Utlåtande i anledning av väckt motion om förstatligande av läkemedelsindustrien.
1963-03-19 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1963:11, Utlåtande i anledning av väckt motion om förstatligande av läkemedelsindustrien.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963
1
Nr 11
Utlåtande i anledning av väckt motion om förstatligande av läkemedelsindustrien.
I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottet hänvisad motion,
nr 441, av fru Ryding m. fl., har föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer om utredning i syfte att förstatliga läkemedelsindustrien
även för att genom en statlig svensk läkemedelsindustri förse utvecklingsländerna
med livsviktig medicin till självkostnadspris.
Beträffande motiveringen för förslaget hänvisas till motionen.
Över motionen har i vederbörlig ordning inhämtade yttranden inkommit
från medicinalstyrelsen, riksförsäkringsverket, kommerskollegium, apotekarsocieteten
och läkemedelsindustriföreningen. Medicinalstyrelsen har
vid sitt utlåtande fogat yttrande från föreståndaren för statens farmacevtiska
laboratorium professor S. Hellberg. Kommerskollegium har vid sitt utlåtande
fogat yttranden från Sveriges industriförbund samt handelskamrarna
i Stockholm, Malmö och Gävle.
Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande anfört följande.
Frågan om ett förstatligande av läkemedelsindustrien har under de senaste
decennierna vid upprepade tillfällen berörts av offentliga utredningar
inom läkemedelsområdet. Senast har 1953 års läkemedelskommitté i sitt år
1959 avgivna betänkande angående läkemedelsförsäljningens organisation
(SOU 1959: 5) konstaterat, att läkemedelsindustrien icke lämpligen bör förstatligas.
Från statsmakternas sida synes man ännu icke ha tagit definitiv
ställning till samtliga av kommittén framlagda propåer. Vad beträffar läkemedelsindustrien
må dock erinras om att riksdagen i december sistförflutna
år avslagit en motion om en utredning, vilken skulle taga sikte på ett
förstatligande av denna industri. Mot bakgrunden härav synes det å priori
synnerligen tveksamt, om frågan nu bör upptagas till förnyad utredning.
Ett skäl härför vore givetvis om man i likhet med motionärerna kunde
göra gällande, att det förhållandet att större delen av läkemedelsindustrien
är privatägd medför stora olägenheter och att ett förstatligande av denna
industrigren skulle innebära betydande fördelar ur alla synpunkter. Frågan
är emellertid väsentligt mera komplicerad än vad motionen ger vid handen
och det kan ingalunda anses självklart, att ett förstatligande skulle vara till
fördel för landets läkemedelsförsörjning. Mot nuvarande förhållanden på
läkemedelsområdet har i vissa avseenden anförts kritik. Detta får dock icke
undanskymma det faktum, att läkemedelsindustriens insats som helhet betraktad
varit synnerligen värdefull för vår läkemedelsförsörjning och genom
sin export också för andra länder samt att den verksamt bidragit till
utvecklingen av läkekonsten genom att frambringa nya, värdefulla läkemedel.
Med hänsyn till sjukvårdsberedskapen i krig och under andra extraordinära
förhållanden t. ex. avspärrning framstår omedelbart betydelsen av
att äga en inhemsk läkemedelsindustri av tillräckligt hög kapacitet. Expor
l
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 3 samt. Nr 11
2
Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963
ten av läkemedel har möjliggjort att vi nått en sådan produktionskapacitet
inom den privatägda industrien.
Ur såväl humanitär som samhällsekonomisk synpunkt är ett fortsatt och
utvidgat arbete på att utveckla farmakoterapin synnerligen angeläget. En
av de viktigaste frågeställningarna vid diskussionen om ett förstatligande
av läkemedelsindustrien är därför om man härigenom skulle skapa bättre
förutsättningar för detta arbete. Den utveckling vi nu bevittna grundar sig
på ett forskningsarbete, som ofta spänner över olika naturvetenskapliga
discipliner och i vilket såväl allmänna institutioner som industriföretag taga
en mycket verksam del. Resultaten ge vid handen, att det system vi ha i
många avseenden är tillfredsställande. Utvecklingsarbetet har vidare med
åren fått en alltmer internationell prägel och flera länder, bland dem även
Sverige, ha lämnat värdefulla bidrag. Ländernas storlek synes härvid icke
ha varit utslagsgivande och som exempel kan nämnas, att både Schweiz
och Amerikas förenta stater intaga ledande positioner. Signifikant är emellertid
att så gott som samtliga värdefullare nyheter emanerat från länder
med privatägd läkemedelsindustri, medan bidragen från de länder, där industrien
förstatligats, varit anmärkningsvärt fåtaliga. Hittillsvarande erfarenheter
ge därför ingen anledning att antaga, att ett förstatligande av läkemedelsindustrien
skulle gynnsamt påverka utvecklingen.
I sin kritik av rådande förhållanden anföra motionärerna bl. a. att prissättningen
är svårkontrollerad och omotiverat hög. Enligt styrelsens mening
måste värdet av de vinster, som man här skulle nå genom ett förstatligande,
bedömes med stor försiktighet. Som redan antytts sker utvecklingen
inom farmakoterapien på bred internationell basis och även efter införandet
av en svensk statlig verksamhet skulle vi komma att i stor utsträckning
förbli beroende av import. Förhandenvaron av ett svenskt statligt till - verkningsmonopol torde knappast påverka prissättningen på de importerade
läkemedlen, i varje fall icke när fråga är om nya, värdefulla produkter.
Den inhemska produktionen torde vidare till en del" bli beroende av utländska
läkemedelstil]verkare på samma sätt som för närvarande är fallet t. ex.
vid anskaffning av råvaror eller förvärvande av licenser på tillverkningsmetoder
m. in. I fråga om den återstående delen av sortimentet är det givetvis
icke^ uteslutet att det inom ett statligt monopolföretag skulle vara möjligt
att åtminstone på kort sikt genom driftrationalisering och centralisering av
forskningen uppnå vissa kostnadsminskningar. Att man därigenom mera
radikalt skulle kunna påverka prisnivån är dock mindre sannolikt bl. a. på
grund av det starka beroendet av utlandet. I sammanhanget må erinras om
att statsrådet och chefen för kungl. inrikesdepartementet nyligen i riksdagen
uttalat att man inom departementet undersökt prisbildningen inom läkemedelsindustrien
och nuvarande möjligheter att kontrollera prisbildningen.
Man hade därvid funnit dessa någorlunda tillfredsställande och samtidigt
kunnat konstatera, att de svenska läkemedelspriserna lågo på »en relativt
hygglig nivå» samt att prisutvecklingen icke gav anledning till ett så
långt gående ingripande som ett förstatligande.
En delfråga, som av motionärerna tillmätts stor betydelse för prisbildningen,
är reklamen. Det bör först konstateras, att en betydande del av det
belopp som härvid angivits, avser en mera informativ verksamhet än vad
man i dagligt tal menar med reklam. Som informationsverksamhet är denna
oumbärlig med hänsyn till den snabba utvecklingen på läkemedelsområdet
och önskvärdheten av att snabbt bibringa läkarna kännedom om nya läkemedel
och behandlingsmetoder. Den kommersiellt betonade delen "av reklam-
och informationsverksamheten är givetvis mera diskutabel, men ej heller
den torde kunna helt undvaras vid en statlig verksamhet, då det före
-
Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963
3
faller osannolikt, att man i konkurrens med utländska tillverkare icke skulle
finna behov av att göra de egna produkterna kända. Nuvarande förhållanden
äro icke helt tillfredsställande och medicinalstyrelsen har vid upprepade
tillfällen för industrien påtalat behovet av en mera informativ och
saklig reklam, mera restriktivt och värdigt utformad samt med klart angivande
av deklaration, biverkningar och toxicitet. Detta bör emellertid kunna
åstadkommas utan ändring av industriens status. En samarbetsgrupp arbetar
sedan våren 1962 med dessa frågor.
I motsats till vad motionärerna anföra, kan man av skäl som framgå av
bilagda yttrande från föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium
icke förvänta sig att ett förstatligande av läkemedelsindustrien skulle väsentligt
underlätta kontrollen av läkemedlen. Styrelsen vill understryka, att inom
ett statsägt företag de hälsovårdande myndigheternas kontroll visserligen
kan göras mera ingående men att vanskligheterna på detta område numera
huvudsakligen ligga på det vetenskapliga och metodologiska planet. De
brister i kontrollen som framträtt under de senaste åren kunna så gott som
helt tillskrivas avsaknaden av adekvata undersökningsmetoder och avhjälpas
icke genom ett förstalligande. Motionärernas uppfattning, att risk föreligger
för att nya läkemedel alltför snabbt kunna föras ut på marknaden,
delas av medicinalstyrelsen, som vid upprepade tillfällen inom WHO upptagits
denna fråga till diskussion och därvid framhållit betydelsen av tillräckligt
lång klinisk och toxikologisk prövning. De åtgärder som behövs
vidtagas häremot böra utformas såsom internationella riktlinjer och äro
desamma vare sig industrien äges av staten eller ej.
Beträffande frågeställningarna rörande förekomsten av identiska preparat
samt produktionen av mindre värdefulla läkemedel får medicinalstyrelsen
hänvisa till de synpunkter, som laboratorieföreståndaren anfört i sitt
yttrande.
Av det anförda framgår, att det är tveksamt om några fördelar skulle
kunna uppnås genom ett förstatligande av läkemedelsindustrien och att de
i varje fall icke kunna beräknas bli stora. I stället kan man befara nackdelar
på längre sikt, då det är tvivelaktigt om den hittillsvarande i stort sett gynnsamma
utvecklingen inom läkemedelsområdet skulle komina att fortsätta
i oförminskad takt efter ett förstatligande. Styrelsen anser därför att man
i första hand bör undersöka möjligheterna att inom ramen för nuvarande
ordning komma till rätta med de förhållanden inom branschen, som icke äro
helt tillfredsställande. Eu bättre grundval härför kan förväntas genom den
nya lagstiftning rörande läkemedelsområdet, som nyligen fastställts i sina
grunddrag och som bl. a. ger medicinalstyrelsen inspektionsrätt över läkemedelsindustrien.
Tillämpningsbestämmelser till denna lagstiftning utarbetas
för närvarande inom Inrikesdepartementet. Även inom medicinalstyrelsen
och statens farmacevtiska laboratorium pågår en intensiv bearbetning
av aktuella frågor på läkemedelsområdet delvis under aktiv medverkan
från läkemedelsföretagen. Innan en ny utredning påbörjas, bör man enligt
styrelsens mening först avvakta resultaten av dessa olika aktiviteter
särskilt som all erforderlig information om förhållandena inom området
redan blivit tillgänglig för statsmakterna genom tidigare utredningar och det
pågående lagstiftningsarbetet.
Under åberopande av det ovan anförda finner medicinalstyrelsen ej skäl
tillstyrka, att en utredning tillsattes i syfte att förstatliga läkemedelsindustrien.
Föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium professor S. Hellberg
bär i sitt yttrande anfört följande.
lj Iiiliang till riksdagens protokoll 1963. 8 samt. Nr 11
4
Bankoutskottets utlåtande nr il år 1963
Under senare år har tanken på att förstatliga olika delar av läkemedelshanteringen
— däribland läkemedelsindustrin — tagits upp till diskussion
av flera offentliga utredningar, senast av 1953 års läkemedelskommitté i sitt
år 1959 avgivna, betänkande »Läkemedelsförsörjningens organisation», (SOU
1959: 5). I likhet med sina föregångare konstaterar denna kommitté, att läkemedelsindustrin
icke lämpligen bör förstatligas, utan bör få fortsätta i form
av fria, sinsemellan konkurrerande företag. Det har endast gått 4 år, sedan
denna bedömning skedde efter ett noggrant studium av frågan. Härunder
bär emellertid världen på ett smärtsamt sätt blivit underrättad om den ofullkomlighet,
som vidlåder läkemedelsproduktionen. Det inträffade avslöjade
okända brister i vårt vetande och bristfälligheter i den vetenskapliga prövningsmetodiken,
men det kan inte med fog läggas de rådande produktionsoch
kontrollsystemen till last. Detta hindrar icke, att vi i anslutning till
dessa färska erfarenheter fått en utbyggnad av det offentliga kontrollsystemet
till last. Detta hindrar icke, att vi i anslutning till dessa färska erfarenheter
fått en utbyggnad av det offentliga kontrollsystemet och en tydlig
anspänning av industrins egna krafter. Det förefaller icke troligt, att man
i dag vid en ny utredning skulle komma till någon annan slutsats beträffande
förstatligandet av läkemedelsindustrin än 1953 års läkemedelskommitté.
Det kan konstateras, att den privatägda läkemedelsindustrin frambringat
en mängd värdefulla nya läkemedel samt därtill tagit om hand och fört till
praktisk användning en rad läkemedel, som från början uppfunnits vid fria
institutioner, t. ex. universitet och högskolor. Det är ofta svårt att i den
senare preparatgruppen avgöra var gränsen går mellan den enskilda uppfinnarens
och den exploaterande firmans insatser. Det är å andra sidan
påfallande, att än så länge ytterligt få nya, värdefulla medel kommit från
länder med förstatligad läkemedelsindustri. Då är det ändå så, alt i dessa
länder all industri är förstatligad och därför arbetsförhållandena tämligen
likartade i olika industrigrenar. Ett förstatligande i vårt land av enbart
läkemedelsindustrin, som föreslagits i motionen, skulle kunna medföra en
flykt från denna industri av ett stort antal av de medarbetare på vars personliga
insatser produktionen av nyheter vilar, över till angränsande områden,
där en fri industri erbjuder‘bättre arbetsvillkor. Det förefaller därför
föga sannolikt, att en förstatligad svensk läkemedelsindustri skulle kunna
frambringa värdefulla terapevtiska nyheter i snabbare takt än den privatägda
industrin gör nu. Tvärtom finns risk för en minskning av utbytet.
Det stora flertalet uppfinningar på läkemedelsområdet kommer och måste
fortsättningsvis komma från utlandet. Den utländska industrins organisation
kan vi inte påverka. Det finns risk för att Sverige med en förstatligad
läkemedelsindustri skulle få vissa svårigheter att upprätthålla naturliga
förbindelser med utländsk läkemedelsindustri och att få del av de utländska,
terapevtiska framstegen.
I motionen göres gällande, att sortimentet av läkemedel i vårt land skulle
begränsas, om den svenska läkemedelsindustrin förstatligades. Det må då
åter erinras om att vi endast kan omorganisera den svenska industrin och
att nya möjligheter påverka den utländska härigenom knappast erhålles,
därest normala, affärsmässiga förbindelser skola kunna upprätthållas. Det
bor också framhållas, att sådana preparat, som läkarvetenskapen någorlunda
enigt förklarat overksamma eller föga verksamma, redan i dag i allmänhet
hindras att komma i handeln. Ännu effektivare spärrar mot mindre värdefulla
läkemedel hoppas jag de nya läkemedelsförfattningarna skall etablera.
Mot denna grupp uppnås därför ingen förändring genom ett förstatligande
av industrin. Däremot skulle, genom en rationalisering av den svenska industrins
produktion, antalet synonymer kunna inskränkas.
Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963
5
Förekomsten av synonymer är i dag en naturlig följd av att vi har sinsemellan
konkurrerande industriföretag och får ses som ett skyddsmedel mot
för höga priser. Antalet synonyma läkemedel i vårt land är emellertid mindre
än i flertalet andra länder och torde näppeligen vålla läkaren allvarliga bekymmer.
Det finns dessutom möjlighet att genom upplysning och genom utsättande
av officiellt erkända konstnamn i samband med firmornas preparatnamn
ytterligare begränsa olägenheterna.
Det kan ifrågasättas om ett förstatligande av läkemedelsindustrin skulle
effektivisera läkemedelskontrollen i vårt land. Sedan förutsättningar nu skapats
för inspektion av de svenska läkemedelsfabrikerna, sedan tillståndsgivningen
för läkemedelsfabrikationen moderniserats och sedan förutsättningar
för en strängare medicinsk granskning skapats torde ett gott resultat av den
offentliga läkemedelskontrollen kunna förväntas på det huvudavsnitt, som
omfattar de egentliga apoteksförsålda läkemedlen, därest statsmakterna ställer
tillräckliga resurser till förfogande. Det förefaller lämpligt att vänta några
år och se vad det nya systemet kan åstadkomma.
Återstår så frågan om ett statligt tillverkningsmonopol skulle nedbringa
de totala läkemedelskostnaderna för samhället och de enskilda. Jag anser
mig icke kompetent att bedöma det problemet i sin helhet, men vill medge
att läkemedelsindustrins information och reklam synes vara onödigt kostsam.
Enligt min uppfattning torde det delvis sammanhänga med att man
kostar på så mycken ineffektiv reklam, som icke tränger fram, utan endast
skapar leda. Samhället torde i dagens läge icke sakna möjligheter påverka
den privatägda läkemedelsindustrins reklammetoder kraftigare än som nu
sker. Jag är dessutom tveksam om den kostnadsreduktion, som förmodligen
är möjlig på reklamområdet, kan vara av den storleksordning, att en så genomgripande
åtgärd som förstatligande är motiverad.
Själva kontrollkostnaderna torde inte nämnvärt påverkas vid ett förstatligande.
Även en statlig läkemedelsindustri behöver ett fristående kontrolloch
inspektionsorgan och detta kommer att arbeta i stor utsträckning som
den nuvarande läkemedelskontrollen, d. v. s. genom införskaffande av rapporter
över undersökningar utförda i företagets egen regi och genom tagande
av stickprov. En viss minskning av kontrollarbetet skulle naturligtvis bli
följden av att ett antal synonymer försvinner. Det bör dock bemärkas att
kontrollen av synonympreparat hör till de enklaste uppgifterna inom läkemedelskontrollen.
Vilka besparingar, som skulle kunna göras på själva tillverkningen vid
bortrationaliserandet av små tillverkningsenheter och synonyma preparat
undandrager sig mitt bedömande, men de måste vägas mot bortfallet av den
konkurrens och den stimulans till insatser, som det nuvarande systemet innehåller.
.
Sammanfattningsvis får jag sålunda framhålla att ett statligt tillverkningsmonopol
på läkemedel förmodligen skulle kunna innebära vissa besparingar
i fråga om själva den tekniska tillverkningen samt i fråga om reklamen. Någon
effektivisering av läkemedelskontrollen eller några besparingar på denna
skulle ett förstatligande av den svenska industrin knappast medföra.
Starka tvivel kan emeilertid råda om ett statligt töretag skall kunna i lika
hög grad, som den samlade privatägda industrien, bidraga till de terapeutiska
framstegen. Värdet — även uttryckt i pengar — av en snabb utveckling inom
läkemedelsterapin måste bedömas så stort, att vissa kortsiktiga ekonomiska
olägenheter måste godtagas. En utredning om ett förstatligande av läkemedelsindustrin
är enligt min mening icke behövlig i dagens läge.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963
Riksförsäkringsverket har anfört följande.
Jämlikt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel skall apotek i viss utsträckning tillhandahålla
läkemedel kostnadsfritt eller till nedsatt pris. Ersättning till apoteken utbetalas
av riksförsäkringsverket, som i sin tur erhåller gottgörelse till huvudsaklig
del av de allmänna försäkringskassorna och till mindre del — cirka sex
miljoner kronor årligen — av staten. De av riksförsäkringsverket till apoteken
utbetalade beloppen har sedan förordningen trädde i kraft uppgått till
följande belopp.
Miljoner kr.
1955 .................................. 39>4
1956 .................................. 51,8
1957 .................................. 64,0
1958 .................................. 74,4
1959 .................................. 82*3
1960 .................................. 92,9
1961 .................................. 109,0
1962 .................................. 122,3
De ständigt stegrade läkemedelskostnaderna har inneburit en ökad belastning
på den allmänna sjukförsäkringen. I direktiven för den år 1957 tillsatta
Utredningen om läkemedelsrabatteringen anförde chefen för socialdepartementet,
att den avsevärda och som det ville synas alltmera tilltagande ökning
som utgifterna för läkemedelsförmånen underginge, utgjorde särskild
anledning att pröva möjligheterna till en begränsning av sjukkassornas kostnader.
I sitt år 1959 avgivna betänkande (SOU 1959: 43) upptog utredningen
till diskussion olika förslag, vilka avsåg bl. a. att hålla totalkostnaderna på
en någorlunda konstant nivå. Utredningen fann härvid icke anledning att
som ett alternativ upptaga frågan om läkemedelsindustriens förstatligande.
Frågan om läkemedelsrabatteringens utformning utredes för närvarande
av 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Läkemedelsförsörjningens organisation har behandlats av ett flertal offentliga
utredningar, senast av 1953 års läkemedelskommitté, som i maj 1959
avgav sitt betänkande »Läkemedelsförsörjningens organisation» (SOU 1959:
5). I fråga om den enskilda läkemedelsindustrien anförde kommittén (sid.
168) bl. a. att den nuvarande ordningen med konkurrerande tillverkare bör
bestå men att det är ytterst viktigt att garantier finns för att den fria konkurrensen
blir bestående i framtiden och att den inte elimineras genom konkurrensbegränsningar
av olika slag eller genom monopol.
Utvecklingen av läkemedelspriserna är av stor betydelse inte minst ur socialförsäkringens
synpunkt. Med hänsyn till att den enskilda läkemedelsindustrien
så nyligen varit föremål för utredning och ingående bedömning
syes det emellertid eligt riksförsäkringsverkets mening icke påkallat att nu
igångsätta en utredning i syfte att förstatliga läkemedelsindustrien.
Kommerskollegium bär i sitt yttrande anfört följande.
Frågan om ett förstatligande av den svenska läkemedelsindustrien har
under de senaste årtiondena behandlats i den allmänna debatten och genom
åtgärder från statsmakternas sida. Sålunda har frågan prövats exempelvis
av 1953 års läkemedelskommitté och i riksdagen vid behandling av väckt
motion.
I utlåtande den 28 november 1959 över det av ovannämnda kommitté
Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963
7
framlagda betänkandet »Läkemedelsförsörjningens organisation» (SOU
1949: 5) redogjorde kollegium för sin principiella inställning till ett förstatligande
av den svenska läkemedelsindustrien. I utlåtandet framhöll kollegium
bland annat, att läkemedelskommittén hade konstaterat, att det utvecklings-
och forskningsarbete som bedreves inom den svenska läkemedelsindustrien
samt den fria konkurrens som rådde mellan de svenska tillverkarna
och mellan dessa och de utländska vore av stor betydelse för vår läkemedelsförsörjning
varför kollegium för det dåvarande icke funne att tillräckligt
vägande skäl kunde anföras för tillskapandet av ett tillverkningsbolag
— det så kallade ACO-bolaget — såsom motvikt till den enskilda läkemedelsindustrien.
Även riksdagen har som ovan nämnts behandlat frågan om ett förstatligande
av den svenska läkemedelsindustrien. Sålunda väcktes vid 1962 års
riksdag en motion om utredning i ämnet, vari åberopades i huvudsak samma
synpunkter som anföras i nu föreliggande motion. Riksdagen avslog motionen
i enlighet med andra lagutskottets hemställan.
Kollegium kan icke finna att förhållandena på läkemedelsindustriens område
skulle ha förändrats på sådant sätt sedan 1959, att en ändring av kollegii
då redovisade principiella inställning till ett förstatligande av den svenska
läkemedelsindustrien skulle vara motiverad. Kollegium får beträffande
de olika motiv som motionärerna åberopat för ett förstatligande hänvisa
till vad i de av kollegium inhä mtade remissvaren anförts till bemötande av
dessa motiv.
Kollegium finner med hänsyn till vad ovan anförts skäl icke föreligga för
en utredning i enlighet med motionärernas förslag utan hemställer, att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Sveriges industriförbund har uttalat följande.
Frågan om förstatligande av läkemedelsindustrin har prövats vid ett antal
tillfällen under efterkrigstiden. 1946 års läkemedelsutredning ställde sig
avvaktande till frågan, medan 1953 års läkemedelskommitté underströk förtjänsterna
med den rådande fria konkurrensen. I samband med riksdagsbehandlingen
av en proposition med förslag till läkemedelsförordning in. m.
under hösten 1962 motionerades om en »utredning i syfte att åstadkomma
en betryggande kontroll av läkemedelsindustrin, vilket torde nödvändiggöra
ett förstatligande». Riksdagen avstyrkte i enlighet med andra lagutskottets
hemställan utredningsyrkandet. Chefen för inrikesdepartementet uttalade i
riksdagen att ett så långtgående ingripande som ett förstatligande av läkemedelsindustrin
icke kunde föranledas av läkemedelsprisernas nivå.
Bakgrunden till att kritiken mot den privata läkemedelsindustrin avvisats
har redovisats bl. a. i 1953 års läkemedelskommittés betänkande »läkemedelsförsörjningens
organisation» (SOU 1959: 5). I detta understrykes
den betydelse den fria konkurrensen har haft för standarden på den svenska
läkemedelsindustrin. Läkemedelskommittén anser, att en koncentration till
ett företag icke är önskvärd.
Förbundet delar läkemedelskommitténs åsikter i dessa avseenden. Förbundet
kan ej finna, att den nu föreliggande riksdagsmotionen till någon del
innehåller nya inlägg i sak beträffande förhållandena inom läkemedelsindustrin.
Den hårda inhemska konkurrensen och konkurrensen med tullfria
importerade läkemedel utgör en garanti för att prissättningen är rimlig.
Härtill kommer att Medicinalstyrelsen prövar skäligheten i priser på farmacevtiska
specialiteter och att gällande konkurrcnsbegränsningslagstiftning
utgör ytterligare en samhällelig kontrollmöjlighet. Enligt förbundets mening
framtvingar den fria konkurrensen eu aktivare forskning än vad som
8
Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963
skulle vara fallet under monopolförhållanden. Läkemedelskommittén är i
sitt betänkande inne på liknande tankegångar. Avsaknaden av konkurrens
mellan skilda inhemska läkemedelsföretag skulle enligt förbundets åsikt inverka
negativt på den inom landet bedrivna forskningen och därmed utgöra
ett faromoment för läkemedelsindustrins fortsatta expansion.
Förbundet finner, att motionärerna icke berört den omfattande läkemedelskontroll,
som för närvarande sker vid Statens Farmacevtiska Laboratorium.
Läkemedelsindustrin har varken möjlighet eller intresse av att marknadsföra
läkemedel, som ej genomgått en noggrann utprövning.
Motionärernas anmärkningar beträffande förekomsten av synonympreparat
vederläggas i betydande grad av läkemedelsutredningens undersökning
av denna fråga i dess betänkande av år 1955 (SOU 1955: 44), i vilket konstateras
bl. a. att de »eventuella olägenheterna av ett överdrivet antal synonymer
oftast är temporära».
Förbundet önskar vidare kraftigt understryka, att frågan om u-hjälp ej
är ett motiv för förstatligande av en viss industribransch. U-hjälp i form av
medicinleveranser bör övervägas i samband med planeringen av u-hjälpen
i stort.
Av ovan anförda skäl finner förbundet, att motionen om förstatligande av
läkemedelsbranschen ger en missvisande bild av förhållandena inom denna
bransch, för vars utveckling och forskningsresultat konkurrensen mellan
företagen är av stor betydelse. Förbundet hemställer att motionen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholms handelskammare har i sitt utlåtande anfört följande.
I yttrande till Kommerskollegium den 19 maj 1959 över läkemedelskommitténs
utredning konstaterade Handelskammaren, att enligt kommittén
den svenska läkemedelsindustrien trots avsaknaden av tullskydd med gott
resultat mött den internationella konkurrensen icke endast på den svenska
utan även på den utländska marknaden. Kommittén ansåg, att den forskning
och den experimentverksamhet som bedrivits inom industrien varit av
stor betydelse för utvecklingen. Kommittén framhöll vidare, att den svenska
läkemedelsindustriens nuvarande standard till stor del berodde på den fria
konkurrensen företagen emellan, och kommittén fann det angeläget, att
förutsättningarna för sådan konkurrens bibehålls. En eventuell utveckling
mot en monopolsituation vore enligt kommittén alltså icke önskvärd, vare
sig i form av ett enskilt eller ett statligt monopol.
Sedan Kungl. Maj:t i proposition nr 184 till 1962 års riksdag hemställt om
yttrande över ett på grundval av bl. a. läkemedelskommitténs betänkande
utarbetat förslag till läkemedelsförordning, hemställdes i motion II: 918 om
utredning om förstatligande av läkemedelsindustrien. I denna motion framfördes
ungefär samma kritik mot läkemedelsindustrien som i nu föreliggande
nya motion. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 43 anförde andra
lagutskottet, att utskottet icke kunde instämma i motionärernas kritik, varför
utredningsyrkandet avstyrktes. I utskottsutlåtandet åberopades såväl läkemedelsuredningen
som läkemedelskommittén. Utskottet anförde bl. a. följande:
»Det
har därvid framhållits bl. a., att den svenska läkemedelsindustrien
uppnått en icke obetydlig export samt att den genom tillverkning i dotterföretag
eller genom licensgivning kunnat introducera svenska preparat på
den internationella marknaden. Man har också understrukit att läkemedelsindustrien
för sin utveckling är starkt beroende av en omfattande forskning,
varvid samarbete med andra industrier är av stort värde. Det kunde
befaras, har man vidare framhållit, att exporten och forskningsarbetet inte
skulle kunna omhuldas på samma sätt inom ett statligt företag.»
Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963
9
Då riksdagen så nyligen som vid höstsessionen 1962 avvisat ett förstatligande
av läkemedelsindustrien, anser sig Handelskammaren sakna anledning
att närmare ingå på de motiv som motionärerna såväl da som nu åberopat
för ett förstatligande. Emellertid vill Handelskammaren knyta några
allmänna reflexioner till motionärernas argumentering och därvid till en
början särskilt erinra om att den enskilda och statliga kontrollen övei nya
läkemedel i vårt land torde uppfylla högt ställda anspråk. Att det oaktat
djupt beklagliga och tragiska läkemedelsskador inträffat beror på biverkningar
hos läkemedlen, som icke kunnat iakttagas eller förutses genom
några på vetenskapens nuvarande ståndpunkt kända undersökningsmetoder.
Det internationella samarbete mellan industri, vetenskap och statliga organ
i fråga om forskning och läkemedelskontroll, som andra lagutskottet i sitt
ovannämnda utlåtande åberopat som särskilt betydelsefullt och till vilket
utskottet knutit stora förhoppningar, lär icke kunna vinna något pa ett
förstatligande av den svenska läkemedelsindustrien.
Då motionärerna som ett motiv för förstatligande aberopar att flera företag
inom den privata läkemedelsindustrien »i profitintresse» bedriver tillverkning
av identiska och likartade preparat, som inte fordrar någon forskning,
får Handelskammaren hänvisa till ett efter undersökning av förekomsten
av parallellpreparat gjort uttalande i läkemedelsutrednmgens betänkande
(SOU 1955: 44). Det heter där å sid. 244 följande:
»Undersökningen visar således, att ett och annat preparat förekommer
i ett stort antal synonyma beredningar, under det att flertalet saluföras
under allenast en benämning, varjämte ett mycket begränsat antal preparat
uppträder under ett fåtal olika namn. En närmare granskning ådagalagger,
att i de fall, ett stort antal synonymer föreligga, rör det sig om nya högaktuella
preparat, som mer eller mindre samtidigt upptagits till produktion
på ett flertal in- och utländska fabriker. Erfarenheten visar, att marknaden
i praktiken snart domineras av de prisbilligaste läkemedlen inom gruppen,
varför de eventuella olägenheterna av ett överdrivet antal synonymer
oftast äro temporära.»
Vad beträffar reklamkostnaderna för läkemedel kritiserar motionärerna
storleken av dessa, som på grundval av läkemedelsindustriens egna uppgifter
anges till 12,5 milj. kr. under 1960. Enligt den broschyr »Information
från Eif», ur vilken uppgiften synes hämtad, är detta belopp sammansatt
av 7,4 milj. kr. i reklamkostnader och 5,1 milj. kr. i kostnader för information,
framför allt till läkarkåren. Sådan information, som utgör förutsättning
för att läkarna skall kunna utnyttja de nya läkemedlen, representerar
försäljningskostnader av samma slag som t. ex. kostnaderna för ingenjörer
och instruktörer vid försäljningen av teknisk utrustning. — De återstående
egentliga reklamkostnaderna, vilka även hänför sig till utlandsförsäljning,
representerar icke någon påfallande stor del av omsättningen. Över huvud
taget torde det vara meningslöst att på grundval av reklamkostnadernas
relativa storlek söka dra några slutsatser om branschens ekonomiska effektivitet.
,. .... . ,
Som ett särskilt motiv för ett förstatligande anfor motionärerna till slut,
att man genom en statlig läkemedelsindustri skulle få billigare läkemedel
och därigenom kunna för samma ekonomiska insats ge utvecklingsländeina
ökad hjälp på detta område. Ingen av de utredningar, som tidigare sysslat
med läkemedelsindustrien, har accepterat motionärernas tes om att läkemedlen
skulle förbilligas genom ett förstatligande. De har tvärtom funnit
konkurrensen på området utgöra eu viktig grund för läemedelsindustricns
utveckling och standard. Därmed faller motionärernas argumentering aven
på denna punkt.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963
Handelskammaren hemställer, att motionen icke måtte föranleda nåoon
Riksdagens åtgärd.
Handelskammaren i Malmö har i sitt yttrande anfört följande.
Till en början må uppmärksamheten fästas på att läkemedelsindustrien
under senare tid i flera olika sammanhang varit föremål för utredning men
att vad därvid framkommit icke givit anledning till något förslag om förstatligande
av läkemedel stillverkningen. Vidare bör erinras om att så sent
som hösten 1962 i riksdagen väckts motion om läkemedelsindustriens förstatligande,
i vilken motion aberopats i huvudsak de synpunkter på frågan
som anförts i den nu föreliggande motionen. I andra lagutskottets av riksdagen
godkända utlåtande över 1962 års motion förklarade sig utskottet
icke kunna instämma i motionärernas kritik mot den svenska läkemedelsindustrien.
Motionen föranledde icke någon riksdagens åtgärd.
Med hänsyn till att riksdagen sålunda helt nyligen tagit avstånd från
tanken pa ett förstatligande av läkemedelsindustrien saknar Handelskammaren
i och för sig anledning att ingå på en mer utförlig prövning av de
olika omständigheter som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan.
Da den argumentering som föres i motionen och som nyligen förekommit
aven i inlägg i dagspressen ger en uppenbart felaktig bild av läkemedelsindustriens
förutsättningar och av förhållandena i övrigt inom branschen
anser Handelskammaren likväl ett klarläggande på vissa punkter vara motiverat.
Ett förstatligande av läkemedelsindustrien skulle enligt motionärernas
mening ge ökade möjligheter till kontroll av nya preparat.''Häremot kan till
en början imändas, att såväl forsknings- som introduktionskostnaderna för
ett nytt läkemedel är av sådan storlek, att det icke skulle vara ekonomiskt
försvarbart för ett företag att introducera ett nytt preparat innan en såvitt
mojhgt fullständig kännedom om preparatets verkningar erhållits. Motionärerna
synes vidare helt ha förbisett att nya preparat icke blott undergår
kontroll inom företagen utan även är underkastade en noggrann offentlig
kontroll genom Medicinalstyrelsens försorg. Som en förutsättning för att
en farmacevtisk specialitet skall få saluföras gäller ju att denna godkänts
av Medicinalstyrelsen. Det synes alltså svårt att förstå, att genom ett förstatligande
av läkemedelsindustrien större möjligheter till kontroll av nya
läkemedel skulle vinnas än som redan i dagens läge föreligger.
Handelskammaren vill också, i likhet med andra lagutskottet i sitt ovan
berörda utlåtande, erinra om att världshälsoorganisationen tagit initiativ till
internationell samverkan vid den kliniska prövningen av nya läkemedel och
att även i övrigt samarbete pågår på det internationella planet i syfte att vinna
ökade kunskaper om de problem varom här är fråga.
Motionärerna påstår vidare att prissättningen inom läkemedelsbranschen
ar svårkontrollerad och priserna omotiverat höga. Det bör emellertid framhållas,
att innan en farmacevtisk specialitet godkännes för försäljning Medicinalstyrelsen
har att kontrollera skäligheten av det begärda priset. Motionärerna
har särskilt understrukit en av de faktorer, som med nödvändighet
påverkar priset, nämligen de dryga kostnader för forskning, som ligger
bakom varje nytt preparat och som måste täckas genom försäljningen. I
själva verket förhåller det sig så att åtskilliga produkter i vilka forskningen
resulterar visar sig icke kunna ekonomiskt utnyttjas, exempelvis beroende
på att ett nyuppfunnet preparat vid de olika prov som därmed utföres befinnes
ha icke tolerabla biverkningar. Även nu ifrågavarande kostnader måste
slås ut över det saluhållna läkemedelssortimentet. De kostnader som ned
-
Bankoutskottets utlåtande nr It år 1963
11
lägges på forskningen måste uppenbarligen täckas vare sig läkemedelsindustrien
bedrives i statlig eller enskild regi. En jämförelse mellan den utveckling
som ägt rum i å ena sidan länder med förstatligad läkemedelsindustri
och å andra sidan länder med fri konkurrens ger emellertid klart belägg
för att just konkurrensen mellan från varandra fristående företag varit i
hög grad ägnad att främja forskningen på läkemedelsområdet.
I detta sammanhang bör slutligen framhållas att den av motionärerna påtalade
omständigheten att flera olika företag tillverkar identiska eller likartade
preparat utgör en garanti för en stark konkurrens på området, vilken
leder till en för konsumenterna fördelaktig prissättning. Det torde också för
envar som har någon kännedom om förhållandena i branschen vara bekant
att konkurrensen är synnerligen hård, icke minst från utlandet genom att
läkemedelsimporten till Sverige i princip icke är underkastad några tullar.
De uppgifter som i motionen lämnas om läkemedelsindustriens reklamkostnader
är vidare uppenbart missvisande. Det belopp om 12,5 milj. kronor
till vilket reklamkostnaderna anges ha uppgått år 1960, innefattar även kostnader
för information till ett belopp av 5,1 milj. kronor samt viss reklam vid
exportförsäljning. Det är uppenbart att informationsverksamheten är av avgörande
betydelse för att läkarna skall kunna hållas fortlöpande underrättade
om de senaste rönen på läkemedelsforskningens område och om de nya
preparat som kommer ut i marknaden.
Under åberopande av vad här ovan anförts och med hänvisning dels till
de olika utredningar beträffande läkemedelsindustrien, som på senare tid
framlagts, dels till riksdagens ställningstagande till en motion av motsvarande
innehåll hösten 1962 får Handelskammaren avstyrka att riksdagen
hos Kungl. Maj :t hemställer om utredning i det syfte som motionärerna angivit.
Handelskammaren i Gävle har anfört följande.
Frågan om förstatligande av läkemedelsindustrin är icke ny utan har varit
föremål för diskussion och utredning med jämna mellanrum under de
senaste årtiondena. Både 1946 års läkemedelsutredning samt 1953 års läkemedelskommitté
funno dock icke skäl föreligga för ett statsövertagande av
läkemedelsindustrin. 1953 års läkemedelskommitté som så sent som år 1959
framlade sitt betänkande rörande läkemedelsförsörjningens organisation,
konstaterar i stället bl. a., att »svensk läkemedelsindustri har en mycket stor
betydelse för vår läkemedelsförsörjning. Det utvecklingsarbete och den forskning,
som bedrives inom industrien samt den fria konkurrensen mellan företagen
synes ha stor betydelse för utvecklingen, och kommittén har funnit
det angeläget att förutsättningarna härför bibehålies. En eventuell förändring
mot en monopolsituation är enligt kommitténs uppfattning därför icke
önskvärd, vare sig i form av ett företag ägt av det allmänna eller en koncentration
till ett enskilt monopol.»
Handelskammaren kan icke finna, att omständigheterna på läkemedelsindustrins
område skulle ha förändrats på sådant sätt sedan 1959, att ett
förstatligande nu skulle vara motiverat. Tvärtom synes den svenska läkemedelsindustrin
fortfarande ha ett mycket gott anseende och den fria konkurrensen
företagen emellan har otvivelaktigt fortfarande stor betydelse för
utvecklingen inom branschen. Allmänhetens krav på säkerhet att icke tillräckligt
prövade läkemedel släppes ut på marknaden torde på ett tillfredsställande
sätt vara tillgodosett genom den statliga kontroll över verksamhet
och produktion som ändock förefinnes beträffande de viktigaste läkemedlen.
Den omständigheten att under senare tid vissa enstaka fall av missför
-
12
Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963
hållanden rörande prisbildningen på några läkemedelsgrupper uppdagats,
kan icke enligt handelskammarens mening i och för sig motivera ett så långtgående
ingripande, som motionärerna föreslagit. Den fria konkurrensen företagen
emellan kommer med all sannolikhet att medföra en justering av
de prisdifferenser, som kunna uppstå.
Handelskammaren kan ej heller inse, att utvecklingsländernas behov av
prisbilliga läkemedel kan utgöra något motiv för ett förstatligande av den
svenska läkemedelsindustrin. Att dessa länder ha ett stort behov av billiga
läkemedel är ställt utom tvivel, men detta torde från svensk sida kunna tillgodoses
på annat sätt än genom så radikala metoder som ett statsövertagande
av vårt lands läkemedelsindustri innebär.
Med stöd av ovanstående får således handelskammaren för sin del bestämt
avstyrka det i motionen väckta förslaget.
Apotekarsocieteten har i sitt yttrande anfört följande.
Frågan om läkemedelsindustrins ställning har i en statlig utredning senast
behandlats av 1953 års läkemedelskommitté i dess år 1959 avgivna betänkande
»Läkemedelsförsörjningens organisation». I betänkandet framhålles,
att forskningen och utvecklingsarbetet inom industrin i betydande
omfattning bidragit till utvecklingen på läkemedelsområdet, och att den fria
konkurrensen mellan företagen haft avgörande betydelse för uppnåendet av
nuvarande höga standard. Det konstateras vidare, att den svenska läkemedelsindustrin
utvecklats mycket kraftigt under de senaste decennierna och
att den med gott resultat kunnat möta den internationella konkurrensen såväl
på den svenska marknaden som i utlandet. Kommittén kommer till den
slutsatsen, att den nuvarande ordningen med konkurrerande tillverkare
därför bör bestå, och att en koncentration till ett enda företag — vare sig
detta är ägt av det allmänna eller utgör ett enskilt monopol — varken är
gagnelig eller önskvärd.
Direktionen kan för sin del vitsorda den svenska läkemedelsindustrins
snabba expansion i vetenskapligt, tekniskt och ekonomiskt avseende och
dess stora betydelse för en fullgod läkemedelsförsörjning. Liksom läkemedelskommittén
är direktionen också av den uppfattningen, att utvecklingen
på läkemedelsområdet befrämjas genom konkurrens mellan enskilda företag,
och att nuvarande organisation av läkemedelstillverkningen därför bör
bestå.
Som direktionen emellertid framhållit redan i sitt yttrande över läkemedelskommitténs
betänkande, är direktionen medveten om att den på sina
håll utomlands starkt ökade kommersialiseringen av den läkemedelsindustriella
verksamheten, från samhällets och allmänhetens synpunkter, i vissa
avseenden har fått otillfredsställande följder. I den här i landet sedan någon
tid pågående debatten rörande läkemedelsindustrins organisation, vilken
tagits som utgångspunkt för motionen, har framhållits att också den svenska
läkemedelsindustrins utveckling inrymmer vissa mindre goda drag.
Enligt direktionens mening föreligger dock knappast några risker för att
i vårt land läkemedelsindustrins nuvarande organisationsform skulle kunna
innebära några verkligt allvarliga olägenheter för framtiden. Den statliga
läkemedelskontrollen är i Sverige i jämförelse med utländska förhållanden
relativt omfattande och kommer vid bifall till i årets statsverksproposition
Iramförda äskanden att få väsentligt utökade resurser framför allt vad
gäller kontrollen av läkemedlens oskadlighet och medicinska värde.
Av största betydelse synes det emellertid vara, att vi här i landet har en
omtattande, av enskilda intressen oberoende läkemedelstillverkning, nämli
-
Rankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963
13
gen den inom apoteksväsendet bedrivna ACO-produktionen. Enligt den målsättning
för denna produktion, som apotekarsocieteten fastställt, skall den
ha till uppgift att tillhandahålla noggrant utprövad och prisbilliga läkemedel
av hög kvalitet. Vi har sett det som väsentligt att ACO-produktionen
dels skall ge sina bidrag till forskningen och framåtskridandet på läkemedelsområdet,
dels skall svara för att de av samhället auktoriserade läkemedel,
som är upptagna i farmakopén och andra officiella handböcker, tillverkas
och tillhandahålles. Den omständigheten, att de svenska läkemedelspriserna
vid en jämförelse med internationella förhållanden ligger lågt,
måste i väsentlig utsträckning tillskrivas ACO-preparatens priskonkurrerande
effekt.
Ett förstatligande av läkemedelsindustrin synes därför varken vara behövligt
eller önskvärt ur samhällets synpunkt. Direktionen får sålunda föreslå
att utskottet måtte hos riksdagen avstyrka bifall till motionen.
Läkemedelsindustriföreningen har anfört följande.
Den primära reaktionen inför motionen är, att densamma icke redovisar
något som helst materiellt grundlag för de i motionen löst framförda och
sinsemellan motstridiga argumenten för ett förstatligande av läkemedelsindustrien.
Målsättningen med förstatligandet angives — med undantag av en punkt
— endast med allmänna uttryck, såsom att förstatligandet »skulle innebära
stora fördelar ur alla synpunkter», att »allt talar för» att kontrollen skulle
»bli bättre och lättare» etc. Den enda mera specifikt angivna målsättningen
är, att förstatligandet skulle möjliggöra för svenska staten att »förse utvecklingsländerna
med livsviktig medicin till självkostnadspris».
Sistnämnda målsättning är emellertid icke specifik med avseende på läkemedelsindustrien.
Samma argument skulle — om det över huvud hade
något berättigande — kunna åberopas för förstatligande av vilken som helst
industrigren, som producerar varor av intresse för de underutvecklade länderna.
Argumentet har således icke någon relevans i detta sammanhang .
Det bör även anmärkas, att motionerna icke specificerat i vilken utsträckning
de vilja överföra läkemedelsproduktionen till monopoliserad statsdrift.
Mena de, att all tillverkning av standardiserade läkemedel skulle förbehållas
staten, eller skulle industriell tillverkning inom apoteksväsendets ram
fortfarande tolereras?
Det torde inte finnas någon bransch, som är och under så lång tid varit
kringgärdad med så många författningar och specialstadganden som läkemedelshanteringen.
Dessa författningar innehålla bl. a. bestämmelser om
handelsvägarna, statlig kontroll över varorna både i fabrikant- och detaljistledet
ävensom en speciell priskontroll, som kvarstår även efter det att
den allmänna priskontrollen i övrigt avskaffats.
Konsumentvarukontrollen är här således mera avancerad än på något
annat område. Trots detta har läkemedelshanteringen under de senaste årtiondena
varit föremål för statliga utredningar i en utsträckning som icke
förekommit i någon annan bransch.
Sålunda har 193i års Apotekssakkunniga avgivit betänkanden åren 1932
och 1934. Det första av dessa (SOU 1932: 20) avhandlade direkt industriens
förhållanden och ledde till kungl. kungörelsen angående handel med farmaccvtiska
specialiteter, som ju föranlett en rigorös förhandskontroll och därav
betingad successiv mångdubbling av resurserna hos Statens farmacevtiska
laboratorium. Det andra betänkandet (SOU 1934: 35) behandlade även förstatligandefrågor
men fann icke något skäl föreligga all förstatliga industrien.
14
Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963
1946 års läkemedelsutredning, som tillkommit på grund av en motion,
vari förstatligandeåtgärder ifrågasatts, avgav likaledes två betänkanden,
nämligen SOU 1951:34 och SOU 1955:44. I dessa betänkanden utreddes
ingående industriens förhållanden, därvid i fråga om kostnader, prissättning
m. m. även högkvalificerad expertis anlitades. Utredningen, som i hög
grad hade sin uppmärksamhet riktad på förstatligandefrågor, icke ens antydde
lämpligheetn av ett förstatligande på den industriella sidan.
1953 års Läkemedelskommitté (SOU 1959:5) har även ingående analyserat
induhtriens förhållanden, däribland kostnaderna för reklam och information
samt prisnivån. I sina överväganden i anslutning till undersökningarna
anför kommittén å s. 168 bl. a. följande:
»Under den uppbyggnads- och utvecklingsperiod som lett fram till den
nuvarande standarden på den svenska läkemedelsindustrien synes den fria
konkurrensen mellan företagen ha varit av stor betydelse. Kommittén finner
det angeläget att förutsättningarna härför bibehålies. Detta innebär att
kommittén icke finner det önskvärt med en koncentration till exempelvis
ett enda företag. En sådan utveckling skulle säkerligen icke vara gagnelig
med hänsyn till den dynamiska funktion som industrien måste ha. Utvecklingen
mot en monopolsituation är således icke önskvärd, vare sig i form
av ett företag ägt av det allmänna eller en koncentration till ett enskilt monopol.
Framför allt förutsättningarna för forsknings- och utvecklingsarbetet
bör därvid observeras.»
Så sent som vid 1962 års höstriksdag framställdes motion (11:918) angående
utredning om läkemedelsindustriens förstatligande, vilket skedde i
anslutning till proposition nr 43.
Beträffande behandlingen av denna motion hänvisas till 2: a lagutskottets
utlåtande nr 4 3/1 96 2, sid. 68—69, samt Första
kammarens protokoll nr 3 5, sid. 74—83, samt Andra
kammarens protokoll nr 47 sid. 98—115, varav framgår att förstatligandefrågan
icke ansetts aktuell.
De överväganden och slutsatser, som redovisas i ovan åberopade officiella
handlingar, utgöra i och för sig ett övertygande motiv för att avvisa
yrkandet om förnyad utredning. Trots detta vilja vi ändock göra några påpekanden
i anslutning till motionärernas påstående och argumentering.
I motionen upprepas gång efter annan uttrycket »monopolpriser», medan
kritik samtidigt framföres mot att »tillverkning av identiska och likartade
preparat bedrives av flera företag». Då sistnämnda förhållande ju
icke innebär något annat än att konkurrens bedrives, varigenom uppkomsten
av »monopolpriser» förhindras, måste man konstatera, att argumenten
här gå i diametralt motsatta riktningar.
I detta sammanhang skall framhållas, att i läkemedelsutredningens betänkande
av år 1955 (SOU 1955:44) redovisas en ingående undersökning
av förekomsten av parallellpreparat på den svenska marknaden. Utredningen
omfattar samtliga förekommande preparat. Därefter gör utredningen
följande konstaterande (å sid. 244):
»Undersökningen visar således, att ett och annat preparat förekommer i
ett stort antal synonyma beredningar, under det att flertalet saluföras under
allenast en benämning, varjämte ett mycket begränsat antal preparat
uppträder under ett fåtal olika namn. En närmare granskning ådagalägger
att i de fall, där ett stort antal synonymer föreligga, rör det sig om nya
högaktuella preparat, som mer eller mindre samtidigt upptagits till produktion
på ett flertal in- och utländska fabriker. Erfarenheten visar, att
Bankoutskottets utlåtande nr il år 1963
15
marknaden i praktiken snart domineras av de prisbilligaste läkemedlen
inom gruppen, varför de eventuella olägenheterna av ett överdrivet antal synonymer
oftast äro temporära.»
De ovan åberopade statliga utredningarna ha till full evidens bevisat, att
konkurrensen mellan läkemedelstillverkarna är hård. Då Sverige — i motsats
till de allra flesta länder — icke har några tullar på läkemedel, är
konkurrensen även från utlandet helt ohämmad. (Från tullfriheten finnes
ett enda temporätt undantag, nämligen i fråga om penicillin.)
Ej heller kan man enligt nu gällande lagstiftning få patent på läkemedel.
Talet om »monopolpriser» saknar således varje grund.
Beträffande de utredningsresultat om prisbildningen, som framkommit
hos 1946 års Läkemedelsutredning, resp. 1953 års Läkemedelskommitté,
hänvisa vi till SOU 1951:34, sid. 2551 ff, särskilt sid. 254, och SOU 1959:
5, sid. 163—167.
Vidare hänvisa till till statsrådet Johanssons uttalande i det ovannämnda
protokollet nr 35 från 1962 års debatt i första kammaren, sid. 81.
Det är svårt att följa motionärernas resonemang om forskningsverksamheten
och därmed förbundna kostnader. I och för sig ger motionärerna den
privata läkemedelsindustrien ett mycket högt betyg, enär de konstatera
att ett förstatligande skulle ge vårt land »en institution med stora resurser
för utforskning och tillverkning av läkemedel». Motionärerna förutsätta
här icke några nya statliga insatser. Man bara konstaterar som ett faktum
att tillgreppet av den privata industrien skulle tillföra »vårt land», (som
väl här skall läsas = svenska staten) en färdig och värdefull institution.
Motionärerna medge, att forskningskostnaderna äro »dryga» och att detta
är orsaken till att priset måste sättas så, att dessa kostnader täckas. Något
längre fram säga motionärerna, att forskningskostnaderna medför att
de privata läkemedelsindustrierna »i profitintresse» även måste producera
sådana läkemedel, som icke erfordra någon forskning.
Till vad motionärerna sålunda och i övrigt sagt om forskningen vilja vi
anföra följande synpunkter.
Flertalet forskningsprojekt leda icke till någon produkt som kan ekonomiskt
utnyttjas. Det ligger i läkemedelsforskningens natur — icke minst
på grund av säkerhetskravet — att endast ett ringa antal av forskningsarbetena
leda fram till en marknadsföring. Även om man kommit fram till
en produkt med påtagligt positiv effekt för den sjukdomsindikation, på vilken
man siktar, måste projektet skrinläggas i det fall att de djurförsök och
kliniska prov, som följa på det kemiska forskningsarbetet, utvisa att preparatet
kan medföra icke tolerabla biverkningar eller risker.
Kostnaderna för forskningen måste på något sätt tagas ut. Det gäller för
statlig industri i lika hög grad som för privat att dylika belopp måste läggas
in i de »självkostnader», varom motionärerna tala. Enda möjligheten
att slippa en sådan komponent i självkostnaden vore, att staten skulle avstå
från att bedriva forskning eller utvecklingsarbete och således icke föra
försvarsarbetet mot sjukdom och död framåt.
Om forskningen yttrar 1953 års Läkemedelskommitté i SOU 1959: 5 sid.
168 bl. a. följande:
»I allmänhet torde man kunna räkna med alt forskning bedrivcs aktivare
under konkurrens. Den dynamiska uppgift som läkemedelsindustrien
har, nödvändiggör att nya och bättre läkemedel kontinuerligt skapas, varför
forskning är oundgängligen nödvändig.
16
Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963
För att uppnå bästa möjliga effekt av forskningen bör företagen ha tillfälle
att fritt ta chanser, samtidigt som man måste vara beredd på de risker
som detta kan medföra i så måtto att kostnader nedlagda på vissa forskningsprojekt
icke alltid ger någon utdelning i form av nya preparat.»
Skulle det vara ett allmänt intresse, att industrien avstår från detta risktagande
och håller sig till produktion av »gamla beprövade standardpreparat»
även om prissättningen därvid skulle kunna ske utan hänsynstagande
till utvecklings- och introduktionskostnader?
Om ett risktagande anses lovvärt i detta sammanhang, kanske man beträffande
ett statligt företag bör uppställa frågan hur stor marginal man
skulle vilja inrymma åt företagschefen att förlora pengar på misslyckade
forskningsobjekt utan att han skulle riskera anmärkning, att försöken borde
givits upp på ett tidigare stadium.
Även talet om att industrierna skulle eftersätta kontrollen för att fortast
möjligt släppa ut ett nytt läkemedel på marknaden saknar fog, och
visar dessutom obekantskap med hur såväl industrien som den statliga läkemedelskontrollen
arbetar.
Självfallet är det ett intresse för tillverkaren att ett nytt preparat kommer
ut i marknaden snarast möjligt efter färdigställandet. Men ett nytt
läkemedel anses icke vara färdigställt förrän det genomgått alla de prov
som över huvud stå till buds. Underlåtenheter på denna punkt medför att
läkemedlet vägras den statliga registrering, som är förutsättningen för att
varan får saluföras. Illa underbyggda registreringsansökningar ge dessutom
ett dåligt anseende såväl hos de statliga kontrollorganen som hos läkarna.
Detta är något som industrierna sannerligen vilja undvika.
Den statliga kontrollen i Sverige är grundlig och mycket sakkunnig. Godkännande
och registrering av ett preparat innefattar visserligen inte att
staten övertagit ansvaret för detsamma, men det innebär att den statliga
myndigheten konstaterat att tillverkaren beträffande positiv effekt och
frånvaron av icke tolerabla biverkningar presterat vad man på basis av vetenskapens
aktuella ståndpunkt kan begära.
Det har emellertid icke kunnat undvikas, att läkemedelsskador uppstått
till följd av biverkningar, som icke kunnat observeras varken genom djurförsök,
kliniska prov eller några andra på vetenskapens nuvarande ståndpunkt
kända undersökningsmetoder. Såsom bekant pågår f. n. ett brett upplagt
samarbete på internationellt plan mellan industriens, de vetenskapliga
institutionernas och de statliga organens vetenskapsmän för att försöka
åstadkomma en fördjupad insikt i hithörande problem. Att de svenska bidragen
till denna kraftansträngning skulle kunna göras större genom att
läkemedelsindustrien förstatligades kan väl icke ens påstås.
Motionärerna tala även om de stora reklamkostnaderna. De nämna därvid
såsom läkemedelsindustriens egna uppgifter ett belopp om 12,5 milj.
kronor under år 1960.
Siffran är uppenbarligen hämtad ur vår broschyr »Information från
L1F». Uppgiften är emellertid i motionen förvanskad. Enligt broschyren är
summan om 12,5 milj. kronor sammansatt av 7,4 milj. i reklamkostnader
och 5,1 milj. i informationskostnader.
Denna uppdelning är gjord i enlighet med de detaljerade direktiv, som
1946 års Läkemedelsutredning efter anlitande av särskild expertis utarbetade
och lämnade till industrien, då kommittén infordrade uppgifter om
dessa förhållanden. Samma uppdelning tillämpades av 1953 års Läkemedelskommitté
(se SOU 1959: 5, sid. 162).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr It är 1963
n
Motionärerna ha ej heller beaktat, att reklamkostnaderna till en del avse
utlandsverksamheten.
Det verkliga förhållandet är, att reklamkostnaderna motsvara omkring
2,5 procent av den inhemska detaljhandelsförsäljningen plus utlandsintäkterna.
Någon berättigad anmärkning mot reklamkostnaderna kan således icke
framställas.
Informationskostnaderna äro nödvändiga för att läkaren över huvud skall
kunna använda de nya läkemedlen. Läkemedelsindustriens information utgör
f. n. läkarkårens praktiskt taget enda källa till efterutbildning, när det
gäller att följa med utvecklingen på läkemedelsområdet; erfarenheten visar
emellertid, att läkarna allt annat än okritiskt acceptera de erhållna informationerna
utan tvärtom genomgående kräva goda belägg. Läkarbesökarna
äro helt jämförbara med försäljningsingenjörer och andra tekniska
konsulter och instruktörer, som anses oumbärliga inom exempelvis maskinbranschen.
Slutligen anmärkes att det icke kan vara tjänligt för läkemedelsindustriens
verksamhet att under årtionde efter årtionde vara föremål för utredningar
och angrepp. Denna industri har dock varit den främsta faktorn
vid tillkomsten av de ofta nog livsräddande produkter, som framkommit
under de senare årtiondena. Detta har betytt icke endast motverkande av
sjukdom och död utan även stora ekonomiska besparingar för det allmänna
och den enskilde. Vårdtiderna ha avsevärt minskat, ofta nog till en ringa
del av vad som tidigare var brukligt. Beräkningar ha gjorts, att sjukvårdsinrättningarna
skulle ha behövt utbyggas till långt över dubbelt den nuvarande
kapaciteten (troligen flerdubbelt), därest icke de moderna läkemedlen
hade stått till buds. För den enskilde måste de förkortade vårdtiderna
även vara av ett stort ekonomiskt värde.
Det förefaller därför vara en rimlig begäran att denna industri tillerkännes
ett normalt mått av arbetsro.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställes, att den ifrågavarande
motionen icke måtte föranleda någon åtgärd.
Utskottet
Utskottet får inledningsvis erinra om att frågan om förstatligande av
läkemedelsindustrien var föremål för riksdagens prövning så sent som vid
föregående höstsession. I en med anledning av propositionen nr 184 med
förslag till läkemedelsförordning, m. m., väckt motion (II: 918) hemställdes
om utredning »i syfte att åstadkomma en betryggande kontroll av läkemedelsindustrien,
vilket torde nödvändiggöra ett förstatligande». Andra lagutskottet
anförde i anledning härav följande (uti. 43).
Frågan om förstatligande av läkemedelsindustrien har varit föremål för
uppmärksamhet inom såväl läkemedelsutredningen som läkemedelskommittén.
Det har därvid framhållits bl. a. att den svenska läkemedelsindustrien
uppnått en icke obetydlig export samt att den genom tillverkning i dotterföretag
eller genom licensgivning kunnat introducera svenska preparat på
den internationella marknaden. Man har också understrukit att läkemedelsindustrien
för sin utveckling är starkt beroende av en omfattande forskning,
18
Bankoutskottets utlåtande nr il år 1963
varvid samarbete med andra industrier är av stort värde. Det kunde befaras,
har man vidare framhållit, att exporten och forskningsarbetet inte
skulle kunna omhuldas på samma sätt inom ett statligt företag.
Utskottet kan för sin del inte instämma i motionernas kritik mot den
svenska läkemedelsindustrien. Utskottet avstyrker därför föreliggande utredningsyrkande.
Riksdagen biföll utskottets hemställan såvitt nu är i fråga.
I anledning av förevarande motioner vill utskottet härutöver anföra följande.
Läkemedelskonsumtionens omfattning i Sverige framgår av att värdet
av densamma i dag kan beräknas till ca 500 milj. kronor i detaljhandelns
priser. Härav kan omkring 40 procent beräknas falla på läkemedel tillverkade
inom den svenska industrien. Det må nämnas att viss statlig tillverkning
förekommer i det att bakteriologiska preparat huvudsakligen tillverkas
vid statens bakteriologiska laboratorium och statens veterinärmedicinska
anstalt.
Den läkemedelslagstiftning som i enlighet med nämnda proposition träder
i kraft den 1 januari 1964 innebär att kontrollen över de fabrikstillverkade
standardiserade läkemedlen skärps. Redan nu gäller som villkor för
att dylikt läkemedel skall få försäljas, att det skall vara registrerat hos medicinalstyrelsen.
Såsom villkor för registrering gäller bl. a. att läkemedlet
är ändamålsenligt och att priset prövas skäligt. Införandet i den nya lagstiftningen
av en möjlighet till inspektion i läkemedelsfabrikerna innebär i
och för sig att kontrollen stärkes men kan dessutom väntas ge ytterligare
effekt åt den kontroll som sker i samband med registreringen.
För att ytterligare belysa den i motionen 11:441 väckta frågan har utskottet
låtit inhämta yttranden från berörda myndigheter och organisationer.
Dessa har samtliga avstyrkt motionen, i åtskilliga fall under framhållande
av att statliga utredningar, den senaste framlagd 1959, efter att
ha prövat möjligheten av förstatligande, avvisat denna utväg samt att därefter
inga förhållanden framkommit som skulle kunna föranleda ett annat
ställningstagande i berörda hänseende. Åtskilliga remissinstanser har
vidare hänvisat till den nya läkemedelslagstiftningen och de därmed förenade
ökade möjligheterna till kontroll av läkemedlens medicinska verkningar
liksom av prissättningen samt ansett att erfarenheterna av den nya lagstiftningen
bör avvaktas innan en ny utredning påbörjas. Medicinalstyrelsen
och föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium understryker
båda att vanskligheterna med avseende på kontrollen av läkemedlens verkningar
ligger på det vetenskapliga och metodologiska planet och sålunda
inte skulle undanröjas genom ett förstatligande. Medicinalstyrelsen uttalar
i detta sammanhang att den delar motionärernas uppfattning att risk
föreligger att nya läkemedel alltför snabbt kan föras ut på marknaden. Styrelsen
framhåller att den tagit upp denna fråga till diskussion inom världshälsoorganisationen
men att de åtgärder som behöver vidtagas bör utformas
såsom internationella riktlinjer och är desamma vare sig industrien ägs av
staten eller ej.
Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963
19
Åtskilliga remissinstanser har uttalat tvivel på att ett förstatligande skulle
kunna leda till sänkta priser och härvid bl. a. hänvisat till den kontroll över
prissättningen som i vissa fall nu utövas av medicinalstyrelsen samt till
konkurrensens betydelse för att hålla priset på en rimlig nivå. De remissinstanser
som menat att vinster med avseende på prissättningen skulle kunna
göras vid en förstatligad tillverkning har inte betraktat dessa som tillräckliga
för att uppväga de olägenheter i andra avseenden som ansetts följa
med ett förstatligande. Vad särskilt gäller reklamkostnaderna uttalar medicinalstyrelsen
att nuvarande förhållanden inte är helt tillfredsställande
och att styrelsen vid upprepade tillfällen för industrien påpekat behovet av
en mera informativ och saklig reklam, mera restriktivt och värdigt utformad
samt med klart angivande av deklaration, biverkningar och toxicitet.
Detta bör emellertid, framhåller styrelsen, kunna åstadkommas utan ändring
av industriens status. Det upplyses att en samarbetsgrupp sedan våren
1962 arbetar med dessa frågor.
Mot bakgrunden av vad sålunda framkommit finner utskottet för sin del
inte anledning föreslå att riksdagen skulle inta en annan ståndpunkt i förevarande
fråga än som skedde vid föregående höstsession. Erfarenheterna av
en tids tillämpning av den nya läkemedelsförordningens bestämmelser torde
böra avvaktas. Det ligger i sakens natur att statsmakterna med hänsyn
till de speciella krav på kontroll i skilda hänseenden som måste ställas på
läkemedelsindustriens produkter liksom till läkemedelskostnadernas betydelse
inte minst ur socialförsäkringens synpunkt med uppmärksamhet följer
utvecklingen inom denna industri.
Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen 11:441 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 19 mars 1963
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Fahlander, Schmidt, Gustaf Henry
Hansson, Åke Larsson, Nils Theodor Larsson, Gorthon och Palm;
från andra kammaren: herrar Regnéll, Sköldin, Berglund, Hagnell,
Carlsson i Stockholm, Bengtsson i Landskrona, Lindkvist och Börjesson i
Falköping.
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630395
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.