Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939
1963-05-14 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1963:20, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
1
Nr 20
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350), m. m. jämte i anledning av propositionen
väckta motioner.
I en den 5 april 1963 dagtecknad proposition, nr 139, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll
dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);
och
2) lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)
om sparbanker;
dels begärt riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat;
dels ock inhämtat riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag
till förordning om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr
264) så ock om fortsatt giltighet av samma förordning.
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
I propositionen begärs riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering för tiden den 1 juli 1963—den 30 juni 1964. Samtidigt framlägges
förslag till ändringar i valutaförfattningarna. På grundval av valutakommitténs
utredning föreslås sålunda ändringar i valutaförordningen motsvarande
den liberalisering av valutaregleringen som skett i praxis. S. k.
löpande betalningar blir därmed i allmänhet uttryckligen undantagna från
reglering. Viss omredigering av valutaförordningens förverkandebestämmelser
föreslås även. Förslaget innebär vidare att behörighet såsom valutabank
skall kunna ges inte bara, som nu, affärsbank utan även postbanken och
sparbank.
Författningsförslagen har följande lydelse. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 19611. 8 samt. Nr 20
2
Bcinkoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)
Härigenom förordnas, att 2 § valutalagen den 22 juni 19391 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
2 §•
Konungen äger i förordnande, som
av honom meddelas, föreskriva:
1) att allenast riksbanken och
bankaktiebolag, som riksbanken därtill
bemyndigar (valutabank), må driva
handel med utländska sedlar och
skiljemynt, med växlar, checkar, andra
penninganvisningar och fordringar,
som innefatta rätt till betalning i
utländskt mynt (utländska betalningsmedel
och utländska fordringar),
ävensom med aktier, obligationer
och likartade värdepapper, vilka
äro utfärdade av någon, som är bosatt
i utlandet (utländska värdepapper);
2)
att utländska---till valu
tabank.
Genom förordnande,---till
kommande
befogenheter.
(Föreslagen lydelse)
2 §.
Konungen äger i förordnande, som
av honom meddelas, föreskriva:
1) att allenast riksbanken och annan
bank, som riksbanken därtill bemyndigar
(valutabank), må driva
handel med utländska sedlar och skiljemynt,
med växlar, checkar, andra
penninganvisningar och fordringar,
som innefatta rätt till betalning i utländskt
mynt (utländska betalningsmedel
och utländska fordringar),
ävensom med aktier, obligationer och
likartade värdepapper, vilka äro utfärdade
av någon, som är bosatt i utlandet
(utländska värdepapper);
2) att utländska---till valu
tabank.
Genom förordnande,--— till
kommande
befogenheter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik och 2 § se 1959: 262.
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
3
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)
om sparbanker
Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
32 §.
Sparbank må---tillsynsmyn
dighetens
stadfästelse.
Vid tillämpning--- — å aktien.
Av lös egendom må sparbank i övrigt
ej förvärva annat än penningar,
obligationer, av rörelsen betingade
fordringar samt sådana inventarier,
som anskaffas för rörelsen eller till
fastighet, som sparbanken äger, eller
till lokaler, som sparbanken i övrigt
innehar. Dock må sparbank använda
ett belopp, motsvarande högst en tiondel
av sparbankens fonder,
till förvärv av andel i sådan ekonomisk
förening eller aktie i sådant
aktiebolag, som med Konungens godkännande
skall vara verksamt såsom
en sammanslutning av svenska sparbanker
för tillgodoseende av gemensamma
intressen, eller av förlagsbevis,
som utgives av föreningen eller
aktiebolaget,
eller såsom tillskott i övrigt till föreningen
eller aktiebolaget.
(Föreslagen lydelse)
32 §.
Sparbank må —--- tillsynsmyn
dighetens
stadfästelse.
Vid tillämpning---å aktien.
Av lös egendom må sparbank i övrigt
ej förvärva annat än in- och utländskt
mynt, å in- eller utländsk penninginrättning
dragna checkar, obligationer,
av rörelsen betingade fordringar
samt sådana inventarier, som
anskaffas för rörelsen eller till fastighet,
som sparbanken äger, eller till
lokaler, som sparbanken i övrigt innehar.
Dock må sparbank använda ett
belopp, motsvarande högst en tiondel
av sparbankens fonder,
till förvärv av andel i sådan ekonomisk
förening eller aktie i sådant
aktiebolag, som med Konungens godkännande
skall vara verksamt såsom
en sammanslutning av svenska sparbanker
för tillgodoseende av gemensamma
intressen, eller av förlagsbevis,
som utgives av föreningen eller
aktiebolaget,
eller såsom tillskott i övrigt till
föreningen eller aktiebolaget.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.
1 Senaste lydelse av 32 § se 1962: 234.
tf It i haag till riksdagens protokoll 1963. 3 samt. År 20
4
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
Förslag
till
Förordning
om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264) så ock om fortsatt
giltighet av samma förordning
Härigenom törordnas, dels att 1—6, 9 och 17 §§ valutaförordningen den
o juni 19591 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i
förordningen närmast efter 10 § skola införas, av den lydelse som nedan
angives, en ny rubrik och en ny paragraf, betecknad 10 a §, dels att till 3
och 10 a §§ valutaförordningen skall fogas en anvisning av nedan angiven
lydelse, dels ock att nämnda förordning, vilken jämlikt förordning den 18
maj i962 (nr 153) gäller till och med den 30 juni 1963, i sålunda ändrat
skick skall aga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1964
(Nuvarande lydelse)
1 §•
I denna---svenskt mynt.
Såsom bosatt här i riket anses enligt
denna förordning, i vad angår fysisk
person, svensk medborgare med
fast bostad i Sverige, så ock utlänning,
som haft fast bostad i Sverige
sedan den 1 januari 1959. Juridisk
person skall anses vara bosatt i det
land, där styrelsen har sitt säte eller,
om styrelse icke finnes, där huvudkontoret
är beläget. Filial för utländskt
bolag eller för utländsk ekonomisk
förening, som med stöd av
särskilt tillstånd driver näring här i
riket, skall anses vara bosatt i Sverige-
4 , ,
2 §•
Utländska betalningsmedel---
dess förmedling.
Riksbanken äger meddela
a) bankaktiebolag tillstånd att, för
egen eller riksbankens räkning, driva
handel med utländska betalningsmedel
och utländska fordringar;
b) postverket tillstånd att driva
den handel med utländska betal
1
Senaste lydelse av 1 § se 1961:147 samt av 6
(Föreslagen lydelse)
1 §•
I denna---svenskt mynt.
Såsom bosatt här i riket anses enligt
denna förordning den som har
fast bostad i Sverige, därest han är utlänning
dock endast om han innehaft
sådan bostad de tre senast förflutna
kalenderåren. Juridisk person
skall anses vara bosatt i det land, där
styrelsen har sitt säte, eller, om styrelse
icke finnes, där huvudkontoret
är beläget. Filial för utländskt bolag
eller för utländsk ekonomisk förening,
som med stöd av särskilt tillstånd
driver näring här i riket, skall
anses vara bosatt i Sverige.
2 §■
Utländska betalningsmedel---
dess förmedling.
Riksbanken äger meddela
a) bankaktiebolag, sparbank och
postbanken tillstånd att, för egen eller
riksbankens räkning, driva handel
med utländska betalningsmedel
och utländska fordringar;
b) postverket tillstånd att driva
den handel med utländska betalnings
och
17 §§se 1960: 262.
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
5
(Nuvarande lydelse)
ningsmedel, som erfordras för verkets
rörelse med postanvisningar och
postgiro; samt
c) bankaktiebolag eller annan tillstånd
att driva den rörelse med utländska
betalningsmedel och utländska
banktillgodohavanden, som riksbanken
prövar erforderlig för allmänhetens
tillhandagående med medel för
reseändamål.
Bankaktiebolag, som erhållit tillstånd
varom under a) sägs, benämnes
i denna förordning valulabank.
3 §•
Riksbanken äger ----- eller för
yttras.
4 §.
Betalningsmedel och värdepapper
så ock fordringsbeuis, vilkas företeende
utgör villkor för rätt att kräva
betalning, må ej utan riksbankens
tillstånd utföras ur riket.
5 §.
Tillstånd av riksbanken vare ock
erforderligt, därest
1) tillgodohavande här--— i
utlandet;
2) den, som är bosatt här i riket,
skall överlåta tillgång, som i å § sägs,
å den som är bosatt i utlandet; eller
3) den, som---bosatt person.
6 §•
Betalningsmedel så ock fordringsbevis,
vilkas företeende utgör villkor
för rätt att kräva betalning, ävensom
(Föreslagen lydelse)
medel, som erfordras för verkets rörelse
med postanvisningar; samt
c) bank eller annan tillstånd att
driva den rörelse med utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden,
som riksbanken prövar
erforderlig för allmänhetens tillhandagående
med medel för reseändamål.
Bank, som erhållit tillstånd varom
under a) sägs, benämnes i denna förordning
valutabank.
3 §■
Riksbanken äger —--eller för
yttras.
Begränsning må ej ske i omfattningen
av valutabanks förvärv från
eller föryttring till allmänheten av
utländska betalningsmedel eller utländska
fordringar, som härröra från
eller fordras för löpande betalning.
(Se vidare anvisning)
4 §•
Värdepapper och andra betalningsmedel
än växlar må ej utan riksbankens
tillstånd utföras ur riket, dock
att resande till utlandet må utföra
resevaluta till belopp som riksbanken
medgiver.
5 §.
1 den mån ej annat följer av 10 a §
fordras riksbankens tillstånd, därest
1) tillgodohavande här---i
utlandet;
2) den, som är bosatt här i riket,
skall d den som är bosatt i utlandet
överlåta betalningsmedel eller värdepapper
eller ock fordringsbevis, vilkas
företeende utgör villkor för rätt att
kräva betalning; eller
3) den, som — —--bosatt per
son.
6 §•
Andra betalningsmedel än växlar
må ej utan riksbankens tillstånd införas
till riket, dock att resande från
6
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
(Nuvarande lydelse)
talonger till värdepapper må ej utan
riksbankens tillstånd införas till riket.
Tillstånd av riksbanken vare ock
erforderligt, därest den, som är bosatt
här i riket, skall
1) direkt eller---jämförliga
åtgärder.
9 §•
Över utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden,
som tillhöra någon här i riket bosatt,
må ej utan riksbankens tillstånd
så förfogas, att ägarens innehav
av utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden
därigenom förminskas; dock att sådant
tillstånd ej erfordras för föryttring
till riksbanken eller till valutabank
eller till den, som erhållit tillstånd,
varom i 2 § andra stycket under
c) sägs.
Vad sålunda---riket bosatt.
(Föreslagen lydelse)
utlandet må införa resevaluta till belopp
som riksbanken medgiver.
I den mån ej annat följer av 10 a §
fordras riksbankens tillstånd, därest
den som är bosatt här i riket skall
1) direkt eller---jämförliga
åtgärder.
9 §.
över utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden,
som tillhöra någon här i riket bosatt,
må ej, i den mån icke annat följer av
10 a §, utan riksbankens tillstånd så
förfogas, att ägarens innehav av utländska
betalningsmedel och utländska
banktillgodohavanden därigenom
förminskas; dock att sådant tillstånd
ej erfordras för föryttring till riksbanken
eller till valutabank eller till
den, som erhållit tillstånd, varom i
2 § andra stycket under c) sägs
Vad sålunda--— riket bosatt.
Om löpande betalningar
10 a §.
Utan hinder av vad i 5 §, 6 § andra
stycket och 9 § första stycket stadgas
äger den som är bosatt här i riket
1) genom valutabank och på betalningsväg,
som anvisats av riksbanken,
verkställa löpande betalning till
eller till förmån för i utlandet bosatt
person;
2) i Sverige verkställa betalning
till eller till förmån för i utlandet bosatt
person för arbetsprestation, som
denne utfört i Sverige;
3) i Sverige verkställa betalning
till eller till förmån för i utlandet bosatt
person såsom gåva eller understöd
till denne;
i) under vistelse utomlands verkställa
betalning till i utlandet bosatt
person för uppehållskostnader utomlands
och för inköp för personligt
bruk;
5) genom valutabank och på betalningsväg,
som anvisats av riksban
-
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
7
(Nuvarande lydelse)
17 §.
Har någon uppsåtligen förövat
gärning, som enligt 15 eller 16 § är
belagd med straff, må betalningsmedel,
fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller vederlag därför
förklaras helt eller delvis förverkade
till kronan. Utgjordes egendomen
av annat än penningar i svenskt
mynt och finnes den ej i behåll, må i
stället värdet förklaras helt eller delvis
förverkat.
Vad i — — -— rätt därtill.
(Föreslagen lydelse)
ken, mottaga löpande betalning från
i utlandet bosatt person;
6) under vistelse utomlands mottaga
betalning från i utlandet bosatt
person för arbetsprestation, som betalningsmottagaren
utfört utomlands;
samt
7) i Sverige mottaga betalning från
i utlandet bosatt person för uppehållskostnader
här i riket och för inköp,
som kunna antagas vara avsedda för
köparens personliga bruk.
Med betalning genom valutabank
skall vid tillämpning av denna paragraf
jämställas
dels betalning genom avräkning i
kontokurantförhållande, under förutsättning
alt den här i riket bosatte
betalaren eller betalningsmottagaren
är skyldig föra handelsböcker och att
riksbankens föreskrifter beträffande
betalningsväg iakttagas
dels betalning medelst postanvisning.
(Se vidare anvisning)
17 §.
Har någon uppsåtligen förövat gärning,
som enligt 15 § första stycket
1)—3) eller 16 § är belagd med
straff, må betalningsmedel, fordran
eller värdepapper, som brottet avser,
eller vederlag därför eller ock
värdet av sådan egendom förklaras
helt eller delvis förverkat till kronan.
Vad i--— rätt därtill.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963. Äldre bestämmelser skola
dock alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra sig till
tiden före ikraftträdandet.
Anvisning till 3 och 10 a §§
Med löpande betalning avses i denna förordning betalning av följande slag
ävensom därmed jämförlig betalning, nämligen
1) varulikvid, inbegripet förskottslikvid, på normala betalningsvillkor vid
import och export av varor och i transitohandel;
2) betalning i samband med utrikeshandel avseende utgifter för affärsre
-
8
Bankoutskottets utlåtande nr 20 dr 1963
sor och representation, provision, lagrings- och speditionskostnad, transiteringskostnad,
tull och avgift vid förtullning av varor samt differens-, marginal-
och depositionsbetalning vid sådan terminsaffär på varubörs, som
överensstämmer med normal kommersiell praxis;
3) betalning i samband med industriverksamhet och annan företagsamhet
avseende ersättning för reparation, bearbetning och sammansättning av
varor, teknisk biståndsverksamhet och entreprenadarbete, erläggande av licensavgift
och royalty samt förvärv av patent och överföring till hemlandet
av i annat land intjänad arbetsinkomst ävensom betalning mellan moderbolag,
å ena sidan, samt dotterbolag och filialer, å andra sidan, avseende bidrag
till gemensamma omkostnader;
4) betalning i samband med transporlverksamhet avseende ersättning för
gods- och personbefordran, befraktning av fartyg, reparation av transportmedel
samt hamnkostnad (inbegripet bunkring och proviantering) och motsvarande
kostnad vid flyg- och landtransport;
5) normal premiebetalning av icke-engångsnatur på grund av socialförsäkring
eller försäkringsavtal samt ersättning på grund av socialförsäkring
och skadeförsäkring ävensom överföring på grund av återförsäkrings- och
retrocessionsavtal;
6) betalning avseende filmuthyrning och ersättning för filmproduktion;
7) betalning avseende avkastning av kapitaltillgång, såsom vinst å rörelse,
ränta och utdelning, samt avkastning från fast egendom, såsom arrende
och hyra;
8) betalning avseende normala utgifter för turist-, rekreations- och studieresa;
9)
betalning avseende sådan personlig inkomst och utgift som pension,
av myndighet fastställt underhållsbidrag och därmed likartad betalning, ersättning
för reparation och underhåll av i annat land befintlig privat egendom,
prenumerationsavgift samt sportpris;
10) betalning av sådan samhällelig inkomst och utgift som skatt, kostnad
för diplomatisk representation, bidrag till internationell organisation,
avräkningsbelopp i samband med tjänst på trafik- och kommunikationsområdet
samt konsulatsintäkt;
11) diverse betalning avseende reklam, rättegångskostnad, skadeståndsbetalning,
böter, medlemsavgift, honorar, återbetalning vid kontraktsannullering
samt registreringsavgift för patent och varumärke.
Såsom löpande betalning skall utan avseende å ändamålet därmed anses
överföring av mindre belopp.
Såsom löpande betalning anses icke betalning i samband med direkt investering,
värdepappersöverlåtelse, personlig kapitalöverföring eller annan
kapitalbetalning. Riksbanken meddelar de närmare föreskrifter, som fordras
för att bestämma vad som skall hänföras till löpande betalning.
Beträffande motiven för de i propositionen framlagda förslagen hänvisas
till densamma.
Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner:
1. motionen 11:924 av herrar Anners och Fröding, vari hemställes alt
riksdagen vid sin granskning av det upprättade förslaget till förordning
om ändring av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264) så ock om
fortsatt giltighet av samma förordning måtte uttala, att Kungl. Maj :t däri
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
9
bör vidtaga de förenklingar och lättnader eller andra ändringar av författningstexten
som betingas av vad i motionen närmare anförts; samt
2. likalvdande motionerna I: 765 av herrar Schmidt och Nordenson och
II: 925 av herrar Bohman och Berglund, vari hemställes att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 139 till den del den avser fortsatt valutareglering.
Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena hänvisas
till motionerna II: 924 och I: 765.
Utskottet
Jämlikt 1 § tredje stycket valutalagen kan Kungl. Maj:t, på framställning
av fullmäktige i riksbanken, under förutsättning av riksdagens samtycke
meddela förordnande om valutareglering därest så prövas erforderligt
för uppnående av det mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden
med utlandet. Med stöd av nämnda lagrum har förordnande om valutareglering
senast meddelats för tiden den 1 juli 1962—30 juni 1963.
De tillämpningsföreskrifter som enligt ifrågavarande lagrum skall underställas
riksdagen samtidigt med att förordnande om valutareglering begäres
är meddelade i valutaförordningen den 5 juni 1959.
Sedan fullmäktige i riksbanken i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om
fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1963—den 30 juni 1964 har
Kungl. Maj :t i förevarande proposition begärt riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering under sagda tid.
I propositionen har Kungl. Maj:t därjämte framställt sina förslag i anledning
av en av valutakommittén avlämnad promemoria med förslag till
vissa ändringar i valutalagen och valutaförordningen.
I anledning av propositionen har väckts motionen 11:924 samt likalydande
motionerna 1:765 och 11:925.
Utskottet torde först få upptaga frågan om fortsatt valutareglering. Departementschefen
har härom anfört i huvudsak följande.
Eftersom valutaregleringen får ses som ett ekonomiskt-politiskt instrument
i den uppsättning av sådana medel som står samhället till buds måste
frågan om behovet av en fortsatt valutareglering bedömas utifrån möjligheterna
att med avstående av detta medel föra en effektiv och ändamålsenlig
politik. I fråga om konsekvenserna av ett upphävande av valutaregleringen
hänvisar departementschefen till att av den vid valutakommitténs
promemoria fogade undersökningen av valutaregleringen och målen för den
ekonomiska politiken bl. a. framgår att möjligheterna att föra en effektiv
penningpolitik — och därmed en ändamålsenligt utformad allmän stabiliseringspolitik
— till följd av en sådan åtgärd skulle begränsas genom kapitalrörelsernas
effekt på den interna likviditeten. Vad gäller användningen
10
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
av valutaregleringen uttalar departementschefen särskilt att det faktum att
man sedan 1950-talets början inte i fråga om kapitalrörelserna tvingats registrera
stora, jämviklsstörande förskjutningar åtminstone delvis får tillskrivas
denna. Departementschefen uttalar som sin uppfattning att i frånvaro
av valutaregleringen en icke obetydlig kapitalimport till Sverige skulle
ha kunnat äga rum under den senaste högkonjunkturen, vilket påtagligt
skulle ha försvårat stabiliseringssträvandena. Exempel på de svårigheter
för uppnåendet av ett lands ekonomisk-politiska målsättningar som kan
uppkomma till följd av frihet för — i första hand de korta — kapitalrörelserna
utgör enligt departementschefen utvecklingen i Västtyskland åren
1959—1961 samt rådande förhållanden i Förenta staterna.
Departementschefen framhåller att den svenska valutaregleringen får
ses i belysning av angivna förhållanden. Den är, uttalar departementschefen,
således inget utslag av en onödig regleringsiver utan utgör ett viktigt
instrument för en ekonomisk politik om vars målsättningar det i stort råder
allmän enighet. I anledning av vad vissa organisationer inom näringslivet
i yttrande över valutakommitténs betänkande anfört om nödvändigheten
av en vidgad liberalisering av kapitalrörelserna erinrar departementschefen
om att för stora avsnitt av kapitalöverföringarna praxis numera
är mycket liberal. Detta gäller främst de direkta investeringarna. Beträffande
värdepappershandeln, som, framhåller departementschefen, åtminstone
delvis har en klart kortfristig och spekulativ karaktär, skulle däremot
ett frigörande menligt kunna påverka möjligheterna att bedriva en rationell
ekonomisk politik.
Avslutningsvis uttalar departementschefen att en bibehållen valutareglering,
som i tillämpningen anpassas till utvecklingens krav, inte är uttryck
för någon negativ attityd till det internationella samarbetet på valutaområdet.
I den mån påtagliga förändringar skulle komma till stånd med avseende
på förhållandena i fråga om ekonomisk integration länderna emellan
kan det, framhåller departementschefen, bli nödvändigt att ånyo pröva frågan
om valutaregleringens bibehållande, men det aktuella läget är inte sådant
att det föreligger tillräckligt starka skäl för att avstå från valutaregleringen
som ett bidragande medel för att realisera den ekonomiska politikens
målsättningar.
I motionerna 1:765 och 11:925 har yrkats avslag på propositionen till
den del den avser fortsatt valutareglering.
Motionärerna framhåller att, även om handhavandet av valutaregleringen
beträffande de löpande betalningarna innebär en nära nog fullständig
frihet för sådana samt ansökningar om direkta investeringar behandlas
i en mer liberal anda än tidigare, regleringen i princip kvarstår och att
tillämpningen när som helst kan åtstramas. I fråga om emissioner av och
handel med värdepapper har regleringen hela tiden förblivit restriktiv, vilket
hindrar svenska företag att använda de finansieringskällor och de finansieringsmetoder
som en verklig valfrihet skulle innebära. Olägenheterna
av denna avspärrning från de internationella kapitalmarknaderna är en
-
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
11
ligt motionärerna redan nu besvärande och kommer med stor sannolikhet
att tillta. Motionärerna framhåller att utvecklingen på exportmarknaden
går mot ökat utnyttjande av längre krediter och att de svenska exportörerna
för att få arbeta under samma betingelser som sina utländska konkurrenter
måste ha möjlighet till finansiering utomlands. Enligt motionärerna
innefattar de principer för den internationella arbetsfördelningen, som
vårt land accepterat, bl. a. genom sin ansökan till EEC, krav på fri rörlighet
över gränserna icke bara för varor utan även för företagande och kapital.
Det förhållandet att vårt lands associering till EEC inte längre förefaller
vara nära förestående medför enligt motionärerna att det snarare kan
göras gällande att behovet av frihet för kapitalrörelserna vuxit därigenom
att kraven på de svenska företagens konkurrenskraft sannolikt måste ställas
ännu högre.
Med anledning av vad departementschefen uttalat om valutaregleringens
betydelse ur ekonomisk-politisk synpunkt framhåller motionärerna, att det
inte är välmotiverat att betrakta regleringen som ett viktigt instrument för
den ekonomiska politiken, vilket permanent skulle ingå i vårt lands ekonomisk-politiska
arsenal. En omfattande valutareglering strider därjämte mot
de internationella strävandena att skapa bästa möjliga förutsättningar för
en fri internationell handel och slår inte heller i god överensstämmelse med
de internationella ekonomiska samarbetssträvandena överhuvudtaget.
Motionärerna anför vidare att en frihet för de kapitalrörelser som nu är
reglerade inte skulle kunna åstadkomma en effekt på långt när motsvarande
den som skulle kunna bli följden av även förhållandevis små förskjutningar
i betalningsterminerna, vilka redan nu — utan att detta kan påverkas
med valutaregleringens hjälp — kan förorsaka svängningar i valutareserven
och därmed det allmänna likviditelsläget i landet.
Utskottet får för sin del anföra följande. Det torde framstå som klart
att vad departementschefen uttalat inte i och för sig behöver anses stå i något
principiellt motsatsförhållande till motionärernas synpunkter. Olikheterna
i ställningstagandena, sådana dessa motiverats i propositionen respektive
i motionerna, återspeglar närmast en skillnad i bedömningen av den aktuella
situationen och därmed av de krav denna i skilda hänseenden ställer
på den ekonomiska politikens utformning. Enligt motionärernas uppfattning
medför valutaregleringens bibehållande olägenheter för det internationella
handelsutbytet och de svenska företagens konkurrensförmåga samt
för Sveriges ställning i det internationella ekonomiska samarbetet som icke
uppväges av de skäl som ur stabiliseringspolitikens synpunkt kan åberopas
för fortsatt valutareglering.
Motionärerna kan emellertid inte sägas ha anfört några påtagliga skäl
till stöd för sin bedömning. I det förhållandet att det bär gäller att förutse
eu kommande utveckling och anpassa sitt handlande härefter ligger visserligen
att man tvingas röra sig med antaganden som inte alltid kan ges en
siffermässig innebörd. Men de tendenser som nu kan skönjas beträffande
den internationella ekonomiska utvecklingen liksom lägel med avseende på
12
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1003
den ekonomiska integrationen länderna emellan synes utskottet i allt utgöra
ett stöd för den bedömning departementschefen lagt till grund för sitt
ställningstagande.
Utskottet vill emellertid med hänsyn till vad som i motionerna anföres
om valutaregleringens oförenlighet med de internationella ekonomiska samarbetssträvandena
framhålla att förekomsten av regleringen inte i och för
sig kan åberopas i detta sammanhang. Avgörande måste naturligtvis vara
tillämpningen av valutaregleringen. Härvid är att notera att de löpande betalningarna
är helt fria och att — såsom departementschefen framhåller
— praxis för stora avsnitt av kapitalöverföringarna numera är mycket liberal.
Under år 1962 beviljades ansökningar om direkta investeringar i utlandet
till ett belopp av 430 milj. kr. och i Sverige till ett belopp av 322
milj. kr. varjämte svenska företag gavs möjlighet att ta upp lån utomlands
till ett belopp av 616 milj. kr.
Sammanfattningsvis vill utskottet framhålla att ett rättvist perspektiv
på valutaregleringens handhavande erhålles om detta ses i ljuset av den
realiserade samhällsekonomiska utvecklingen under de gångna åren och särskilt
av den svenska utrikeshandelns utveckling. Mot denna bakgrund liksom
i belysning av de av departementschefen anförda synpunkterna framstår
det som orimligt att se förekomsten av valutaregleringen som ett utslag
av regleringsiver. Det framstår som uppenbart att statsmakterna i förevarande
situation saknar anledning att avhända sig ett ekonomiskt-politiskt
vapen med konsekvensen att kraven på återstående finans- och penningpolitiska
medel ökas i motsvarande mån.
Utskottet vill sålunda för sin del förorda att riksdagen med avslag å motionerna
I: 765 och II: 925 lämnar sitt samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag.
Valutakommittén har framlagt vissa förslag dels beträffande kretsen av de
till valutahandel berättigade institutionerna och dels valutaregleringens författningsmässiga
utformning i övrigt sådan denna anges i valutaförordningen.
Kommittén har med hänsyn till läget beträffande de europeiska integrationssträvandena
inte ansett sig böra fullfölja det i direktiven lämnade uppdraget
att verkställa en analys av verkningarna av ett avskaffande eller en
uppmjukning av valutaregleringen. I likhet med departementschefen finner
utskottet att härmed tills vidare kan anstå.
\ ad först gäller de till valutahandel berättigade institutionerna är enligt
bestämmelse i valutalagen kretsen av dessa f. n. begränsad till att omfatta
riksbanken och affärsbanker, som av riksbanken bemyndigats att driva valutahandel,
s. k. valutabanker. I enlighet med bemyndigande i valutaförordningen
har riksbanken medgivit postverket rätt att driva handel med utländska
betalningsmedel i den omfattning som är erforderlig för verkets rörelse
med postanvisningar och postgiro.
Riksbanksfullmäktige upptog i sin framställning om fortsatt valutaregle
-
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
13
ring för tiden 1 juli 1960—30 juni 1961 frågan om en utvidgning av kretsen
av till valutahandel berättigade institutioner. Särskilt nämndes härvid öppnandet
av möjligheter för postbanken och sparbankerna att driva handel
med utländska valutor. I propositionen 1960: 127 uttalades emellertid - mot bakgrund bl. a. av vad som anförts i yttranden över fullmäktiges skrivelse
— att förslag till vidgning av kretsen valutahandelsberättigade institutioner
inte borde läggas fram utan ytterligare beredning och förnyade överväganden.
Valutakommittén har för sin del inte ansett hinder möta att ge riksbanken
befogenhet att meddela valutahandelstillstånd till såväl postbanken som sparbankerna.
Kommittén har emellertid begränsat sitt förslag till vad den ansett
vara mest angeläget, nämligen att låta postbanken få den formella ställningen
av valutabank.
Kommittén har på denna punkt inte varit enig. En ledamot av kommittén
har således ansett att postbanken redan nu har full frihet att driva den handel
med utländska valutor som fordras för postgirorörelsen samt — med hänvisning
bl. a. till kreditinstitutsutredningens pågående arbete — funnit en
ändring i valutalagen enbart för att vidga postbankens valutahandelsrätt
varken påkallad eller lämplig.
Vid remissbehandlingen har någon principiell erinran i allmänhet inte
gjorts mot förslaget. Från flera håll har man dock anfört att ett positivt ställningstagande
till kommittéförslaget skulle föregripa kreditinstitutsutredningens
arbete varjämte sparbanksföreningen vänt sig mot att postbanken
skulle få bemyndigande som valutabank utan att spörsmålet om sparbankernas
rättigheter på valutaområdet först förutsättningslöst utretts.
Departementschefen har för sin del uttalat bl. a. att avgörande för frågan
om ett visst kreditinstitut skall medges rätt att idka valutahandel enbart bör
vara huruvida detta institut med hänsyn till sina personella och övriga resurser
kan antagas komma att på betryggande sätt bedriva valutahandel.
Mot bakgrunden härav förordar departementschefen att postbanken samt —
utöver vad kommittén föreslagit — även sparbank skall kunna ges bemyndigande
som valutabank. Med hänsyn till att det i fråga om mindre sparbanker
kan göras gällande att de inte har förutsättningar att fungera som valutabank
framhåller departementschefen alt det givetvis åligger riksbanken
att, innan den lämnar sparbank bemyndigande som valutabank, pröva huruvida
sparbanken — med hänsyn till organisatoriska, personella och övriga
förhållanden — har de kvalifikationer som bör krävas av en valutabank.
1 likhet med departementschefen finner utskottet att det avgörande för
frågan huruvida ett visst kreditinstitut skall medges rätt att idka valutahandel
enhart bör vara huruvida institutet kan antagas komma att på betryggande
sätt bedriva valutahandel. Med hänvisning till departementschefens
uttalande om den prövning som åligger riksbanken, innan bemyndigande
som valutahank lämnas sparbank, finner sig utskottet därför kunna tillstyrka
Kungl. Maj.ts förslag om att även postbanken och sparbank skall kunna
ges bemyndigande som valutabank.
14
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
Valutakommitténs förslag beträffande valutaregleringens handhavande i
övrigt innebär i huvudsak en kodifiering av nu av riksbanken lämnade
dispenser med avseende på de löpande betalningarna varjämte kommittén
föreslagit viss omredigering av valutaförordningens förverkandebestämmelser.
Kommitténs förslag i nu berörda delar är enhälligt.
Vad gäller de löpande betalningarna har kommittén stannat för en lösning
innebärande att det principiella förbudet mot alla betalningar bibehålies men
att undantag göres för löpande betalningar. Bestämmelser om vad som enligt
valutaförordningen skall anses som löpande betalningar har med hänsyn till
sin omfattning inte intagits i själva förordningen utan i en till denna hörande
särskild anvisning.
Kommitténs förslag innebär att löpande betalningar, som verkställes på
av riksbanken anvisad betalningsväg, skall friställas under förutsättning att
de går genom valutabank. Under remissbehandlingen framförda önskemål
har föranlett departementschefen att med tillmötesgående i vissa fall av
dessa förorda avvikelser från kommitténs förslag i ytterligare liberaliserande
riktning.
I fråga om betalningar som enligt sakens natur måste utan bankförmedling
gå direkt mellan den betalande och betalningsmottagaren har kommittén
förordat att vissa avgränsade undantag för dylika betalningar av löpande
karaktär skrivs in i valutaförordningen. Endast på en punkt har departementschefen
— mot bakgrund av vad som framkommit under remissbehandlingen
— ansett sig böra frångå kommitténs förslag i denna del.
I motionen II: 924 har hemställts om ändringar i valutaförordningen i
vissa av de delar som omfattas av Kungl. Maj :ts nu berörda förslag. De av
motionärerna framställda förslagen torde här få sammanfattas punktvis.
1. i den i anvisningarna till 3 och 10 a §§ lämnade definitionen av löpande
betalningar bör ingå en hänvisning att såsom löpande betalning alltid skall
anses vad som enligt för Sverige bindande internationellt avtal eller beslut
utgör löpande betalning;
2. det i 6 § 2 st. 1) stadgade mottagningsförbudet bör helt avskaffas och
från det i 5 § 3) stadgade förbudet att verkställa betalning bör uteslutas åtminstone
kontantbetalningar i Sverige;
3. det i 6 § 2 st. 3) stadgade skuldsättningsförbudet bör i vart fall begränsas
till att avse verkställande av upplåning i utlandet;
4. det i 10 § stadgade förbudet mot förskjutningar i betalningstakten och
mot speciell prissättning i förhållande mellan moder- och dotterbolag bör
upphävas eller omarbetas;
5. gällande kontrollföreskrifter med avseende på omplacering av svenska
tillgodohavanden i utlandet och utländska tillgodohavanden i Sverige bör
förenklas.
Vad motionärerna sålunda förordat överensstämmer i huvudsak med för
-
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
15
slag som framkommit under remissbehandlingen av valutakommitténs betänkande
och som av departementschefen efter prövning av förslagens innebörd
avvisats.
För sin del finner utskottet att de förslag valutakommittén framlagt med
de av departementschefen förordade utvidgningarna i vissa hänseenden av
kommitténs förslag i den utsträckning, som valutaregleringens handhavande
tillåter, tillgodoser de i kommitténs direktiv uttalade önskemålen om åvägabringande
av en bättre anpassning av valutaförordningens bestämmelser till
den liberala praxis som upprätthålles liksom om en förenkling av reglerna
för betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar. Utskottet
är således berett att tillstyrka propositionen i berörda delar. Härav följer att
utskottet inte ansett sig kunna förorda de i motionen II: 924 framställda förslagen.
Valutakommitténs förslag innebär ändring i två avseenden av de i 17 §
valutaförordningen meddelade förverkandebestämmelserna. Med hänsyn till
att stadgandets nuvarande avfattning kan föranleda missförstånd beträffande
möjligheten att använda värdeförverkande i visst fall förordar kommittén en
omredigering innebärande att sakförverkande och värdeförverkande ställs
bredvid varandra utan att i författningstexten företräde särskilt ges åt någotdera
alternativet. Vidare föreslår kommittén att, då hembudsskyldigheten
numera avskaffats, möjligheterna att ådöma förverkande som en möjlig påföljd
för lämnande av oriktig uppgift vid fullgörande av deklarationsskyldighet
skall utgå.
Departementschefen har för sin del anslutit sig till kommitténs förslag,
vilket såsom tidigare nämnts i denna del är enhälligt.
I motionen II: 924 anföres att det hade varit önskvärt att i författningstexten
eu mera rimlig utformning av förverkandepåföljden preciserats, exempelvis
så att den begränsats till vinningen av brottet. Motionärerna framhåller
vidare att det varit önskvärt att de rekommendationer specialstraffrättsutredningen
gjort (SOU 1060: 28 s. 162) hade beaktats mer än vad
som skett liksom att påföljderna för överträdelse av reglerna om löpande
betalningar hade begränsats med hänsyn till att dessa överträdelser numera
endast har karaktären av ordningsförseelser.
De av motionärerna anförda synpunkterna har till vissa delar behandlats
av departementschefen i anledning av erinringar av samma innebörd som
framförts under remissbehandlingen. Vad gäller utformningen av förverkandepåföljden
vill utskottet erinra om att den helt överensstämmer med
vad som gäller på andra områden (jfr SOU 1962: 68, s. 60). Utskottet kan för
sin del för övrigt instämma i vad departementschefen anfört, och då utskottet
inte heller i övrigt har någon erinran mot Kungl. Maj:ts förslag i nu
ifrågavarande delar, vill utskottet med avstyrkande av motionen II: 924 tillstyrka
propositionen i berörda hänseende.
16 Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
Åberopande det ovan anförda hemställer utskottet,
att riksdagen måtte
1. för sin del antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen (nr
350);
2. för sin del antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den
3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;
3. med avslag å motionerna 1:765 och 11:925 samtycka
till förordnande om fortsatt valutareglering i enlighet med
vad i propositionen förordats;
4. vad beträffar det genom propositionen framlagda förslaget
till valutaförordning med avslag å motionen II: 924 i
skrivelse till Kung]. Maj :t som sin mening giva till känna
vad utskoittet ovan anfört.
Stockholm den 14 maj 1963
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Gustaf Henry Hansson, Åke Larsson,
Palm, Stefanson*, Mattsson, Lundin och Hernelius*;
från andra kammaren: herrar Regnéll, Sköldin, Berglund, fru Renström-Ingenäs,
herrar Carlsson i Stockholm, Bengtsson i Landskrona, Börjesson
i Glömminge* och Fridolfsson.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Regnéll, Gustaf Henry Hansson, Stefanson, Hernelius, Berglund
och Carlsson i Stockholm, vilka ansett,
dels att den del av utskottets utlåtande som börjar på sid. 11 med orden
»Utskottet får» och som slutar på sid. 12 med orden »kan anstå» bort ha följande
lydelse:
»Avslutningsvis erinrar motionärerna om statsmakternas möjlighet att vid
en radikalt ändrad ekonomisk-politisk situation tillgripa gällande fullmaktslagstiftning.
Utskottet har för sin del inte kunnat finna något bärande skäl för att betrakta
fortsatt valutareglering som en nödvändig förutsättning för statsmak
-
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år W03
17
ternas möjligheter att bedriva en effektiv och ändamålsenlig stabiliseringspolitik.
Tvärtom visar utvecklingen under senare år, att en relativt tillfredsställande
ekonomisk stabilitet kunnat upprätthållas även utan åtgärder som
ligger inom ramen för valutaregleringen. Att valutaregleringen i stora avsnitt
fått en mycket liberal tillämpning betonas i propositionen — något
större inflytande på den ekonomiska stabiliteten kan den alltså ej ha haft.
Som betydelsefullt för den ekonomiska stabiliteten kan nämnas bl. a. den
smidigare utformningen av reglerna för investeringsfonderna samt den i väsentliga
stycken bättre anpassade allmänna penningpolitiken. Vad den sistnämnda
beträffar finns särskild anledning understryka, att genom denna
klart ådagalagts de generella metodernas överlägsenhet i jämförelse med
regleringsåtgärder av den typ, som valutaregleringen representerar.
Att under sådana förhållanden bibehålla valutaregleringen synes desto
mer olämpligt, som Sverige genom sin ansökan om association till EEC givit
uttryck för sin principiella förståelse för det synnerligen önskvärda i ökat
ekonomiskt samarbete länderna emellan. Även om avgörandet i de frågor,
som sammanhänger med associationsansökan, just nu inte är förestående,
synes det dock vara mest lämpligt alt i de fall, då del utan olägenhet kan ske,
förbereda anpassningen till de principer, på vilka ett europeiskt samarbete är
avsett att byggas och som bl. a. innefattar fria kapitalrörelser, vilka i hög
grad är ägnade att utveckla och stärka detta samarbete.
Redan nu kan för övrigt konstateras, att konkurrensen på den internationella
marknaden ofta sker så att möjligheten att erhålla kredit blir den avgörande
faktorn vid valet av leverantörer. Inte minst gäller detta handeln
med de nya och viktiga marknader, som u-länderna utgör. Det synes därför
angeläget, att svensk exportindustris konkurrensmöjligheter inte begränsas
genom en valutareglering, som — även om den ges en liberal tillämpning —
dock utgör ett osäkerhetsmoment, som exportindustrien måste räkna med
och som givetvis försvårar dess dispositioner. Detta förhållande måste enligt
utskottet vara ytterligare skäl för att valutaregleringen bör upphöra. Utskottet
vill i sammanhanget framhålla, att det varit av värde om valutakommittén
fullföljt det i direktiven lämnade uppdraget att verkställa en analys
av verkningarna av ett avskaffande eller en uppmjukning av valutaregleringen.
Till sist vill utskottet framhålla, att även om valutaregleringen upphäves
statsmakterna har möjlighet att vid en väsentligt ändrad ekonomisk-politisk
situation tillgripa gällande fullmaktslagstiftning.»
dels att den del av utskottets utlåtande som börjar på sid. 14 med orden
»Valutakommitténs förslag» och som slutar på sid. 15 med orden »berörda
hänseende» bort ha följande lydelse:
»Med den ställning utskottet tagit till Kungl. Maj:ts begäran om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering bortfaller förutsättningarna
för det av Kungl. Maj:t begärda yttrandet över förslaget till förordning
om ändring i valutaförordningen och om fortsatt giltighet av samma
förordning. Kungl. Maj:ts förslag i denna del ävensom del i motionen
18 Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1963
II: 924 framställda yrkandet bör således icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
»
dels ock att utskottets hemställan under punkterna 3 och 4 bort ha följande
lydelse:
3. med bifall till motionerna I: 765 och II: 925 avslå förevarande
proposition i vad den avser begäran om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering;
4. besluta att propositionen i vad den avser inhämtande
av yttrande över vid propositionen fogade förslag till förordning
om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr
264) så ock om fortsatt giltighet av samma förordning ävensom
motionen II: 924 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 830634
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1963:309 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 a1 i texten