Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning och förslag till riksdagen om åtgärder syftande till att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden»; samt 2) de likalydande motionerna I: 438 av herr Per-Olof Hanson och II: 520 av fröken Elmén m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till riksdagen om lämpliga vägar att stärka den enskildes rättssäkerhet i taxeringsförfarandet».

1963-11-12 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1963:53, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning och förslag till riksdagen om åtgärder syftande till att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden»; samt 2) de likalydande motionerna I: 438 av herr Per-Olof Hanson och II: 520 av fröken Elmén m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till riksdagen om lämpliga vägar att stärka den enskildes rättssäkerhet i taxeringsförfarandet».

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963

1

Nr 53

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om ökat rättsskgdd för den enskilde i skatteärenden.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1)

de likalydande motionerna 1:370 av lierr Schött in. fl. och 11:424

av herr Anners m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte begära utredning och förslag till riksdagen om åtgärder syftande

till att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden»; samt

2) de likalydande motionerna I: 438 av herr Per-Olof Hanson och II: 520

av fröken Elmén m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till riksdagen om lämpliga

vägar att stärka den enskildes rättssäkerhet i taxeringsförfarandet».

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 49 har riksdagen

vid vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av de föreliggande motionerna

till innevarande års höstsession.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i

det följande, hänvisa till motionerna II: 424 och II: 520.

Liknande utredningsyrkande väcktes vid 1962 års riksdag i motionerna

1:516 och 11:628, men motionerna avvisades av riksdagen på förslag av

bevillningsutskottet i dess betänkande nr 43. Härvid erinrade utskottet

om att åtgärder under det senaste decenniet i olika hänseenden vidtagits

i syfte att förstärka effektiviteten i taxeringsarbetet men också att förbättra

den skattskyldiges ställning i taxeringsprocessen, såsom inrättandet

fr. o. m. år 1951 av riksskattenämnden, 1956 års reform av taxeringsväsendet

och en därpå följande avsevärd personalförstärkning inom taxeringsorganisationen

ävensom år 1959 utfärdandet av en ny stadga för kammarrätten.

Vidare hänvisade utskottet till vissa bestämmelser i taxeringsförordningen

beträffande förfarandet i taxeringsnämnd. Sålunda ges i

65 § bestämmelser om s. k. kommunicering med den skattskyldige. Om

hinder inte föreligger, skall den skattskyldige beredas tillfälle att yttra sig,

där anledning förekommer att åsälta honom taxering med avvikelse från

1 intrång till riksdagens protokoll 1063. 7 saml. Nr 53

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963

självdeklaration. Vidare skall den skattskyldige enligt 69 § skriftligen underrättas

om företagna avvikelser och om skälen härför. Den skattskyldige

äger att personligen företräda inför taxeringsnämnden (61 § 4 mom.).

Utskottet framhöll även vissa bestämmelser beträffande förfarandet i prövningsnämnderna

och kammarrätten, bl. a. om kommunicering med den

skattskyldige enligt 77 och 97 §§.

Utskottet anförde vidare:

Motionärerna synes främst inrikta sig på förhållandena vid taxering i

första instans. Därvid har uppmärksamheten särskilt fästs på tre olika

möjligheter att förbättra rättsskyddet. Enligt motionärernas mening bör

sålunda övervägas en bestämmelse av innebörd att taxeringsnämnden inom

sig skall utse en ledamot med särskild uppgift att bevaka deklarantens

rätt vid granskningsarbetet. I anslutning därtill framkastas tanken

att knyta ett särskilt ombud till länsstyrelsen med liknande uppgift. Vidare

bör det övervägas att stärka beskattningsmyndigheternas möjligheter

att sprida saklig upplysning och meddela praktiska råd i deklarationsfrågor.

Slutligen bör enligt motionärernas mening de regler som gäller

nämndens skyldighet att kommunicera med den skattskyldige överses.

Därefter erinrade utskottet om den allmänna målsättningen för taxeringsarbetet.

Enligt 1 § taxeringsförordningen skall sålunda taxeringarna

enligt inkomst- och förmögenhetsskatteförfattningarna ske i överensstämmelse

med skalteförfattningarna och så att de blir i möjligaste måtto likformiga

och rättvisa. Det åligger taxeringsnämndsordförandena och taxeringsassistenterna

att utöva kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig

taxering. För att ytterligare markera taxeringsnämndens och

dess ledamöters i princip opartiska ställning vidtogs i samband med genomförandet

av 1956 års taxeringsreform den ändringen i fråga om kronoombudets

uppgifter att den tidigare särskilt inskrivna skyldigheten för

honom att tillvarata kronans rätt utgick. I anslutning härtill konstaterade

utskottet således, att granskningen i taxeringsnämnd skall ske objektivt

med beaktande av såväl de skattskyldigas som det allmännas behöriga intressen.

Rättelser skall i förekommande fall även ske till den skattskyldiges

fördel. Också taxeringsintendenten har att vara verksam till den skattskyldiges

förmån, när så finnes påkallat.

Gentemot förslaget att utse en ledamot att särskilt tillvarata den skattskyldiges

rätt invände utskottet att en sådan åtgärd var ägnad att försvaga

övriga ledamöters opartiska ställning. I viss mån kunde således förslaget

sägas motverka sitt syfte.

Vad beträffar önskemålen om upplysningsverksamhet delade utskottet

motionärernas uppfattning, att det för ett gott taxeringsresultat var nödvändigt

att de skattskyldiga ägde insikter i deklarationsförfarandet och

kände till åtminstone det elementära innehållet i skattelagstiftningen. Detta

förutsatte, att en generell upplysningsverksamhet ägde rum. Härutinnan

erinrade utskottet om att statsverket sedan gammalt kostnadsfritt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1!)63 3

tillhandahöll särskilda upplysningsbroschyrer, avsedda att komplettera

de i deklarationsblanketterna inskrivna anvisningarna till ledning for fullgörandet

av deklarationsskyldigheten. Upplysningsverksamhet bedrevs

också på annat sätt av olika taxeringsmyndigheter, varjämte näringsorganisationer,

tidningar, banker m. fl. lämnade information med olika medel.

Härutöver förelåg behov av individuell vägledning. I taxeringsnämndsordförandes

skyldigheter ingick att lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig

erforderliga upplysningar. Vidare brukade de skattskyldiga erhålla råd och

upplvsningar av personal på länsstyrelser, häradsskrivarkontor m. m. I

detta sammanhang ville utskottet understryka angelägenheten av att

där så inte redan skett — lämpliga åtgärder vidtogs för att ge allmänheten

vägledning.

Beträffande taxeringsnämndens skriftväxling med de skattskyldiga framhöll

utskottet, att gällande taxeringsförordning redan innehöll bestämmelser

härutinnan. Enligt utskottets mening torde dessa bestämmelser, rätt

tillämpade, få anses tillfredsställande ur rättsskyddssynpunkt. Numera

torde också förståelsen ha blivit allmän hos taxeringsnämndens ledamöter

för att den skattskyldige i princip alltid borde beredas tillfälle att yttra

sig i frågor rörande hans taxering.

I sammanhanget framhöll utskottet vikten av att till ledamöter i taxeringsnämnderna

utsågs ansvarskännande och kunniga personer. Med

hänsyn till att frågan om den enskildes rättsskydd inför taxeringsnämnden

inte minst var beroende av att de personer, som hade att granska avgivna

självdeklarationer, var kvalificerade för uppdraget, var det givetvis

angeläget att de ekonomiska villkoren för sådana taxeringsnämndsordförande

och kronoombud, som fullgjorde uppdragen på fritid, sattes så

att personer, som ägde de önskvärda egenskaperna, också var villiga att

åta sig uppdragen.

Utskottet anförde därefter följande.

För att förtroendet hos allmänheten för taxeringsnämndernas arbete

skall kunna upprätthållas finner utskottet i likhet med motionärerna nödvändigt

att den enskilde har känslan av att han äger det rättsskydd, varpå

han rimligen kan göra anspråk. Av vad utskottet ovan anfört torde

framgå, att utskottet — åtminstone i de avseenden som berörts i de förevarande

motionerna — anser gällande bestämmelser ägnade att ge sådant

rättsskydd. I stort sett torde också taxeringsförfarandet fungera på

ett med hänsyn till den enskildes rättsskydd tillfredsställande sätt. Det

sagda innebär inte att i vissa undantagsfall rättsskyddsintresset kan ha

blivit otillbörligt åsidosatt. Inte heller vill utskottet göra gällande att inte

den enskildes rättsskydd i taxeringsprocessen kan ytterligare förstärkas.

Utskottet vill således i och för sig inte motsätta sig att lämpliga åtgärder

vidtas i syfte att förbättra rättsskyddet i taxeringsprocessen.

Emellertid ansåg utskottet sig böra erinra om vissa pågående utredningar.

Inom bes vä r s sak k unniga pågick således utredning rörande för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 19ti3

valtningsprocessen, och förslag om allmän lag rörande förvaltningsförfarande!

i alla instanser kunde förväntas från de sakkunnigas sida. Rättsskyddssynpunkter

torde även komma att beaktas av förvaltningsdomstolskommittén,

som hade i uppdrag att utreda frågan om den administrativa

rättsskipningens omfattning och organisation. Vidare omnämnde utskottet

vissa framställningar från justitieombudsmannen till Ivungl. Maj :t, dels

en från december 1960 med förslag rörande principiell skyldighet för

förvaltningsmyndigheter att lämna beslutsmotivering, dels eu från december

1961 rörande skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att kommunicera

utredningsmaterial med enskild part, vilka framställningar var

föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

Enligt utskottets mening förelåg med hänsyn till det anförda knappast

behov av den av motionärerna begärda utredningen. I vart fall borde

resultatet av pågående utredningsarbete avvaktas, innan ytterligare utredning

igångsattes. Utskottet ansåg sig på grund härav inte böra tillstyrka

det föreliggande skrivelseyrkandet.

Inom utskottet anfördes reservation av herr Hagberg in. fl., tillhopa tio

ledamöter, vilka ansåg att utskottet bort hemställa att riksdagen med bifall

till motionerna matte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning

och förslag till riksdagen om lämpliga vägar att stärka den enskildes

rättssäkerhet i taxeringsproceduren. Till stöd härför åberopades bl. a. följande.

Det reformarbete på taxeringsoinrådet, som hittills skett som en följd

av 1950 års riksdags beslut, bör nu fortsätta och fullföljas med en förstärkning

av rättskyddsgarantierna. Som en allmän synpunkt vill utskottet

tillfoga, att beskattningens totalt sett ökade omfång givetvis skärper

angelägenheten av att skapa betryggande garantier för att den enskilde

deklaranten vederfares rättvisa vid beskattningen.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges

följande.

I de likalydande motionerna I: 370 och It: 72''/ erinras inledningsvis om

att beskattningen av medborgarna och den därmed sammanhängande taxeringsproceduren

under de senaste decennierna starkt ökat i omfång. På

intet annat område torde konflikter mellan enskilda och det allmänna

vara så vanliga samt det allmännas krav på insyn så långtgående som på

beskattningsområdet. Även om de medborgerliga rättssäkerhetskraven blivit

bättre tillgodosedda genom 1956 års taxeringsförordning, har taxeringsarbetets

effektivitet varit den ledande principen för de senaste årens taxeringsreformer.

De fiskaliska synpunkternas dominans har i vissa hänseenden

lett till att rättssäkerheten för de enskilda ofta kommit att eftersättas.

Det är därför enligt motionärerna anledning att undersöka vilka

möjligheter som står till huds för att i de olika instanserna bättre till
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1!)<>3

valuta de enskildas rätt. Det gäller här att finna vägar både att minska

risken för rättsförluster och att öka den enskildes möjligheter att bevaka

sin rätt.

Redan i första instansen torde — framhåller motionärerna -— reformer

vara behövliga. JO har i sina ämbetsberättelser upprepade gånger påtalat

rådande brister i kommunikationer mellan taxeringsnämnd och skattskyldig.

Det förekommer emellanåt att den skattskyldige inte underrättas

om företagen avvikelse från självdeklarationen. Inte heller förser alltid

taxeringsnämnden sina meddelanden till den skattskyldige om företagen

avvikelse med motivering.

Av stor betydelse för de lokala taxeringsnämndernas effektivitet är, hävdar

motionärerna vidare, att taxeringsnämndsordförandena rekryteras

bland väl kvalificerade personer. En höjning av nu utgående arvoden

skulle säkerligen medverka till att personer som är väl förfarna i skattefrågor

i större utsträckning än nu åtar sig uppdraget som taxeringsnämndsordförande.

En väsentlig höjning av dessa arvoden är så mycket mer

berättigad som arvodena till landstingens och kommunernas förtroendemän

genomgående höjts efter den 1 januari 1963.

Det är även anledning överväga, påpekar motionärerna, att vid länsstyrelserna

anställa en speciell befattningshavare för att tillvarata de

skattskyldigas intressen i taxeringsproeeduren. Det åligger taxeringsintendenten

att bevaka det allmännas rätt, och denne har även möjlighet att inför

prövningsnämnden företräda det fiskala intresset. Motsvarande bevakning

av det enskilda intresset saknas. En jämställdhet i dessa avseenden mellan

det allmännas och de skattskyldigas intressen är från rättssäkerhetssynpunkt

högst önskvärd. Representanten för det enskilda intresset skulle

även kunna svara för och utvidga den upplysnings- och biståndsverksamhet

som omhänderhas av vissa av länsstyrelsernas nuvarande befattningshavare

och de lokala skattemyndigheterna.

Rättsförluster kan vidare uppstå genom all de enskilda saknar möjligheter

att erhålla ersättning för sina kostnader även i de fall då de vinner

en taxeringsprocess. Det fiskala intresset bär i detta avseende eu alltför

gynnad ställning. Det bör därför enligt motionärernas uppfattning övervägas

om inte i vissa fall ersättning för de med målet förenade kostnaderna

bör kunna utgå.

Motionärerna nämner även, att skatteuppbörden kan reformeras så att

rättssäkerheten förstärks, och anger ett par exempel.

Vid beräkning av den kvarstående skatt, på vilken eventuell ränta skall

erläggas, tas ingen hänsyn till skatt inbetald efter den 30 april året efter

inkomståret. Taxeringsnämndernas arbete kan emellertid pågå till den

30 juni. Om därvid meddelad avvikelse från självdeklarationen skulle medföra

att räntebetalningsskyldighet kommer i fråga, har den skattskyldige

ingen möjlighet alt genom ytterligare fyllnadsinbetalning slippa alt er
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963

lägga ränta. Denna bristande samordning mellan taxeringens fastställande

i första instans och sista dag för fyllnadsinbetalning är enligt motionärerna

otillfredsställande.

Den ena av samtaxerade makar kan debiteras ränta på kvarstående skatt

trots att räntebetalningsskyldighet i själva verket ej föreligger, när hänsyn

tas till makarnas sammanlagda skatteförhållanden. Rättelse kan härvid

vinnas först efter ansökan av den skattskyldige. På grund av obekantskap

med skattelagstiftningen förbises detta ofta, varvid betydande rättsförluster

kan uppstå. I andra fall åsamkas de skattskyldiga extra besvär och tidsspillan.

En reformering av arbetet hos den lokala skattemyndigheten skulle

enligt motionärernas mening undanröja dessa olägenheter.

I motionerna 1:438 och II: 520 hänvisas till de skäl som åberopas i

de här förut redovisade, vid 1962 års riksdag väckta motionerna I: 516

och II: 628. Härutöver framhåller motionärerna att riksdagens revisorer

i sin berättelse för år 1962 anfört en stark kritik av nuvarande förhållanden

inom taxeringsnämnderna, varvid revisorerna bl. a. uttalat följande.

Den gjorda undersökningen ger (även) vid handen, att antalet sammanträden

per nämnd med hänsyn till antalet deklaranter måste anses

mycket lågt, vilket också är ett belägg för att nämndledamöterna i många

fall endast i ringa mån deltager i taxeringsarbetet. Anledningen till att

detta trots nu anmärkta förhållanden i regel kan avslutas inom förutsatt

tid är, som ovan antytts, att taxeringsnämndsordförandena själva i stor

utsträckning bedriver arbetet och även i praktiken beslutar utan medverkan

av nämnden. Även om en sådan ordning icke torde kunna undvikas

och ej heller i och för sig kan ge anledning till erinran när fråga är

om t. ex. rena löntagardeklarationer, står den otvivelaktigt ej i överensstämmelse

med taxeringsförordningens föreskrifter, som innebär att besluten

— utom i vissa undantagsfall — skall fattas av nämnden. Det må

för övrigt erinras om att förordningen innehåller regler om nämndens beslutförhet.

Den nuvarande ordningen för taxeringsarbetet i första instans kan enligt

revisorernas mening icke sägas tillgodose de principer som ligger till

grund för taxeringsförordningen — stärkt rättsskydd för den enskilde

och skärpt kontroll över svårkontrollerade skattskyldiga — och synes från

principiella synpunkter icke tillfredsställande. Det föreligger sålunda en

alltför stor skillnad mellan det förfarande taxeringsförordningen förutsätter

och det i verkligheten tillämpade. Det bör emellertid framhållas att

det knappast torde vara möjligt att iakttaga de i taxeringsförordningen

angivna formerna. Om man strängt följde bestämmelserna skulle detta

bl. a. medföra att nämnderna finge sammanträda i långt större utsträckning

än vad nu är fallet, vilket skulle bli i viss mån betungande för bl. a.

ordförandena. Redan nu föreligger stora svårigheter att rekrytera ordförande,

och en ytterligare belastning av dessa skulle otvivelaktigt öka svårigheterna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963

7

Utskottet

I de föreliggande motionerna yrkas utredning och förslag om olika åtgärder

i syfte att stärka rättsskyddet för den enskilde i skatteärenden.

I motionerna I: 370 och II: 424 yrkas till en början reformer beträffande

taxeringsarbetet i första instans i syfte att avhjälpa brister i kommuniceringen

mellan taxeringsnämnd och skattskyldig. Motionärerna anser det

även befogat med en väsentlig höjning av taxeringsnämndsordförandenas

arvoden för att främja rekryteringen bland väl kvalificerade personer. Det

är också enligt motionärerna anledning överväga att vid länsstyrelserna anställa

en speciell befattningshavare, främst för att tillvarata de skattskyldigas

intressen i taxeringsproceduren. Vidare bör upptas frågan om ersättning

till skattskyldig för kostnader i samband med taxeringsprocessen, närmast

för det fall att han vinner en sådan process. Slutligen kan enligt motionärernas

mening skatteuppbörden reformeras, och härutinnan anges vissa exempel

gällande ränta å kvarstående skatt.

I motionerna I: 438 och II: 520 hänvisas till de skäl som åberopats i liknande

motioner (I: 516 och II: 628) vid 1962 års riksdag. Enligt sistnämnda

motioner, vilka av riksdagen lämnades utan åtgärd, borde övervägas en bestämmelse

av innebörd att taxeringsnämnden inom sig skulle utse en ledamot

med särskild uppgift att bevaka deklarantens rätt vid granskningsarbetet.

I anslutning därtill framkastades tanken att knyta ett särskilt ombud till

länsstyrelsen med liknande uppgift. Vidare borde det övervägas att stärka

beskattningsmyndigheternas möjligheter att sprida saklig upplysning och

meddela praktiska råd i deklarationsfrågor. Slutligen borde de regler som

gäller nämndens skyldighet att kommunicera med den skattskyldige överses.

I de nu förevarande motionerna 1: 438 och II: 520 åberopar motionärerna

till stöd för sitt utredningsyrkande även, att riksdagens revisorer i sin berättelse

för år 1962 framfört stark kritik av nuvarande arbetsförhållanden inom

taxeringsnämnderna.

I anslutning till de olika motionsförslagen får utskottet anföra följande.

Taxeringsarbetet i första instans

Motiveringen för motionärernas skrivelseyrkanden är delvis sammanfallande.

Detta gäller exempelvis frågan om taxeringsnämndens skriftväxling

med den skattskyldige. Härutinnan vill utskottet erinra om att taxeringsförordningen

innehåller detaljerade bestämmelser om kommunicering med den

skattskyldige vid ifrågasatt avvikelse från självdeklaration och vid underrättelse

om företagen avvikelse från självdeklaration med angivande även

av beslutsmotiveringen (65 och 69 §§ taxeringsförordningen). Såsom redan

förra årets bevillningsutskott (bet. nr 43) framhöll, torde dessa bestämmel
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 11)63

ser, rätt tillämpade, få anses tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Det är också utskottets uppfattning att man inom taxeringsnämnderna i allmänhet

iakttar gällande föreskrifter härutinnan. Av betydelse i sammanhanget

är att justitieombudsmannen sedan länge ägnar särskild uppmärksamhet

åt dessa bestämmelsers efterlevnad. Det må också anmärkas att

riksdagen vid årets vårsession anvisade medel till ytterligare en byråchefstjänst

hos justitieombudsmannen, i första hand avsedd för en kvalificerad

förval tningsjurist.

Vad angår den i motionerna I: 370 och II: 424 ifrågasatta, väsentliga höjningen

av taxeringsnämndsordförandenas arvoden vill utskottet erinra om

att 1962 års bevillningsutskott (bet. nr 43) bl. a. uttalade, att frågan om den

enskildes rättsskydd inför taxeringsnämnden inte minst var beroende av att

de personer, som hade att granska avgivna självdeklarationer, var kvalificerade

för uppdraget, varför det givetvis var angeläget, att de ekonomiska villkoren

för sådana taxeringsnämndsordförande och kronoombud, som fullgjorde

uppdragen på fritid, sattes så att personer, som ägde de önskvärda

egenskaperna, också var villiga att åta sig uppdragen. Detta uttalande gäller

alltjämt. Utskottet vill dock i sammanhanget framhålla, att anslaget till ordlörande

och kronoombud på senare tid år för år uppräknats med icke oväsentliga

belopp. Sålunda har följande belopp i miljoner kronor ställts till

förfogande såsom ersättningar till ordförande och kronoombud: 10,3 mkr

1959, 10,5 mkr 1960, 13,3 mkr 1961 samt 15 mkr 1962. Höjningarna på senare

år beror bl. a. på att bestyr med varuskatten tillkommit. Emellertid föreligger

också, oavsett den ökade arbetsmängden, en uppräkning av ersättningarna:

1961 med 15 procent och 1962 med 10 procent. Enligt inhämtad

har liknande uppräkning med ca 5 procent företagits innevarande

år. Detta innebär en höjning under de tre senaste åren med omkring eu

tredjedel.

Såsom framgår av det tidigare anförda har i motionerna I: 438 och II: 520

ånyo aktualiserats en bestämmelse av innebörd, att taxeringsnämnden inom

sig skall utse en ledamot med särskild uppgift att bevaka deklarantens rätt

vid den förberedande granskning, som företages genom taxeringsnämndens

ordförande och kronoombudet. Härutinnan invände förra årets bevillningsutskott

(bet. nr 43), att en sådan åtgärd var ägnad att försvaga övriga ledamöters

opartiska inställning och att förslaget således kunde sägas motverka

sitt syfte. Detta uttalande har enligt utskottets mening alltjämt giltighet.

Dessutom vill utskottet erinra om att ledamot enligt gällande taxeringsförordning

kan anlitas för granskningsarbete. Denne är naturligtvis därvid i

sin mån underkastad taxeringsförordningens bestämmelser och har att i förekommande

fall även tillvarata de skattskyldigas intressen.

I motionerna I: 438 och II: 520 har anförts att riksdagens revisorer i sin

berättelse för år 1962 framfört stark kritik av nuvarande förhållanden inom

taxeringsnämnderna, bl. a. att antalet sammanträden per nämnd med hän
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 är 1963

9

syn till antalet deklaranter måste anses mycket lågt och att nämndledamöterna

i många fall endast i ringa mån deltager i taxeringsarbetet. Den nuvarande

ordningen för taxeringsarbetet i första instans kan enligt revisorernas

mening icke sägas tillgodose de principer som ligger till grund för taxeringsförordningen

— stärkt rättsskydd för den enskilde och skärpt kontroll

över svårkontrollerade skattskyldiga — och synes från principiella synpunkter

icke tillfredsställande.

I sitt utlåtande nr 124 (s. 17 f) uttalade statsutskottet med anledning härav

bl. a. följande.

Med avseende på antalet sammanträden bör enligt utskottets mening beaktas,

att uppdraget som ordförande i taxeringsnämnd utgör en bisyssla och att

alla anordningar ägnade att ytterligare betunga ordförandena måste befaras

öka svårigheterna att rekrytera dessa poster. Härtill kommer att en mera

avsevärd ökning av antalet sammanträden skulle kunna verka oskäligt betungande

även för de förtroendevalda ledamöterna. Revisorernas förslag om

delegering av enkla ärenden till avgörande av taxeringsnämndernas ordförande

får ses mot bakgrunden härav. En dylik delegering kan emellertid såsom

revisorerna framhållit från principiella synpunkter ge anledning till viss

tvekan såsom stridande mot den hävdvunna uppfattningen att besluten i

första instans skall fattas av förtroendevalda nämnder. Skulle efter ytterligare

överväganden en omläggning i nu avsedd riktning befinnas lämplig, torde

i enlighet med vad revisorerna anfört jämväl frågan om taxeringsnämnds

skyldighet att utse ledamöter att jämte ordföranden granska deklarationerna

böra upptas till prövning.

Riksdagen gav under vårsessionen i skrivelse, nr 274, till Kungl. Maj :t till

känna vad statsutskottet anfört.

U pplysningsverksamhet in. in.

Vad angår detta spörsmål bör det enligt motionerna 1: 438 och II: 520

övervägas att stärka beskattningsmyndigheternas möjligheter att sprida saklig

upplysning och meddela praktiska råd i deklarationsfrågor. Härutinnan

erinrade förra årets bevillningsutskott om den generella upplysningsverksamhet,

som — förutom genom anvisningar å deklarationsblanketterna —

bedrevs på så sätt att genom riksskattenämndens försorg kostnadsfritt tillhandahölls

särskilda broschyrer, bl. a. en innehållande deklarationsupplysningar

för enskild person och oskift dödsbo samt eu annan med motsvarande

upplysningar för juridiska personer. Sådan upplysningsverksamhet bedrevs

också på annat sätt av olika taxeringsmyndigheter, varjämte näringsorganisationer,

tidningar, banker in. fl. lämnade information med olika medel. Individuell

vägledning förefanns genom taxeringsnämndsordförandenas skyldighet

att lämna deklarations- och uppgiftsskyldiga erforderliga anvisningar.

Vidare brukade de skattskyldiga erhålla råd och upplysningar av personal

på länsstyrelser, häradsskrivarkontor in. in. Utskottet underströk angelägen
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963

heten av att — där så inte redan skett — lämpliga åtgärder vidtogs för att ge

allmänheten vägledning.

Motionärerna har inte förebragt några nya skäl i detta ämne, och utskottet

finner ingen anledning frånträda sitt ståndpunktstagande förra året.

I motionerna I: 370 och II: 424 har föreslagits anställande av en särskild

befattningshavare vid länsstyrelserna för att tillvarata de skattskyldigas rätt

i taxeringsproceduren. Han skulle även kunna svara för och utvidga den

upplysnings- och biståndsverksamhet, som omhänderhas av vissa av länsstyrelsernas

nuvarande befattningshavare och de lokala skattemyndigheterna.

Till denna fråga återkommer utskottet i följande avsnitt.

Processuclla frågor

Ett gemensamt önskemål hos motionärerna är kravet på inrättande av en

särskild befattningshavare på länsstyrelsen för att — gentemot taxeringsintendenten

— tillvarata den skattskyldiges rätt i taxeringsproceduren. Denne

befattningshavare skulle, som tidigare nämnts, enligt motionerna I: 370

och II: 424 även kunna syssla med upplysnings- och biståndsverksamhet i

taxeringsfrågor.

Utskottet vill i anledning härav som sin mening anföra, att taxeringsintendenten

inte ensidigt bör betraktas som en representant för det allmännas

rätt och det fiskala intresset. Taxeringsintendenten har i taxeringsförordningen

uttryckligen ålagts att verka för likformig och rättvis taxering.

Rättelse skall på hans initiativ ske även till den skattskyldiges förmån, där

så finns påkallat. Det bör också uppmärksammas, att taxeringsintendentens

förslag underkastas opartisk granskning under prövningsnämndsarbetet.

Med hänsyn till det anförda torde en speciell tjänsteman knappast erfordras

för att bevaka de skattskyldigas rätt. Utskottet kan inte finna, att ytterligare

rättsskyddsgarantier står att vinna genom inrättande av den föreslagna

befattningen.

I motionerna I: 370 och II: 424 framföres krav på ersättning till skattskyldig,

som vinner en taxeringsprocess, för de med målet förenade kostnaderna.

Utskottet får erinra om att för närvarande endast i ett fåtal författningar

avseende förvaltningsverksamheten finns bestämmelser, som möjliggör

utdömande av ersättning av staten för rättegångskostnad. Taxeringsförordningen,

som reglerar processen i taxeringsmål, hör till de författningar, som

helt saknar bestämmelser av denna art. Utskottet finner motionärernas yrkande

i denna del i och för sig kunna övervägas. Emellertid är frågan om

utfärdande av allmängiltiga bestämmelser om ersättning för parts kostnader

i mål och ärenden som handläggs av förvaltningsdomstol föremål för utredning

av besvärssakkunniga. Enligt utskottets mening bör resultatet av

denna utredning avvaktas, innan slutlig ställning kan tas till förevarande

spörsmål.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963 11

Uppbördsfrågor

I motionerna I: 1170 och II: 424 yrkas utredning om vissa ändringar i uppbördsförordningen

(UF), som sammanhänger med bestämmelserna om ränta

å kvarstående skatt.

Enligt uppbördsförordningen är skattskyldig under vissa förutsättningar

skyldig att erlägga ränta å kvarstående skatt, överstiger skattskyldigs slutliga

skatt den preliminära skatten med minst en femtedel av den slutliga

skatten eller med minst 10 000 kronor, gäller sålunda enligt 27 § 3 mom.

UF att den skattskyldige skall erlägga ränta med nio procent, för en beräknad

tid av ett år, å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger

1 000 kronor, därvid det belopp, på vilket ränta skall beräknas, avrundas

till närmast lägre hundratal kronor.

Den skattskyldige kan undgå räntepåföring genom att under uppbördsåret

inbetala preliminär skatt utöver det belopp som enligt debetsedel å sådan

skatt eller genom källskatteavdrag skall inbetalas för inkomståret. Med

hänsyn till svårigheterna för vissa kategorier skattskyldiga att innan självdeklaration

upprättats bedöma den slutliga skattens storlek har möjlighet

öppnats att inbetala ytterligare preliminär skatt för ett inkomstår även efter

utgången av uppbördsårets sista uppbördstermin. Sista inbetalningsdagen

är såsom framgår av det förut åberopade författningsrummet den 30

april året näst efter inkomståret (d. v. s. den 30 april under taxeringsåret).

Genom sådan fyllnadsinbetalning kan alltså skattskyldig, som under det

gångna uppbördsåret betalat för litet preliminär skatt, undgå att bli påförd

ränta å kvarstående skatt.

I vissa fall kan skattskyldig enligt 85 § UF erhålla befrielse från honom

eljest åliggande skyldighet att gälda ränta å kvarstående skatt. Länsstyrelsen

äger nämligen efter ansökan befria den skattskyldige från att helt eller

delvis gälda sådan ränta, därest den kvarstående skatten beror av förhållande,

varöver den skattskyldige inte skäligen kunnat råda. Som exempel på

sådant förhållande nämnes i anvisningarna till 85 § UF bl. a. det fall, att den

kvarstående skatten beror på att beskattningsnämnd frångått den skattskyldiges

deklaration; befrielse från räntebetalning må dock i dylikt fall inte

medgivas, därest omständigheterna är sådana att den skattskyldige bort

förstå att beskattningsnämnderna skulle komma att frångå deklarationen.

Av förarbetena till lagstiftningen framgår att man därvid tänkt på sådana

fall då den skattskyldige i sin deklaration — utan att därför göra sig skyldig

till falskdeklaration -- yrkat uppenbart orimliga avdrag eller avdrag

som står i direkt strid med gällande lag eller som enligt vad allmänt är känt

inte medges i praxis. Däremot har avsetts att anledning till räntebefrielse

som regel skulle föreligga då skönsmässig höjning skett av den deklarerade

inkomsten. — Äkta makar behandlas vid ränteberäkningen såsom två skilda

skattskyldiga. Emellertid har det inte ansetts rimligt, att denna princip

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963

skall tillämpas undantagslöst. Därför har i 85 § UF också stadgats, att om

endera av äkta makar, vilka taxerats enligt för gift skattskyldig gällande

bestämmelser, har alt gälda ränta å kvarstående skatt och om sådan ränta

inte skulle ha påförts eller ha påförts med lägre belopp, om ränteberäkningen

gjorts för makarna gemensamt, länsstyrelsen må efter ansökan meddela

befrielse, helt eller delvis, från erläggande av räntan.

I motionerna ifrågasättes utsträckning av tiden för rätt till fyllnadsinbetalning

så att räntepåföring skall kunna undvikas å skatt som belöper på

höjningar i taxeringsnämnden. Liknande förslag om utsträckning av tiden

för fyllnadsinbetalning (till den 31 juli taxeringsåret) har tidigare i anledning

av väckt motion behandlats av 1959 års riksdag men lämnades av

riksdagen utan åtgärd i enlighet med utskottets hemställan i betänkande

nr 9 samma år. Härvid åberopade utskottet, att gällande bestämmelser gav

möjlighet att i sådana fall, som avsågs i motionen, befria den skattskyldige

från räntepåföring då den framstod såsom oskälig, medan föreskrifterna

å andra sidan medgav hänsynstagande till omständigheter som — trots

att räntepåföringen skett till följd av taxeringsnämnds avvikelse från den

skattskyldiges deklaration — motiverade att räntepåföringen bibehölls.

Anledning att ifrågasätta ändrad lagstiftning i förevarande hänseende syntes

utskottet inte föreligga.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen finns redan inom ramen

för gällande bestämmelser i uppbördsförordningen möjlighet att efter ansökan

få eliminerad en räntepåföring, som beror på eu taxeringshöjning. Utskottet

anser för egen del, att motionärernas förevarande yrkande bör bedömas

mot bakgrunden av denna möjlighet till räntebefrielse. Denna möjlighet

innebär ett skydd mot obehörig räntepåföring. Praktiska skäl — hänsyn

bl. a. till debiteringsarbetet •— talar för att tiden för fyllnadsinbetalning inte

hålles öppen alltför länge. En utsträckning av skattekrediten kan också i

och för sig tänkas inverka på bedömningen av storleken av räntesatsen. Därjämte

må framhållas att i uppbördsutredningens uppdrag ingår att överse

gällande räntebestämmelser. I avvaktan på resultatet av denna utredning anser

utskottet någon ändring av gällande bestämmelser inte heller påkallad.

Motionsförslaget att den lokala skattemyndigheten ex officio skall beakta

att make inte debiteras ränta, där räntebetalningsskyldighet inte föreligger,

om man tar hänsyn till makarnas sammanlagda skatteförhållanden, finner

utskottet i och för sig förtjänt att uppmärksammas. Fråga kan emellertid

då uppkomma, om en sådan bestämmelse också skall gälla i skärpande riktning

så att make, som ej påförts ränta, i förekommande fall påföres sådan,

när detta betingas av makarnas sammanlagda skatteförhållanden. Att vissa

tekniska svårigheter för en makar emellan samordnad räntepåföring i vissa

fall föreligger med nuvarande uppbördsorganisation är uppenbart, t. ex. i

fall då makarna taxerats i olika distrikt. Det är möjligt att dessa svårigheter

kan elimineras genom eu omorganisation av den lokala skattemyndig
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963 13

heten bl. a. till följd av införande av automatisk databehandling inom folkbokförings-

och uppbörds väsendet. Härom (prop. nr 32) har riksdagen fattat

principbeslut vid årets vårriksdag. I detta läge anser utskottet, att man

bör avvakta resultatet av en sådan omorganisation.

Utskottet har här ovan redovisat sin inställning till föreliggande yrkanden

i motionerna I: 370 och II: 424 samt I: 438 och II: 520. Härav framgår att

utskottet inte är berett tillstyrka de framförda skrivelseyrkandena. Med det

anförda får utskottet avstyrka nämnda motioner.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 370 av herr Schött in. fl.

och II: 424 av herr Anners in. fl. om ökat rättsskydd för den

enskilde i skatteärenden, samt

2) de likalydande motionerna I: 438 av herr Per-Olof Hanson

och II: 520 av fröken Elmén m. fl. om ökat rättsskydd

för den enskilde i skatteärenden,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 november 1963

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson*, Oscar

Carlsson, Gustaf Elofsson*, Wärnberg, Yngve Nilsson, Kronstrand*, Gösta

Jacobsson, Paul Jansson och Erik Filip Petersson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Kärrlander*, Vigelsbo, fru Nettelbrandt*,

fru Holmqvist, herrar Larsson i Umeå, Carlsson i Västerås*,

Björkman, Hammarsten och fru Ivristensson.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Gustaf Elofsson, Yngve Nilsson, Kronstrand, Gösta Jacobsson,

Erik Filip Petersson, Vigelsbo, fru Ncttelbrandt, herrar Larsson i Umeå,

Björkman och fru Krislensson, vilka ansett, att utskottets yttrande och

hemställan hort ha följande lydelse:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1963

I de---- (= utskottet s. 7 råd 2 uppifrån — rad 16 nedifrån)

---skattskyldige överses.

Främst på grundval av förslag som utarbetats av 1950 års skattelagssakkunniga

har under senare år en rad reformer genomförts i syfte att stärka

effektiviteten i taxeringsarbetet. Dessa reformer, varigenom man sökt uppnå

en större likformighet och rättvisa i den individuella skattebelastningen, har

utan tvekan motsvarat ett allmänt erkänt behov. De har också beslutats i

enighet. I 1950 års skattelagssakkunnigas uppdrag ingick emellertid enligt

det riksdagsbeslut som föregick påbörjandet av detta utredningsarbete att

överse taxeringsorganisationen »såväl för tillgodoseende av den enskildes

rättssäkerhet i taxeringsproceduren som för vinnande av en större effektivitet

i taxeringsarbetet».

Det synes utskottet naturligt att det inledda reformarbetet på skattetaxeringsområdet

fortsättes. Som inledningsvis framhållits har i de nu behandlade

motionerna en rad olika åtgärder förordats i syfte att skapa ett ökat

rättsskydd för den enskilde i skattetaxeringsprocessen. Utskottet saknar anledning

att nu ta ställning till de sålunda framförda förslagen och synpunkterna

men anser att de bör göras till föremål för närmare överväganden vid

den utredning som utskottet för sin del förordar. Utskottet erinrar om att

riksdagens revisorer i sin berättelse för år 1962 upptagit taxeringsnämndernas

arbetsförhållanden till granskning och därvid gjort iakttagelser, vilka

också förtjänar att beaktas vid utredningsarbetet.

Utskottet hemställer således,

att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna

I: 370 av herr Schött m. fl. och II: 424 av herr Anners m. fl.

samt de likalydande motionerna 1: 438 av herr Per-Olof

Hanson och II: 520 av fröken Elmén m. fl., måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till riksdagen

i syfte att stärka rättsskyddet för den enskilde i skatteärenden.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631178

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.