Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande i svensk tryckfrihetslagstiftning an den s. k. genmälesrätten.

1963-03-26 · 26 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1963:5, Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande i svensk tryckfrihetslagstiftning an den s. k. genmälesrätten.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

I

Nr 5

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

om införande i svensk tryckfrihetslagstiftning an

den s. k. genmälesrätten.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna, nr 307

i första kammaren av herr Georg Carlsson och nr 358 i andra kammaren

av herr Börjesson i Falköping hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla om en utredning syftande till ett tryggande av genmälesrätten

för enskild person eller kollektiv, som i tidningspressen blivit

föremål för tendentiös nyhetsförmedling, i enlighet med vad i motionerna

anförts.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Beträffande gällande rätt, historik m. m. får utskottet, i den mån redogörelse

därför icke lämnas i följande översikt, hänvisa till bifogade kanslipromemoria.

(Bilaga)

I svensk rätt har följande lagrum avseende å den i åtskilliga utländska

rättssystem stadgade s. k. genmälesrätten, d. v. s. rätt för den som finner

sig kränkt genom framställning i tryckt skrift att själv eller genom myndighet

få infört i skriften i fråga ett bemötande eller beriktigande av den kränkande

artikeln, nämligen bestämmelsen i 1 kap. 4 § andra stycket tryckfrihetsförordningen,

att vid bestämmande av påföljd för tryckfrihetsbrott skall,

då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt beaktas huruvida sådan på

lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom. Vid fällande dom i tryckfrihetsmål

kan vidare enligt 7 kap. 6 § andra stycket nämnda förordning

domstol, då fråga är om periodisk skrift, på yrkande förordna att domen

skall införas i skriften.

I det av 1944 års tryckfrihetssakkunniga år 1947 avgivna förslaget

till tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60), vilket

ligger till grund för nu gällande tryckfrihetsförordning, diskuterade de sakkunniga

möjligheten av att införa en lagstadgad genmälesrätt efter utländsk

förebild. En sådan rätt beredde enligt de sakkunniga dock icke något effektivt

skydd mot kränkande uppgifter och framställningar. Det torde enligt

de sakkunniga ligga i utgivarens hand att bestämma över skriftens innehåll,

och den enskilde kunde icke rimligen berättigas disponera över något visst

utrymme i skriften för genmäle. En fritt utbildad, på god publicistisk sed

grundad genmälesrätt, något som enligt de sakkunniga redan förelåge, fyllde

ett ändamål och kunde även ur synpunkten av den enskildes yttrandefri
|

Dihang till riksdagens protokoll 1963. 5 samt. 2 and. Nr 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

het vara av värde, under det att däremot en med tvång genomförd genmälesrätt

kunde motverka sitt ändamål. De sakkunniga funno förty ej skäl att

föreslå införande av genmälesrätt i svensk tryckfrihetslagstiftning.

I proposition till 1948 års riksdag med förslag till

tryckfrihetsförordning m. in. (prop. 230/1948 s. 108, 114 f) anförde

departementschefen beträffande införande av genmälesrätt bl. a., att

för svensk rätts del endast en rätt till beriktigande av felaktiga sakuppgifter,

vilka voro kränkande eller åtminstone av viss vikt för den som berördes

därav, komme i fråga. Det vore enligt departementschefen i och för sig ett

berättigat önskemål att i dylika fall få ett beriktigande till stånd, och det

torde också betraktas som god publicistisk sed att så skedde, åtminstone i

viss utsträckning. Emellertid vore det förenat med stora svårigheter att angiva

förutsättningarna för genmälesrätten på sådant sätt att bestämmelser

därom icke inbjöde till tvist. Vilka uppgifter som borde berättiga till genmäle

och vad detta finge innehålla vore frågor som ej väl ägnade sig för

lagstiftning. En genmälesrätt måste antingen göras så vidsträckt att den

som berördes av uppgifterna ägde beriktiga dessa, så snart han själv funne

dem felaktiga, eller också måste det anförtros åt domstol att efter bevisning

pröva vilka uppgifter som vore sanningsenliga. I det första fallet främjades

icke vad i detta sammanhang främst kunde vara av betydelse, nämligen att

utgivaren ställde sin egen auktoritet bakom ett beriktigande av uppenbara

misstag och felaktigheter beträffande förhållanden av någon vikt. Vad anginge

det andra alternativet så vore ett domstolsförfarande med möjlighet

att föra bevisning om de framförda uppgifternas oriktighet alldeles olämpligt.

Domstolsprövning av innehållet i tryckt skrift borde förbehållas de

fall, då fråga vore om tryckfrihetsbrott. Det borde enligt departementschefen

vara cn uppgift för pressens egna organisationer och den av dem tillsatta

Pressens opinionsnämnd och icke för lagstiftaren att främja god publicistisk

sed beträffande genmälesrätt.

I sitt utlåtande (nr 30/1948) i anledning av propositionen fann konstitutionsutskottet

skälen för införande av en genmälesrätt efter förebild

av bestämmelserna härom i övriga nordiska länders lagstiftningar

värda beaktande men ansåg sig icke, mot vad departementschefen anfört,

böra framställa något förslag härom.

Frågan om införande i svensk tryckfrihetslagstiftning av genmälesrätt

återkom i en mo tion till 1962 års riksdag (II: 24) av herr

Börjesson i Falköping. I motionen hemställdes »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte begära en skyndsam utredning beträffande den

s. k. genmälesrättens införande i svensk tryckfrihetslagstiftning». Till stöd

lör berörda hemställan anfördes i huvudsak samma skäl som i årets motion.

Motionärerna förklarade sålunda bland annat att tidningspressen

ibland — om än icke ofta — utnyttjat sin ställning gentemot enskilda medborgare,

organisationer och företag på ett sätt som vore oförenligt med det

ansvar, vilket vore förbundet med rätten till tryckfrihet, att spridande av

helt eller delvis oriktiga uppgifter kunde vara ägnat att försvåra en oförvit
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963 3

lig medborgares eller organisations existens i samhället, att den enskilde

saknade möjlighet att genom lika effektiva massmedia dementeia eller beriktiga

redan spridda uppgifter samt att en i lag föreskriven genmälesrätt

skulle ge ett bättre skydd mot de organ som inte efterföljde pressens frivilliga

överenskommelser i detta hänseende och följaktligen bättre än utslagen

från Pressens opinionsnämnd bidraga till att man inom pressen

före publiceringen mera noggrant kontrollerade uppgifter som kunde tänkas

vara till skada för viss person eller organisation.

I sitt utlåtande (nr 7 år 1962) i anledning av motionen framhöll konstitutionsutskottet

att tanken på införande i svensk tryckfrihetslagstiftning

av ett stadgande om rätt att få felaktiga uppgifter i periodisk

skrift beriktigade blivit föremål för ingående överväganden under förarbetena

till nu gällande tryckfrihetsförordning samt anförde vidare:

De skäl som därvid från tryckfrihetssakkunnigas och vederbörande departementschefs

sida anfördes gentemot tanken på en lagstadgad genmälesrätt

befanns dock vara så starka att bestämmelser härom icke ansags bora

intagas i tryckfrihetsförordningen. Utskottet anser för sin del att dessa

skäl äger samma bärkraft i dagens läge som då de framlades. En dylik ger1*

mälesrätt är såsom de sakkunniga framhållit knappast ägnad att bereda

den enskilde något effektivt skydd mot kränkande uppgifter och oriktiga

framställningar. Att åvägabringa en god praxis i förevarande hanseende bor

i första hand vara en uppgift för pressens egna organisationer. Bl. a. den

verksamhet som den av dessa tillsatta Pressens opinionsnämnd utövar tor

främjande av god publicistisk sed har medverkat till att tidningarna i allmänhet

numera anser sig böra bereda plats för genmälen. Utskottet, anser

sig därför icke ha anledning att nu tillstyrka en utredning i motionens

syfte.

Utskottet hemställde förty att motionen icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Utskottet. Frågan om införande av en lagstadgad genmälesrätt har varit

föremål för behandling av utskottet senast år 1962. Under den tid som sedan

dess förflutit har intet nytt på tryckfrihetens område av beskaffenhet

att föranleda annan bedömning av frågan förekommit. De skäl som av utskottet

föregående år anfördes mot tanken på införande av en dylik rätt

synas alltjämt bärande. Utskottet vill dock understryka vikten av att principen

om rätt till beriktigande av oriktiga uppgifter i enlighet med god

publicistisk sed på området upprätthålles samt i detta sammanhang framhålla

betydelsen av den verksamhet som den av pressens egna organisationer

tillsatta Pressens opinionsnämnd utövar för främjande av sådan sedvänja.

Skäl kunna givetvis tänkas framdeles förebringas, vilka motivera en

annan rättslig avvägning än den nuvarande av å ena sidan pressens frihet

mot å andra sidan allmänhetens intresse av att den enskildes (respektive

samhällets intresse av att en offentlig myndighets) förhållanden och åtgärder

icke oemotsagt bliva för en tidnings läsekrets oriktigt eller vilseledande

återgivna.

fl Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 5 samt. 2 avd. A''r 6

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

På grund av det anförda anser sig utskottet sakna anledning att nu tillstyrka

ett förslag om utredning i enlighet med motionärernas yrkande. Utskottet

hemställer därför,

att motionerna 1:307 och II: 358 icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 mars 1963

På konstitutionsutskottets vägnar:

TORSTEN ANDERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Torsten Andersson, Damström, fru Segerstedt

Wiberg*, herrar Sveningsson, Georg Pettersson*, Olsén, Erik Olsson,

Kronstrand, Isacson och Dahlberg;

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping,

Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Braconier, Zetterberg''*,

Westberg och Johansson i Trollhättan.

* Ej närvarande vid justeringen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

5

Bilaga

PM

i anledning av väckta motioner om införande i svensk tryckfrihetslagstiftning

av den s. k. genmälesrätten

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna, nr 307

i första kammaren av herr Georg Carlsson och nr 358 i andra kammaren av

herr Börjesson i Falköping, hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla om en utredning syftande till ett tryggande av genmälesrätten

för enskild person eller kollektiv, som i tidningspressen blivit föremål

för tendensiös nyhetsförmedling, i enlighet med vad i motionerna anförts.

Beträffande motiveringen hänvisas till redogörelsen nedan.

Innebörden av rätt till genmäle (droit de réponse), som är en skapelse

av fransk rätt, är att en person, som nämnts eller utpekats i en tidning, har

rätt att i tidningen få infört ett genmäle, oavsett om genmäle avser beriktiganden

av i tidningen omnämnda förhållanden av faktiskt slag eller bemötanden

av värdeomdömen om honom eller hans verksamhet. Vad motionerna

närmast synas åsyfta är emellertid en inskränkt genmälesrätt, den

s. k. rätten till beriktigande, varom bestämmelser finnas i bl. a. dansk, finsk,

norsk, västtysk och österrikisk rätt, och som endast innefattar en rätt att

få infört rättelser av uppgifter om omständigheter av faktiskt slag men icke

av omdömen o. d.

Gällande rätt

I tryckfrihetsförordningens (TFO) 7 kap. regleras de s. k. tryckfrihelsbrotten,

d. v. s. brott innefattande otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otilllåtet

offentliggörande av sådan skrift.

Enligt 7 kap. 4 § nämnda förordning »skall såsom otillåtet yttrande i

tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar»

bl. a. .

»smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon som innehar eller

innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, eller

någon som enligt Konungens förordnande åtnjuter skydd såsom ämbetsman,

om missfirmelsen sker i eller för hans befattning»,

»ärekränkning mot enskild person genom beskyllning för brott eller för

annan gärning, som är menlig för hans ära, goda namn och medborgerliga

anseende, yrke, näring eller fortkomst, eller genom smädligt yttrande eller

annan missfirmlig gärning».

Enligt 7 kap. 6 § gälle vad i lag är stadgat för brott, som avses i bl. a.

4 §, också då brottet är att anse som tryckfrihetsbrott. Härigenom underkastas

brotten vanliga straffrättsliga regler. Tryckfrihetsförordningens straffbud

sträcker sig således aldrig längre än strafflagens motsvarande bestämmelser,

varför ett upphävande eller en begränsning av de sistnämnda

omedelbart återverkar å tryckfrihetsbrotten. Däremot medför en ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

vidgad kriminalisering i strafflagen i den mån denna sträcker sig utanför

tryckfrihetsförordningens brottskatalog icke några verkningar för tryckfrihetsrätten.

I strafflagen motsvaras f. n. de ovan återgivna straffbuden i tryckfrihetsförordningen

av 10 kap. 5 § samt 16 kap. 7, 8, 9 och 11 §§ SL, vilka paragrafer

också innehålla de straff, vilka kunna utmätas för tryckfrihetsbrotten.

(Obs! att nya brottsbalken i dess 5 kap. innehåller helt nya gärningsbeskrivningar.

) Tryckfrihetsförordningen innehåller härutöver ett speciellt tryckfrihetsrättsligt

straff, konfiskering (TFO 7 kap. 7 §).

Enligt 6 kap. 3 § andra stycket SL kan den som finnes saker till ärekränkande

gärning på yrkande av den kränkte dömas att erlägga kostnad

till tryckning i allmän eller ortens tidning av den dom, varigenom den

kränkte vunnit upprättelse.

Enligt 7 kap. 6 § andra stycket TFO kan, då den tilltalade fälles för tryck - frihetsbrott enligt de ovan återgivna lagrummen (missfirmelse av ämbetsman

eller ärekränkning) och då fråga är om periodisk skrift, domstolen på

yrkande förordna att domen skall införas i skriften.

Talan om enskilt anspråk (skadestånd) i anledning av tryckfrihetsbrott

kan antingen föras i samband med åtalet eller såsom särskilt tvistemål.

Enskilt anspråk kan avse såväl verklig ekonomisk skada som ideell skada.

Domstol i tryckfrihetsmål är i allmänhet rådhusrätterna i residensstäderna.

Frågan huruvida skrift är brottslig prövas av en särskild iurv. (TFO

12 kap. 1 och 2 §§.) J J

Den enda bestämmelsen i vår tryckfrihetsrätt, som har avseende å den

med motionerna avsedda rätten till genmäle eller beriktigande, är 1 kap. 4 §

andra stycket i gällande tryckfrihetsförordning, vilken paragraf antogs 1949

och lyder:

»Vid bestämmande av påföljd, som enligt denna förordning är förenad

med missbruk av tryckfriheten, skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse,

särskilt beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens

kännedom.»

Motionerna: Efter att ha redogjort för det huvudsakliga innehållet i motion

nr 24 i andra kammaren år 1962 samt konstitutionsutskottets utlåtande

i anledning härav (se nedan) anförde motionärerna:

»Utvecklingen inom den svenska tidningsutgivningen synes gå mot en

fortski idande koncentration. Allt fler tidningar, ofta mindre provinstidningar,

läggs ner. De stora tidningarna syns i stället något kunna öka sina upplagor,

framför allt genom att effektivt utnyttja den moderna distributionstekniken.

Tidningarnas spridningsområden blir allt större vad gäller de s. k.

rikstidningarna. De ekonomiska förutsättningarna för tidningsutgivning förefaller

alltmer bli sadana att endast större företag, d. v. s. tidningar med

förhållandevis stora upplagor, har möjlighet att fortleva.

Den vid förra årets riksdag väckta frågan om genmälesrätten ter sig i belysning

av bland annat det anförda förhållandet som i hög grad påkallad.

Den enskildes möjligheter att snabbt få till stånd rättelser av mot honom

riktade kanske helt grundlösa eller falska beskyllningar blir nämligen allt

mindre. Av vikt är också att nödig rättelse kan åstadkommas med kortaste

möjliga tidsutdräkt. I detta avseende fyller inte Pressens opinionsnämnds

i och för sig lovvärda verksamhet de krav en förfördelad person kan ha rätt

att ställa.

Den primära åtgärden för att trygga en genmälesrätt — och den från

pressens egen synpunkt sannolikt mest tilltalade — vore att tillförsäkra

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år i963

7

person eller kollektiv rätt att gå i svaromål under tekniska förutsättningar

jämförliga med dem under vilka ett nyhetsmeddelande berörande personen

eller kollektivet publicerats. En dylik genmälesrätt kunde tänkas utformad

på så sätt, att tidning skulle ha skyldighet att t. ex. senast inom en vecka

efter publicerandet av en nyhet berörande person eller kollektiv lämna motsvarande

utrymme och likvärdig placering och redaktionell utformning åt

ett genmäle.

Vissa rätt betydande svårigheter finns givetvis i tillämpningen av ett

genmälesinstitut av denna innebörd. Bl. a. kan det erbjuda vissa svårigheter att

skapa tillräckliga garantier mot ett missbruk. Det måste dock givetvis vara

vederbörande tidnings redaktionella ledning som i första hand träffar avgörandet,

om persons eller kollektivs begäran om genmäle till uppgifter i

nyhetsmeddelande kan anses styrka, att nyhetsmeddelandet i något avseende

varit tendentiöst och genmälet därför bör beredas plats. Om tidnings

redaktion avvisar begäran om plats för genmäle, bör den som begärt genmäle

ha rätt att till opartisk instans av domstols karaktär anmäla fallet för

prövning. Eventuellt skulle genom lagstiftning särskild instans för prövning

av frågor om genmälesrätt upprättas. Det torde icke behöva dröja länge

efter införandet av en genmälesrätt av denna karaktär innan en tillfredsställande

praxis skulle'' utbildas beträffande tillämpningen av genmälesinstitutet.

Vid behandling av denna fråga vid fjolårets riksdag framhöll vederbörande

utskott, att införandet av en god praxis i genmälesfrågor i första hand skall

vara en uppgift för pressens egna organisationer. Det måste dock samtidigt

anses vara en det allmännas uppgift att tillse att den anda och mening som

ligger bakom vår tryckfrihetslagstiftning också kan förverkligas trots en

utveckling som av lagstiftarna inte kunnat förutses. Flera alternativ än det

förenäinnda bör därför prövas för att skapa en genmälesrätt med reellt innehåll.

»

Historik: Frågan om införande av genmälesrätt eller rätt till beriktigande

i svensk tryckfrihetslagstiftning har dryftats vid flera tillfällen.

I en motion (nr 203) av herr Lindhagen vid 1910 års riksdag togs frågan

upp under förmenande att man borde komma därhän att man i en tidning

finge i rimlig omfattning publicerade ordagrant framställningar, som där

kritiserats, ävensom genmälen mot kritik eller angrepp i tidningen.

1 det utskottsutlåtande (II kam. femte tillfälliga utskotts uti. nr 26), som

avgavs över motionerna, ansåg sig utskottet ej kunna biträda förslaget, i

vad det avsåg rätten för en tidnings motståndare att få i densamma införda

vilka uttalanden de önskade, men delade den uppfattningen att såväl kritiserade

uttalanden som inkommande genmälen borde i rimlig omfattning

ordagrant publiceras, något som i allmänhet enligt utskottet torde iakttagas

beträffande genmälen.

År 1912 avgavs inom justitiedepartementet ett betänkande med förslag

till tryckfrihetsförordning, vilket ej blev förelagt riksdagen men legat till

grund för det fortsatta reformarbetet. Förslaget upptog ej några bestämmelser

om genmälesrätt eller rätt till beriktigande. I motiveringen härför anfördes

bl. a. följande (s. 159 ff): De kommitterade framhöllo till en början att

det av såväl principiella som praktiska skäl svårligen kunde ifrågakomma

att lagfästa en genmälesrätt i vidsträcktare omfattning än såsom en rätt

till beriktigande av faktiska uppgifter, varvid denna rätt icke behövde bindas

till förutsättningen av ett föregånget angrepp eller kritik. En allmän

genmälesrätt vilade på eu helt annan rättsgrund än en rätt att beriktiga faktiska

påståenden rörande eu själv. Rättsskyddets föremål vore vid genmälesrätt

den personliga ömtåligheten för kritiska omdömen och reflexioner, och

2 Ilihang till riksdagens protokoll 10611. 5 saml. 2 and. Nr 5

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

eu replikrätt ansågs kunna grundas på ett offentligt intresse att motverka

alltför ensidig upplysning. Dessa intressen kunde doek icke givas ett vidsträcktare

skydd än det som straffbuden för tryckfrihetsmissbruk vore ägnade

att bereda, något som däremot i och för sig väl kunde försvaras då det

gällde rätten till beriktigande. Den sistnämnda grundade sig på ett skyddsvärdigt

intresse för den enskilde (resp. samhället beträffande offentlig myndighet),

att hans förhållanden och åtgärder icke oemotsagt bleve för en tidnings

läsekrets oriktigt eller vilseledande relaterade. — De kommittérade

anförde därefter beträffande den vidsträckta genmälesrätten att erfarenheterna

från Frankrike, där denna förekom, visade vådan av eu dylik lagstiftning,

där rättspraxis hade att närmare reglera dess tillämplighetsområde.

Detta hade medfört full frihet för insändaren att ensam vara domare över

sitt genmäles form, innehåll och nytta. De gränser som uppställts voro endast

att genmälet ej finge alldeles uppenbart sakna samband med den bemötta

artikeln, att det ej finge vara brottsligt eller anstötligt samt ej heller

kränka tredje mans berättigade intresse eller artikelförfattarens heder.__

Enligt de kommitterade vore man uppenbarligen hänvisad till alt, därest

man ville införa genmälesrätt i vår lag, efter tyskt och norskt mönster begränsa

densamma till en rätt att beriktiga faktiska uppgifter. Härmed voro

icioe de tekniska svårigheterna vid institutets utformning undanröjda. —

De kommitterade redogjorde härefter för de norska bestämmelserna i ämnet

(Almind. Borgerl. Straffelov 1902 § 430) — angående dessas innehåll

hänvisas till framställningen av utländsk rätt nedan — varefter de förklarade

att avsevärt längre än norsk rätt torde man icke kunna komma i omsorgsfull

teknisk utformning, men att trots detta många svårigheter uppkomme.

Så vore gränsen mellan de uttalanden (anfprsler) av faktisk art,

som berättigade till genmäle, och omdömen eller slutledningar, vilka ej medtorde

sådan rätt, ytterst svår att uppdraga. Likaledes hade fordringarna på

behörig lelation mellan de fakta, genmälet innehölle, och de som omfattats

av den bemötta artikeln, ej kunnat angivas, varjämte det nödvändiga

förbehållet, att genmälet ej finge vara av beskaffenhet att i sin tur giva tredjeman

genmälesrätt, lätt bleve en källa till stridigheter och i många fall betoge

genmälesrätten dess värde. — De kommitterade fortsatte med att påpeka,

att dylika lagbestämmelsers pedagogiska värde väsentligen bestode i

deras moraliska auktoritet, deras inflytande på uppfattningen vad som är

god eller förkastlig sed, under det att deras betydelse som rättsmedel vore

av sekundär art. Ett försök att främja god sed genom lagstadganden om

rattsplikt vore en ömtålig sak och kunde, i otid anbragt, lätt framkalla ett

resultat rakt motsatt det avsedda. — Enligt de kommitterade vore det svårt

att avgiva ett giltigt omdöme om i vad mån redan vid tiden för betänkandet

; utan stöd av lagbud — god publicistisk sed om införande av insända genmälen

rådde, då olika meningar härom uttalats. Det kunde emellertid enligt

de kommitterade svårligen bestridas, att — frånsett enskilda fall — pressen

i allmänhet i själva verket tillmötesginge med införande av både beriktigande

och andra genmälen i långt vidsträcktare omfattning än som läte sig

göra att statuera som rättsplikt, varjämte de olika pressorganen — låt vara

av olika bevekelsegrunder — i ej ringa mån övade uppsikt och kritik mot

varandra i fall av obefogad vägran. Det vore därför tvivelaktigt, om ett lagstadgande

vore ägnat att förbättra eller ens vidmakthålla det rådande tillståndet.

Den möjligheten syntes ingalunda utesluten, att ett dylikt stadgande

komme att oftare åberopas till stöd för vägran än för yrkande på genmälets

införande, och att vad nu vore en fråga om god sed, heder eller ridderlighet

komme att urarta till eu advocerande lagtolkningsträta. Den kanske

vanligaste orsaken till missnöje med en tidnings förhållande till gen
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

9

mäiesinsändarna vore enligt de konnnitterade redaktionens kommentarer till

det införda genmälet, i vilka den egna framställningens riktighet direkt eller

indirekt vidhölles och sanningsenligheten av insändarens uppgifter öppet

eller förtäckt droges i tvivelsmål. Även i de fall, där ett sådant förfarande

vore obefogat och förkastligt — vilket långt ifrån alltid behövde vara händelsen

— lämnade rätten till genmäle intet skydd däremot. Ett sådant skydd,

ehuru visserligen begränsat till de svårare fallen av osanna eller förvrängande

tidningsuppgifter, lämnade däremot det av kommitterade föreslagna

stadgandet att därest uppgift eller framställning i tidning'', som innebure

missbruk av tryckfriheten, blivit i senare nummer av tidningen, innan åtal

anställts, ulan‘omsvep beriktigad eller återtagen, böterna kunde — därest

framställningen prövades hava i tidningen intagits i god tro nedsättas

under vad sålunda blivit bestämt. (Cfr nuvarande TFO 1 kap. 4 § 2 st. intaget

ovan.) — Detta förslag innebure enligt de kommitterade ett incitament

till återtagande utan omsvep av den osanna uppgiften.

Vid 1934 års riksdag framlades en motion av herr Andersson i Norrköping

m. fl. (II kam. nr 156 s. 6—8), vari påyrkades åtskilliga reformer på tryckfrihetslagstiftningens

område, bl. a. införande av rätt till beriktigande. I

motionen anfördes som motivering härför bl. a. följande. Samtliga de av

1912 års kommitterade anförda skäl mot införande av en till rätt till beriktigande

av faktiska uppgifter begränsad genmälesrätt syntes mindre hållbara.

Svårigheten att i vissa fall draga gränsen mellan vad som vore faktiska

uppgifter samt omdömen och slutledningar vore inte större än vad förhållandet

vore vid en mängd andra stadganden av straffrättslig natur. Svårigheten

att i tveksamma fall draga gränsen mellan straffbart och straffritt

förefunnes på en mängd områden (t. ex. beträffande ärekränkningar) och

skulle lagstiftaren i alla sådana fall resignera, skulle stora delar av straffrätten

inte finnas till. Inte heller kunde villkoret, att genmälet icke i sin

tur finge giva tredje man anledning till genmäle, tagas som intäkt för ett

avvisande av institutet i dess helhet. Vad vidare beträffade uppfattningen att

tidningarna i allmänhet med största beredvillighet intoge beriktigande, kunde

den haft sin giltighet vid tidpunkten, då 1912 års betänkande skrevs, men

vore det 1934 välbekant, att man kunde påvisa fall, då s. k. anständiga tidningar

på ett oanständigt sätt vägrat att införa beriktigande t. o. m. av en

sådan faktisk uppgift som vad en intervjuad person yttrat eller inte yttrat.

Just i de fall, då ett beriktigande kunde vara för ledningen av tidningen ytterligt

genant, kunde vägran att införa genmälet komma i fråga, och man

anförde då formella svepskäl (bristande utrymme o. d.) av den mest genomskinliga

beskaffenhet. Antagandet att ett lagstadgande skulle minska

ridderligheten och den goda seden i fråga om intagande av genmälen förefölle

alldeles ogrundad. Tvärtom torde en lagstiftning befästa en allmän uppfattning,

alt en tidning borde i görligaste mån intaga i hyfsad form avfattade

repliker. Icke heller skälet att missnöjet i allmänhet skulle gälla den

beriktigande! åtföljande redaktionella kommentaren kunde anföras mot

geninälesrätten. Den opinionsskapande läsekretsen vore så pass bildad och

självständig, att den mycket väl kunde se, när en tidning försökte svänga

sig eller slingra sig från att erkänna medvetet eller omedvetet givna oriktiga

faktiska uppgifter. För att opinionen skulle kunna hava ledning för sitt

omdöme, fordrades möjlighet för den i tidningen omnämnda parten att tydligt

och klart inför samma tidningsläsekrets relatera fakta. Motionärerna

uttalade sig därför till förmån för införandet av en till beriktigande av faktiska

uppgifter begränsad genmälesrätt.

Motionärerna ha hämtat motiveringen ordagrant ur Sveriges Nationella

Ungdomsförbunds författningskommittés uttalande nr 1 år 1933 angående

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 196.1

allmänna riktlinjer för en reform av tryckfrihetslagstiftningen (s. 5—7), vari

författningskommittén under anförda motivering uttalade sig till förmån för

införandet av en till beriktigande av faktiska sakuppgifter begränsad genmälesrätt.

Konstitutionsutskottet avstyrkte i sitt utlåtande i nr 18/1934) i anledning

av motionen densamma under hänvisning till pågående utredning om ändringar

i tryckfrihetsförordningen.

Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd.

h rågan upptogs till behandling i ett år 1995 avgivit betänkande med förslag

till åtgärder mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935:8 s. 142—147).

Det ansågs i betänkandet visserligen med hänsyn till den omfattning, i vilken

uti de diktatursträvande rörelsernas publikationer användes oriktiga

och vilseledande uppgifter, påkallat att stadga en skyldighet att i tidning

inlöra beriktigande av sådana uppgifter. Med hänsyn till att de berörda

troligen i ringa utsträckning skulle komma att begagna sig av eu sådan

möjlighet och att det vore svårt att i dessa fall undvika polemik samt vid

beaktande av de tillfällen, som genom ett dylikt stadgande skulle beredas

ytterlighetspartierna och deras anhängare alt i andra tidningar öppna diskussion

och propagera för sina idéer på grundval av förekommande oriktiga

uppgifter, ansågs ett införande av genmälesrätt — vilket institut icke

beträffande bekämpande av de företeelser, som i betänkandet vore i fråga,

skulle komma att få större betydelse — icke böra förordas.

1 motion (II: 190) vid 1945 års riksdag hemställde professor V. Lundstedt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om allsidig

utredning angående största möjliga garantier till skydd för den enskilde

mot personliga kränkningar genom missbruk av pressfriheten samt om

framläggande av det eller de lagförslag, vartill utredningen föranledde.

I motionen anförde Lundstedt bl. a. föjande. Det vore obestridligt, att en

tidning under särskilda förhållanden hade makt att genom illvilliga och

osannfärdiga framställningar kunna förbittra enskilda medborgares liv. En

person som illvilligt ärekränkte annan eller förtalade honom på sådant sätt,

att det kunde vara menligt för den förtalades sociala eller ekonomiska anseende,

vore straffbar enligt 16 kap. SL. Detta gällde dock med en högst

väsentlig inskränkning. Det funnes nämligen en betydande förutsättning

för att strafflagen skulle reagera mot ett dylikt handlingssätt och det vore

att detta vore relativt obetydligt, d. v. s. “att det skedde muntligen eller

genom brev eller dylikt. Producerade sig däremot förtalet i hundratusen

stammor, dreves förtalet genom pressen, då vore den förtalade praktiskt

taget skyddad. Juryinstitutionen gjorde det till ett fullkomligt hasardspel

för målsäganden, som i en process riskerade att endast ytterligare förlora

heder och anseende och dessutom en massa pengar. Därför nödgades han

vanligen fördraga det lögnaktiga förtalet. — En s. k. genmälesrätt, innefattande

att den angripne hade rätt att i det angripande organet svara i

samma omfattning som angreppet, kunde ofta icke vara av något större

värde för offret, då en osanning på några få rader kunde vara så formulerad,

att det krävdes många spalter för att till fullo visa dess rätta karaktär.

— Frågans lösning utgjorde ett synnerligen komplicerat problem. Här

skure sig nämligen tvenne sociala intressen, å ena sidan intresset av medborgarnas

s. k. ideella okränkbarliet och å andra sidan intresset av pressens

triöet. — Bland påföljderna för de grövsta pressövergreppen borde finnas

möjlighet att döma en tidning att upphöra, varjämte personligt straff borde

drabba skribenten själv med en straffskala i proportion till den utbredning,

den förvanskade artikeln fått. Käranden borde beredas möjlighet att få sin

talan prövad av domstol utan medverkan av jury. Genmälesrätten kunde

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 ur 1963

11

enligt Lundstedt icke tillmätas någon större betydelse men borde naturligtvis

komma under diskussion. Mot regeln, att den angripne hade anspråk

på ett genmäle i samma omfattning som angreppet, syntes man böra opponera

sig. Hade angreppet varit av grövsta art, kunde det förefalla som om

hur stort utrymme som helst borde stå den angripne till förfogande för hans

genmäle. Men i själva verket vore den tanken icke praktikabel, ty hur skulle

utanför domstolen angreppets art och frågan om erforderligt utrymme för

försvaret kunna avgöras; och hade saken väl dragits inför domstol, koinme

utredningen om angreppets förljugenhet att utföras där.

Konstitutionsutskottet avstyrkte i utlåtande (nr 6/1945) i anledning av

motionen densamma och hänvisade till den pågående utredningen angående

revision av tryckfrihetslagstiftningen.

Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd.

I sitt år 1947 avgivna betänkande (SOU 19-47: 60 s. 214—216) med förslag

till tryckfrihetsförordning upptogo 1944 års tryckfrihetssakkunniga frågan

om lagstadgad genmälesrätt till prövning. De anförde därvid bl. a. inledningsvis

angående lagstiftningen i vissa främmande länder:

»1 vissa främmande länders presslagstiftningar förekommer en rätt till

genmäle, skyddad genom straff för vägrat införande eller genom möjlighet

för domstol att giva vitesförelägganden. Sådan genmälesrätt kan emellertid

vara av två något olika typer. Den ena innebär en vidsträckt rätt för den som

nämnts eller utpekats i en periodisk skrift att ingå i svaromål genom ett inlägg

i skriften. En sådan rätt förekommer i den franska presslagstiftningen.

Den andra mera begränsade typen av genmälesrätt, en rätt att beriktiga

oriktiga uppgifter, tillämpas i övriga nordiska länder. 1 Danmark infördes

en sådan rätt genom 1938 års presslag. Är ett meddelande i periodisk skrift,

som utkommer minst en gång i månaden, ägnat att vålla någon en icke oväsentlig

skada i ekonomiskt hänseende eller i allmänhetens omdöme, har han

rätt att i skriften få infört ett beriktigande av meddelandet, såvitt angår upplvsningar

av faktisk karaktär. Beriktigandet skall inskränka sig till att

återgiva faktiska omständigheter, det får icke innehålla något rättsstridigt

och icke giva tredje man rätt att kräva intagande av beriktigande. Frågan

om skyldighet för skriftens redaktör att införa ett beriktigande kan, då införande

vägras, hänskjutas till en särskild nämnd (Berigtigelsenaevnet).

Underlåtenhet att införa beriktigande, då skyldighet därtill föreligger, medför

bötesstraff. Enligt 1919 års finska tryckfrihetslag har offentlig myndighet

clier enskild person, som finner sig vara i periodisk tryckskrift kränkt

eller önskar beriktiga däri rörande myndigheten eller personen gjort meddelande,

rättighet att få i skriften infört ett genmäle å det gjorda meddelandei,

såvida genmäle! är undertecknat av den å vars vägnar detsamma

avgives och icke är av kränkande eller brottsligt innehall, bör underlåtenhet

stadgas böter och rätt för domstolen att ålägga vite. Även i den norska strafflagen

finnes bestämmelse om skyldighet för utgivare av tidning eller tidskrift

alt oförändrat intaga genmäle mot uttalanden av saklig natur, som

offentliggjorts i tidningen eller tidskriften. Rätt att begära intagande av

sådant genmäle tillkommer den som uttalandet omedelbart angår. Genmälet

skal! begränsa sig ti!! sakliga uttalanden, del får icke innehålla något

straffbart och icke giva tredje man någon genmälesrätt. Vägran att intaga

genmälet medför bötesstraff; vitesföreläggande kan förekomma.»

Tryckfrihetssakkunniga yttrade i det följande bl. a.:

»Enligt vad erfarenheter i andra länder visat, vållar tillämpningen av eu

lagstadgad genmälcsräll stora svårigheter. En sådan rätt är knappast ägnad

att bereda den enskilde något effektivt skydd mot kränkande uppgifter

och oriktiga framställningar. Därtill kommer att även utan särskilt stadgan
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

de det torde vara vanligt och räknas som god publicistisk sed att tidningar

och tidskrifter i vidsträckt omfattning införa bemötanden och rättelser. Det

bör dock ligga i utgivarens hand att även i sådant hänseende bestämma över

skriftens innehåll. Den enskilde kan ej rimligen berättigas att för genmäle

disponera över något visst utrymme i skriften. En fritt utbildad, på publicistisk

sed grundad genmäiesrätt fyller ett ändamål och kan även ur synpunkten

av den enskildes yttrandefrihet vara av värde. En med tvång "genomförd

genmäiesrätt kan däremot motverka sitt ändamål. De sakkunniga

ha icke funnit skäl att föreslå någon genmäiesrätt efter utländsk förebild.»

Enligt de sakkunniga vore det uppenbarligen dock angeläget att oriktiga

uppgifter rättades i erforderlig omfattning. De sakkunniga föreslogo därför

iniorandet av det redan i 1912 års förslag intagna stadgandet (numera 1 kap.

4 § andra stycket TFO), att vid bestämmandet av påföljd för tryckfrihetsbrott,

då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt skulle beaktas, huruvida

sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom.

De sakkunniga anförde härom:

»Därmed avses icke blott att sörja för ett rättvist hänsynstagande till dylik

omständighet utan även giva en anvisning om att rättelser skall ske, då

oriktiga uppgifter meddelats--- —. På vad sätt rättelsen skall ske angives

icke; den skall pa lämpligt sätt bringas till allmänhetens kännedom. Det är ej

under alla förhållanden nödvändigt att rättelsen framstår som ett meddelande

från tidningens redaktion; även en införd insändare kan beaktas såsom

en rättelse, om denna form på grund av omständigheterna får anses vara

tillräcklig, exempelvis då det oriktiga meddelandet framförts i en insänd och

signerad artikel. Den plats och den typografiska utstyrsel som rättelsen erhållit

äro av betydelse. Det har icke utsagts att den, då skriften är periodisk,

skall göras på samma plats och på ett lika stort utrymme som den meddelade

uppgiften. Det får efter omständigheterna bedömas om rättelsen i dessa

hänseenden skett på lämpligt sätt.»

Remissbehandlingen av tryckfrihetssakkunniqas förslag (enl. referat i

prop. nr 230: 1948).

Publicistklubben fann att förslaget på ett ändamålsenligt sätt löste genmälesrättens

problem.

Sveriges advokatsamfund yttrade att ett icke oväsentligt skydd för den

enskilde gentemot oberättigade kränkningar i tryckt skrift tillskapats genom

stadgandet. Samfundet ansåg det vara anledning räkna med att denna

bestämmelse skulle visa sig utgöra ett starkt tryck på ansvarig utgivare av

periodisk skrift att genom på lämpligt sätt införda meddelanden bereda

upprättelse åt den som obehörigen kränkts genom yttrande i skriften.

Å andra sidan förordades i vissa yttranden att en genmäiesrätt efter nordiska

förebilder skulle införas.

Svea hovrätt ansåg att, trots de svårigheter som voro förenade med såväl

utformning som tillämpning av bestämmelser om genmäiesrätt beträffande

uppgifter i periodisk skrift, en sådan rätt skulle fylla ett praktiskt behov.

Förste stadsfiskalen i Stockholm framhöll att rätten till genmäle numera

för allmänheten blivit något naturligt men att denna inom pressen icke betraktades

som en lika önskvärd företeelse. Ett tungt vägande skäl vore att

bestämmelser härom skulle bringa de nordiska lagstiftningarna i samklang

med varandra.

Rådhusrätten i Halmstad ansåg att, även om genmälesrätten huvudsakligen

finge endast moralisk betydelse, den dock skulle utgöra bättre värn för

den enskildes rätt än den straffmätningsregel de sakkunniga föreslagit.

Landsorganisationen fann det icke vara''ett erfarenhetsmässigt bekräftat

antagande att eu lagligt garanterad genmäiesrätt i åtminstone den begrän
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

13

sade omfattning, i vilken sådan rätt garanterades i övriga nordiska lagstiftningar,

skulle vara överflödig i vårt land.

Svenska journalistföreningen yttrade, att det vore av vikt både med hänsyn

till pressens anseende och ur mera vidsträckt principiell synpunkt om

lagen gåve sitt stöd åt den goda publicistiska seden på detta område. Den av

de" sakkunniga föreslagna regeln angående beaktande av rättelse vid straffmätning

fann föreningen otillräcklig, därför att genmäle eller beriktigande

kunde vara påkallat också då en meddelad uppgift icke vore sådan att fråga

om straffpåföljd uppkomme.

Departementschefen yttrade i propositionen år 1948 (nr 230 s. 108, 114—

115):

»Tryckfriheten innebär samma rätt för envar att framställa åsikter och

meddela underrättelser i skilda ämnen. Lagstiftningen utgår från att denna

yttrandefrihet, inom de legala gränser som bildas av straffbuden mot brott,

utgör den enda säkra grundvalen för ett fritt meningsutbyte och en allsidig

upplysning. Däri ligger också ett korrektiv mot att åsikter eller upplysningar

undanhålles allmänheten eller att händelser och förhållanden framställas på

ett osannfärdigt sätt. Med en sådan frihet torde en monopolisering av det

fria ordet knappast vara genomförbar i ett demokratiskt samhälle. Uppenbart

är emellertid att, därest tendenser i sådan riktning skulle förmärkas,

de böra motarbetas. Under nuvarande förhållanden torde dock detta spörsmål,

vad angår vårt land, icke äga någon aktualitet.

Även om sålunda någon särskild kontroll över sanningsenligheten i vad

som publiceras icke är förenlig med de grundsatser, varå tryckfriheten vilar,

må å andra sidan framhållas att tryckfrihetsförordningen icke lägger hinder

i vägen t. ex. för frivilliga överenskommelser i syfte att sörja för att god publicistisk

sed iakttages. Sålunda beröres i tryckfrihetsförordningen icke den

verksamhet som utövas av pressens opinionsnämnd. Även andra åtgärder av

liknande karaktär äro tänkbara, i den mån dessa icke hindra tryckfrihetens

utövning.

En genmälesrätt kan givas en så vidsträckt omfattning att den som beröres

av omdömen eller upplysningar, vilka influtit i periodisk skrift, oavsett

deras karaktär har rätt ätt få disponera ett utrymme i skriften för att

utveckla sina synpunkter i samma ämne. Något sådant torde icke åsyftas i

de nyss återgivna yttrandena; alla torde vara ense om att skriftens utgivare

måste ha bestämmanderätten över införandet av sådana diskussionsinlägg i

skriften. Vad som avses torde vara en rätt att få felaktiga sakuppgifter beriktigade,

och vidare torde den förutsättningen vara åsyftad att dessa sakuppgifter

skola vara kränkande eller åtminstone av en viss vikt för den som

beröres därav.

I och för sig kan det vara ett berättigat önskemål att, då felaktiga uppgifter

influtit i skriften, utgivaren låter beriktiga dessa eller i varje fall bereder

utrymme för ett beriktigande inlägg av den som beröres av uppgifterna.

Att så sker, åtminstone i viss utsträckning, torde också betraktas som god

publicistisk sed. Frågan gäller emellertid om det kan anses lämpligt alt genom

ett lagstadgande tillförsäkra den av uppgifterna berörde rätt att få ell

sådant beriktigande till stånd. Det är förenat med stora svårigheter att angiva

förutsättningarna för genmälesrätten på sådant sätt att bestämmelserna

icke inbjuda till tvist. Vilka uppgifter som böra berättiga till genmäle

och vad detta får innehålla äro frågor som ej väl ägna sig för lagstiftning.

Den senaste lagstiftningen på detta område, den danska, har för att lösa dessa

frågor nödgats inrätta ett förfarande inför ett särskilt organ, bcrigtigelsenaevnet.

En sådan anordning synes icke vara lämplig för svenska förhållan
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

den. Därtill kommer att ej heller det summariska förfarandet inför detta

organ, annat än i uppenbara fall, är ägnat att lösa spörsmålet, huruvida med

hänsyn till de meddelade uppgifternas felaktighet genmälesrätt skall föreligga.

Med den valda utgångspunkten att genmälesrätten skall avse ett beriktigande

av felaktiga uppgifter föreligga endast två möjligheter. Antingen

maste genmälesrätten göras så vidsträckt att den som beröres av uppgifterna

äger beriktiga dessa, så snart han själv finner dem felaktiga, eller också

måste det anförtros åt domstol att efter bevisning pröva, vilka uppgifter som

äro sanningsenliga. De nordiska lagstiftningarna, i huvudsak även den danska,

synas ha valt den förra utvägen. Med en sådan genmälesrätt befrämjas

icke vad som i detta sammanhang främst kan vara av betydelse, nämligen

att utgivaren, då uppenbara misstag och felaktigheter förekommit beträfiancle

förhållanden av någon vikt, ställer sin egen auktoritet bakom eit beriktigande.

Vad angår det andra av de båda angivna alternativen, nämligen

att för genmälesrättens genomförande anordna ett doinstolsförfarande med

möjlighet att föra bevisning om de framförda uppgifternas oriktighet, måste

detta anses alldeles olämpligt. Domstolsprövning av innehållet i tryckt skrift

bör förbehållas de fall, då fråga är om tryckfrihetsbrott. Jag delar alltså de

sakkunnigas betänkligheter mot att i svensk rätt införa eu lagstadgad genmälesrätt

efter utländsk förebild. Att på detta område främja god publicistisk

sed bör vara en uppgift för pressens egna organisationer och den av

dem tillsatta pressens opinionsnämnd.

Ett stöd för bruket att beriktiga oriktiga uppgifter, ej allenast genom införande

av genmälen utan även, då så är påkallat, genom redaktionella uttalanden,

vinnes även genom det av de sakkunniga föreslagna stadgandet

angående beaktande av rättelse vid bestämmande av påföljd för tryckfrihets
Konstitutionsutskottet

anförde i sitt utlåtande i anledning av uronositionen

(nr 30/1948 s. 38): 1 ^

»Utskottet finner skälen för införande av eu genmälesrätt värda beaktande

men anser sig icke, mot vad departementschefen anfört, böra framställa

något förslag härom» (enhälligt).

I samband härmed upptog utskottet frågan om skyldighet att införa dom i

periodisk skrift, då den för skriften ansvarige dönies till ansvar för tryckfrihetsbrott

som utgör ärekränkning. Utskottet yttrade härutinnan (s. 41__

»Enligt 6 kap. 3 § strafflagen i dess vid årets riksdag antagna lydelse, kan

den som dömes till ansvar för ärekränkningsbrott dömas att erlägga kostnad

till tryckning i allmän eller ortens tidning av domen. Om brottet ut»ör

tryckfrihetsbrott och blivit begånget genom periodisk skrift föreligger emellertid

icke någon skyldighet att intaga domen i samma skrift. Det kan uppenbarligen

vara av betydelse för den kränkta parten att den lagakraftvunna

domen kan bringas till allmän kännedom i samma skrift, där ärekränkningen

skett. Utskottet anser att bestämmelse bör meddelas härom och har

därför upprättat förslag till sådan bestämmelse» (enhälligt). (Se TFO 7 kap.

Riksdagen beslöt i enlighet med konstitutionsutskottets förslag.

I motion av herr Börjesson i Falköping år 1962 (11:24/1962) hemställde

denne att riksdagen i skrivelse till Kungd. Maj :t måtte begära skyndsam

utredning beträffande den s. k. genmälesrättens införande i svensk tryckfrihetslagstiftning.

I motionen framhölls följande:

»Tryckfriheten utgör en av grundförutsättningarna för demokratiens bestånd,

bl. a. på det sättet att en fri och oberoende press måste sägas vara ett

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

15

av de starkaste värnen gentemot de krafter som verkar i åsiktsförtryckande

riktning. Liksom varje annan fri- eller rättighet kan dock även tryckfriheten

missbrukas. Det går heller inte att förbise det faktum att så skett, d. v. s.

att tidningspressen ibland utnyttjat sin ställning gentemot enskilda samhällsmedborgare,

organisationer och företag på ett sätt, som måste sägas vara

oförenligt med det ansvar som också är förbundet med bruket av varje frieller

rättighet. Spridande av helt eller delvis oriktiga uppgifter kan vara

ägnade att försvåra en oförvitlig medborgares eller organisations existens i

samhället. En av anledningarna till att detta emellanåt sker kan vara att

särskilt dagspressen arbetar under stark tidspress, varigenom nogrannheten

i fråga om uppgiftskontrollen eftersättes. En annan bidragande omständighet

kan vara att den enskilde saknar möjlighet att genom lika effektiva massmedia

dementera eller beriktiga redan spridda uppgifter, d. v. s. att han inte

förfogar över tillräckligt effektiva motmedel.

Lyckligtvis kan sådana övergrepp från pressens sida inte sägas vara ofta

förekommande i vårt land, men det bör ändå framstå som en angelägenhet

av största vikt att den enskilde medborgaren ges ett visst skydd eller i varje

fall ett effektivt korrektionsinstitut mot otillbörliga angrepp via t. ex. det

tryckta ordet eller andra massmedia.

I svensk tryckfrihetslagstiftning finns endast ett mycket begränsat skydd

mot denna form av tryckfrihetsmissbruk, nämligen 1: 4, s. 2, i tryckfrihetsförordningen.

Där föreskrives en särskild strafflindringsgrund på så sätt, att

vid straffmätningen skall beaktas om rättelse införts efter ett begånget fel,

t. ex. vid förmedlandet av vissa sakuppgifter. Däremot finns i utländsk rätt

ett mera lagstadgat skydd i detta avseende, t. ex. den s. k. genmälesrätten,

enligt vilken den enskilde ges rätt att i resp. organ beriktiga eller mera utförligt

bemöta de uppgifter som felaktigt lämnats i tidning eller periodisk

skrift. I vissa länder, som t. ex. Norge och Danmark, är denna genmälesrätt

begränsad till enbart beriktigande av lämnade uppgifter.

Likaså har den svenska pressen och dess olika organisationer — bl. a. genom

Publicistklubbens publiceringsregler och Pressens opinionsnämnd — på

frivillig väg överenskommit om åtgärder som kan sägas gå längre än vad

man i tryckfrihetslagstiftningen hittills velat göra. Å andra sidan utgör dessa

frivilliga överenskommelser inga garantier för att uppställda regler alltid

efterföljes. Bara det faktum att Publicistklubbben i sin årsbok publicerar

utslagen från Pressens opinionsnämnd måste dock sägas innebära, att pressen

själv accepterat genmälesrätten samt att brott mot densamma närmast

torde vara att betrakta som ordningsförseelser. En i lag föreskriven genmälesrätt

även i vårt land skulle enligt min mening ge ett bättre skydd mot

de organ som inte efterföljer pressens frivilliga överensstämmelser i detta avseende.

Den skulle förmodligen även bättre än utslagen från Pressens opinionsnämnd

bidra till alt man inom pressen före publiceringen mera noggrant

kontrollerade de uppgifter som kan tänkas vara till skada för viss person

eller organisation. Dessutom måste den omständliga vägen via anmälan

til! Pressens opinionsnämnd sägas vara ett för den enskilde medborgaren

mindre effektivt och mindre tillgängligt korrektionsinstitut än en direkt

genmälesrätt i det organ som kan ha felat.»

Konstitutionsutskottet anförde i utlåtande (nr 7/19(12) i anledning av motionen,

efter redogörelse för ärendets tidigare behandling bl. a. vid 1918 års

riksdag, följande:

»Av den föregående redogörelsen framgår alt tanken på införande i svensk

tryckfrihetslagstiftning av ett stadgande om rätt att få felaktiga uppgifter i

periodisk skriTt beriktigade blev föremål för ingående överväganden under

förarbetena till nu gällande tryckfrihetsförordning. De skäl som därvid från

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

tryckfrihetssakkunnigas och vederbörande departementschefs sida anfördes

gentemot tanken på en lagstadgad genmälesrätt befanns dock vara så starka

att bestämmelser härom icke ansågs böra intagas i tryckfrihetsförordningen.

Utskottet anser för sin del att dessa skäl äger samma bärkraft i dagens iäge

som då de framlades. En dylik genmälesrätt är såsom de sakkunniga framhållit

knappast ägnad att bereda den enskilde något effektivt skydd mot

kränkande uppgifter och oriktiga framställningar. Att åvägabringa en god

praxis i förevarande hänseende bör i första hand vara eu uppgift för pressens

egna organisationer. Bl. a. den verksamhet som den av dessa tillsatta Pressens

opinionsnämnd utövar för främjande av god publicistisk sed har medverkat

till att tidningarna i allmänhet numera anser sig böra bereda plats

för genmälen. Utskottet anser sig därför icke ha anledning att nu tillstyrka

en utredning i motionens syfte.»

En jämförelse med förhållandena vid de andra stora massmedierna, radion

och televisionen, torde i detta sammanhang vara påkallad. Med den

enorma makt, massmedierna i form av tidningar, television och radio ha

i dagens läge, äro de skador av såväl ekonomisk som social natur, vilka

kunna vållas genom en ovederhäftig artikel eller ett ovederhäftigt program,

av avsevärd räckvidd. Frågan har för radions del behandlats i det

är 1962 av särskilt tillkallad utredningsman avgivna betänkandet angående

radions juridiska ansvar (SOU 1962: 27 s. 33—34, 89—90, 131). I betänkandet

påpekas att presslagstiftningen i ett flertal utländska länder innehåller

bestämmelser om rätt till genmäle eller rätt till beriktigande, under det

att motsvarande regler icke gälla för radion med undantag för vissa delstater

i Västtyskland, där den berörde har rätt att få ett påstående om ett visst

sakförhållande ofördröjligen och på likvärdig sändartid beriktigat. Sveriges

Radio har i sina publiceringsregler föreskrivit att i princip olika parter skola

antingen i samma program eller inom eu följd av program kunna framföra

sina åsikter, varvid — därest genmäle är befogat — formen för detta

skall diskuteras med Sveriges Radios ledning i varje särskilt fall, under det

att felaktiga informationer av konkret art i nyhetskommunikéer o. d. snarast

möjligt skola korrigeras, helst i samma typ av program. — Utredningsmannen

framhåller i betänkandet den monopolställning, Sveriges Radio intager

på sitt område, och anför, att frågan för radions del därigenom är i

ett annat läge än för pressen. Om en oriktig uppgift i en tidning icke beriktigas

av denna tidning, gör konkurrensen mellan tidningarna det i allmänhet

till ett intresse för andra tidningar att rätta den felaktiga uppgiften. En

radiosändning når som regel en helt annan och vidsträcktare krets av personer

än som är fallet med en tidning, även med mycket stor upplaga. Beriktigandet

har i radion särskilt stort värde, då programföretagen icke har

skadeståndsansvar för oriktiga, men icke straffbara uppgifter i en sändning.

Oaktat detta finner utredningsmannen bestämmelser om rätt till replik icke

böra infogas i det framlagda förslaget om radions ansvar, detta främst beroende

på svårigheterna att i en lagtext angiva gränserna för rätten till beriktigande

på sådant sätt, att bestämmelserna icke inbjuda till tvist och att

rätten till beriktigande icke kan missbrukas till förtäckt reklam för någon

som påstår sig vara förfördelad genom innehållet i en sändning. Utredningsmannen

beaktar också de ovan anförda publiceringsreglerna, vilka torde

medföra att Sveriges Radio kommer att tillmötesgå befogade anspråk på

beriktigande. Lagregler om beriktigande måste medföra bestämmelser om

rätt att framtvinga utsändning av beriktigande och om påföljder vid underlåtenhet,

vilket skulle utgöra ett tämligen komplicerat regelsystem. Utred
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

IT

ningsmannen föreslår i stället en bestämmelse av motsvarande innehåll som

TFO 1 kap. 4 § andra stycket, nämligen om beaktande av rättelse vid bestämmande

av påföljd för yttrandefrihetsbrott (en parallell till tryckfrihetsbrott),

vilket enligt utredningsmannen kommer att medföra intresse av

att en oriktig uppgift rättas icke blott när lämnandet av den oriktiga uppgiften

varit brottsligt utan i allt fall även i alla gränsfall och sannolikt så

snart oriktigheten varit föranledd av försummelse hos någon i utsändningen

medverkande. Av utredningen föreslaget skadeståndsansvar för programföretaget

på grund av yttrandefrihetsbrott medför också ett intresse för detta

att genom ett beriktigande undvika eller begränsa skadan.

Vid Nordiska rådets 11. session i Oslo år 1963 behandlades frågan om genmälesrätten

i samband med ett framlagt förslag om likartad lagstiftning angående

radions juridiska ansvar. I Nordiska rådets juridiska niomannakommittés

utlåtande över förslaget ansåg kommittén det för sitt vidkommande

särskilt önskvärt att regler om rätt till att fordra beriktigande av oriktiga uttalanden

i radio och TV genomfördes i de nordiska länderna. Det vore enligt

kommittén näraliggande att man gjorde klart för sig vilka bestämmelser

presslagstiftningen innehölle angående motsvarande förhållande inom pressen,

varvid kommittén konstaterade att bestämmelser om beriktigande icke

funnes i svensk presslagstiftning. Varken denna omständighet eller eventuella

skiljaktigheter i de övriga ländernas bestämmelser om beriktigande kunde

emellertid enligt kommitténs uppfattning medföra svårigheter för en

likartad nordisk lagstiftning om beriktigande av oriktiga uttalanden i radio

och TV. Kommittén rekommenderade därför att möjligheterna till eu gemensam

nordisk lagstiftning om radions juridiska ansvar skulle undersökas.

— För Sveriges del deltogo i kommittén Emil Ahlkvist och Ingrid Gärde

Widemar.

Förslaget hänsköts till Nordiska rådets juridiska utskott (för Sveriges

del deltogo i detta Emil Ahlkvist, Gunnar Helén och justitieministern Herman

Kling samt som sakkunnig hovrättsrådet Gustaf Petrén). Enligt Petrén

förklarades under utskottsdebatten att genmälesrätten som den funnes

i dansk, finsk och norsk presslagstiftning vore en värdefull tillgång och att

likartade bestämmelser borde införas för radion och TV. Man förutskickade

därvid att om en rätt till beriktigande infördes i de nordiska ländernas

radio- och TV-lagstiftning, Sverige som en konsekvens härav komme att införa

motsvarande bestämmelser även inom presslagstiftningen. De svenska

representanterna ställde sig positiva till det anförda. Danske justitieministern

ansåg svårigheter för en gemensam nordisk lagstiftning för radio

och TV ligga i ländernas olikartade presslagstiftning, vilken måste ligga till

grund härför. — I det av utskottet avgivna förslaget ansågs presslagstiftningen

böra tagas till utgångspunkt för en gemensam nordisk lagstiftning

om radions juridiska ansvar, men borde olikheterna i denna icke utgöra

något hinder, då området hittills varit oreglerat. Utskottet rekommenderade

därför en undersökning av möjligheterna till en i princip ensartad

nordisk lagstiftning om radions juridiska ansvar. Enligt Petrén ingick under

dessa gemensamma principer beriktiganderätten som en viktig del.

Nordiska rådet följde utskottets rekommendation. Vid dess sammanträde

synes frågan om genmälesrätten icke ha varit föremål för en mera ingående

diskussion.

Vid eu interpellation i riksdagens andra kammare av herr Ståhl angående

när lagförslag om juridisk ansvarighet för innehållet i Sveriges Radios sändningar

avsåges att framläggas hänvisade justitieministern i svar fredagen

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

den 8 mars 1963 till nordiska rådets hemställan och förklarade att den av

rådet begarda undersökningen uppenbarligen borde avvaktas, innan något

svenskt förslag i amnet framlades, för såvitt icke det skulle visa sig svårt att

inom en relativt nära framtid få fram ett nordiskt lagförslag, i vilket fall en

separat svensk lagstiftning måste övervägas.

Publicistklubben, en sammanslutning mellan svenska pressmän av olika

sedan 1923 utgivit publiceringsregler, de senaste av den 1 januari

1953. Dessa innehålla angående rätt till genmäle följande:

''(lin plats för befogade genmälen.

Den enskildes rätt till skydd för sitt anseende och sin integritet skall respekteras.

Publicitet, som kränker privatlivets helgd, måste undvikas, där

ej ett oavvisligt allmänintresse kan kräva offentlig belysning. Giv plats åt

gäller^ genmalen’ heIst likyärdig med den som beretts de påståenden det

Pressens opimonsnamnd är ett slags pressens skiljedomstol, upprättad år

1914 °^h sammansatt av representanter för Publicistklubben, Svenska Tidmngsutgivareforeningen

och Svenska Journalistförbundet, normalt en ledamot

och en suppleant från varje sammanslutning. Nämnden utser opartisk

ordtorande och vice ordförande. Ordförande i nämnden är f. n. justitierådel

Komanus, vice ordförande statssekreteraren Hult samt sekreterare professorn

Dek. Nämndens domslut utgöras i allmänhet av opinionsuttalanden. Nämnen

behandlar dels s. k. ekonomimål, d. v. s. ekonomiska tvister mellan

tidningar, dels s k., redaktionsmål, d. v. s. tvister angående tjänsteförliållandena

vid tidningsredaktionerna, dels ock s. k. publikationsmål. Med

publikationsmål avses enligt nämndens föreskrifter, sammanställda av dess

förutvarande sekreterare dr Gunnar Bjurman, mål som angå påstående alt

i tidnmg forekommU framställning, vars offentliggörande står i strid mot

ems 0ro^r^g3r eller eljest in* synpunkten av pressens anseende icke bör

amnas °patalt. Nämnden upptager endast mål som hänföra sig till tidlingar

med allmant innehåll samt dessa närstående institutioner, sålunda

icke mai li ka hanfora sig till tidskrifter, fackorgan, litterära eller nöjesch

forstroelsepublikationer. Publikationsmål upptagas endast på anmälan

av enskild person bolag eller korporation. Såsom privatman räknas publicist:

tor saintt han blivit angripen såsom privatman med avseende på person^

°Jha- 1/ C!'' Ut0m tjänsten, ej i och för publicistiskt författar
skap.

i särskilda fall kan nämnden upptaga mål under andra förutsätt,

?ch,1 aiman ordning än nu sagts. Nämndens anlitande i mål av kri
I

r f n " ? Inne,bar förPlikteIse att icke hänskjuta målets avgöiande

till allmän domstol. Därest anmälan om enskilt hedersmål offenlliC„ran

målet av nämnden slutbehandlats, äger nämnden avvisa målet.

Nämndens utslag i publikationsmål äro att betrakta som offentliga, där ej

orhlyinigsv^ annat övercnskommits. En var medlem av nämnden äger vid

beslut en rost. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

\ id en genomgång av de av nämnden under de senaste åren behandlade

målen framgar, att dessa praktiskt taget enbart varit att hänföra till kate
binbåirt3

''''Vr I1Smn'' F,lerta1let mål synes ha rört frågan huruvida artiklar

i -? iOSa^H-e T hrankande uppgifter och varit stridande mot god

pu ihcistisk sed. Härvid synes Publicistklubbens publiceringsregler ha varit

lön 5indP °!'' n:lm"denS bedömningar. Sålunda ha i vissa fall krävts

nämnden0'' isaJllPP.g>fter- lr,\nan dessa publicerades av tidningarna, medan

; 1 andra tall ansett att den kränkte, om denne förmenat ett till
f‘-r

aggande Pa ylssf punkter vara erforderligt, själv hade bort begära plats

för ett genmäle i tidningen. De fall, där rätt till genmäle vägrats av tidningarna,

synas ha varit fåtaliga, endast en 3—5 fall varje är,‘ varvid väg
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr ö ar 1963

19

rån endast i ett eller två fall per år (ett av dessa rörde dock tre tidningar)

ansetts befogad. Procentuellt torde cirka 12—15 % av målen röra rätten

att få genmäle infört eller dess omfattning. Nämnden har i ett mål under

är 1962 gjort ett principuttalande om genmälesrätten, vari nämnden förklarat

att det, om i en tidning inflyter ett uttalande, som viss person — fysisk

eller juridisk — finner vara riktat mot sig och som enligt personens

åsikt är för honom eller hans verksamhet förklenligt eller skadligt, torde

höra till god ordning att tidningen lämnar plats för ett genmäle, ett beriktigande

och att tidningen icke bör kunna undandraga sig detta under åberopande

av att genmälet eller beriktigandet grundas på åsikter, som äro oförenliga

med tidningens åsikt i saken eller med tidningens allmänna hållning. Det

är enligt nämndens mening av synnerlig vikt att den sålunda angivna rätten

till genmäle upprätthålles. Bortsett från genmälesrätten måste varje tidning

äga full frihet att själv bedöma för vilka ämnen den vill upplåta sina spalter.

Någon allmän rätt att få en artikel i visst ämne eller en insändare intagen i en

tidning finnes vid sidan av genmälesrätten icke. Angående vad som begreppsmässigt

avses med rätt till genmäle hänvisar nämnden till departementschefens

ovan återgivna uttalanden i proposition år 1948 (prop. nr 230/1948 s. 114

f), innebärande att för svensk rätts del endast kan komma i fråga en genmälesrätt

i form av en rätt att få felaktiga sakuppgifter av kränkande natur eller

av viss vikt för den berörde beriktigade (således en rätt till beriktigande).

Vidare hänvisar nämnden till konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1962

(se ovan).

Opinionsnämndens utlåtanden synas så gott som undantagslöst ha intagits

i de berörda tidningarna, även då utlåtandena gått dessa emot. Utlåtandena

publiceras regelbundet i Pressens tidning, Publicistklubbens årsbok

och Journalisten samt distribueras till TT och dagspressen.

Det skall slutligen anmärkas, att Förenta Nationernas generalförsamling

den 16 december 1952 antagit texten till en konvention om internationell genmälesrätt,

»Convention on the International Right of Correction», vilken

omedelbart öppnats för undertecknande. Vid omröstningen i FN nedlade Sverige

sin röst. Sverige har ännu icke biträtt konventionen. Konventionen, som

tillkommit på franskt initiativ, innebär i princip en rätt för fördragsslutande

stat att under vissa förutsättningar påkalla biträde av annan fördragsslutande

part för att bringa ett genmäle till pressens och andra informationsorgans

kännedom. Konventionen underlättar möjligheten för en stat att få ett

beriktigande publicerat men ger icke en stat möjlighet att tvinga fram publicering,

då pressen och informationsorganen icke beröras av konventionen.

En förutsättning för konventionens tillämpning är att ett publicerat nyhetsmeddelande

enligt staten dels är oriktigt eller förvrängt, dels ägnat att skada

den berörda statens förbindelser med främmande makter eller dess nationella

prestige eller värdighet. Beriktigande skall ske i form av en kommuniké,

upptagande allenast fakta. Denna kommuniké skall av den stat, vari publicering

skett, dels översändas till vederbörande nyhetsbyrås eller korrespondents

huvudkontor inom landet, dels tillhandahållas övriga inom landet verksamma

nyhetsförmedlingar beträffande utrikesfrågor. Vid underlåtenhet att fullgöra

de enligt konventionen åvilande skyldigheterna kan bl. a. hänvändelse

ske till FN:s generalsekreterare, till vars förfogande står FN:s radio och

publikationer eller till Internationella domstolen. (Se närmare ang. konventionen

och därmed sammanhängande spörsmål Eek: Eu internationell genmälesrält.

Några anteckningar om eu ny konvention. Statsvetenskaplig tid
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

skrift 1953 s. 381 ff, samt Eek: Freedom of information as a project of international

legislation, särsk. s. 67 ff.)

Doktrin: Utöver vad i det föregående anmärkts har genmälesrätten bi. a.

behandlats av Rydin i hans bok »Om yttrandefrihet och tryckfrihet»

(1859) s. 107 ff, av F a h 1 b e c k i hans bok »Tryckfrihetsrätt» s. 103 och av

Eek i hans arbeten »Om tryckfriheten» s. 118 ff och »Nya tryckfrihetsförordningen.

Svensk pressrätt i systematisk framställning» s. 45—46. Rydin

upptog bl. a. ett av justitieombudsmannen Theorell i dennes ämbetsberättelse

år 1849 framställt förslag om införande av en allmän rätt för angripen person

att i samma tidning, där anfallet skett, få ofördröjligen införa en uppsats

till sitt försvar. Vid tredska från publicistens sida skulle enligt förslaget

på visst sätt utsedda gode män avgöra om denne vore förpliktad införa genmälet

eller icke. — Enligt Rydin vore detta i sig självt en billig och rättvis

regel, men kunde han ej rekommendera den som lagbud till följd av de praktiska

svårigheter som skulle möta vid dess tillämpning och antingen göra

regeln betydelselös eller pressen stort förfång. Rättigheten finge icke utsträckas

så långt att pressens lagliga frihet därigenom inskränktes. Svårigheter

skulle uppkomma att styrka att den angripne genom obefogat eller

orättvist anfall lidit men och därför var berättigad till genmäle, och Rydin

ifrågasatte vem som skulle slita en uppkommen tvist därom. En dylik tvist

måste alltid få som följd en rättegång om frågan huruvida förpliktelse förelåg

att intaga genmälet eller icke, och en sådan rättegång vore onödig, då

möjlighet att få upprättelse redan funnes genom stämning för tryckfrihetsbrott.

Behovet av en genmälesrätt vore ej heller stort, då de tidningar, som

åtnjöte större förtroende av allmänheten, sällan eller aldrig vägrade att mottaga

de beriktiganden i sak, vilkas införande en anfallen person skäligen

kunde fordra. Vid vägran skulle tidningsutgivaren genom den kontroll, övriga

tidningar ntövade över honom, tvingas uppfylla den moraliska förpliktelse

som härvidlag åvilade honom. — Fahlbeck förklarar efter en redogörelse

för 1 kap. 4 § 2 st. TFO att bestämmelsen utgör en svag reflex av den

i åtskilliga rättssystem stadgade rätten till genmäle. Sedan Fahlbeck berört

avvisandet av institutet genmälesrätt i Sverige, vilket skett under hänvisning

till dess ineffektivitet och pressens bruk enligt god publicistisk sed att

självmant bereda plats för genmälen, anför han att allmänheten dock även

hos oss torde blivit bäst betjänt med införlivande i tryckfrihetsrätten av lagstadgad

genmälesrätt, varvid brott mot lagstadgad genmälesrätt och -plikt

vore systematiskt att hänföra till ordningsförseelser. — Eek anför bl. a.

följande: En fullständig tryckfrihetslagstiftning anses kräva att skydd i

någon form skapas mot alt pressens privilegier i "realiteten tillfaller ett fåtal.

Tryckfriheten avser ju att ge envar möjlighet att uttala sina meningar och

iämna informationer till allmänheten. Däri ligger enligt vad justitieministern

i 1948 års proposition (nr 230 s. 108) anförde ett korrektiv mot att

åsikter eller upplysningar undanhålles allmänheten eller händelser och förhållanden

framställas på ett osannfärdigt sätt. Särskilt angeläget kan det

enligt Eek te sig för den enskilde att ha möjlighet att kunna kräva att få

ett genmäle intaget i den tidning, som angripit honom, eller ett beriktigande,

då ett sakförhållande, som angått honom, blivit oriktigt framställt. Åtskilliga

främmande lagar uppställa därför enligt Eek en särskild rätt till genmäle

eller beriktigande, som blir av högre värde ju starkare monopoliserad

pressen är.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 ur 1963

21

Utländsk rätt

Ang. utländsk rätt i allmänhet se Eek: Om tryckfriheten s. 118 ff, Lundberg:

Beriktigandeinstitutet i den danska pressrätten. Statsvetenskaplig tidskrift

1950 s. 131 och Löffler: Presserecht s. 224—225.

Frankrike

Genmälesrätten är en skapelse av fransk rätt och befästes i Frankrike genom

lagstiftning redan år 1822. I Frankrike är en tidning förpliktad publicera

genmäle från varje person som nämnts eller utpekats i tidningen, oavsett

huruvida svaret avser beriktigande av faktiska förhållanden eller bemötande

av värdeomdömen, kritik o. d. Denna droit de réponse omfattar alltså

en genmälesrätt i dess vidsträcktaste bemärkelse. Domstolarna ha dock

i viss mån begränsat denna rätt (se ovan under 1912 års förslag till tryckfrihetsförordning).

För genmäle står i Frankrike kostnadsfritt till förfogande

samma utrymme som den kränkande artikeln omfattade, dock minst 50 och

högst 200 rader. (Ang. fransk rätt se Duguit: Traité de droit constitutionel

V. Les libertés publiques. (2 uppl.) s. 430 ff; cfr Löffler: Presserecht s. 224—

225 och Eek: Om tryckfriheten s. 119 ff.)

Italien, Spanien, Belgien, Luxemburg

Motsvarande utformning som i Frankrike har genmälesrätten fått i förenämnda

länder. I Italien fordras dock att genmälet rör samma sak som den

kränkande artikeln och icke innehåller något straffbart eller för tidningen

kränkande. I Luxemburg måste repliken hänga samman med den första utsagan

och får icke strida mot lag, goda seder eller angripa tredje mans berättigade

intresse eller såra journalistens ära. Något olika regler gälla för genmälets

omfång. (Ang. italiensk rätt se Röhrbein: Das italienische Pressrecht

s. 45—47 i serien Bruns-Häntzschel: Die Pressgesetze des Erdballs och Eek:

Om tryckfriheten s. 119, 121. Cfr Löffler: Presserecht s. 224—225. Ang. belgisk

rätt se Orban: Le droit constitutionnel de la Belgique, Tome III, Libertés

constitutionelles et principes de législation s. 457 ff. Ang. luxemburgsk rätt

se Bumiller: Das luxemburgische Pressrecht s. 24—27 i samma serie som

ovan. Cfr Löffler: Presserecht s. 224—225.)

Västtyskland

I Tyskland infördes genmälesrätten efter franskt mönster redan 1831 i

den badensiska pressrätten. Numera regleras den av dels en för flertalet förbundsstater

i Västtyskland gällande Reichsgesetz uber die Presse av år 1874,

dels speciella efter 1949 tillkomna lagar för Bayern, Wurttemberg-Baden och

Hessen (den hessiska lagstiftningen anses i stort som föredömlig för modern

pressrätt). Den tyska allmänna presslagen har tjänat som förebild såväl

för österrikisk rätt som för de skandinaviska ländernas utformning av

genmälesinstitutet. Enligt 1874 års presslag (§§11 och 19) är den ansvarige

redaktören för en periodisk tidskrift förpliktad att på begäran av en kränkt

myndighet eller privatperson kostnadsfritt, i nästa för tryck icke färdigställda

nummer av tidskriften utan avkortningar intaga ett beriktigande

av i den berörda tidningsartikeln meddelade sakförhållanden, förutsatt att

beriktigandet är undertecknat av insändaren och inskränker sig till sakangivelse

samt ej har ett straffbart innehåll. Beriktigandet skall återges i

samma del av tidskriften samt med samma tryck som den berörda artikeln.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1!)63

Därest beriktigandet överskrider den första artikelns längd måste betalning

erläggas för den överskridande delen. Underlåtenhet att fullgöra de

enligt bestämmelsen åvilande skyldigheterna är en ordningsförseelse som

kan medföra böter eller häkte. Brottet är målsägandebrott och fordrar angivelse

av denne. I domen skall tidningen förpliktas att i nästa nummer intaga

det insända beriktigandet. — Den bayerska lagstiftningen anses som

ogiltig; den wiirtembergsk-badensiska lagen överensstämmer i förevarande

fall med 1874 års lag. Den hessiska lagen f§ 10 i Hessisches Gesetz iiber

Frciheit und Recht der Presse av år 1949) avviker huvudsakligen i följande

hänseenden från 1874 års lag. För genmälesrätt fordras att ett i tidningsartikeln

gjort påstående på ett för allmänheten tydligt sätt hänsyftar på

den som anser sig ha dylik rätt samt att denne har ett berättigat intresse av

offentliggörande av sitt genmäle och framställer en begäran härom utan

dröjsmål. Någon straffrättslig sanktion finns icke, utan rättelse kan vid

domstol endast vinnas på civilrättslig väg, varvid den ansvarige redaktören

dock kan förpliktas att i tidningen intaga genmälet. (Se ang. tysk rätt Häntzschel:

Das deutsche Pressrecht s. 40—43, och Löffler: Presserecht s. 189 ff,

281 ff och 484; cfr Liiders: Press- und Rundfunkrecht, Textsammlung och

Eek: Om tryckfriheten s. 120 ff.)

Österrike

Badens presslag av år 1831 har varit mönster för den österrikiska lagstiftningen,

som lika med den tyska presslagen föreskriver en rätt för vederbörande

intressent (der beteiligte Behörde oder Privatperson) att få

beriktiga ett i en tidningsartikel tillkännagivet felaktigt sakförhållande,

yägran kan bl. a. ske om beriktigandet enligt föreliggande skriftliga handlingar

(aktenkundig) är osant. Ang. österrikisk rätt se Kadecka: Das österreichische

Pressrecht s. 77 ff i serien Bruns-Häntzschel: Die Pressgesetze des

Erdballs, Löffler a. a. s. 224—225. Cfr även Sweboda-Hartmann: Kommentar

zum Pressengesetz.)

Danmark

Danmark införde redan år 1851 ett begränsat beriktigandeinstitut, och

dess nuvarande utformning daterar sig från 1938, då lagen om pressens

brug antogs. Förebilder ha varit tysk och norsk rätt, men ha dessa omarbetats.

Lagens 9 § innehåller i huvudsak följande bestämmelser:

Redaktören av en periodisk skrift är förpliktad att utan vederlag i skriften

oförändrat intaga ett beriktigande av uppgifter som skriften innehållit

i fråga om upplysningar av faktisk karaktär, när detta begäres av någon

som uppgifterna äro ägnade att tillfoga en icke oväsentlig skada i ekonomiskt

hänseende eller i allmänhetens omdöme. Begäran om beriktigande

skall göras snarast möjligt och i varje fall inom en månad efter offentliggörandet.

Beriktigandet (genmälet) skall inskränka sig till återgivande av

faktiska förhållanden, inte ha rättsstridigt innehåll och inte giva tredje

man någon rätt till att kräva att få genmäle infört i skriften.

Om skriftens ansvarige redaktör inte anser att de påtalade uppgifterna

äro av sådant slag som ovan sagt (d. v. s. ägnade att tillfoga ej oväsentlig

skada etc.) eller om han ej önskar ta in genmälet i föreliggande avfattning,

skall han därom snarast underrätta den som har begärt genmälets intagande.

Denne kan därefter hänskjuta frågan huruvida tidningen är skyldig att

ta emot ett genmäle och om den i sådant fall är berättigad att avvisa det

begärda genmälet på grund av dess karaktär eller omfång till den s. k. Berigtigelsenaevnet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1!)63

23

Oberoende av om saken hänskjutes till nämnden och utan hänsyn till

utgången därstädes kan den, som anser sig kränkt, fordra att i skriften

utan betalning intages meddelande om rättegång, som kan ha inletts i anledning

av artikeln, och om målets utgång eller en hänvisning till ett genmäle

i eu annan skrift. Hänvisning kan dock ej fordras intagen, om skriften

innehåller ett genmäle från den kränkte i önskad form.

Genmäle skall intagas (utan vederlag) i det första, i fråga om daglig tidning

senast i det andra nummer som utkommer efter det begäran därom

framställts. Genmäle skall intas med samma tryckstil som tidningens allmänna

text och på så framträdande plats, som med hänsyn till omständigheterna

rimligen kan begäras. Om gcnmälet (berigtigelserna in. m.) i samma

nummer av tidningen göres till föremål för kommentarer eller åtföljes

av anmärkningar, skall dessa inskränka sig till ett återgivande av upplysningar

av faktisk natur.

Berigtigelsenaevnet består av 3 medlemmar, av vilka ordföranden skall

vara höjesteretsdommer och de två andra representanter för pressen. Medlemmarna

utnämnas av justitieministern, ordföranden, efter förslag av

högsta domstolens president, den ene av de två andra ledamöterna i regel

efter förslag av Danske Dagblades Faellesrepresentation, den andra i regel

efter förslag från Danske Journalisters Faellesrepresentation.

Nämnden träffar slutligt avgörande i frågan huruvida redaktören är skyldig

att ta in ett genmäle i överensstämmelse med 9: 1 och huruvida det i

det enskilda fallet med hänsyn till det önskade genmälets karaktär och innehåll

bör åläggas honom att ta in detta. Finner nämnden att en redaktörs

vägran att ta in ett genmäle varit uppenbart orimligt, kan den döma

honom till böter. Dom å högre böter än 100 kr. kan överklagas av den bötfällde

hos landsrätten.

I ett år 1939 utgivet arbete om »Dansk presseret» s. 40—47, av Oluf

Krabbe kommenteras institutet genmälesrätt på följande sätt:

Behovet av detta för tidningsvärlden säregna rättsinstitut härrör från

dessa förhållandens speciella natur. Ofördelaktigt omnämnande av en persons

förhållanden är, när det sker i massupplaga, ägnat att tillfoga personen

i fråga en efter omständigheterna oreparerbar skada, när han inte får

tillfälle att med stöd av regeln audiatur et altera pars omgående komma

med genmäle, och det i samma tidning som den som innehållit angreppet.

Ett svar i en annan tidning skulle inte nå alla läsarna av den första artikeln,

kanske ingen av dem. Att hänvisa den angripne till domstol skulle

inte täcka behovet till omedelbart genmäle och inte heller räcka till när

den allmänna lagen inte ger rättsliga sanktioner mot de påtalade uttalandena,

eller när ett eventuellt utdömt skadestånd är utan värde. Det är möjligt

att dessa uttalanden är bevisliga och befogade, men ingen bör dömas

ohörd av den offentliga meningen (allmänna opinionen). Genmälesrätt bär

därför tillkomma den angripne utan undersökning av om den uppgift som

önskas heriktigas, eller själva genmälet bör anses sant eller osant.

Ingen begränsning av omfånget av genmälet finnes enligt Krabbe. Vid

tvist härom avgöres frågan av berigtigelsenaevnet.

Enligt pol. mag. Åke Lundberg (Berigtigandeinstitulet i den danska

pressrätten. Statsvetenskaplig tidskrift 1950 s. 133 ff), beröras endast upplysningar

av faktisk karaktär av beriktigandeparagrafen och således icke

uttalanden, som innebär en värdering t. ex. av eu persons yrkesskicklighet

eller av en bok i en recension men väl publicerandet av sådana fakta

som ligga till grund för värderingen. Det vore svårt att draga gränsen mellan

värdering och faktum, då ett uttalande kunde innebära såväl ett omdöme

som samtidigt innefatta ett faktum, vilket likväl icke särskilt framhål
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

iits som grund för värderingen. Sådana gränsfall behövde icke a priori utesluta

rätt till beriktigande. Beriktiganderätten har betydligt inskränkts genom

kravet därå att meddelandet måste vara ägnat att medföra en icke oväsentlig

skada i ekonomiskt hänseende eller i allmänhetens omdöme. Däremot

behöver den ej vara betydande eller vad som påstås vara av straffbar natur.

— Då förslaget om beriktiganderätten i dess nuvarande utformning framlades

för 1937/1938 års riksdag hade enligt Lundberg debatten mera kommit

att röra sig om beriktigandenämnden än om förslagets principiella betydelse.

Enligt den danske justitieministern torde flertalet pressmän acceptera

beriktiganderätten i teorien men ansågo de att det vore svårt att utforma

den i praktiken. Det ursprungliga förslaget hade icke innehållit något

om nämnden utan skulle enligt detta tvister hänskjutas till domstol. Under

sina förhandlingar med pressorganisationer och andra hade justitieministern

dock kommit till det resultatet att man bäst löste problemet genom att

införa nämnden. Eljest bleve redaktörerna vid straffansvar tvungna att taga

risken av att neka införa ett beriktigande, och denna risk ville de ej ta utan

ansågo det ej som någon olycka om nämnden någon gång komme att tvinga

dem att publicera ett beriktigande som senare visade sig oriktigt. Kritiken

av förslaget ifrågasatte om det vore riktigt att införa en ny domstol med rätt

att ådöma böter och höjsteretspresidenten befarade, att då nämnden skulle

fatta sina beslut med ledning av föreliggande material och fortast möjligt

dess beslut kunde komma att gå i motsatt riktning mot ett senare domstolsutslag.

Enligt justitieministern avgjorde emellertid nämnden bara om det

vore rimligt att en anständig tidning på föreliggande grunder avvisade eller

publicerade ett beriktigande och den förfördelade finge ett snabbt avgörande,

medan däremot domstolens utslag senare fastställde vilken uppfattning

som efter judiciell undersökning visat sig vara den rätta. — Lagförslaget i

dess nuvarande form antogs av riksdagen i Folketinget med 105 röster mot

2 och i Landstinget enhälligt. Det kan tilläggas att nämnden ej prövar sanningsenligheten

i ett beriktigande, för såvitt det icke bevisligen är uppenbart

oriktigt, samt att nämndens avgöranden ej äro exigibla utan att åtal eller rättegång

kan väckas, varvid domstolen kan komma till en annan uppfattning

än nämnden (cfr ovan). Tidningarna i Danmark mottog presslagen med

bl. a. den kommentaren, att då redan varje anständig tidning medgåve beriktiganderätt,

skulle nämnden komma att bli tämligen arbetslös, men lagen

gav en säkerhet för uppfyllelse av denna rätt samtidigt som den hindrade

missbruk av denna ävensom kverulans. Enligt Lundberg utgjorde beriktiganderätten

i Danmark först och främst ett skydd för allmänheten mot de

— om ock få — tidningar, som eljest icke skulle publicera beriktiganden,

och för tidningarna mot allmänhetens ohemula krav. Beriktigandenämnden,

som under åren 1938—1948 avgjort 3 respektiv 6, 1, 13, 5, 9, 8, 14, 9, 6 och

23 stycken ärenden, hade i sina avgöranden ungefär lika ofta funnit, att bcriktigandet

varit befogat som att det varit obefogat, men nämnden hade i

dessa ärenden aldrig ådömt böter, vilket visade, att varken allmänheten eller

pressen vidhållit några orimliga ståndpunkter. (Ang. dansk rätt se anf.

arbeten och Bohn-Rasmussens anmälan av Krabbes a. a. i Nordisk Tidskrift

for Strafferet, 1940 s. 13 tf, Rasting: Presserätten s. 154 ff samt Frpbert i

Juristen 1955 s. 318 ff.)

Norge

Genmälesrätten infördes i Norge år 1902 och är intagen i § 430 av den

norska strafflagen, vilken bestämmelse lyder:

Med böter straffas redaktören av en tidning eller en tidskrift när han vägrar

att oförändrat intaga ett bemötande av påståenden av faktisk art i tid
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

25

ningen eller tidskriften, såframt det inom ett år fordras av någon som påståendena

omedelbart angår (vedkommer), och genmälet är begränsat till

påståenden av faktisk art och får inte innehålla något straffbart. Redaktören

kan dessutom förpliktas att intaga genmälet under »löpande mulkt» (= vid

vite.)

Vägran skall anses ha skett såframt genmälet inte intagits i första eller

andra numret av tidningen, beträffande tidskrift första numret som inte var

färdigt till tryckning då genmälet krävdes, på lika iögonenfallande plats som

de bemötta uppgifterna och för övrigt på sådant sätt och med sådan (typografisk)

utstyrsel som god tidningssed påbjuder. Genmälets omfång är obegränsat,

men överstiger genmälet 50 rader, äger tidningen rätt att uppbära

sedvanlig ersättning för tillkännagivelser.

Allmänt åtal sker blott efter begäran av den kränkte.

Kommentarer, hämtade ur en uppsats av Carl Hart man i Norsk

Retstidende 1915, betitlad »Pressens berigtigelsepligt, Et avsnit av den norske

presseret», s. 241 ff, lyder:

Såsom av lagrummet framgår tillkommer genmälesrätten enskilda (eller

juridiska personer) som artikeln »omedelbart vedkommer». Härmed förstås

att artikeln innehåller ett direkt omnämnande (meddelelse) om personen i

fråga. Däremot kräves ej att vederbörande skulle lida förlust eller avbräck

i sin personliga ställning eller på annat sätt, om något genmäle ej tas in.

Rätt till genmäle föreligger blott beträffande »anförsler av faktisk art»,

däremot ej i fråga om polemik, kritik och subjektiva omdömen, kommenterande

resonemang o. d. Gränsen kan vara mycket svår att draga.

Det kräves ej att de uppgifter som skall bemötas äro riktiga.

Även genmälet måste inskränka sig till faktiska upplysningar. Ej heller

uppgifterna i genmälet behöva vara sanna. (En annan sak är att redaktören

kan gå fri från straff om vägran beror på uppfattningen att uppgifterna

i genmälet icke äro sanna.)

Genmälet får ej innefatta ärekränkning eller eljest ha straffbart innehåll.

Genmälet måste intagas oförändrat.

Enligt F r. H. W i n s n e s i dennes bok »Omriss av norsk presserett» s.

55 ff tillmötesgår beriktigandeplikten i 430 § de krav som nu uppställas av

de flesta moderna presslagar och som pressens utveckling har framkallat.

Rätten till beriktigande är ett verksamt vapen för publiken gentemot oriktiga

och sensationslystna pressmeddelanden och vilket vapen i stor utsträckning

visat sig tillräckligt för att beskydda privatmannens intressen utan att

nödvändiggöra en omständlig och kostsam process. Då det ju alltid finns

pressorgan, som icke uppfylla anständighetens krav, och det just gentemot

dessa är av vikt att kunna framtvinga ett beriktigande, så kommer straffbestämmelsen

alltid att hävda sitt berättigande. (Ang. norsk rätt se a. a.

och Winsnes: Das norwegische Pressrecht s. 39 ff i serien Bruns-Häntzschel:

Die Pressgesetze des Erdballs, Hagerup: Almindelig borgerlig straffelov av

22 maj 1902 og lov om dens ikrafttreden, utgitt med oplysende anmerkninger

og henvisninger (2 uppl.) s. 430 ff och Kjerscliow: Almindelig borgerlig

straffelov av 22 maj 1902 og lov om dens ikrafttreden, utgitt med kommentar

s. 950 ff.)

Finland

Finland har i tryckfrihetslagen den 4 januari 1919, 4 kap. 25 § följande

bestämmelser om genmälesrätten:

»Offentlig myndighet eller enskild person, som finner sig vara i periodisk

tryckskrift kränkt eller önskar beriktiga däri rörande myndigheten eller

personen gjort meddelande, äge rättighet alt få i skriften infört ett genmäle

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

å det gjorda meddelandet, såvida genmälet är undertecknat av den, å vars

vägnar detsamma avgives och icke är av kränkande eller brottsligt innehåll.

Genmälet skall i ettdera av de två nummer, som efter mottagandet närmast

utkomma, i textavdelningen införas med samma tryck som använts i det

bemötta meddelandet, samt därför kostnadsfritt upplåtas ett lika stort utrymme,

men för det överskjutande erlägges betalning, motsvarande lägsta

annonsavgift. Dock må avgift ej beräknas för genmäle, då detsamma icke

överstiger femtio rader.

För underlåtenhet att slikt bemötande införa, böte huvudredaktören högst

(femhundra mark) och må rätten vid lämpligt vite ålägga den tredskande

att sin skyldighet fullgöra.

Åtal väckes vid tryck frihetsdomstol.»

Stockholm 1963, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630408

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.