Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag till sådan ändring i kommunalskattelagen att avdragsrätt kan beviljas för nya

1963-02-21 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1963:9, Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag till sådan ändring i kommunalskattelagen att avdragsrätt kan beviljas för nya

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 dr 1963

1

Nr 9

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar

och skogsvägar, m. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 48 av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 58

av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,

»1) att riksdagen måtte besluta antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Anvisningar

till 22 §.

2. a. Avdrag medgives — — — anvisningarna till 29 §).

Såsom för----nödig bostadsbyggnad.

Fasta maskiner---— första stycket.

Därest inkomst---om jordbruksfastighet.

b. Avdrag medgives i form av årliga värdeminskningsavdrag för sådan

kostnad för täckdikningsanläggning som bestritts av den skattskyldige och

avser arbete, vilket utförts under tid han ägt fastigheten och vilket icke

utgjort reparation eller underhåll. Avdraget skall beräknas enligt avskrivningsplan

och för år räknat utgöra tio procent av kostnaden, ändå att anläggningens

varaktighetstid är längre eller kortare än tio år. Motsvarande

skall gälla i fråga om kostnad för skogsväg, dock att endast två tredjedelar

av sådan kostnad må utgöra underlag vid beräknandet av de årliga värdeininskningsavdragen.

Har skattskyldigs jordbruksfastighet för visst år utvisat

förlust eller så ringa överskott, att den skattskyldige vid beräkning av

nettointäkten av fastigheten ej kunnat utnyttja det på året belöpande avdraget,

skola beträffande rätt för den skattskyldige att tillgodoräkna sig det

resterande avdraget för senare år bestämmelserna i punkt 3 c tredje stycket

av anvisningarna till 29 § äga motsvarande tillämpning.

1—4474 63 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1993

Har fastighet--- — årliga värdeminskningsavdrag.

I täckdikningsanläggning inbegripes även täckta avlopp i direkt anslutning

till täckdikning.

Med skogsväg----- till byggnad.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

“PPSift utkommit Irån trycket i Svensk författningssamling.

Äldre bestämmelser skola fortfarande äga tillämpning i fråga om 19611

års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1963 och tidigare år.

De nya bestämmelserna skola dock i intet fall äga tillämpning beträffande

räkenskapsår, som gått till ända före den 1 november 1962.

I samband —• —• — följande iakttagas.

Om den skattskyldige under de beskattningsår, för vilka taxering i första

instans verkställts åren 1961 och 1962, haft kostnader för nyanläggning och

förbättring av täckdikning eller skogsvägar och om han visar, att arbetena

utförts under den tid han ägt fastigheten samt att kostnaderna bestritts av

honom själv och att avdrag för desamma icke till någon del åtnjutits vid

taxeringen, må vid 1963 års taxering eller, vid omläggning av räkenskapsår,

1964 års taxering kostnaderna upptagas såsom oavskriven anläggningskostnad

med två tredjedelar av beloppet såvitt angår skogsvägar. Avdrag för

--— är fråga.

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag

till sådan ändring i kommunalskattelagen att avdragsrätt kan beviljas för

nyanläggning genom skogsplantering»;

II) de likalydande motionerna I: 156 av herrar Hubinette och Isacson

samt II: 184 av herr Hedin m. fl., vari hemställts,

»att riksdagen måtte besluta antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Anvisningar

till 22 §.

2 a. Avdrag medgives —---anvisningarna till 29 §).

Såsom för--- -—• nödig bostadsbyggnad.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 är 1963

3

Fasta maskiner •—--första stycket.

Därest inkomst —--om jordbruksfastighet.

b. Avdrag medgives i form av årliga värdeminskningsavdrag för sådan

kostnad för täckdikningsanläggning som bestritts av den skattskyldige och

avser arbete, vilket utförts under tid han ägt fastigheten och vilket icke utgjort

reparation eller underhåll. Avdraget skall beräknas enligt avskrivningsplan

och för år räknat utgöra tio procent av kostnaden, ändå att anläggningens

varaktighetstid är längre eller kortare än tio år. Motsvarande

skall gälla i fråga om kostnad för skogsväg, dock att endast två tredjedelar

av sådan kostnad må utgöra underlag vid beräknandet av de årliga värdeminskningsavdragen.

Har skattskyldigs jordbruksfastighet för visst år utvisat

förlust eller så ringa överskott, att den skattskyldige vid beräkning av

nettointäkten av fastigheten ej kunnat utnyttja det på året belöpande avdraget,

skola beträffande rätt för den skattskyldige att tillgodoräkna sig det

resterande avdraget för senare år bestämmelserna i punkt 3 c tredje stycket

av anvisningarna till 29 § äga motsvarande tillämpning.

Har fastighet —--årliga värdeminskningsavdrag.

I täckdikningsanläggning inbegripes även täckta avlopp i direkt anslutning

till täckdikning.

Med skogsväg -------till byggnad.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling»;

HD de likalydande motionerna 1:257 av herrar Per Jacobsson och

Gunnar Pettersson samt II: 307 av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl,

vari hemställts, att riksdagen måtte besluta en ökning av avskrivningsunderlaget

för skogsvägar vid beskattningen från nu gällande en tredjedel till

två tredjedelar av anläggningskostnaden samt i anledning därav antaga

det förslag till författningstext — vederbörligen justerat i fråga om tidpunkten

för ikraftträdandet — som framlagts av reservanterna i bevillningsutskottets

betänkande nr 40/1962 under mom. II, »angående avskrivningsunderlaget

för skogsvägar»;

IV) de likalydande motionerna I: 364 av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl

samt II: 517 av herrar Björkänge och Elmwall, vari hemställts, »att riksdagen

måtte besluta

1) att avskrivningsunderlaget för värdeminskningsavdrag för skogsvägar

må utgöra två tredjedelar av kostnaden för anläggningen efter avdrag för i

förekommande fall utgående statsbidrag, samt

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig

författningsändring»;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 19bil

V) de iikalydande motionerna I: 441 av herr Jonasson samt II: 522 av

herrar Gustavsson i Alvesta och Wahrendorff, vari hemställts, »att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om prövning och förslag

rörande eu sådan ändring i kommunalskattelagen att kostnaden för skogsdikning

med undantag för erhållet statsbidrag får avdragas i deklarationen

genom årligen lika stora avskrivningar under de närmast efter anläggningsåret

kommande tio åren»; ävensom

VI) motionen 11:519 av herrar Dahlgren och Gustafsson i Ivårby, vari

hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om

provning och förslag rörande en sådan ändring i kommunalskattelagen,

alt hela kostnaden för anläggande av täckdikningar med avdrag för erhållna

statsbidrag får avskrivas antingen genom årligen lika stora avskrivningar

under tio år eller genom annan avskrivningsplan, som gällande

samma tidsperiod upprättas av markägaren».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna fi’amförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna I: 156, 11:58, 11:307, 11:517, 11:519 och

II: 522.

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,

in. in.

Gällande bestämmelser

Enligt bestämmelser i 22 § 1 mom. och 2 b av anvisningarna till 22 §

kommunalskattelagen får vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet

hela kostnaden för nyanläggning och omläggning av täckdikning avskrivas

med tio procent per år under tio på varandra följande år, oavsett om

anläggningens varaktighetstid är längre eller kortare än tio år. Har den

skattskyldige erhållit statsbidrag eller annat bidrag för utförande av täckdikningsanläggningen,

får värdeminskningsavdrag endast åtnjutas å den

del av anläggningskostnaden, som den skattskyldige själv bestritt. Någon

rätt att förskjuta outnyttjade värdeminskningsavdrag till senare beskattningsår

föreligger dock icke. Om en täckdikningsanläggning utrangeras, innan

den är helt avskriven, får värdeminskningsavdrag åtnjutas även efter

utrangeringen i enlighet med den ursprungliga planen. Därest fastighet

övergått till ny ägare genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, får den

tidigare ägaren det år fastigheten avyttras på en gång åtnjuta avdrag för

vad som återstår oavskrivet i beskattningshänseende av täckdikningskostnaden.

I övriga fall då fastighet övergått till ny ägare, exempelvis genom arv

eller gåva, får den nye ägaren övertaga den tidigare ägarens avskrivningsplan

och således tillgodoföra sig de värdeminskningsavdrag, som skulle ha

tillkommit den förre ägaren, om denne fortfarande ägt fastigheten. I täckdikningsanläggning

inbegripes även täckt avlopp, som är direkt anslutet till

täckdikning, fram till huvudavlopp.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

5

I fråga om skogsdikning gäller att kostnad för skyddsdikning å

skogsmark, d. v. s. sådan dikning, vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla

skogens avkastningsförmåga och hindra skogsmarkens försumpning

m. in., jämlikt bestämmelser i 22 § 1 mom. och punkt 7 av anvisningarna till

22 § kommunalskattelagen är att betrakta såsom avdragsgill driftkostnad.

De avskrivningsregler, som enligt 22 § 1 mom. och punkt 2 b av anvisningarna

till 22 § kommunalskattelagen gäller för permanenta skogsvägar,

överensstämmer i huvudsak med avskrivningsreglerna för täclcdikningsanläggningar.

Enda skillnaden är att endast en tredjedel av kostnaderna

för anläggning och förbättring av skogsväg får utgöra avskrivningsunderlag.

Med skogsväg förstås sådan väg av mera varaktig beskaffenhet,

som huvudsakligen är avsedd för skogsbrukets personal- och materieltransporter

samt för utforsling av skogsprodukter från skog, ävensom

till dylik väg direkt ansluten bro eller annan transportanläggning, som inte

hänföres till byggnad. Härav följer att kostnader för vägar av så enkel beskaffenhet,

att de får växa igen sedan de använts för en avverkning, är

omedelbart avdragsgilla.

Bestämmelserna om avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar

och skogsvägar äger tillämpning fr. o. m. 1963 års taxering.

1962 urs riksdag

Ovannämnda bestämmelser om rätt till avdrag för värdeminskning å

täckdikningsanläggningar och skogsvägar tillkom genom beslut vid 1962

års riksdag på grundval av förslag i propositionen nr 56.

I de i anledning av nämnda proposition väckta motionerna I: 567 och

II: 683 hemställdes att skattskyldig skulle äga rätt att f ör sk j uta ett vid

taxeringen icke utnyttjat värdeminskningsavdrag till ett senare

beskattningsår. Yrkande av i huvudsak samma innebörd framställdes i motionerna

I: 569 och II: 682.

Med hänsyn till att rätten till förlustavdrag bortfaller, om förlusten för

förluståret inte uppgår till 1 000 kr., tillstyrkte bevillningsutskottet i sitt betänkande

nr 40 bifall till motionsyrkandena på så sätt, att skattskyldig

skulle äga rätt att förskjuta icke utnyttjade värdeminskningsavdrag på samma

sätt som gäller i fråga om inventarier i punkt 3 c av anvisningarna till

29 § kommunalskattelagen.

I en till betänkandet fogad av herr John Ericsson in. fl. avgiven reservation

hemställde reservanterna om avslag å motionerna och anförde följande.

Utskottet vill till en början erinra om att enligt gällande bestämmelser

föreligger inte i någon förvärvskälla rätt att förskjuta vid taxeringen outnyttjade

värdeminskningsavdrag i fråga om byggnader. Mot bakgrunden

härav torde det vara oegentligt att införa förskjutningsrätt i fråga om markanläggningar

av här ifrågavarande slag. Det torde därjämte höra uppmärksammas

att i samband med införandet av lagstiftningen om rätt till förlustutjämning

ifrågasattes om inte den rätt att förskjuta outnyttjade värde
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

jninskningsavdrag, som i viss utsträckning gäller i fråga om inventarier,

borde upphävas. I propositionen nr 30 till 1960 års riksdag uttalade föredragande

departementschefen, att det i samband med införande av rätt

till förlustutjämning i och för sig vore önskvärt att överse reglerna om planenlig

avskrivning, men departementschefen ansåg sig för det dåvarande inte

höra förorda detta med hänsyn till alt en omarbetning av avskrivningsreglerna

måste föregås av en närmare utredning. Sedan rätt till öppen förlustutjämning

numera införts i skattelagstiftningen bör, såsom departementschefen

framhållit i förevarande proposition, avskrivningsreglerna inte kompliceras

med rätt att förskjuta outnyttjade värdeminskningsavdrag. Med

hänsyn till möjligheterna till förlustutjämning synes man inte behöva befara,

att avskrivningarna med en tioårig avskrivningstid blir så stora, att

avdragen i regel inte kan utnyttjas. Man bör i detta sammanhang heller

inte bortse från del för de skattskyldiga gynnsamma förhållandet, att värdet

av täckdikningsanläggningar och skogsvägar i många fall är så stort,

att det kan påverka fastighetens taxeringsvärde i höjande riktning och

därigenom öka avskrivningsunderlaget för byggnader.

Riksdagen beslutade i enlighet med den till betänkandet fogade reservationen

av herr John Ericsson m. fl.

I de i anledning av propositionen nr 56 väckta motionerna I: 568 och

II: 684 hemställdes att alla täckta avlopp, således även huvud av lopp, i

direkt anslutning till täckdikning skulle få inräknas i avskrivningsunderlaget.

I sitt ovannämnda betänkande nr 40 tillstyrkte bevillningsutskottet bifall

till motionerna med hänsyn bl. a. till att med den i propositionen givna

begreppsbestämningen svårigheter kunde uppkomma att vid taxeringen

åstadkomma enhetliga bedömanden av vad som var att hänföra till själva

täckdikningsanläggningen och till huvudavloppet.

I deft til! betänkandet fogade reservationen av herr John Ericsson m. fl.

hemställde reservanterna om avslag å motionerna och anförde bl. a. följande.

Då det under remissbehandlingen uttalats farhågor för att vissa svårigheter

skulle uppstå att avgöra vad som är att hänföra till täckdikning, har

departementschefen i författningstexten intagit en bestämmelse om att i

täckdikningsanläggning skall inbegripas även täckta avlopp i direkt anslutning

till täckdikning, dock ej huvudavlopp. Därigenom kommer i avskrivningsunderlaget

att inräknas endast kostnader för sugdiken och stamdiken.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till en sådan bestämning av begreppet

täckdikningsanläggning, enär därigenom allt vad som i realiteten är att

hänföra till täckdikning torde omfattas av definitionen. Däremot bör enligt

utskottets mening huvudavlopp, vilka uIföres både som öppna och täckta

diken, men i det senare fallet med betydligt grövre rördimensioner än dikningen

i övrigt, inte inräknas i avskrivningsunderlaget. Med hänsyn till det

sätt, varpå huvudavlopp utföres, bör det i regel inte möta några svårigheter

att avgöra vilka kostnader, som skall inräknas i avskrivningsunderlaget,

även om huvudavlopp lämnas utanför. I de fåtal fall då svårigheter

kan uppstå att bedöma var täckdikningsanläggningen i skattetekniskt hän
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 är 1963

seende slutar, torde det, såsom departementschefen framhållit, vara lämpligt

att beskattningsmyndighcterna inhämtar yttrande i frågan från vederbörande

lantbruksnämnd.

Riksdagen beslutade i överensstämmelse med den vid betänkandet fogade

av herr John Ericsson in. fl. avgivna reservationen.

Vidare hemställdes i de i anledning av propositionen nr 56 väckta, inbördes

likalydande motionerna I: 565 och II: 685, I: 566 och II: 687 samt

I: 569 och II: 682 att avskrivningsunderlaget för skogsvägar skulle

bestämmas till två tredjedelar av anläggningskostnaden och i motionerna

I: 570 och II: 686 att hela anläggningskostnaden skulle få avskrivas.

I betänkandet nr 40 anförde bevillningsutskottet.

Utskottet vill till en början erinra om att i propositionen inte ifrågasatts

någon ändring av hittills vid beskattningen tillämpade principer för avdragsrätt

i fråga om skogsvägar av mera tillfällig karaktär. Kostnad för anläggande

av sådana enklare vägar skall även i fortsättningen betraktas som avdragsgill

driftkostnad. Delade meningar kan självfallet råda om hur stor del

av anläggnings- resp. förbättringskostnaden för en mer permanent skogsväg,

som bör få avskrivas. Såsom skattelagssakkunniga och även departementschefen

framhållit kan inte alla permanenta skogsvägar med normalt

underhåll anses underkastade förslitning. Det torde vidare vara svårt att

för närvarande tillförlitligen bedöma i vad mån den framtida utvecklingen

inom skogsbruket kan komma att ställa andra och ökade krav på skogsvägarna.

Med hänsyn till de osäkra faktorer, som måste läggas till grund vid

avvägningen av hur stor del av anläggningskostnaden för permanenta skogsvägar,

som bör bli föremål för avskrivning, och då det nuvarande inkomstbegreppet

vid försäljning av fastighet inte avses skola ändras i anledning

av den föreslagna avskrivningsrätten, anser utskottet för sin del, att tillräckliga

skäl inte anförts för Vätt till avskrivning å mer än en tredjedel av

anläggningskostnaden. Utskottet kan således inte tillstyrka motionsyrkandena

om att en större del av anläggningskostnaden för skogsvägar än som

föreslagits i propositionen skall få avskrivas.

Riksdagen beslutade i denna fråga i enlighet med utskottet.

Motionerna

Beträffande frågan om rätten att förskjuta vid taxeringen outnyttjade

värdeminskningsavdrag må av innehållet i de förevarande

motionerna här återges följande.

I motionerna 1: 156 och II: 184 anföres bl. a. följande. Det beräknas att

mer än halva den svenska åkerjorden snarast bör om- eller nytäckdikas. De

betydande skördeskador som under senare år drabbat jordbruket torde till

betydande del kunna skrivas på eu otillräcklig täckdikning. Eu fullständig

täckdikning är emellertid eu kostsam åtgärd, som för närvarande

kan beräknas till omkring 1 500—2 000 kr. per hektar. Erfarenheter under

en lång följd av år visar att jordbrukets skördeutfall är utsatt för stora

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

variationer, som i sin tur medför betydande förskjutningar i de årliga inkomsterna.

Införande av resultatutjämning vid inkomstbeskattningen skulle

val a den mest effektiva åtgärden för att åstadkomma en rättvis beskattning.

Enligt förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst

bortfaller rätten för förlustavdrag, om förlusten för förluståret inte

uPP§år till 1 000 kr. För att medgiva att avskrivningsunderlaget i sin helhet

kan utnyttjas vid taxeringen bör skattskyldig därför äga rätt att förskjuta

outnyttjade värdeminskningsavdrag på samma sätt som skett beträffande

inventarier i punkt 3 c tredje stycket av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen.

Till stöd för utredningsyrkandet i motionen II: 519 framhåller motionärerna,

att det nuvarande systemet med värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggningar

medför att det år då avskrivningsrätten bäst behövs

för markagaren, d. v. s. det år då investeringen görs, kan endast en mycket

liten del av investeringen få avdragas. Det tidigare tillämpade systemet, då

hela kostnaden för omläggning av täckdiken fick avdragas under det beskattningsår,

som hänförde sig till anläggningsåret, var inte heller lämpligt.

Det kunde då ofta hända att markägaren fick svårt att utnyttja hela sin

skrivningsrätt. Å andra sidan innebär ett år med stora investeringar kännbara

påfrestningar på markägarens ekonomi, och det är följaktligen lämpligt

att han då också får göra stora avskrivningar. Ur markägarens synpunkt

äi varken det nu gällande eller det tidigare avdragssystemet helt lämpligt.

Det ar därför önskvärt att en sådan ändring företages i kommunalskattelagen,

att avskrivningen får göras, när den är lämpligast ur markägarens synpunkt.

I fråga om avskrivningsunderlaget för skogsvägar anföres i

motionerna I: 48 och II: 58 i huvudsak följande. I jämförelse med den metod

som tidigare tillämpats, nämligen att medge avdrag för anläggande av skogsväg

med 8 kr. per löpmeter för det beskattningsår utgiften avsett, innebär

1962 års riksdagsbeslut en försämring. Fördelningen i tiden på 10 år av

allenast 1/3 av anläggningskostnaden ger ett mindre avdrag även i det fall,

att tredjedelen motsvarar de åtta kronorna. Det bör vidare uppmärksammas,

att då statsbidrag utgått för anläggande av skogsväg, 8-kronorsavdraget tilllämpats

oavkortat, varför förslaget även i detta hänseende ger ett sämre

resultat. Den speciella verksamhet som skogsbruket utgör, ger anläggandet

av skogsvägarna en annan ekonomisk karaktär än vad som regelmässigt

förstås med grundförbättring. Anläggandet av skogsvägar är i särskild grad

förknippat med själva produktionen och äger ofta i och för sig icke något

värde. En begränsning av avskrivningsunderlaget är därför mindre befogat

för skogsvägarnas del än då fråga är om annan grundförbättring. Enligt

motionärernas mening bör anläggningskostnaden till större delen inräknas

i avskrivningsunderlaget.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr !) är 19/13

Motionärerna i motionerna 1: 257 och It: 307 framhåller, att starka skäl

föreligger för en utvidgning av det avskrivningsberättigade underlaget för

skogsvägar. Skogsbilvägarnas ekonomiska utnyttjande är till övervägande

grad förknippat med pågående avverkningar inom den skogstrakt, där de

framdrages. Med moderna driftformer inom skogsbruket, där ofta hela

beståndet avverkas inom relativt stora ytor, blir skogsbilvägen sålunda i

utpräglad grad en driftkostnad, som är förenad med de kanske 2—3 gånger

per sekel återkommande avverkningarna. Detta förhållande talar i hög grad

för att skogsbilvägskostnaderna bör få avdragas vid beskattningen i ökad

omfattning. Den bestående värdeökning, som kan påräknas för själva fastigheten,

torde med all sannolikhet, sedan skogsförradet avvecklats, endast

mera sällan överstiga en tredjedel av vägkostnaden. Den nuvarande

skattemässiga behandlingen av fastighetsförsäljningar utgör därför enligt

motionärernas mening inte hinder för en utvidgning av avskrivningsrätten.

Som motivering för yrkandet i motionerna 1:364- och 11:51/ anföres

hl. a. Anläggandet av skogsbilvägar är direkt ägnat att höja den skattskyldiges

inkomster under de kommande åren men kan däremot inte anses höja

fastighetens långsiktiga saluvärde med det belopp som motsvarar investeringen

i vägen. Skatt på bilar och drivmedel borde restitueras i den mån

skatten belöper på körningen på egna skogsvägar. En praktisk form för

sådan restitution synes emellertid vara svår att åstadkomma. Skogsägaren

bör därför beredas lättnader på annat sätt, vilket kan ske i form av avdrag

för vägbyggnadskostnader vid beskattningen. Redan under det gångna årtiondet

har stora vägprojekt realiserats som redan efter några år visat sig

vara underdimensionerade eller på annat sätt olämpliga för den trafik som

vid vägens byggande inte kunde förutses.

Då man summerar de olika skäl som talar för det berättigade i värdeminskningsavdrag

för skogsvägbyggnadskostnad synes det uppenbart att

avskrivningsunderlaget bör vara väsentligt högre än en tredjedel. Vid remissbehandlingen

av skattelagssakkunnigas förslag föreslog också flertalet

skogliga remissinstanser att avskrivningsunderlaget skulle sättas betydligt

högre. Även en fördubbling av avskrivningsunderlaget till två tredjedelar

förutsätter att de skogsvägar som byggs inom de närmaste åren kommer att

motsvara 1970-talets krav till betydande del av sitt ursprungsvärde. Ett ökat

skogsvägbyggande betyder att avverkningsvärdet höjs, och därmed stiger

statens skatteinkomster från skogsägarna. Denna ökning i skatteinkomster

på avverkningsintäkter torde mycket väl kunna uppväga den minskning i

skatt som uppkommer om avskrivningsunderlaget sättes till två tredjedelar.

Vi står också inför nödvändigheten att öka avverkningarna i landet

högst avsevärt. För alt detta skall kunna ske behövs bl. a. en omfattande

utbyggnad av skogsvägnätet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

Till stöd för yrkandet om rätt till värdeminskning savdrag beträffande

skogsdikning anföres i motionerna I: Hl och 11:522 i huvudsak

följande. Skogsdikning är en åtgärd som främjar en ökad skogsproduktion

och som följaktligen är önskvärd ur nationalekonomisk synpunkt.

Det allmänna bidrager också i viss mån till kostnaden för skogsdikningar

genom att statsbidrag kan utgå. Det måste anses otillfredsställande

att endast täckdikningar får avskrivas och inte de för vår skogsproduktion

så viktiga skogsdikningarna. Syftemålet med såväl täckdikning i jordbruket

som skogsdikning är att sätta marken i ett sådant skick att den kan

rationellt utnyttjas för produktion och därigenom skapa inkomster, som

sedan beskattas och följaktligen medför ökade skatteinkomster för staten.

Det bör från statsmakternas synpunkt vara lämpligt att även via skattepolitiken

söka förmå skogsägarna att utföra sådana åtgärder, som är önskvärda

ur nationalekonomisk synpunkt och som är ägnade att på lång sikt

öka statens skatteinkomster.

När det gällde att införa avskrivningsrätt för täckdikningar framhölls

det bl. a. att det kunde vara svårt att avgöra vad som var omläggning och

vad som var nyanläggning. Detta gäller även skogsdikning. En rensning i

en bäckfåra är inte en nyanläggning av diken, och följaktligen är den hell

avdragsgill. Frågan är då hur liten denna bäckfåra skall vara innan rensningen

och fördjupningen kan anses vara en nyanläggning av diken. Denna

svårighet i gränsdragningen mellan nydikning och dikesrensning motiverar

också att en nydikning skall vara avdragsgill och att samma bestämmelser

skall gälla för täckdikning och skogsdikning.

Avdrag för kostnad för nyanlagd skogsplantering

Gällande bestämmelser

Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet får enligt 22 § 1 mom.

kommunalskattelagen avdrag göras för följande särskilt till skogsbruk hänförliga

kostnader, nämligen: kostnader för skogs vård och underhåll, såsom

förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning,

skogsindelning m. m., ävensom, då fråga är om skogsavverkning,

kostnader för virkets huggning, tillredning, utdrivning, flottning m. in.; försäkring

av arbetspersonal, byggnader, skog, förråd och inventarier, som ej

är att hänföra till personlig lösegendom m. m. Såsom avdragsgill kostnad

anses kostnad för skogsplantering på område, som tidigare burit växande

skog. Däremot medges enligt praxis ej avdrag för plantering av skog å mark,

som veterligen icke tidigare varit skogbevuxen. (RÅ 1953 not. Fi 1507 och

1959 not. Fi 129.)

Frågans tidigare behandling

I motionerna I: 36 och II: 47 vid 1961 års riksdag hemställdes att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära förslag till sådan ändring

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 är 1963

i kommunalskattelagen att avdragsrätt i någon lorm kunde beviljas för

nyanläggning genom skogsplantering.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 15 anförde bevillningsutskottet

bl. a.

Utskottet delar så till vida motionärernas uppfattning att beträffande skog

särskilda förhållanden föreligger, som kan motivera vissa avsteg från principen

att avdrag ej bör medges för grundförbättringskostnader. En viktig

faktor är att värdet av skogens tillväxt i princip alltid skall beskattas. Vidare

bör beaktas att med hänsyn till den långa tid, som förflyter innan ett

med skog nyplanterat område ger avkastning, fysisk person som utför nyplantering

å sin fastighet aldrig kommer att få åtnjuta avdrag för de därpå

nedlagda kostnaderna.---Visst fog synes således föreligga för en om
prövning

av avdragsfrågan. Emellertid har i anslutning till införandet år

1959 av nya regler rörande beskattningen av skog i samband med nyttjanderättsupplåtelser

uttalats önskemål från riksdagens sida om eu allmän

översyn av reglerna för skogsbeskattningen. Då det synes lämpligt att förevarande

spörsmål ägnas uppmärksamhet i dylikt sammanhang anser utskottet

sig icke böra tillstyrka motionsyrkandet om ett separat förslag i

fråga om avdrag för skogsplanteringskostnad.

Samma yrkande som i de ovannämnda motionerna framställdes i motionerna

I: 342 och II: 416 vid 1962 års riksdag.

I sitt betänkande nr 40 fann bevillningsutskottet vid sin förnyade prövning

av frågan inte anledning frånträda sin tidigare intagna ståndpunkt och

avstyrkte bifall till motionerna.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottet.

Motionerna

I motionerna I: 48 och 11: 58 framhålles angelägenheten av att överförandet

av dålig åkermark till skog på allt sätt stimuleras. Motionärerna är väl

medvetna om att bidraget till skogsodling de senare åren ökat i icke oväsentlig

grad och ser i detta ett uttryck för statsmakternas riktiga strävanden att

öka skogsplanteringen. Detta förhållande synes också tala för att även

andra stimulansåtgärder införes. Gällande skattelagstiftning motverkar dock

en sådan av statsmakterna önskad skogsplantering.

Det vore önskvärt att all skogsplantering bedömdes på samma sätt som

skyddsdikning, i synnerhet som den som utfört arbetet praktiskt taget

aldrig själv får någon ekonomisk vinning av åtgärden. De första gallringarna

i en nyplantering är efter ca 20 år också alt betrakta som en skogsvårdande

åtgärd utan omedelbar ekonomisk vinst. Nyanläggning i form av

skogsplantering har alltså en helt annan karaktär än andra nyanläggningar

vad gäller det ekonomiska utbytet. Det är motionärernas bestämda uppfattning

att all skogsplantering bör vara avdragsgill med hela kostnaden och

från skattesynpunkt jämställas med nyanläggningar i diken.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

Utskottet

I de förevarande motionerna liar framställts yrkanden dels om vissa

ändringar rörande de vid föregående års riksdag antagna bestämmelserna

om avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,

dels om avdragsrätt för vissa grundförbättringsåtgärder i fråga

om andra slag av markanläggningar.

Utskottet behandlar till en början motionsyrkandena rörande täckdikningsanläggningar.

Enligt de fr. o. m. 1963 års taxering gällande

bestämmelserna härutinnan får kostnader för nyanläggning och omläggning

av täckdikning, som bestritts av den skattskyldige, avskrivas med tio

procent per år under en tioårsperiod, oavsett om anläggningens varaktighetstid

är längre eller kortare än tio år. Rätt att förskjuta vid taxeringen

icke utnyttjade värdeminskningsavdrag till senare beskattningsår föreligger

dock ej. Om fastigheten övergår til! ny ägare genom köp eller byte, får

den tidigare ägaren det år fastigheten avyttras göra avdrag för vad som

återstår oavskrivet i beskattningshänseende av täckdikningskostnaden. I

övriga fall då fastighet övergår till ny ägare, exempelvis genom arv eller

gåva, får den nye ägaren tillgodoföra sig de värdeminskningsavdrag, som

skulle ha tillkommit den förre ägaren, om denne fortfarande ägt fastigheten.

I täckdikningsanläggning inbegripes även täckta avlopp i direkt

anslutning till täckdikning, dock ej huvudavlopp.

I de likalydande motionerna I: 48 och II: 58 samt I: 156 och II: 184 har

utan närmare motivering hemställts att alla täckta avlopp, således även

huvudavlopp, i direkt anslutning till täckdikning skall få inräknas i avskrivningsunderlaget.

Den i lagstiftningen gjorda definitionen av begreppet täckdikning innebär,

att i avskrivningsunderlaget får inräknas kostnader för såväl sugdiken

som stamdiken men däremot inte huvudavlopp även om detta är

täckt. Genom en sådan begreppsbestämning, vilken för övrigt överensstämmer

med tidigare gällande rättspraxis, kommer allt vad som i realiteten är

att hänföra till täckdikning att omfattas av definitionen i författningstexten.

Såsom anfördes i den av 1962 års riksdag godkända, av herr John

Ericsson in. fl. till bevillningsutskottets betänkande nr 40 fogade reservationen

torde det i regel inte möta några svårigheter att avgöra vilka kostnader,

som skall inräknas i avskrivningsunderlaget, även om huvudavlopp

lämnas utanför. I de fåtal fall då svårigheter kan uppstå att bedöma var

en täckdikningsanläggning i skattetekniskt hänseende slutar, torde det vara

lämpligt att beskattningsmyndigheterna inhämtar yttrande i frågan från

vederbörande lantbruksnämnd. Med hänsyn till att motionärerna inte åberopat

några nya skäl, som kan föranleda ett ändrat ståndpunktstagande,

anser sig utskottet böra vidhålla den av föregående års riksdag intagna

ståndpunkten i frågan och avstyrker således bifall till motionerna 1:48

och II: 58 samt I: 156 och II: 184 i denna del.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

13

Om en skattskyldig inte kunnat utnyttja det på beskattningsåret enligt

avskrivningsplanen belöpande värdeminskningsavdraget äger han såsom

ovan nämnts inte rätt att förskjuta avdraget till ett senare beskattningsår.

I den mån avdraget inte kan åtnjutas i form av förlustavdrag ett senare år,

går han alltså förlustig rätten till avdrag. I de likalydande motionerna

1:48 och 11:58 samt 1:156 och 11:184 har hl. a. hemställts att skattskyldig

skall äga rätt att förskjuta ett vid taxeringen icke utnyttjat värdeminskningsavdrag

till ett senare beskattningsår. Vidare har i motionen

II: 519 hemställts om riksdagsskrivelse med begäran om utredning och förslag

om rätt för skattskyldig att efter eget skön göra avskrivningar å

täckdikningsanläggning under en tioårsperiod.

Utskottet vill i anledning av vad i motionerna I: 48 och II: 58 samt I: 156

och II: 184 anförts erinra om att enligt gällande bestämmelser inte i någon

förvärvskälla föreligger rätt att förskjuta vid taxeringen outnyttjade värdeminskningsavdrag

i fråga om byggnader. En förskjutningsrätt beträffande

ifrågavarande slag av markanläggningar, vilka i förevarande hänseende bör

jämställas med byggnader, skulle således innebära ett betydande avsteg

från eljest tillämpade principer vid beskattningen. Härtill kommer att

speciella krav på enkelhet i regler och tillämpning måste uppställas i inkomstkällan

jordbruksfastighet med hänsyn till att det övervägande antalet

jordbrukare fortfarande deklarerar enligt kontantprincipen. Även från

gransknings- och kontrollsynpunkt är det av stor betydelse att reglerna är

så enkla och lättillämpade som möjligt. Det förhållandet att rätt till förlustutjämning

bortfaller, om förlusten inte uppgår till 1 000 kronor, kan

enligt utskottets mening inte anses utgöra tillräckliga skäl för att komplicera

bestämmelserna med regler om rätt att förskjuta outnyttjade värdeminskningsavdrag.

Den omständigheten att en jordbrukare på grund av

den relativt korta avskrivningstiden vanligen kommer att erhålla större

avdrag än som motsvarar anläggningens förslitning kan även anföras som

skäl mot den av motionärerna förordade förskjutningsrätten. Av i huvudsak

samma skäl som de ovan anförda kan utskottet inte heller tillstyrka

förslaget i motionen 11:519 att avskrivning skall få göras med varierande

belopp per år under avskrivningsperioden. Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till berörda motioner i vad de avser ändring av avskrivningsreglerna

för täckdikningsanläggningar.

I detta sammanhang behandlar utskottet även yrkandet i de likalydande

motionerna I: 441 och II: 522 om utredning angående rätt till värdeminskningsavdrag

å skogsdikningsanläggning.

Enligt gällande bestämmelser föreligger beträffande dikning å skogsmark

rätt till avdrag för kostnader för skyddsdikning, d. v. s. sådan dikning

som huvudsakligen avser att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga

och hindra skogsmarkens försumpning. Kostnaderna för sådan dik
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

ning är i beskattningshänseende att betrakta såsom driftkostnad och får

således avdragas på en gång. Annan vattenavledning å skogsmark anses

utgöra sådan grundförbättringsåtgärd, för vilken avdrag inte medgives

vid beskattningen.

Sedan länge har staten lämnat bidrag till utförande av vissa produktionsfrämjande

åtgärder i skogsbruket, bl. a. till skogsdikning. Statsbidrag till

sådan dikning utgår med 25 procent av kostnaderna men bidragsförhöjning

kan förekomma, t. ex. vid arbetslöshet.

Vid tillkomsten av bestämmelserna om avdrag för värdeminskning å

täckdikningsanläggningar och skogsvägar underströk bevillningsutskottet i

sitt betänkande nr 40, att ett avsteg från tidigare beskattningsprinciper i

fråga om dylika anläggningar inte kunde åberopas som skäl för liknande

åtgärder i fråga om andra slag av markanläggningar. Utskottet är för sin

del inte övertygat om att ett omedelbart behov föreligger till ändrade beskattningsregler

rörande skogsdikning. Detta spörsmål sammanhänger för

övrigt med den större frågan om skogsbeskattningens utformning och torde

lämpligen böra övervägas i detta sammanhang. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till utredningsyrkandet i motionerna I: 441 och II: 522.

De avskrivningsregler, som gäller för skogsvägar, överensstämmer i

huvudsak med avskrivningsreglerna för täckdikningsanläggningar. Enda

skillnaden är att endast en tredjedel av kostnaderna för anläggning och

förbättring av permanent skogsväg får utgöra underlag vid beräknandet

av de årliga värdeminskningsavdragen.

I de inbördes likalydande motionerna I: 48 och II: 58, I: 156 och II: 184,

I: 257 och II: 307 samt I: 364 och II: 517 har hemställts att avskrivningsunderlaget

för skogsvägar skall bestämmas till två tredjedelar av anläggningskostnaden.

Ovannämnda avskrivningsregler avser endast permanenta skogsvägar.

Kostnader för tillfälliga vägar, som efter en avverkning får växa igen, är

däremot omedelbart avdragsgilla. I förarbetena till lagstiftningen diskuterades

ingående hur stor del av anläggningskostnaderna för skogsväg, som

borde få avskrivas. Även om det, såsom i vissa av motionerna framhållits,

inte är ovanligt att vägar, som byggts under efterkrigstiden, redan är oekonomiska,

exempelvis därför att de är underdimensionerade eller för dåligt

grundade, och även om visst fog kan finnas för antagande att utvecklingen

i framtiden kommer att ställa andra krav på vägutförandet, är det

uppenbart att inte alla skogsvägar med normalt underhåll är underkastade

förslitning eller försämring. Avskrivningsunderlaget kan därför inte bestämmas

till belopp motsvarande den faktiska anläggningskostnaden för

sådana vägar. I avsaknad av annan tillförlitlig grund för en fördelning av

anläggningskostnaden på avdragsgill och icke avdragsgill del har man

därför stannat för att schablonmässigt bestämma avskrivningsunderlaget

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 År 1963

till en tredjedel av anläggningskostnaden. Det bör i detta sammanhang

även framhållas, att vid bestämmande av avskrivningsunderlaget någon

prövning inte sker av det från skoglig och ekonomisk synpunkt befogade

i själva väginvesteringen. Av det anförda framgår att utskottet inte anser

sig kunna tillstyrka motionsyrkandena om att en större andel av kostnaderna

för anläggande av permanent skogsväg än en tredjedel skall få

avskrivas.

I de likalydande motionerna I: 48 och II: 58 samt I: 156 och II: 184 har

utan närmare motivering även beträffande skogsvägar yrkats rätt att förskjuta

outnyttjade värdeminskningsavdrag till senare beskattningsår.

Med hänsyn till önskvärdheten av alt avskrivningsreglerna för täckdikningsanläggningar

och skogsvägar är utformade efter så långt möjligt

enahanda grunder och under hänvisning till vad ovan anförts i fråga om

täckdikningsanläggningar kan utskottet inte heller tillstyrka bifall till motionsyrkandena

om rätt att förskjuta icke utnyttjade värdeminskningsavdrag

å skogsvägar.

Utskottet har slutligen att behandla yrkandet i de likalydande motionerna

1:48 och 11:58 om riksdagsskrivelse med begäran om utredning

rörande avdragsrätt för nyanläggning genom skogsplantering.

I överensstämmelse med principen att avdrag vid beskattningen inte

medges för grundförbättringskostnader har utgift för plantering av skog

på mark, som tidigare inte varit skogbärande, i rättspraxis ansetts hänförlig

till icke avdragsgill kostnad.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att statsbidraget till skogsplantering

av sämre jordbruksmark genom beslut vid föregående års riksdag

höjdes från 2,9 milj. kronor under budgetåret 1961/62 till 4,6 milj. kronor

under innevarande budgetår. Med hänsyn till de stora arealer jordbruksmark,

som främst av jordbruksekonomiska skäl bör skogsplanteras, föreslås

i årets statsverksproposition en ytterligare höjning av detta statsbidrag

under nästkommande budgetår med 500 000 kronor till 5,1 milj.

kronor.

Frågan om avdrag vid beskattningen för kostnad för nyanlagd skogsplantering

var föremål för bedömande vid såväl 1961 som 1962 års riksdagar.

Beträffande skog föreligger speciella förhållanden, som möjligen

kan motivera vissa avsteg från principen att avdrag inte bör medges för

grundförbättringskostnad. Enligt utskottets mening är det emellertid

mindre lämpligt att genom en särskild utredning överväga ändrade beskattningsregler

rörande en detaljfråga inom skogsbeskattningen. Frågan

bör i stället uppmärksammas i samband med den allmänna översyn av

reglerna för skogsbeskattningen, varom riksdagen uttalade önskemål år

1958 i anslutning till införandet av nya regler rörande beskattningen av

skog i samband med nyttjanderättsupplålelser. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till utredningsyrkandet i motionerna 1:48 och 11:58.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 är 1963

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalvdande motionerna 1: 48 av herr Ebbe Ohlsson

m. fl. och II: 58 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. om rätt till avdrag

vid beskattningen för nyanläggning genom skogsplantering,

in. m.,

2) de likalydande motionerna I: 156 av herrar Hiibinette

och Isacson samt II: 184 av herr Hedin in. fl. angående rätten

till avskrivning vid täckdikning,

3) de likalydande motionerna I: 257 av herrar Per Jacobsson

och Gunnar Pettersson samt 11:307 av herr Jönsson i

Ingemarsgården m. fl. om ökning av avskrivningsunderlaget

för skogsvägar vid beskattningen,

4) de likalydande motionerna 1:364 av herr Nils-Eric

Gustafsson in. fl. samt II: 517 av herrar Björkänge och Elmwall

angående värdeminskningsavdraget vid anläggning av

skogsväg,

5) de likalydande motionerna 1:441 av herr Jonasson

samt II: 522 av herrar Gustavsson i Alvesta och Wahrendorff

angående rätten till avskrivning av skogsdikningskostnad vid

beskattningen, ävensom

6) motionen 11:519 av herrar Dahlgren och Gustafsson i

Kårby angående rätten till avskrivning av täckdikningskostnad

vid beskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1963

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg*, Einar Eriksson,

fröken Ranmark*, herrar Oscar Carlsson, Wärnberg, Lundström*,

Gösta Jacobsson*, Sundin* och Billman*; samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Gustafson i Göteborg*, Nilsson

i Svalöv, Kärrlander*, Engkvist*, Asp, Magnusson i Borås, fru Holmqvist,

herrar Eriksson i Bäckmora och Enskog.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

17

Reservation

av herrar Hagberg, Lundström, Gösta Jacobsson, Sundin, Billman, Gustafson

i Göteborg, Nilsson i Svalöv, Magnusson i Borås, Eriksson i Bäckmora

och Enskog, vilka under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna

I: 48 av herr Ebbe Ohlsson in. fl. och II: 58 av herr Nilsson i Svalöv

m. fl., de likalydande motionerna I: 156 av herrar Hiibinette och Isacson

samt 11:184 av herr Hedin m. fl., de likalydande motionerna 1:257 av

herrar Per Jacobsson och Gunnar Pettersson samt II: 307 av herr Jönsson

i Ingemarsgården m. fl. ävensom de likalydande motionerna I: 364 av herr

Nils-Eric Gustafsson m. fl. samt II: 517 av herrar Björkänge och Elnrwall

ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förenämnda motioner måtte

antaga det vid motionerna 1: 48 och II: 58 fogade förslaget till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370).

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.