Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förstatligande av läkemedelsindustrien.

1963-03-19 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1963:11, Utlåtande i anledning av väckt motion om förstatligande av läkemedelsindustrien.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963

1

Nr 11

Utlåtande i anledning av väckt motion om förstatligande av läkemedelsindustrien.

I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottet hänvisad motion,

nr 441, av fru Ryding m. fl., har föreslagits, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställer om utredning i syfte att förstatliga läkemedelsindustrien

även för att genom en statlig svensk läkemedelsindustri förse utvecklingsländerna

med livsviktig medicin till självkostnadspris.

Beträffande motiveringen för förslaget hänvisas till motionen.

Över motionen har i vederbörlig ordning inhämtade yttranden inkommit

från medicinalstyrelsen, riksförsäkringsverket, kommerskollegium, apotekarsocieteten

och läkemedelsindustriföreningen. Medicinalstyrelsen har

vid sitt utlåtande fogat yttrande från föreståndaren för statens farmacevtiska

laboratorium professor S. Hellberg. Kommerskollegium har vid sitt utlåtande

fogat yttranden från Sveriges industriförbund samt handelskamrarna

i Stockholm, Malmö och Gävle.

Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande anfört följande.

Frågan om ett förstatligande av läkemedelsindustrien har under de senaste

decennierna vid upprepade tillfällen berörts av offentliga utredningar

inom läkemedelsområdet. Senast har 1953 års läkemedelskommitté i sitt år

1959 avgivna betänkande angående läkemedelsförsäljningens organisation

(SOU 1959: 5) konstaterat, att läkemedelsindustrien icke lämpligen bör förstatligas.

Från statsmakternas sida synes man ännu icke ha tagit definitiv

ställning till samtliga av kommittén framlagda propåer. Vad beträffar läkemedelsindustrien

må dock erinras om att riksdagen i december sistförflutna

år avslagit en motion om en utredning, vilken skulle taga sikte på ett

förstatligande av denna industri. Mot bakgrunden härav synes det å priori

synnerligen tveksamt, om frågan nu bör upptagas till förnyad utredning.

Ett skäl härför vore givetvis om man i likhet med motionärerna kunde

göra gällande, att det förhållandet att större delen av läkemedelsindustrien

är privatägd medför stora olägenheter och att ett förstatligande av denna

industrigren skulle innebära betydande fördelar ur alla synpunkter. Frågan

är emellertid väsentligt mera komplicerad än vad motionen ger vid handen

och det kan ingalunda anses självklart, att ett förstatligande skulle vara till

fördel för landets läkemedelsförsörjning. Mot nuvarande förhållanden på

läkemedelsområdet har i vissa avseenden anförts kritik. Detta får dock icke

undanskymma det faktum, att läkemedelsindustriens insats som helhet betraktad

varit synnerligen värdefull för vår läkemedelsförsörjning och genom

sin export också för andra länder samt att den verksamt bidragit till

utvecklingen av läkekonsten genom att frambringa nya, värdefulla läkemedel.

Med hänsyn till sjukvårdsberedskapen i krig och under andra extraordinära

förhållanden t. ex. avspärrning framstår omedelbart betydelsen av

att äga en inhemsk läkemedelsindustri av tillräckligt hög kapacitet. Expor
l

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 3 samt. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963

ten av läkemedel har möjliggjort att vi nått en sådan produktionskapacitet

inom den privatägda industrien.

Ur såväl humanitär som samhällsekonomisk synpunkt är ett fortsatt och

utvidgat arbete på att utveckla farmakoterapin synnerligen angeläget. En

av de viktigaste frågeställningarna vid diskussionen om ett förstatligande

av läkemedelsindustrien är därför om man härigenom skulle skapa bättre

förutsättningar för detta arbete. Den utveckling vi nu bevittna grundar sig

på ett forskningsarbete, som ofta spänner över olika naturvetenskapliga

discipliner och i vilket såväl allmänna institutioner som industriföretag taga

en mycket verksam del. Resultaten ge vid handen, att det system vi ha i

många avseenden är tillfredsställande. Utvecklingsarbetet har vidare med

åren fått en alltmer internationell prägel och flera länder, bland dem även

Sverige, ha lämnat värdefulla bidrag. Ländernas storlek synes härvid icke

ha varit utslagsgivande och som exempel kan nämnas, att både Schweiz

och Amerikas förenta stater intaga ledande positioner. Signifikant är emellertid

att så gott som samtliga värdefullare nyheter emanerat från länder

med privatägd läkemedelsindustri, medan bidragen från de länder, där industrien

förstatligats, varit anmärkningsvärt fåtaliga. Hittillsvarande erfarenheter

ge därför ingen anledning att antaga, att ett förstatligande av läkemedelsindustrien

skulle gynnsamt påverka utvecklingen.

I sin kritik av rådande förhållanden anföra motionärerna bl. a. att prissättningen

är svårkontrollerad och omotiverat hög. Enligt styrelsens mening

måste värdet av de vinster, som man här skulle nå genom ett förstatligande,

bedömes med stor försiktighet. Som redan antytts sker utvecklingen

inom farmakoterapien på bred internationell basis och även efter införandet

av en svensk statlig verksamhet skulle vi komma att i stor utsträckning

förbli beroende av import. Förhandenvaron av ett svenskt statligt till - verkningsmonopol torde knappast påverka prissättningen på de importerade

läkemedlen, i varje fall icke när fråga är om nya, värdefulla produkter.

Den inhemska produktionen torde vidare till en del" bli beroende av utländska

läkemedelstil]verkare på samma sätt som för närvarande är fallet t. ex.

vid anskaffning av råvaror eller förvärvande av licenser på tillverkningsmetoder

m. in. I fråga om den återstående delen av sortimentet är det givetvis

icke^ uteslutet att det inom ett statligt monopolföretag skulle vara möjligt

att åtminstone på kort sikt genom driftrationalisering och centralisering av

forskningen uppnå vissa kostnadsminskningar. Att man därigenom mera

radikalt skulle kunna påverka prisnivån är dock mindre sannolikt bl. a. på

grund av det starka beroendet av utlandet. I sammanhanget må erinras om

att statsrådet och chefen för kungl. inrikesdepartementet nyligen i riksdagen

uttalat att man inom departementet undersökt prisbildningen inom läkemedelsindustrien

och nuvarande möjligheter att kontrollera prisbildningen.

Man hade därvid funnit dessa någorlunda tillfredsställande och samtidigt

kunnat konstatera, att de svenska läkemedelspriserna lågo på »en relativt

hygglig nivå» samt att prisutvecklingen icke gav anledning till ett så

långt gående ingripande som ett förstatligande.

En delfråga, som av motionärerna tillmätts stor betydelse för prisbildningen,

är reklamen. Det bör först konstateras, att en betydande del av det

belopp som härvid angivits, avser en mera informativ verksamhet än vad

man i dagligt tal menar med reklam. Som informationsverksamhet är denna

oumbärlig med hänsyn till den snabba utvecklingen på läkemedelsområdet

och önskvärdheten av att snabbt bibringa läkarna kännedom om nya läkemedel

och behandlingsmetoder. Den kommersiellt betonade delen "av reklam-

och informationsverksamheten är givetvis mera diskutabel, men ej heller

den torde kunna helt undvaras vid en statlig verksamhet, då det före
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963

3

faller osannolikt, att man i konkurrens med utländska tillverkare icke skulle

finna behov av att göra de egna produkterna kända. Nuvarande förhållanden

äro icke helt tillfredsställande och medicinalstyrelsen har vid upprepade

tillfällen för industrien påtalat behovet av en mera informativ och

saklig reklam, mera restriktivt och värdigt utformad samt med klart angivande

av deklaration, biverkningar och toxicitet. Detta bör emellertid kunna

åstadkommas utan ändring av industriens status. En samarbetsgrupp arbetar

sedan våren 1962 med dessa frågor.

I motsats till vad motionärerna anföra, kan man av skäl som framgå av

bilagda yttrande från föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium

icke förvänta sig att ett förstatligande av läkemedelsindustrien skulle väsentligt

underlätta kontrollen av läkemedlen. Styrelsen vill understryka, att inom

ett statsägt företag de hälsovårdande myndigheternas kontroll visserligen

kan göras mera ingående men att vanskligheterna på detta område numera

huvudsakligen ligga på det vetenskapliga och metodologiska planet. De

brister i kontrollen som framträtt under de senaste åren kunna så gott som

helt tillskrivas avsaknaden av adekvata undersökningsmetoder och avhjälpas

icke genom ett förstalligande. Motionärernas uppfattning, att risk föreligger

för att nya läkemedel alltför snabbt kunna föras ut på marknaden,

delas av medicinalstyrelsen, som vid upprepade tillfällen inom WHO upptagits

denna fråga till diskussion och därvid framhållit betydelsen av tillräckligt

lång klinisk och toxikologisk prövning. De åtgärder som behövs

vidtagas häremot böra utformas såsom internationella riktlinjer och äro

desamma vare sig industrien äges av staten eller ej.

Beträffande frågeställningarna rörande förekomsten av identiska preparat

samt produktionen av mindre värdefulla läkemedel får medicinalstyrelsen

hänvisa till de synpunkter, som laboratorieföreståndaren anfört i sitt

yttrande.

Av det anförda framgår, att det är tveksamt om några fördelar skulle

kunna uppnås genom ett förstatligande av läkemedelsindustrien och att de

i varje fall icke kunna beräknas bli stora. I stället kan man befara nackdelar

på längre sikt, då det är tvivelaktigt om den hittillsvarande i stort sett gynnsamma

utvecklingen inom läkemedelsområdet skulle komina att fortsätta

i oförminskad takt efter ett förstatligande. Styrelsen anser därför att man

i första hand bör undersöka möjligheterna att inom ramen för nuvarande

ordning komma till rätta med de förhållanden inom branschen, som icke äro

helt tillfredsställande. Eu bättre grundval härför kan förväntas genom den

nya lagstiftning rörande läkemedelsområdet, som nyligen fastställts i sina

grunddrag och som bl. a. ger medicinalstyrelsen inspektionsrätt över läkemedelsindustrien.

Tillämpningsbestämmelser till denna lagstiftning utarbetas

för närvarande inom Inrikesdepartementet. Även inom medicinalstyrelsen

och statens farmacevtiska laboratorium pågår en intensiv bearbetning

av aktuella frågor på läkemedelsområdet delvis under aktiv medverkan

från läkemedelsföretagen. Innan en ny utredning påbörjas, bör man enligt

styrelsens mening först avvakta resultaten av dessa olika aktiviteter

särskilt som all erforderlig information om förhållandena inom området

redan blivit tillgänglig för statsmakterna genom tidigare utredningar och det

pågående lagstiftningsarbetet.

Under åberopande av det ovan anförda finner medicinalstyrelsen ej skäl

tillstyrka, att en utredning tillsattes i syfte att förstatliga läkemedelsindustrien.

Föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium professor S. Hellberg

bär i sitt yttrande anfört följande.

lj Iiiliang till riksdagens protokoll 1963. 8 samt. Nr 11

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr il år 1963

Under senare år har tanken på att förstatliga olika delar av läkemedelshanteringen

— däribland läkemedelsindustrin — tagits upp till diskussion

av flera offentliga utredningar, senast av 1953 års läkemedelskommitté i sitt

år 1959 avgivna, betänkande »Läkemedelsförsörjningens organisation», (SOU

1959: 5). I likhet med sina föregångare konstaterar denna kommitté, att läkemedelsindustrin

icke lämpligen bör förstatligas, utan bör få fortsätta i form

av fria, sinsemellan konkurrerande företag. Det har endast gått 4 år, sedan

denna bedömning skedde efter ett noggrant studium av frågan. Härunder

bär emellertid världen på ett smärtsamt sätt blivit underrättad om den ofullkomlighet,

som vidlåder läkemedelsproduktionen. Det inträffade avslöjade

okända brister i vårt vetande och bristfälligheter i den vetenskapliga prövningsmetodiken,

men det kan inte med fog läggas de rådande produktionsoch

kontrollsystemen till last. Detta hindrar icke, att vi i anslutning till

dessa färska erfarenheter fått en utbyggnad av det offentliga kontrollsystemet

till last. Detta hindrar icke, att vi i anslutning till dessa färska erfarenheter

fått en utbyggnad av det offentliga kontrollsystemet och en tydlig

anspänning av industrins egna krafter. Det förefaller icke troligt, att man

i dag vid en ny utredning skulle komma till någon annan slutsats beträffande

förstatligandet av läkemedelsindustrin än 1953 års läkemedelskommitté.

Det kan konstateras, att den privatägda läkemedelsindustrin frambringat

en mängd värdefulla nya läkemedel samt därtill tagit om hand och fört till

praktisk användning en rad läkemedel, som från början uppfunnits vid fria

institutioner, t. ex. universitet och högskolor. Det är ofta svårt att i den

senare preparatgruppen avgöra var gränsen går mellan den enskilda uppfinnarens

och den exploaterande firmans insatser. Det är å andra sidan

påfallande, att än så länge ytterligt få nya, värdefulla medel kommit från

länder med förstatligad läkemedelsindustri. Då är det ändå så, alt i dessa

länder all industri är förstatligad och därför arbetsförhållandena tämligen

likartade i olika industrigrenar. Ett förstatligande i vårt land av enbart

läkemedelsindustrin, som föreslagits i motionen, skulle kunna medföra en

flykt från denna industri av ett stort antal av de medarbetare på vars personliga

insatser produktionen av nyheter vilar, över till angränsande områden,

där en fri industri erbjuder‘bättre arbetsvillkor. Det förefaller därför

föga sannolikt, att en förstatligad svensk läkemedelsindustri skulle kunna

frambringa värdefulla terapevtiska nyheter i snabbare takt än den privatägda

industrin gör nu. Tvärtom finns risk för en minskning av utbytet.

Det stora flertalet uppfinningar på läkemedelsområdet kommer och måste

fortsättningsvis komma från utlandet. Den utländska industrins organisation

kan vi inte påverka. Det finns risk för att Sverige med en förstatligad

läkemedelsindustri skulle få vissa svårigheter att upprätthålla naturliga

förbindelser med utländsk läkemedelsindustri och att få del av de utländska,

terapevtiska framstegen.

I motionen göres gällande, att sortimentet av läkemedel i vårt land skulle

begränsas, om den svenska läkemedelsindustrin förstatligades. Det må då

åter erinras om att vi endast kan omorganisera den svenska industrin och

att nya möjligheter påverka den utländska härigenom knappast erhålles,

därest normala, affärsmässiga förbindelser skola kunna upprätthållas. Det

bor också framhållas, att sådana preparat, som läkarvetenskapen någorlunda

enigt förklarat overksamma eller föga verksamma, redan i dag i allmänhet

hindras att komma i handeln. Ännu effektivare spärrar mot mindre värdefulla

läkemedel hoppas jag de nya läkemedelsförfattningarna skall etablera.

Mot denna grupp uppnås därför ingen förändring genom ett förstatligande

av industrin. Däremot skulle, genom en rationalisering av den svenska industrins

produktion, antalet synonymer kunna inskränkas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963

5

Förekomsten av synonymer är i dag en naturlig följd av att vi har sinsemellan

konkurrerande industriföretag och får ses som ett skyddsmedel mot

för höga priser. Antalet synonyma läkemedel i vårt land är emellertid mindre

än i flertalet andra länder och torde näppeligen vålla läkaren allvarliga bekymmer.

Det finns dessutom möjlighet att genom upplysning och genom utsättande

av officiellt erkända konstnamn i samband med firmornas preparatnamn

ytterligare begränsa olägenheterna.

Det kan ifrågasättas om ett förstatligande av läkemedelsindustrin skulle

effektivisera läkemedelskontrollen i vårt land. Sedan förutsättningar nu skapats

för inspektion av de svenska läkemedelsfabrikerna, sedan tillståndsgivningen

för läkemedelsfabrikationen moderniserats och sedan förutsättningar

för en strängare medicinsk granskning skapats torde ett gott resultat av den

offentliga läkemedelskontrollen kunna förväntas på det huvudavsnitt, som

omfattar de egentliga apoteksförsålda läkemedlen, därest statsmakterna ställer

tillräckliga resurser till förfogande. Det förefaller lämpligt att vänta några

år och se vad det nya systemet kan åstadkomma.

Återstår så frågan om ett statligt tillverkningsmonopol skulle nedbringa

de totala läkemedelskostnaderna för samhället och de enskilda. Jag anser

mig icke kompetent att bedöma det problemet i sin helhet, men vill medge

att läkemedelsindustrins information och reklam synes vara onödigt kostsam.

Enligt min uppfattning torde det delvis sammanhänga med att man

kostar på så mycken ineffektiv reklam, som icke tränger fram, utan endast

skapar leda. Samhället torde i dagens läge icke sakna möjligheter påverka

den privatägda läkemedelsindustrins reklammetoder kraftigare än som nu

sker. Jag är dessutom tveksam om den kostnadsreduktion, som förmodligen

är möjlig på reklamområdet, kan vara av den storleksordning, att en så genomgripande

åtgärd som förstatligande är motiverad.

Själva kontrollkostnaderna torde inte nämnvärt påverkas vid ett förstatligande.

Även en statlig läkemedelsindustri behöver ett fristående kontrolloch

inspektionsorgan och detta kommer att arbeta i stor utsträckning som

den nuvarande läkemedelskontrollen, d. v. s. genom införskaffande av rapporter

över undersökningar utförda i företagets egen regi och genom tagande

av stickprov. En viss minskning av kontrollarbetet skulle naturligtvis bli

följden av att ett antal synonymer försvinner. Det bör dock bemärkas att

kontrollen av synonympreparat hör till de enklaste uppgifterna inom läkemedelskontrollen.

Vilka besparingar, som skulle kunna göras på själva tillverkningen vid

bortrationaliserandet av små tillverkningsenheter och synonyma preparat

undandrager sig mitt bedömande, men de måste vägas mot bortfallet av den

konkurrens och den stimulans till insatser, som det nuvarande systemet innehåller.

.

Sammanfattningsvis får jag sålunda framhålla att ett statligt tillverkningsmonopol

på läkemedel förmodligen skulle kunna innebära vissa besparingar

i fråga om själva den tekniska tillverkningen samt i fråga om reklamen. Någon

effektivisering av läkemedelskontrollen eller några besparingar på denna

skulle ett förstatligande av den svenska industrin knappast medföra.

Starka tvivel kan emeilertid råda om ett statligt töretag skall kunna i lika

hög grad, som den samlade privatägda industrien, bidraga till de terapeutiska

framstegen. Värdet — även uttryckt i pengar — av en snabb utveckling inom

läkemedelsterapin måste bedömas så stort, att vissa kortsiktiga ekonomiska

olägenheter måste godtagas. En utredning om ett förstatligande av läkemedelsindustrin

är enligt min mening icke behövlig i dagens läge.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963

Riksförsäkringsverket har anfört följande.

Jämlikt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel skall apotek i viss utsträckning tillhandahålla

läkemedel kostnadsfritt eller till nedsatt pris. Ersättning till apoteken utbetalas

av riksförsäkringsverket, som i sin tur erhåller gottgörelse till huvudsaklig

del av de allmänna försäkringskassorna och till mindre del — cirka sex

miljoner kronor årligen — av staten. De av riksförsäkringsverket till apoteken

utbetalade beloppen har sedan förordningen trädde i kraft uppgått till

följande belopp.

Miljoner kr.

1955 .................................. 39>4

1956 .................................. 51,8

1957 .................................. 64,0

1958 .................................. 74,4

1959 .................................. 82*3

1960 .................................. 92,9

1961 .................................. 109,0

1962 .................................. 122,3

De ständigt stegrade läkemedelskostnaderna har inneburit en ökad belastning

på den allmänna sjukförsäkringen. I direktiven för den år 1957 tillsatta

Utredningen om läkemedelsrabatteringen anförde chefen för socialdepartementet,

att den avsevärda och som det ville synas alltmera tilltagande ökning

som utgifterna för läkemedelsförmånen underginge, utgjorde särskild

anledning att pröva möjligheterna till en begränsning av sjukkassornas kostnader.

I sitt år 1959 avgivna betänkande (SOU 1959: 43) upptog utredningen

till diskussion olika förslag, vilka avsåg bl. a. att hålla totalkostnaderna på

en någorlunda konstant nivå. Utredningen fann härvid icke anledning att

som ett alternativ upptaga frågan om läkemedelsindustriens förstatligande.

Frågan om läkemedelsrabatteringens utformning utredes för närvarande

av 1961 års sjukförsäkringsutredning.

Läkemedelsförsörjningens organisation har behandlats av ett flertal offentliga

utredningar, senast av 1953 års läkemedelskommitté, som i maj 1959

avgav sitt betänkande »Läkemedelsförsörjningens organisation» (SOU 1959:

5). I fråga om den enskilda läkemedelsindustrien anförde kommittén (sid.

168) bl. a. att den nuvarande ordningen med konkurrerande tillverkare bör

bestå men att det är ytterst viktigt att garantier finns för att den fria konkurrensen

blir bestående i framtiden och att den inte elimineras genom konkurrensbegränsningar

av olika slag eller genom monopol.

Utvecklingen av läkemedelspriserna är av stor betydelse inte minst ur socialförsäkringens

synpunkt. Med hänsyn till att den enskilda läkemedelsindustrien

så nyligen varit föremål för utredning och ingående bedömning

syes det emellertid eligt riksförsäkringsverkets mening icke påkallat att nu

igångsätta en utredning i syfte att förstatliga läkemedelsindustrien.

Kommerskollegium bär i sitt yttrande anfört följande.

Frågan om ett förstatligande av den svenska läkemedelsindustrien har

under de senaste årtiondena behandlats i den allmänna debatten och genom

åtgärder från statsmakternas sida. Sålunda har frågan prövats exempelvis

av 1953 års läkemedelskommitté och i riksdagen vid behandling av väckt

motion.

I utlåtande den 28 november 1959 över det av ovannämnda kommitté

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963

7

framlagda betänkandet »Läkemedelsförsörjningens organisation» (SOU

1949: 5) redogjorde kollegium för sin principiella inställning till ett förstatligande

av den svenska läkemedelsindustrien. I utlåtandet framhöll kollegium

bland annat, att läkemedelskommittén hade konstaterat, att det utvecklings-

och forskningsarbete som bedreves inom den svenska läkemedelsindustrien

samt den fria konkurrens som rådde mellan de svenska tillverkarna

och mellan dessa och de utländska vore av stor betydelse för vår läkemedelsförsörjning

varför kollegium för det dåvarande icke funne att tillräckligt

vägande skäl kunde anföras för tillskapandet av ett tillverkningsbolag

— det så kallade ACO-bolaget — såsom motvikt till den enskilda läkemedelsindustrien.

Även riksdagen har som ovan nämnts behandlat frågan om ett förstatligande

av den svenska läkemedelsindustrien. Sålunda väcktes vid 1962 års

riksdag en motion om utredning i ämnet, vari åberopades i huvudsak samma

synpunkter som anföras i nu föreliggande motion. Riksdagen avslog motionen

i enlighet med andra lagutskottets hemställan.

Kollegium kan icke finna att förhållandena på läkemedelsindustriens område

skulle ha förändrats på sådant sätt sedan 1959, att en ändring av kollegii

då redovisade principiella inställning till ett förstatligande av den svenska

läkemedelsindustrien skulle vara motiverad. Kollegium får beträffande

de olika motiv som motionärerna åberopat för ett förstatligande hänvisa

till vad i de av kollegium inhä mtade remissvaren anförts till bemötande av

dessa motiv.

Kollegium finner med hänsyn till vad ovan anförts skäl icke föreligga för

en utredning i enlighet med motionärernas förslag utan hemställer, att motionen

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sveriges industriförbund har uttalat följande.

Frågan om förstatligande av läkemedelsindustrin har prövats vid ett antal

tillfällen under efterkrigstiden. 1946 års läkemedelsutredning ställde sig

avvaktande till frågan, medan 1953 års läkemedelskommitté underströk förtjänsterna

med den rådande fria konkurrensen. I samband med riksdagsbehandlingen

av en proposition med förslag till läkemedelsförordning in. m.

under hösten 1962 motionerades om en »utredning i syfte att åstadkomma

en betryggande kontroll av läkemedelsindustrin, vilket torde nödvändiggöra

ett förstatligande». Riksdagen avstyrkte i enlighet med andra lagutskottets

hemställan utredningsyrkandet. Chefen för inrikesdepartementet uttalade i

riksdagen att ett så långtgående ingripande som ett förstatligande av läkemedelsindustrin

icke kunde föranledas av läkemedelsprisernas nivå.

Bakgrunden till att kritiken mot den privata läkemedelsindustrin avvisats

har redovisats bl. a. i 1953 års läkemedelskommittés betänkande »läkemedelsförsörjningens

organisation» (SOU 1959: 5). I detta understrykes

den betydelse den fria konkurrensen har haft för standarden på den svenska

läkemedelsindustrin. Läkemedelskommittén anser, att en koncentration till

ett företag icke är önskvärd.

Förbundet delar läkemedelskommitténs åsikter i dessa avseenden. Förbundet

kan ej finna, att den nu föreliggande riksdagsmotionen till någon del

innehåller nya inlägg i sak beträffande förhållandena inom läkemedelsindustrin.

Den hårda inhemska konkurrensen och konkurrensen med tullfria

importerade läkemedel utgör en garanti för att prissättningen är rimlig.

Härtill kommer att Medicinalstyrelsen prövar skäligheten i priser på farmacevtiska

specialiteter och att gällande konkurrcnsbegränsningslagstiftning

utgör ytterligare en samhällelig kontrollmöjlighet. Enligt förbundets mening

framtvingar den fria konkurrensen eu aktivare forskning än vad som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963

skulle vara fallet under monopolförhållanden. Läkemedelskommittén är i

sitt betänkande inne på liknande tankegångar. Avsaknaden av konkurrens

mellan skilda inhemska läkemedelsföretag skulle enligt förbundets åsikt inverka

negativt på den inom landet bedrivna forskningen och därmed utgöra

ett faromoment för läkemedelsindustrins fortsatta expansion.

Förbundet finner, att motionärerna icke berört den omfattande läkemedelskontroll,

som för närvarande sker vid Statens Farmacevtiska Laboratorium.

Läkemedelsindustrin har varken möjlighet eller intresse av att marknadsföra

läkemedel, som ej genomgått en noggrann utprövning.

Motionärernas anmärkningar beträffande förekomsten av synonympreparat

vederläggas i betydande grad av läkemedelsutredningens undersökning

av denna fråga i dess betänkande av år 1955 (SOU 1955: 44), i vilket konstateras

bl. a. att de »eventuella olägenheterna av ett överdrivet antal synonymer

oftast är temporära».

Förbundet önskar vidare kraftigt understryka, att frågan om u-hjälp ej

är ett motiv för förstatligande av en viss industribransch. U-hjälp i form av

medicinleveranser bör övervägas i samband med planeringen av u-hjälpen

i stort.

Av ovan anförda skäl finner förbundet, att motionen om förstatligande av

läkemedelsbranschen ger en missvisande bild av förhållandena inom denna

bransch, för vars utveckling och forskningsresultat konkurrensen mellan

företagen är av stor betydelse. Förbundet hemställer att motionen icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholms handelskammare har i sitt utlåtande anfört följande.

I yttrande till Kommerskollegium den 19 maj 1959 över läkemedelskommitténs

utredning konstaterade Handelskammaren, att enligt kommittén

den svenska läkemedelsindustrien trots avsaknaden av tullskydd med gott

resultat mött den internationella konkurrensen icke endast på den svenska

utan även på den utländska marknaden. Kommittén ansåg, att den forskning

och den experimentverksamhet som bedrivits inom industrien varit av

stor betydelse för utvecklingen. Kommittén framhöll vidare, att den svenska

läkemedelsindustriens nuvarande standard till stor del berodde på den fria

konkurrensen företagen emellan, och kommittén fann det angeläget, att

förutsättningarna för sådan konkurrens bibehålls. En eventuell utveckling

mot en monopolsituation vore enligt kommittén alltså icke önskvärd, vare

sig i form av ett enskilt eller ett statligt monopol.

Sedan Kungl. Maj:t i proposition nr 184 till 1962 års riksdag hemställt om

yttrande över ett på grundval av bl. a. läkemedelskommitténs betänkande

utarbetat förslag till läkemedelsförordning, hemställdes i motion II: 918 om

utredning om förstatligande av läkemedelsindustrien. I denna motion framfördes

ungefär samma kritik mot läkemedelsindustrien som i nu föreliggande

nya motion. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 43 anförde andra

lagutskottet, att utskottet icke kunde instämma i motionärernas kritik, varför

utredningsyrkandet avstyrktes. I utskottsutlåtandet åberopades såväl läkemedelsuredningen

som läkemedelskommittén. Utskottet anförde bl. a. följande:
»Det

har därvid framhållits bl. a., att den svenska läkemedelsindustrien

uppnått en icke obetydlig export samt att den genom tillverkning i dotterföretag

eller genom licensgivning kunnat introducera svenska preparat på

den internationella marknaden. Man har också understrukit att läkemedelsindustrien

för sin utveckling är starkt beroende av en omfattande forskning,

varvid samarbete med andra industrier är av stort värde. Det kunde

befaras, har man vidare framhållit, att exporten och forskningsarbetet inte

skulle kunna omhuldas på samma sätt inom ett statligt företag.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963

9

Då riksdagen så nyligen som vid höstsessionen 1962 avvisat ett förstatligande

av läkemedelsindustrien, anser sig Handelskammaren sakna anledning

att närmare ingå på de motiv som motionärerna såväl da som nu åberopat

för ett förstatligande. Emellertid vill Handelskammaren knyta några

allmänna reflexioner till motionärernas argumentering och därvid till en

början särskilt erinra om att den enskilda och statliga kontrollen övei nya

läkemedel i vårt land torde uppfylla högt ställda anspråk. Att det oaktat

djupt beklagliga och tragiska läkemedelsskador inträffat beror på biverkningar

hos läkemedlen, som icke kunnat iakttagas eller förutses genom

några på vetenskapens nuvarande ståndpunkt kända undersökningsmetoder.

Det internationella samarbete mellan industri, vetenskap och statliga organ

i fråga om forskning och läkemedelskontroll, som andra lagutskottet i sitt

ovannämnda utlåtande åberopat som särskilt betydelsefullt och till vilket

utskottet knutit stora förhoppningar, lär icke kunna vinna något pa ett

förstatligande av den svenska läkemedelsindustrien.

Då motionärerna som ett motiv för förstatligande aberopar att flera företag

inom den privata läkemedelsindustrien »i profitintresse» bedriver tillverkning

av identiska och likartade preparat, som inte fordrar någon forskning,

får Handelskammaren hänvisa till ett efter undersökning av förekomsten

av parallellpreparat gjort uttalande i läkemedelsutrednmgens betänkande

(SOU 1955: 44). Det heter där å sid. 244 följande:

»Undersökningen visar således, att ett och annat preparat förekommer

i ett stort antal synonyma beredningar, under det att flertalet saluföras

under allenast en benämning, varjämte ett mycket begränsat antal preparat

uppträder under ett fåtal olika namn. En närmare granskning ådagalagger,

att i de fall, ett stort antal synonymer föreligga, rör det sig om nya högaktuella

preparat, som mer eller mindre samtidigt upptagits till produktion

på ett flertal in- och utländska fabriker. Erfarenheten visar, att marknaden

i praktiken snart domineras av de prisbilligaste läkemedlen inom gruppen,

varför de eventuella olägenheterna av ett överdrivet antal synonymer

oftast äro temporära.»

Vad beträffar reklamkostnaderna för läkemedel kritiserar motionärerna

storleken av dessa, som på grundval av läkemedelsindustriens egna uppgifter

anges till 12,5 milj. kr. under 1960. Enligt den broschyr »Information

från Eif», ur vilken uppgiften synes hämtad, är detta belopp sammansatt

av 7,4 milj. kr. i reklamkostnader och 5,1 milj. kr. i kostnader för information,

framför allt till läkarkåren. Sådan information, som utgör förutsättning

för att läkarna skall kunna utnyttja de nya läkemedlen, representerar

försäljningskostnader av samma slag som t. ex. kostnaderna för ingenjörer

och instruktörer vid försäljningen av teknisk utrustning. — De återstående

egentliga reklamkostnaderna, vilka även hänför sig till utlandsförsäljning,

representerar icke någon påfallande stor del av omsättningen. Över huvud

taget torde det vara meningslöst att på grundval av reklamkostnadernas

relativa storlek söka dra några slutsatser om branschens ekonomiska effektivitet.

,. .... . ,

Som ett särskilt motiv för ett förstatligande anfor motionärerna till slut,

att man genom en statlig läkemedelsindustri skulle få billigare läkemedel

och därigenom kunna för samma ekonomiska insats ge utvecklingsländeina

ökad hjälp på detta område. Ingen av de utredningar, som tidigare sysslat

med läkemedelsindustrien, har accepterat motionärernas tes om att läkemedlen

skulle förbilligas genom ett förstatligande. De har tvärtom funnit

konkurrensen på området utgöra eu viktig grund för läemedelsindustricns

utveckling och standard. Därmed faller motionärernas argumentering aven

på denna punkt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963

Handelskammaren hemställer, att motionen icke måtte föranleda nåoon

Riksdagens åtgärd.

Handelskammaren i Malmö har i sitt yttrande anfört följande.

Till en början må uppmärksamheten fästas på att läkemedelsindustrien

under senare tid i flera olika sammanhang varit föremål för utredning men

att vad därvid framkommit icke givit anledning till något förslag om förstatligande

av läkemedel stillverkningen. Vidare bör erinras om att så sent

som hösten 1962 i riksdagen väckts motion om läkemedelsindustriens förstatligande,

i vilken motion aberopats i huvudsak de synpunkter på frågan

som anförts i den nu föreliggande motionen. I andra lagutskottets av riksdagen

godkända utlåtande över 1962 års motion förklarade sig utskottet

icke kunna instämma i motionärernas kritik mot den svenska läkemedelsindustrien.

Motionen föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Med hänsyn till att riksdagen sålunda helt nyligen tagit avstånd från

tanken pa ett förstatligande av läkemedelsindustrien saknar Handelskammaren

i och för sig anledning att ingå på en mer utförlig prövning av de

olika omständigheter som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan.

Da den argumentering som föres i motionen och som nyligen förekommit

aven i inlägg i dagspressen ger en uppenbart felaktig bild av läkemedelsindustriens

förutsättningar och av förhållandena i övrigt inom branschen

anser Handelskammaren likväl ett klarläggande på vissa punkter vara motiverat.

Ett förstatligande av läkemedelsindustrien skulle enligt motionärernas

mening ge ökade möjligheter till kontroll av nya preparat.''Häremot kan till

en början imändas, att såväl forsknings- som introduktionskostnaderna för

ett nytt läkemedel är av sådan storlek, att det icke skulle vara ekonomiskt

försvarbart för ett företag att introducera ett nytt preparat innan en såvitt

mojhgt fullständig kännedom om preparatets verkningar erhållits. Motionärerna

synes vidare helt ha förbisett att nya preparat icke blott undergår

kontroll inom företagen utan även är underkastade en noggrann offentlig

kontroll genom Medicinalstyrelsens försorg. Som en förutsättning för att

en farmacevtisk specialitet skall få saluföras gäller ju att denna godkänts

av Medicinalstyrelsen. Det synes alltså svårt att förstå, att genom ett förstatligande

av läkemedelsindustrien större möjligheter till kontroll av nya

läkemedel skulle vinnas än som redan i dagens läge föreligger.

Handelskammaren vill också, i likhet med andra lagutskottet i sitt ovan

berörda utlåtande, erinra om att världshälsoorganisationen tagit initiativ till

internationell samverkan vid den kliniska prövningen av nya läkemedel och

att även i övrigt samarbete pågår på det internationella planet i syfte att vinna

ökade kunskaper om de problem varom här är fråga.

Motionärerna påstår vidare att prissättningen inom läkemedelsbranschen

ar svårkontrollerad och priserna omotiverat höga. Det bör emellertid framhållas,

att innan en farmacevtisk specialitet godkännes för försäljning Medicinalstyrelsen

har att kontrollera skäligheten av det begärda priset. Motionärerna

har särskilt understrukit en av de faktorer, som med nödvändighet

påverkar priset, nämligen de dryga kostnader för forskning, som ligger

bakom varje nytt preparat och som måste täckas genom försäljningen. I

själva verket förhåller det sig så att åtskilliga produkter i vilka forskningen

resulterar visar sig icke kunna ekonomiskt utnyttjas, exempelvis beroende

på att ett nyuppfunnet preparat vid de olika prov som därmed utföres befinnes

ha icke tolerabla biverkningar. Även nu ifrågavarande kostnader måste

slås ut över det saluhållna läkemedelssortimentet. De kostnader som ned
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr It år 1963

11

lägges på forskningen måste uppenbarligen täckas vare sig läkemedelsindustrien

bedrives i statlig eller enskild regi. En jämförelse mellan den utveckling

som ägt rum i å ena sidan länder med förstatligad läkemedelsindustri

och å andra sidan länder med fri konkurrens ger emellertid klart belägg

för att just konkurrensen mellan från varandra fristående företag varit i

hög grad ägnad att främja forskningen på läkemedelsområdet.

I detta sammanhang bör slutligen framhållas att den av motionärerna påtalade

omständigheten att flera olika företag tillverkar identiska eller likartade

preparat utgör en garanti för en stark konkurrens på området, vilken

leder till en för konsumenterna fördelaktig prissättning. Det torde också för

envar som har någon kännedom om förhållandena i branschen vara bekant

att konkurrensen är synnerligen hård, icke minst från utlandet genom att

läkemedelsimporten till Sverige i princip icke är underkastad några tullar.

De uppgifter som i motionen lämnas om läkemedelsindustriens reklamkostnader

är vidare uppenbart missvisande. Det belopp om 12,5 milj. kronor

till vilket reklamkostnaderna anges ha uppgått år 1960, innefattar även kostnader

för information till ett belopp av 5,1 milj. kronor samt viss reklam vid

exportförsäljning. Det är uppenbart att informationsverksamheten är av avgörande

betydelse för att läkarna skall kunna hållas fortlöpande underrättade

om de senaste rönen på läkemedelsforskningens område och om de nya

preparat som kommer ut i marknaden.

Under åberopande av vad här ovan anförts och med hänvisning dels till

de olika utredningar beträffande läkemedelsindustrien, som på senare tid

framlagts, dels till riksdagens ställningstagande till en motion av motsvarande

innehåll hösten 1962 får Handelskammaren avstyrka att riksdagen

hos Kungl. Maj :t hemställer om utredning i det syfte som motionärerna angivit.

Handelskammaren i Gävle har anfört följande.

Frågan om förstatligande av läkemedelsindustrin är icke ny utan har varit

föremål för diskussion och utredning med jämna mellanrum under de

senaste årtiondena. Både 1946 års läkemedelsutredning samt 1953 års läkemedelskommitté

funno dock icke skäl föreligga för ett statsövertagande av

läkemedelsindustrin. 1953 års läkemedelskommitté som så sent som år 1959

framlade sitt betänkande rörande läkemedelsförsörjningens organisation,

konstaterar i stället bl. a., att »svensk läkemedelsindustri har en mycket stor

betydelse för vår läkemedelsförsörjning. Det utvecklingsarbete och den forskning,

som bedrives inom industrien samt den fria konkurrensen mellan företagen

synes ha stor betydelse för utvecklingen, och kommittén har funnit

det angeläget att förutsättningarna härför bibehålies. En eventuell förändring

mot en monopolsituation är enligt kommitténs uppfattning därför icke

önskvärd, vare sig i form av ett företag ägt av det allmänna eller en koncentration

till ett enskilt monopol.»

Handelskammaren kan icke finna, att omständigheterna på läkemedelsindustrins

område skulle ha förändrats på sådant sätt sedan 1959, att ett

förstatligande nu skulle vara motiverat. Tvärtom synes den svenska läkemedelsindustrin

fortfarande ha ett mycket gott anseende och den fria konkurrensen

företagen emellan har otvivelaktigt fortfarande stor betydelse för

utvecklingen inom branschen. Allmänhetens krav på säkerhet att icke tillräckligt

prövade läkemedel släppes ut på marknaden torde på ett tillfredsställande

sätt vara tillgodosett genom den statliga kontroll över verksamhet

och produktion som ändock förefinnes beträffande de viktigaste läkemedlen.

Den omständigheten att under senare tid vissa enstaka fall av missför
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963

hållanden rörande prisbildningen på några läkemedelsgrupper uppdagats,

kan icke enligt handelskammarens mening i och för sig motivera ett så långtgående

ingripande, som motionärerna föreslagit. Den fria konkurrensen företagen

emellan kommer med all sannolikhet att medföra en justering av

de prisdifferenser, som kunna uppstå.

Handelskammaren kan ej heller inse, att utvecklingsländernas behov av

prisbilliga läkemedel kan utgöra något motiv för ett förstatligande av den

svenska läkemedelsindustrin. Att dessa länder ha ett stort behov av billiga

läkemedel är ställt utom tvivel, men detta torde från svensk sida kunna tillgodoses

på annat sätt än genom så radikala metoder som ett statsövertagande

av vårt lands läkemedelsindustri innebär.

Med stöd av ovanstående får således handelskammaren för sin del bestämt

avstyrka det i motionen väckta förslaget.

Apotekarsocieteten har i sitt yttrande anfört följande.

Frågan om läkemedelsindustrins ställning har i en statlig utredning senast

behandlats av 1953 års läkemedelskommitté i dess år 1959 avgivna betänkande

»Läkemedelsförsörjningens organisation». I betänkandet framhålles,

att forskningen och utvecklingsarbetet inom industrin i betydande

omfattning bidragit till utvecklingen på läkemedelsområdet, och att den fria

konkurrensen mellan företagen haft avgörande betydelse för uppnåendet av

nuvarande höga standard. Det konstateras vidare, att den svenska läkemedelsindustrin

utvecklats mycket kraftigt under de senaste decennierna och

att den med gott resultat kunnat möta den internationella konkurrensen såväl

på den svenska marknaden som i utlandet. Kommittén kommer till den

slutsatsen, att den nuvarande ordningen med konkurrerande tillverkare

därför bör bestå, och att en koncentration till ett enda företag — vare sig

detta är ägt av det allmänna eller utgör ett enskilt monopol — varken är

gagnelig eller önskvärd.

Direktionen kan för sin del vitsorda den svenska läkemedelsindustrins

snabba expansion i vetenskapligt, tekniskt och ekonomiskt avseende och

dess stora betydelse för en fullgod läkemedelsförsörjning. Liksom läkemedelskommittén

är direktionen också av den uppfattningen, att utvecklingen

på läkemedelsområdet befrämjas genom konkurrens mellan enskilda företag,

och att nuvarande organisation av läkemedelstillverkningen därför bör

bestå.

Som direktionen emellertid framhållit redan i sitt yttrande över läkemedelskommitténs

betänkande, är direktionen medveten om att den på sina

håll utomlands starkt ökade kommersialiseringen av den läkemedelsindustriella

verksamheten, från samhällets och allmänhetens synpunkter, i vissa

avseenden har fått otillfredsställande följder. I den här i landet sedan någon

tid pågående debatten rörande läkemedelsindustrins organisation, vilken

tagits som utgångspunkt för motionen, har framhållits att också den svenska

läkemedelsindustrins utveckling inrymmer vissa mindre goda drag.

Enligt direktionens mening föreligger dock knappast några risker för att

i vårt land läkemedelsindustrins nuvarande organisationsform skulle kunna

innebära några verkligt allvarliga olägenheter för framtiden. Den statliga

läkemedelskontrollen är i Sverige i jämförelse med utländska förhållanden

relativt omfattande och kommer vid bifall till i årets statsverksproposition

Iramförda äskanden att få väsentligt utökade resurser framför allt vad

gäller kontrollen av läkemedlens oskadlighet och medicinska värde.

Av största betydelse synes det emellertid vara, att vi här i landet har en

omtattande, av enskilda intressen oberoende läkemedelstillverkning, nämli
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Rankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963

13

gen den inom apoteksväsendet bedrivna ACO-produktionen. Enligt den målsättning

för denna produktion, som apotekarsocieteten fastställt, skall den

ha till uppgift att tillhandahålla noggrant utprövad och prisbilliga läkemedel

av hög kvalitet. Vi har sett det som väsentligt att ACO-produktionen

dels skall ge sina bidrag till forskningen och framåtskridandet på läkemedelsområdet,

dels skall svara för att de av samhället auktoriserade läkemedel,

som är upptagna i farmakopén och andra officiella handböcker, tillverkas

och tillhandahålles. Den omständigheten, att de svenska läkemedelspriserna

vid en jämförelse med internationella förhållanden ligger lågt,

måste i väsentlig utsträckning tillskrivas ACO-preparatens priskonkurrerande

effekt.

Ett förstatligande av läkemedelsindustrin synes därför varken vara behövligt

eller önskvärt ur samhällets synpunkt. Direktionen får sålunda föreslå

att utskottet måtte hos riksdagen avstyrka bifall till motionen.

Läkemedelsindustriföreningen har anfört följande.

Den primära reaktionen inför motionen är, att densamma icke redovisar

något som helst materiellt grundlag för de i motionen löst framförda och

sinsemellan motstridiga argumenten för ett förstatligande av läkemedelsindustrien.

Målsättningen med förstatligandet angives — med undantag av en punkt

— endast med allmänna uttryck, såsom att förstatligandet »skulle innebära

stora fördelar ur alla synpunkter», att »allt talar för» att kontrollen skulle

»bli bättre och lättare» etc. Den enda mera specifikt angivna målsättningen

är, att förstatligandet skulle möjliggöra för svenska staten att »förse utvecklingsländerna

med livsviktig medicin till självkostnadspris».

Sistnämnda målsättning är emellertid icke specifik med avseende på läkemedelsindustrien.

Samma argument skulle — om det över huvud hade

något berättigande — kunna åberopas för förstatligande av vilken som helst

industrigren, som producerar varor av intresse för de underutvecklade länderna.

Argumentet har således icke någon relevans i detta sammanhang .

Det bör även anmärkas, att motionerna icke specificerat i vilken utsträckning

de vilja överföra läkemedelsproduktionen till monopoliserad statsdrift.

Mena de, att all tillverkning av standardiserade läkemedel skulle förbehållas

staten, eller skulle industriell tillverkning inom apoteksväsendets ram

fortfarande tolereras?

Det torde inte finnas någon bransch, som är och under så lång tid varit

kringgärdad med så många författningar och specialstadganden som läkemedelshanteringen.

Dessa författningar innehålla bl. a. bestämmelser om

handelsvägarna, statlig kontroll över varorna både i fabrikant- och detaljistledet

ävensom en speciell priskontroll, som kvarstår även efter det att

den allmänna priskontrollen i övrigt avskaffats.

Konsumentvarukontrollen är här således mera avancerad än på något

annat område. Trots detta har läkemedelshanteringen under de senaste årtiondena

varit föremål för statliga utredningar i en utsträckning som icke

förekommit i någon annan bransch.

Sålunda har 193i års Apotekssakkunniga avgivit betänkanden åren 1932

och 1934. Det första av dessa (SOU 1932: 20) avhandlade direkt industriens

förhållanden och ledde till kungl. kungörelsen angående handel med farmaccvtiska

specialiteter, som ju föranlett en rigorös förhandskontroll och därav

betingad successiv mångdubbling av resurserna hos Statens farmacevtiska

laboratorium. Det andra betänkandet (SOU 1934: 35) behandlade även förstatligandefrågor

men fann icke något skäl föreligga all förstatliga industrien.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963

1946 års läkemedelsutredning, som tillkommit på grund av en motion,

vari förstatligandeåtgärder ifrågasatts, avgav likaledes två betänkanden,

nämligen SOU 1951:34 och SOU 1955:44. I dessa betänkanden utreddes

ingående industriens förhållanden, därvid i fråga om kostnader, prissättning

m. m. även högkvalificerad expertis anlitades. Utredningen, som i hög

grad hade sin uppmärksamhet riktad på förstatligandefrågor, icke ens antydde

lämpligheetn av ett förstatligande på den industriella sidan.

1953 års Läkemedelskommitté (SOU 1959:5) har även ingående analyserat

induhtriens förhållanden, däribland kostnaderna för reklam och information

samt prisnivån. I sina överväganden i anslutning till undersökningarna

anför kommittén å s. 168 bl. a. följande:

»Under den uppbyggnads- och utvecklingsperiod som lett fram till den

nuvarande standarden på den svenska läkemedelsindustrien synes den fria

konkurrensen mellan företagen ha varit av stor betydelse. Kommittén finner

det angeläget att förutsättningarna härför bibehålies. Detta innebär att

kommittén icke finner det önskvärt med en koncentration till exempelvis

ett enda företag. En sådan utveckling skulle säkerligen icke vara gagnelig

med hänsyn till den dynamiska funktion som industrien måste ha. Utvecklingen

mot en monopolsituation är således icke önskvärd, vare sig i form

av ett företag ägt av det allmänna eller en koncentration till ett enskilt monopol.

Framför allt förutsättningarna för forsknings- och utvecklingsarbetet

bör därvid observeras.»

Så sent som vid 1962 års höstriksdag framställdes motion (11:918) angående

utredning om läkemedelsindustriens förstatligande, vilket skedde i

anslutning till proposition nr 43.

Beträffande behandlingen av denna motion hänvisas till 2: a lagutskottets

utlåtande nr 4 3/1 96 2, sid. 68—69, samt Första

kammarens protokoll nr 3 5, sid. 74—83, samt Andra

kammarens protokoll nr 47 sid. 98—115, varav framgår att förstatligandefrågan

icke ansetts aktuell.

De överväganden och slutsatser, som redovisas i ovan åberopade officiella

handlingar, utgöra i och för sig ett övertygande motiv för att avvisa

yrkandet om förnyad utredning. Trots detta vilja vi ändock göra några påpekanden

i anslutning till motionärernas påstående och argumentering.

I motionen upprepas gång efter annan uttrycket »monopolpriser», medan

kritik samtidigt framföres mot att »tillverkning av identiska och likartade

preparat bedrives av flera företag». Då sistnämnda förhållande ju

icke innebär något annat än att konkurrens bedrives, varigenom uppkomsten

av »monopolpriser» förhindras, måste man konstatera, att argumenten

här gå i diametralt motsatta riktningar.

I detta sammanhang skall framhållas, att i läkemedelsutredningens betänkande

av år 1955 (SOU 1955:44) redovisas en ingående undersökning

av förekomsten av parallellpreparat på den svenska marknaden. Utredningen

omfattar samtliga förekommande preparat. Därefter gör utredningen

följande konstaterande (å sid. 244):

»Undersökningen visar således, att ett och annat preparat förekommer i

ett stort antal synonyma beredningar, under det att flertalet saluföras under

allenast en benämning, varjämte ett mycket begränsat antal preparat

uppträder under ett fåtal olika namn. En närmare granskning ådagalägger

att i de fall, där ett stort antal synonymer föreligga, rör det sig om nya

högaktuella preparat, som mer eller mindre samtidigt upptagits till produktion

på ett flertal in- och utländska fabriker. Erfarenheten visar, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr il år 1963

15

marknaden i praktiken snart domineras av de prisbilligaste läkemedlen

inom gruppen, varför de eventuella olägenheterna av ett överdrivet antal synonymer

oftast äro temporära.»

De ovan åberopade statliga utredningarna ha till full evidens bevisat, att

konkurrensen mellan läkemedelstillverkarna är hård. Då Sverige — i motsats

till de allra flesta länder — icke har några tullar på läkemedel, är

konkurrensen även från utlandet helt ohämmad. (Från tullfriheten finnes

ett enda temporätt undantag, nämligen i fråga om penicillin.)

Ej heller kan man enligt nu gällande lagstiftning få patent på läkemedel.

Talet om »monopolpriser» saknar således varje grund.

Beträffande de utredningsresultat om prisbildningen, som framkommit

hos 1946 års Läkemedelsutredning, resp. 1953 års Läkemedelskommitté,

hänvisa vi till SOU 1951:34, sid. 2551 ff, särskilt sid. 254, och SOU 1959:

5, sid. 163—167.

Vidare hänvisa till till statsrådet Johanssons uttalande i det ovannämnda

protokollet nr 35 från 1962 års debatt i första kammaren, sid. 81.

Det är svårt att följa motionärernas resonemang om forskningsverksamheten

och därmed förbundna kostnader. I och för sig ger motionärerna den

privata läkemedelsindustrien ett mycket högt betyg, enär de konstatera

att ett förstatligande skulle ge vårt land »en institution med stora resurser

för utforskning och tillverkning av läkemedel». Motionärerna förutsätta

här icke några nya statliga insatser. Man bara konstaterar som ett faktum

att tillgreppet av den privata industrien skulle tillföra »vårt land», (som

väl här skall läsas = svenska staten) en färdig och värdefull institution.

Motionärerna medge, att forskningskostnaderna äro »dryga» och att detta

är orsaken till att priset måste sättas så, att dessa kostnader täckas. Något

längre fram säga motionärerna, att forskningskostnaderna medför att

de privata läkemedelsindustrierna »i profitintresse» även måste producera

sådana läkemedel, som icke erfordra någon forskning.

Till vad motionärerna sålunda och i övrigt sagt om forskningen vilja vi

anföra följande synpunkter.

Flertalet forskningsprojekt leda icke till någon produkt som kan ekonomiskt

utnyttjas. Det ligger i läkemedelsforskningens natur — icke minst

på grund av säkerhetskravet — att endast ett ringa antal av forskningsarbetena

leda fram till en marknadsföring. Även om man kommit fram till

en produkt med påtagligt positiv effekt för den sjukdomsindikation, på vilken

man siktar, måste projektet skrinläggas i det fall att de djurförsök och

kliniska prov, som följa på det kemiska forskningsarbetet, utvisa att preparatet

kan medföra icke tolerabla biverkningar eller risker.

Kostnaderna för forskningen måste på något sätt tagas ut. Det gäller för

statlig industri i lika hög grad som för privat att dylika belopp måste läggas

in i de »självkostnader», varom motionärerna tala. Enda möjligheten

att slippa en sådan komponent i självkostnaden vore, att staten skulle avstå

från att bedriva forskning eller utvecklingsarbete och således icke föra

försvarsarbetet mot sjukdom och död framåt.

Om forskningen yttrar 1953 års Läkemedelskommitté i SOU 1959: 5 sid.

168 bl. a. följande:

»I allmänhet torde man kunna räkna med alt forskning bedrivcs aktivare

under konkurrens. Den dynamiska uppgift som läkemedelsindustrien

har, nödvändiggör att nya och bättre läkemedel kontinuerligt skapas, varför

forskning är oundgängligen nödvändig.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963

För att uppnå bästa möjliga effekt av forskningen bör företagen ha tillfälle

att fritt ta chanser, samtidigt som man måste vara beredd på de risker

som detta kan medföra i så måtto att kostnader nedlagda på vissa forskningsprojekt

icke alltid ger någon utdelning i form av nya preparat.»

Skulle det vara ett allmänt intresse, att industrien avstår från detta risktagande

och håller sig till produktion av »gamla beprövade standardpreparat»

även om prissättningen därvid skulle kunna ske utan hänsynstagande

till utvecklings- och introduktionskostnader?

Om ett risktagande anses lovvärt i detta sammanhang, kanske man beträffande

ett statligt företag bör uppställa frågan hur stor marginal man

skulle vilja inrymma åt företagschefen att förlora pengar på misslyckade

forskningsobjekt utan att han skulle riskera anmärkning, att försöken borde

givits upp på ett tidigare stadium.

Även talet om att industrierna skulle eftersätta kontrollen för att fortast

möjligt släppa ut ett nytt läkemedel på marknaden saknar fog, och

visar dessutom obekantskap med hur såväl industrien som den statliga läkemedelskontrollen

arbetar.

Självfallet är det ett intresse för tillverkaren att ett nytt preparat kommer

ut i marknaden snarast möjligt efter färdigställandet. Men ett nytt

läkemedel anses icke vara färdigställt förrän det genomgått alla de prov

som över huvud stå till buds. Underlåtenheter på denna punkt medför att

läkemedlet vägras den statliga registrering, som är förutsättningen för att

varan får saluföras. Illa underbyggda registreringsansökningar ge dessutom

ett dåligt anseende såväl hos de statliga kontrollorganen som hos läkarna.

Detta är något som industrierna sannerligen vilja undvika.

Den statliga kontrollen i Sverige är grundlig och mycket sakkunnig. Godkännande

och registrering av ett preparat innefattar visserligen inte att

staten övertagit ansvaret för detsamma, men det innebär att den statliga

myndigheten konstaterat att tillverkaren beträffande positiv effekt och

frånvaron av icke tolerabla biverkningar presterat vad man på basis av vetenskapens

aktuella ståndpunkt kan begära.

Det har emellertid icke kunnat undvikas, att läkemedelsskador uppstått

till följd av biverkningar, som icke kunnat observeras varken genom djurförsök,

kliniska prov eller några andra på vetenskapens nuvarande ståndpunkt

kända undersökningsmetoder. Såsom bekant pågår f. n. ett brett upplagt

samarbete på internationellt plan mellan industriens, de vetenskapliga

institutionernas och de statliga organens vetenskapsmän för att försöka

åstadkomma en fördjupad insikt i hithörande problem. Att de svenska bidragen

till denna kraftansträngning skulle kunna göras större genom att

läkemedelsindustrien förstatligades kan väl icke ens påstås.

Motionärerna tala även om de stora reklamkostnaderna. De nämna därvid

såsom läkemedelsindustriens egna uppgifter ett belopp om 12,5 milj.

kronor under år 1960.

Siffran är uppenbarligen hämtad ur vår broschyr »Information från

L1F». Uppgiften är emellertid i motionen förvanskad. Enligt broschyren är

summan om 12,5 milj. kronor sammansatt av 7,4 milj. i reklamkostnader

och 5,1 milj. i informationskostnader.

Denna uppdelning är gjord i enlighet med de detaljerade direktiv, som

1946 års Läkemedelsutredning efter anlitande av särskild expertis utarbetade

och lämnade till industrien, då kommittén infordrade uppgifter om

dessa förhållanden. Samma uppdelning tillämpades av 1953 års Läkemedelskommitté

(se SOU 1959: 5, sid. 162).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr It är 1963

n

Motionärerna ha ej heller beaktat, att reklamkostnaderna till en del avse

utlandsverksamheten.

Det verkliga förhållandet är, att reklamkostnaderna motsvara omkring

2,5 procent av den inhemska detaljhandelsförsäljningen plus utlandsintäkterna.

Någon berättigad anmärkning mot reklamkostnaderna kan således icke

framställas.

Informationskostnaderna äro nödvändiga för att läkaren över huvud skall

kunna använda de nya läkemedlen. Läkemedelsindustriens information utgör

f. n. läkarkårens praktiskt taget enda källa till efterutbildning, när det

gäller att följa med utvecklingen på läkemedelsområdet; erfarenheten visar

emellertid, att läkarna allt annat än okritiskt acceptera de erhållna informationerna

utan tvärtom genomgående kräva goda belägg. Läkarbesökarna

äro helt jämförbara med försäljningsingenjörer och andra tekniska

konsulter och instruktörer, som anses oumbärliga inom exempelvis maskinbranschen.

Slutligen anmärkes att det icke kan vara tjänligt för läkemedelsindustriens

verksamhet att under årtionde efter årtionde vara föremål för utredningar

och angrepp. Denna industri har dock varit den främsta faktorn

vid tillkomsten av de ofta nog livsräddande produkter, som framkommit

under de senare årtiondena. Detta har betytt icke endast motverkande av

sjukdom och död utan även stora ekonomiska besparingar för det allmänna

och den enskilde. Vårdtiderna ha avsevärt minskat, ofta nog till en ringa

del av vad som tidigare var brukligt. Beräkningar ha gjorts, att sjukvårdsinrättningarna

skulle ha behövt utbyggas till långt över dubbelt den nuvarande

kapaciteten (troligen flerdubbelt), därest icke de moderna läkemedlen

hade stått till buds. För den enskilde måste de förkortade vårdtiderna

även vara av ett stort ekonomiskt värde.

Det förefaller därför vara en rimlig begäran att denna industri tillerkännes

ett normalt mått av arbetsro.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställes, att den ifrågavarande

motionen icke måtte föranleda någon åtgärd.

Utskottet

Utskottet får inledningsvis erinra om att frågan om förstatligande av

läkemedelsindustrien var föremål för riksdagens prövning så sent som vid

föregående höstsession. I en med anledning av propositionen nr 184 med

förslag till läkemedelsförordning, m. m., väckt motion (II: 918) hemställdes

om utredning »i syfte att åstadkomma en betryggande kontroll av läkemedelsindustrien,

vilket torde nödvändiggöra ett förstatligande». Andra lagutskottet

anförde i anledning härav följande (uti. 43).

Frågan om förstatligande av läkemedelsindustrien har varit föremål för

uppmärksamhet inom såväl läkemedelsutredningen som läkemedelskommittén.

Det har därvid framhållits bl. a. att den svenska läkemedelsindustrien

uppnått en icke obetydlig export samt att den genom tillverkning i dotterföretag

eller genom licensgivning kunnat introducera svenska preparat på

den internationella marknaden. Man har också understrukit att läkemedelsindustrien

för sin utveckling är starkt beroende av en omfattande forskning,

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr il år 1963

varvid samarbete med andra industrier är av stort värde. Det kunde befaras,

har man vidare framhållit, att exporten och forskningsarbetet inte

skulle kunna omhuldas på samma sätt inom ett statligt företag.

Utskottet kan för sin del inte instämma i motionernas kritik mot den

svenska läkemedelsindustrien. Utskottet avstyrker därför föreliggande utredningsyrkande.

Riksdagen biföll utskottets hemställan såvitt nu är i fråga.

I anledning av förevarande motioner vill utskottet härutöver anföra följande.

Läkemedelskonsumtionens omfattning i Sverige framgår av att värdet

av densamma i dag kan beräknas till ca 500 milj. kronor i detaljhandelns

priser. Härav kan omkring 40 procent beräknas falla på läkemedel tillverkade

inom den svenska industrien. Det må nämnas att viss statlig tillverkning

förekommer i det att bakteriologiska preparat huvudsakligen tillverkas

vid statens bakteriologiska laboratorium och statens veterinärmedicinska

anstalt.

Den läkemedelslagstiftning som i enlighet med nämnda proposition träder

i kraft den 1 januari 1964 innebär att kontrollen över de fabrikstillverkade

standardiserade läkemedlen skärps. Redan nu gäller som villkor för

att dylikt läkemedel skall få försäljas, att det skall vara registrerat hos medicinalstyrelsen.

Såsom villkor för registrering gäller bl. a. att läkemedlet

är ändamålsenligt och att priset prövas skäligt. Införandet i den nya lagstiftningen

av en möjlighet till inspektion i läkemedelsfabrikerna innebär i

och för sig att kontrollen stärkes men kan dessutom väntas ge ytterligare

effekt åt den kontroll som sker i samband med registreringen.

För att ytterligare belysa den i motionen 11:441 väckta frågan har utskottet

låtit inhämta yttranden från berörda myndigheter och organisationer.

Dessa har samtliga avstyrkt motionen, i åtskilliga fall under framhållande

av att statliga utredningar, den senaste framlagd 1959, efter att

ha prövat möjligheten av förstatligande, avvisat denna utväg samt att därefter

inga förhållanden framkommit som skulle kunna föranleda ett annat

ställningstagande i berörda hänseende. Åtskilliga remissinstanser har

vidare hänvisat till den nya läkemedelslagstiftningen och de därmed förenade

ökade möjligheterna till kontroll av läkemedlens medicinska verkningar

liksom av prissättningen samt ansett att erfarenheterna av den nya lagstiftningen

bör avvaktas innan en ny utredning påbörjas. Medicinalstyrelsen

och föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium understryker

båda att vanskligheterna med avseende på kontrollen av läkemedlens verkningar

ligger på det vetenskapliga och metodologiska planet och sålunda

inte skulle undanröjas genom ett förstatligande. Medicinalstyrelsen uttalar

i detta sammanhang att den delar motionärernas uppfattning att risk

föreligger att nya läkemedel alltför snabbt kan föras ut på marknaden. Styrelsen

framhåller att den tagit upp denna fråga till diskussion inom världshälsoorganisationen

men att de åtgärder som behöver vidtagas bör utformas

såsom internationella riktlinjer och är desamma vare sig industrien ägs av

staten eller ej.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1963

19

Åtskilliga remissinstanser har uttalat tvivel på att ett förstatligande skulle

kunna leda till sänkta priser och härvid bl. a. hänvisat till den kontroll över

prissättningen som i vissa fall nu utövas av medicinalstyrelsen samt till

konkurrensens betydelse för att hålla priset på en rimlig nivå. De remissinstanser

som menat att vinster med avseende på prissättningen skulle kunna

göras vid en förstatligad tillverkning har inte betraktat dessa som tillräckliga

för att uppväga de olägenheter i andra avseenden som ansetts följa

med ett förstatligande. Vad särskilt gäller reklamkostnaderna uttalar medicinalstyrelsen

att nuvarande förhållanden inte är helt tillfredsställande

och att styrelsen vid upprepade tillfällen för industrien påpekat behovet av

en mera informativ och saklig reklam, mera restriktivt och värdigt utformad

samt med klart angivande av deklaration, biverkningar och toxicitet.

Detta bör emellertid, framhåller styrelsen, kunna åstadkommas utan ändring

av industriens status. Det upplyses att en samarbetsgrupp sedan våren

1962 arbetar med dessa frågor.

Mot bakgrunden av vad sålunda framkommit finner utskottet för sin del

inte anledning föreslå att riksdagen skulle inta en annan ståndpunkt i förevarande

fråga än som skedde vid föregående höstsession. Erfarenheterna av

en tids tillämpning av den nya läkemedelsförordningens bestämmelser torde

böra avvaktas. Det ligger i sakens natur att statsmakterna med hänsyn

till de speciella krav på kontroll i skilda hänseenden som måste ställas på

läkemedelsindustriens produkter liksom till läkemedelskostnadernas betydelse

inte minst ur socialförsäkringens synpunkt med uppmärksamhet följer

utvecklingen inom denna industri.

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen 11:441 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 19 mars 1963

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle, Fahlander, Schmidt, Gustaf Henry

Hansson, Åke Larsson, Nils Theodor Larsson, Gorthon och Palm;

från andra kammaren: herrar Regnéll, Sköldin, Berglund, Hagnell,

Carlsson i Stockholm, Bengtsson i Landskrona, Lindkvist och Börjesson i

Falköping.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630395

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.