Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmänt kriminalregister m. in., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet. Till konstitutionsutskottet har båda kamrarna den 22 februari 1963 hänvisat en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 39, såvitt den avser lagen om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

1963-05-03 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1963:11, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmänt kriminalregister m. in., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet. Till konstitutionsutskottet har båda kamrarna den 22 februari 1963 hänvisat en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 39, såvitt den avser lagen om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

l

Nr 11

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om allmänt kriminalregister

m. in., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

Till konstitutionsutskottet har båda kamrarna den 22 februari 1963 hänvisat

en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 39, såvitt den

avser lagen om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

I övrigt bär propositionen hänvisats till lagutskott och tilldelats första lagutskottet.

I propositionen har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för den

8 februari 1963 föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om allmänt kriminalregister; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937

(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Beträffande motiveringen till lagförslagen får utskottet, i den mån redogörelse

därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till lag om allmänt kriminalregister.

Detta register föreslås få väsentligen samma innehåll och användning som

det nuvarande allmänna straffregistret. Dock skall enligt förslaget uppgifter

och anteckningar icke medtagas i registerutdrag efter viss tids förlopp.

Härigenom motverkas att ett brott fortsätter att vara en belastning för den

dömde också sedan lång tid förflutit utan kriminalvårdande ingripanden.

Förslaget till kriminalregisterlag innehåller vidare bestämmelser om ett vidgat

internationellt samarbete, främst mellan de nordiska länderna, i fråga

om brottsregistrering. Vissa jämkningar i de sekretessbestämmelser, som

hänför sig till brottsregistreringen, nödvändiggöres av reglerna om kriminalregistret.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 5 samt. 2 avd. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

Inledning

På grundval av ett utav särskilt tillkallade utredningsmannen, numera

hovrättspresidenten Maths Heuman den 31 december 1960 avgivet betänkande

rörande den allmänna brottsregistreringen samt polisregistreringen

{SOU 1961: 11) och däröver avgivna remissyttranden har inom justitiedepartementet

utarbetats förslag till lag om allmänt kriminalregister och till

lag angående ändrad lydelse av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Den föreslagna

lagstiftningen är avsedd att ersätta lagen den 17 oktober 1900 om

straffregister. Ställningstagandet till utredningsmannens förslag i fråga om

polisregistreringen torde böra anstå, till dess polisväsendets framtida utformning

och därmed behovet av sådan registrering kan närmare överblickas.

Ett för åklagare och domstolar avsett register av det allmänna straffregistrets

typ torde under alla förhållanden erfordras vid sidan om de för polisiära

ändamål inrättade registren. Frågan om straffregistrets utformning synes

därför kunna behandlas skild från problemet om central och lokal polisregistrering.

Gällande rätt

I lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister anges förutsättningarna

för att registrering i allmänna straffregistret skall ske och ordningen

för lämnande av uppgifter ur detsamma. Närmare bestämmelser om

registreringen har meddelats i kungörelse den 26 november 1914 (nr 413)

om uppgifter till straffregistret och om registrets förande. I kungörelse den

19 december 1947 (nr 949) har givits föreskrifter för domstolar och åklagare

om skyldighet att inhämta utdrag av straffregistret. Stadgande om

sekretess har upptagits i 11 § första stycket lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Registreringens omfattning behandlas i 1, 2, 4 och 5 §§ lagen om straffregister.

Förutsättningarna för att en person skall registreras i straff registret

anges i 1 §. Enligt detta lagrum skall registret innehålla uppgifter angående

dem som av domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning

av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till minst 60 dagsböter

oller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå enligt

lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel

till böter eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men

på grund av sinnessjukdom ej kunnat fällas till ansvar, eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963 3

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Tvångsuppfostran ådömes numera ej, sedan lagen den 13 mars 1937 om

tvångsuppfostran upphört att gälla.

Ingen föreskrift finnes om att anteckning skall ske rörande beslut om beviljad

resning eller om rättelse av dom eller beslut i delar, varom uppgift

skall lämnas till straffregistret. Ej heller föreskrives registrering av beslut

om åtalseftergift eller av domar, genom vilka domstol med stöd av lagen

den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om påföljd för brott

av underårig i stället för att döma underårig lagöverträdare till straff överlämnat

till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande

för samhällsvård.

Att märka är alt icke alla frihetsstraff föranleder registrering. Då beslut

meddelas om förvandling av böter till fängelse, anses vederbörande ej ha

blivit dömd till fängelse i straffregisterlagens mening, och någon registrering

sker därför icke på grund av sådant beslut. Har genom villkorlig dom

beviljats anstånd med förvandlingsstraffets verkställande, kommer däremot

— eftersom villkorliga domar alltid skall registreras — uppgift om förvandlingsstraffet

att inflyta i straffregistret. I sistnämnda fall skall jämväl upplysning

om bötesbeslutet intagas i registret.

I 2, 4 och 5 §§ lagen om straffregister lämnas föreskrifter om registrering

av dels domar, avseende sådana påföljder m. m. som uppräknas i 1 §, dels

åtgärder, som vidtages i fråga om redan ådömd påföljd, och dels uppgifter

angående omhändertagande i anstalt av den, som blivit dömd till påföljd av

beskaffenhet att den skall registreras enligt 1 §.

Åtgärder beträffande redan ådömd påföljd registreras i den mån de förändrar

påföljdens utformning eller innebär, att påföljden kommer att avse

också andra gärningar än dem för vilka den ursprungligen ådömts. Sålunda

registreras förlängning av prövotid, förverkande av anstånd vid villkorlig

dom, förordnande att påföljd skall avse jämväl annat brott eller träda i stället

för annan påföljd samt beslut om nåd avseende registrerad påföljd.

Beträffande omhändertagande i anstalt antecknas i registret frigivning eller

utskrivning, även där den sker villkorligt eller på prov, upphörande av

tillsyn beträffande på prov utskriven, återintagning eller återhämtande till

anstalt, förverkande av villkorligt medgiven frihet samt dödsfall före frigivning

eller utskrivning.

De nu behandlade paragraferna innehåller dessutom bestämmelser angående

vem som skall lämna uppgift till registret samt angående de data som

skall redovisas i sådan uppgift. Vidare föreskrives, att anteckning skall göras

om beslut i överklagat eller underställt mål, under förutsättning att fråga

är om påföljd, som skall registreras enligt 1 §. Slutligen skall uppgift

lämnas om den som under vistelse å fångvårdsanstalt av anstaltens läkare

finnes lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

I 3 § föreskrives, alt straffuppgifterna skall hållas ordnade efter namnen

på dem uppgifterna angår.

It Iiihantj till riksdagens protokoll 1963. 5 samt. 2 avd. Nr 11

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

Avskiljande ur registret av straff uppgift skall enligt 7 § ske i tre fall, nämligen

om högre rätt frikänt den registrerade, befriat honom från tvångsarbete

eller, utan samband med villkorlig dom, ådömt annan påföljd än som

avses i 1 §, om den registrerade avlidit samt om 90 år förflutit från hans

uppgivna födelseår.

Förutsättningarna för lämnande av uppgift ur straffregistret är noga reglerade

i 8 och 9 §§.

Myndigheter, berättigade att erhålla fullständiga registerutdrag, är domstolar,

överståthållarämbetet, länsstyrelser, allmänna åklagare, andra myndigheter

som enligt lag äger förordna om häktning, interneringsnämnden,

statens kriminaltekniska anstalt, justitiekanslern och riksdagens ombudsmän.

Kungl. Maj :t kan för särskilt fall ge annan svensk myndighet eller

myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge tillstånd att erhålla fullständigt

registerutdrag. Med stöd av föreskrift i lagen har Kungl. Maj :t bemyndigat

fångvårdsstyrelsen att meddela fullständigt utdrag av straffregistret

för utredning i brottmål, då det begäres av domstol eller åklagarmyndighet

i annat nordiskt land. I fråga om uppgifter till myndighet i ickenordiskt

land rörande straffdomar eller beslut om tvångsarbete äger —

under förutsättning av ömsesidighet — Kungl. Maj :t utfärda bestämmelser.

Så har också skett i förhållande till vissa europeiska länder. — Statistiska

centralbyrån skall erhålla för den officiella statistiken erforderliga

utdrag av straffregistret, vilka dock ej får upptaga namnen på dem utdragen

avser.

Enskild person kan med Kungl. Maj :ts eller — efter Kungl. Maj :ts bemyndigande

— fångvårdsstyrelsens tillstånd erhålla fullständigt registerutdrag,

om han styrker, att hans rätt är beroende av sådant utdrag. Kungl.

Maj :t har bemyndigat fångvårdsstyrelsen att meddela fullständigt utdrag

av straffregistret beträffande enskild person, som begär sådant utdrag rörande

sig själv och styrker att hans rätt är beroende av att han erhåller

utdraget. Begränsat registerutdrag, som blott utvisar, att vederbörande ej

förekommer i registret såvitt angår annat förhållande än bötesdom eller

villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, kan meddelas på begäran av

enskild person, om han med intyg av överståthållarämbetet, länsstyrelse,

underrätt, häradshövding, borgmästare, svensk beskickning eller svenskt

konsulat styrker, att hans rätt kan vara beroende av sådant bevis.

Beträftände sekretesskyddet stadgas i 11 § lagen om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar, att uppgifter och anteckningar

som tillhör straffregistret ej må utlämnas i annat fall eller i annan ordning

än som sägs i lagen om straffregister. I den tidigare nämnda kungörelsen

om uppgifter till straffregistret och om registrets förande har föreskrivits,

att registerakter och registerblad ävensom övriga till registret hörande handlingar

skall hållas under sådan vård, att obehörigt tillträde till dem förebygges.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 är 1963

5

Förslag

till

Lag

om allmänt kriminalregister

Se propositionen och första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Se utskottets hemställan.

Allmän motivering

Inledande synpunkter

Departementschefen anför bl. a.:

I vårt land förekommer en tämligen omfattande registrering av begångna

brott och av straff eller andra påföljder, som ådömts för brott. Denna registrering

är uppdelad på ett flertal register, som föres av olika myndigheter.

Här må erinras om det allmänna straffregistret och det centrala fångregistret,

som båda handhaves av fångvårdsstyrelsen, den centrala registrering för

polisiära ändamål, som sker hos statens kriminaltekniska anstalt, och de polisregister

av skiftande omfattning och uppläggning, som föres hos de lokala

polismyndigheterna. Registrering förekommer även för mera speciella

ändamål, bl. a. hos kontrollstyrelsen i fråga om alkoholbrottslighet m. m.,

hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna i fråga om överträdelser av

trafikförfattningar samt vid militära förband i fråga om brott av krigsmän.

Vidare må nämnas, att utlänningskommissionen registrerar lagöverträdelser

av utlänningar, som vistas här i landet, samt att de kommunala socialvårdsorganen

för register, vilka i viss utsträckning innehåller uppgifter om kriminell

belastning hos dessa organs klientel.

Det kan icke bestridas, att myndigheterna i sin tjänsteutövning ofta är i

behov av sådana upplysningar, som kan utläsas ur de olika registren. Detta

behov framträder givetvis med olika styrka beroende på det ändamål, för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år 1963

vilket upplysningarna erfordras, och arten av de omständigheter, som upplysningarna

avser. Om enbart myndigheternas behov av upplysningar lägges

till grund för registreringens omfattning, skulle denna kunna göras mycket

vidsträckt. Självfallet måste emellertid hänsyn tagas även till andra

omständigheter. Redan av administrativa och ekonomiska skäl kan en alltför

långtgående registrering icke komma i fråga. För en begränsning härvidlag

talar dock framför allt hänsynen till de personer, som skulle bli föremål

för registrering.

Blotta vetskapen hos en person, att beträffande honom finnes antecknade

uppgifter, som allmänt uppfattas såsom ofördelaktiga, kan i och för sig vara

en börda. Registreringen kan även medföra, att uppgifterna aktualiseras i

sammanhang, där den registrerade har ett starkt intresse av att icke inför

myndigheter eller andra framstå i ogynnsam dager och där de ifrågavarande

uppgifterna — som kan avse förhållanden långt tillbaka i tiden — är mer

eller mindre opåkallade. Riskerna för att uppgifterna blir tillgängliga för

obehöriga kan ej heller helt elimineras. Omständigheter av detta slag kan i

ogynnsamma fall motverka eller hindra den återanpassning av brottslingar,

till vilken samhällets kriminalvårdande åtgärder syftar.

Av det anförda torde framgå, att spörsmålet, huruvida och i vilken omfattning

brott och brottspåföljder skall registreras, är en avvägningsfråga,

där intresset av att myndigheter och andra skall kunna få så fullständig

kännedom som möjligt i dessa hänseenden måste vägas mot den enskildes

önskemål om skydd mot opålcallad insyn i hans privata angelägenheter.

Varje särskilt behov av registrering bör på grund härav noga prövas, innan

registrering beslutas och riktlinjerna därför dragés upp, och alla möjligheter

att begränsa registreringen utan att befogade intressen trädes för nära bör

därvid tillvaratagas. Det nu sagda har främst avseende å register, vilka —

liksom det allmänna straffregistret — användes som offentliga upplysningskällor.

I sin nuvarande utformning innehåller det allmänna straffregistret väsentligen

endast sådana uppgifter om ådömda bestraffningar och därmed

likställda åtgärder, som är nödvändiga för en rätt tillämpning av straffrättens

regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd samt för bedömande,

huruvida viss påföljd lagligen må tillämpas. Det förhåller sig

emellertid otvivelaktigt så, att straffregisterutdragen i rättskipningen icke

blott fyller den begränsade funktionen att ange, huruvida formella förutsättningar

föreligger för tillämpning av vissa lagregler. De upplysningar,

som erhålles genom utdragen, tillmätes också regelmässigt stor betydelse vid

val av reaktionsform samt vid straffmätning och annan närmare utformning

av den valda reaktionsformen.

Den vikt, som vid personutredning i brottmål tillägges straffregisterutdraget,

beror säkerligen icke minst på att reglerna om vad som skall antecknas

i straffregistret är exakta, uppgiftslämnandet enhetligt och redovisningen

i utdragen — inom ramen för vad registret omfattar — fullständig och till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

7

förlitlig. Omfattningen av andra officiella register, som redovisar social belastning,

är ej lika noga reglerad. Dessa register fyller ej heller i fråga om

uppgifternas riktighet samma krav som det allmänna straffregistret.

Just i straffregisterutdragens tillförlitlighet och exakthet kan emellertid

ligga en fara för att deras värde som moment i personutredningen överskattas.

Det bör framhållas, att ej ens ett mycket utförligt kriminalitetsregister

ger något godtagbart underlag för domstolens bestämmande av samhällsreaktion.

När kritik riktats mot utredningens uttalanden om straffregistrets

ändamål, har man enligt min mening överdimensionerat registrets uppgift

i detta hänseende. Man bör hålla i minnet, att hos oss personundersökning

sker i mycket stor utsträckning och att därvid såväl den misstänktes tidigare

levnadsomständigheter som hans aktuella situation utredes och belyses.

Det har icke ifrågasatts, att straffregistret skulle göras så omfattande, att

all kriminell belastning, som en person ådragit sig och som längre fram kan

få betydelse för bestämmande av ytterligare samhällsreaktioner mot honom,

skulle redovisas där. Vad som på allvar har diskuterats har varit utvidgningar

av registreringen till flera arter av bötesdomar, till beslut om åtalseftergift

och till domar om överlämnande av unga lagöverträdare till samhällsvård.

Jag återkommer längre fram till dessa frågor men vill redan nu

understryka, att straffregistret — även om det skulle utvidgas på sätt nyss

antytts — icke kommer att ge någon godtagbar bild av den registrerades

föregående och nuvarande sociala situation. Tyngdpunkten i personutredningen

kan uppenbarligen icke läggas på registeranteckningar av olika

slag.

Liksom strafflagberedningen och utredningen anser jag, att straffregistret

i princip bör innehålla endast sådana uppgifter om ådömda straff och

därmed jämförliga åtgärder, som är nödvändiga för en rätt tillämpning av

straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd

samt för bedömande av huruvida viss påföljd lagligen må tillämpas. Undantag

från denna princip kan tänkas men bör icke ske utan att vägande skäl

talar därför.

I straffregistret antecknas numera i stor utsträckning även andra reaklionsformer

än straff, och beteckningen straffregister måste därför anses

missvisande. Eftersom det väsentliga är att registrera kriminalitet, som föranlett

vissa åtgärder av myndighet, oavsett huruvida straff ådömts eller ej,

synes mig beteckningen kriminalregister — ehuru ej heller den fullt adekvat

— vara att föredraga. Då även hos andra myndigheter förda register avser

kriminalitetsyttringar, kan förevarande register lämpligen benämnas allmänt

kriminalregister.

Utredningen har föreslagit, att vandelsutredning skall kunna förebringas

genom utdrag ur det allmänna kriminalregistret i stället för genom vandclsintyg,

utfärdade av polismyndighet. I denna del har utredningens förslag sådant

samband med frågan om polisverksamhetens organisation och polisregistrens

utformning, att det icke i detta sammanhang kan upptagas till

slutlig behandling. Jag anser emellertid i likhet med utredningen angeläget,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

att reglerna om det allmänna kriminalregistret ges sådant innehåll, att registret

vid sidan om sin huvudfunktion att betjäna åklagare och domstolar

också kan läggas till grund för officiella vandelsintyg, i den mån sådana kan

befinnas erforderliga.

Utredningen har förordat, att en samordning sker av straffregistret och

centrala polisregistret. Registren skulle därvid fortfarande hållas åtskilda,

men straffregistret skulle liksom centrala polisregistret förläggas till statens

kriminaltekniska anstalt. Därest en rikspolisorganisation eller därmed jämförlig

central polisledning skulle komma att tillskapas, bör enligt utredningens

mening en överföring av straffregistret dit övervägas.

Vilka uppgifter bör införas i det allmänna kriminalregistret?

Departementschefen anför härom bl. a.:

Den registrering av bötesdomar, som nu förekommer i straffregistret,

är i huvudsak betingad av de gällande återfallsreglerna i strafflagen.

Så länge dessa regler gäller oförändrade, torde även den därav föranledda

registreringen böra bibehållas. Frågan om registrering av bötesdomar kommer

emellertid i ett nytt läge vid genomförande av brottsbalken. I brottsbalken

har nämligen återfallsreglerna givits sådan utformning, att domar å böter

icke längre kommer att vara återfallsgrundande.

Med hänsyn till det anförda kan jag icke biträda tanken på en utvidgad

registrering av bötesdomar i förevarande register utan anser tvärtom

att, när brottsbalken med de ändrade återfallsreglerna träder i kraft, sådana

domar över huvud taget ej bör antecknas i registret. Frågan härom

torde få upptagas vid utarbetandet av följdändringarna till brottsbalken.

Intill dess vill jag förorda, att bötesdomar registreras i samma utsträckning

som för närvarande.

Med särskilt eftertryck har remisskritiken riktat sig mot utredningens

åsikt, att beslut om åtalseftergift ej skall registreras. De resonemang,

som därvid förts och som närmast avser beslut enligt 1944 års

lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, följer i flera hänseenden samma

linjer som argumenteringen för att bötesstraff bör registreras i större

utsträckning än nu sker. Från åklagar- och domstolshåll har särskilt framhållits

det värdefulla i att uppgifter om en persons tidigare kriminalitet är

sa fullständiga och tillförlitliga som möjligt.

Otvivelaktigt är det av vikt att åklagaren redan på förundersökningsstadiet

får veta huruvida den misstänkte fått åtalseftergift för tidigare brott.

Detta har betydelse ej blott vid prövning, om åtalseftergift skall meddelas

för det aktuella brottet eller tidigare meddelad åtalseftergift återkallas, utan

också för frågor om tvångsåtgärder sådana som anhållande och häktning.

För domstolen är uppgifter om förut meddelade beslut om åtalseftergift

trämst av betydelse, då det gäller att bestämma påföljd för den aktuella

brottsligheten. Men också på ett tidigare stadium, t. ex. för att avgöra om

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år t963 9

rättspsykiatrisk sakkunskap bör anlitas, kan det vara av vikt att äga kännedom

om tidigare yttringar av kriminalitet hos den tilltalade.

Det synes mig därför uppenbart, att åklagare och domstolar bör ha möjlighet

att erhålla upplysningar om beslutade åtalseftergifter. Åtskilliga beslut

om åtalseftergift enligt 1944 års lag avser emellertid bagatellförseelser,

som om de blivit föremål för lagföring endast skulle ha föranlett obetydliga

bötesstraff. Intresset av att sådana åtalseftergifter bringas till deras kännedom,

som senare har att taga befattning med vederbörande, kan icke anses

vara så stort, att det motiverar en omfattande central registrering.

För närvarande registreras åtalseftergifter tämligen allmänt i de lokala

polisregistren samt dessutom av vederbörande barnavårdsnämnder. Av flera

remissvar framgår, att dessa icke närmare reglerade registreringsformer ej

anses lika tillförlitliga som registrering i straffregistret. Åklagare och domstolar

torde dock icke annat än undantagsvis ha kommit att sakna erforderliga

uppgifter angående beslut om åtalseftergift. Risken för att tidigare meddelat

beslut om åtalseftergift stundom kan förbli okänt for åklagare eller

domstol motiverar enligt min mening icke en allmän anteckning av sådana

beslut i kriminalregistret. I fall av svårare asocialitet torde med hänsyn till

de då oftast omfattande personutredningarna denna risk vara obetydlig.

Den omständigheten att uppgifter om åtalseftergift hålles utanför kriminalregistret

torde vara ägnad att underlätta återanpassningen av unga lagöverträdare,

vilkas kriminalitet i det alldeles övervägande antalet fall äi a\ ö\ergående

art, och motverka att lagöverträdelserna i fortsättningen tillmätes

överdriven betydelse. Härmed är dock icke sagt, att ej en central legistieiing

av beslut om åtalseftergift kan vara önskvärd från andra synpunkter, t. ex.

för vården och behandlingen vid ungdomsvårdsskolorna eller för vetenskaplig

forskning. I den mån sådana registreringsbehov förefinnes, får de dock

tillgodoses på andra sätt än genom det allmänna kriminalregistret.

Jag ansluter mig alltså till den av utredningen uttalade åsikten, att beslut

om åtalseftergift jämlikt 1944 års lag icke bör antecknas i straffregistret

eller, såsom det kallas i den nu föreslagna lagen, det allmänna kriminalregistret.

I enlighet med utredningens förslag bör ej heller åtalseftergift,

som meddelas med stöd av annan lagstiftning, föranleda anteckning

däri.

Domar, genom vilka överlämnats till barnavårdens organ att

gärder för unga lagöverträdares omhändertagande för sa mh

ä 11 s v å r d, torde i registreringshänseende böra behandlas på samma sätt

som beslut om åtalseftergift. Den av mig förordade lösningen innebär, att

i fortsättningen liksom nu samtliga fall, där åklagares eller domstols avgörande

innebär att ansvaret för unga lagöverträdares behandling lägges på

barnavårdens organ, hålles utanför det allmänna kriminalregistret.

Eu följd av ett utvidgat registreringssamarbete med andra länder blir, att

det svenska kriminalregistret kommer att i viss utsträckning tillföras uppgifter

om domar och andra registreringsfakta, som härrör från utländska

domstolar och myndigheter. Beträffande alla utländska uppgifter, som läm
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

nas till den svenska registreringsmyndigheten, torde böra gälla, att de skall

föranleda anteckning i kriminalregistret endast i den mån deras innehåll

motsvarar vad som gäller rörande anteckning av svenska domar.

Beslut om resning, som beviljas i mål vari dömts till påföljd som skall antecknas

i straffregistret, bör anmälas till registret. Likaså bör anmälan ske,

om den registrerade efter resning i målet blivit frikänd eller dömd endast

till påföljd, som icke skall antecknas i registret.

Då domstol jämlikt 30 kapitlet 13 § rättegångsbalken meddelat beslut om

rättelse av dom eller beslut i delar, varom uppgift skall lämnas till straffregistret,

bör skyldighet föreligga för domstolen att anmäla uppgift om

rättelse till registret. En uttrycklig regel om att rättelse skall anmälas torde

alltså vara överflödig. Skäl att införa registrering av ovillkorliga förvandlingsstraff

för böter anser jag ej föreligga. Det nuvarande stadgandet om

registrering av domar å tvångsuppfostran bör givetvis utgå.

Avskiljande av uppgifter från registret

Departementschefen anför härom bl. a.:

Den åldersgräns, 90 år, som för närvarande gäller för avskiljande av uppgifter

ur straffregistret, utesluter självfallet varje praktisk möjlighet att registeruppgifter

kommer att utsorteras, medan de fortfarande är av intresse

för åklagare och domstolar. Denna gräns bör otvivelaktigt kunna sänkas.

Sättes den till 70 år, skulle resultatet enligt de gjorda beräkningarna bli en

i och för sig önskvärd kraftig reduktion av registrets omfattning. Med hänsyn

till vad som blivit upplyst om det praktiska behovet av uppgifter också

beträffande högre åldersgrupper synes dock på sätt utredningen föreslagit

ifrågavarande gräns böra dragas vid 80 år.

Såsom riksarkivet påpekat bör gallringsbestämmelser ej ges i lag. Hur det

skall förfaras med de uppgifter, som skall avskiljas från registret, får regleras

i administrativ väg. Om utsorterade uppgifter skall förstöras eller förvaras

särskilt för att finnas tillgängliga för vetenskaplig forskning, får övervägas

under hänsynstagande saväl till materialets värde för forskningen som

till befintliga förvaringsmöjligheter.

Enligt 11 § första stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar får uppgifter och anteckningar,

som tillhör straffregistret, ej utlämnas i annat fall eller i annan ordning

än straffregisterlagen anger. De uppgifter, som i enlighet med det anförda

avskilts från registret, torde icke kunna sägas tillhöra detta och torde därför

icke omfattas av sekretesskyddet. Några praktiska olägenheter härav torde

hittills icke ha försports. Om emellertid utsortering ur det allmänna kriminalregistret

kan ske mera kontinuerligt än som varit möjligt beträffande

straffregistret och om de utsorterade uppgifterna förvaras i ordnat skick,

måste klart anges, att ej heller detta material kan åtkommas annat än i enlighet

med kriminalregisterlagens bestämmelser. I samband med att hän
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr it år 1963

11

visningen ill § av 1937 års lag ändras till att avse lagen om kriminalregister

torde därför böra föreskrivas, att uppgifter och anteckningar, som tillförts

detta register, är underkastade sekretesskydd.

Rehabilitering

Departementschefen anför härom bl. a.:

Den rehabilitering, som förekommer i främmande rättssystem, har sin

största betydelse i de länder, där någon form av inskränkning i medborgerliga

rättigheter är stadgad såsom brottspåföljd och där alltså rehabiliteringen

har karaktär av återinsättande i fulla sådana rättigheter. Oaktat

några formella regler om förlust av medborgerliga rättigheter ej finnes här,

är det dock uppenbart, att en påföljd även efter det den verkställts fortfar

att medföra belastande verkningar för den av påföljden drabbade. Det är

ofrånkomligt, att vid straffmätning hänsyn tages till den omständigheten,

huruvida gärningen utgör förstagångsbrott eller återfall i brott. Också vid

val av reaktionsform utgör utfallet av tidigare samhällsreaktioner en av de

faktorer som bör beaktas. Det kan icke heller undvikas, att tidigare brottslighet

av bestämt slag tillmätes betydelse, när det gäller att besätta vissa befattningar

i allmän eller enskild tjänst.

Mot varandra står här liksom eljest, när fråga är om brottsregistrering,

myndigheters och enskildas intresse av att kunna få så fullständiga och

vederhäftiga upplysningar som möjligt om en persons förflutna och den

en gång dömdes intresse av att hans kriminella belastning icke i ovidkommande

sammanhang dragés fram till allmänt beskådande. Som jag

redan antytt bör registrerade belastningar icke obegränsat få bringas till

myndigheters eller enskildas kännedom, utan hänsyn bör tagas till den

dömdes rehabiliteringsintresse.

Det ligger i sakens natur, att vid bedömningen av de tidsfrister, efter

vilka uppgifter lämpligen kan upphöra att medtagas i registerutdrag,

större hänsyn bör tagas till myndigheters än till enskildas intresse av att

få utdrag, som avser förhållandevis långt tillbaka i tiden liggande omständigheter.

Utredningen har tillmätt denna synpunkt sådan vikt, att man

frångått strafflagberedningens tanke att också i utdrag till myndigheter

efter viss tid utesluta registrerade belastningar. Enligt min mening har utredningen

emellertid underskattat betydelsen för den enskilde av att veta,

att en i kriminalregistret antecknad belastning efter vissa års laglydigt

leverne ej automatiskt framdrages, om han ånyo blir föremål för rättsligt

förfarande. Jag anser, att starka skäl talar för en begränsning även av de

uppgifter, som meddelas i registerutdrag till de rättsvårdande myndigheterna.

Mot en sådan begränsning kan å andra sidan anföras, att nämnda

myndigheter härigenom kan komma att undandragas uppgifter, som erfordras

för att tillämpa vissa straffrättsliga bestämmelser. Jag åsyftar härvid

närmast vissa regler i strafflagen om brottskonkurrens (4: 3), återfall

i brott (4: 14) och åtalspreskription (5: 18).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

Regeln om brottskonkurrens kan generellt sett sägas vara till fördel för

den brottslige, och uteslutning ur registerutdrag av uppgifter om det tidigare

frihetsstraffet kan därför tänkas lända honom till förfång. Jag vill för

övrigt framhålla, att ett sådant rehabiliteringssystem, som det ifrågasatta,

för de dömda i gemen är en förmån, som mer än väl torde väga upp de nackdelar

i förevarande avseende, vilka möjligen kan uppkomma i några få fall.

Gällande strafflag anger ej någon bestämd tid, då en straffdoms återfallsverkan

upphör. Detsamma gäller den återfallsregel, som upptagits i

brottsbalken. Någon erinran från återfallssynpunkt mot att registerutdrag

icke upplyser om anteckning om tidigare dom torde emellertid icke kunna

göras, om anteckningen utgår först efter så lång tid, att det i praktiken blir

uteslutet att utdraget kommer att sakna upplysningar som fortfarande är

av vikt.

Preskriptionsregeln i 5 kap. 18 § strafflagen är tillämplig beträffande

vissa grövre brott och innebär, att den tid inom vilken åtal för brottet senast

skall ha väckts förlänges, om den brottslige under denna tid begår

nytt brott av viss svårhetsgrad. Ej heller denna bestämmelse, som har en

motsvarighet i brottsbalken, bör enligt min åsikt förhindra införandet av

iehabiliteringsregler, även om de undantagsvis kommer att medföra, att i

fall som den ifrågavarande bestämmelsen avser, anteckning om det senare

brottet uteslutes ur registerutdrag, innan det förra ännu är preskriberat.

Enligt min mening både tillgodoses berättigade intressen och erhålles ett

enkelt system, om tidsfristen beträffande alla i anstalt verkställda påföljder

sättes enhetlig — förslagsvis till tio år — och räknas från den

tidpunkt, då anstaltsvistelsen upphör.

Beträffande bötesdomar, villkorliga domar och sådana straffriförklaringar,

som avses i förslagets 2 § 4, torde domens dag böra tagas till utgångspunkt

för tidsberäkningen. Sättes fristen också här till tio år, kommer anteckningarna

ändå att uteslutas ur registerutdrag tidigare än då fråga är

om påföljd, som innebär frihetsberövande.

Vad angår straffriförklaringar kan invändas, att det även efter tioårstidens

utgång kan vara av vikt för rättsvårdande myndigheter att få kännedom

härom, främst för att besked skall erhållas att den registrerade varit

föremål för sinnesundersökning. Jag vill då framhålla, att enligt 2 § i det

inom justitiedepartementet utarbetade lagförslaget personutredning, varmed

framför allt förstås personundersökning och sinnesundersökning, skall antecknas

i kriminalregistret liksom nu sker i straffregistret. Enligt 10 § i

förslaget skall anteckning om verkställd sinnesundersökning alltid medtagas

i registerutdrag till domstolar och åklagare och alltså även om någon uppgift

angående påföljd eller straf friförklaring icke skall återges däri. Vad

beträffar utredningar enligt lagen om personundersökning i brottmål torde

värdet av att få kännedom om äldre sådana utredningar ej vara så stort,

att en motsvarande undantagsregel för deras del är motiverad.

I de fall, då enskild person avses få möjlighet att erhålla utdrag ur det

allmänna kriminalregistret, synes väsentligt kortare tid för uteslutning av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

13

registeruppgifter kunna tillämpas än i fråga om myndighet. Jag har efter

övervägande av de olika intressen, som här gör sig gällande, stannat vid att

rörande flertalet anteckningar föreslå hälften så långa rehabiliteringstider

som beträffande andra utdrag.

Hur bör man förfara, när beträffande samma person förekommer mer än

en anteckning av det slag, som i och för sig omfattas av uteslutningsreglerna?

Jag föreslår, att de tider, under vilka registeranteckningar skall återges

i utdrag, visserligen förlänges, om — under det sådan tid löper — dom

eller beslut av beskaffenhet att böra antecknas i registret ånyo meddelas,

men att anteckning, beträffande vilken tidsfristen utlöpt utan att dylikt

»preskriptionsavbrott» inträffat, ej vidare medtages i registerutdrag. Föreskrives

såsom jag här föreslår olika långa tidsfrister beträffande utdrag till

myndigheter och till enskilda, medför denna princip också, att förlängning

av tiderna icke sker likformigt. Med de föreslagna tidsfristerna kommer

beträffande de egentliga återfallsförbrytarna tiderna i allmänhet att förlängas

därhän, att samtliga anteckningar skall medtagas. Beträffande utdrag

till enskilda kan förutses, att sådana huvudsakligen kommer att begäras

av personer, som antingen ej alls förekommer i registret eller blott blivit

föremål för någon enstaka anteckning.

De skäl, som anförts mot att i registerutdrag medtaga påföljder, vilka endast

avser gärningar, begångna före aderton års ålder, anser jag väga tyngre

än de nackdelar, som kan följa av att utdrag icke lämnar upplysning i

detta hänseende. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag, att uppgift

om sådan påföljd aldrig skall medtagas i utdrag till enskilda. Registerutdragens

funktion som vandelsbevis utgör enligt min mening ej tillräcklig

anledning att medtaga dylika uppgifter. I utdrag till myndigheter bör

dock uppgifterna uteslutas endast i enlighet med de förordade rehabiliteringsreglerna;

uppgifterna skall alltså alltid medtagas i utdrag som utfärdas

inom tio år från domen eller, i förekommande fall, från anstaltstidens

slut, eller inom den längre tid som kan föranledas av ny anteckning i registret.

Vad angår behandlingen av de uppgifter, som över huvud ej skall medtagas

i registerutdrag, finnes från rättsvårdens synpunkt icke något att invända

mot att uppgifterna utsorteras ur registret och förstöres. Mot ett sådant

förfarande talar dock dels hänsyn till det intresse och den betydelse,

som uppgifterna kan ha för kriminalvetenskaplig forskning, dels det förhållandet,

att ett kontinuerligt utsorterande av uppgifter, som ej längre

skall medtagas i utdrag, av tekniska skäl torde bli relativt tidsödande.

Från dessa synpunkter är det lämpligare, att uppgifterna fortfarande får

tillhöra registret, och jag förordar därför, att rehabiliteringsrcglerna utformas

så, att uppgifterna alltjämt skall tillhöra registret men ej medtages i

registerutdrag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år 1963

Myndighets rätt att erhålla utdrag

Departementschefen anför härom bl. a.:

Det allmänna kriminalregistret har främst tillkommit i de rent judiciella

myndigheternas intresse. Dessa bör i första hand ha rätt att rekvirera

utdrag ur registret. Anledning att i lagen stadga inskränkningar i rekvisitionsrätten

torde föreligga lika litet beträffande de allmänna åklagarna

som beträffande domstolarna. Självfallet bör rekvisitioner icke göras i andra

ärenden än dem, där rekvisitionsskyldighet är föreskriven i författning

eller där utdrag eljest erfordras för utredning om brott.

Justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, statens kriminaltekniska anstalt

och interneringsnämnden bör såsom hittills äga rätt att utan prövning erhålla

utdrag. Däremot torde ungdomsfängelsenämnden icke för sin verksamhet

vara i behov av att få rekvirera utdrag ur kriminalregistret. I enlighet

med utredningens förslag bör rekvisitionsrätt tillerkännas myndighet,

som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning

för brott, utlänningslagen eller lagen angående lösdrivares behandling.

Mera tveksamt är i vad mån rätt att begära utdrag bör tillerkännas andra

myndigheter än de nu nämnda. Starka skäl synes tala för en inskränkning

av den polisiära intygsgivningen. När det gäller att avgöra i vilken

omfattning länsstyrelser och socialvårdsorgan skall tillerkännas rätt att

rekvirera utdrag ur kriminalregistret, torde därför reglerna böra utformas

med beaktande av att en sådan inskränkning kan komma att ske. Inskränkningar

i den polisiära intygsgivningen kan nämligen väntas medföra ökade

krav på utdrag ur kriminalregistret. Även bortsett härifrån är dock tydligt,

att nyssnämnda myndigheter kan ha behov av uppgifter ur detta register.

Då en begränsning av uppgiftslämnandet ur kriminalregistret bör eftersträvas

också i förhållande till myndigheter, är jag icke beredd förorda,

att ifrågavarande myndigheter tillerkännes oinskränkt rekvisitionsrätt.

I stället bör möjlighet öppnas för Kungl. Maj :t att tillåta utlämnande

av uppgifter även i andra fall än de i lagen särskilt angivna, och jag kan

icke finna något hinder föreligga mot att sådant tillstånd lämnas generellt

för visst slag av ärenden. På detta sätt kan viss myndighet eller viss kategori

av myndigheter beredas möjlighet att i avgränsade grupper av ärenden

erhålla utdrag ur det allmänna kriminalregistret.

Med stöd av den föreslagna regleringen kan Kungl. Maj :t tillåta myndighet

att för tillståndsgivning eller anställningsprövning erhålla utdrag

ur registret. Det torde dock för sådana ändamål i regel vara lämpligare, att

möjlighet öppnas för den enskilde att ansöka om registerutdrag för att

företes i tillstånds- eller ansökningsärendet. Att intygen till myndigheter

på grund av rehabiliteringsreglerna kan vara mera omfattande än de intyg>

som utlämnas till enskilda, bör ej få vara skäl att hellre tillåta myndighet

att rekvirera utdrag beträffande enskilda sökande än att ge dessa

tillfälle att inkomma med utdrag i ärendet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

15

Enskilds rätt att få utdrag rörande sig själv

Departementschefen

I och för sig kan principiella betänkligheter anföras mot att enskilda

över huvud taget beredes möjlighet att erhålla utdrag ur det allmänna kriminalregistret.

Det är dock icke praktiskt genomförbart att helt slopa allt

lämnande av officiella vandelsupplysningar. Under sådana omständigheter

måste det betraktas som en fördel, om vandelsupplysningar kan lämnas

i form av tillförlitliga, efter enhetliga normer utfärdade kriminalregisterutdrag

och icke med stöd av de sinsemellan olikartade lokala polisregistren,

som ej fyller samma krav på noggrannhet. Jag har tidigare berört denna

funktion, som utredningen föreslagit tillagd det centrala straffregistret.

Här erbjuder sig otvivelaktigt en möjlighet att undanröja åtminstone en

del av de olägenheter, som är förbundna med nuvarande praxis i fråga om

vandelsintyg.

Det synes ej vara lämpligt att i lagen direkt ange de ändamål, för vilka

utdrag får meddelas. I stället kan man, på samma sätt som jag förordat

beträffande utdrag till vissa myndigheter, lägga prövningen härav hos

Kungl. Maj :t. Det bör då finnas möjlighet att ange vissa ändamål, för vilka

utdrag får lämnas, och anförtro prövningen i det enskilda fallet åt registreringsmyndigheten.

Kungl. Maj :t skulle därmed blott behöva pröva framställningar

om utdrag i de förmodligen sällsynta fall, då utdrag begäres

för annat ändamål. För att registerutdrag ej skall kunna missbrukas, är

det nödvändigt, att den enskilde tillförlitligen styrker, att utdraget erfordras

för det uppgivna ändamålet.

Beträffande ifrågavarande utdrags innehåll vill jag hänvisa till vad jag

i det föregående anfört rörande uteslutning av uppgifter efter viss tid. Avsikten

är alltså, att enskild endast skall kunna erhålla utdrag, utfärdade

under hänsynstagande till de kortare rehabiliteringstider, som beträffande

vissa registeranteckningar avses gälla för utdrag till enskilda.

Specialmotivering

Departementschefen anför bl. a.:

(11 §) 12 §.

Det system, som för närvarande med stöd av 8 § 3 mom. straffregisterlagen

tillämpas beträffande registerutdrag till den officiella statistiken, avses

skola bibehållas. Kopior av de till registreringsmyndigheten insända

uppgifterna om domar och beslut tillställes statistiska centralbyrån, sedan

den registrerades namn borttagits.

Såvitt känt är har de registeruppgifter, som avskilts från straffregistret,

hittills icke efterfrågats såsom material för kriminologisk eller annan vetenskaplig

forskning. Detta kan dock ha berott på att avskilj ning ej skett

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år 1963

systematiskt och på att materialet förvarats på ett svårhanterligt sätt. Ett

tekniskt förbättrat registreringsväsende och en intensifierad forskning kan

leda till att också uppgifter, som utgått ur registret, får betydelse som forskningsmaterial.

Det har därför ansetts påkallat att öppna möjlighet för forskningen

att erhålla tillgång till sådana uppgifter. Enligt det nu framlagda

förslaget till ändring i sekretesslagen skall de omfattas av samma sekretesskydd

som kriminalregistret i övrigt. Avfattningen av förevarande paragraf

medger, att även anteckningar, som enligt 10 § ej skall medtagas i registerutdrag,

kan göras tillgängliga för forskningsändamål.

Förslaget föranledde bl. a. följande uttalanden av lagrådet (justitieråden

Romanus, Digman och Nordström samt regeringsrådet Holmgren):

Öl S) 12 §.

Med det i förevarande lagrum givna stadgandet, enligt vilket vid utdragslämnande

till den officiella statistiken upplysning icke må givas om namnen

på de med utdragen avsedda, åsyftas att tillgodose naturliga sekretessönskemål.

Även om namn icke upptages i utdraget, torde emellertid vederbörandes

identitet tämligen lätt kunna utrönas av den som hos statistiska

centralbyrån genomgår inkomna utdrag; i dessa medtagas nämligen de registrerades

födelsetid och födelsenummer.

Enligt 16 § av 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar gäller som huvudregel förbud att utlämna för statlig

statistik lämnade uppgifter och myndighets bearbetningar därav, såframt de

avse namngivna enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter.

Lagrådet vill med hänvisning till det anförda föreslå en jämkning av det

berörda stadgandet i så måtto att det angives omfatta uppgifter och bearbetningar

som avse enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter

vilka äro angivna med namn eller annan identitetsbeteckning.

Departementschefen anför i anledning av lagrådets uttalanden följande:

Det är uppenbarligen angeläget, att de med anteckning om födelsetid och

födelsenummer försedda uppgifter till rättsstatistiken, vilka utgör kopior av

uppgifter som lämnas till det allmänna kriminalregistret, icke är tillgängliga

för utomstående. Om dessa statistikuppgifter — såsom torde bli fallet

förvaras ordnade efter födelsetid och födelsenummer, kommer nämligen

samlingen av uppgifter efter hand att få ett innehåll motsvarande det

allmänna kriminalregistrets. En jämkning av 16 § lagen om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar torde därför vara nödvändig.

Stadgandet synes böra avse uppgifter och bearbetningar, som avser enskilda

personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, vilka är angivna med

namn eller annan identitetsbeteckning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

17

Utskottet

Utskottet, som inhämtat att första lagutskottet tillstyrkt i förevarande

proposition framlagda förslag till lag om allmänt kriminalregister, har

ej funnit anledning till erinran mot av Kungl. Maj :t i propositionen framlagda

förslag avseende sekretesslagen och hemställer alltså,

att riksdagen — under förutsättning att riksdagen antager

det i propositionen framlagda förslaget till lag om allmänt

kriminalregister — med bifall till förevarande proposition i

vad den hänvisats till konstitutionsutskottet måtte antaga

följande

Lag

angående ändrad lydelse av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Uppgifter och anteckningar som Uppgifter och anteckningar som

tillhöra det i riket inrättade straff- tillförts det allmänna kriminalregistregistret

må ej utlämnas i annat fall ret må ej utlämnas i annat fall eller

eller annan ordning än i lagen om annan ordning än i lagen om allmänt

straffregister sägs. kriminalregister sägs.

Utslag eller — —----Konungen bestämmer.

Vad i------underlydande personal.

16

För statlig eller kommunal statistik

lämnade uppgifter och myndighets

bearbetningar därav må, såframt

de avse namngivna enskilda

personer, bolag eller andra enskilda

samfälligheter, icke utlämnas förrän

tjugu år från uppgiftens datum förflutit,

därest ej den som däri avses

samtycker till ett tidigare utlämnande,

eller ock, med hänsyn till uppgiftens

eller bearbetningens natur eller

det ändamål för vilket den åslundas

och omständigheterna i övrigt, trygghet

kan anses vara för handen, att utlämnandet

ej kommer att missbrukas

till hans skada.

§•

För statlig eller kommunal statistik

lämnade uppgifter och myndighets

bearbetningar därav må, såframt

de avse enskilda personer, bolag

eller andra enskilda samfälligheter,

vilka äro angivna med namn eller

annan identitetsbeteckning, icke utlämnas

förrän tjugu år från uppgiftens

datum förflutit, därest ej den

som däri avses samtycker till ett tidigare

utlämnande, eller ock, med

hänsyn till uppgiftens eller bearbetningens

natur eller det ändamål för

vilket den åstundas och omständigheterna

i övrigt, trygghet kan anses

vara för handen, att utlämnandet ej

1 Senaste lydelse, se beträffande 11 § SFS 1939: 620 och beträffande 16 § SFS 1947: 629.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kommer att missbrukas till hans

skada.

Vad i------förberedelser därtill.

Då handling------förbehåll göras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1963.

Stockholm den 3 maj 1963

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt

Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Kronstrand, fröken

Stenberg*, herrar Harald Pettersson* och Dahlberg; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Tumhult, Larsson i Luttra,

Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hammar, Braconier*, Andersson

i Billingsfors*, Lundkvist*, Enskog* och Andersson i Storfors*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630563

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:260 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 39, med förslag till lag om allmänt kriminalregister m. m., såvitt propositionen hänvisats a1 i texten