Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående av kooperativa föreningar m. fl. bedriven sparkasseoch lånerörelse.

1963-04-02 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1963:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående av kooperativa föreningar m. fl. bedriven sparkasseoch lånerörelse.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående av kooperativa

föreningar m. fl. bedriven sparkasse- och lånerörelse.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade, likalydande

motioner, nr 527 i första kammaren av herr Lundström m. fl. samt nr 636 i

andra kammaren av fru Nettelbrandt och fröken Elmén, har yrkats, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om översyn av den sparkasse-

och låneverksamhet, som under obundna former bedrives bl. a. i föreningsform,

i syfte att klargöra vilka tillsyns- och kapitalskyddsbestämmelser

som skäligen bör krävas för dylika lånerörelser av större omfattnings

samt att med ledning härav precisera villkoren för att inlåningsrörelse må

bedrivas i former, som traditionellt förknippas med bankmässigt kapitalskydd

för insatta medel.

Beträffande motiveringen för detta förslag hänvisas till motionen I: 527.

Över motionerna har utskottet inhämtat utlåtanden från bankinspektionen,

generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksbanken, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund, Hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. samt

Kooperativa förbundet.

Bankinspektionen, generalpoststyrelsen, Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund har tillstyrkt eller

lämnat motionerna utan erinran.

Bankinspektionen anför att den inte finner anledning att frångå den principiella

uppfattning inspektionen uttryckt i utlåtande över en vid 1950 års

riksdag väckt motion i likartat ämne, innebärande att föreningar som bedriver

inlåning från allmänheten antingen borde underkasta sig särbestämmelser

rörande solvens, likviditet och kontroll, i huvudsak motsvarande de

regler som gäller för den vanliga bankmässiga inlåningen, eller ock upphöra

med inlåningsverksamheten. Inspektionen lämnar följande uppgifter beträffande

den av vissa föreningar bedrivna inlåningsverksamheten.

År Kooperativa Insättar
förbundet

behållning

m. fl. (tkr.)

Antal

motboksägare

1948 127 140 154 634

1958 136 801 283 633

1959 142 048 296 234

1960 144 158 312 406

1961 147 999 330 570

1962 155 729 339 642

1 llihang till riksdagens protokoll 1963. 8 sam!. .Yr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

Framhållas bör, att 1962 års insättarbehållning fördelade sig på sparkasserörelsen

med 295,1 miljoner kronor, på 6-månaderskapitalräkning med

26,2 miljoner kronor, på 12 månaders kapitalräkning med 3,1 miljoner kronor,

på premiesparande med 6,5 miljoner kronor, på sparklubbar med 7,9

miljoner och på lönsparande med 0,8 miljoner kronor. Härav framgår att

förbundet utvidgat sin inlåningsrörelse även till andra bankräkningar än

sparkasseräkning. Tilläggas må att medelinsättningen per motbok uppgår

till 2 180 kronor och att insättningsmaximum enligt bestämmelserna utgör

100 000 kronor.

Som jämförelse kan vidare meddelas, att enligt den senaste tillgängliga

sparbanksstatistiken (avseende förhållande vid 1962 års utgång) endast sju

av landets 420 sparbanker hade större insättarebehållning än Kooperativa

förbundet, vilket framgår av följande uppställning.

Stockholms sparbank ..........

Insättar-

behållning

(tkr)

1 305 717

Antal

konton

621 367

Malmö Sparbank Bikupan ......

724 014

224 260

Göteborgs sparbank ............

664 160

292 565

Göteborgs o. Bohus läns sparbank

561 294

155 719

Upsala sparbank ..............

393 133

162 122

Örebro sparbank ..............

378 805

150 141

Länssparbanken Stockholm ....

366 522

184 936

Den inlåningsrörelse som bedrives av vissa till Kooperativa förbundet anslutna

föreningar är även av betydande omfattning och har vuxit från sammanlagt

28,9 miljoner kronor vid slutet av år 1948 till 64,6 miljoner kronor

fördelade på 30 451 motböcker vid utgången av 1962. Därav belöpte på den

största föreningen, Konsumtionsföreningen i Stockholm med Omnejd, 18,6

miljoner kronor.

HSB-organisationen

Efter kooperativa förbundet jämte anslutna föreningar följer närmast i

storleksordning HSB:s riksförbund och HSB i Stockholm, vilka båda driver

en betydande inlåningsrörelse, s. k. sparkasseräkning.

År Riks- HSB i

förbundet Stockholm

milj. kr. milj. kr.

1948 ................................ 14,3 7,7

1958 ................................ 44,5 27,6

1959 ................................ 45,3 31,3

1960 ................................ 48,3 33,8

1961 ................................ 51,8 33,5

1962 ................................ 62,0 40,5

Enligt förvaltningsberättelserna hade riksförbundet vid sidan härav även

insättningar å giro- och uppsägningsräkning med föreningar och stiftelser

inom förbundet. Denna inlåning uppgick år 1961 till ca 92,2 miljoner kronor.

Den allmänna karaktären av sistnämnda inlåning är dock icke känd

för inspektionen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

3

Kreditföreningar

Såsom inspektionen i sitt förra utlåtande anförde finnes utöver de nu

nämnda sammanslutningarna ett antal andra föreningar, som idkar- inlåningsverksamhet

huvudsakligen i syfte att därigenom kunna bedriva utlåning

till egna medlemmar; medlemskap torde för åtskilliga av dessa föreningar

kunna vinnas genom erläggande av blott en obetydlig insats. Största

intresset tilldrager sig här vissa kreditföreningar, huvudsakligen i södra

Sverige, vilka är jämförliga med smärre banker. Beträffande de mera betydande

av dessa föreningar har inspektionen införskaffat balansräkningar,

ur vilka följande uppgifter förtjänar att här återges;

Båstads-Ortens Kreditförening

Kreditföreningen Ängelholm .

Malmö Kreditförening.......

Allm. Spar- o. Kreditkassan .

Västra Sveriges Kreditkassa .

Osbyortens kreditförening . . .

Utlåning

Inlåning

Omslutning

6 841

6 612

7 313

15 687

15 448

17 096

12 155

10 671

14 563

9 534

10 187

13 593

517

—

615

1 889

1 873

2 117

46 623

44 791

55 297

Av de sålunda lämnade sifferuppgifterna framgår, att den utanför de vanliga

inlåningsinstituten —- affärs- och sparbanker, postbanken och cemralkassorna

för jordbrukskredit — bedrivna inlåningsverksamheten av bankmässig

karaktär vuxit i omfattning och numera representerar betydande

värden. Inspektionen har därför ingen anledning att frångå den principiella

uppfattning som ämbetsverket gav uttryck för i sitt förra utlåtande.

Bankinspektionen har därutöver i sitt yttrande anfört bl. a. följande.

Den fråga som av motionärerna tagits upp till diskussion är emellertid,

som inspektionen ser saken, icke främst en fråga om tillämpning av nu Sällande

regler om bank- och sparbanksverksamhet. Om den inlåning, som bedrives

av de berörda föreningarna, skall i banklagens mening anses utgöra

en »inlåning från allmänheten» eller endast från medlemmar i en förening,

är i förevarande sammanhang icke avgörande. Vad det här gäller att ta ställning

till är fastmera den reella frågan, huruvida de till antalet mycket petydande

befolkningsgrupper som i egenskap av medlemmar är anslutna till de

berörda föreningarna är i behov av samma skydd för sina åt föreningarna

anförtrodda sparmedel, som bank-, sparbanks- och jordbrukskasselagstiftningen

avser att bereda dessa kreditinstitutioners insättare. Inspektionen

har för sin del svårt att tänka sig att här någon åtskillnad skulle kunna finnas

mellan de olika kategorierna av inlånare. Dessa torde för övrigt delvis

utgöras av samma personer, och det synes ganska orealistiskt att påstå, att

man bland medlemmarna i föreningarna mera allmänt skulle vara medveten

om att deras insättningar hos föreningarna innestår på andra — och i vissa

avseenden mindre trygga villkor -— än deras insättningar i de vanliga kreditinrättningarna.

Anmärkas bör i sammanhanget, att föreningarnas mlaningsräkningar

merendels gives samma eller helt likartade beteckningar som

användes av kreditinstituten.

Den väckta frågan kan vidare ses från rättvisesynpunkt. Da jordbrukarna

i början på 1930-talet började på allvar i sina kreditkassor mottaga inlåning

från dem närstående befolkningskretsar, blev denna verksamhet mycket

snart föremål för laglig reglering. Liksom för banker och sparbanker

fastställdes för dessa kassor regler om inlåningens storlek i forliallandc till

det egna kapitalet, om betalningsberedskap, om statlig tillsyn in. in., allt

JJ Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 8 samt. År 13

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

innebärande belastningar i fråga om rörelsens lönsamhet. Det skulle enligt

inspektionens mening icke vara konsekvent om ett annat betraktelsesätt

skulle anläggas beträffande konsument- och bostadskooperationen än beträffande

jordbrukskooperationen.

Inspektionen vill av skäl, som ovan angivits, ansluta sig till motionärernas

krav på utredning. En sådan behöver, såvitt inspektionen kan se, icke

med nödvändighet resultera i att de ekonomiska föreningarnas inlåningsverksamhet

regleras efter exakt samma mönster som följts i bank-, sparbanks-

och jordbrukskasselagstiftningen. Det är möjligt, att en närmare undersökning

av inlåningsklientelets sammansättning och de former, i vilka

verksamheten bedrives skulle lämna underlag för vissa avvikelser, ägnade

att — utan eftergift i kravet på rimlig trygghet för medlemmarnas sparmedel

— tillgodose föreningarnas behov av kapital för sin rörelse. Å andra sidan

förefaller icke heller uteslutet, att en reglering, lämpligt utformad, skulle

av föreningarna själva uppfattas som en tillgång i konkurrensen om sparmedlen.

Inspektionen vill slutligen endast tillägga, att en reglering av kreditföreningarnas

verksamhet ter sig särskilt angelägen med hänsyn både till arten

av deras verksamhet — i allt väsentligt bedrives den i helt bankmässiga

former — och till deras i förhållande till bankerna betydligt svagare kapitalresurser.

Svenska bankföreningen har i sitt utlåtande hänvisat till föreningens remissyttrande

över kommittéförslaget till den nu gällande banklagen. Bankföreningen

vill kraftigt tillstyrka, att den utredning varom motionärerna

hemställt, ulan dröjsmål kommer till stånd.

Svenska sparbanksföreningen har bl. a. yttrat följande.

Svenska sparbanksföreningen är medveten om att stora praktiska svårigheter

torde vara förbundna med bl. a. att göra sparkasserörelsen inom vissa

av de ifrågavarande föreningarna till föremål för statlig tillsyn. Föreningen

vill emellertid tillstyrka att den i föreningsform bedrivna inlånings- och låneverksamheten

görs till föremål för en översyn, samtidigt som föreningen

vin framhålla, att en sådan utredning torde behöva få en större omfattning

än vad motionärerna synes ha tänkt sig.

Sveriges jordbrukskasseförbund har i sitt yttrande bl. a. uttalat följande.

Jordbrukskasseförbundet delar motionärernas uppfattning att en översvn

bör ske av den låneverksamhet som bedrives i föreningsform utanför jordbrukskassorna.

En översyn skulle klargöra vilka tillsyns- och kapitalskyddsbestämmelser,

som bör krävas och närmare precisera villkoren för all sådan

inlåningsrörelse, som för allmänheten framstår som nära likartad med

kreditinstitutens. Uppdraget synes oss inrymmas under direktiven för den

i höstas tillsatta kreditinstitutsutredningen.

Motionerna har avstyrkts av fullmäktige i riksbanken, Hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. samt Kooperativa

förbundet.

Fullmäktige i riksbanken har i sitt yttrande anfört följande.

Några nya skäl för att underkasta de ekonomiska föreningarnas inlåningsverksamhet

tillsyn och reglering synes icke ha framkommit sedan frågan

senast behandlades. Några faktiska missförhållanden, som skulle aktualisera

en omprövning, synes icke föreligga och har icke anförts av motionärerna.

De båda största organisationernas, Kooperativa förbundets och HSB:s in
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963 5

låningsverksamhet har icke heller visat några förändringar, som skulle tyda

på en större konkurrenskraft gentemot bankerna. Liksom under flera årtionden

utgör dessa organisationers inlåning i dag knappt en procent av den

totala inlåningen på bankräkningar hos affärsbanker, sparbanker, centralkassor

för jordbrukskredit och postbanken.

De praktiska svårigheterna att organisera och avgränsa tillsynsverksamheten

utgör i och för sig ett starkt argument mot att en tillsyn införes över

föreningarnas inlåningsrörelse. Som bank- och fondinspektionen framhöll

1950 måste tillsynsverksamheten, för att bli effektiv, avse icke blott inlåningsrörelsen

utan även övriga verksamhetsgrenar hos den inlånande föreningen.

Då föreningarnas huvudsakliga verksamhet icke är av bankmassig

karaktär, skulle tillsynen lätt leda till svårigheter i fråga om föreningarnas

handlingsfrihet och tillsynsmyndighetens kompetens.

Fullmäktige finner därför att anledning ej föreligger att for narvarande

föranstalta om en utredning i enlighet med motionärernas yrkande, men vill

samtidigt understryka vad som uttalades vid banklagens tillkomst 19oo,

nämligen att utvecklingen av de ekonomiska föreningarnas inlåningsverksamhet

bör uppmärksamt följas och att det är av vikt, att föreningarna foi

insättarna framhåller den särskilda arten av sin inlåningsrörelse.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

har i sitt yttrande anfört följande.

I de nu ifrågavarande motionerna anföres, att de kooperativa organisationernas

utomordentliga utbyggnad icke förutsågs vid tillkomsten av 1911

års banklag och att en låneackvisition som riktar sig till så stora medlemsgrupper

som bl. a. HSB-rörelsens i allt väsentligt berör allmänheten i minst

samma grad som en allmänt bedriven lånerörelse. De motiv som betingat

banklagstiftningens regler till förmån för allmänhetens kapitalskyddsintressen

borde enligt motionärerna äga giltighet även för den inom HSB-organisationen

bedrivna lånerörelsen. .. .

De kooperativa organisationernas expansion — och ej heller hela nanngslivets

i övrigt expansion — förutsågs icke för femtio år sedan. Att oigamsationernas

storlek i och för sig skulle föranleda till särskild regleiing av deras

inlåningsverksamhet bland medlemmarna är emellertid enligt Rikstolbundets

mening orimligt.

De stora på kooperativa principer byggda ekonomiska föreningsrörelserna

i Sverige — bland vilka HSB är en av de största — har varit av väsentlig

betydelse för den allmänna välståndsutvecklingen i landet. Deras verksamhet

vilar på den hävdvunna föreningsrättsliga grundsatsen att ekonomiska

föreningar är autonoma och själva har rätt afl bestämma om sina angelägenheter

inom ramen för föreningslagen och gällande rätt i övrigt.

Vare sig samhällets eller enskildas intressen föranleder enligt Riksförbundets

mening till förändring av gällande regler om de ekonomiska föreningarnas

inlåningsverksamhet. Verksamheten inom de stora kooperativa

organisationerna, vilka närmast är föremål för motionärernas intresse, har

alltsedan organisationernas tillkomst bedrivits så att medlemmarnas förtroende

förblivit obrutet. HSB har sedan sin tillkomst för snart fyrtio år sedan

byggt fastigheter i ca 300 kommuner i landet till ett värde av över sex miljarder

kronor och inrymmande inemot 190 000 lägenheter. Medlemsantalet

i HSB är ständigt ökande; enbart under de tre senaste åren har det stigit

från 142 000 till 190 000. De inom HSB vunna resultaten har hl. a. möjliggjorts

av att medlemmarna i enlighet med de kooperativa principerna sparat

inom sin egen organisation och enligt regler som de själva fastställt ge
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

nom små i demokratisk ordning valda organ. Någon medlemsopinion mot

formerna för sparverksamheten inom HSB har icke vid något tillfälle förekommit.

De har liksom verksamheten i övrigt omfattats av medlemmarnas

fulla förtroende. Att kräva offentlig reglering av HSB:s sparverksamhet synes

— mot bakgrund av det sagda — mera vara betingat av andra intressen

än omsorgen om medlemmarna.

Riksförbundet finner sålunda, att den för ekonomisk förening givna möjligheten

till inlåningsverksamhet bland sina medlemmar tidigare "varit föremål

för ingående behandling av statsmakterna, att riksdagens därvid gjorda

ställningstagande är ägnade att befrämja en ur både samhällets och enskildas

synpunkt fortsatt sund utveckling, samt att motionärerna icke anfört

några nya omständigheter av beskaffenhet att böra föranleda till ny

prövning av frågan.

Riksförbundet avstyrker bifall till motionen.

Kooperativa förbundet har bl. a. yttrat följande.

Enligt styrelsens uppfattning har sedan 1955 inga sådana förändringar

inträffat, som bör kunna föranleda omprövning av det ställningstagande i

tillsynsfrågan, åt vilket departementschefen gav uttryck i sitt ovan omnämnda

yttrande. Motionärerna har icke påvisat några dylika förändringar,

och motionen hänvisar icke heller till några missförhållanden i nu tillämpad

praxis. Styrelsen har emellertid icke i och för sig anledning motsätta sig

förslag om utredning av den art, som avses i motionen.

I liknande tidigare sammanhang har officiellt fastslagits, att kooperationens

framgångar i vart land med ständig anslutning av nya medlemmar i

och för sig icke innebär, att sparkassan bedriver inlåning från allmänheten,

varigenom externa kontrollåtgärder enligt gällande bestämmelser skulle nödvändiggöras.

Såsom framhållits i det föregående är det vidare ostridigt, att

sparkasserörelsen är av väsentlig betydelse för finansieringen av den kooperativa

verksamheten. Slutligen är enligt styrelsens uppfattning medlemmarnas

möjligheter till insyn och kontroll betryggande. En översyn av bestämmelserna

beträffande angivna förhallanden synes därför vara omotiverad

och Kooperativa förbundets styrelse avstyrker de i motionen nr 527 till första

kammaren framlagda yrkandena.

Utskottet

Den av motionärerna aktualiserade frågan har som framgår av motionerna

tidigare i skilda sammanhang varit föremål för riksdagens prövning. Senast

skedde detta vid 1950 och 1955 års riksdagar.

I motion till 1950 års riksdag (II: 66) hemställdes bl. a. att riksdagen måtte

besluta anhålla att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen de förslag,

som erfordras för att föreningars inlåningsverksamhet, som beträffande inlåningens

storlek och antalet insättare realiter är av bankkaraktär, skall

underställas bank- och fondinspektionens granskning. I anledning av motionen

erinrade tredje lagutskottet (uti. nr 28) om att frågan om lagstiftning

om ekonomiska föreningars rätt att driva inlåningsrörelse tidigare varit

töremål för utredning (SOU 1929: 15) men att utredningen efter avstyrkande

av bl. a. bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen icke

föranlett någon åtgärd. Utskottet framhöll allmänt att föreningar som bedriver

inlåningsverksamhet enligt utskottets mening borde fylla vissa minimikrav

på solvens och likviditet. Utskottet anförde vidare att det emellertid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

7

syntes vara utomordentligt svårt att i lag precisera sådana krav samt att

bank- och sparbankslagarnas föreskrifter endast i vissa hänseenden kunde

tjäna som förebild. Med hänsyn till det anförda fann utskottet det lämpligast

att solvens och likviditet hos inlånande föreningar kontrollerades av föreningsmedlemmarna

själva utan någon mera ingående övervakning genom

statsmyndighet än som gäller för andra ekonomiska föreningar. Utskottet

hänvisade härvid till de förbättrade möjligheter till insyn i föreningarnas

ekonomi som bleve en följd av den av riksdagen sedermera antagna lagen

om ekonomiska föreningar, vars bestämmelser enligt utskottet väl torde

fylla de krav på insyn som ställdes i 1929 års betänkande. Utskottet avstyrkte

därför motionen och riksdagen beslöt i enlighet härmed.

I det förslag till lag om bankrörelse som förelädes 1955 års riksdag (prop.

nr 3) behandlades frågan om den inlåningsverksamhet som bedrevs av föreningar.

Departementschefen anförde härvid att han på de skäl som åberopats

av tredje lagutskottet i dess ovannämnda utlåtande ansåg anledning

saknas att vidta åtgärder, som skulle hämma den av bl. a. kooperativa förbundet

och HSB bedrivna inlåningsrörelsen. En sådan ändring av definitionen

på bankrörelse att jämväl föreningarnas inlåning bland de egna

medlemmarna skulle komma att hänföras till bankrörelse avstyrktes därför.

Departementschefen berörde även frågan huruvida den inlåning som

äger rum inom vissa föreningar — med hänsyn till det betydande medlemsantalet

inom dessa — redan med dåvarande lagstiftning kunde anses som

inlåning »från allmänheten» och därmed utövad i strid mot regeln i banklagen

angående rätten att idka bankrörelse. Härom uttalade departementschefen.

Också enligt min egen uppfattning ligger en fara i att föreningsformen utnyttjas

för försök att kringgå nyssnämnda regel. Kravet på medlemskap i

föreningen kan med andra ord vara en tom formalitet, använd blott och

bart för syftemålet att föra inlåningsverksamheten utanför begreppet bankrörelse

i dess rent bokstavliga tolkning. Dylika missbruk av föreningsformen

bör uppenbarligen beivras. Det åvilar närmast tillsynsmyndigheten att ge

akt på nu berörda företeelser och ingripa med erforderliga åtgärder.

Att beteckna inlåningsrörelse inom en förening såsom bedriven »bland allmänheten»

endast därför att föreningens medlemsantal nått en mera betydande

omfattning synes mig däremot knappast vara rimligt. Inlånande organisationer

såsom Kooperativa förbundet och HSB har visserligen högst avsevärda

medlemskadrar, men i dessa fall står det klart, både alt medlemmarnas

föreningstillhörighet är ett faktiskt villkor för deras deltagande i inlåningsverksamheten

och alt deras inträde i organisationen mindre betingats

av intresset att vinna anslutning till inlåningsverksamheten än av andra syften.

Att dessa föreningars ändamål icke är att i förtäckt form driva bankrörelse

synes för övrigt vara alldeles uppenbart.

I likhet med tredje lagutskottet menade departementschefen att 1951 års

lagstiftning om ekonomiska föreningar i tämligen tillfredsställande utsträckning

torde tillgodose de olika intressen som motiverade eu insyn i föreningsinlåningen.

Härutöver underströks emellertid i departementschefsuttalandet

möjligheten av att särskilda kontrollbestämmelser rörande föreningarnas inlåning

framdeles kunde komma att visa sig påkallade och att den vidare

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

utvecklingen av ifrågavarande inlåningsverksamhet därför syntes böra följas

med uppmärksamhet av statsmakterna. Avslutningsvis berörde departementschefen

det förhållandet att föreningarnas inlåning mestadels skett på

en räkning vilken erhållit samma beteckning som en av affärsbankerna använd

räkningsform — sparkasseräkning. Departementschefen fann det icke

för det dåvarande motiverat att tvinga de inlånande föreningarna att frångå

denna benämning, men han underströk den av 1950 års tredje lagutskott

gjorda rekommendationen till föreningarna att för sina insättare framhålla

den särskilda arten av föreningarnas sparkasseräkningar.

Departementschefens uttalande föranledde ingen erinran från riksdagens

sida.

Över de nu ifrågavarande motionerna har yttranden inhämtats från bankinspektionen,

fullmäktige i riksbanken, generalpoststyrelsen, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund,

Kooperativa förbundet och HSB. Förslaget om utredning avstyrkes av riksbanksfullmäktige

samt Kooperativa förbundet och HSB. Övriga remissinstanser

tillstyrker utredningsyrkandet eller lämnar detta utan erinran.

Bankinspektionen anför att frågan, huruvida den inlåning som bedrives

av föreningarna skall anses utgöra »inlåning från allmänheten», icke är avgörande

i förevarande sammanhang. Frågan gäller i stället huruvida de till

antalet mycket betydande befolkningsgrupper som i egenskap av medlemmar

är anslutna till de berörda föreningarna är i behov av samma skydd

för sina åt föreningarna anförtrodda sparmedel som bank-, sparbanks- och

jordbrukskasselagstiftningen avser att bereda dessa kreditinstitutioners insättare.

Inspektionen uttalar att den för sin del har svårt att tänka sig någon

åtskillnad härvidlag. Inspektionen hänvisar vidare till att den inlåningsrörelse

som skedde i jordbrukets kreditkassor på ett tidigt stadium blev föremål

för laglig reglering och att det inte vore konsekvent om ett annat betraktelsesätt

anlades beträffande konsument- och bostadskooperationen.

Bankföreningen erinrar om att den i sitt yttrande över förslaget till nu

gällande banklag uttalade, att när inlåningsrörelse bedrevs av föreningar

med i praktiken obegränsat medlemsantal och övervägande formella inträdesvillkor,

inlåningen sakligt sett måste anses äga rum »från allmänheten»

och således borde vara underkastad bestämmelser till skydd för insättarna

motsvarande dem som anses naturliga vid inlåning i banker, sparbanker

och jordbrukskreditkassor. Föreningen framhåller att sedan dess ingenting

inträffat som kunnat föranleda den att intaga en annan ståndpunkt. Tvärtom,

uttalar föreningen, har utvecklingen av Kooperativa förbundets sparkasserörelse

och de former vari denna numera bedrives gjort behovet av eu

reglering än mer framträdande än förut. Delvis likartade synpunkter anföres

av sparbanksföreningen. Jordbrukskasseförbundet anför att det framstår

såsom stötande att vissa föreningar bedriver inlåning i former som för

allmänheten måste framstå som förvillande lika kreditinstitutens utan att

motsvarande krav kan ställas på säkerhet för de mottagna medlen. Enligt

förbundets uppfattning synes utredningsuppdraget inrymmas under direktiven

för kreditinstitutsutredningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

llankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

9

Fullmäktige i riksbanken uttalar för sin del att några nya skäl att underkasta

de ekonomiska föreningarnas inlåningsverksamhet tillsyn och reglering

inte synes ha framkommit sedan frågan senast behandlades. Fullmäktige

framhåller vidare att några faktiska missförhållanden, som skulle aktualisera

en omprövning, inte synes föreligga och inte heller påtalats i motionerna.

I sammanhanget anför fullmäktige att Kooperativa förbundets och

HSB:s inlåning i dag liksom under flera årtionden utgör knappt en procent

av den totala inlåningen hos affärsbanker, sparbanker, centralkassor för

jordbrukskredit och postbanken. Inte heller enligt Kooperativa förbundet eller

HSB har sådana nya omständigheter framkommit som skulle kunna föranleda

en utredning.

Utskottet får för sin del anföra följande. Frågan gäller huruvida sedan

år 1955 i något avseende sådana ändrade förhållanden inträffat som skulle

kunna föranleda en omprövning av det ställningstagande som då skedde från

statsmakternas sida. Vad bankinspektionen anfört om önskemålet att medlemmarna

i föreningarna skall ha samma skydd för insatta medel som vid

insättning i kreditinstitut synes med samma styrka ha kunnat göras gällande

även tidigare och kan därför knappast läggas till grund för en omprövning

av beslutet. Inte heller gäller detta den av inspektionen åberopade parallellen

med jordbrukskooperationens kreditkassor. Utskottet vill i sammanhanget

erinra om att staten på skilda sätt var ekonomiskt engagerad i dessa

kassor och att kravet på en statlig tillsyn därför framstod som naturligt.

Detta gäller icke den nu ifrågavarande inlåningsverksamheten. Vissa remissinstanser

har ansett de ändrade former i vilka framför allt Kooperativa

förbundets inlåningsverksamhet bedrives motivera en annan syn på behovet

av reglering av verksamheten. För egen del finner utskottet dessa förändringar,

som delvis får ses som resultatet av en rationalisering av formerna

för detaljhandelns bedrivande, inte vara av den betydelse att frågan

om en reglering av verksamheten kommit i ett annat läge. I sammanhanget

bör uppmärksammas att Kooperativa förbundets och HSB:s inlåning visserligen

absolut sett visat en avsevärd ökning men att, såsom riksbanksfullmäktige

anfört, deras andel av inlåningen i dag liksom under flera årtionden

utgör knappt en procent av den totala inlåningen i samtliga kreditinstitut.

Inte heller i övrigt har i motionerna eller remissyttrandena anförts några

förhållanden som skulle kunna föranleda en omprövning av den ställning

statsmakterna tidigare intagit. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna.

Åberopande det ovan anförda får utskottet hemställa,

att motionerna I: 527 och II: 636 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1963

På bankoutskottets vägnar:

NILS STÅHLE

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle, Arne Geijer*, Schmidt, Gustaf

Henry Hansson, Åke Larsson, Gorthon, Lundin och Svanström;

från andra kammaren: herrar Hagnell, Bengtsson i Landskrona, Ekström

i Iggesund, Larsson i Umeå*, Börjesson i Glömminge, Hyltander*,

Nordgren och Lindkvist.

* Ej närvarande vid utskottets justering.

Reservation

av herrar Schmidt, Gustaf Henry Hansson, Gorthon, Svanström, Larsson i

Umeå, Börjesson i Glömminge, Hyltander och Nordgren, vilka ansett att utskottets

utlåtande fr. o. m. det avsnitt å sid. 9 som börjar med orden »Utskottet

får» samt utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del anföra följande. Såsom framgår av det föregående

har de av motionärerna berörda frågeställningarna vid upprepade tillfällen

behandlats av riksdagen, som emellertid därvid inte funnit särskilda åtgärder

beträffande den av föreningar bedrivna inlåningsverksamheten pakallade.

I olika sammanhang, senast i samband med behandlingen av förslaget

till banklagstiftning, har emellertid understrukits att utvecklingen av ifrågavarande

inlåningsverksamhet syntes böra följas med uppmärksamhet av

statsmakterna. Möjligheten till en omprövning av statsmakternas senast år

1955 uttalade ståndpunkt har således hållits öppen. Som motionärerna också

framhåller berör förhållandena i de inlånande föreningarna antalsmässigt

mycket betydande grupper av medborgare. Visserligen har departementschefen

utan erinran från riksdagens sida år 1955 uttalat att medlemsantalet i

föreningarna inte i och för sig skall återverka på bedömningen av om inlåningsverksamheten

skall anses bedriven bland allmänheten, men å andra sidan

kan naturligtvis inte helt bortses från denna faktor. Samhällets ansvar

blir otvivelaktigt mer framträdande om det bland stora befolkningsgrupper

skulle uppstå den föreställningen att den inlåning som sker i föreningarna

från säkerhetssynpunkt är likställd med den som äger rum i sparbanker, affärsbanker,

jordbrukskassor och postbanken. Kooperativa förbundet och

HSB har häremot invänt att de upplyser sina insättare om den speciella arten

av sin inlåning. Den tilltagande konkurrensen om sparmedlen har emellertid

lett i vart fall Kooperativa förbundet till att utvidga sin sparverksamhet

till att omfatta även andra de vanliga bankräkningarna närstående räkningar

än sparkasseräkningen. Skillnaden mellan förbundets inlåning och

den vanliga bankmässiga inlåningen tenderar således att minskas. Den inlåning

som sker inom Kooperativa förbundet och HSB är dessutom, som framgår

av de i bankinspektionens yttrande redovisade siffrorna, i starkt växande

och omfattar numera absolut ett betydande belopp. Vad riksbanksfullmäktige

härvid anfört om att relationen mellan denna inlåning och den tota
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

11

la bankmässiga inlåningen sedan flera årtionden ligger oförändrat vid knappt

en procent kan enligt utskottets mening inte vara avgörande för bedömningen

av inlåningen från säkerhetssynpunkt. Det synes för övrigt utskottet — i

likhet med bankinspektionen — som om åtgärder i motionernas anda även

av föreningarna själva skulle kunna uppfattas som en tillgång i konkurrensen

om sparmedlen.

Utskottet finner mot bakgrund av det nu anförda att den av motionärerna

föreslagna översynen bör komma till stånd.

Åberopande det ovan anförda får bankoutskottet hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 527 och II: 636

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om översyn av

den sparkasse- och låneverksamhet, som under obundna former

bedrives bl. a. i föreningsform, i syfte att klargöra vilka

tillsyns- och kapitalskyddsbestämmelser som skäligen bör

krävas för dylika lånerörelser av större omfattning samt att

med ledning härav precisera villkoren för att inlåningsrörelse

må bedrivas i former, som traditionellt förknippas med

bankmässigt kapitalskydd för insatta medel.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 030484

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.