmän hos taxeringsnämndens ledamöter
för att den skattskyldige i princip alltid borde beredas tillfälle att yttra
sig i frågor rörande hans taxering.
I sammanhanget framhöll utskottet vikten av att till ledamöter i taxeringsnämnderna
utsågs ansvarskännande och kunniga personer. Med
hänsyn till att frågan om den enskildes rättsskydd inför taxeringsnämnden
inte minst var beroende av att de personer, som hade att granska avgivna
självdeklarationer, var kvalificerade för uppdraget, var det givetvis
angeläget att de ekonomiska villkoren för sådana taxeringsnämndsordförande
och kronoombud, som fullgjorde uppdragen på fritid, sattes så
att personer, som ägde de önskvärda egenskaperna, också var villiga att
åta sig uppdragen.
Utskottet anförde därefter följande.
För att förtroendet hos allmänheten för taxeringsnämndernas arbete
skall kunna upprätthållas finner utskottet i likhet med motionärerna nödvändigt
att den enskilde har känslan av att han äger det rättsskydd, varpå
han rimligen kan göra anspråk. Av vad utskottet ovan anfört torde
framgå, att utskottet — åtminstone i de avseenden som berörts i de förevarande
motionerna — anser gällande bestämmelser ägnade att ge sådant
rättsskydd. I stort sett torde också taxeringsförfarandet fungera på
ett med hänsyn till den enskildes rättsskydd tillfredsställande sätt. Det
sagda innebär inte att i vissa undantagsfall rättsskyddsintresset kan ha
blivit otillbörligt åsidosatt. Inte heller vill utskottet göra gällande att inte
den enskildes rättsskydd i taxeringsprocessen kan ytterligare förstärkas.
Utskottet vill således i och för sig inte motsätta sig att lämpliga åtgärder
vidtas i syfte att förbättra rättsskyddet i taxeringsprocessen.
Emellertid ansåg utskottet sig böra erinra om vissa pågående utredningar.
Inom bes vä r s sak k unniga pågick således utredning rörande för
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 19ti3
valtningsprocessen, och förslag om allmän lag rörande förvaltningsförfarande!
i alla instanser kunde förväntas från de sakkunnigas sida. Rättsskyddssynpunkter
torde även komma att beaktas av förvaltningsdomstolskommittén,
som hade i uppdrag att utreda frågan om den administrativa
rättsskipningens omfattning och organisation. Vidare omnämnde utskottet
vissa framställningar från justitieombudsmannen till Ivungl. Maj :t, dels
en från december 1960 med förslag rörande principiell skyldighet för
förvaltningsmyndigheter att lämna beslutsmotivering, dels eu från december
1961 rörande skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att kommunicera
utredningsmaterial med enskild part, vilka framställningar var
föremål för Kungl. Maj :ts prövning.
Enligt utskottets mening förelåg med hänsyn till det anförda knappast
behov av den av motionärerna begärda utredningen. I vart fall borde
resultatet av pågående utredningsarbete avvaktas, innan ytterligare utredning
igångsattes. Utskottet ansåg sig på grund härav inte böra tillstyrka
det föreliggande skrivelseyrkandet.
Inom utskottet anfördes reservation av herr Hagberg in. fl., tillhopa tio
ledamöter, vilka ansåg att utskottet bort hemställa att riksdagen med bifall
till motionerna matte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
och förslag till riksdagen om lämpliga vägar att stärka den enskildes
rättssäkerhet i taxeringsproceduren. Till stöd härför åberopades bl. a. följande.
Det reformarbete på taxeringsoinrådet, som hittills skett som en följd
av 1950 års riksdags beslut, bör nu fortsätta och fullföljas med en förstärkning
av rättskyddsgarantierna. Som en allmän synpunkt vill utskottet
tillfoga, att beskattningens totalt sett ökade omfång givetvis skärper
angelägenheten av att skapa betryggande garantier för att den enskilde
deklaranten vederfares rättvisa vid beskattningen.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges
följande.
I de likalydande motionerna I: 370 och It: 72''/ erinras inledningsvis om
att beskattningen av medborgarna och den därmed sammanhängande taxeringsproceduren
under de senaste decennierna starkt ökat i omfång. På
intet annat område torde konflikter mellan enskilda och det allmänna
vara så vanliga samt det allmännas krav på insyn så långtgående som på
beskattningsområdet. Även om de medborgerliga rättssäkerhetskraven blivit
bättre tillgodosedda genom 1956 års taxeringsförordning, har taxeringsarbetets
effektivitet varit den ledande principen för de senaste årens taxeringsreformer.
De fiskaliska synpunkternas dominans har i vissa hänseenden
lett till att rättssäkerheten för de enskilda ofta kommit att eftersättas.
Det är därför enligt motionärerna anledning att undersöka vilka
möjligheter som står till huds för att i de olika instanserna bättre till
-
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1!)<>3
valuta de enskildas rätt. Det gäller här att finna vägar både att minska
risken för rättsförluster och att öka den enskildes möjligheter att bevaka
sin rätt.
Redan i första instansen torde — framhåller motionärerna -— reformer
vara behövliga. JO har i sina ämbetsberättelser upprepade gånger påtalat
rådande brister i kommunikationer mellan taxeringsnämnd och skattskyldig.
Det förekommer emellanåt att den skattskyldige inte underrättas
om företagen avvikelse från självdeklarationen. Inte heller förser alltid
taxeringsnämnden sina meddelanden till den skattskyldige om företagen
avvikelse med motivering.
Av stor betydelse för de lokala taxeringsnämndernas effektivitet är, hävdar
motionärerna vidare, att taxeringsnämndsordförandena rekryteras
bland väl kvalificerade personer. En höjning av nu utgående arvoden
skulle säkerligen medverka till att personer som är väl förfarna i skattefrågor
i större utsträckning än nu åtar sig uppdraget som taxeringsnämndsordförande.
En väsentlig höjning av dessa arvoden är så mycket mer
berättigad som arvodena till landstingens och kommunernas förtroendemän
genomgående höjts efter den 1 januari 1963.
Det är även anledning överväga, påpekar motionärerna, att vid länsstyrelserna
anställa en speciell befattningshavare för att tillvarata de
skattskyldigas intressen i taxeringsproeeduren. Det åligger taxeringsintendenten
att bevaka det allmännas rätt, och denne har även möjlighet att inför
prövningsnämnden företräda det fiskala intresset. Motsvarande bevakning
av det enskilda intresset saknas. En jämställdhet i dessa avseenden mellan
det allmännas och de skattskyldigas intressen är från rättssäkerhetssynpunkt
högst önskvärd. Representanten för det enskilda intresset skulle
även kunna svara för och utvidga den upplysnings- och biståndsverksamhet
som omhänderhas av vissa av länsstyrelsernas nuvarande befattningshavare
och de lokala skattemyndigheterna.
Rättsförluster kan vidare uppstå genom all de enskilda saknar möjligheter
att erhålla ersättning för sina kostnader även i de fall då de vinner
en taxeringsprocess. Det fiskala intresset bär i detta avseende eu alltför
gynnad ställning. Det bör därför enligt motionärernas uppfattning övervägas
om inte i vissa fall ersättning för de med målet förenade kostnaderna
bör kunna utgå.
Motionärerna nämner även, att skatteuppbörden kan reformeras så att
rättssäkerheten förstärks, och anger ett par exempel.
Vid beräkning av den kvarstående skatt, på vilken eventuell ränta skall
erläggas, tas ingen hänsyn till skatt inbetald efter den 30 april året efter
inkomståret. Taxeringsnämndernas arbete kan emellertid pågå till den
30 juni. Om därvid meddelad avvikelse från självdeklarationen skulle medföra
att räntebetalningsskyldighet kommer i fråga, har den skattskyldige
ingen möjlighet alt genom ytterligare fyllnadsinbetalning slippa alt er
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963
lägga ränta. Denna bristande samordning mellan taxeringens fastställande
i första instans och sista dag för fyllnadsinbetalning är enligt motionärerna
otillfredsställande.
Den ena av samtaxerade makar kan debiteras ränta på kvarstående skatt
trots att räntebetalningsskyldighet i själva verket ej föreligger, när hänsyn
tas till makarnas sammanlagda skatteförhållanden. Rättelse kan härvid
vinnas först efter ansökan av den skattskyldige. På grund av obekantskap
med skattelagstiftningen förbises detta ofta, varvid betydande rättsförluster
kan uppstå. I andra fall åsamkas de skattskyldiga extra besvär och tidsspillan.
En reformering av arbetet hos den lokala skattemyndigheten skulle
enligt motionärernas mening undanröja dessa olägenheter.
I motionerna 1:438 och II: 520 hänvisas till de skäl som åberopas i
de här förut redovisade, vid 1962 års riksdag väckta motionerna I: 516
och II: 628. Härutöver framhåller motionärerna att riksdagens revisorer
i sin berättelse för år 1962 anfört en stark kritik av nuvarande förhållanden
inom taxeringsnämnderna, varvid revisorerna bl. a. uttalat följande.
Den gjorda undersökningen ger (även) vid handen, att antalet sammanträden
per nämnd med hänsyn till antalet deklaranter måste anses
mycket lågt, vilket också är ett belägg för att nämndledamöterna i många
fall endast i ringa mån deltager i taxeringsarbetet. Anledningen till att
detta trots nu anmärkta förhållanden i regel kan avslutas inom förutsatt
tid är, som ovan antytts, att taxeringsnämndsordförandena själva i stor
utsträckning bedriver arbetet och även i praktiken beslutar utan medverkan
av nämnden. Även om en sådan ordning icke torde kunna undvikas
och ej heller i och för sig kan ge anledning till erinran när fråga är
om t. ex. rena löntagardeklarationer, står den otvivelaktigt ej i överensstämmelse
med taxeringsförordningens föreskrifter, som innebär att besluten
— utom i vissa undantagsfall — skall fattas av nämnden. Det må
för övrigt erinras om att förordningen innehåller regler om nämndens beslutförhet.
Den nuvarande ordningen för taxeringsarbetet i första instans kan enligt
revisorernas mening icke sägas tillgodose de principer som ligger till
grund för taxeringsförordningen — stärkt rättsskydd för den enskilde
och skärpt kontroll över svårkontrollerade skattskyldiga — och synes från
principiella synpunkter icke tillfredsställande. Det föreligger sålunda en
alltför stor skillnad mellan det förfarande taxeringsförordningen förutsätter
och det i verkligheten tillämpade. Det bör emellertid framhållas att
det knappast torde vara möjligt att iakttaga de i taxeringsförordningen
angivna formerna. Om man strängt följde bestämmelserna skulle detta
bl. a. medföra att nämnderna finge sammanträda i långt större utsträckning
än vad nu är fallet, vilket skulle bli i viss mån betungande för bl. a.
ordförandena. Redan nu föreligger stora svårigheter att rekrytera ordförande,
och en ytterligare belastning av dessa skulle otvivelaktigt öka svårigheterna.
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963
7
Utskottet
I de föreliggande motionerna yrkas utredning och förslag om olika åtgärder
i syfte att stärka rättsskyddet för den enskilde i skatteärenden.
I motionerna I: 370 och II: 424 yrkas till en början reformer beträffande
taxeringsarbetet i första instans i syfte att avhjälpa brister i kommuniceringen
mellan taxeringsnämnd och skattskyldig. Motionärerna anser det
även befogat med en väsentlig höjning av taxeringsnämndsordförandenas
arvoden för att främja rekryteringen bland väl kvalificerade personer. Det
är också enligt motionärerna anledning överväga att vid länsstyrelserna anställa
en speciell befattningshavare, främst för att tillvarata de skattskyldigas
intressen i taxeringsproceduren. Vidare bör upptas frågan om ersättning
till skattskyldig för kostnader i samband med taxeringsprocessen, närmast
för det fall att han vinner en sådan process. Slutligen kan enligt motionärernas
mening skatteuppbörden reformeras, och härutinnan anges vissa exempel
gällande ränta å kvarstående skatt.
I motionerna I: 438 och II: 520 hänvisas till de skäl som åberopats i liknande
motioner (I: 516 och II: 628) vid 1962 års riksdag. Enligt sistnämnda
motioner, vilka av riksdagen lämnades utan åtgärd, borde övervägas en bestämmelse
av innebörd att taxeringsnämnden inom sig skulle utse en ledamot
med särskild uppgift att bevaka deklarantens rätt vid granskningsarbetet.
I anslutning därtill framkastades tanken att knyta ett särskilt ombud till
länsstyrelsen med liknande uppgift. Vidare borde det övervägas att stärka
beskattningsmyndigheternas möjligheter att sprida saklig upplysning och
meddela praktiska råd i deklarationsfrågor. Slutligen borde de regler som
gäller nämndens skyldighet att kommunicera med den skattskyldige överses.
I de nu förevarande motionerna 1: 438 och II: 520 åberopar motionärerna
till stöd för sitt utredningsyrkande även, att riksdagens revisorer i sin berättelse
för år 1962 framfört stark kritik av nuvarande arbetsförhållanden inom
taxeringsnämnderna.
I anslutning till de olika motionsförslagen får utskottet anföra följande.
Taxeringsarbetet i första instans
Motiveringen för motionärernas skrivelseyrkanden är delvis sammanfallande.
Detta gäller exempelvis frågan om taxeringsnämndens skriftväxling
med den skattskyldige. Härutinnan vill utskottet erinra om att taxeringsförordningen
innehåller detaljerade bestämmelser om kommunicering med den
skattskyldige vid ifrågasatt avvikelse från självdeklaration och vid underrättelse
om företagen avvikelse från självdeklaration med angivande även
av beslutsmotiveringen (65 och 69 §§ taxeringsförordningen). Såsom redan
förra årets bevillningsutskott (bet. nr 43) framhöll, torde dessa bestämmel
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 11)63
ser, rätt tillämpade, få anses tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Det är också utskottets uppfattning att man inom taxeringsnämnderna i allmänhet
iakttar gällande föreskrifter härutinnan. Av betydelse i sammanhanget
är att justitieombudsmannen sedan länge ägnar särskild uppmärksamhet
åt dessa bestämmelsers efterlevnad. Det må också anmärkas att
riksdagen vid årets vårsession anvisade medel till ytterligare en byråchefstjänst
hos justitieombudsmannen, i första hand avsedd för en kvalificerad
förval tningsjurist.
Vad angår den i motionerna I: 370 och II: 424 ifrågasatta, väsentliga höjningen
av taxeringsnämndsordförandenas arvoden vill utskottet erinra om
att 1962 års bevillningsutskott (bet. nr 43) bl. a. uttalade, att frågan om den
enskildes rättsskydd inför taxeringsnämnden inte minst var beroende av att
de personer, som hade att granska avgivna självdeklarationer, var kvalificerade
för uppdraget, varför det givetvis var angeläget, att de ekonomiska villkoren
för sådana taxeringsnämndsordförande och kronoombud, som fullgjorde
uppdragen på fritid, sattes så att personer, som ägde de önskvärda
egenskaperna, också var villiga att åta sig uppdragen. Detta uttalande gäller
alltjämt. Utskottet vill dock i sammanhanget framhålla, att anslaget till ordlörande
och kronoombud på senare tid år för år uppräknats med icke oväsentliga
belopp. Sålunda har följande belopp i miljoner kronor ställts till
förfogande såsom ersättningar till ordförande och kronoombud: 10,3 mkr
1959, 10,5 mkr 1960, 13,3 mkr 1961 samt 15 mkr 1962. Höjningarna på senare
år beror bl. a. på att bestyr med varuskatten tillkommit. Emellertid föreligger
också, oavsett den ökade arbetsmängden, en uppräkning av ersättningarna:
1961 med 15 procent och 1962 med 10 procent. Enligt inhämtad
har liknande uppräkning med ca 5 procent företagits innevarande
år. Detta innebär en höjning under de tre senaste åren med omkring eu
tredjedel.
Såsom framgår av det tidigare anförda har i motionerna I: 438 och II: 520
ånyo aktualiserats en bestämmelse av innebörd, att taxeringsnämnden inom
sig skall utse en ledamot med särskild uppgift att bevaka deklarantens rätt
vid den förberedande granskning, som företages genom taxeringsnämndens
ordförande och kronoombudet. Härutinnan invände förra årets bevillningsutskott
(bet. nr 43), att en sådan åtgärd var ägnad att försvaga övriga ledamöters
opartiska inställning och att förslaget således kunde sägas motverka
sitt syfte. Detta uttalande har enligt utskottets mening alltjämt giltighet.
Dessutom vill utskottet erinra om att ledamot enligt gällande taxeringsförordning
kan anlitas för granskningsarbete. Denne är naturligtvis därvid i
sin mån underkastad taxeringsförordningens bestämmelser och har att i förekommande
fall även tillvarata de skattskyldigas intressen.
I motionerna I: 438 och II: 520 har anförts att riksdagens revisorer i sin
berättelse för år 1962 framfört stark kritik av nuvarande förhållanden inom
taxeringsnämnderna, bl. a. att antalet sammanträden per nämnd med hän
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 är 1963
9
syn till antalet deklaranter måste anses mycket lågt och att nämndledamöterna
i många fall endast i ringa mån deltager i taxeringsarbetet. Den nuvarande
ordningen för taxeringsarbetet i första instans kan enligt revisorernas
mening icke sägas tillgodose de principer som ligger till grund för taxeringsförordningen
— stärkt rättsskydd för den enskilde och skärpt kontroll
över svårkontrollerade skattskyldiga — och synes från principiella synpunkter
icke tillfredsställande.
I sitt utlåtande nr 124 (s. 17 f) uttalade statsutskottet med anledning härav
bl. a. följande.
Med avseende på antalet sammanträden bör enligt utskottets mening beaktas,
att uppdraget som ordförande i taxeringsnämnd utgör en bisyssla och att
alla anordningar ägnade att ytterligare betunga ordförandena måste befaras
öka svårigheterna att rekrytera dessa poster. Härtill kommer att en mera
avsevärd ökning av antalet sammanträden skulle kunna verka oskäligt betungande
även för de förtroendevalda ledamöterna. Revisorernas förslag om
delegering av enkla ärenden till avgörande av taxeringsnämndernas ordförande
får ses mot bakgrunden härav. En dylik delegering kan emellertid såsom
revisorerna framhållit från principiella synpunkter ge anledning till viss
tvekan såsom stridande mot den hävdvunna uppfattningen att besluten i
första instans skall fattas av förtroendevalda nämnder. Skulle efter ytterligare
överväganden en omläggning i nu avsedd riktning befinnas lämplig, torde
i enlighet med vad revisorerna anfört jämväl frågan om taxeringsnämnds
skyldighet att utse ledamöter att jämte ordföranden granska deklarationerna
böra upptas till prövning.
Riksdagen gav under vårsessionen i skrivelse, nr 274, till Kungl. Maj :t till
känna vad statsutskottet anfört.
U pplysningsverksamhet in. in.
Vad angår detta spörsmål bör det enligt motionerna 1: 438 och II: 520
övervägas att stärka beskattningsmyndigheternas möjligheter att sprida saklig
upplysning och meddela praktiska råd i deklarationsfrågor. Härutinnan
erinrade förra årets bevillningsutskott om den generella upplysningsverksamhet,
som — förutom genom anvisningar å deklarationsblanketterna —
bedrevs på så sätt att genom riksskattenämndens försorg kostnadsfritt tillhandahölls
särskilda broschyrer, bl. a. en innehållande deklarationsupplysningar
för enskild person och oskift dödsbo samt eu annan med motsvarande
upplysningar för juridiska personer. Sådan upplysningsverksamhet bedrevs
också på annat sätt av olika taxeringsmyndigheter, varjämte näringsorganisationer,
tidningar, banker in. fl. lämnade information med olika medel. Individuell
vägledning förefanns genom taxeringsnämndsordförandenas skyldighet
att lämna deklarations- och uppgiftsskyldiga erforderliga anvisningar.
Vidare brukade de skattskyldiga erhålla råd och upplysningar av personal
på länsstyrelser, häradsskrivarkontor in. in. Utskottet underströk angelägen
-
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963
heten av att — där så inte redan skett — lämpliga åtgärder vidtogs för att ge
allmänheten vägledning.
Motionärerna har inte förebragt några nya skäl i detta ämne, och utskottet
finner ingen anledning frånträda sitt ståndpunktstagande förra året.
I motionerna I: 370 och II: 424 har föreslagits anställande av en särskild
befattningshavare vid länsstyrelserna för att tillvarata de skattskyldigas rätt
i taxeringsproceduren. Han skulle även kunna svara för och utvidga den
upplysnings- och biståndsverksamhet, som omhänderhas av vissa av länsstyrelsernas
nuvarande befattningshavare och de lokala skattemyndigheterna.
Till denna fråga återkommer utskottet i följande avsnitt.
Processuclla frågor
Ett gemensamt önskemål hos motionärerna är kravet på inrättande av en
särskild befattningshavare på länsstyrelsen för att — gentemot taxeringsintendenten
— tillvarata den skattskyldiges rätt i taxeringsproceduren. Denne
befattningshavare skulle, som tidigare nämnts, enligt motionerna I: 370
och II: 424 även kunna syssla med upplysnings- och biståndsverksamhet i
taxeringsfrågor.
Utskottet vill i anledning härav som sin mening anföra, att taxeringsintendenten
inte ensidigt bör betraktas som en representant för det allmännas
rätt och det fiskala intresset. Taxeringsintendenten har i taxeringsförordningen
uttryckligen ålagts att verka för likformig och rättvis taxering.
Rättelse skall på hans initiativ ske även till den skattskyldiges förmån, där
så finns påkallat. Det bör också uppmärksammas, att taxeringsintendentens
förslag underkastas opartisk granskning under prövningsnämndsarbetet.
Med hänsyn till det anförda torde en speciell tjänsteman knappast erfordras
för att bevaka de skattskyldigas rätt. Utskottet kan inte finna, att ytterligare
rättsskyddsgarantier står att vinna genom inrättande av den föreslagna
befattningen.
I motionerna I: 370 och II: 424 framföres krav på ersättning till skattskyldig,
som vinner en taxeringsprocess, för de med målet förenade kostnaderna.
Utskottet får erinra om att för närvarande endast i ett fåtal författningar
avseende förvaltningsverksamheten finns bestämmelser, som möjliggör
utdömande av ersättning av staten för rättegångskostnad. Taxeringsförordningen,
som reglerar processen i taxeringsmål, hör till de författningar, som
helt saknar bestämmelser av denna art. Utskottet finner motionärernas yrkande
i denna del i och för sig kunna övervägas. Emellertid är frågan om
utfärdande av allmängiltiga bestämmelser om ersättning för parts kostnader
i mål och ärenden som handläggs av förvaltningsdomstol föremål för utredning
av besvärssakkunniga. Enligt utskottets mening bör resultatet av
denna utredning avvaktas, innan slutlig ställning kan tas till förevarande
spörsmål.
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963 11
Uppbördsfrågor
I motionerna I: 1170 och II: 424 yrkas utredning om vissa ändringar i uppbördsförordningen
(UF), som sammanhänger med bestämmelserna om ränta
å kvarstående skatt.
Enligt uppbördsförordningen är skattskyldig under vissa förutsättningar
skyldig att erlägga ränta å kvarstående skatt, överstiger skattskyldigs slutliga
skatt den preliminära skatten med minst en femtedel av den slutliga
skatten eller med minst 10 000 kronor, gäller sålunda enligt 27 § 3 mom.
UF att den skattskyldige skall erlägga ränta med nio procent, för en beräknad
tid av ett år, å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger
1 000 kronor, därvid det belopp, på vilket ränta skall beräknas, avrundas
till närmast lägre hundratal kronor.
Den skattskyldige kan undgå räntepåföring genom att under uppbördsåret
inbetala preliminär skatt utöver det belopp som enligt debetsedel å sådan
skatt eller genom källskatteavdrag skall inbetalas för inkomståret. Med
hänsyn till svårigheterna för vissa kategorier skattskyldiga att innan självdeklaration
upprättats bedöma den slutliga skattens storlek har möjlighet
öppnats att inbetala ytterligare preliminär skatt för ett inkomstår även efter
utgången av uppbördsårets sista uppbördstermin. Sista inbetalningsdagen
är såsom framgår av det förut åberopade författningsrummet den 30
april året näst efter inkomståret (d. v. s. den 30 april under taxeringsåret).
Genom sådan fyllnadsinbetalning kan alltså skattskyldig, som under det
gångna uppbördsåret betalat för litet preliminär skatt, undgå att bli påförd
ränta å kvarstående skatt.
I vissa fall kan skattskyldig enligt 85 § UF erhålla befrielse från honom
eljest åliggande skyldighet att gälda ränta å kvarstående skatt. Länsstyrelsen
äger nämligen efter ansökan befria den skattskyldige från att helt eller
delvis gälda sådan ränta, därest den kvarstående skatten beror av förhållande,
varöver den skattskyldige inte skäligen kunnat råda. Som exempel på
sådant förhållande nämnes i anvisningarna till 85 § UF bl. a. det fall, att den
kvarstående skatten beror på att beskattningsnämnd frångått den skattskyldiges
deklaration; befrielse från räntebetalning må dock i dylikt fall inte
medgivas, därest omständigheterna är sådana att den skattskyldige bort
förstå att beskattningsnämnderna skulle komma att frångå deklarationen.
Av förarbetena till lagstiftningen framgår att man därvid tänkt på sådana
fall då den skattskyldige i sin deklaration — utan att därför göra sig skyldig
till falskdeklaration -- yrkat uppenbart orimliga avdrag eller avdrag
som står i direkt strid med gällande lag eller som enligt vad allmänt är känt
inte medges i praxis. Däremot har avsetts att anledning till räntebefrielse
som regel skulle föreligga då skönsmässig höjning skett av den deklarerade
inkomsten. — Äkta makar behandlas vid ränteberäkningen såsom två skilda
skattskyldiga. Emellertid har det inte ansetts rimligt, att denna princip
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963
skall tillämpas undantagslöst. Därför har i 85 § UF också stadgats, att om
endera av äkta makar, vilka taxerats enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser, har alt gälda ränta å kvarstående skatt och om sådan ränta
inte skulle ha påförts eller ha påförts med lägre belopp, om ränteberäkningen
gjorts för makarna gemensamt, länsstyrelsen må efter ansökan meddela
befrielse, helt eller delvis, från erläggande av räntan.
I motionerna ifrågasättes utsträckning av tiden för rätt till fyllnadsinbetalning
så att räntepåföring skall kunna undvikas å skatt som belöper på
höjningar i taxeringsnämnden. Liknande förslag om utsträckning av tiden
för fyllnadsinbetalning (till den 31 juli taxeringsåret) har tidigare i anledning
av väckt motion behandlats av 1959 års riksdag men lämnades av
riksdagen utan åtgärd i enlighet med utskottets hemställan i betänkande
nr 9 samma år. Härvid åberopade utskottet, att gällande bestämmelser gav
möjlighet att i sådana fall, som avsågs i motionen, befria den skattskyldige
från räntepåföring då den framstod såsom oskälig, medan föreskrifterna
å andra sidan medgav hänsynstagande till omständigheter som — trots
att räntepåföringen skett till följd av taxeringsnämnds avvikelse från den
skattskyldiges deklaration — motiverade att räntepåföringen bibehölls.
Anledning att ifrågasätta ändrad lagstiftning i förevarande hänseende syntes
utskottet inte föreligga.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen finns redan inom ramen
för gällande bestämmelser i uppbördsförordningen möjlighet att efter ansökan
få eliminerad en räntepåföring, som beror på eu taxeringshöjning. Utskottet
anser för egen del, att motionärernas förevarande yrkande bör bedömas
mot bakgrunden av denna möjlighet till räntebefrielse. Denna möjlighet
innebär ett skydd mot obehörig räntepåföring. Praktiska skäl — hänsyn
bl. a. till debiteringsarbetet •— talar för att tiden för fyllnadsinbetalning inte
hålles öppen alltför länge. En utsträckning av skattekrediten kan också i
och för sig tänkas inverka på bedömningen av storleken av räntesatsen. Därjämte
må framhållas att i uppbördsutredningens uppdrag ingår att överse
gällande räntebestämmelser. I avvaktan på resultatet av denna utredning anser
utskottet någon ändring av gällande bestämmelser inte heller påkallad.
Motionsförslaget att den lokala skattemyndigheten ex officio skall beakta
att make inte debiteras ränta, där räntebetalningsskyldighet inte föreligger,
om man tar hänsyn till makarnas sammanlagda skatteförhållanden, finner
utskottet i och för sig förtjänt att uppmärksammas. Fråga kan emellertid
då uppkomma, om en sådan bestämmelse också skall gälla i skärpande riktning
så att make, som ej påförts ränta, i förekommande fall påföres sådan,
när detta betingas av makarnas sammanlagda skatteförhållanden. Att vissa
tekniska svårigheter för en makar emellan samordnad räntepåföring i vissa
fall föreligger med nuvarande uppbördsorganisation är uppenbart, t. ex. i
fall då makarna taxerats i olika distrikt. Det är möjligt att dessa svårigheter
kan elimineras genom eu omorganisation av den lokala skattemyndig
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963 13
heten bl. a. till följd av införande av automatisk databehandling inom folkbokförings-
och uppbörds väsendet. Härom (prop. nr 32) har riksdagen fattat
principbeslut vid årets vårriksdag. I detta läge anser utskottet, att man
bör avvakta resultatet av en sådan omorganisation.
Utskottet har här ovan redovisat sin inställning till föreliggande yrkanden
i motionerna I: 370 och II: 424 samt I: 438 och II: 520. Härav framgår att
utskottet inte är berett tillstyrka de framförda skrivelseyrkandena. Med det
anförda får utskottet avstyrka nämnda motioner.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 370 av herr Schött in. fl.
och II: 424 av herr Anners in. fl. om ökat rättsskydd för den
enskilde i skatteärenden, samt
2) de likalydande motionerna I: 438 av herr Per-Olof Hanson
och II: 520 av fröken Elmén m. fl. om ökat rättsskydd
för den enskilde i skatteärenden,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 november 1963
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson*, Oscar
Carlsson, Gustaf Elofsson*, Wärnberg, Yngve Nilsson, Kronstrand*, Gösta
Jacobsson, Paul Jansson och Erik Filip Petersson; samt
från andra kammaren: herrar Brandt, Kärrlander*, Vigelsbo, fru Nettelbrandt*,
fru Holmqvist, herrar Larsson i Umeå, Carlsson i Västerås*,
Björkman, Hammarsten och fru Ivristensson.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar Gustaf Elofsson, Yngve Nilsson, Kronstrand, Gösta Jacobsson,
Erik Filip Petersson, Vigelsbo, fru Ncttelbrandt, herrar Larsson i Umeå,
Björkman och fru Krislensson, vilka ansett, att utskottets yttrande och
hemställan hort ha följande lydelse:
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963
I de---- (= utskottet s. 7 råd 2 uppifrån — rad 16 nedifrån)
---skattskyldige överses.
Främst på grundval av förslag som utarbetats av 1950 års skattelagssakkunniga
har under senare år en rad reformer genomförts i syfte att stärka
effektiviteten i taxeringsarbetet. Dessa reformer, varigenom man sökt uppnå
en större likformighet och rättvisa i den individuella skattebelastningen, har
utan tvekan motsvarat ett allmänt erkänt behov. De har också beslutats i
enighet. I 1950 års skattelagssakkunnigas uppdrag ingick emellertid enligt
det riksdagsbeslut som föregick påbörjandet av detta utredningsarbete att
överse taxeringsorganisationen »såväl för tillgodoseende av den enskildes
rättssäkerhet i taxeringsproceduren som för vinnande av en större effektivitet
i taxeringsarbetet».
Det synes utskottet naturligt att det inledda reformarbetet på skattetaxeringsområdet
fortsättes. Som inledningsvis framhållits har i de nu behandlade
motionerna en rad olika åtgärder förordats i syfte att skapa ett ökat
rättsskydd för den enskilde i skattetaxeringsprocessen. Utskottet saknar anledning
att nu ta ställning till de sålunda framförda förslagen och synpunkterna
men anser att de bör göras till föremål för närmare överväganden vid
den utredning som utskottet för sin del förordar. Utskottet erinrar om att
riksdagens revisorer i sin berättelse för år 1962 upptagit taxeringsnämndernas
arbetsförhållanden till granskning och därvid gjort iakttagelser, vilka
också förtjänar att beaktas vid utredningsarbetet.
Utskottet hemställer således,
att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 370 av herr Schött m. fl. och II: 424 av herr Anners m. fl.
samt de likalydande motionerna 1: 438 av herr Per-Olof
Hanson och II: 520 av fröken Elmén m. fl., måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till riksdagen
i syfte att stärka rättsskyddet för den enskilde i skatteärenden.
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631178
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.