Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år t963

1963-05-02 · 49 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 45 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1963:9, Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år t963

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år t963

l

Nr 9

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i

statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet har på därom hos vederbörande gjord framställning

blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari

1962 till och med den 9 januari 1963 i statsrådet förda protokoll, nämligen

över

justitiedepartementsårenden från och med den 12 januari 1962 till och

med den 3 januari 1963;

justitieärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 28 december

1962;

utrikesdepartementsärenden från och med 12 januari 1962 till och med

den 3 januari 1963;

försvarsärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 3 januari

1963;

socialärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 3 januari

1963;

kommunikationsärenden från och med den 12 januari 1962 till och med

den 3 januari 1963;

finansärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 3 januari

1963;

ecklesiastikärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den

3 januari 1963;

jordbruksärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 3

januari 1963;

handelsärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 3 januari

1963;

inrikesärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 3 januari

1963;

civilärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 3 januari

1963.

A

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll,

som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,

har utskottet ej funnit anledning att mot någon ledamot av statsrådet

tillämpa § 106 regeringsformen.

1 Uihang till riksdagens protokoll 1963. 5 samt. 2 avd. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

B

Utskottet har vidare vid granskningen beslutat att ej framställa någon

anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot ledamot av statsrådet.

C

a)

Vid granskningen har utskottet uppmärksammat följande förhållanden av

beskaffenhet att föranleda nedanstående tillkännagivanden av utskottet utan

åberopande av § 107 regeringsformen.

I

Utskottet har vid årets dechargearbete gjort viss undersökning angående

handläggningen av ärenden, föranledda av riksdagens skrivelser till Kungl.

Maj :t. Efter den företagna undersökningen får utskottet uttala, att undersökningen

ej givit utskottet anledning till erinran mot ledamot av statsrådet,

vilket utskottet får för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, fru Segerstedt Wiberg, herrar

Sveningsson, Georg Pettersson*, Olsén, Erik Olsson, Kronstrand, Isacson,

Dahl och Svanström*; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von

Friesen, Magnusson i Tumhult, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad,

Nilsson i Östersund, Hammar, Braconier och Alemyr*.

* Ej närvarande vid justeringen.

II

Enligt 1894 års lag angående tiden för allmänna författningars trädande

i kraft skall i Svensk författningssamling införd lag eller annan allmän författning,

i vilken icke blivit utsatt viss tid, varifrån den kommer att gälla,

eller av vars lydelse icke framgår, att den genast efter utfärdandet länder

till efterrättelse, träda i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen eller författningen,

enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket. Vidare

innehåller 4 § kungörelsen den 4 januari 1928 angående Svensk författningssamling

en bestämmelse om att författning bör, där ej särskilda omständigheter

till annat föranleder, från trycket utkomma å sådan tid, att den

kan vara vederbörande myndigheter till handa, innan författningen träder

i kraft.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963 3

Resultatet av en av konstitutionsutskottet vid 1940 års lagtima riksdag

företagen granskning av de under år 1939 i Svensk författningssamling införda

författningarna föranledde utskottet att i sitt dechargememorial (nr

17) understryka önskvärdheten av att, där ej synnerliga skäl till annat

föranledde, författningarna vederbörligen kungjordes i god tid före ikraftträdandet.

Därefter har utskottet upprepade gånger efter liknande undersökningar

framhållit, att de principer, som ligger till grund för bestämmelserna i 1894

års lag och 1928 års kungörelse, icke tillbörligen iakttagits under den tid

granskningen vid varje tillfälle avsett.

Utskottet har i sitt dechargememorial år 1959 redovisat en av utskottet

utförd granskning av de i Svensk författningssamling införda författningar,

vilka enligt uttrycklig bestämmelse trädde i kraft eller skulle lända till efterrättelse

från och med den 1 juli 1958. Antalet sådana författningar var 176.

Av dessa hade 22 utkommit från trycket efter den 1 juli och ytterligare 25

utsänts till myndigheterna efter samma datum. Enligt vad utskottet inhämtat

hade anledningen till förseningarna väsentligen varit dels det extra arbete

som inom departementen föranletts av riksdagsupplösningen våren 1958 och

det därpå följande inkallandet av 1958 års senare riksdag, dels ock brist på

personal, kompetent att utarbeta vederbörliga författningar. Med hänsyn

härtill avslog utskottet nämnda år ett inom utskottet framställt yrkande om

anmälan utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Vid årets dechargearbete har utskottet ånyo undersökt huruvida under

granskningsåret i Svensk författningssamling utfärdade författningar utkommit

i lid före det datum de skolat träda i kraft. Resultatet av granskningen

redovisas i det följande.

Under år 1962 har utkommit 709 författningar. Av dessa har 41 trätt i

kraft före publicerandet. Det övervägande antalet av sistnämnda författningar

har utgjorts av avlönings- och skolförfattningar, för vilka en anledning

till förseningen torde ha varit att riksdagsbehandlingen av frågorna

förskjutits mer än vad som kunnat förutses. Till jämförelse bör också nämnas

att 159 författningar utkommit från trycket fyra veckor eller mer före

publiceringen.

Enligt utskottets mening utvisar resultatet av den sålunda gjorda undersökningen

en viss förbättring jämfört med resultatet av undersökningen år

1959. Med hänsyn härtill och då ovannämnda förskjutning av riksdagsbehandlingen

i stor utsträckning synes ha varit anledning till förseningarna,

föranleder granskningen ej annat uttalande från utskottets sida än att utskottet

ånyo vill understryka betydelsen av att författning utkommer från

trycket å sådan tid, att författningen kommer vederbörande myndigheter

till handa innan den träder i kraft.

Vad sålunda framkommit och utskottets uppfattning därom har utskottet

velat för riksdagen

tillkännagiva.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,

fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson*, Ivronstrand,

Dahl, fröken Stenberg* och herr Palm; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von

Friesen, Magnusson i Tumhult, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad,

Nilsson i Östersund, Hammar, Braconier och Andersson i Storfors*.

* Ej närvarande vid justeringen.

b)

Härjämte har yrkanden om tillkännagivanden utan åberopande av § 107

regeringsformen, vilka avslagits av utskottet, förekommit i sju grupper av

ärenden, som utskottet här nedan för riksdagen redovisar jämte däri inom

utskottet förekommande skiljaktiga meningar.

I

(Protokoll över utrikesdepartements- och handelsärenden)

Enligt 12 § regeringsformen skall handelsavtal med främmande makter,

därest de är av större vikt, framläggas för riksdagen till godkännande;

skulle i något fall rikets intresse kräva, att sådan överenskommelse avslutas

utan riksdagens godkännande måste i allt fall utrikesnämnden eller

utrikesutskottet erhålla tillfälle att yttra sig, innan överenskommelsen ingås.

I 54 § regeringsformen stadgas vidare, att rådplägning skall ske mellan

Konungen och utrikesnämnden i alla utrikesärenden av större vikt före

avgörandet. Stadgandet avser alla ärenden, som rör rikets förhållanden till

främmande makt, i motsats till § 12, som endast avser ingående av överenskommelser

med dylika makter.

Tillämpningen av bestämmelserna rörande samverkan i utrikesfrågor

mellan regeringen å ena sidan samt riksdagen eller eventuellt utrikesnämnden

eller utrikesutskottet å andra sidan har vid flera tillfällen uppmärksammats

inom konstitutionsutskottet.

Ären 1930 och 1934 anmärkte konstitutionsutskottet på förekommen anledning

mot att utrikesnämnden hörts på ett alltför sent stadium vid utrikesfrågors

handläggning. Vid förstnämnda tillfälle uttalade utskottet

(mem. nr 26 s. 29) att nämnden borde höras redan innan de grundläggande

besluten rörande regeringens ställningstagande till en viktig utrikespolitisk

fråga fattades och icke först sedan regeringen faktiskt, om än ej

formellt, bundit sig vid en viss ståndpunkt. Eljest bleve nämnden lätt ställd

inför ett fullbordat faktum och ett verkligt fruktbärande samråd mellan

regering och nämnd kunde svårligen äga rum. År 1934 framhöll utskottet

(mem. nr Ils. 4), att det borde vara en regering angeläget, att, då tvekan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963 5

yppades, om ett utrikesärende vore av den »större vikt», att utrikesnämnden

skulle höras, hellre höra nämnden än underlåta att sammankalla den.

Ett ärendes ömtåliga beskaffenhet finge icke utgöra anledning till dess

hemlighållande för nämnden. Syftet med nämnden skulle eljest forfelas.

Under andra världskriget bereddes riksdagen, såsom framgår av den åi

1950 framlagda utredningen angående de handelspolitiska arbetsformerna

in in. del II (SOU 1950: 9), praktiskt taget icke tillfälle att medverka vid utformningen

av handelspolitiken. Vid 1946 års riksdag förklarade emellertid

dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, att i fortsättningen

både större och mindre handelsavtal skulle framläggas för riksdagen,

oavsett om regeringsformen krävde det eller ej (AK 21: 46 ff, Fk 40:

20 ff). Utrikesminister Undén uttalade vid samma riksdag, att man i detta

hänseende borde söka återgå till den praxis som rådde före kriget (FK 23.

134 ff) samt, vid ett senare tillfälle, att avtalen skulle framläggas i största

möjliga utsträckning (AK 41: 52—53).

År 1947 anförde konstitutionsutskottet i utlåtande (nr 25) i anledning

av väckta motioner om intensifiering av utrikesnämndens verksamhet och

behandlingen i riksdagen av handelspolitiska frågor, att det enligt utskottets

mening framstod som en angelägenhet av vikt, att nära samverkan

förefanns mellan regering och riksdag i utrikesärenden. Utskottet förmenade,

att gällande bestämmelser och praxis i fråga om utrikesnämnden i

detta avseende icke vore fullt tillfredsställande.

Ytterligare må nämnas, att enskilda ledamöter eller grupper av ledamöter

inom konstitutionsutskottet vid skilda tillfällen i dechargememoiialet

reservationsvis framfört kritik mot tillämpningen av bestämmelserna i 12 §

regeringsformen. (Se utskottets memorial 1944 nr 24, 1945 nr 16, 1947 nr 16

och 1950 nr 17.)

Under år 1947 infördes såsom en överbyggnad till systemet med kontingentavtal

en ny typ av överenskommelse, det s. k. ramavtalet (SOU 1950: 9

s. 11). Ändringen innebar en delvis ny avtalsteknik enligt vilken de allmänna

reglerna för det ifrågavarande handelsutbytet fastslogs i en överenskommelse,

avsedd att gälla under en följd av år, s. k. ramavtal, medan övriga

bestämmelser ävensom varulistor fastställdes i kortfristiga vanligtvis

ettåriga — överenskommelser, benämnda kontingentavtal.

Denna nya ordning accepterades år 1948 av riksdagen då denna godkände

ett av utrikesutskottet — dit propositioner och motioner angående

handelsavtal alltsedan år 1946 genomgående hänvisats — avgivet utlåtande

(nr 6) i anledning av Ivungl. Maj :ts proposition angående godkännande

av en mellan Sverige och Nederländerna träffad handelsöverenskommelse.

I utlåtandet framhölls, att den ifrågavarande handelsöverenskommclsens

karaktär av ramavtal för icke endast innevarande års, utan eventuellt jämväl

kommande års svensk-nederländska varuutbyte innebar, att så länge

denna överenskommelse förblev i kraft erfordrades icke riksdagens godkännande

av varuutbytets sammansättning för framtida årsperioder. I utlåtandet

anfördes bl. a. följande:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial nr t) år 1963

I motsats till vad som var fallet med 1946 års svensk-nederländska handelsöverenskommelse,

innehåller den nu föreliggande överenskommelsen

icke några varulistor. Sådana avses i stället i fortsättningen uppgöras —

och ha för övrigt vid ärendets föredragning uppgjorts för år 1948 — av en

av de båda regeringarna utsedd, blandad kommission. Överenskommelsen

har sålunda karaktären av ramavtal för icke endast innevarande års, utan

eventuellt jämväl kommande års svensk-nederländska varuutbyte. Detta

innebär, att, så länge handelsöverenskommelsen förblir i kraft, riksdagens

godkännande av varuutbytets sammansättning för framtida årsperioder icke

erfordras. Det svensk-nederländska handelsavtalet representerar alltså en

annan avtalstyp än den för närvarande mera allmänt gängse.

Under ärendets föredragning har utskottet erfarit, att Kungl. Maj :t avser

att för utskottet respektive utrikesnämnden framlägga redogörelser

rörande innehållet i de varulistor, som framdeles, inom ramen för den föreliggande

överenskommelsen, komma i fråga. Utskottet har vidare erfarit,

att, därest mera väsentlig förändring i det svensk-nederländska varuutbytets

struktur skulle följa av kommande förhandlingar om varulistor, sådan

ändring av varuutbytets allmänna sammansättning avses bliva förelagd riksdagen.

De principer angående riksdagens prövning av handelsavtalen, vilka utformats

i det refererade utlåtandet, har alltsedan dess tillämpats i fråga

om varuutbytet med åtskilliga länder. Redogörelser av i utlåtandet avsedd

art har delgivits utrikesutskottets och utrikesnämndens ledamöter genom

utrikesdepartementets översikter »Meddelanden angående vissa utrikesärenden».

Även muntliga informationer rörande handelspolitiken torde tid efter

annan ha lämnats. Däremot har en minskning skett av det antal överenskommelser

av handelspolitisk natur, som förelagts riksdagen. Medan år

1948 sammanlagt 17 handelsavtal underställdes denna för godkännande,

har motsvarande siffror för åren därefter rört sig mellan 0 och 4.

Vid 1959 års dechargegranskning företog konstitutionsutskottet en undersökning

av de under granskningstiden ingångna handelsavtalen. Med anledning

därav anförde utskottet (mem. nr 17 s. 9) att enligt vad den företagna

undersökningen utvisade innebar de flesta av de ifrågavarande handelsöverenskommelserna

i stort sett endast en förlängning av gällande

varuutbytesuppgörelser samt att i allt fall ingen väsentlig förändring i varuutbytets

struktur ägt rum genom något av avtalen. Utskottet fann att intet

av avtalen —- med undantag av ett, som vederbörligen underställts riksdagen

— hade varit av den beskaffenhet, att föreskrifterna i 12 § regeringsformen

om samverkan mellan regering och riksdag i utrikespolitiska frågor

kunde anses ha blivit åsidosatta och avslog därför inom utskottet framställt

yrkande om anmälan utan åberopande av 107 § regeringsformen.

Utskottet har i år, i enahanda syfte som år 1959, undersökt de under nu

ifrågavarande granskningstid ingångna handelsöverenskommelserna. Dessa

avtal, till antalet 14, har enligt vad utredningen visat icke underställts riksdagen

eller varit föremål för rådplägning i utrikesnämnden. De flesta av

de ifrågavarande avtalen innebär endast förlängning av gällande varuut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963 7

bytesuppgörelser och intet av dem har befunnits medföra någon väsentlig

förändring i varuutbytets struktur.

Ehuru utskottet anser en nära samverkan böra äga rum mellan regeringen

och riksdagen eller dennas organ i utrikespolitiska frågor, får utskottet

som sin mening uttala, att intet av de nu ifrågavarande handelsavtalen varit

av sådan beskaffenhet, att regeringsformens föreskrifter om en sadan

samverkan kan anses ha blivit åsidosatta.

Utskottet har därför avslagit ett inom utskottet framställt yrkande om

tillkännagivande utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,

fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson , Kronstrand,

Dahl, fröken Stenberg* och herr Palm; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping,

von Friesen, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson

i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hammar och Bracomer.

* Ej närvarande vid justeringen.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har

herr Braconier med instämmande av fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson,

Kronstrand, fröken Stenberg samt herrar von Friesen, Magnusson i

Tumhult och Hammar anmält skiljaktig mening och ansett att utskottets

utlåtande under förevarande punkt bort ha följande lydelse:

Enligt 12___(= utskottsmajoriteten s. 4—6)---§ regeringsformen.

. , ,

Tillämpningen av bestämmelserna rörande samverkan i utrikestrågor

mellan regeringen å ena sidan samt riksdagen eller eventuellt utrikesnämnden

eller utrikesutskottet å andra sidan har, såsom av redogörelsen ovan

framgår vid flera tillfällen uppmärksammats inom konstitutionsutskottet.

Utöver vad där upptagits må här ytterligare nämnas följande.

År 1944 uttalades av fem ledamöter i ett särskilt yttrande till utskottets

dechargememorial (nr 24), att »den nära kontakt i utrikespolitiska frågor

mellan regeringen å ena sidan samt riksdagen och dess förtroendeman i utrikesnämnden

å andra sidan, som grundlagen förutsätter och som i nuvarande

brydsamma tidsläge är mera nödvändig än någonsin», ej upprätthållits

på ett tillfredsställande sätt. I en reservationsanmärkning av fyra medlemmar

år 1945 (mem. nr 16) framhölls, att kontakten mellan regering och

riksdag i utrikespolitiska frågor under granskningsåret varit »lika bristfällig

som föregående år».

Vid 1947 års riksdag (mem. nr 16) avgavs en reservation av nio av utskottets

ledamöter, vilka ansåg, att utskottet hort göra anmälan enligt 107 §

regeringsformen mot vederbörande statsråd för det 1946 års svensk-ryska

handels- och kreditavtal icke i tid underställts utrikesnämnden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

I eu reservation till dechargememorialet år 1950 (nr 17) anförde herrar

Herlitz och Hammar — efter konstaterande, att av 49 under år 1949 ingångna

liandelsöverenskommelser endast två blivit underställda riksdagens prövning

— bl. a. följande:

I vad mån 1949 års överenskommelser varit av sådan beskaffenhet, att

de bort behandlas enligt RF § 12, torde väsentligen bero av huruvida de anses

angå frågor »av större vikt». Denna bestämning förutsätter ett diskretionart

bedömande i varje särskilt fall. Hur det bör utfalla kan naturligen

beträttande åtskilliga av ifrågakommande överenskommelser vara föremål

tor delade meningar. Men med den grundläggande betydelse våra handelsöverenskommelser

med främmande makter i närvarande läge hava för vår

lolkhu shållning, kan det icke råda meningsskiljaktighet om att talrika överenskommelser

måste anses äga denna karaktär. Det är ingalunda till fyllest

att de ganska intetsägande »ramavtalen» underställas riksdagen. Det är

tramför allt genom s. k. kontingentavtal (fristående eller anslutna till ramavtalen),

som de viktiga avgörandena träffas. Utan anspråk på att kunna

särskilt utpeka de fall, där RF § 12 mest påtagligt blivit åsidosatt, vilja vi

med ledning av SOU 1950: 9 s. 20 ff. -— erinra om ett stort antal s. k. sekundära

kontingentavtal, bl. a. med Tjeckoslovakien, vissa avtal med Ungern,

vissa s. k. primära kontingentavtal bland annat angående de båda zonerna i

tyskland samt med Sovjetunionen, samt vissa överenskommelser med Storritannien

och Australiska statsförbundet. Även om en eller annan av dessa

överenskommelser i någon form blivit dryftad i utrikesnämnden eller utnkesutskottet,

synes det oss uppenbart att reglerna i RF § 12 blivit åsidosatta,

dels genom att vissa överenskommelser över huvud ej behandlats av

vare sig riksdagen eller dess organ, dels genom att andra ej behandlats på

det satt RF § 12 åsyftar. F

Detta forhållande sticker hjärt av mot de försäkringar, som för fyra år

sedan avgavos av utrikesministern, att man i möjligaste mån borde återgå

till den praxis som rådde före kriget beträffande tillämpningen av RF § 12.

Denna tanke har — såsom framhålles i nämnda utredning -— icke fullföljts.

Anledningarna till att handelsöverenskommelser icke förelagts riksdagen_

T.ka.ut!°rli«? re<iovisas i utredningen — skola här ej diskuteras. Dem första

vi val; riksdagsbehandlingen är ofta olämplig — med hänsyn till nödvändigheten

att handla snabbt. Men varför har då icke den i RF § 12 subsidiart

anvisade utvägen anlitats: inhämtande av utrikesnämndens eller utr"

UÄntskSttetS yttrande? Detta är frågans kärnpunkt. Det under nuvarande

iorhallanden naturliga är enligt vår mening, att de handelspolitiska frågorna

~ 1 man de ej enligt RF § 12 ovillkorligen ankomma på riksdagen

j.''land,aggas i denna form. Riksdagen kan icke på allvar följa handelspo

htikens skiftningar, men desto viktigare är det, att dess utrikespolitiska

Mot utskottets beslut år 1959 att avslå ett med anledning av granskning

av handelsavtalen ställt yrkande om anmälan utan åberopande av 107 § regeringsformen

reserverade sig fem medlemmar av utskottet (mem. nr 17),

vilka anförde, att vissa av de .då ifrågavarande avtalen varit av sådan vikt,

att de borde ha underställts riksdagen eller i allt fall förelagts utrikesnämnden

eller utrikesutskottet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

9

Såsom framgår av utskottets redogörelse har intet av de under granskningsperioden

ingångna handelsavtalen med främmande makter underställts

riksdagen för prövning. Även om åtskilliga av de ifrågavarande handelsöverenskommelserna

i stort sett endast inneburit förlängning av gällande

varuutbytesuppgörelser samt kontingentavtalen till följd av den fortskridande

utvecklingen mot ett multilateralt handelsutbyte kan ha minskat i betydelse,

synes likväl vissa av avtalen vara av sådan vikt, att det varit önskvärt

att de underställts riksdagen eller att i allt fall utrikesnämnden eller utrikesutskottet

beretts tillfälle till yttrande innan avtalen ingåtts.

Med hänsyn till betydelsen av att bestämmelserna om riksdagens eller

dess organs medverkan vid slutande av handelsavtal med främmande makt

icke åsidosättes har utskottet ansett sig, utan åberopande av § 107 regeringsformen,

böra vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom för riksdagen
tillkännagiva.

II

(Protokoll över handelsärenden)

Enligt kungörelse den 25 november 1949, nr 614, fordras tillstånd för utförsel

ur riket av krigsmateriel. Av en till kungörelsen fogad förteckning

framgår vilka varor som betecknas som krigsmateriel. Däri ingår bland annat

vapen och ammunition samt annan utrustning för militärt bruk ävensom

maskiner och verktygsutrustningar, som är särskilt avsedda för framställning

och underhåll av i förteckningen nämnd materiel.

Exportlicens för krigsmateriel meddelas av Kungl. Maj :t då utförsel skall

ske i större omfattning eller ärendet eljest är av större vikt och av chefen

för handelsdepartementet i andra fall.

Exportlicensärendena handlägges i handelsdepartementet av en krigsmaterielinspektör,

vilken även handhar kontrollen av krigsmaterieltillverkningen.

I ärenden som kan påkalla prövning ur utrikespolitisk synpunkt överlämnas

handlingarna till utrikesdepartementet och föredrages regelmässigt

för ministern för utrikes ärendena.

Statsminister Erlander har i svar på en interpellation i första kammaren

den 25 april 1956 (FK 1956: 15 s. 54) framhållit, att regeringen i allmänhet

tillämpat principen att över huvud vägra licenser till stater, som för tillfället

är invecklade i akuta internationella konflikter, eller i vilka inbördeskrig

är rådande eller där det internationella eller interna läget är så hotande,

att fara för oroligheter eller krig föreligger.

I anledning av en interpellation i andra kammaren anförde chefen för

handelsdepartementet, statsrådet Lange, den 17 februari 1961 (AK 1961:7

s. 3) att nämnda av statsminister Erlander angivna princip för vägran att

bevilja exportlicens för krigsmateriel alltjämt tillämpas.

I dechargcarbetet år 1961 upptog konstitutionsutskottet till behandling de

av Kungl. Maj:t och av chefen för handelsdepartementet under gransknings
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

liden meddelade exportlicenserna för krigsmateriel. Utskottet underströk, i

anslutning till statsministerns ovan refererade uttalande, enhälligt vikten av

att tillstånd icke meddelades för utförsel av sådan krigsmateriel, som kunde

tänkas komma till militärt bruk eller därmed jämförlig användning, till

länder, vilka vore invecklade i eller hotade av internationell eller intern konflikt

(mem. nr 15 år 1961 s. 14 ff).

Jämväl år 1962 uppmärksammade utskottet de beviljade tillstånden för

utförsel av krigsmateriel. Utskottet anförde med anledning av den företagna

undersökningen (mem. nr 17 år 1962 s. 2), att utskottet enhälligt funnit

sig sakna anledning till erinran av något slag mot vederbörande statsråd

samt, med hänsyn till förevarande ärendens synnerliga vikt, ansett sig böra

bringa förhållandet till riksdagens kännedom.

Utskottet har även vid årets dechargearbete granskat den av Kungl. Maj :t

och vederbörande statsråd medgivna exporten av krigsmateriel. Den företagna

undersökningen har bl. a. utvisat, att export av krigsmateriel, som

inneburit ett fullföljande av ett tidigare ingånget kontrakt, förekommit till

viss utomeuropeisk stat, vilken varit invecklad i väpnad gränskonflikt med

närbeläget land. Utskottet, som principiellt vidhåller den uppfattning, för

vilken utskottet givit uttryck i sitt dechargememorial år 1961, har funnit

sig icke böra rikta någon erinran mot vad sålunda förekommit. Utskottet

har därför avslagit ett inom utskottet ställt yrkande om tillkännagivande

utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, fru Segerstedt Wiberg, herrar

Sveningsson, Georg Pettersson*, Olsén, Erik Olsson, Kronstrand**, Isacson,

Dahl och Svanström**; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von

Friesen, Magnusson i Tumhult, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad,

Nilsson i Östersund, Hammar**, Braconier och Alemyr*.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

Av de vid ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har

fru Segerstedt Wiberg och herr von Friesen anmält skiljaktig mening och

ansett att utskottets utlåtande under förevarande punkt bort ha följande lydelse

:

Enligt kungörelse — --(= utskottsmajoriteten, s. 9—10)---riks
dagens

kännedom.

På föredragning och hemställan av chefen för handelsdepartementet, statsrådet

Lange, har Kungl. Maj :t under granskningsåret medgivit ett svenskt

löretag rätt att utföra krigsmateriel till viss utomeuropeisk stat, vilken varit

inblandad i väpnad gränskonflikt med närbeläget land.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963 11

I anledning härav vill utskottet erinra om att enligt vad i en artikel i

Stockholms-Tidningen den 27 november 1962 uppgivits, statsministern för

tidningen bekräftat att regeringen bifallit ifrågavarande företags framställning

om fullföljande av sina kontraktsenliga leveranser till ifrågavarande

stat samt att detta innebure en uppmjukning av dittills tillämpade principer,

eftersom exportlicenser av detta slag brukade dragas in när internationellt

kritiska lägen uppstod.

Av statsministerns ovannämnda uttalande framgår klart, att regeringen

i förevarande fall frångått den av statsministern själv tidigare deklarerade

principen, vilken konstitutionsutskottet understrukit i sitt år 1961 avgivna

dechargememorial, att över huvud vägra licenser för utförsel av krigsmateriel

till stater, som för tillfället är invecklade i akuta internationella konflikter

eller i vilka inbördeskrig är rådande eller där det internationella eller

interna läget är så hotande att fara för oroligheter eller krig föreligger. Åtgärden

att trots rådande internationella konflikt bevilja licens för vapenexporten

i fråga kan enligt utskottets mening icke på ett tillfredsställande

sätt försvaras vare sig med att leveransen avsett ett fullföljande av tidigare

gjorda åtaganden eller av andra särskilda omständigheter. Vad sålunda förekommit

föranleder utskottet att ånyo med kraft understryka det angelägna

i att största försiktighet iakttages vid beviljande av licens för krigsmaterielexport,

så att dylik utförsel icke sker i strid med ovan angivna principer.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet

funnit sig böra utan åberopande av § 107 regeringsformen för riksdagen

tillkännagiva.

III

Statstjänstemännens rätt att inneha bisysslor har reglerats på två olika

sätt. De bestämmelser som avser bisysslor, vilka på grund av sin omfattning

kan inverka hinderligt för tjänsten och som således egentligen är att

betrakta som lönevillkor, har intagits i avlöningsreglementena. De inskränkningar

däremot, som ansetts påkallade med hänsyn till rättsordningens

krav på att förhindra obehörigt inflytande av privatintressen vid tjänsteutövningen

och som således äger anknytning till de för tjänstemän gällande

jävsbestämmelserna, har — i vart fall sedan tillkomsten av 1939 års civila

avlöningsreglemente — icke intagits i avlöningsreglementena utan har reglerats

genom särskilda bestämmelser, i allmänhet intagna i de för myndigheterna

utfärdade instruktionerna eller stadgorna.

I syfte att förhindra att tjänsteman åtager sig sådant privatarbete som

på grund av sin omfattning kan invérka på hans arbetskapacitet vid utövandet

av tjänsten har bestämmelser meddelats i 6 och 7 §§ Statens allmänna

avlöningsreglemente (Saar).

6 § i reglementet innehåller bestämmelser rörande de fall, då tjänsteman

må förena en statlig tjänst med annan lönegradsplacerad tjänst.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

I 7 § gives bestämmelser rörande föreningen av tjänst med tjänstebefattning

eller uppdrag. Enligt paragrafens 1 mom. fordras i princip särskilt

tillstånd för förening av ordinarie eller extra ordinarie tjänst med tjänstebefattning

eller därmed jämförligt uppdrag i andra fall än i 6 § avses eller

med uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse eller verk, bolag,

förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri,

handel, transport-, bank- eller försäkringväsen eller annan näringsgren

eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte. Tillstånd

beviljas av Kungl. Maj:t, såvitt angår tjänsteman med högre lönegradsnummer

än 23, samt eljest av vederbörande myndighet. Tillstånd

fordras icke i de fall där den, som äger bevilja tillståndet, tillsatt tjänstebefattningen

eller meddelat uppdraget. Tillstånd skall beviljas endast om

Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet vid prövning av sådan ansökan

finner innehavet av befattningen eller uppdraget icke inverka hinderligt

för utövandet av tjänsten.

Stadgandet i 7 § 1 mom. Saar innebär således att en statstjänsteman icke

får mottaga tjänstebefattning eller uppdrag av angivet slag utan att befattningen

eller uppdraget i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t eller vederbörande

myndighet prövats och befunnits icke vara för statstjänstens skötande

hinderligt.

För byggnadsstyrelsen gällde fram till den 1 oktober 1961 en år 1928 utfärdad

instruktion (SFS 358/1928). Enligt 23 § mom. 1 i denna instruktion

fick med ordinarie befattning vid byggnadsstyrelsen icke förenas sådant

enskilt arkitektuppdrag, som — beträffande befattningshavare i lönegrad

28 eller högre enligt tidigare gällande lönegradsindelning — Kungl. Maj:l

och, beträffande lägre tjänstemän, byggnadsstyrelsen fann inverka hinderligt

för tjänstgöringen i verket. I den sedan den 1 oktober 1961 gällande

instruktionen för byggnadsstyrelsen (SFS 452/1961) har regleringen

utsträckts även till icke ordinarie tjänstemän och omfattar — förutom

innehav av eller delägarskap i företag, som bedriver arkitekt- eller byggnadsverksamhet

eller därmed sammanhängande verksamhet — överhuvudtaget

uppdrag åt kommun eller enskild i ärende, som är eller kan bliva

föremål för handläggning inom styrelsen.

Byggnadsstyrelsen är chefsmyndighet för länsarkitektorganisationen. Före

den 1 oktober 1961 gällde för denna en år 1935 utfärdad instruktion

(SFS 354/1935), vari bl. a. stadgades att länsarkitekt och biträdande länsarkitekt

ej fick utan Kungl. Maj:ts, efter prövning i varje särskilt fall, lämnade

tillstånd utom tjänsten utföra uppdrag, som var eller kunde bliva föremål

för länsarkitekts handläggning i tjänsten eller kunde inverka hinderligt

för tjänstgöringen. Instruktionen följdes den 1 oktober 1961 av en ny

instruktion, som i fråga om inskränkningar i tjänstemännens rätt att inneha

bisysslor i huvudsak innehåller en bestämmelse motsvarande den som

nu gäller för byggnadsstyrelsens befattningshavare. Tillstånd för länsarkitekt

och biträdande länsarkitekt att inneha privatuppdrag meddelas av

Kungl. Maj :t.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

13

Enligt de före den 1 oktober 1961 gällande instruktionerna för byggnadsstyrelsen

och länsarkitektorganisationen — här beröres ej de efter denna

tidpunkt gällande instruktionerna,— skulle således sådan ordinarie befattningshavare

i byggnadsstyrelsen samt sådan länsarkitekt och biträdande

länsarkitekt, som önskade utföra arkitektuppdrag, anmäla varje enskilt

dylikt uppdrag till Kungl. Maj :t eller byggnadsstyrelsen för prövning huruvida

uppdraget inverkade hinderligt för tjänstgöringen. Vid denna prövning

kunde uppenbarligen beaktas ej blott om uppdraget var av den omfattning,

att det kunde antagas menligt inverka på tjänstemannens möjligheter

att medhinna sina vanliga göromål, utan även om uppdraget ur

jävssynpunkter blev hinderligt för tjänsten.

#

Inom byggnadsstyrelsen torde personalen sedan gammalt ha i viss utsträckning

åtagit sig uppdrag vid sidan av tjänsten. Detta torde ha varit

särskilt vanligt bland verkets arkitekter. Den främsta anledningen härtill

lär — såvitt framgått i ett i det följande närmare berört, av justitieombudsmannen

upptaget ärende — ha varit att tidigare chefer för styrelsen

ansett att privatuppdrag, särskilt arkitektuppdrag, varit önskvärda med

hänsyn till befattningshavarnas behov av att komma i beröring med praktiska

och aktuella problemställningar, med vilka de annars under tjänsten

vid styrelsen lätt skulle kunna förlora kontakten.

Frågan rörande förekomsten av bisysslor bland befattningshavarna i

byggnadsstyrelsen har vid ett par tillfällen varit föremål för undersökning.

I syfte att utröna den omfattning, i vilken verkets befattningshavare utövade

enskild arkitektverksamhet, införskaffade sålunda 1931 års riksdagsrevisorer

från styrelsen uppgifter å sådana under budgetåren 1929/30

och 1930/31 innehavda uppdrag. Av de lämnade uppgifterna framgick att

ett flertal befattningshavare innehade arkitektuppdrag av varierande storlek.

Bland de befattningshavare, som innehade flera arkitektuppdrag, märktes

generaldirektören samt tre byggnadsråd och tre intendenter.

I sitt av utredningen föranledda uttalande framhöll revisorerna att det,

med hänsyn till privatuppdragens antal och art, syntes med fog kunna

ifrågasättas huruvida ej tjänstemännens enskilda arkitektverksamhet vuxit

ut till en omfattning, som sträckte sig utöver vad som ur statsintressets

synpunkt kunde anses tillbörligt. Vidare ansåg revisorerna det vara särskilt

anmärkningsvärt, att i vissa fall tjänstemännen åtagit sig privata

uppdrag av sådan beskaffenhet att av dem utarbetade förslag och ritningar

enligt gällande författningar skulle bli föremål för granskning inom den

byrå, dit vederbörande haft sin tjänstgöring förlagd. Även om vederbörande

— enligt vad revisorerna inhämtat — i dylika fall icke deltog i ärendets

handläggning inom byggnadsstyrelsen, kunde det anmärkta förhållandet

enligt revisorerna ge anledning till att förtroendet till objektiviteten

i styrelsens ämbetsåtgärder rubbades, över huvud taget torde det kunna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

betecknas såsom mindre lämpligt att tjänstemännen åtog sig privata uppdrag,

vilka i en eller annan form skulle bli föremål för byggnadsstyrelsens

prövning. Slutligen ansåg revisorerna det önskvärt att en sådan ändring

av den för byggnadsstyrelsen då gällande bisysslebestämmelsen vidtogs,

som otvetydigt angav att vederbörligt tillstånd till innehav av enskilt arkitektuppdrag

skulle inhämtas för varje särskilt fall; inom byggnadsstyrelsen

hade bestämmelsen nämligen icke tolkats på detta sätt (1932 års revisionsberättelse

del I s. 72 ff).

Vid frågans behandling vid 1932 års riksdag förklarade statsutskottet

att det för sin del —- i motsats till vad byggnadsstyrelsen hävdat — ansåg

att tillstånd till innehav av enskilt arkitektuppdrag borde inhämtas i varje

särskilt fall (SU 1932: 86).

Ärendet föranledde icke någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

1934 års riksdagsrevisorer fann det vara av intresse att undersöka i vad

mån 1931 års revisorers uttalande och vad sedermera i saken förekommit

påverkat omfattningen av generaldirektörens, byråchefernas och intendenternas

i byggnadsstyrelsen enskilda arkitektuppdrag och formerna för medlandet

av tillstånd till dylika uppdrags innehavande. I sådant syfte infordrade

revisorerna redogörelse för de enskilda arkitektuppdrag, som innehafts

av dessa befattningshavare under budgetåren 1931/32—1933/34. Såvitt

revisorerna kunde finna, hade någon avsevärd minskning i omfattningen

av de privata arkitektuppdragen icke inträtt efter frågans behandling

av 1931 års revisorer. Den enda förändring som inträffat syntes ha

varit att generaldirektören med byråchefer och intendenter träffat en överenskommelse

att privata arkitektuppdrag skulle anmälas för honom (1936

års revisionsberättelse del I s. 68 ff).

Revisorernas anmärkning föranledde dock ingen riksdagens åtgärd, enär

det förutsattes att frågan om den ordning, i vilken ledamot av byggnadsstyrelsen

skulle anmäla innehavda privatuppdrag, skulle komma under omprövning

i sammanhang med Kungl. Maj:ts behandling av det förslag till

allmänt avlöningsreglemente, som 1928 års lönekommit då framlagt (SU

1935:126).

*

I maj 1960 uppgavs i tidningspressen att ett stort antal arkitekter med

ordinarie anställning i byggnadsstyrelsen utövade privat arkitektverksamhet

med egna kontor utan att, på sätt föreskrivits i den för styrelsen gällande

instruktionen, tillstånd därtill annat än i undantagsfall inhämtats. Det ifrågasattes

om icke dessa tjänstemän underlåtit att följa instruktionens bisysslebestämmelser

med byggnadsstyrelsens och kanske även kommunikationsdepartementets

tysta medgivande. När det gällde länsarkitekterna —

tramhölls det vidare — vore det ganska vanligt att tillstånd till innehav av

privata uppdrag söktes hos Kungl. Maj :t, som vid prövningen av sådana ansökningar,

över vilka byggnadsstyrelsen hade att yttra sig, tillämpade en

mycket restriktiv praxis. Det vore svårt att förstå varför de tjänstemän inom

by§Sna(isstyrelsen och kommunikationsdepartementet, som behandlade läns
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

arkitekternas ansökningar, icke reagerat inför det förhållandet att byggnadsstyrelsens

egna arkitekter i regel uraktlåtit att i enlighet med gällande

bestämmelser söka tillstånd att inneha privata uppdrag.

Vad som sålunda påtalats föranledde justitieombudsmannen att i maj 1960

från byggnadsstyrelsen infordra upplysningar i saken. Efter det styrelsen

i skrivelse den 25 juni 1960 lämnat JO upplysningar i saken, anmodade

byggnadsstyrelsen hösten 1960 sin personal — med vissa undantag att

besvara i en enkätskrivelse upptagna frågor rörande innehav av bisysslor

och erhållna tillstånd därtill. Sedan styrelsen i skrivelse den 1 november

1960 till JO redovisat resultatet av utredningen, hördes av JO i ärendet ett

flertal befattningshavare i byggnadsstyrelsen, däribland nuvarande generaldirektören,

en byråchef, ett byggnadsråd samt två byrådirektörer. I beslut

den 23 juli 1962 prövade JO huruvida befattningshavare vid styrelsen i saken

låtit komma sig tjänstefel till last men fann på anförda skäl sig kunna

låta bero vid vad i ärendet förekommit (se JO:s ämbetsberättelse 1963

s. 254 ff).

Beträffande frågan i vilken utsträckning befattningshavare i byggnadsstyrelsen

innehaft enskilda arkitektuppdrag och andra bisysslor samt inhämtat

vederbörligt medgivande för innehav därav, framgår av svaren a den

av styrelsen företagna skriftliga enkäten jämte övrig av JO redovisad utredning

bland annat följande.

Antalet arkitekter med ordinarie anställning, för vilka gällde såväl 7 §

1 mom. Saar som bestämmelsen i 23 § 1 mom. i den tidigare instruktionen

för byggnadsstyrelsen uppgick till 18. Av dessa hade två förklarat sig ej

ha innehaft eller inneha sådant uppdrag, medan en tredje efter år 1957 innehaft

endast statliga uppdrag. En befattningshavare hade uppgivit sig ha

haft tillstånd för de enstaka uppdrag han mottagit. En femte tjänsteman

hade förklarat sig ha haft tillstånd till uppdrag »av någon betydelse».

Nio befattningshavare syntes — utan att bedriva arkitektrörelse i organiserad

form — ha mottagit enskilda arkitektuppdrag i större eller mindre utsträckning.

Tillstånd att inneha uppdragen hade dock icke i något fall begärts

enligt instruktionens bestämmelse härom. Det kan ifrågasättas om

icke vissa av uppdragen varit av den beskaffenheten att tillstånd erfordrats

jämväl enligt 7 § 1 mom. Saar. Av dessa nio tjänstemän var sex i sådan

tjänsteställning att tillstånd skulle sökas hos Ivungl. Maj :t. Fem av dem ansökte

sedermera om Ivungl. Maj:ts medgivande att mottaga vissa uppdrag;

tillstånd meddelades för tre av befattningshavarna, medan den fjärdes ansökan

avslogs. Den femtes ansökan lär vid tiden för justitieombudsmannens

utredning icke vara prövad.

De övriga fyra ordinarie arkitekterna hade förklarat sig driva egen arkitektrörelse

i organiserad form. En av dem hade dock uppgivit, att privatverksamheten

varit av ytterst ringa omfattning och att vid tiden för enkäten

något uppdrag icke innehades.

Beträffande befattningshavare som icke var ordinarie arkitekter, vilkas

antal uppgavs till 224, hade 56 jakande besvarat fråga om innehav av bisysslor.

Av dessa synes ett 40-tal ha innehaft bisyssla utan tillstånd; ett

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

20-tal av dessa fall synes avse arkitektuppdrag eller eljest uppdrag av teknisk

natur.

I det av JO upptagna ärendet förekommer därjämte vissa uppgifter rörande

antalet till Kungl. Maj :t ingivna tillståndsansökningar från befattningshavare

i byggnadsstyrelsen.

Enligt uppgift från styrelsen i juni 1960 hade sedan år 1950 sådana framställningar

gjorts i fråga om 14 arkitektuppdrag; samtliga ansökningar hade

bifallits.

I ärendet har vidare lämnats vissa uppgifter om antalet av Kungl. Maj:t

under tiden 1957—den 10 mars 1961 prövade ansökningar om bisyssleinnehav.

Under denna tidsperiod hade anmälningar ingivits av tillhopa 24 befattningshavare

i byggnadsstyrelsen. Anmälningarna hade avsett sammanlagt

32 olika uppdrag och andra bisysslor. Kungl. Maj:t hade bifallit innehav

av 29 av dessa bisysslor samt avslagit återstående tre. Av de 32 uppdrag

ansökningarna avsett hade hälften eller 16 utgjort ritnings- och planeringsarbeten

och liknande arkitektuppdrag. Härav hade 13 godkänts och tre avslagits.

Därjämte kan anmärkas, att åtta av förenämnda 24 ansökningar synes ha

ingivits till Kungl. Maj:t sedan JO i mitten av maj 1960 till behandling upptog

frågan om bisyssleinnehaven inom byggnadsstyrelsen. De tre avslag, som

Kungl. Maj :t enligt det föregående meddelat, hade samtliga givits i januari

1961 och avsett dessa sist ingivna ansökningar. Av de övriga av dessa åtta

ansökningar hade vederbörande i ett fall lämnats medgivande att slutföra

vissa redan påbörjade arbeten, medan återstående framställningar bifallits

helt.

Såvitt synes framgå av handlingarna torde i mars 1961 så gott som samtliga

de befattningshavare i byggnadsstyrelsen vilka vid den skriftliga enkäten

uppgivit sig inneha bisysslor utan vederbörligt tillstånd, ha sökt sådant

tillstånd.

Som förklaring till underlåtenheten att söka tillstånd för privata arkitektuppdrag

framhölls i JO-utredningen av några befattningshavare inom styrelsen

bland annat, att man från kommunikationsdepartementets sida aldrig

tagit något initiativ, oaktat man där sedan länge torde ha känt till att styrelsens

arkitekter och andra befattningshavare bedrev privat verksamhet. I

denna fråga — nämligen huruvida och i vad mån man på ledande håll i

kommunikationsdepartementet haft kännedom om den betydande förekomsten

av bisysslor bland de högre tjänstemännen i byggnadsstyrelsen — har

vid beredningen av det av JO upptagna ärendet bland annat förekommit följande.

Chefen för byggnadsstyrelsens administrativa byrå har i JO-ärendet förklarat,

att han tagit för givet, att det för kommunikationsdepartementet

var känt, att det byggnadsråd som år 1951 utnämndes till generaldirektör

l°r styrelsen både som byggnadsråd och senare som generaldirektör innehade

en av landets största arkitektbyråer.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

17

En befattningshavare har uppgivit, att ifrågavarande generaldirektör omtalat,

att han för sin under åren närmast före 1951 bedrivna privata verksamhet

hade muntligt tillstånd av dåvarande statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet.

Beträffande denna privatverksamhet har befattningshavaren

vidare påstått, att dåvarande expeditionschefen i kommunikationsdepartementet

vid ett samtal, som befattningshavaren haft med honom

troligen vid årsskiftet 1957/58, ganska mycket uppehållit sig vid att man

inom departementet var bekymrad över att ifrågavarande byggadsråd innehade

uppdrag som styrelseledamot i ett stort fastighetsbolag efter endast

muntligt tillstånd av statsrådet.

Nämnde befattningshavare, bvggnadsråd inom styrelsen, har vidare framhållit,

att på alla ritningar, beskrivningar och kartor avseende exempelvis

stadsplaneförslag, som upprättats av hans arkitektbyrå, alltid stått hans

och hans kompanjons namn, varför vederbörande statliga myndighet,

som haft att granska handlingen, icke kunnat undgå att se vem som upprättat

densamma; sådana handlingar hade även passerat Kungl. Maj:t.

En annan befattningshavare har förklarat att man vid prövningen av

hans ansökan år 1957 till tjänst som byrådirektör vid styrelsen inom departementet

borde ha lagt märke till den förteckning över utförda arkitektarbeten,

som fogats till ansökningshandlingarna. Förteckningen utvisade att

denne befattningshavare under tiden 1938—1955 innehaft arkitektuppdrag,

avseende ett 40-tal byggnader, delvis av betydande storlek.

*

Sedan JO:s förutnämnda beslut meddelats i juli 1962, framställdes i tidningspressen

— i anledning av vad byggnadsstyrelsens befattningshavare

i ärendet påstått om kommunikationsdepartementets kännedom om förekomsten

av bisysslor inom styrelsen — upprepade krav på att nuvarande

och tidigare chefer för departementet skulle uttala sig i saken.

I augusti 1962 förklarade chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Skoglund, i ett uttalande för tidningspressen bland annat:

Under år 1958 hade Kungl. Maj :t börjat tillämpa en skärpt praxis vid

prövning av ansökningar om tillstånd till bisysslor för länsarkitekterna.

Självfallet hade däri legat ett obetingat generellt krav att tjänstemännen

i författningsenlig ordning skulle anmäla sina bisysslor. Skoglund hade

över huvud taget icke fått kännedom om byggnadsstyrelsens befattningshavares

extrauppdrag förrän i samband med pressdebatten i saken under

våren 1960. Med anledning av vad som förekommit hade från regeringens

sida utfärdats ny instruktion för byggnadsstyrelsen samt hade en särskild

arbetsgrupp med representanter för vederbörande departement och byggnadsstyrelsen

utarbetat riktlinjer för tillståndsgivningen, vilka numera tilllämpades.

I anslutning härtill må anmärkas följande.

I yttrande till JO den 20 juli 1961 har generaldirektören för byggnadsstyrelsen

anfört, att från tidpunkten av JO:s första promemoria i ärendet

den 28 juni 1960 hade uppdragsbestämmelserna strikt tillämpats.

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1003. 5 samt. 2 avd. Nr 0

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

Under år 1960 hade inom kommunikationsdepartementet framlagts ett

utkast till ny instruktion för byggnadsstyrelsen. Detta utkast överarbetades,

och ett förslag till ny instruktion för styrelsen upprättades i slutet av år

1960. Sedan även detta förslag blivit föremål för omarbetning, utfärdade

Ivungl. Maj:t den 27 juli 1961 ny instruktion för byggnadsstyrelsen (SFS

nr 452), vilken instruktion trädde i kraft den 1 oktober samma år. Enligt

instruktionens 18 § må tjänsteman hos styrelsen ej utan tillstånd i varje

särskilt fall för egen eller annans räkning driva eller ha del i företag,

som bedriver arkitekt- eller byggnadsverksamhet eller därmed sammanhängande

verksamhet, och ej heller åt kommun eller enskild åtaga sig

uppdrag i ärende, som är eller kan bliva föremål för handläggning inom

styrelsen. — Tillstånd meddelas av Kungl. Maj :t, såvitt rör tjänster som

tillsatts av Kungl. Maj :t, och eljest av styrelsen.

JO har i sin ämbetsberättelse till 1963 års riksdag i det av honom upptagna

ärendet uttalat (s. 321) att frågan om den reglering av tjänstemännens

innehav av bisysslor, som betingas av jävssynpunkter, genom den nya

instruktionen för styrelsens del erhållit en enligt JO:s mening tillfredsställande

lösning.

I samband med 1961 års granskning av statsrådsprotokollen uppmärksammade

konstitutionsutskottet att — såvitt framgick av den av byggnadsstyrelsen

företagna ovannämnda skriftliga enkäten — en betydande del

av styrelsens befattningshavare innehade bisysslor samt att tillståndsprövning

av dessa icke förekommit i den utsträckning som bort ske. I anledning

härav uttalade utskottet i sitt memorial angående granskning av det

i statsrådet förda protokollet (KU 1961: 15 s. 11):

Förekomsten av bisysslor bland statstjänstemän har vid olika tillfällen

varit föremål för undersökningar, vilka visat att en icke obetydlig del av befattningshavarna

vid sidan om sin statliga tjänst innehar uppdrag av skilda

slag. Omfattningen av uppdragen torde dock växla starkt inom olika tjänstemannagrupper

såväl till antalet som till arten.

Det är uppenbarligen av vikt att statens högre befattningshavare så långt

möjligt intaga en fri och obunden ställning och därför ej heller inneha

bisysslor i en omfattning, som kan inverka menligt på tjänsteutövningen.

En förutsättning för att det skall kunna avgöras, att innehavet av ett uppdrag

icke inkräktar på möjligheten att behörigen sköta den statliga tjänster!

är att vederbörande myndighet erhåller kännedom om de "bisysslor

tjänstemännen inneha. Det är därför angeläget att myndigheterna" uppmärksamma

förekomsten av bisysslor bland befattningshavarna och, om så

befinnes påkallat, medverka till att den föreskrivna tillståndsprövningen

kommer till stånd. Utskottet finner det vidare vara av betydelse att vederbörande

departementschef utövar en allmän uppsikt över förhållandena i

förevarande hänseende vid de till departementet hörande myndigheterna.

Utskottet vill i samband härmed erinra om 1956 års riksdags uttalande anönskvärdheten

av att en översyn av de här aktuella bestämmelserna

i såväl sakligt som formellt hänseende kommer till stånd, varigenom möj
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

19

lighetcrua att upprätthålla en fast praxis i fråga om tillståndsgivningen

torde väsentligen förbättras.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härom har utskottet velat

för riksdagen tillkännagiva.

Utskottets memorial i denna del lades av kamrarna till handlingarna.

Av ovanstående redogörelse torde framgå att befattningshavarna inom

byggnadsstyrelsen tidigare i stor utsträckning innehaft bisysslor, för vilka

de underlåtit att söka tillstånd hos Kungl. Maj :t enligt då gällande bestämmelser.

Sedan nämnda missförhållanden uppmärksammats, har Kungl.

Maj :t — i anslutning till att dessa förhållanden bekantgjordes — på föredragning

och hemställan av chefen för kommunikationsdepartementet bland

annat genom utfärdandet av 1961 års nya instruktion för byggnadsstyrelsen

på olika sätt begränsat möjligheterna för befattningshavarna att inneha

bisysslor samt även i övrigt tillsett att gällande bestämmelser efterföljes.

De olika åtgärderna har även lett till att ett ganska stort antal befattningshavare

vid styrelsen begärt avsked från sina befattningar.

Enligt utskottets mening har intet framkommit som kan anses vara bevis

för att någon av statsrådets ledamöter känt till nämnda förhållanden

inom styrelsen, innan chefen för kommunikationsdepartementet lät vidtaga

åtgärder för undanröjande av missförhållandena. Att konstitutionsutskottet

tidigare kommit till denna slutsats torde även framgå därav, att utskottet

i sitt dechargememorial år 1961 påtalat förekomsten av bisysslor inom

byggnadsstyrelsen utan att därvid ens ifrågasätta ansvarighet för någon av

statsrådets ledamöter.

Utskottet finner det, med hänsyn till de olika åtgärder som chefen för

kommunikationsdepartementet och på dennes hemställan Kungl. Maj:t sålunda

låtit vidtaga, angeläget framhålla att den befattning med förevarande

ärenden, som utövats av chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet

Skoglund, icke givit anledning till någon erinran från utskottets sida.

Utskottet har därför avslagit ett inom utskottet väckt yrkande om tillkännagivande

i ärendet utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,

fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson*, Kronstrand,

Dahl och Palm; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping,

von Friesen, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson

i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hammar och Braconier.

* Ej närvarande vid justeringen.

2f llihang till riksdagens protokoll 1963. 5 samt. 2 avd. Nr 9

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

Av de i ärendets behandling deltagande ledamöterna av utskottet har

herr Braconier med instämmande av fru Segerstedt Wiberg samt herrar

Sveningsson, Kronstrand, von Friesen, Magnusson i Tumhult och Hammar

anmält skiljaktig mening och ansett att utskottets utlåtande under förevarande

punkt bort ha följande lydelse:

Statstjänstemännens rätt---(= utskottsmajoriteten, s. 11—19)

---till handlingarna.

Av den av utskottet lämnade redogörelsen framgår, att det vid byggnadsstyrelsen

under en lång följd av år rått allvarliga missförhållanden i avseende

å befattningshavarnas innehav av bisysslor. Utskottet har visserligen år

1961 i dechargememorialet nämnda år behandlat förekomsten av bisysslor

inom styrelsen. Da var emellertid för utskottet kända endast en ringa del av

de upplysningar som framkommit genom JO:s i slutet av juli 1962 framlagda

utredning. De genom denna utredning framdragna omständigheterna är

av för statsrådets ledamöter vida mer besvärande art än de upplysningar utskottet

kunde erhålla varen 1961. Vid sadant förhållande, då nya upplysningar

av väsentlig betydelse framkommit, vilka icke tidigare kunnat vara föremål

för utskottets bedömande, kan enligt utskottets mening decharge icke ha

vunnits.

Vad därefter angår frågan huruvida chefen för kommunikationsdepartementet

känt till eller bort känna till ovan påtalade missförhållanden å sådan

tid att ingripande mot desamma bort äga rum tidigare än som skett, vill

utskottet framhålla att befattningshavare hos byggnadsstyrelsen enligt den

av JO framlagda utredningen dels såsom sin åsikt framhållit, att ifrågavarande

statsråd känt till förhållandena, dels ock anmärkt att det av flera ansökningsärenden

hos Kungl. Maj :t framgått, att befattningshavare hos styrelsen

utfört i ärendena förekommande ritningar.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter finner utskottet att åtskillig

tid innan, på tillskyndan av chefen för kommunikationsdepartementet

statsrådet Skoglund, åtgärder företogs mot missförhållandena inom styrelsen,

denne känt till eller bort känna till missförhållandena men likväl underlåtit

att föreslå åtgärder för avhjälpande av desamma eller eljest ingripa

mot dem. Denna sin uppfattning och vad i övrigt i ärendet förekommit

liar utskottet ansett sig utan åberopande av § 107 regeringsformen böra

för riksdagen

tillkännagiva.

IV

(Protokoll över kommunikationsärenden den 2 november 1962, nr 1)

Postbanken, som enligt bestämmelser i bank- och sparbankslagarna icke

är underkastad flertalet paragrafer i dessa, omfattar sedan 1960 postsparbanken

och postgirorörelsen och lyder under generalpoststyrelsen. Enligt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

21

§ 11 i Kungl. Maj :ts instruktion för generalpoststyrelsen med underlydande

förvaltningsorgan den SO juni 1960 utgöres generalpoststyrelsen bl. a.

av en generaldirektör och chef för postverket, byråchefer och en postbankschef,

varjämte vid behandlingen av vissa ärenden rörande postsparbanken

och postgirot såsom ledamöter i styrelsen ingår tre postbanksfullmäktige,

av vilka en tillika är fullmäktig i riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontoret.

Den som ej är fullmäktig i riksbanken eller riksgäldskontoret

benämnes förste postbanksfullmäktig. Postbanksfullmäktige förordnas

av Kungl. Maj:t för en lid av högst tre år. F. n. är för perioden 1962—

1964 såsom postbanksfullmäktige förordnade Erik Rudolf Hagberg, tillika

riksgäldsfullmäktig, försäkringsdirektören Knut August Seved Apelqvist

och riksbankschefen Per Valfrid Åsbrink, tillika riksbanksfullmäktig, Hagberg

och Åsbrink dock endast så länge de innehar uppdrag såsom fullmäktige

i riksgäldskontoret och riksbanken (Kungl. Maj :ts i ecklesiastikdepartementet

beslut den 24/11 1961). Vid behandling av postbankens ärenden

består generalpoststyrelsen enligt 21 § i anförda instruktion av generaldirektören,

postbankschefen och de tre postbanksfullmäktige samt vid ändringar

i förordningar angående postsparbanken och postgirot chefen för

förfatlningsbyrån. Besluten, som fattas kollegialt, förutsätter att minst två

av postbanksfullmäktige deltar i avgörandet. På detta sätt har till år 1963

behandlats ärenden bl. a. rörande postbankens medelsförvaltning och inlåningsräntor.

Delegation hade dock skett åt postbankschefen eller chefen

för låneavdelningen i vissa s. k. fullmäktigeärenden, nämligen i ärenden

om kortfristig upp- och utlåning. Personal- och driftärenden, anskaffningsärenden,

reklam o. s. v. hade också till viss del delegerats å postbankschefen,

resp. avdelningsdirektör eller annan. Utöver vad ovan sagts skall förste

postbanksfullmäktige deltaga i behandlingen även av andra viktigare ärenden,

som i väsentlig mån berör postsparbanken och postgirot.

Kungl. Maj :t utfärdade den 2 november 1962 (SFS nr 610) på hemställan

av statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet en kungörelse

om ändring i instruktionen den 30 juni 1960 (vilken kungörelse trädde

i kraft den 1/1 1963), varigenom flertalet av de ärenden, som hittills

handlagts av generalpoststyrelsen med postbanksfullmäktige som ledamöter,

numera kommer att utan fullmäktiges direkta medverkan behandlas inom

postbanken av postbankschefen samt cheferna för respektive allmänna avdelningen,

driftsavdelningen och finansavdelningen inom postbanken. De mera

kvalificerade ärendena skall dock alltjämt förbehållas generalpoststyrelsen

med postbanksfullmäktige, särskilt stora kapitalplaceringar, boksluten för

postsparbanken och postgirot, dispositionen av vinstmedlen, nedskrivning av

värdepapper, riktlinjer och allmänna villkor för lånepolitiken samt ränteförändringar

och dylikt. Förste postbanksfullmäktiges deltagande även i

andra ärenden kvarstår dock oförändrat. Ingen ändring har gjorts beträffande

reglerna för postbanksfullmäktiges sammansättning.

Principerna för ifrågavarande omorganisation av det administrativa arbetet

inom postbanken underställdes riksdagen av departementschefen i

proposition nr 189 år 1961.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

Statsutskottet hemställde i utlåtande (nr 190/1961) i anledning av propositionen

att riksdagen måtte medgiva eu omorganisation av postbanken

efter i huvudsak de riktlinjer som framlagts i propositionen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

*

Postsparbanken inrättades fr. o. in. år 1884 och var ursprungligen en

särskild byrå inom generalpoststyrelsen, i spetsen för vilken stod en styrelse

bestående av förutom generalpostdirektören, ordförande, en särskild byråchef

och tre ledamöter, av vilka en skulle vara fullmäktig i riksbanken och

en fullmäktig i riksgäldskontoret (kungl. förordning den 22 juni 1883 ang.

en postsparbank för riket, SFS nr 22, § 21). De fullmäktige från riksbanken

och riksgäldskontoret skulle utses av respektive fullmäktige inom sig; den

tredje ledamoten förordnades av Kungl. Maj:t. — Postsparbanksbyrån frigjordes

successivt från generalpoststyrelsen och blev fr. o. m. år 1912 en

självständig institution, ehuru med viss anknytning till postverket. Från och

med år 1923 omorganiserades postsparbanken och återfördes i samband därmed

under generalpoststyrelsen. Styrelsen för postsparbanken ersattes med

den nuvarande institutionen, alltså vid sidan av generaldirektör och byråchefer

tre postsparbanksfullmäktige, av vilka en tillika skulle vara fullmäktig i

riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontoret. Postsparbanksfullmäktige

skulle deltaga i behandlingen av vissa postsparbanken berörande ärenden. De

fullmäktige skulle fårordnas av Kungl. Maj:t för högst tre år (Kungl. Maj:ts

instruktion för generalpoststyrelsen d. 30/6 1920, SFS nr 591, ändrad genom

kungl. kung. den 15 december 1922, SFS nr 607, § 12). År 1925 tillskapades

postgirorörelsen och samma år förordnades att postsparbanksfullmäktige i

generalpoststyrelsen skulle deltaga vid behandlingen av vissa viktigare ärenden

rörande denna (kungl. kung. d. 6/2 1925, SFS nr 37). 1920 års instruktion,

ändrad hl. a. 1922 och 1925 på anfört sätt, ersattes år 1930 av en ny instruktion

för generalpoststyrelsen (SFS nr 189), men 12 § angående postsparbanksfullmäktige

överfördes oförändrad. Vid tillkomsten av 1960 års

instruktion (se föreg.) överfördes likaledes bestämmelsen till nuvarande

11 §, men med anledning av sammanslagningen av postsparbanken och postgirot

till postbanken ändrades de fullmäktiges beteckning till postbanksfullmäktige.

Vid 1961 års riksdagsbehandling berördes ej särskilt sammansättningen

av postbanksfullmäktige.

Till grund för 1883 års lagstiftning låg ett betänkande avgivet den 23/12

1882 av 1881 års postsparbankskommitté, vilken bl. a. föreslog den ovan

omnämnda styrelsen som ledning för postsparbanken. De kommitterade

tann en del postsparbanksärenden vara av beskaffenhet att påkalla eu mera

mångsidig prövning än den generaldirektören och den särskilda byråchefen

ensamma kunde företaga. Övriga byråchefer var enligt de kommitterade för

upptagna för att kunna, så som vederbordes, sätta sig in i postsparbanksärendena,

vilka var väsentligt olikartade de till övriga hvråer hörande må
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr !) år 1963

23

len. Då till handläggning förekom frågor av större vikt borde postsparbankens

styrelse förstärkas, så att den kom att utgöras av fem personer, nämligen,

förutom generaldirektören och byråchefen för postsparbanksärenden,

tre av Konungen förordnade ledamöter, av vilka med avseende å beskaffenheten

av den verksamhet, som skulle åt denna styrelse anvisas, en borde

vara fullmäktig i riksbanken och eu fullmäktig i riksgäldskontoret. De

ärenden, som den sålunda förstärkta styrelsen huvudsakligen skulle behandla,

utgjorde frågor rörande meddelanden av reglementariska bestämmelser

beträffande postsparbankstjänstgöringen i allmänhet, avgivande av

förslag angående den ränta, som skulle tillgodoföras räkningshavare, eftergift

i vissa fall av postsparbankens rätt till innestående medel, bestämmande

av det belopp postsparbanksmedel som fick innestå i huvudkassan,

inköp eller försäljning av räntebärande obligationer samt vidtagande i allmänhet

av åtgärder för beredande av de rörelsemedel, som erfordrades för

postsparbanken. Vid röstning borde frågorna avgöras efter flertalet röster.

Förslag i enlighet med grunderna för de kommitterades förslag framlades

vid 1883 års riksdag i proposition nr 40, varvid dock föreslogs att de ledamöter

i styrelsen, vilka var fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,

skulle utses av respektive fullmäktige. Departementschefen förklarade

sig »i allo gilla» att av de tre av de kommitterade föreslagna ledamöterna

en skulle vara fullmäktig i riksbanken och en i riksgäldskontoret men ansåg

det lämpligast att de respektive fullmäktige i dessa riksdagens verk,

vilka eljest sins emellan fördelade göromålen, också var för sig utsåg åt

vilken av dem uppdraget att tjänstgöra såsom medlem av postsparbankens

styrelse borde överlämnas.

Sammansatta stats-, banko- och lagutskottet fann i sitt utlåtande (nr 1/

1883) i anledning av propositionen intet att anmärka mot propositionen i

förevarande del och hemställde att förslaget i denna de! måtte antagas.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Postsparbankssakkunniga har den 15 november 1921 avgivit ett betänkande

angående omorganisation av postsparbanken (särskilt s. 104—105),

vari de föreslog postsparbankens införlivande med postverket. Beträffande

styrelsen för postsparbanken med särskilt förordnade ledamöter skulle denna

enligt förslaget komma att upphöra. Då det även efter postsparbankens

inordnande i postverket torde bli nödvändigt att generalpoststyrelsen vid

avgörande av vissa postsparbanksärenden förstärktes med särskilda sakkunniga

förordades, att tre postfullmäktige förordnades att enligt Kung].

Maj:ts bestämmande såsom ledamöter inträda i generalpoststyrelsen vid avgörande

av sådana bankbyrån berörande frågor, som vore av större vikt,

exempelvis ärenden rörande placering av de i postsparbanks- och postcheckrörelserna

(man föreslog införandet av en särskild postcheckrörelsc)

innestående medel, ändring i grunderna för räntegottgörelse till delägare i

postsparbanken eller till postcheckkontoinnehavare, höjning eller sänkning

av inlåningsräntan, ändring av kung], förordningen angående postverkets

postsparbanks- och postcheckrörelsc in. in. Samtliga Ire fullmäktige torde

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

böra förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid, förslagsvis tre år. Med hänsyn

till beskaffenheten av postfullmäktiges blivande åligganden, ansåg de sakkunniga,

att en borde vara fullmäktig i riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontoret.

— De sakkunniga antog, att det de närmaste åren efter omorganisationen

bleve nödvändigt för generalpoststyrelsen att i rätt stor omfattning

taga postfullmäktiges sakkunskap i anspråk. Det vore därför förmånligt

om en och samma fullmäktig i regel kunde närvara vid föredragning

av postsparbanks- och postcheckärenden, vari beslut ej kunde fattas

av byråchefen eller denne i förening med generaldirektören. Då det icke

gärna kunde förutsättas att de två fullmäktige, vilka tillika vore riksbankseller

riksgäldsfullmäktige, skulle vara i tillfälle att åtaga sig mera omfattande

uppdrag i postverket, ansåg de sakkunniga det böra tillhöra den återstående

fullmäktigen att i första hand såsom sakkunnig inträda i generalpoststyrelsen

vid behandling av bankby^rån tillhörande ärenden. Det vore

därför särskilt angeläget att även denne fullmäktige vore väl bevandrad på

det ekonomiska området, att han hade tid och intresse för det honom an
-

förtiodda uppdraget samt att han därjämte ägde nödiga förutsättningar för

att kunna bedöma även det rent tekniska arbetet inom bankbyrån.

Departementschefen anförde i proposition nr 152 år 1922 (s. 21 och 60)

tdl riksdagen angående bl. a. omorganisation av postsparbanken, att den

sakkunskap på det finansiella området som givetvis måste förefinnas i

postsparbanksledningen torde efter sammanslagningen med postverket på

ett tillfredsställande sätt kunna tillföras densamma genom den av de sakkunniga

föreslagna fullmäktigeinstitutionen. — Departementschefen fann

vidare de sakkunnigas förslag rörande sammansättningen av postfullmäktige

vara ägnat att tillföra generalpoststyrelsen den sakkunskap, som kunde

vara behövlig vid avgörandet av viktigare postsparbanks- och postgiroärenden,

varför han förordade vad de sakkunniga därutinnan föreslagit.

Sammansatta stats- och bankoutskottet avgav år 1922 utlåtande nr 9

(l)i anledning av propositionen (s. 13 och 17). Utskottet anförde därvid

bl. a. följande. Utskottet hade intet att erinra mot Kungl. Maj :ts förslag

att generalpoststyrelsen vid avgörande av vissa viktigare postsparbanks(ocli

postgiro-)ärenden förstärktes med särskilda sakkunniga, förordnade

av Kungl. Maj:t för tre år i sänder, samt att en av dem borde vara fullmäktig

i riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontoret. (Utskottet biträdde

ej förslaget om införande av postgirorörelse [postcheckrörelse] i

Sverige.) Utskottet hemställde bl. a. att riksdagen måtte besluta alt, i

anledning av postsparbankens inordnande i postverket, särskilda postsparbanksfullmäktige

skulle för tiden från och med 1923 års ingång förordnas

a\ Kungl. Maj.t och att antalet dylika fullmäktige skulle vara tre, av vilka

en utsågs bland fullmäktige i riksbanken och en bland fullmäktige i riksgäldskontoret.

Riksdagen biföll utskottets anförda hemställan.

Departementschefen föreslog i proposition nr 209/1924 införandet av

postgirorörelsen i Sverige och ansåg dennas ledning böra handhavas av

någon byrå i generalpoststyrelsen, icke nödvändigt postsparbanksbyrån.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

25

Sammansatta stats- och bankoutskottet förklarade i utlåtande nr 2 i anledning

av propositionen att postgirorörelsen, vars införande förordades,

lämpligast borde anknytas till postsparbanksbyrån.

Genom kungl. kung. den 6 februari 1925 angående ändring i vissa delar

av instruktionen för generalpoststyrelsen den 30 juni 1920 (SFS nr 37/

1925) föreskrevs i ett tillägg till 12 § att postsparbanksfullmäktige skulle

deltaga även i styrelsens behandling av vissa ärenden angående postgirorörelsen,

varjämte i 23 § närmare föreskrevs vilka ärenden som skulle avgöras

i fullmäktiges närvaro.

1930 års instruktion för generalpoststyrelsen underställdes aldrig riksdagen.

Beträffande 1960 års instruktion för generalpoststyrelsen underställde

departementschefen i proposition nr 133/1960 riksdagens prövning postverkets

tilltänkta rätt att använda namnet postbanken såsom en gemensam

beteckning för postsparbanks- och postgirorörelsen.

Bankoutskottet tillstyrkte i utlåtande nr 23 år 1960 och riksdagen biföll

propositionen.

I detta sammanhang kan jämförelse ske med huvudman i sparbank. Enligt

12 § lagen den 3 juni 1955 om sparbanker får till huvudman i sparbank

ej utses eller väljas person som är omyndig, person som ej är bosatt inom

sparbankens verksamhetsområde, där detta ej medgives av tillsynsmyndigheten,

tjänsteman vid sparbanken, där detta ej medgives i reglemente,

samt slutligen huvudman, styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank.

Huvudman, som väljes av fullmäktige eller landsting, må ej heller

vara tjänsteman eller styrelseledamot i annat bankaktiebolag än Sparbankernas

bankaktiebolag eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

Huvudmännen utses för fyra år.

Bestämmelserna anses skola garantera huvudmännens självständighet

gentemot sparbankens egna tjänstemän samt motverka att inflytelser från

konkurrerande penninginrättningar kommer att göra sig gällande inom

huvudmannakårerna. Det har ansetts att samma person icke kan förväntas

på ett tillfredsställande sätt fylla huvudmannauppgifterna i två eller flera

konkurrerande sparbanker, ofta verkande i varandras närhet. Vidare har

det ansetts naturligt att styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank

ej bör vara huvudman (SOU 1954: 10 s. 253—254; Westerlind: Sparbankslagen

s. 105—106). Regeln om diskvalificering av tjänstemän och styrelseledamöter

i vissa andra penninginrättningar har också till syfte att skydda

mot påverkan ehuru från penninginrättningar utanför sparbanksväsendet.

Regeln gäller endast de kommunalvalda huvudmännen och har begränsats

till vissa uppräknade kreditinrättningar, vilka ansetts mer än andra

kunna bjuda sparbankerna konkurrens på områden, som uppfattats såsom

typiskt sparbanksmässiga. (Westerlind a. a. s. 106; cfr SOU 1954: 10 s.

254).

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

Jämförelse kan ock ske med fullmäktig i riksbanken, vilken ej må vara

ledamot av statsrådet, fullmäktig i riksgäldskonloret, ledamot av styrelse

i annan inhemsk bank än sparbank eller postbanken och ej heller

i annan utländsk bank än banken för internationell betalningsutjämning.

Sådan fullmäktig skall vidare bl. a. vara svensk medborgare, icke stå

under förmyndarskap eller vara i konkurstillstånd. (Lagen för Sveriges

riksbank den 30 juni 1934, SFS nr 437, § 31).

Bestämmelsen att fullmäktigskap i riksbanken icke får förenas med ledamotskap

i annan bank än sparbank och postsparbank tillädes av riksdagen

vid behandlingen av 1897 års proposition (nr 10) med förslag till lag för

Sveriges riksbank (Särskilda utskottets utlåtande nr 1 s. 25; motion 1:48).

Fullmäktig i riksgäldskontoret får enligt reglementet för detta ej vara

ledamot av statsrådet eller komma i författning att han jämlikt 26 § RO

icke må såsom riksdagsman godkännas.

De nu gällande bestämmelserna om sammansättningen av postbanksfullmäktige

har vid två tillfällen utan inskränkningar godkänts av riksdagen.

Postbank sfullmäktiges verksamhetsområde har därjämte så sent som

år 1961 varit föremål för riksdagens behandling utan att därvid i riksdagen

fråga väckts om ändring av reglerna för postbanksfullmäktiges sammansättning.

De senast meddelade förordnandena av postbanksfullmäktige, år

1961, har skett i överensstämmelse med gällande bestämmelser. Anledning

att vid 1962 års ändring av instruktionen för generalpoststyrelsen med underlydande

förvaltningsorgan revidera sagda bestämmelser har — bl. a. med

hänsyn till 1961 års riksdagsbehandling av postbankens omreglering och i

samband därmed postbanksfullmäktiges befogenheter — enligt utskottets

mening icke förelegat.

Utskottet har därför avslagit ett inom utskottet framställt yrkande om

tillkännagivande i ärendet utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,

fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson*, Kronstrand,

Dahl, fröken Stenberg* och herr Palm; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von

Friesen, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra**, Bengtsson

i Halmstad, Hammar, Braconier och Andersson i Storfors*.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har

herr von Friesen med instämmande av fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson,

Kronstrand, fröken Stenberg, herrar Magnusson i Tumhult, Ham
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

27

mar och Braconier anmält skiljaktig mening och ansett att utskottets utlåtande

under förevarande punkt bort ha följande lydelse:

Postbanken, som--— (= utskottsmajoriteten, s. 20—26)---

riksdagsman godkännas.

Postbanken har sedan tillkomsten år 1960 fått en mera självständig

ställning och auktoritet på kreditmarknaden än postsparbanken och postgirorörelsen

tidigare haft och konkurrerar sålunda numera med övriga

banker på ett annat sätt än före sistnämnda år. Enligt sparbankslagen

är det en allmänt vedertagen princip att huvudman i sparbank icke skall

vara styrelseledamot eller tjänsteman i annan bank, sparbank eller sparbanksmässig

kreditinrättning. Vid utseendet av postbanksfullmäktige år

1961 borde hänsyn ha tagits till det ovan anförda så att till postbanksfullmäktig,

vilken har att deltaga i ärenden bl. a. om riktlinjer för lånepolitiken

och ränteförändringar, icke förordnats chefen för riksbanken. Denne, som

visserligen torde vara en av de mest kompetenta bland riksbankens fullmäktige,

synes vid beaktande av vad ovan anförts vara den minst lämplige

bland sagda fullmäktige för ett uppdrag av ifrågavarande art. För övrigt

torde gällande regler om rekryteringskretsen för postbanksfullmäktige vara

föråldrade och i behov av översyn. Vid föredragning i konselj den 2

november 1962 av förslag till ändring av 1960 års instruktion för generalpoststyrelsen

med underlydande förvaltningsorgan hade föredraganden,

chefen för kommunikationsdepartementet statsrådet Skoglund, följaktligen

bort uppmärksamma anförda förhållanden och i förslaget till ny instruktion

låtit inflyta förändrade bestämmelser om postbanksfullmäktiges sammansättning

av innebörd att riksbankschefen numera icke komme i fråga

som postbanksfullmäktig samt att i övrigt kretsen för fullmäktige vidgades.

Vad sålunda förekommit år 1962 vid handläggningen av ärendet om ändring

i instruktionen för generalpoststyrelsen med underlydande förvaltningsorgan

och sin uppfattning därom har utskottet funnit sig böra utan

åberopande av § 107 regeringsformen för riksdagen

tillkännagiva.

V

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 16 februari 1962, nr 42, och den 19 oktober 1962,

nr 78)

I en den 7 februari 1962 till ecklesiastikdepartementet inkommen skrift

hemställde Unga örnars riksförbund om anslag för täckande av de direkta

resekostnaderna för tjugu deltagare från förbundet i eu konferens med International

Falcon Movement (1FM) den 25/7—2/8 1961 i Antwerpen med

.''5 520 kronor. Konferensdeltagarna utgjordes av två representanter från riksorganisationens

ledning och 18 ledare. Vid konferensen utarbetades riktlin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

jer för det pedagogiska arbetet under de närmaste åren och Unga Örnar hade

På uppdrag av IFM utformat diskussioner och arbetsmaterial. För metodisk

tillämpning anordnades i anslutning till konferensen ett läger med 900 deltagare.

Från Sverige deltog 96 ungdomar.

Unga Örnars riksförbund, vilket är anslutet till International Falcon Movement,

vars verksamhet syftar till att främja en utvecklande och personlighetsdanande

fostran under ungdomens fritidsliv, åberopade i sin skrift att

under senare år inom IFM förts ingående diskussioner rörande ungdomsarbetets

pedagogiska uppläggning, att rörelsen i växande omfattning förmåtts

knyta kontakter med närbesläktade sammanslutningar i de nya afroasiatiska

staterna och att i de metodikdiskussioner, som förts vid utarbetandet

av ålders- och metodriktigt arbetsmaterial för demokratisk fostran,

särskilt Sverige fått påtaga sig ett betydande ansvar, vilket ur ekonomisk

synpunkt blivit allt svårare för förbundet att bära, samt att ifrågavarande

kontakt över gränserna med ungdomsorganisationer i såväl de europeiska

som utvecklingsländerna måste tillmätas ett nationellt intresse.

Ansökan, som av förbundet översänts till skolöverstyrelsen, tillstyrktes

av denna under påpekande att rörelsen spelade en pedagogiskt betydelsetull

roll för utformningen av sin internationella organisations arbete, att rörelsen

påtagit sig stora kostnader för samarbetet i IFM i dess arbete för

demokratisk fostran, att det begärda bidraget endast avsåg direkta resekostnader,

att det äskade beloppet endast utgjorde en ringa del av förbundets kostnader

i samband med det internationella arbetet, vilka under år 1961 uppginge

till 43 000 kronor (organisationens hela årsomslutning uppgick till

230 000 kronor) samt att det vore svårt för organisationer, vilka till medlemmar

hade barn, att genom medlemsavgifter skaffa sig inkomster och att

förbundet i likhet med många andra ungdomsorganisationer arbetade under

svår ekonomisk press.

Kungl. Maj :t biföll — på föredragning och hemställan av chefen för

ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman — i konseljbeslut den 16

februari 1962 förbundets hemställan.

I en den 5 oktober 1962 dagtecknad, påföljande dag till ecklesiastikdepartementet

inkommen skrift hemställde Metodistkyrkans Ungdomsförbund om

bidrag för deltagande i Metodistkyrkornas Ungdomsförbunds i Europa ungdomskonferens

i London den 2—7 januari 1962 med 2/3 av beräknade kostnader

för resa och uppehälle i London under sex dagar för nio delegater,

eller med 4 260 kronor. I skriften framhöll förbundet att redan 1955 hållits

eu europeisk ungdomskonferens i Stuttgart, vilken haft stor betydelse för

intimare samarbete och kontakt över gränserna och varvid erfarenheter från

ungdomsarbetet i de representerade länderna utbytts. Kontakt över gränserna

vore enligt förbundet av stort värde när det gällde att bygga upp internationellt

förtroende och samförstånd. Konferensen i Stuttgart hölls i en

kyrka, som efter krigets förstörelse återuppbyggts till stor del genom medel,

som insamlats i England av engelska metodistungdomar. Vid konferen
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

29

sen beslöts att fortsatta konferenser skulle äga rum. Till konferensen i London

hade Metodistkyrkans Ungdomsförbund i Sverige inbjudits att sända

nio delegater, och förbundet ansåg det vara av största vikt att de kunde fylla

denna kvot. Förbundet hade emellertid inga ekonomiska möjligheter att bekosta

något av delegaternas utgifter, varför de delegater som skulle resa

måste räkna med att själva svara för sina kostnader, vilket gjorde det ytterst

svårt för förbundet att kunna rekrytera representativa delegater.

Kungl. Maj:t avslog — på föredragning och hemställan av t. f. chefen för

ecklesiastikdepartementet, statsrådet af Geijerstam — i konseljbeslut den

19 oktober 1962 förbundets hemställan.

Såväl Unga örnars riksförbund som Metodistkyrkans Ungdomsförbund

åtnjuter statsbidrag till utbildning av ungdomsledare, ungdomens fritidsverksamhet

och instruktionsverksamhet inom ungdomsorganisationer, ehuru

med olika belopp.

Det är, som utskottet vid upprepade tillfällen framhållit, av vikt att, innan

ärendena föredragas hos Konungen i statsrådet, jämlikt 10 § regeringsformen

nödiga upplysningar inhämtas från vederbörande ämbetsverk. Beträffande

Metodistkyrkans Ungdomsförbunds hemställan synes emellertid

med hänsyn till ärendets beskaffenhet enligt utskottets mening remiss ha

kunnat underlåtas. Vid avgörande av ärenden om statsbidrag till ungdomsorganisationer

för medlemmars bevistande av konferenser utomlands torde

Kungl. Maj:t ägt rätt att i varje särskilt fall taga ställning till huruvida den

aktuella ansökan om statsbidrag bör bifallas eller icke. Med hänsyn till vad

sålunda anförts har utskottet avslagit ett inom utskottet framställt yrkande

i ärendet om tillkännagivande utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson**, Damström,

fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson*, Dahl,

Källqvist, fröken Stenberg* och herr Palm; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von

Friesen, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i

Östersund, Hammar, Braconier och Larsson i Borrby’*.

* Ej närvarande vid justeringen.

*» Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har

herr Källqvist med instämmande av fru Segerstedt Wiberg, herr Sveningsson,

fröken Stenberg, herrar von Friesen, Magnusson i Tumhult, Hammar

och Braconier anmält skiljaktig mening och ansett att utskottets utlåtande

under förevarande punkt bort ha följande lydelse:

I eu--- — (= utskottsmajoriteten, s. 27—29) —--olika belopp.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

Det är, som utskottet vid upprepade tillfällen framhållit, av vikt att, innan

ärendena föredragas hos Konungen i statsrådet, jämlikt 10 § regeringsformen

nödiga upplysningar inhämtas från vederbörande ämbetsverk. Innan

ärendet om bidrag till Metodistkyrkans Ungdomsförbund föredrogs i

statsrådet hade följaktligen av chefen för ecklesiastikdepartementet yttrande

över ansökan bort inhämtas genom remiss till någon ämbetsmyndighet, exempelvis

skolöverstyrelsen. Enligt utskottets mening hade ett sådant remissyttrande

i förevarande ärende kunnat avsevärt förbättra förbundets möjlighet

att vid föredragningen hos Konungen i statsrådet vinna bifall till sin

hemställan. Under alla förhållanden anser utskottet att då de båda ifrågavarande

ungdomsorganisationerna är i stort sett likartade, sålunda åtnjuter

båda statsbidrag för samma ändamål, och då syftet med konferenserna

i Antwerpen och London varit i huvudsak lika — nämligen att åstadkomma

kontakt över gränserna — ärendena om bidrag för bevistande av

konferenserna hade bort få en ensartad bedömning. Sålunda hade även

Metodistkyrkans Ungdomsförbund bort tillerkännas bidrag för sina beräknade

kostnader för konferensen i London eller del av dessa.

Vad sålunda förekommit vid handläggningen av ärendet om statsbidrag åt

Metodistkyrkans Ungdomsförbund till täckande av kostnader för deltagande

i en ungdomskonferens i London år 1963 och sin uppfattning därom har

utskottet funnit sig böra utan åberopande av § 107 regeringsformen för riksdagen
tillkännagiva.

VI

(Protokoll över jordbruksärenden den 14 december 1962, nr 51)

Rikets allmänna kartverk har enligt sin instruktion (senast ändrad 1961:

SFS nr 406) till uppgift att upprätta, utgiva och vid behov revidera geodetiskt

grundade ekonomiska och topografiska kartor, fotokartor och översiktskartor

samt för krigsmakten erforderliga specialkartor av permanent

natur. Tryckningen av kartorna har hitintills huvudsakligen skett på Generalstabens

litografiska anstalt, ett tryckeri ägt av A. Börtzells TryckeriAktiebolag

och tillhörande Esseltekoncernen. Även försäljningen av kartorna

har i allmänhet skett genom nämnda anstalt. Till grund för tryckningen

och försäljningen av kartorna har legat avtal mellan staten (kartverket)

och nämnda tryckeriaktiebolag. Avtalen har i regel inneburit ensamrätt

för anstalten till tryckning, förläggande och försäljning av kartorna.

Anstalten har varit skyldig att trycka och förlägga vissa editioner

av kartorna samt försälja dem till allmänheten till fastställda priser ävensom

att erlägga royally till kartverket för varje försåld karta. Statens inkomster

av nämnda royalty uppgick år 1961 till ca 717 000 kronor på en

totalförsäljning av i runt tal 2,5 miljoner kronor. Anstalten har själv bekostat

halva tryckningskostnaden för nyutgivna ekonomiska kartor och

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

31

hela tryckningskostnaden i övrigt samt har dessutom bl. a. varit skyldig

alt utan ersättning indraga förefintlig upplaga, när kartverket efter revidering

av ett blad påkallat tryckning av ny upplaga.

Statens reproduktionsanstalt, som utvecklats ur en år 1913 inom lantmäteristyrelsen

inrättad anstalt för reproduktion av lantmäterikartor,

tryckte vid samma tid, 1961, förutom blankettryck samt böcker

och tidskrifter in. in., merparten av lantmäteriets och det kommunala

mätningsväsendets kartor samt sjökort. Anstaltens andel av det totala karttrycket

var för ett tiotal år sedan ca 28 procent. Därefter har emellertid

nämnda andel minskat för att vissa år ligga vid endast ca 15 procent. Anstalten

var sedan 1921 organiserad som ett fristående statligt verk under

lantmäteristyrelsens överinseende.

1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna föreslog i ett

betänkande år 1956 (SOU 1956:59), att statens reproduktionsanstalt skulle

ombildas till aktiebolag. Företaget skulle därvid enligt utredningen kunna

arbeta på likartade grunder som övriga företag inom branschen. Utredningen

ansåg vidare, att företaget borde få möjlighet till arbetsuppgifter vid

tryckning av de officiella kartorna.

I proposition 1961:93 den 10 mars 1961 föreslog Kungl. Maj:t bl. a., att

statens reproduktionsanstalt skulle ombildas till aktiebolag. I propositionen

uttalade departementschefen:

Med hänsyn till reproduktionsanstaltens arbetsuppgifter och verksamhetsinriktning

finner jag — liksom den enhälliga, av företrädare för skilda

intressegrupper sammansatta kommittén för behandling av frågor rörande

de statliga företagsformerna — att anstalten bör ombildas till statligt aktiebolag.

Den nuvarande reproduktionsanstaltens verksamhet torde böra överföras

på det nya bolaget den 1 juli 1962. Genom den förordade ändringen

av företagsformen blir anstalten jämställd med de privata företag på marknaden

som den har att konkurrera med. Den allmänna tryckeriverksamheten

vid anstalten och det tidigare i dag beslutade förfarandet beträffande

tryckningen liksom också i fråga om distributionen av de officiella kartorna

motiverar att anstalten får ökade konkurrensmöjligheter. Jag vill i

detta sammanhang erinra om företagsformsutredningens principuttalande

i dess slutbetänkande, att bolagsformen synes framför allt böra väljas vid

industriell och teknisk drift, där affärsverksamheten skall bedrivas på i

stort sett samma villkor som i det enskilda näringslivet och i konkurrens

med detta. Genom affärsdrift i bolagets form kommer vidare det statliga

organet redovisningsmässigt och skattemässigt i samma ställning som ett

privat företag.

I den bolagsordning för det nya statliga bolaget som Kungl. Maj:t skall

fastställa bör angivas att detta har till ändamål att bedriva tryckeri- och

förlagsverksamhet, innefattande även reproduktionsarbete i fråga om kartor.

—

Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att låta vidtaga de förberedelseåtgärder,

som erfordras för reproduktionsanstaltens övergång till bolag den 1

juli 1962. Det är min avsikt att så snart riksdagen meddelat sitt principbeslut

om bolagsbildningen föreslå Kungl. Maj:t att tillsätta en särskild

arbetsgrupp med karaktär av interimsstyrelse för det blivande bolaget.

Gruppen bör genomföra sådana undersökningar om bolagets inriktning i

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

fråga om skilda verksamhetsgrenar, om dessas lämpliga omfattning och

om organisationen i stort ävensom sådana förhandlingar med bland annat

berörda personalkategorier som bör vara avslutade innan bolaget träder i

funktion.---

I propositionen föreslogs riksdagen bl. a. att

1) besluta att anstalten skulle per den 1 juli 1962 organiseras som ett

statligt aktiebolag i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen

angivits samt

2) bemyndiga Ivungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för att förbereda

det nya bolagets bildande in. m.

Samma dag som propositionen avgavs förordnade Kungl. Maj:t, att samtliga

mellan kartverket och innehavaren av generalstabens litografiska anstalt

träffade avtal om tryckning och förlag av officiella kartor skulle uppsägas

med giltighet från och med den 1 januari 1963. Nämnda dag bemyndigade

Kungl. Maj:t också chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla

en förhandlingsdelegation med uppgift att inom jordbruksdepartementet

— med utgångspunkt från att, från och med nämnda tidpunkt, förläggandet

av de officiella kartorna skulle åvila staten, tryckningen av kartorna i princip

skulle ske efter anbudsförfarande och distributionen av kartorna i fråga

skulle ombesörjas inom den statliga sektorn — överlägga med berörda parter

om de övergångsproblem, som kunde uppkomma till följd av avtalsuppsägningen

samt att inkomma till Kungl. Maj :t med de förslag som överläggningarna

ledde till.

Propositionen, 1961:93, hänvisades till jordbruksutskottet, som i utlåtande

1961: 25 uttalade bl. a.:

Då reproduktionsanstaltens tekniskt och industriellt inriktade verksamhet

bedrives i konkurrens med ett stort antal privata tryckeriföretag anser

utskottet att anstalten bör ha samma företagsform som de konkurrerande

företagen, nämligen aktiebolagsformen. Utskottet kan därför helt ansluta

sig till de motiv för förändrad företagsform för anstalten som redovisats

av 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna och föredragande

departementschefen. En ombildning av reproduktionsanstalten till

statligt aktiebolag bör ske den 1 juli 1962. Vad i propositionen anförts rörande

bolagsordning för det nya bolaget samt aktiebrev och rösträtt för

statens aktier å bolagsstämma m. m. föranleder ingen erinran från utskottets

sida.---I enlighet med vad som uttalats i propositionen bör det

ankomma på Kungl. Maj :t att låta vidtaga de förberedelseåtgärder, som erfordras

för reproduktionsanstaltens övergång till bolag. Utskottet finner för

sin del angeläget att, såsom i propositionen angivits, en arbetsgrupp med

karaktär av interimsstyrelse bildas för att genomföra sådana undersökningar

om bolagets inriktning i fråga om skilda verksamhetsgrenar, om

dessas lämpliga omfattning och om organisationen i stort ävensom sådana

förhandlingar med bland annat berörda personalkategorier, som bör vara

avslutade innan bolaget träder i funktion.

Utskottet hemställde om bifall till propositionen, vilken hemställan bifölls

av båda kamrarna (rskr 211).

I statsverkspropositionen 1962 (1:11 s. 320 p. 130, Rikets allmänna kartverk:

Inlösen och tryckning av kartor) anförde departementschefen bl. a.:

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

33

Såsom anmäldes i prop. 1961:93 har Kungl. Maj:t den 10 mars 1961

bl. a. förordnat, att samtliga mellan kartverket och innehavaren av Generalstabens

litografiska anstalt träffade avtal om tryckning och förlag av officiella

kartor skall uppsägas. Samtidigt bemyndigandes chefen för jordbruksdepartementet

tillkalla en förhandlingsdelegation med uppgift att — med

utgångspunkt från att förläggandet av de officiella kartorna skall åvila staten,

tryckningen av kartorna i princip skall ske efter anbudsförfarande och

distributionen av kartorna ombesörjas av den statliga sektorn — överlägga

med berörda parter om de övergångsproblem, som uppkom till följd av avtalsuppsägningen.

Förhandlingsdelegationen, som antagit namnet 1961 års

karttrycksdelegation, har med skrivelse den 20 juni 1961 överlämnat redogörelse

rörande förda förhandlingar ävensom ett under förbehåll av Kungl.

Maj :ts godkännande mellan å ena sidan delegationen och å andra sidan

innehavaren av Generalstabens litografiska anstalt (GLA) träffat avtal i

nyssnämnda ämne.

Avtalet innebär i huvudsak, att avtalen mellan kartverket och anstalten

skall upphöra att gälla med utgången av 1962. Anstaltens lager av kartor

in. m. skall övertagas av kronan mot erläggande den 15 januari 1963 av

2 800 000 kr., dock med avdrag för ersättning för vissa särtryck som övertages

av anstalten, och den 15 januari 1964 av 500 000 kr. Under en övergångstid

fram till den 15 september 1963 skall emellertid anstalten mot

erläggande av ersättning enligt nu gällande avtal trycka, lagerhålla och

försälja ekonomiska kartor, topografiska kartor i skalan 1 : 50 000, generalstabskartor

in. in.---

Kungl. Maj :t har genom beslut den 30 juni 1961 för sin del godkänt avtalet

ävensom med giltighet från i avtalet omförmälda tidpunkter förordnat

dels att kartverket skall omhänderlia förläggandet av de officiella kartorna,

dels att tryckningen av kartorna skall ske efter anbudsförfarande,

dels ock att distributionen och försäljningen av kartorna skall av kartverket

anförtros det statliga aktiebolag, vartill statens reproduktionsanstalt den

1 juli 1962 skall ombildas.---Enligt avtalet mellan kronan och GLA

skall kronan den 15 januari 1963 erlägga 2 800 000 kr. med avdrag för ersättning

för att anstalten erhåller rätt att efter statens övertagande av förlaget

av de officiella kartorna fortfarande sälja vissa särtryck med särskilt

påtryck. Storleken av sistnämnda ersättning uppskattas till 150 000 kr.

Vad departementschefen anfört föranledde ingen erinran från utskottets

sida (JoU uti. 1962: 1 s. 93).

1 samma proposition (s. 388 p. 178) anmälde departementschefen, att

den arbetsgrupp, som den 30 juni 1961 tillkallats, den 16 november samma

år avgivit förslag rörande det beslutade nya bolagets behov av aktiekapital

och rörlig kredit samt anmälde att arbetsgruppen såsom motiv för förslagen

anfört bl. a.:

Beträffande bolagets framtida verksamhet hänvisar arbetsgruppen till uttalandena

i prop. 1961: 93 samt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1961 angående

förläggandet, distributionen och försäljningen av de officiella kartorna

in. in. Enligt detta skall distributionen och försäljningen av de officiella

kartorna anförtros det nya bolaget. Beslutet innebär i och för sig

en vidgning av det hittillsvarande verksamhetsområdet för statens reproduktionsanstalt

(SRA) och föranleder vissa nyinvesteringar. I anslutning

därtill bör även ske en vidgning av förlagsverksamheten och av insatsen

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

vid tryckningen av de officiella kartorna m. in. Samtidigt bör anstaltens

kartredaktionella verksamhet utvidgas för att möjliggöra framställning av

skilda slag av särtryck o. d. med utgångspunkt bl. a. från de officiella kartorna.

Departementschefen anförde för egen del bl. a., att han ej hade något

att invända mot arbetsgruppens uttalanden rörande bolagets verksamhetsinriktning

(s. 390). Departementschefen hemställde a) om bemyndigande

för fullmäktige i riksgäldskontoret att för beredande av rörelsemedel tillhandahålla

bolaget en rörlig kredit av 700 000 kr. samt b) om anvisande av

ett investeringsanslag för aktieteckning i bolaget (1 600 000 kr.).

Jordbruksutskottet (uti. 1962: 1 s. 111—112) tillstyrkte, efter att ha refererat

bl. a. departementschefens utlåtande om att han ej hade något att

invända mot arbetsgruppens uttalanden rörande bolagets verksamhetsinriktning,

vad departementschefen föreslagit; reservationer avgavs ej på denna

punkt.

Riksdagen biföll vad utskottet i ovannämnda två punkter hemställt (rskr

1962: 9).

I skrivelse till Konungen den 16 november 1962 anförde chefen för Rikets

allmänna kartverk bl. a. följande.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1961 förordnades

dels att rikets allmänna kartverk skulle omhänderha förläggandet av de

officiella kartorna,

dels att tryckningen av kartorna skulle ske efter anbudsförfarande,

dels ock att distributionen och försäljningen av omförmälda kartor skulle

av rikets allmänna kartverk anförtros det statliga aktiebolag, vartill statens

reproduktionsanstalt den 1 juli 1962 skulle ombildas.

De angivna bestämmelserna skulle tillämpas fr. o. m. den 1/1 1963, varvid

dock vissa undantag skulle ske längst t. o. m. den 15/9 1963.

Förenämnda beslut kan enligt ordalydelsen tolkas så att de innefattar

även en reglering av vidareutnyttjandet av de officiella kartorna. Bland annat

av de kommentarer 1961 års karttrycksdelegation gjort till det mellan

delegationen såsom företrädare för kronan och A. Börtzells Tryckeri AB

såsom innehavare av Generalstabens Litografiska Anstalt (GLA) ingångna

avtalet kan emellertid även den uppfattningen göras gällande att vidareanvändningen

av de officiella kartorna icke är reglerad. En tillämpning

av den förstnämnda tolkningen skulle även leda till större praktiska olägenheter

eftersom den tolkningen skulle innebära att anbud erfordrades

även på allt särtryck samtidigt som distributionen vore förlagd till Svenska

Reproduktions AB (SRA).---Det hittills använda systemet för de

officiella kartornas tryckning, distribution och försäljning samt för deras

vidare utnyttjande, vilket system kommer att avvecklas under år 1963, innebär

i huvudsak följande.

Kartverket handhar genom anslag över driftsbudgeten de officiella kartornas

framställning i koncept. Därutöver belastar ett tryckningsbidrag,

motsvarande ungefär halva tryckningskostnaden för ekonomiska kartans

första upplaga samt tryckningen av kartverkets egna förlagsprodukter kartverkets

anslag. Övriga tryckningskostnader erläggs enligt avtal av GLA.

Genom avtalet har anstalten också förbundit sig att hålla förlagskartor och

förlagssärtryck från dessa kartor i förlag och försälja dem till priser, som

kartverket fastställt. GLA erlägger enligt avtal en avgift (royalty) för varje

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

35

karta och särtryck som försålts. Genom avtal har GLA även erhållit rätt

att framställa särtryck med särskilt påtryck samt att fastställa priser på

dessa särtryck, dock med den inskränkningen att kartverkschefen äger

rätt att påfordra ändring i ett av GLA fastställt pris. Enligt avtal har GLA

även givits rätt att framställa tillfälliga särtryck. Ursprungligen fastställde

GLA ensam priser på dessa särtryck. I samband med att kronans ensamrätt

till de vid kartverket framställda kartorna genom lag den 14 december

1956 (nr 550) fastslogs upptogs också principerna för prissättningen av

dessa särtryck till diskussion dels i uttalande av departementschefen i proposition

1956: 184, dels i utlåtande (nr 38) från första lagutskottet. I den

vid utlåtandet av herrar Lodenius och Lindgren fogade reservationen, vilken

reservation blev riksdagens beslut, uttalas bland annat följande.

»Såsom departementschefen framhåller avgöres icke genom den nu föreslagna

ordningen under vilka former statsverket bör utnyttja sin ensamrätt.

Detta kan liksom hittills ske genom att rätten mot vederlag överlåtes

på enskilt företag, men även andra former kan tänkas. Departementschefen

förmenar att frågan härom får prövas med utgångspunkt från vad som

ur statsverkets synpunkt är lämpligast, därvid måste beaktas både ekonomiska

och andra synpunkter, däribland självfallet också allmänhetens intresse

av att goda kartreproduktioner tillhandahålles till rimliga priser. —

Under utskottets behandling av detta ärende har från vissa håll uttalats farhågor

för att kartkonsumenterna, därest de officiella kartorna göres till

föremål för skydd enligt författarlagen och statsverkets rätt med ensamrätt

överlåtes på anstalten, ej kommer att kunna snabbt och till rimlig

kostnad erhålla för olika ändamål lämpliga kartreproduktioner.---

Utskottet har närmast i tanke de behov av kartblad som föreligger för skolor

och idrottsorganisationer. Det bör ej vara statsverket eller dess förläggare

främmande att söka tillhandahålla karttryck även av enklare slag.

Härigenom skulle såväl priser som leveranstider bättre kunna anpassas till

de behov som föreligger. De intressen som nu berörts kan givetvis vinna

beaktande på olika satt. Utskottet anser icke påkallat att ingå närmare

härpå utan vill i detta sammanhang endast uttala, att utskottet förutsätter

att Kungl. Maj :t vid sitt ställningstagande beträffande författarrättens utnyttjande

ägnar nu angivna frågor stor uppmärksamhet och vidtager de

åtgärder som erfordras för tillgodoseende av kartkonsumenternas berättigade

intressen.---»

Vidare utnyttjandet av de officiella kartorna bör emellertid bedömas icke

enbart med hänsyn till angelägenheten av att materialet på ett lämpligt

sätt kommer till allmänhetens kännedom och användning. Med hänsyn till

de betydande kostnaderna för de officiella kartornas framställning är det

även påkallat att vidareutnyttjandet sker på sådant sätt att uppkommande

vinster därav tillförs statsverket.

I »Betänkande med förslag till ordnande av det statliga karttrycket»

(stencilerat 27/2 1961) anför de sakkunniga för utredning rörande det

statliga karttrycket beträffande den ekonomiska analysen av gällande system

bl. a. följande:

»Då avtalen sålunda ej lämnar tillräckligt underlag för en kostnadsanalys,

har sakrevisionen i sin utredning efter bl. a. arbetsstadier utfört vissa

detalj kostnadsberäkningar.-----

Med ledning härav uppskattar sakrevisionen att vinsten av en förlagsrörelse

beträffande det civila statliga karttrycket skulle kunna uppgå till

ca 150 000 kronor per år. Vinsten anses stiga, sedan sekretessreglerna mildrats

i avseende å den ekonomiska kartan. Med hänsyn härtill och till vinst

på tillfälliga särtryck och på produkter beträffande vilka GLA själv bidragil

med något av kartinnehållet, räknar sakrevisionen med en lotal

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

vinst av ca 375 000 kronor å verksamheten med de officiella kartorna för

civilt bruk.

Vid bedömning av frågan om allmän förlagspolitik för de officiella kartorna

samt frågan om reglering av åligganden och befogenheter för kartverket

och reproduktionsbolaget synes särskilt böra beaktas.

1) kartkonsumenternas intresse av att erhålla en god service med goda

kartprodukter till rimliga priser,

2) statens intresse av att statsverkets resurser på de kartografiska och

reproduktionstekniska områdena effektivt utnyttjas,

3) angelägenheten av att en i tillämpningen enkel regel skapas för SRA:s

redovisning till kartverket av överskottet från försäljningen av produkter

härrörande från den officiella kartverksamheten.

Med hänsyn till den betydande skattesubventionering som sker i den officiella

kartframställningen, har kartkonsumenterna berättigade anspråk på

att någon prisövervakande funktion uppehålls. Denna bör omfatta allt utnyttjande

av materialet från den officiella kartläggningen. Som stöd härför

kan åberopas vad som i det föregående anförts och godtagits av riksdagen i

samband med att upphovsmannarätt tillerkändes statsverket för de kartor

kartverket framställer. Möjligen kan den liksom hittills i avtalen med GLA

göras något lättare i fråga om kartor med särskilt påtryck. Den prisövervakande

funktionen och ansvaret härför bör ej delas. Den bör bibehållas vid

kartverket, vilket såsom ett statligt verk med huvudansvar för rikets kartläggning

har att tillvarataga kartanvändarnas intressen på ett annat sätt än

ett allärsdrivande bolag, även om detta är helt ägt av staten.

Med hänsyn till vad som i det föregående sagts bör SRA erhålla rätten

att utnyttja de officiella kartorna för att framställa förlagssärtryck och tillfälliga

särtryck med eller utan särskilt påtryck. I vissa fall måste emellertid

tillstånd att använda kartorna kunna ges även till andra företag.____

1 bistånd att utnyttja de officiella kartorna bör sålunda även i fortsättningen

kunna medges av kartverket i fråga om utnyttjande, som ej konkurrerar

med vanlig kartanvändning, samt även i fråga om kartor, som SRA av

lamplighetsskäl eller andra skäl anser sig böra avstå från att framställa.

Enligt kartverkets mening bör Kungl. Maj :ts beslut den 30/6 1961 leda till

att SRA fastställer försäljningspris på kartor eller särtryck med särskilt

patryck, nar påtrycket framställts av SRA, vilka priser liksom tidigare skall

meddelas kartverket, som skall äga påfordra ändring om anledning därtill

toreligger, °

att SRA ges rätten att trycka och försälja förlagssärtryck och tillfälliga

särtryck både med och utan särskilt påtryck men att kartverket efter SRA:s

horande kan meddela annat tryckeri tillstånd att trycka vid tillfällen, då

SRA:s leveranstider måste anses klart otillfredsställande, eller då detta ertordras

av tryckeritekniska eller andra speciella skäl.

I huvudsak har detta system stöd i Kungl. Maj:ts beslut den 30/6 1961

samt i instruktionen för kartverket. De frågor som nu synes kräva Kun«l

Maj :ts avgörande är dels SRA:s rätt att trycka och försälja särtryck, dels

3RA:s rätt att bestämma försäljningspris på särtryck med särskilt påtryck,

dels ock SRA:s redovisning till statsverket av ersättningen för överlämnade

Kartor och for rätten till deras vidareutnyttjande.

Kartverket hemställer därför att Kungl. Maj:t måtte utfärda kompletterande

bestämmelser beträffande förlag och distribution av officiella kartor i

enlighet med i det föregående angivna förslag.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

37

Genom beslut den 14 december 1962, konseljärende nr 51, föreskrev Kungl.

Maj :t med giltighet från och med den 1 januari 1963 tills vidare bland annat

att Svenska Reproduktions Aktiebolaget (f. d. Statens reproduktionsanstalt)

skulle ensamt äga rätt att med utnyttjande av de officiella kartorna

och grundmaterialet till dem framställa, trycka och försälja förlagssärtryck,

tillfälliga särtryck samt kartor eller särtryck med särskilt påtryck, dock att

kartverket efter bolagets hörande kan meddela annat företag tillstånd att

mot av kartverket fastställd ersättning framställa, trycka och försälja sådana

särtryck och kartor när särskilda skäl därtill äro.

att kartverket på förslag av bolaget skall äga fastställa riktpriser på förlagssärtryck

och tillfälliga särtryck utan särskilt påtryck,

att bolaget skall äga fastställa riktpriser på av bolaget framställda, här

avsedda kartor eller särtryck med särskilt påtryclc, varvid anmälan om åsatt

pris skall göras till kartverket, samt ^

att kartverket och bolaget vid behandling av frågor rörande framställning

och prissättning å tillfälliga särtryck samt särtryck och kartor med särskilt

påtryck skola i tillämpliga delar iakttaga vad 1956 års riksdag (prop. 184;

LU 38; rskr. 402) uttalat i ämnet.

I 1963 års statsverksproposition (1: 11 s. 316) hemställdes om ett förslagsanslag

för budgetåret 1963/64 om 1 440 000 kr. under punkten Rikets allmänna

kartverk; Inlösen och tryckning av kartor m. m.

Departementschefen anförde därom:

Från anslaget skall bestridas de kostnader för att överta vissa kartor, som

kronan enligt den i statsverkspropositionen 1962 anmälda överenskommelsen

med Generalstabens litografiska anstalt skall erlägga. Under budgetåret

1963/64 skall enligt avtalet erläggas slutlikvid med 500 000 kr. Vidare bör

tryckningskostnaderna för de officiella kartorna, vilka i fortsättningen kommer

att bestridas av kartverket, belasta förevarande anslag. I enlighet med

kartverkets yrkande bör härför och för det tryckningsbidrag beträffande

ekonomiska "kartor, som intill dess förläggandet slutligt övertas av kartverket

skall utgå till anstalten, för nästa budgetår beräknas 900 000 kr. Slutligen

bör från anslaget få tas i anspråk 40 000 kr. för omkostnader i anledning

av att förläggandet av kartorna övertas av kartverket.

I likalydande motionerna I: 386 av herr Lundström in. fl. och 11:457 av

herr Bohman m. fl. till 1963 års riksdag hemställdes, »att riksdagen i anledning

av vad som förevar vid riksdagens beslut om ombildning av statens

reproduktionsanstalt till aktiebolag i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,

att tryckning av officiella kartor — inklusive särtryck — bör ske efter

anbudsförfarande,

att Svenska Reproduktions ÅR bör drivas enligt samma grunder som

gäller för fri företagsverksamhet, samt

att mellanhavandet mellan rikets allmänna kartverk och Svenska Reproduktions

AB bör utformas så att möjlighet till fri konkurrens ej hämmas

och ett fritt utnyttjande av de officiella kartorna ej onödigtvis kringskäres.»

Jordbruksutskottet, som behandlade förevarande motioner i sammanhang

med IX huvudtiteln, (uti. 1963: 1 s. 103 p. 118) uttalade:

3 Bihang till riksdagens protokoll 19611. 6 samt. 2 cwd. Nr 9

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 är 19(i3

I anslutning till förevarande punkt har utskottet behandlat motionerna

1: 386 och II: 457 angående Svenska Reproduktions Aktiebolagets verksamhet.

Utskottet, som i anledning av motionerna inhämtat vissa upplysningar

i ämnet, har med hänsyn till vad sålunda framkommit ej funnit motionerna

påkalla någon riksdagens särskilda åtgärd. I detta sammanhang vill

dock utskottet erinra om de uttalanden, som gjordes av 1956 års riksdag

(LXU 38; rskr 402) rörande tillhandahållandet av kartreproduktioner. Enligt

utskottets mening bör dessa uttalanden, som bland annat innebar att

allmänhetens och vissa organisationers behov av sådana reproduktioner av

olika slag bör tillgodoses snabbt och billigt, i tillämpliga delar vara normerande

för såväl bolagets som rikets allmänna kartverks befattning med

ifrågavarande verksamhet. Även i övrigt anser utskottet verksamheten böra

bedrivas på ett ur samhällsekonomisk synpunkt ändamålsenligt sätt.

Utskottet tillstyrkte bifall till propositionen och avstyrkte motionerna.

Mot utlåtandet avgavs reservation av herr Nils Hansson, m. fl., vilka ansåg

att utskottet bort, i stället för att avstyrka motionerna, hemställa att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna följande uttalande:

När riksdagen år 1961 på förslag av Kungl. Maj:t beslöt ombilda statens

reproduktionsanstalt till aktiebolag, anslöt sig riksdagen också till departementschefens

uttalande att bolagsformen valts därför att affärsverksamheten

då kunde bedrivas på i stort sett samma villkor som i det enskilda

näringslivet och i konkurrens med detta. Denna princip har redan nu

frångåtts när det gäller Svenska Reproduktions AB (SRA) bl. a. genom

Kungl. Maj:ts beslut den 14 december 1962 om ensamrätt för SRA att trycka

och försälja s. k. särtryck. SRA:s särställning bestyrkes ytterligare av att

det är rikets allmänna kartverk obetaget att efter SRA:s hörande mot ersättning

ge annat företag tillstånd att framställa, trycka och försälja särtryck

endast när särskilda skäl därtill äro. Som framhålles i motionerna

I: 386 och II: 457 var riksdagens avsikt att SRA skulle utöva sin verksamhet

i fri konkurrens med enskilda företag. Enär denna målsättning numera

synes ha övergivits av Kungl. Maj:t finns anledning för riksdagen

att i enlighet med de väckta motionerna göra ett bestämt uttalande i denna

fråga. Sålunda anser utskottet att tryckning av officiella kartor — inklusive

särtryck — bör ske efter anbudsförfarande, att Svenska Reproduktions

AB bör drivas enligt samma grunder som gäller för fri företagsamhet samt

att mellanhavandet mellan rikets allmänna kartverk och Svenska Reproduktions

AB bör utformas så att möjlighet till fri konkurrens ej hämmas

och ett fritt utnyttjande av de officiella kartorna ej onödigtvis kringskäres.

Utskottet förordar sålunda bifall till förenämnda motioner.

Riksdagen biföll emellertid utskottets hemställan med 79 röster mot 43

i första och 125 röster mot 71 i andra kammaren.

I proposition 1961:93 angav departementschefen som skäl för en ombildning

av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag att anstalten genom

den förordade ändringen av företagsform skulle bli jämställd med de

privata företag på marknaden den hade att konkurrera med. Uttalandet

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963 39

syftar uppenbarligen endast på ändringen till aktiebolagsform. Enbart ombildningen

till aktiebolag medför emellertid naturligen icke att företaget

även i andra hänseenden, såsom i fråga om tillgången på investeringsmedel

och produktionsresurser i övrigt, uppnår jämställdhet med de konkurrerande

företagen. Även övriga uttalanden av departementschefen angående

verksamheten i det föreslagna bolaget synes hänföra sig till frågan om och

motiven för att bolagsform borde väljas. Detta framstår också som naturligt

i belysning av det faktum att departementschefen i samma proposition

aviserade tillsättandet av en arbetsgrupp med uppgift bl. a. att genomföra

undersökningar om bolagets inriktning i fråga om skilda verksamhetsgrenar.

Ej heller jordbruksutskottets utlåtande (1961:25) synes innehålla

något yttrande om bolagets framtida inriktning i fråga om skilda verksamhetsgrenar.

I kammardebatterna berördes däremot frågan huruvida

tryckningen av de officiella kartorna skulle bli föremål för anbudsförfarande.

Något uttalande om att även tryckningen av särtryck skulle bli föremål

för anbudsförfarande förekom dock icke. Ej heller i Kungl. Maj :ts

beslut den 30 juni 1961 om godkännande av det mellan kronan och Generalstabens

litografiska anstalt upprättade avtalsförslaget angående upphörande

av avtalen mellan kartverket och anstalten finnes något uttalande

om anbudsförfarande i fråga om särtrycken. Departementschefens redogörelse

därom under IX huvudtiteln i statsverkspropositionen följande år,

1:11 p. 138 år 1962, har dessutom utan erinran godkänts av riksdagen

(rskr 9).

I samma huvudtitel nämnes emellertid särtrycken under en annan punkt,

nämligen under punkten 178 (angående aktieteckning i det statliga aktiebolag,

vartill reproduktionsanstalten skulle ombildas). Där redovisas det

förslag den förutnämnda arbetsgruppen avgivit den 16 november 1961 om

bolagets behov av aktiekapital etc. och anföres, att arbetsgruppen såsom

motiv för förslaget anfört bl. a., att anstaltens kartredaktionella verksamhet

bör utvidgas för att möjliggöra framställning av skilda slag av särtryck

o. d. med utgångspunkt bl. a. från de officiella kartorna. Departementschefen

uttalade, att han ej hade något att invända mot arbetsgruppens uttalanden

rörande bolagets verksamhetsinriktning. Detta departementschefens

uttalande föranledde ej erinran vare sig från jordbruksutskottets (uti.

1962: 1 s. 93) eller från riksdagens (rskr 9) sida.

Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut den 14 december 1962, under nr 51,

strider sålunda enligt utskottets mening icke mot av riksdagen antagna

riktlinjer för bolagets verksamhet. Denna utskottets uppfattning bekräftas

ytterligare av det faktum, att riksdagen med stor majoritet innevarande

år avslagit ovannämnda reservationer till jordbruksutskottets utlåtande nr 1

år 1963.

Ett inom utskottet väckt yrkande om tillkännagivande i ärendet utan

åberopande av § 107 regeringsformen har på grund av vad i det föregående

anförts avslagits av utskottet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, herrar Sveningsson,

Olsén, Kronstrand, Isacson, Dahl, Harald Pettersson* och Palm; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Magnusson i

Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund,

Hammar, Braconier och Alemyr*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har

herr Isacson, med instämmande av herrar Sveningsson, Kronstrand, Magnusson

i Tumhult, Hammar och Braconier anmält skiljaktig mening och

ansett att utskottets utlåtande under förevarande punkt bort ha följande

lydelse:

Rikets allmänna---(— utskottsmajoriteten, s. 30—38)---

andra kammaren.

De ovan återgivna departementschefsuttalandena i proposition 1961:93

visar enligt utskottets mening att det med propositionen avsågs att det nya

bolaget skulle få en med konkurrerande bolag likartad ställning och sålunda

ej gynnas av monopolställning i fråga om tryckning av särtryck. Uttrycket

de officiella kartorna måste naturligen omfatta även särtryck av dessa

kartor, enär särtrycken upptager samma eller del av samma kartbild som

återfinnes på de officiella kartorna samt framställningen av särtrycken sker

med hjälp av originalbilden till den officiella kartan. Detta bestvrkes även

därav att upphovsmannen till en karta har upphovsrätt även till särtryck av

densamma. Då Kungl. Maj :t i förordnandet den 10 mars 1961 uttalar, att

förhandlingsdelegationen skulle arbeta med utgångspunkt från bland annat

att tryckningen av de officiella kartorna i princip skulle ske efter anbudsförfarande,

har därmed utsagts även att tryckningen av särtryck skulle ske

efter sådant förfarande. Nämnda förordnande har redovisats i proposition

1961:93 och utgör en förutsättning för ett överförande av karttrycket till

reproduktionsanstalten. Det kan därför enligt utskottets mening icke rimligen

vara föremål för någon tvekan att ett antagande om att även tryckningen

av särtryck skulle ske efter anbudsförfarande utgjorde en förutsättning

för riksdagens bifall till propositionen. Vid propositionens behandling

i kamrarna framhölls även av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,

att tryckningen komme att bli föremål för anbudsförfarande. Riksdagens

godkännande av uttalandet under de ovan anmärkta punkterna under nionde

huvudtiteln i statsverkspropositionen 1962 kan ej heller, då det ju måste

anses möjligt att det nya bolaget även vid ett anbudsförfarande skulle kunna

erhålla uppdrag att trycka särtryck, anses innebära någon ändring i de antagna

riktlinjerna för bolagets verksamhet. Naturligen innebär godkännandet

än mindre att Svenska Reproduktions AB skulle kunna erhålla en faktisk

ensamrätt på tryckningen av särtryck. Kungl. Maj :ts beslut den 14 de
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963 41

cember 1962, varigenom bolaget i praktiken tillerkänts sådan ensamrätt står

således i strid med av riksdagen antagna riktlinjer för bolagets verksamhet,

och statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet har därför genom sin

tillstyrkan av beslutet förfarit felaktigt.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom har utskottet funnit

sig böra utan åberopande av § 107 regeringsformen för riksdagen

tillkännagiva.

VII

(Protokoll över inrikesärenden den 9 mars 1962, nr 21)

Vid sin granskning av statsrådsprotokollen över inrikesärenden har utskottet

bl. a. ägnat uppmärksamhet åt behandlingen av ärenden om ändringar

i landstingskommunernas indelning i valkretsar för val av landstingsmän.

Endast vid bedömningen av ett av dessa ärenden har skiljaktiga meningar

förekommit inom utskottet.

En redovisning av nämnda ärende, vilket angår Kalmar läns norra landstingskommun,

bör lämpligen föregås av en kort redogörelse för den lagstiftning

som gäller beträffande landstingskommuns indelning i valkretsar. Bestämmelser

i detta ämne meddelas i 2 kap. av 1954 års landstingslag. Av betydelse

för föreliggande ärende är 10, 11, 13 och 14 §§ samt till dem knutna

motivuttalanden. Bestämmelserna ha följande lydelse:

10 §■

För val av landstingsmän indelas landstingskommunen i valkretsar. För

varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman och därutöver

efter folkmängden en landstingsman för varje påbörjat tal av a 000.

Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

11 §•

Valkrets skall, efter vad i denna paragraf närmare angives, omfatta en

eller flera kommuner. Vid indelning i valkretsar skall, med undantag varom

i andra och fjärde styckena samt i 12 § förmäles, iakttagas att för varje valkrets

komma att utses minst sju landstingsmän. Ej må utan särskilda skäl

kommuner gemensamt utgöra eu valkrets, där flera än tretton landstingsmän

skola utses för kretsen. . ..

Stad med mer än 20 000 invånare bildar egen valkrets, såvida ej särskilda

skäl finnas att med staden sammanföra en eller flera andra kommuner till

en valkrets. Stad med mindre folkmängd än nu sagts förenas med annan

stad eller andra städer eller med angränsande landsbygd till en valkrets.

Såvitt angår landsbygden verkställes valkretsindelningen, där så lämpligen

kan ske, efter domsaga eller tingslag. Annan valkrets än den, vari två

eller flera städer ingå, skall såvitt möjligt så utformas, att den kan omslutas

med eu sammanhängande gränslinje.

Då särskilda skäl äro därtill, må område med mindre invånarantal an

ovan sägs utgöra valkrets. Sådan valkrets skall dock hava mer än 15 000

invånare.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

13 §.

Indelningen i valkretsar jämte det antal landstingsmän, som skall utses

for varje valkrets, bestämmes av landstinget efter de i 10—12 §§ angivna

grunderna. Förslag till omförmälda indelning skall till landstinget avgivas

av länsstyrelsen, sedan kommunerna beretts tillfälle att yttra sig.

Beslut om indelning i valkretsar skall för att vinna bindande kraft underställas

Konungens prövning och fastställelse.

14 §-

förhållanden, vilka legat till grund för landstingets beslut enligt

13 §, så ändrade, att jämkning däri påkallas till följd av stadgandena i 10—

12 §§, eller finnes eljest sådan jämkning nödig, äger landstinget, på länsstyrelsens

förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa jämkningen;

och skall, där ej sådant fall är för handen, som avses i 15 § första

stycket och 16 § andra stycket, landstinget verkställa jämkningen vid lagti1113

möte året innan val av landstingsmän nästa gång äger rum eller, där

Konungen så förordnar, vid urtima möte sist före april månads utaånu det

år valet förrättas.

Sin nuvarande lydelse erhöll 10 och 11 §§ genom lag 12 mars 1954 angående

ändring i 1924 års landstingslag.

Till grund för de genomförda lagändringarna låg en den 5 februari 1954

avlåten proposition, nr 71, som i sin tur byggde på ett av 1950 års folkomröstnings-

och valsättsutredning framlagt betänkande (SOU 1953: 25).

Reformen innebar, såvitt nu är av intresse, att folkmängden i valkretsar,

vari landsbygd ingår, regelmässigt måste överstiga 25 000 invånare och icke

såsom tidigare utgöra minst 20 000 invånare. För städernas del innebar lagändringen

att stad med mer än 20 000 invånare i allmänhet skall utgöra en

valkrets, medan motsvarande gräns förut varit minst 15 000 invånare.

Enligt 1924 års landstingslag hade ursprungligen gällt att stad med lägre

invånarantal än nyss sagts blott om synnerliga skäl därtill föranledde kunde

förenas med angränsande landsbygd till en valkrets. Denna bestämmelse

ersattes år 1945 med en regel som gjorde dylik förening beroende av särskilda

skäl. Någon motsvarighet till dessa regler, som gynnat bildandet av

fierstadsvalkretsar, bibehölls ej 1954. De 1954 införda reglerna jämställde

tullt ut möjligheterna att vid valkretsindelning sammanföra stad med upp

till 20 000 invånare med annan stad eller med angränsande landsbygd. Enligt

folkomröstnings- och valsättsutredningen innebar detta att det på landstingen

överlåtits att efter prövning av samtliga i det särskilda fallet inverkande

omständigheter välja den lösning som befanns lämpligast.

Om det i It § andra stycket landstingslagen angivna undantaget från huvudregeln

att stad med mer än 20 000 invånare bildar egen valkrets sägs i

motiven (SOU 1953: 25 s. 59; jfr prop. 71/1954 s. 55):

Emellertid torde speciella omständigheter i vissa fall kunna tala för att

aven en större stad får bilda valkrets tillsammans med ytterligare en eller

tlera kommuner. Härvid syftas särskilt på sådana ibland förekommande

tall alar ett visst område — vilket icke i kommunalt avseende införlivats

med den ifrågavarande staden utan utgör särskild lands- eller stadskom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963

mun — likväl i fråga om bebyggelse, förbindelser och arbetsliv nara sammanhänger

med densamma. Om särskilda förhållanden av denna natur oreligger

och det eljest befinnes lämpligt, bör därför enligt utredningens mening

tillåtas att även en dylik större stad ingår i en av flera kommuner

sammansatt valkrets.

Konstitutionsutskottet tilläde (uti. 3/1954):

Enligt utskottets mening bör denna möjlighet kunna begagnas aven t. ex.

då en stad, som hittills inte utgjort egen valkrets kommer att överskrida

gränsen 20 000 och särskilda skäl finnes att trots detta lata staden foiblna

i sin gamla valkrets.

Rörande tillämpligheten av i 11 § fjärde stycket angivna undantag från

eljest stadgade minimigränser för valkretsars folkmängdstal anförde depaitementschefen

att viss hänsyn även kunde tagas till önskemål att bevara en

bestående valkrets, som väljarna vid tidigare val vant sig vid att rakna med,

särskilt om valkretsens invånarantal låge nära det i lagen föreskrivna minimiantalet.

Sistnämnda synpunkt underströks också av konstitutionsutskottet.

Utskottet tilläde:

I vad den föreslagna undantagsregeln avser stad med ett invånarantal

som överstiger 15 000 men icke 20 000, föranledes densamma,^ enligt vad utredningen

anfört, av att i några enstaka fall påtagliga svårigheter föreligga

att anordna en lämplig valkretsindelning genom att lata en sadan stad

ingå i en större valkrets. Sålunda finnes icke alltid annan stad, varmed ett

sammanförande lämpligen kan ske, samtidigt som den omgivande landsbvgden

på grund av sin folkmängd och förhållandena i övrigt kan tor sig

utgöra en lämplig valkrets. I utredningens utkast A ha av sadana skal i ett

par fall dylika mindre städer upptagits såsom egna valkretsar. Dessutom

ha enligt utkastet vissa städer med befolkningstal nära 20 000 och vilka

kunna väntas mycket snart passera detta tal bibehållits såsom egna valkretsar.

Utskottet ansluter sig till de principiella synpunkter som utredningen

sålunda anlagt på denna fråga och vill särskilt understryka, att stad,

som sedan förra valet passerat gränsen 15 000 invånare utan att uppna

20 000 invånare, ej skall kunna göras till egen valkrets, såvida ej dess förenande

med landsbygd eller annan stad skulle leda till uppenbara svårigheter

vid länets valkretsindelning.

Rörande regeln i 11 § tredje stycket, att valkretsindelningen såvitt angår

landsbygden, skall verkställas efter domsaga eller tingslag, där så lämpligen

kan ske, är förarbetena föga upplysande. Före 1954 avsåg regeln även härad.

Ursprungligen ersatte den ett före ikraftträdandet av 1924 års landstingslag

gällande tvång att vid valkretsindelningen följa domsagoindelningen. Kommunalförfattningssakkunniga

(SOU 1923: 18 s. 90) synes ha menat att den

judiciella indelningens gränser såtillvida fortfarande skulle tillmätas betydelse

som de »i första hand» borde läggas till grund för valkretsindelningen

på landet, vilket dock inle betydde mer än att, om det inte lämpligen gick

att följa dessa gränser, indelningen borde ske efter kommungränser. Folkomröstnings-

och valsättsutredningen ansåg praktiska skäl tala för att en

regel av detta innehåll bibehölls (SOU 1953:25 s. 55). Denna uppfattning

synes ha delats av departementschefen (prop. 71/1954 s. 00).

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets memorial nr !) ur 1063

Enligt 13 § gällande landstingslag skall landstings beslut om valkretsindelning

för att vinna bindande kraft underställas Konungens prövning och

fastställelse. Av motiven till 14 § (SOU 1952: 48 s. 93) framgår att även beslut

om jämkning är underställningspliktigt.

Sådan underställningsskyldighet fanns redan enligt 1924 års landstingslag.

Dessförinnan hade sedan 1914 gällt att, om vid valkretsindelning eller

jämkning i dylik indelning landstinget beslutat annat än länsstyrelsen föreslagit

samt länsstyrelsen funnit beslutet därutinnan ej vara lagligen grundat,

länsstyrelsen haft att hänskjuta frågan till Kungl. Maj :ts bestämmande.

Beträffande valkretsindelningen hade år 1907 i samband med det proportionella

valsättets införande genomgripande förändringar gjorts i tidigare

gällande bestämmelser. Ursprungligen hade landstingen ensamma betrotts

med uppgiften att med ledning av länsstyrelseförslag verkställa valkretsindelningen

efter de i landstingsförordningen då införda nya grunderna.

Anledningen till att Kungl. Maj :t 1924 föreslog att underställningsskyldighet

skulle införas var att möjlighet samtidigt öppnades för stad med

mindre än 20 000 invånare att förenas med angränsande landsbygd till en

valkrets. På grund av stadsrepresentationens fåtalighet i landstingen _ i

medeltal mindre än en femtedel — kunde inte ens bestämmelse om kvalificerad

majoritet erbjuda tillfredsställande garanti mot att landsbygdsmajoriteterna

missbrukade den nya valkretsregeln. En sådan garanti gav emellertid

en regel om att landstingsbeslutet alltid skulle underställas Konungens

prövning (prop. 188/1924 s. 50).

Konstitutionsutskottet (uti. 30/1924 s. 22, 27) ansåg sig inte kunna biträda

förslaget om att mindre stad tillsammans med angränsande landsbygd

skulle kunna utgöra valkrets och föreslog i samband därmed att Kungl.

Maj:ts befogenhet att påverka valkretsindelningen skulle ha samma begränsade

omfång som förut.

En stark minoritet inom utskottet ansåg visserligen att utskottet i allt

väsentligt bort tillstyrka propositionen beträffande valkretsindelningen men

ansåg ändock att det generella stadgandet om Konungens godkännande

borde uteslutas.

Kamrarna fattade skiljaktiga beslut. I sitt av riksdagen godkända saramanjamknmgsmemorial

(35/1924) föreslog konstitutionsutskottet bl. a. följande.

Stad med minst 15 000 invånare skulle bilda egen valkrets. Mindre

stad skulle visserligen kunna förenas med angränsande landsbygd till en valkrets

men inte utan synnerliga skäl. Landstingsområdets kommuner skulle

vidare beredas tillfälle att yttra sig i indelningsfrågor. För beslut om bildande

av landsbygdsvalkrets med mindre folkmängd än 20 000 och stadsvalkrets

med mindre än 15 000 invånare skulle krävas kvalificerad majoritet. I underställningsfrågan

stannade utskottet för propositionsförslaget.

Såsom tidigare anmärkts mildrades 1945 villkoren för stads förening med

angransandc landsbygd till gemensam valkrets för att senare helt försvinna

beträffande stad med upp till 20 000 invånare. Kravet på kvalificerad majoritet

för beslut om bildande av valkretsar med mindre folkmängd än 20 000

resp. 15 000 bortföll med ikraftträdandet av 1954 års landstingslag.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr !) år 1963

45

Härefter övergår utskottet till att redogöra för det till granskning föreliggande

indelningsärendet.

Västerviks stad, som tidigare bildat valkrets tillsammans med Vimmerby,

blev år 1950 egen valkrets inom Kalmar läns norra landstingsområde, sedan

stadens invånarantal stigit över 15 000. Den 1 januari 1953 hade staden

16 133 invånare. Sedan fråga om ny valkretsindelning våren 1954 aktualiserats

med anledning av de då ikraftträdande nya reglerna i ämnet föreslog

länsstyrelsen i Kalmar län, sedan av hörda kommuner 9 uttalat sig för Västerviks

bibehållande som egen valkrets och 4 för stadens förening med

Tjusts domsaga, efter att ha återgivit vad konstitutionsutskottet ovan anfört

rörande undantagsreglernas tillämplighet »med någon tvekan» att Västervik

alltjämt skulle bilda egen valkrets. På tillstyrkan av förvaltningsutskottet

och särskilda utskottet beslöt landstinget den 24 april 1954 enhälligt

en valkretsindelning i enlighet med länsstyrelsens förslag. Detta beslut

fastställde Kungl. Maj:t den 21 maj 1954.

Den 1 januari 1957 hade Västervik 17 076 invånare och den 1 januari 1961

18 193 invånare (1/1 1962: 18 513 invånare).

Inför 1958 års kommunalval skedde ingen ändring i för Kalmar läns norra

landstingskommun gällande valkretsindelning. Den 5 juni 1961 fäste emellertid

länsstyrelsen landstingets förvaltningsutskotts uppmärksamhet på att

sedan 1954 dels invånarantalet i Tjusts domsaga nedgått under 30 000, vilket

medförde en nedsättning av antalet landstingsmän från 8 till 7, dels Västerviks

stad i judiciellt hänseende förenats med Tjusts domsaga. Ifrågasättas

kunde då om inte dessa också skulle bilda en valkrets (jfr 11 § tredje

stycket LtL). Om så skedde skulle antalet landstingsmän ytterligare reduceras

med en ledamot, totalt alltså från 23 till 21.

Den 11 augusti 1961 beslöt förvaltningsutskottet med 4 röster mot 3 föreslå

landstinget att någon ändring i valkretsindelningen ej skulle äga rum.

På förslag av finansutskottet beslöt emellertid landstinget den 5 oktober

1961 med 12 röster mot 11 att Tjusts domsaga och Västerviks stad skulle

bilda en valkrets. I en till protokollet över landstingets beslut fogad reservation

anfördes bl. a. att särskilda skäl förelåge att bibehålla nuvarande

valkretsindelning, eftersom Västerviks stad sannolikt inom få år komme att

ha mer än 20 000 invånare och därmed enligt landstingslagen skulle utgöra

egen valkrets.

I valkretsindelningsfrågan hördes primärkommunerna. Av dessa förordade

Västerviks stad och Överum, Gamleby och Gladhammar kommuner att rådande

valkretsindelning bibehölls, medan Vimmerby stad och Uknadalen,

Tjust-Eds, Lottahammar, Locknevi, Sevede och Vena kommuner samt!

Hultsfreds köping tillstyrkte ändring. Lönneberga kommun och Virserums

köping avstod från att yttra sig.

I skrivelse den 13 januari 1962 till Kungl. Maj:t förklarade sig länsstyrelsen

därefter icke ha något att erinra mot fastställelse av landstingets beslut.

Kungl. Maj:t fann i beslut den 9 mars 1962 på hemställan av föredragande

departementschef, statsrådet Johansson, »med hänsyn till bestämmelserna i

11 § fjärde stycket LtL ej skäl fastställa landstingets underställda beslut».

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets memorial nr .9 år 1963

Såsom framgått av det föregående har reglerna om landstingskommuns

(landstingsområdes) indelning i valkretsar för val av landstingsman sedan

1924 års landstingslag antogs vid olika tillfällen ändrats. Därav följer att de

principer som Kungl. Maj :t vid olika tidpunkter följt vid avgörandet av ärenden

som rört fastställelse av landstingsbeslut om ändrad valkretsindelning

ej är jämförbara.

Frekvensen av valkretsar som bestod av stad och angränsande landsbygd

var länge mycket låg: 1930 3 valkretsar av 189, 1934 7 av 189, 1938 14 av

188 samt 1942, det sista året villkoret »synnerliga skäl» hade tillämpning,

19 av 189. Enligt vad som upplysts från inrikesdepartementet har det blott

två gånger förekommit att Kungl. Maj :t vägrat fastställelse å landstingsbeslut

om ändrad valkretsindelning. I båda dessa fall, som rörde Blekinge och Hallands

landstingsområden, hade landstingen beslutat att flera smärre städer

skulle förenas till valkretsar med angränsande landsbygd. Ärendena

avgjordes den 28 januari 1938 (socialärendena nr 39 och 40). Fastställelsevägran

motiverades med att synnerliga skäl ej förelåg. Bidragande orsak

till utgången kan ha varit att landstingsbesluten kritiserats på denna grund

i till Kungl. Maj:t ingångna skrivelser från invånare i landstingsområdena.

Efter 1945 års lagändringar ökades antalet av stad med angränsande

landsbygd bestående valkretsar. Det utgjorde 1946 35 och 1950 46 av 193

valkretsar.

Före ikraftträdandet av 1954 års lagändringar gällde att undantag från

stadgade minimigränser var tillåtna, där »normalt» valkretsbildande skulle

vålla synnerliga olägenheter. Frekvensen av dylika undantag var alltid

mycket låg.

Sammanfattningsvis kan sägas att undantagsreglerna för valkretsbildning

under tiden före år 1954 tillämpades med stor varsamhet. Detta omdöme

gäller såväl landstingen, å vilka det ankom att fatta de grundläggande besluten,

som Kungl. Maj :t vid utövandet av fastställelseprövningen.

Efter 1954 års lagstiftning har av stad med angränsande landsbygd bestående

valkretsar blivit betydligt vanligare än tidigare. 1954 utgjorde de 68

av 166 valkretsar och 1958 67 av 167 valkretsar.

Vad beträffar tillämpningen av den i 11 § 4 stycket LtL meddelade undantagsregeln

kan noteras att antalet stadsvalkretsar med mellan 15 000 och

20 000 invånare 1954 och 1958 var 6 resp. 5 samt att antalet landsbvgdsvalkretsar

med högst 25 000 invånare 7 resp. 8. Framhållas må till sist att de

godkända stadsvalkretsarnas folkmängd i några fall varit lägre än Västerviks

folkmängd den 1 januari 1961.

Kungl. Maj :ts vägran att fastställa landstingets beslut om ändring av

valkretsindelningen i Kalmar läns norra landstingskommun är såtillvida

märklig, som det ej förut lärer ha inträffat att fastställelse vägrats på landstingsbeslut

som följt de i lagstiftningen uppställda huvudreglerna för val
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 0 år W63 47

kretsindelning. Däremot har det två gånger hänt att Kungl. Maj :t vägrat

fastställa landstingsbeslut som inneburit tillämpning av en numera upphävd

undantagsregel.

Att Kungl. Maj:t ej i andra fall än dessa gjort bruk av sin befogenhet alt

vägra fastställelse kan ha haft flera orsaker såsom hänsyn till de omständigheter

som ursprungligen motiverade underställningsregelns införande

samt till den kommunala självstyrelseprincipen. Den närmast till hands

liggande förklaringen till hittillsvarande praxis vid avgörande av underställningsmål

av förevarande slag är emellertid att de underställda besluten om

valkretsindelning inte blott fyllt de formella krav lagstiftningen uppställt

utan också i sakligt avseende varit välgrundade.

Huruvida det senare var fallet med det i förevarande ärende fattade landstingsbeslutet

kan med skäl betvivlas. Västerviks stad hade alltsedan år 1950

utgjort egen valkrets. När de nya valkretsbestämmelserna år 1954 första

gången skulle tillämpas hade ett enhälligt landsting beslutat att ingen

ändring härutinnan skulle ske trots att stadens folkmängd vid denna tidpunkt

endast obetydligt överskred den absoluta minimigränsen enligt den

nya lagstiftningen. Inför 1958 års landstingsmannaval synes fråga om ändring

i den hittillsvarande valkretsindelningen överhuvud ej ha aktualiserats.

Stadsbefolkningen hade under denna period varit i stark tillväxt. Vid

ingången av år 1961 översteg invånarantalet 18 000. Staden hade därmed

ostridigt uppnått en sådan folkmängd som konstitutionsutskottet i sitt av

1954 års riksdag godkända utlåtande förutsatte som villkor för tillämpning

av den i 11 § fjärde stycket landstingslagen angivna undantagsregeln. Då

landstinget detta år med knappast möjliga majoritet mot förvaltningsutskottets

avstyrkande fattade beslut om ändrad valkretsindelning talade all

sannolikhet för att staden inom få år på nytt skulle bilda egen valkrets.

Valkretsindelningen hade då måst omprövas på nytt. Uppenbarligen skulle

en sådan ordning ha vållat olägenhet för både valmyndigheter och väljare.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet avslagit ett inom utskottet

framställt yrkande om tillkännagivande i ärendet utan åberopande

av g 107 regeringsformen.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt

Wiberg, herrar Sveningsson**, Georg Pettersson*, Olsén, Ivronstrand, Isaeson**,

Dahl, och Harald Pettersson; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von

Friesen, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Nilsson i Östersund,

Hammar, Braconier**, och Alemvr*.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 dr 1963

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har

herr Larsson i Luttra med instämmande av fru Segerstedt Wiberg, och herrar

Harald Pettersson, von Friesen, Magnusson i Tumhult och Hammar anmält

skiljaktig mening och ansett att utskottets utlåtande under förevarande

punkt bort ha följande lydelse:

Vid sin----(= utskottsmajoriteten, s. 41—46)-----januari 1961.

Den ovan lämnade redogörelsen för praxis i underställningsmål av förevarande

slag visar att Kungl. Maj:t endast i sällsynta fall vägrat fastställelse

av underställda landstingsbeslut. Såvitt känt är har sådan vägran blott

två gånger förekommit. Dessa mål, som avgjordes för mer än tjugofem

är sedan, gällde båda tillämpning av en numera upphävd, mycket restriktiv

regel om sammanförande av mindre stad och angränsande landsbygd till

gemensam valkrets. Det var denna undantagsregel som på sin tid föranledde

införandet av underställningstvånget. Detta och vad som i övrigt förekom

vid 1907, 1914 och 1924 års riksdagar gör sannolikt att underställningsregeln

trots sin generella avfattning ursprungligen haft ett begränsat syfte nämligen

att förebygga missbruk från landstingens sida av i landstingslagen

meddelade undantagsregler beträffande bildande av valkretsar. Ingenting i

förarbetena till de vid 1954 års riksdag genomförda lagändringarna eller till

1954 års landstingslag antyder att syftet med det bibehållna underställningsinstitutet

skulle förändrats. Innan förevarande ärende avgjordes synes det

över huvud aldrig ha ifrågasatts att vägra fastställelse på beslut om valkretsindelning

som följt i landstingslagen uppställda huvudregler.

Det i förevarande ärende i laga ordning fattade landstingsbeslutet gav uttryck

åt den kommunala självbestämmanderätt på området som statsmakterna

vårdat sig om. Att beslutet fattats med knapp majoritet saknar i detta

sammanhang betydelse. Det är visserligen sant att skäl kan anföras för

att valkretsindelningen borde bibehållas såsom också blev fallet till följd

av Kungl. Maj:ts beslut. För landstingsmajoritetens ståndpunkt kunde emellertid

starka skäl andragas. Genom att Västerviks stad förlorat sin jurisdiktionsrätt

fick It § 3 stycket landstingslagen aktualitet. Ett sammanförande

av Västerviks stad med Tjusts domsaga till en valkrets skulle väl

ha medfört en minskning i antalet landstingsmandat men i gengäld givit

bättre utrymme för tillämpningen av den proportionella valmetoden inom en

förstorad valkrets. Den omständigheten att Västerviks folkmängd snart kan

väntas överstiga 20 000 betyder inte i och för sig att den nybildade valkretsen

senare behövt brytas upp på nytt. 11 § andra stycket första satsen landstingslagen

innehåller nämligen en undantagsregel som möjliggör bibehållande

av en blandad valkrets även sedan stads folkmängd nått sådan storlek

att staden enligt huvudregeln bildar egen valkrets. Det står klart att denna

undantagsregel måste tillmätas större betydelse nu, då motsättningarna mellan

stad och landsbygd är på väg att utjämnas och det på allvar överväges

att låta de olika typerna av borgerliga primärkommuner ersättas med en

enda.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963 49

Med hänsyn till anförda omständigheter anser utskottet att ifrågavarande

landstingsbeslut om ändring av valkretsindelningen i Kalmar läns norra

landstingskommun bort fastställas.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet

funnit sig böra utan åberopande av § 107 regeringsformen för riksdagen

tillkännagiva.

Stockholm den 2 maj 1963

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,

fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Olsén, Kronstrand, Isacson,

Dahl och Palm; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Magnusson i

Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund,

Hammar, Braconier och Johansson i Trollhättan.

Stockholm 19G3. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630638

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.