Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1963-12-03 · 86 sidor, varav 83 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 83 av 86 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

S3LU 1963:1, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 1

Nr 1

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående riktlinjer

för den statliga trafikpolitiken m. m. jämte i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 18 oktober 1963 dagtecknad proposition, nr 191, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för nämnda dag

dels beslutat inhämta riksdagens yttrande över ett till propositionen fogat

förslag till förordning om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr

910) angående yrkesmässig automobiltrafik in. in.,

dels berett riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över de av föredragande

departementschefen förordade allmänna riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken

och de frågor i övrigt, beträffande vilka departementschefen hemställt

om riksdagens yttrande,

dels ock föreslagit riksdagen att bifalla de övriga förslag, om vilkas avlåtande

till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Propositionen har såvitt angår det vid densamma fogade författningsförslaget

hänvisats till behandling av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Efter överenskommelse mellan statsutskottet och tredje lagutskottet har

propositionen hänskjutits till sammansatt stats- och tredje lagutskott.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande

i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 802 av herr Petersson, Erik Filip, m. fl. samt

II: 969 av herr Magnusson i Tumhult m. fl.,

de likalydande motionerna I: 804 av herr Wikner m. fl. samt II: 971 av

herr Nilsson i Östersund m. fl.,

de likalydande motionerna I: 807 av herr Berg m. fl. samt II: 984 av herr

Johanson i Västervik m. fl.,

de likalydande motionerna I: 808 av herr Berg m. fl. samt II: 978 av herr

Börjesson i Glömminge m. fl.,

de likalydande motionerna I: 810 av herr Jonasson m. fl. samt II: 979 av

herr Elmwall m. fl.,

de likalydande motionerna I: 811 av herr Jonasson m. fl. samt II: 977 av

herr Börjesson i Glömminge m. fl.,

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 6 sand. 2 avd. Nr 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

de likalydande motionerna 1:812 av herrar Lager och Adolfsson samt

II: 983 av herrar Hermansson och Nilsson i Gävle,

de likalydande motionerna I: 813 av herr Lundström m. fl. och II: 975 av

herr Bohman m. fl.,

de likalydande motionerna I: 814 av herrar Nilsson, Ferdinand, och Carlsson,

Georg, samt II: 987 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.,

de likalydande motionerna I: 815 av herr Petersson, Erik Filip, m. fl. samt

II: 980 av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.,

de likalydande motionerna 1:816 av herr Pettersson, Georg, m. fl. och

II: 988 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,

de likalydande motionerna I: 817 av herrar Pettersson, Harald, och Gustafsson,

Nils-Eric, samt II: 976 av herr Börjesson i Glömminge m. fl.,

de likalydande motionerna I: 818 av herr Schött m. fl. samt II: 981 av herr

H segg blom m. fl.,

de likalydande motionerna 1:819 av herrar Sundin och Virgin samt

II: 974 av herr Bohman m. fl.,

de likalydande motionerna I: 820 av herr Sundin m. fl. samt II: 982 av

herr Hedlund m. fl.,

de likalydande motionerna 1:821 av herr Svensson, Rikard, m. fl. samt

II: 985 av herr Karlsson i Olofström m. fl. och

motionen I: 809 av herr Jonasson, samt

motionen II: 986 av herrar Källenius och Fröding.

För yrkandena i motionerna redogöres i det följande vid de avsnitt, till

vilka motionerna efter sitt innehåll närmast hör.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden torde

få hänvisas till motionerna I: 802, II: 971, II: 984, II: 978, II: 979, II: 977,

II: 983, I: 813, II: 987, II: 980, II: 988, II: 976, II: 981, II: 974, II: 982, II: 985

och I: 809 samt II: 986.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 3

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 5, 11 och 12 §§, 23 § 1 mom., 29 § 1 mom.,

32 § 1, 2, 3 och 6 mom. samt 41 § förordningen den 25 oktober 1940 angående

yrkesmässig automobiltrafik in. in.1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Med yrkesmässig — —---— nedan stadgas.

Vad om automobil är i denna för- Vad om automobil är i denna för
-

ordning stadgat skall i tillämpliga

delar gälla jämväl i avseende å motorcykel

och traktortåg.

2

Från tillämpning--------

1) transporter med-------

2) transporter uteslutande av

mjölk, mjölkprodukter, ägg, sockerbetor

eller betmassa ävensom transporter

uteslutande av slaktdjur till

slakteri;

ordning stadgat skall i tillämpliga

delar gälla jämväl i avseende å traktortåg.

§•

- förordning undantagas:

- eller sjukvårdsanstalt;

2) befordran vid färd med personautomobil

till eller från egen arbetsplats

av högst fyra passagerare på

väg till eller från arbetsplats, därvid

med arbetsplats likställes skola eller

annan lokal för undervisning;

3) transporter av mjölk, mjölkprodukter

och ägg;

4) transporter till förädlingsindustri

av sockerbetor, potatis, grönsaker,

frukt och bär samt från sådan

industri av betmassa, betfor, melass,

slamkalk, pulpa, drank och kokt foderpotatis,

ävensom transporter till

slakteri av slaktdjur;

1 Senaste lydelse av 2 § se 1958:226; av 5 §, 29 § 1 mom. och 41 § se 1951:653; av 11 § se

1957:474; av 12 § se 1948:406; av 32 § 3 mom. se 1948:755; samt av 32 § 6 mom. se 1954:206.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

(Nuvarande lydelse)

3) transporter med sådan cykel

med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt

icke föreligger;

i) transporter avseende uteslutande

bärgning och bogsering av skadade

fordon med automobil, som är

särskilt inrättad för dylikt ändamål

(bärgningsbil).

Därest beträffande------

(Föreslagen lydelse)

5) transporter av snö och is i samband

med snöröjning ävensom transporter,

vilka uteslutande avse renhållningen;
6)

transporter med traktortåg i

skogsbruket av runt, bilat, kluvet, flisat

och kolat virke, under förutsättning,

i fråga om transport som framgår

på väg, att traktorn är försedd

med gummihjul och att traktortåget

ej framföres längre vägsträcka än 15

kilometer;

7) transporter avseende uteslutande

bärgning och bogsering av fordon

med automobil, som är särskilt

inrättad för dylikt ändamål (bärgningsbil).

därtill förordnat.

Yrkesmässig trafik---

Trafiktillstånd skall —- —

Släpfordon, som — ----

5 §•

--tillstånd (trafiktillstånd).

--släpfordon befordras.

■yrkesmässig trafik.

Tillstånd att bedriva linjetrafik å

vägsträcka, som är belägen i mer än

ftt län, eller mellan orter inom skilda

län eller att i beställningstrafik

för godsbefordran använda lastautomobil

med maximilast överstigande

i 500 kilogram eller att i sådan beställningstrafik

använda lastautomobil

jämte släpvagn, vilkas sammanlagda

maximilast överstiger 5 500

kilogram, meddelas av biltrafiknämnden.

Tillstånd att------ — i staden.

I övriga------skall förläggas

Tillstånd att bedriva linjetrafik å

vägsträcka, som är belägen i mer än

ett län, eller mellan orter inom skilda

län eller att i beställningstrafik

för godsbefordran använda lastautomobil

med maximilast överstigande

6'' 500 kilogram eller att i sådan beställningstrafik

använda lastautomobil

jämte släpvagn, vilkas sammanlagda

maximilast överstiger 8 000

kilogram, meddelas av biltrafiknämnden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 o

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Utan hinder------avser tillstånd

att uteslutande------från skola,

att vid färd med personautomobil att medtaga passagerare vid färd

till och från egen arbetsplats med- med personautomobil för egen räktaga

uteslutande andra personer på ning,

väg till och från arbetsplats,

att med------viss vägsträcka,

att för------eller godsbefordran,

att i------eller personautomobil,

att utbyta lastautomobil eller släpfordon,

såvitt därigenom den största

sammanlagda last, som enligt gällande

trafiktillstånd må medföras å

fordonen, icke höjes till mer än två

och ett halvt ton eller eljest med mer

än femton procent, eller

att jämlikt 20 § i linjetrafik för

personbefordran medföra högst femhundra

kilogram gods eller i dylik

trafik använda släpfordon för godsbefordran,

vars maximilast icke överstiger

femhundra kilogram.

Tillstånd att vid färd med personautomobil

till och från egen arbetsplats

medtaga uteslutande andra personer

på väg till och från arbetsplats

må, om och i den mån den tillståndsbeviljande

myndigheten prövar anledning

därtill föreligga, förklaras

gälla utan skyldighet att iakttaga

stadgandena i 25 § 1 mom. och 27 §.

Under enahanda förutsättning må

ock tillstånd att för en tid av högst

sex månader bedriva beställningstrafik

för godsbefordran eller att för

samma tid öka antalet automobiler i

dylik trafik förklaras gälla utan

skyldighet att iakttaga stadgandena

i 27 §.

att utbyta lastautomobil eller släpfordon,

såvitt därigenom den största

sammanlagda last, som enligt gällande

trafiktillstånd må medföras å

fordonen, icke höjes till mer än två

och ett halvt ton eller eljest med

mer än femton procent,

att jämlikt 20 § i linjetrafik för

personbefordran medföra högst femhundra

kilogram gods eller i dylik

trafik använda släpfordon för godsbefordran,

vars maximilast icke överstiger

femhundra kilogram, eller

att utföra transporter i fall som

sägs i 12 § andra stycket.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

--övrigt lämplig.

Trafiktillstånd må — —

Trafiktillstånd må

Tillståndet skall ställas å viss fysisk

eller juridisk person samt upptaga

de villkor och bestämmelser,

som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik

må dock meddelas

juridisk person allenast om särskilda

skäl därtill äro. Därest förhållandena

därtill föranleda, bör tillståndet begränsas

att omfatta vissa slag av

transporter eller viss kortare tid.

Beträffande linjetrafik skall, såvida

ej särskilda omständigheter till annat

föranleda, föreskrivas, att trafiken

skall framgå å viss vägsträcka.

Tillstånd till linjetrafik bör i erforderlig

utsträckning upptaga föreskrift

om skyldighet att driva sam
-

Prövning av trafikens behövlighet

skall ej ske, då ansökan om trafiktillstånd

avser

1) rätt för aktiebolag, handelsbolag

eller ekonomisk förening, vars

samtliga delägare eller medlemmar

visats ha behov av godstransporter

för egen rörelse och vars huvudsakliga

ändamål är att tillgodose dessa

behov, att uteslutande för delägarnas

eller medlemmarnas räkning i beställningstrafik

utföra dylika transporter

med lastautomobil, vars maximilast

ej överstiger 6 500 kilogram,

eller med lastautomobil jämte släpfordon,

vilkas sammanlagda maximilast

ej överstiger 8 000 kilogram;

2) rätt att, i omedelbart samband

med befordran av mjölk på uppsamlingslinje,

transportera fyllnads- och

returgods.

befinnes lämplig.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk

eller juridisk person samt upptaga

de villkor och bestämmelser,

som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik

i andra fall än som

avses i andra stycket 1) må dock

meddelas juridisk person allenast om

särskilda skäl därtill äro. Därest förhållandena

därtill föranleda, bör tillståndet

begränsas att omfatta vissa

slag av transporter eller viss kortare

tid. Beträffande linjetrafik skall, såvida

ej särskilda omständigheter till

annat föranleda, föreskrivas, att trafiken

skall framgå å viss vägsträcka.

Tillstånd till linjetrafik bör i erforderlig

utsträckning upptaga före
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 7

(Nuvarande lydelse)

trafik med anslutande järnvägs-,

spårvägs- eller sjötrafikföretag samt

om sättet för samtrafikens bedrivande.

(Föreslagen lydelse)

skrift om skyldighet att driva samtrafik

med anslutande järnvägs-,

spårvägs- eller sjötrafikföretag samt

om sättet för samtrafikens bedrivande.

Tillstånd att medtaga passagerare

vid färd med personautomobil för

egen räkning må, därest ej särskilda

omständigheter annat föranleda, förklaras

gälla utan skyldighet att iakttaga

stadgandena i 23, 25, 27 och

29 §§.

Tillstånd att för en tid av högst

sex månader bedriva beställningstrafik

för godsbefordran eller att för

samma tid öka antalet automobiler i

dylik trafik må, därest anledning föreligger

därtill, förklaras gälla utan

skyldighet att iakttaga stadgandena i

27 §.

23 §.

1 mom. Innehavare av tillstånd 1 mom. Innehavare av tillstånd

till yrkesmässig trafik är skyldig att till yrkesmässig trafik är, utom då

mot ersättning enligt fastställd taxa tillståndet avser rätt som sägs i 12 §

samt under de villkor och enligt de andra stycket 1), skyldig att mot erbestämmelser

i övrigt, som innehål- sättning enligt fastställd taxa samt

las i denna förordning eller med stöd under de villkor och enligt de beav

densamma meddelats, ombesörja stämmelser i övrigt, som innehållas i

befordran av personer eller gods un- denna förordning eller med stöd av

der förutsättning, densamma meddelats, ombesörja be
fordran

av personer eller gods under

förutsättning,

a) att befordringen------författningar förbjuden,

b) att befordringen------yrkesmässig trafik,

c) att befordringen------förmått avvärja,

d) att i------annat föreskrivit,

e) att eljest------förhanden.

Myndighet, som------— stadgad körskyldighet.

Har i-------å automobilen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §.

1 mom. Utövare av —-----meddelat trafiktillståndet.

Vad nu sagts skall icke gälla, då

tillståndet avser rätt som sägs i 12 §

andra stycket 1).

32 §.

1 mom. Yrkesmässig uthyrning —

Ansökan om sådant tillstånd skall

innehålla uppgift om ort, å vilken

rörelsen skall drivas, ävensom om

antalet av de automobiler, som äro

avsedda att användas i rörelsen; och

skola i övrigt föreskrifterna i 7 § 1

mom. i tillämpliga delar gälla.

2 mom. över ansökan skall länsstyrelsen

infordra yttranden på sätt

i 9 § 1 mom. närmare angives.

-----skall drivas.

Ansökan om sådant tillstånd skall

innehålla uppgift om ort, å vilken

rörelsen skall drivas, ävensom om

antalet av de automobiler, som äro

avsedda att användas i rörelsen; och

skola i övrigt föreskrifterna i 7 § 1

mom. i tillämpliga delar gälla. Skyldighet

att uppgiva antalet automobiler

skall dock ej föreligga i fall som

sägs i 3 mom. andra stycket.

2 mom. över ansökan skall länsstyrelsen

infordra yttranden på sätt

i 9 § 1 mom. närmare angives, dock

att infordrande av yttranden må inskränkas

eller underlåtas i fall som

sägs i 3 mom. andra stycket.

3 mom. Tillstånd må meddelas

allenast om rörelsen finnes behövlig

och i övrigt lämplig samt sökanden

skickad att handhava densamma.

Vad i 12 § tredje stycket samt 16 §,

17 § och 18 § 1 mom. är stadgat skall

i tillämpliga delar gälla i fråga om

uthyrningsrörelse.

3 mom. Tillstånd må meddelas

allenast om rörelsen finnes behövlig

och i övrigt lämplig samt sökanden

skickad att handhava densamma.

Prövning av rörelsens behövlighet

skall ej ske, då ansökan avser tillstånd

till uthyrning av personautomobil

eller av lastautomobil, vars totalvikt

ej överstiger 3 500 kilogram.

Vad i 12 § fjärde stycket samt 16 §,

17 § och 18 § 1 mom. är stadgat skall

i tillämpliga delar gälla i fråga om

uthyrningsrörelse.

Tillstånd kan------ej överklagas.

Innefattar beslut------vederbörande polismyndighet.

Beslut om------med beslutet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 9

(Nuvarande lydelse)

6 mom. Automobil må icke i uthyrningsrörelse

tillhandahållas annan

person såsom förare än den, som

styrker sig innehava gällande körkort

för automobil och hava uppnått

21 års ålder; dock må sådan cykel

med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt

icke föreligger, tillhandahållas

förare utan hinder av att denne

icke innehar körkort.

Förhyrd automobil må icke föras

av någon, som icke fyllt 21 år.

Annorstädes än

(Föreslagen lydelse)

6 mom. Automobil må icke i uthyrningsrörelse

tillhandahållas annan

person såsom förare än den, som

styrker sig innehava gällande körkort

för automobil och, då fråga är

om lastautomobil, vars totalvikt

överstiger 3 500 kilogram, eller omnibus,

visar sig hava uppnått 21 års

ålder.

Förhyrd lastautomobil, vars totalvikt

överstiger 3 500 kilogram, och

förhyrd omnibus må icke föras av

någon, som icke fyllt 21 år.

anlitad person.

41 §.

Uttrycken automobil, personautomobil,

omnibus, lastautomobil, motorcykel,

traktor, släpfordon, maximilast

och hemort användas i denna

förordning i samma bemärkelse som

motsvarande beteckningar i vägtrafikförordningen.

Med traktortåg-----—-tillkopplat släpfordon.

Med polismyndighet------i orten.

Den befattning-----— tillkomma poliskammaren

Uttrycken väg, automobil, personautomobil,

omnibus, lastautomobil,

traktor, släpfordon, maximilast, totalvikt

och hemort användas i denna

förordning i samma bemärkelse som

motsvarande beteckningar i vägtrafikförordningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1964 men skall äga giltighet redan

dessförinnan med avseende på åtgärder som erfordras för tillämpningen

därefter.

De äldre bestämmelserna skola alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden,

som hänföra sig till tiden före ikraftträdandet av denna förordning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en nyorientering av den statliga trafikpolitiken

i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande system på transportmarknaden.

De konkurrenshämmande regleringar, som f. n. gäller på transportmarknaden,

skall i möjligaste mån avvecklas. Varje trafikgren bör i princip

svara för sina kostnader och förutsättningar även i övrigt skapas för

en konkurrens på lika villkor, vilket är av betydelse för att nå en samhällsekonomiskt

riktig uppdelning av trafiken mellan de olika trafikgrenarna.

Målet för trafikpolitiken bör vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande

transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader. I den mån

det inte med kravet på kostnadstäckning går att lämna en viss bygd den

trafikservice som från samhällets synpunkt är rimlig, bör ersättning till

trafikföretaget utgå av allmänna medel.

För att få en mjuk övergång till det nya systemet har reformåtgärderna

samordnats i ett handlingsprogram uppdelat i tre etapper. Den första etappen

avses skola genomföras den 1 juli 1964 och den andra den 1 juli 1966.

Riktpunkten för genomförandet av den tredje reformetappen skall vara den

1 juli 1968. En särskild delegation med representanter för bl. a. transportkonsumenter

och trafikutövare skall tillsättas för att följa upp genomförandet

av handlingsprogrammet.

I den första reformetappen föreslås i fråga om godstrafiken på landsväg

att gällande regleringssystem skall uppmjukas huvudsakligen genom en

mindre restriktiv tillståndsgivning. Normerande vid tillståndsgivningen

skall vara en årlig ökning med 15 procent av den samlade lastförmågan

hos fordon i beställningstrafik för godsbefordran. Dessutom föreslås vissa

transporter skola helt undantagas från tillämpning av yrkestrafikförordningens

bestämmelser eller från däri föreskriven behovsprövning. I den

andra reformetappen avses restriktiviteten i tillståndsgivningen bli ytterligare

mildrad. Vidare skall hl. a. tillstånd till transporter med lättare lastbilar,

vissa specialbilar m. m. kunna meddelas utan behovsprövning. I den

tredje reformetappen torde all behovsprövning för godstransporter på

landsväg kunna slopas.

I fråga om persontrafiken på landsväg föreslås bl. a. att samåkning i vanliga

personbilar till och från arbetsplatser och skolor helt undantages från

tillståndstvång. Det ersättningssystem som sedan några år tillämpas för

icke lönsam enskild eller kommunal busslinjetrafik på landsbygden utvidgas

— för att skapa en likvärdig trafikservice inom olika bygder — till att

gälla även sådan trafik, som bedrives av staten och statsägda bolag.

Av avgörande betydelse för att nå en samhällsekonomiskt riktig trafikuppdelning

är att järnvägarna befrias från olika ekonomiskt belastande förpliktelser.

I den mån dylika förpliktelser alltjämt kommer att kvarstå bör

ersättning utgå som helt täcker därigenom uppkommande kostnader. I

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 11

propositionen föreslås därför bl. a. grunder för ersättningen till SJ för drift

av icke lönsamma järnvägslinjer. Denna ersättning som populärt uttryckt

utgör ett slags »kollektivbiljett» för resor och transporter som staten köper

av SJ på de trafiksvaga linjerna, föreslås skola utgå fr. o. m. första reformetappen.

I propositionen föreslås vissa riktlinjer för trafikinvesteringarna och olika

förslag framlägges för att främja en rationell samordning av dessa investeringar

i syfte att därmed skapa ett transportsystem, där de olika trafikanläggningarna

och transportmedlen på ett optimalt sätt kompletterar varandra.

En speciell sakkunnigutredning skall tillsättas för att göra en översyn

av 1957 års vägplan, därvid behovet av en samordning mellan trafikledsbyggandet

i städerna och vägutbyggnaden på landsbygden skall särskilt

beaktas. För SJ:s del förutsättes en fortsatt koncentration av verksamheten

genom nedläggningen av trafiksvaga järnvägslinjer och samtidigt

härmed en upprustning av för framtiden bestående järnvägslinjer. För

medverkan till en lösning av de speciella problem, som sammanhänger

med den kollektiva närtrafiken i Stor-Stockholm, skall en statlig förhandlings-

och utredningsman tillsättas. Vidare behandlas investeringsverksamheten

inom sjöfarten och luftfarten.

Slutligen aviseras i propositionen en utredning rörande den transportekonomiska

och trafiktekniska forskningen.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 5 juni 1953 uppdrog dåvarande

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson,

den 18 juni samma år åt särskilda utredningsmän att inom departementet

verkställa en översyn av riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken. Utredningen

borde företaga en prövning av hela det trafikpolitiska problemet och

därvid söka komma fram till en avvägning, som möjliggjorde en ändamålsenlig

användning och samordning av de skilda transportmedlen. Målet borde

vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning

till lägsta möjliga kostnader och under former, som medgav företagsmässig

effektivitet och sund utveckling av transportapparaten.

Utredningen, som antagit benämningen 1953 års trafikutredning, har den

9 maj 1961 avgivit betänkandet Svensk Trafikpolitik I med förslag till riktlinjer

för den statliga trafikpolitiken (SOU 1961: 23) jämte därtill hörande

bilagor Svensk Trafikpolitik II (SOU 1961: 24).

Vid avgivandet av detta betänkande bestod utredningen av generaldirektören

E. O. H. Grafström, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens

andra kammare, åkeriägaren P. E. Asp, dåvarande kanslirådet, direktören

B. O. Dillen, tillika huvudsekreterare, statssekreteraren N. J. Hörjel, ledamoten

av riksdagens andra kaininare, direktören G. N. Kollberg, filosofie

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr t år 1963

doktorn R. A. Meidner, ledamoten av riksdagens första kammare, bankofullmäktige

R. V. Persson, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare,

häradsdomaren P. O. Pålsson, ekonomidirektören E. A. Sjöberg samt

bruksdisponenten K. Hj. Åselius.

Efter remissbehandling av nämnda betänkande har utredningen den 27

juni 1962 avgivit betänkandet Svensk Trafikpolitik III med förslag till plan

för liberalisering av den yrkesmässiga lastbils- och traktortågstrafiken

m. m. (SOU 1962: 35). Före avgivandet av detta betänkande hade Meidner

erhållit entledigande från sitt ledamotskap och agronomi licentiaten C.-E.

T. Odhner förordnats att i hans ställe vara ledamot av utredningen.

Över trafikutredningens betänkanden I—III har yttranden inhämtats

från ett mycket stort antal myndigheter och organisationer m. fl.

I sammanhanget har departementschefen även anmält att han den «0

september 1960 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallat generaldirektören

G. E. Vahlberg, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens

andra kammare, lantbrukaren J. M. Antonsson och plåtslagaren H. V.

Bengtsson, ledamoten av riksdagens första kammare, socialvårdsassistenten

P. Jacobsson, ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen

N. R. Johansson, hovrättsrådet, numera regeringsrådet A. H. V. Körlof samt

ledamoten av riksdagens andra kammare — numera andre vice talmannen

-— godsägaren, greve T. G. A. von Seth, att såsom sakkunniga verkställa

översyn av väglagstiftningen. De sakkunniga, vilka antagit benämningen

1960 års vägsakkunniga, har den 25 april 1962 avlämnat delbetänkandet

Avgiftsbelagda trafikanläggningar (SOU 1962: 26).

Över detta betänkande har yttranden avgivits av ett antal myndigheter och

organisationer.

I. Allmänna riktlinjer för trafikpolitiken

Under förevarande avsnitt (s. 13—66) har Kungl. Maj:t hemställt, att

riksdagen måtte avgiva yttrande över de av departementschefen i statsrådsprotokollet

förordade allmänna riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken

samt grunderna för handlingsprogrammet för genomförande av reformåtgärder.

Beträffande den närmare innebörden av trafikutredningens förslag i dessa

delar med därtill hörande särskilda yttranden och reservationer samt de

i remissyttrandena framförda synpunkterna torde få hänvisas till propositionen

(s. 13—54).

Departementschefen har anfört följande.

De av statsmakterna hittills vidtagna åtgärderna på trafikpolitikens område

har inneburit relativt ingående regleringar i fråga om järnvägstrafik

samt yrkesmässig biltrafik och luftfart. Däremot är sjöfart samt icke yrkes
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje tagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 13

mässig biltrafik och luftfart ej föremål för trafikpolitiskt motiverade regleringar.

Järnvägsföretagen är enligt villkoren i olika koncessioner m. m. ålagda

trafikeringsplikt, vilket innebär skyldighet att — om Ivungl. Maj :t inte

lämnat medgivande till nedläggning av trafiken på viss bana eller handel —

fortlöpande bedriva trafik på hela linjenätet, oberoende av om den är lönsam

eller ej. I 1925 års järnvägstrafikstadga finns bestämmelser om transportplikt,

som under vissa angivna förutsättningar innebär skyldighet att

på hela linjenätet ombesörja all trafik, som söker sig till järnväg. Till transportplikten

hör skyldighet att, i vad avser gods, utföra transport inom viss

tid. Transportplikten innefattar också skyldighet att behandla befraktare

av vagnslastgods lika vid fördelningen av på viss station befintliga vagnar.

Järnvägarna är vidare skyldiga att hålla i tid och rum enhetliga taxor inom

ramen för av Kungl. Maj:t fastställda maximitaxor. Vid taxenedsättningar

gäller krav på likabehandling av trafikanter, som fullgör de för nedsättningen

fastställda villkoren och ingångna transportavtal skall, liksom taxorna

i övrigt, offentliggöras. För statsbaneföretagets del skall taxesättningen

grundas på en fixerad ekonomisk målsättning, bl. a. innefattande krav på

viss förräntning av det i järnvägarna nedlagda statskapitalet.

Den statliga regleringen av järnvägarnas verksamhetsvillkor har tillkommit

för att förhindra eventuella missbruk av järnvägarnas tidigare

monopolställning men också för att skapa i görligaste mån lika villkor

för olika bygder i fråga om transportavgifter och trafikservice. Järnvägarnas

monopolställning gjorde det möjligt att bygga upp taxorna på sådant sätt,

att transportavgifterna på vissa linjer och för vissa transportändamål betydligt

översteg driftkostnaderna, varigenom olika ekonomiskt belastande

förpliktelser kunde fullgöras genom resultatutjämning inom järnvägsföretagen

och utan finansiellt stöd utifrån. Monopolställningen bröts genom

bilismens och flygets expansion, men regleringen kvarstår alltjämt i huvudsak

oförändrad.

För den yrkesmässiga biltrafiken gäller enligt 1940 års förordning angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m. bestämmelser om transportplikt,

maximitaxor m. m. samt därutöver ett komplicerat och detaljerat system

för kontroll av nyetablering och utvidgning av biltrafikrörelse. Detta regleringssystem

har sitt främsta instrument i en på behovs- och lämplighetsprövning

grundad tillståndsgivning. Tillstånd erfordras för att starta yrkesmässig

trafik samt -— när det gäller linjetrafik för godsbefordran och beställningstrafik

— även för att sätta in ytterligare bilar i rörelsen och att byta

ut mindre fordon mot större. Likaså krävs tillstånd för överlåtelse av biltrafikrörelse,

varvid bl. a. de ekonomiska villkoren för överlåtelsen prövas.

Särskilda föreskrifter för den yrkesmässiga biltrafiken infördes redan

i början på 1900-talet. De första bestämmelserna om behovsgrundad etablcringskontroll

infördes på 1920-talet i syfte såväl att förhindra eu otillbör
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

ligt hård konkurrens inom biltrafiken som att bereda järnvägarna visst

konkurrensskydd.

Enligt luftfartslagen erfordras tillstånd för att utöva luftfart i förvärvssyfte.

I tillstånd för linjefart meddelas därvid föreskrifter rörande trafikeringsplikt,

godkännande av taxor och turlistor etc.

Sedan biltrafiken utvecklats till en mera betydande konkurrensfaktor

kan den statliga trafikpolitiken i fråga om landtransporterna sägas ha inneburit

ett försök att, med järnvägstrafiken som grund, på ett från samhällssynpunkt

lämpligt sätt anpassa det totala utbudet av transportmedel till

efterfrågan genom en restriktiv tillståndsgivning för yrkesmässig biltrafik.

Detta syfte har emellertid ingalunda uppnåtts. Om man gör en kritisk överblick

av det nuvarande trafikpolitiska systemet kan man — utan att i detta

sammanhang mera djupgående analysera orsakerna härtill — konstatera

bl. a. att järnvägarna inte kommit att få hand om alla de godstransporter,

som deras tekniska och ekonomiska förutsättningar motiverar, samt att

vissa monopolbildningar i skydd av tillståndsregleringen uppstått på lastbilssidan.

Den restriktiva tillståndsgivningen inom den yrkesmässiga lastLilstrafiken

har sannolikt också medverkat till att den icke yrkesmässiga

lastbilstrafiken undergått en i varje fall från transportekonomisk synpunkt

alltför stark expansion. För närvarande utgöres sålunda drygt 80 procent av

lastbilsparken av bilar i dylik trafik. Såsom befarades i direktiven för trafikutredningen

har utvecklingen också medfört stora förluster för järnvägarna,

vilket i betydande omfattning orsakats av att det trafikpolitiska systemet

hindrat järnvägarna att effektivt konkurrera med bilismen. Oberoende av

regleringen på transportmarknaden har utvecklingen lett till betydande problem

i fråga om den kollektiva trafiken på landsbygden. Därtill kommer bl. a.

speciella problem beträffande den kollektiva trafiken i storstadsregionerna.

Den reglering och de åtgärder i övrigt som hittills vidtagits av statsmakterna

har sålunda inte lett till en ändamålsenlig trafikuppdelning och en omprövning

av riktlinjerna för trafikpolitiken är därför påkallad.

Såsom uttalats redan i direktiven för trafikutredningen bör målet för

trafikpolitiken vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande

transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader och under former, som

medger företagsmässig effektivitet och transportmedlens sunda utveckling.

Vidare måste trafikpolitiken utformas så, att de krav som ställs från trafiksäkerhetssynpunkt

blir tillgodosedda och att utvecklingen på det tekniska

området stimuleras.

I likhet med trafikutredningen och det helt övervägande antalet remissinstanser

anser jag, att den hittills förda statliga trafikpolitiken inte utan

väsentliga förändringar kan leda till en ändamålsenlig uppdelning av transporterna

enligt de olika transportmedlens reella kostnads- och kvalitetsförutsättningar

och därmed inte heller till det angivna trafikpolitiska målet,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 15

cl. v, s. en tillfredsställande transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader.

Ett trafikpolitiskt system, som bättre än det nuvarande fyller de uppställda

kraven, kan enligt utredningen teoretiskt åstadkommas antingen

genom att man bygger ut och skärper de hittills begagnade tillståndsregleringarna

eller genom att man i stället går den motsatta vägen och lämnar de

olika transportmedlen större frihet att utnyttja sina kostnads- och kvalitetsinässiga

förutsättningar och låter konkurrensen dem emellan bli avgörande

för trafikuppdelningen. Trafikutredningen finner det stå i överensstämmelse

med vår allmänna näringspolitik att välja den lösning, som innebär

ett större mått av fri konkurrens och anser att en sådan ordning bör eftersträvas,

som direkt medger en effektiv konkurrens på transportmarknaden,

såväl mellan de olika trafikgrenarna som mellan trafikföretagen inom samma

trafikgren. För att kunna betecknas som effektiv måste konkurrensen

bedrivas på i möjligaste mån lika villkor och inom ramen för dessa villkor

gestaltas så fritt som möjligt. En sådan konkurrens utgör enligt utredningens

mening ett kraftigt incitament för trafiken att söka sig till de kvalitativt

och kostnadsmässigt mest ändamålsenliga transportmedlen, och den är därjämte

ägnad att stimulera till effektivitet i trafikrörelsernas skötsel. Utredningen

framhåller dock att vissa modifikationer är nödvändiga i fråga om

persontrafiken bl. a. i glesbygderna och i vissa storstadsregioner. Vidare

måste friheten att använda olika konkurrensmedel harmoniera med gällande

allmänna näringslagstiftning. Det helt övervägande antalet remissinstanser

är eniga med trafikutredningen om värdet av friare konkurrensförhållanden

på transportmarknaden.

Vid bedömningen av dessa spörsmål bör enligt min mening beaktas att fri

etableringsrätt och en betydande frihet i övrigt kännetecknar den helt övervägande

delen av vårt näringsliv. En skärpning av tillståndsregleringen på

transportområdet skulle ytterligare fjärma transportnäringens villkor från

vad som gäller inom övriga näringsgrenar. Det torde också vara ostridigt att

regleringar kan innebära en hämsko på rationaliseringssträvandena inom

transportnäringen. Dessutom måste man hysa starka tvivel på de praktiska

möjligheterna att genom skärpt tillståndsreglering så styra utvecklingen att

den leder till en samhällsekonomiskt riktig trafikuppdelning. I stället bör

man söka utnyttja den drivfjäder till effektiva transporter, som konkurrens i

sunda former kan utgöra. Därest förutsättningar skapas för en konkurrens

på lika villkor bör det vara möjligt att genom en ökad frihet på transportmarknaden

nå en samhällsekonomiskt riktigare trafikuppdelning. På så

sätt kan transportarbetet erhållas till lägsta möjliga kostnader, vilket är

ett väsentligt intresse för vårt näringsliv, enär transportkostnaderna utgör

eu betydande del av de totala produktionskostnaderna i flertalet av våra

mest betydelsefulla näringsgrenar. — Man räknar t. ex. med att transportkostnaderna

uppgår till i runt tal 15 procent av skogsindustrins totala pro
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

duktionskostnader och för malmhanteringen har motsvarande siffra angivits

till 20—25 procent, medan för jordbruket och livsmedelsindustrin tillsammantagna

transportkostnaderna beräknats utgöra 11 å 12 procent av varornas

försäljningspris. — Upprätthållandet av sådan olönsam trafik, som

anses nödvändig från allmän synpunkt kräver i vissa avseenden skyddsoch

samordningsåtgärder vilka till sin natur kan vara ltonkurrensbegränsande.

Jag finner dock tiden mogen för en nyorientering av den statliga

trafikpolitiken med sikte på ett mer konkurrensfrämjande system. Olika

konkurrenshämmande förpliktelser och regleringar bör därvid i möjligaste

mån elimineras. Begränsningarna i möjligheten att tillämpa ett mer konkurrensfrämjande

trafikpolitiskt system än det nuvarande ger sig främst

till känna inom persontrafiken.

En inriktning av trafikpolitiken på ett mer konkurrensfrämjande system

innebär bl. a. att järnvägarna åvilande förpliktelser i fråga om trafikering

etc. liksom för den yrkesmässiga biltrafiken gällande behovsprövning m. m.

i görligaste mån avvecklas. Den icke yrkesmässiga person- och lastbilstrafiken

bör i fortsättningen liksom hittills inte bindas av någon trafikpolitiskt

grundad reglering och även sjöfarten bör förbli fri från dylik reglering. Med

hänsyn till det skandinaviska luftfartssamarbetet och de nuvarande ekonomiska

förutsättningarna för inrikesflyget, torde gällande regler för trafikflyget

i vårt land böra tillämpas tillsvidare.

Enligt min mening bör varje trafikgren i princip själv svara för de kostnader

den förorsakar det allmänna. För närvarande föreligger skillnader i

detta hänseende de olika trafikgrenarna emellan, vilket torde beaktas i

samband med en revision av vägtrafikbeskattningen samt vid de pågående

utredningarna om luftfartsverkets ekonomi och lotsorganisationen. Vissa

olikheter föreligger även i fråga om finansieringsformer, avskrivningsregler

och allmänna beskattningsförhållanden, men dessa olikheter är inte så

stora att särskilda trafikpolitiska likställighetsåtgärder nu erfordras.

Där alternativa transportmedel finns blir, såsom utredningen framhållit,

på längre sikt trafikanternas val av transportmedel utslagsgivande i fråga

om vilket av dessa, som drager den lägsta samhällsekonomiska kostnaden.

Förutsättningen för att trafikanternas val av transportmedel skall bli ekonomiskt

rättvisande är emellertid att transportavgifterna är anpassade till

kostnaderna. För den trafik som bedrives med lönsamhet föreligger dock

inte något problem i detta hänseende. Det företagsekonomiska lönsamhetskravet

å den ena sidan och konkurrens mellan olika transportmedel å den

andra torde här garantera att avgiftssättningen på längre sikt anpassas till

kostnaderna.

Aktiviteten på det trafikpolitiska området bör enligt min mening samordnas

med lokaliseringspolitiken bl. a. när det gäller att upprätthålla från lokaliseringssynpunkt

önskvärd olönsam järnvägs- och landsvägstrafik. De

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 17

kostnader, som är förenade med upprätthållandet av dylik trafik liksom även

andra kostnader, som av sociala skäl eller med hänsyn till totalförsvarets

intressen kan komma att belasta vårt transportväsende och som inte direkt

täckes av transportavgifter, hör emellertid öppet redovisas så att deras berättigande

kan bedömas. I den mån det inte med kravet på kostnadstäckning

går att lämna en viss bygd den trafikservice i fråga om landtransporter

som från samhällets synpunkt är rimlig, bör ersättning utgå av allmänna

medel. En dylik ersättning är inte att betrakta såsom en subvention åt trafikföretaget

utan såsom ett köp från det allmännas sida av vissa transporttjänster

som företaget självt från företagsekonomiska synpunkter ej har anledning

utföra. Ersättningens nyss angivna karaktär bör komma till klart

uttryck vid rubriceringen av statsanslag, som uppföres på riksstaten för här

avsett ändamål.

Spörsmålet om en tillfredsställande transporter sörj ning är enligt utredningen

ett trafikpolitiskt problem huvudsakligen endast i den del det har

avseende på persontrafiken på landsbygden. I ett trafikpolitiskt system

med ökat utrymme för konkurrens bör även enligt min mening den helt

dominerande delen av efterfrågan på såväl gods- som persontransporter

kunna tillfredsställande tillgodoses inom ramen för ett krav på företagsekonomisk

lönsamhet i trafiken. Också för transportbehov, som inte tillgodoses

med individuella transportmedel och som är alltför ringa såsom

underlag för en självbärig allmän transporttjänst, maste emellertid transportmedel

i rimlig omfattning stå till förfogande. Glesbygdernas transportförsörjning

framstår härvid såsom ett väsentligt problem, vars lösning förutsätter

insatser från det allmännas sida. Att kollektiv trafik numera i sådana

bygder ofta inte kan bedrivas med lönsamhet får inte leda till en utarmning

på kommunikationernas område. Ehuru de områden, som berörs

av dylika problem, har stor geografisk utsträckning vill jag framhålla, att

det transportarbete det här gäller är ringa i förhållande till det totala transportarbetet

i landet. I likhet med utredningen anser jag att glesbygdernas

och vissa öars tillgodoseende med persontrafikförbindelser utgör det väsentliga

i detta problemkomplex. Emellertid torde även i fråga om viss godstrafik,

främst styckegodstransporter, vägande skäl kunna anföras för att det

allmänna lämnar ersättning för sådan trafik i den mån den inte kan drivas

med lönsamhet. Med hänsyn till de skiftande befolknings- och näringsförhållandena

i olika delar av landet torde det vara ogörligt att på förhand

fastställa vilken underskottstrafik, som är nödvändig från allmän synpunkt.

Eu prövning från fall till fall bör i stället äga rum i samband med att frågan

om stöd från det allmänna blir aktuell. Det tidigare berörda principiella

kravet på fullt kostnadsanpassade transportavgifter saknar mening när det

gäller av allmänna skäl upprätthållen, olönsam trafik. Här maste avgifterna

i stället anpassas efter vad som ter sig skäligt i förhållande till övriga inom

landet tillämpade läxor för liknande transportprestationer,

o — B i han g till riksdagens protokoll 1963. 6 sand. 2 and. Nr 1

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

Allmänt sett bör krav inte upprätthållas på sådan resultatutjämning inom

den kollektiva trafiken som ej är företagsekonomiskt motiverad. I stället

bör ersättning lämnas för täckning av underskott i trafik, som erfordras

för att säkra en tillfredsställande transportförsörjning. För dylik ersättning

torde vissa villkor böra uppställas. Sålunda bör standarden i fråga om trafikmedel,

trafikfrekvens m. m. i princip vara anpassad efter de faktiska behoven

i den utsträckning detta är skäligt med hänsyn till kravet på en tilliredsställande

transportlörsörjning. Vidare bör möjlig rationalisering ha

ägt rum och taxorna i rimlig grad anpassats till kostnaderna. Trafikföretagens

driftekonomiska och trafikstatistiska redovisning bör möjliggöra insyn

i rörelsen och periodisk omprövning av ersättningens storlek äga rum.

I övrigt torde villkor för bidragsgivningen få fastställas från fall till fall när

ersättningsfrågor aktualiseras.

Jag kan i princip ansluta mig till de allmänna synpunkter på trafikinvesteringarna

som anlagts av trafikutredningen. Sålunda bör det grundläggande

kriteriet vid bedömningen av ifrågasatta trafikinvesteringar vara

de olika investeringsobjektens samhällsekonomiska lönsamhet. En godtagbar

investeringsplan förutsätter härvid så långt möjligt korrekta uppskattningar

av den framtida trafikefterfrågans omfattning och struktur. Detta

kräver efterfrågeprognoser för de olika trafikgrenarna grundade på en råd

data och delprognoser rörande med trafikutvecklingen sammanhängande

iörhållanden. Därjämte är kostnadsjämförelser mellan olika ifrågakommande

alternativa transportsätt nödvändiga.

Ansvaret för investeringar i fasta trafikanläggningar torde i framtiden

liksom hittills huvudsakligen komma att åvila det allmänna, d. v. s. staten

och kommunerna. Härvid är det från trafikpolitisk synpunkt påkallat att

en rationell samordning av investeringsverksamheten kommer till stånd,

varvid målsättningen bör vara att skapa ett transportsystem, där de olika

trafikanläggningarna och transportmedlen på ett optimalt sätt kompletterar

varandra. För närvarande föreligger otvivelaktigt fara för att de olika

offentliga och privata trafikinvesteringarna kan grundas på i viss mån isolerade

bedömningar. Med hänsyn härtill bör åtgärder vidtagas som förbättrar

förutsättningarna att koordinera -— i varje fall -— de olika, mera kostnadskrävande

statliga och kommunala ävensom — i den mån detta låter sill

gora — privata trafikinvesteringarna. Eftersom inom den statliga sektorn

järnvägs-, landsvägs-, luftfarts- och sjöfartsinvesteringarna handlägges av

skilda centrala och lokala verk och myndigheter bör särskilda anordningar

vidtagas som främjar en ändamålsenlig samordning av dessa investeringar.

I den mån nuvarande anordningar för bl. a. koordination av dels de statliga

och kommunala trafikinvesteringarna, dels skilda kommuners investeringar

på trafikområdet inte är tillräckliga, bör särskilda samarbetsformer

tillskapas. Främst gäller detta i fråga om storstadsregionerna. Jag kommer

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 19

i det följande att vid den närmare behandlingen av investeringarna lägga

fram olika förslag som syftar till att uppnå en ökad samordning.

Såväl trafikutövare som befraktare måste lämnas tillfälle att i lugn takt

ställa om sin verksamhet efter de villkor, som kommer att gälla i ett mer

konkurrensfrämjande trafikpolitiskt system än det nuvarande. Det av

utredningen framlagda handlingsprogrammet, som innebär en uppdelning

av reformåtgärderna i tre etapper, är därvid enligt min mening i allt väsentligt

ägnat att underlätta en smidig anpassning. De åtgärder som föreslås

ingå i den första reformetappen bör träda i tillämpning den 1 juli 1964 och

åtgärderna i andra etappen den 1 juli 1966. Det bör ankomma på Kungl.

Maj :t att, därest så med hänsyn till de vunna erfarenheterna finnes erforderligt,

förskjuta tidpunkten för den andra etappens genomförande liksom

vidtaga de justeringar i dess innehåll som kan påkallas.

Genomförandet av den tredje etappen förutsätter enligt utredningen

bl. a. en omarbetning av såväl vägtrafikbeskattningen som SJ:s taxepolitik

samt mer effektiv kontroll av maximilast-, hastighets- och arbetstidsbestämmelser.

Vidare förutsättes en genomgripande omarbetning av förordningen

angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. ha skett. Innan man tar ställning

till den närmare utformningen av reformåtgärderna i den tredje etappen

och tidpunkten för genomförandet av denna etapp erfordras enligt min

mening bl. a. närmare klarhet om verkningarna av reformåtgärderna i de

båda första etapperna samt om resultaten av vissa trafikpolitiska överväganden

på det internationella planet. Riktpunkten för genomförandet av den

tredje etappen bör vara den 1 juli 1968. Frågan torde böra ånyo underställas

riksdagen i samband med förslag till ny förordning om yrkesmässig biltrafik.

Reformprogrammets genomförande bör redan från första reformetappen

noga följas med hänsyn till återverkningarna såväl inom transportnäringen

som inom näringslivet i allmänhet. Bl. a. bör de i andra reformetappen ifragakommande

anvisningarna för den föreslagna mindre restriktiva tillståndsgivningen

grundas på en allsidig bedömning av då föreliggande erfarenheter.

För dessa ändamål avser jag att begära Kungl. Maj :ts tillstånd att tillsätta en

särskild delegation med representanter för såväl transportkonsumenter och

trafikutövare som de trafiktillståndsgivande myndigheterna med uppgift

att såsom rådgivande organ inom kommunikationsdepartementet biträda vid

den fortsatta handläggningen av dessa spörsmål.

Till reformåtgärdernas närmare innehåll återkommer jag i det följande.

Beträffande den huvudsakliga innebörden av dessa åtgärder och deras inplacering

i handlingsprogrammet torde eu översikt dock få lämnas redan i

detta sammanhang.

Järnvågarnas anpassning till det förordade trafikpolitiska systemet bör i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

princip ske genom att vissa ekonomiskt belastande förpliktelser tagas bort

och att förpliktelser, som av allmänna skäl anses böra bibehållas, helt kompenseras

genom särskild ersättning till statsbaneföretaget. Bland de på statsbaneföretaget

lagda förpliktelserna är trafikeringsplikten otvivelaktigt den

mest betungande och den leder, såsom trafikutredningen visat, till en snedvridning

av transportmarknaden. Den pågående koncentrationen av järnvägsdriften

genom nedläggning av trafiksvaga bandelar m. m. bör så snabbt

som möjligt fullföljas. Till den del trafikeringsplikten alltjämt kvarstår på

dylika linjer bör redan från den första reformetappen kompensation lämnas

i form av särskild ersättning, som helt täcker härigenom uppkommande underskott.

I fråga om den ekonomiska målsättningen för SJ bör i enlighet med

utredningens förslag affärsbanenätet respektive de trafiksvaga järnvägslinjerna

betraktas såsom två separata rörelsegrenar och en redovisningsmässig

uppdelning av verksamheten ske i enlighet härmed. Vad beträffar affärsbanenätet

bör som målsättning gälla krav på viss förräntning av statskapitalet.

För de trafiksvaga järnvägslinjerna är jag i princip beredd att godtaga

tanken på nedskrivning av statskapitalet. Den ekonomiska målsättningen

bör inriktas på en minimering av förutnämnda särskilda ersättning. Frågan

om minskning av förräntningskravet med ett mot vissa pensionsförpliktelser

svarande belopp torde, som jag anför i det följande, böra avgöras i annat

sammanhang.

I den andra reformetappen bör järnvägarna, i likhet med vad som föreslås

för den yrkesmässiga lastbilstrafiken, befrias från transportplikt. Järnvägarna

föreslås samtidigt bli befriade från skyldigheten till likabehandling

av trafikanterna vid vagntilldelning och i taxehänseende samt från skyldigheten

att hålla tillämpade taxor offentliga. Det förutsättes härvid att bestämmelserna

i 1953 års konkurrensbegränsningslag i viss mån skall ersätta

nämnda förpliktande bestämmelser.

I den tredje reformetappen bör SJ enligt utredningen få rätt att tillämpa

efter konj unkturläget variabla avskrivningar. Det torde emellertid ankomma

på affärsverksutredningen att närmare pröva detta spörsmål.

Beträffande godstrafiken på landsväg bör anpassningen till de nya trafikpolitiska

riktlinjerna ske genom successiv uppmjukning av de konkurrensbegränsande

regleringarna.

I den första reformetappen bör uppmjukningen av nuvarande regleringssystem

till huvudsaklig del ske genom att trafiktillståndsgivningen göres

mindre restriktiv än vad nuvarande praxis innebär. Därvid bör en årlig

ökning med 15 procent av den samlade lastförmågan hos fordon i beställningstrafik

för godsbefordran vara normerande vid tillståndsgivningen. Vidare

bör från tillämpning av bestämmelserna i yrkestrafikförordningen —

utöver vad nu är stadgat —- ytterligare helt undantagas vissa transporter

av speciell natur, exempelvis transporter av vissa lantbruks- och trädgårdsprodukter

till förädlingsindustri, eller av mera begränsad betydelse för den

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr t år 1963 21

allmänna transporthushållningen, såsom transporter av snö och is i samband

med snöröjning, renhållningstransporter, vissa traktortågstransporter

i skogsbruket m. m. Dessutom bör undantag från eljest föreskriven behovsprövning

göras i fråga om tillstånd för s. k. kooperativ körning med små

eller medelstora lastbilar. Behovsprövningen föreslås även slopad i fråga om

tillstånd att med mjölkbil befordra fyllnads- och returgods.

Den successiva uppmjukningen av regleringssystemets konkurrensbegränsande

bestämmelser bör i den andra reformetappen följas upp i första

hand genom att restriktiviteten ytterligare mildras vid tillståndsgivningen.

Transporter med lastbilar om högst fyra tons maximilast och med specialbilar

undantages från tillämpning av eljest föreskriven behovsprövning och

vissa transporter av lantbruksprodukter med traktortåg undantages helt

från yrkestrafikförordningens bestämmelser. Vidare slopas transportplikten

i vad gäller lastbils- och traktortågstrafik för att ge formell likställighet

med vad som förutsättes i denna etapp bli genomfört inom järnvägstrafiken.

I den tredje reformetappen torde lastbils- och traktortågstrafiken kunna

helt befrias från behovsprövning, medan den individuella lämplighetsprövningen

av trafikutövarna i enlighet med utredningens förslag bibehålies.

Med hänsyn till allmänhetens beroende av att transportväsendet arbetar i

tillförlitliga och säkra former kan emellertid enligt min mening, utöver

en prövning av trafikutövarnas lämplighet, även kontroll i andra avseenden

visa sig önskvärd. Förutom en från bl. a. trafiksäkerhetssynpunkt

nödvändig kontroll av fordon och förare, som jag närmare behandlar i det

följande, kan även på längre sikt t. ex. vissa taxebestämmelser och annan

reglering av transportavtalens villkor bli aktuell. Den omarbetning av förordningen

angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., som förutsättes ha

skett före genomförandet av den tredje reformetappen, bör även sikta till att

slopa onödiga detalj bestämmelser och att förenkla det administrativa förfarandet.

Det av utredningen framlagda handlingsprogrammet omfattar åtgärder i

fråga om järnvägstrafiken samt i fråga om den yrkesmässiga godstrafiken

på landsväg. Såvitt avser persontrafiken på landsväg har utredningen inte

framlagt något program för reformåtgärder. Utredningen föreslår dock att

s. k. sambruk av privat personbil vid färd till och från arbetsplats undantages

från tillämpning av yrkestrafikförordningens bestämmelser. Förslaget

synes med vissa ändringar böra genomföras fr. o. m. den 1 juli 1964.

I fråga om behovet av och möjligheterna till reformåtgärder vad beträffar

den yrkesmässiga persontrafiken vill jag för egen del anföra följande.

Även den kollektiva persontrafiken måste bedrivas på sådana villkor, som

är ägnade att leda till eu samhällsekonomiskt riktig trafikuppdelning. Det

trafikpolitiska målet är självfallet detsamma för person- och godstrafik.

Liksom för godstrafiken gäller för den kollektiva persontrafiken bl. a. kravet

på effektivitet i trafikrörelsens skötsel samt kravet att trafiken bär sitt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

fulla kostnadsansvar. Vidare bör även för persontrafikens del konkurrensen

i lämplig omfattning fungera såsom trafikpolitiskt medel. Såsom tidigare

framhållits ger sig dock begränsningarna i möjligheten att tillämpa ett mer

konkurrensfrämjande trafikpolitiskt system främst till känna inom persontrafiken.

Beträffande den reguljära persontrafiken på järnvägs- och busslinjer måste

beaktas att efterfrågestrukturen i denna trafik företer vissa särdrag, som

gör att en fri etablerings- och trafikeringsrätt i många fall skulle kunna leda

till allvarliga störningar. Passagerarfrekvensen i linjetrafiken har sålunda

skarpt markerade dygns-, veckodags- och säsongvariationer. Taxorna måste

emellertid av praktiska skäl i huvudsak ha konstans i tiden och baseras på

genomsnittskostnaderna. Detta innebär att vissa lågfrekventerade turer inte

uppnår full kostnadstäckning, ofta ej heller mindrekostnadstäckning, medan

andra turer uppnår intäktsöverskott. En resultatutjämning mellan högoch

lågfrekventerade turer på en och samma linje är grundläggande för möjligheten

att med bibehållen lönsamhet upprätthålla trafikens regularitet.

Den förutsätter emellertid att trafiken har visst skydd mot sådan konkurrens,

som endast tar sikte på att tillgodose efterfrågan vid de tider då trafiken

är vinstgivande. En dylik konkurrens skulle leda till att den nuvarande

resultatutjämningen mellan lönsamma och olönsamma turer omöjliggjordes,

vilket i sin tur skulle antingen nödvändiggöra ersättning från

det allmänna även till sådan trafik som under nuvarande förhållanden kan

bedrivas med lönsamhet eller medföra försämrad trafikstandard. Även allmänna

ordningshänsyn med avseende på turlistor, samtrafikarrangemang

etc. talar för att vederbörande trafikföretag, som skall ansvara för linjetrafiken,

tillförsäkras ett visst skydd i fråga om passagerarunderlaget. Enligt

min mening bör därför tills vidare det nuvarande systemet bibehållas och

tillståndsgivningen beträffande personbefordran i linjetrafik grundas på

bl. a. behovsprövning. Detta kan i sin tur leda till begränsningar i rätten

att utöva beställningstrafik med buss eller personbil även om ett visst utrymme

bör finnas för ett mer konkurrensfrämjande system på detta område.

I vad gäller droskbilstrafiken talar också allmänna servicehänsyn för att

i viss utsträckning bibehålla en behovsgrundad tillståndsgivning. Även inom

drosktrafiken är nämligen en tidsmässig resultatutjämning i viss mån nödvändig

för att säkra rimliga krav på tillfredsställande service. Beträffande

systemets utformning finner jag emellertid en översyn angelägen i fråga

om såväl drosktrafiken som busstrafiken. Denna översyn, som skall verkställas

i samband med den tidigare berörda allmänna revisionen av yrkestrafikförordningen,

bör taga sikte på att slopa regleringar, som inte framstår

såsom nödvändiga från här anförda synpunkter, och att förenkla det administrativa

förfarandet.

Frågan om upprätthållandet av en tillfredsställande transportförsörjning

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 23

på landsbygden torde tills vidare få anses i huvudsak löst genom ersättning

för viss järnvägstrafik samt reguljär biltrafik i enlighet med vad jag föreslår

i det följande.

Som tidigare nämnts föreslås i det följande att s. k. sambruk av personbil

i viss utsträckning skall undantagas från bestämmelserna i yrkestrafikförordningen.

Ett helt frisläppande skulle kunna allvarligt äventyra förutsättningarna

för den kollektiva trafiken. Rätten till sambruk har därför begränsats

till att avse resor mellan bostad och arbetsplats — varmed likställes

skola eller annan lokal för undervisning ävensom militärförläggning

— samt till högst fyra passagerare. Med hänsyn till att den pågående

uttunningen av den kollektiva persontrafiken redan ställt flera landsbygdsområden

utan kollektiv persontrafik och att denna utveckling oavsett

olika stödåtgärder kan väntas fortgå, kan det emellertid visa sig lämpligt

att öppna en möjlighet för länsstyrelserna att i dylika områden

lämna ägare av personbil rätt att mot ersättning ehuru utan transportplikt

etc. skjutsa andra personer inom dylika områden eller till och från viss

eller vissa tätorter. Denna fråga kräver emellertid ytterligare undersökningar

inom kommunikationsdepartementet innan förslag kan framläggas. I avvaktan

härpå föreslås i det följande viss utvidgning av det förenklade tillståndsförfarandet

för sambruk enligt § 11 i yrkestrafikförordningen.

Vid bedömningen av möjligheterna att slutligt genomföra det trafikpolitiska

reformprogrammet måste bl. a. beaktas att en skärpt konkurrens på

transportmarknaden inte får leda till ökad olycksfrekvens i trafiken

genom hårdare utnyttjande av förarpersonal. Utöver det pågående arbetet

för att — genom upprustning av vägarna, skärpt kontroll över fordonen,

bättre utbildning av förarna, intensifierad trafikövervakning m. m. —- skapa

förutsättningar för en större säkerhet i trafiken, erfordras en översyn

av arbetstidsregleringen, arbetarskyddet m. m. för dem som är verksamma

som förare inom såväl yrkesmässig som icke yrkesmässig biltrafik samt

skärpt kontroll över bestämmelsernas efterlevnad. Jag har därför med stöd

av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1963 tillkallat särskilda sakkunniga

för att skyndsamt verkställa en utredning angående regleringen av

arbetsförhållandena inom landsvägstrafiken.

Den analys trafikutredningen givit av den trafikpolitiska problematiken

utgör en synnerligen värdefull grund för transportfrågornas fortsatta bedömning.

Detsamma gäller det omfattande utredningsmaterial, som utredningen

sammanställt i sina betänkanden och framställningar. Många delområden

är dock alltjämt otillräckligt penetrerade och behovet av transportteknisk

och transportekonomisk forskning stort. Transportväsendets ökande

relativa betydelse i samband med den pågående strukturomvandlingen

inom näringslivet och den dynamiska utvecklingen på det transporttekniska

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

området, som medför att transportekonomiska omvärderingar ständigt måste

göras och på grundval härav successiva omläggningar inom transportapparaten

vidtagas, utgör mycket starka motiv för att en kontinuerlig grundoch

målforskning på transportområdet bedrives så att här avsedda bedömningar

och åtgärder kan baseras på säkrast möjliga underlag. Den transporttekniska

och transportekonomiska forskningen har också under senare

år fått ökade resurser. Härvid har behovet av samordning mellan skilda

forskningsinsatser blivit alltmer framträdande. Den forskning, det här gäller,

bedrives nämligen på en mängd olika håll bl. a. hos statliga och kommunala

myndigheter, vid universitet och högskolor samt inom statliga,

statsunderstödda och enskilda forskningsorgan. Sådan forskning bedrives

även hos olika transport- och distributionsföretag, hos fordonstillverkare

och industriföretag med omfattande transporter samt inom fack- och intresseorganisationer.

Vad jag nu anfört visar klart på behovet av en samordning av forskningsinsatserna

på transportväsendets område. Härigenom kan otvivelaktigt åtskilligt

vinnas i fråga om utnyttjandet av de i förhållande till behoven knappa

personella resurserna för forskning. Jag har därför för avsikt att inhämta

Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillsätta en utredning i särskild ordning

om transportforskningens organisation. I vad mån ökade insatser är möjliga

för att tillgodose de växande forskningsbehoven inom transportväsendets

område är en del av den större fråga om användningen av våra forskningsresurser,

som ankommer på forskningsberedningen. Utredningen bör därför

bedriva sitt arbete i nära samråd med beredningen. I

I de likalydande motionerna I: 811 och II: 977 har hemställts att riksdagen

vid sin behandling av förevarande proposition i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla att frågan om enhetliga och likvärdiga rabattförmåner

för värnpliktiga, studerande och pensionärer vid resa med olika slag av

kommunikationsmedel skyndsamt måtte prövas i samråd med berörda trafikföretag,

så att förslag i ärendet kan föreläggas 1964 års riksdag.

I de likalydande motionerna I: 812 och II: 983 har, såvitt nu är i fråga,

hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t som allmänna riktlinjer

för den statliga trafikpolitiken måtte ange vad i motionerna anförts.

I motionerna I: 816 och II: 988 har hemställts att riksdagen vid behandlingen

av Kungl. Maj:ts proposition nr 191 måtte uttala, att målet för den

statliga trafikpolitiken i fråga om Gotlands trafikförbindelser med fastlandet

skall vara, att staten skall i den utsträckning som blir behövlig lämna

ekonomiskt stöd åt gotlandstrafiken, så att kostnaderna för gods- och

personbefordran mellan Gotland och fastlandet blir i huvudsak lika med

kostnaderna för transport per järnväg med motsvarande trafikstandard på

sträckor av samma längd samt att riksdagen ville beakta de synpunkter som

i övrigt framförts i motionerna.

I motionerna I: 820 och II: 982 har, såvitt nu är i fråga, hemställts, att

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1963 25

riksdagen vid sin behandling av förevarande proposition dels måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla att frågor med inverkan på konkurrensförutsättningarna

inom järnvägstrafiken och inom med denna konkurrerande

biltrafik, t. ex. frågor rörande SJ:s kapital- och pensionskostnader samt

bilbeskattningsfrågor, måtte beredas och avgöras i sådan ordning att största

möjliga hänsyn kan tagas till den sammantagna effekten på trafikapparatens

utveckling, att frågan rörande uppbyggnad områdesvis av en för person-

och styckegodstransporter avsedd trafikorganisation i samverkan mellan

SJ och den enskilda företagsamheten inom trafik- och transportbranschen

skyndsamt måtte utredas, och att frågan rörande införande av den

s. k. genomgående taxa eller annan metod, som eliminerar nuvarande olägenheter

vid omlastning och byte av trafikmedel måtte upptagas till förnyad

prövning, dels ock beakta vad i motionerna i övrigt anförts.

II. Trafikinvesteringar

Under förevarande avsnitt (s. 67—123) har Kungl. Maj:t dels föreslagit

riksdagen att upphäva det av 1946 års riksdag fattade principbeslutet om

breddning till normalspår av linjerna Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—

Växjö, dels ock berett riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning av

vad departementschefen i övrigt anfört rörande de statliga trafikinvesteringarna

in. m.

För en närmare redogörelse för trafikutredningens förslag i denna del,

innebörden av vissa framställningar i ämnet och 1960 års vägsakkunnigas

utredning angående frågan om avgiftsbelagda trafikanläggningar samt de

i remissyttrandena framförda synpunkterna hänvisas till propositionen (s.

57—108).

Departementschefen har anfört följande.

Till ledning för en översiktlig bedömning från trafikpolitisk synpunkt

av ifrågasatta trafikinvesteringar anger trafikutredningen vissa allmänna

tendenser i trafikens utveckling på längre sikt. Utredningen har grundat

sina uttalanden på de prognoser för biltrafik, järnvägstrafik och luftfart,

som jag översiktligt redovisat i samband med behandlingen av de allmänna

riktlinjerna för trafikpolitiken. Utredningen framhåller alt persontrafiken

även i framtiden kommer att präglas av bilismens expansion. Man räknar

med att var tredje invånare har bil år 1975. Den kollektiva persontrafikens

utveckling kommer givetvis att påverkas härav. Korthållstrafiken

på järnväg kommer att minska kraftigt samt ersättas med individuell

trafik och i viss utsträckning busslinjetrafik. Kring landets största städer

torde dock den rälsbundna trafiken komma att ingå såsom ett nödvändigt

led i den lokala transportförsörjningen. Personbefordran på långa avstånd

antages vidare — även med beaktande av inrikesflygets utvecklingsmöjlig
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

heter — förbli en väsentlig uppgift för järnvägen. I vad gäller godstrafik

synes det trafikutredningen sannolikt att järnvägen för överskådlig framtid

kommer att dominera malmtransporter och mera långväga godstransporter,

medan lastbilarna successivt övertar en större del av godstransporterna

i övrigt. Eftersom transportvolymen totalt sett kan förväntas öka

åtminstone i takt med varuproduktionen men sannolikt mera på grund av

den fortgående strukturomvandlingen inom näringslivet får man — även

om en inbördes förskjutning sker mellan järnväg och bil -— räkna med

ökade uppgifter för båda transportmedlen.

Denna bedömning av de allmänna utvecklingstendenserna inom trafiken

kan jag i huvudsak godtaga. I en aktiv trafikpolitik bör enligt min uppfattning

— som jag närmare utvecklat i ett tidigare avsnitt — ingå såsom

ett viktigt led att mot bakgrunden av de allmänna utvecklingstendenserna

inom trafiken söka bättre än hittills samordna investeringarna inom de

olika trafikgrenarna. Inom trafiksektorn finns f. n. långsiktiga investeringsplaner

för väg- och järnvägsområdet, nämligen 1957 års vägplan och

den av järnvägsstyrelsen år 1960 upprättade beräkningen av järnvägsinvesteringarna

åren 1960—1979. Innan jag övergår till att behandla frågan

hur en ökad samordning skall kunna uppnås vill jag behandla spörsmålet

om den långsiktiga investeringsplaneringen inom var och en av trafikgrenarna.

I vägplanen, som presenterades i 1959 års statsverksproposition, redovisades

en översiktlig och principiell plan för upprustning under en 20-årsperiod

fram till år 1975 av det allmänna vägnätet. Planen byggde på kända

faktiska förhållanden men också på prognoser och utredningar rörande

bl. a. fordons- och trafikökningen, befolkningstillväxten samt näringslivets

expansion och lokalisering. Sedan vägplanen framlades har utvecklingen

på skilda områden blivit annorlunda än som kunde förutses då planen upprättades.

De uppgjorda fordons- och trafikprognoserna har sålunda som

helhet överträffats. Den sedan länge pågående befolkningskoncentrationen

beräknas fortsätta. Med en ökande totalbefolkning innebär detta en allt större

koncentration till tätorterna. Sist angivna förhållanden medför, att trafikproblemen

i städer och tätorter växer. Bl. a. framträder starkt behovet av

utbyggda och nya trafikleder i samband med exploateringen av nya bostadsområden

i tätortsregionerna. Vidare aktualiseras behovet av en effektiv samordning

av trafikledsbyggandet i städerna och vägutbyggnaden på landsbygden.

Sedan vägplanen framlades har tillkommit omständigheter som

inte kunnat förutses vid uppgörandet av vägplanen. I sammanhanget vill

jag särskilt nämna de krav på vägutbyggnader, som kan bli en följd av kommunblocksbildningen.

Av väsentlig betydelse är också den fortsatta utvecklingen

och de nya rön som vunnits på det vägtekniska samt fordonstekniska

området.

Enligt min mening motiverar bl. a. här anförda förhållanden att frågan

s. 27 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 27

om den översiktliga vägplaneringen tages upp till förnyat övervägande.

I skrivelse den 28 juni 1963 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen också

aktualiserat ifrågavarande spörsmål samt hemställt om bemyndigande att

verkställa en översyn av vägplanen. En dylik översyn kommer att omfatta

— förutom rent vägtekniska spörsmål — en rad frågor, som är av mera

allmän karaktär och som jag till en del redan berört i det föregående. Vidare

måste bl. a. med hänsyn till den nivå, som de årliga investeringarna i

vägar och gator numera uppnått, de samhällsekonomiska synpunkterna

särskilt beaktas vid översynen. Mot bakgrunden av det anförda synes lämpligt

att utredningen verkställes av särskilda för ändamålet tillkallade sakkunniga.

Jag kommer därför att hemställa om Kungl. Maj :ts bemyndigande

att tillkalla sådana sakkunniga. Jag anser mig inte i detta sammanhang ha

anledning att utöver vad som skett i det föregående gå in på de spörsmål som

det bör ankomma på de sakkunniga att utreda.

I anslutning till vad 1960 års vägsakkunniga framhållit rörande avgiftsbelagda

trafikanläggningar vill jag för egen del anföra följande.

Sedan lång tid tillbaka finansieras de allmänna vägarna och därtill hörande

anordningar genom att medel ställes till förfogande över statsbudgeten.

Några särskilda avgifter för nyttjandet av viss väg upptages inte. Denna

allmänna princip för vägväsendets finansiering har allmänt accepterats och

ansetts medföra stora fördelar från bl. a. kostnadsutjämningssynpunkt.

För att man skall göra avsteg härifrån och tillskapa en lagstiftning, som

har till ändamål att möjliggöra och främja tillkomsten av avgiftsbelagda

trafikanläggningar, måste enligt min mening mycket tungt vägande skäl

kunna anföras. Spörsmålet om införandet av en dylik lagstiftning har i den

allmänna debatten under senare år aktualiserats främst i samband med

behovet av broar över Öresund och Kalmarsund samt vissa bro- och tunnelföretag

i Göteborg, d. v. s. ett fåtal särskilt kapitalkrävande företag. De

sakkunniga har framhållit att bro- och tunnelprojekten i Göteborg redan

påbörjats efter medelsanvisning i vanlig ordning och att den fasta förbindelsen

över Öresund synes vara av så speciell karaktär att den inte bör behandlas

i förevarande sammanhang. Enligt de sakkunnigas mening är det

därför numera endast en fast förbindelse över Kalmarsund som skulle kunna

komma ifråga som avgiftsfinansierat företag. Jag delar de sakkunnigas

uppfattning, alt det ej är befogat att enbart för detta fall göra avsteg från

den allmänna huvudprincipen för vägväsendets finansiering och införa en

lag om tullvägar.

I detta sammanhang vill jag anmäla, att en översyn f. n. pågår inom vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen av tidigare framlagt utredningsmaterial rörande

eu broförbindelse över Kalmarsund. Denna översyn bör enligt min

mening bedrivas i sådan takt att ett aktuellt material för ett ställningstagande

i frågan om eu fast förbindelse till Öland bör finnas att tillgå i god tid

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

före den förnyelse av flerårsplanerna för väg- och brobyggnader, som författningsenligt

skall äga rum under år 1966. — Med hänsyn till att en fast

förbindelse över Öresund är av speciell karaktär får frågan om avgiftsbeläggning

av trafiken tas upp till behandling i samband med ett ställningstagande

till detta projekt.

I vad gäller de statliga järnvägsinvesteringarna vill jag erinra om att dessa,

till skillnad från väginvesteringarna, omfattar såväl fasta anläggningar som

rullande materiel. Arbetet för att skapa balans i SJ :s ekonomi är sedan

några år inriktat på att koncentrera företagets verksamhet genom nedläggning

av trafiksvaga bandelar, indragning av olönsamma stationer etc. och

att jämsides härmed rusta upp bana och materiel på nätet i övrigt för att

ge SJ möjligheter att effektivt konkurrera med övriga transportmedel. Ett

fullföljande av den sålunda påbörjade upprustningen av de järnvägslinjer

som skall bibehållas är från trafikpolitisk synpunkt angeläget så att SJ på

mest rationella sätt kan utföra den andel av transportarbetet som bäst och

billigast ombesörjes med järnväg.

Liksom när fråga är om investeringar i gator och vägar bör givetvis även

järnvägsinvesteringarna alltjämt vara föremål för årlig prövning. Denna

prövning måste ske mot bakgrunden av en så långt möjligt realistisk bedömning

av investeringsbehovet och räntabiliteten på längre sikt. Självfallet

måste prognoser och investeringsberäkningar även för järnvägens del successivt

revideras med beaktande av faktisk utveckling och vunna erfarenheter.

De nu förutsedda järnvägsinvesteringarna tar främst sikte på att fullfölja

den tekniska rationaliseringen och upprustningen av affärsbanenätet

och beräknas ha en inte obetydlig kostnadssänkande effekt bl. a. genom

de av investeringarna möjliggjorda personalbesparingarna. I överensstämmelse

med bedömningen av järnvägens framtida förutsättningar på transportmarknaden

avser den planering på lång sikt av järnvägsinvesteringar,

som senast utarbetats och framlagts av järnvägsstyrelsen, till väsentlig del

investeringsprojekt som berör godstrafiken. Det är enligt min mening nödvändigt

att investeringarna på detta sätt koncentreras till de områden av

järnvägsdriften, där utrymme finns för kostnadssänkande rationalisering

och där järnvägen genom ökad effektivitet och höjd standard kan erbjuda

ett konkurrenskraftigt alternativ till andra transportmedel. Detta torde

främst gälla i fråga om vagnslastgodstrafiken. Emellertid är jämväl en

fortsatt upprustning av SJ:s persontrafikservice nödvändig, om järnvägstrafikens

naturliga förutsättningar när det gäller långväga personbefordran

skall kunna tillvaratagas.

Till den koncentration av järnvägsdriften genom nedläggning av trafiksvaga

bandelar m. m., som bör ske parallellt med affärsbanenätets upprustning,

återkommer jag i det följande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 29

Jag övergår härefter till att behandla de i detta sammanhang relevanta

sjöfartspolitiska frågorna och kommer därvid att uppehålla mig vid dessa

något utförligt, eftersom de i ytterst ringa utsträckning tagits upp av trafikutredningen.

Vad sjöfartens anläggningar beträffar är de statliga investeringarna i

första hand knutna till de genomgående farlederna och anordningarna för

fartygens säkra seglation i dessa. De allmänna hamnarna är på ett par undantag

när kommunägda och kommunerna svarar för investeringarna i

dessa inberäknat anslutna inseglingsleder. I enlighet med beslut av riksdagen

år 1957 skall den statliga hamnpolitiken inriktas så, att den företagsekonomiska

lönsamheten lägges till grund för hamninvesteringarna. Statsbidrag

skall endast utgå i de fall, då denna princip av speciella skäl inte

anses böra uppehållas, närmast då för projekt, motiverade av lokaliseringsoch

beredskapsskäl. En ytterligare bidragsgrund är att stimulera en från

arbetsmarknadssynpunkt önskvärd tidsförläggning av hamninvesteringarna.

Investeringarna i de allmänna hamnarna har de senaste åren utgjort ca

100 milj. kr. årligen. Utbyggnaderna har till betydande del avsett fördjupningsarbeten,

bl. a. för att möta utvecklingen mot stora fartygsenlieter inom

särskilt oljetransportsektorn. Omställningen från fasta till flytande bränslen

och bränsleförbrukningens samtidigt starka ökning har över huvud taget

ställt stora anspråk på hamnarna. — Stora investeringar har också gjorts

för att skapa ökad kapacitet för torrlasttrafiken, inte minst utförseln av

olika skogsprodukter. Detta gäller ej endast de allmänna hamnarna utan

också de industriägda lastageplatserna. Den i lastageplatserna tidigare dominerande

pråmutlastningen har praktiskt taget helt ersatts med ^transport

över kaj. Betydande investeringar har även gjorts -—• såväl inom som

utanför de allmänna hamnarna — i olika anordningar för den starkt expanderande

färj trafiken.

De statliga insatserna på farledssidan har de senaste åren fått en ökad omfattning.

Sjömätningen har intensifierats för att möta de nya krav på framkomlighet,

som de större, mera djupgående fartygen ställer. Fyrskepp har

ersatts med fasta fyrar. Norrlandssjöfarten bär fått tillgång till ett radiotekniskt

navigationssystem, det s. k. deccasystemet, vilket möjliggör exakta

positionsbestämningar oberoende av fartygsläge och väderleksförhållanden.

Den statliga isbrytarkapaciteten har byggts ut, vilket — tillsammans med

utökad tillgång till hamnägda lokalisbrytare och förbättrade säkerhetsanordningar

— givit upphov till eu aktningsvärd förlängning av seglationssäsongen,

framför allt för hamnarna i Bottenhavet.

Den inrikes sjöfarten, vilken alltmer inriktats på transport av ett fåtal

stora massvaror, ställer icke särskilt stora krav på särinvesteringar från det

allmännas sida. Den synes i stort sett ha svarat för de kostnader den förorsakat.

Det för ett konkurrensfrämjande trafikpolitiskt system gällande

kravet att varje trafikgren själv skall täcka sina kostnader kan alltså sägas

vara tillgodosett.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

Hamnarnas roll i transportväsendet är genom den utveckling, som skett

sedan länge, mindre knuten till den egentliga inrikes sjöfarten än till uppgiften

att — med eller utan mellanliggande lagring av det befordrade godset

— sammanbinda utrikes- och inrikes transporter. Såsom följd av Sveriges

stora utrikeshandelsvolym får hamnarna därigenom en central roll i det

samlade transportsystemet. Enligt min mening talar starka skäl för att det

under de kommande åren krävs en långtgående anpassning av sjöfarten och

därigenom också av hamnarna till ändrade trafikförutsättningar. Möjligheterna

att pressa omlastningskostnaderna och förkorta fartygens liggetider

blir av avgörande betydelse för hur sjöfarten skall kunna konkurrera

med järnvägar och lastbilar om utrikestransporter av i varje fall mera högvärdigt

gods. In i bilden kommer de praktiska möjligheterna att i ökad omfattning

gå över till enhetslaster med utnyttjande av pallar, behållare m. m.

I förhållande till konkurrerande transportmedel har sjöfarten i dag en belastning

i det stora antalet i transportkedjan ingående, fristående parter.

Samordningsbehovet måste framöver ägnas stor uppmärksamhet.

Av betydelse är till vilken del nuvarande i hög grad decentraliserade hamnsystem

är förenligt med rationella sjötransporter. Ett successivt allt effektivare

landtransportsystem reducerar fördelarna av ett starkt förgrenat

hamnsystem. De stora investeringar, som en ändrad godshantering kräver,

lär därtill få inriktas på ett begränsat antal hamnar. De ökade kraven på

farledsdjup, som vissa delar av sjötrafiken ställer, talar också för en koncentration.

Jag vill vidare erinra om att företrädare för den på Sverige baserade

transoceana linjesjöfarten påtalat den kostnadsfördyring, som de

många hamnanlöpen medför. Olägenheterna blir alltmera framträdande ju

mer kapitalkrävande linjesjöfarten blir. Otvivelaktigt skulle en ökad koncentration

medföra betydande fördelar även i fråga om isbrytning och lotsning.

Den framtida lotsorganisationen är sedan i våras föremål för prövning

av en särskild utredning. Denna skall också framlägga förslag om hur

kostnaderna för lots- och fyrväsendet skall uttagas från sjöfarten.

De avvägningar, som utformningen av det framtida hamnsystemet nödvändiggör,

är delvis mycket svåra. Ett ökat samråd är önskvärt mellan olika

intressenter inom såväl den allmänna som den enskilda sektorn. Krav ställs

på en utökad forskning inom både det tekniska och det ekonomiska fältet.

Rådande utvecklingstendenser dels i Sverige och dels hos våra utländska

handelspartners bör bättre än vad som hittills skett klarläggas för att inriktningen

av de framtida investeringarna skall kunna bedömas. Staten

torde få taga på sig en väsentlig del av ansvaret för att erforderliga undersökningar

kommer till stånd. Härigenom ges också hamnarnas huvudmän

förbättrat underlag för beslut i olika investeringsfrågor.

Särskilt stora krav på statliga investeringar har ställts av de trafikantgrupper,

som är knutna till sjöarna Vänern, Vättern och Mälaren och dessas

sjöförbindelser med havet. Godstransporterna mellan vänern- och vätternområdena

samt västkusten är föremål för undersökning av den år 1961 till
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 31

satta kanaltrafikutredningen. Kanalfrågorna bör enligt direktiven ses i ett

större transportekonomiskt sammanhang. Utredningen har att söka klargöra

hur de tyngre transporterna inom berörda områden i framtiden kan

komma att utvecklas och hur de bör fördelas mellan sjöfart, järnväg och

landsväg för att det från samhällsekonomisk synpunkt fördelaktigaste resultatet

skall nås. En bedömning bör göras bl. a. av förutsättningarna att i

stället för en utbyggnad av vattenvägarna tillgodose områdenas ökade transportbehov

helt eller delvis med andra transportmedel.

De slutsatser, som utredningen i sinom tid kommer till, och de överväganden

den redovisar bör, såsom jag ser det, kunna få tillämpning inte

endast på de frågor, som utredningen är direkt inkopplad på. De principiella

slutsatserna bör kunna tjäna diskussionen om hamnfrågorna i stort, åtminstone

beträffande den grad av koncentration eller decentralisering, som

är ändamålsenlig, sedd från helhetens synpunkt.

För den inrikes luftfartens del torde kunna konstateras, att flygplatsorganisationen

är väl utbyggd i förhållande till den aktuella trafikefterfrågan

och att dess kapacitet lätt kan anpassas även till en ganska betydande

trafikökning. Byggandet av flygfält kan dock i ytterligare några fall visa sig

motiverat och på längre sikt kan de tekniska framstegen på korthållsflygets

område — t. ex. vidareutvecklingen av de s. k. STOL-planen — motivera en

komplettering av flygplatssystemet.

Flygplatsernas kapitaltjänstkostnader har hittills inte kunnat täckas av

flygtrafiken. I direktiven för den 1962 tillsatta utredningen rörande luftfartsverkets

ekonomi framhålles emellertid, att den principiella utgångspunkten

för utredningens arbete skall vara, att luftfartsverket liksom statens affärsverk

i övrigt skall sträva efter full kostnadstäckning inklusive förräntning

av i verksamheten nedlagt kapital. Detta innebär självfallet inte krav att

en flygplats omedelbart efter sin tillkomst skall vara ekonomiskt självbärande.

Bedömningen måste ske över en lämpligt avvägd längre tidsperiod. Enligt

direktiven skall utredningen vidare utarbeta förslag till riktlinjer för

investeringspolitiken. Utredningen skall undersöka huruvida anordnande

och förbättring samt drift av flygplatser i ökad utsträckning bör bli en angelägenhet

för kommuner och andra lokala intressenter.

Såsom jag framhållit i samband med behandlingen av de allmänna riktlinjerna

för trafikpolitiken är det från alla synpunkter angeläget, alt en

rationell samordning av investeringsverksamheten på trafikområdet kommer

till stånd, varvid målsättningen bör vara att skapa ett transportsystem

där de olika trafikanläggningarna och transportmedlen på ett optimalt sätt

kompletterar varandra. I det föregående har jag lagt fram vissa förslag som

syftar till en ökad samordning av de statliga investeringarna och som jäm
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

väl är avsedda att verka i samma riktning i fråga om vissa kommunala trafikinvesteringar.

Till en aktiv trafikpolitik hör emellertid, att man i väsentligt

större utsträckning än för närvarande centralt kan — i samarbete

med statliga och kommunala myndigheter samt enskilda organisationer —

fortlöpande planera och verka för lämplig avvägning av trafikinvesteringarna

och en rationell uppläggning av trafiken. Av stor betydelse är också

att regionala undersökningar sker i syfte att skapa bästa möjliga trafikservice.

Initiativ till dylika undersökningar har tagits bl. a. genom tillsättande

av särskilda utredningar, t. ex. kanaltrafikutredningen. Behovet av ökade

insatser är emellertid starkt framträdande. För att möjliggöra en mer aktiv

verksamhet i alla dessa och liknande avseenden erfordras att kommunikationsdepartementets

planeringskapacitet förstärks. Förslag härom torde

böra framläggas i nästa års statsverksproposition.

I det följande kommer jag att behandla vissa speciella samordningsproblem

i storstadsregionerna.

Frågan om den kollektiva närtrafikens framtida anordnande inom storstadsregionerna

innefattar åtskilliga komplicerade problem. Helt naturligt

har problemen blivit först aktuella kring huvudstaden. Ett långvarigt och

omfattande utredningsarbete rörande Stockholmsområdets kollektiva närtrafik

har utförts i syfte att bringa klarhet i problemställningarna. Av grundläggande

betydelse härvidlag är Stor-Stockholms trafikutrednings tre betänkanden,

som framlades i slutet av 1950-talet efter ett tioårigt utredningsarbete.

Frågekomplexet har därefter varit föremål för vidare studier och bearbetning

inom berörda trafikföretag, kommuner och kommunala samarbetsorgan.

Under sommaren och hösten har flera för frågans bedömning betydelsefulla

utredningar slutförts. Sålunda föreligger nu en utredning om Stockholms

spårvägars taxesystem och framtida ekonomi. Inom SJ har vidare

avslutats vissa undersökningar om lönsamheten i närtrafiken samt utarbetats

förslag till ett framtida rationaliserat närtrafiksystem för SJ:s och dess

dotterföretags tåg- och busstrafik inom Stockholmsområdet. En rapport

om ett kollektivt trafiksystem för den framtida trafiken till Stockholms

norra förorter har för kort tid sedan utsänts av Norra förorternas trafikutredning

till berörda kommuner och trafikföretag för yttrande. Även andra

utredningar föreligger och ytterligare material väntas framkomma under

höstens lopp.

Av fundamental betydelse för bedömningen av den framtida närtrafiken

inom huvudstadsområdet är även den år 1960 fastställda regionplanen för

Stockholmstrakten. Genom denna har skapats en enhetlig plan i vad gäller

huvudlinjerna för områdets utveckling och utbyggnad. I fråga om den kollektiva

trafikförsörjningen bygger regionplanen i allt väsentligt på StorStockholms

trafikutrednings undersökningar. Till följd av bl. a. väsentligt

s. 33 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 33

ökade krav ifråga om bebyggelseutvecklingen inom regionen förbereds f. n.

en revidering av regionplanen.

Trafiken — som utgöres av järnvägs-, tunnelbane-, spårvägs- och busstrafik

— ombesörjes av ett flertal trafikföretag, bland vilka SJ och Stockholms

spårvägar är de dominerande. SJ-koncernens trafik inom området

beräknas gå med en förlust på drygt 15 milj. kr. per år. Underskotten på

Stockholms spårvägars trafik uppgår till avsevärt större belopp och torde år

1962, inberäknat kapitaltjänstkostnader på de fasta anläggningarna, ha utgjort

ca 85 milj. kr. övriga trafikföretag inom området torde i stort sett lämna

tillfredsställande resultat. Taxenivå, taxesystem och resestandard varierar

rätt påtagligt mellan de olika trafikföretagen. En genomgående beräkning

av biljettpriser och samordnade tidtabeller är krav som förts fram från trafikanthåll.

En betydande befolkningsökning förutses inom Stockholmsområdet för

de återstående decennierna av detta sekel, ökningen kommer i allt väsentligt

att äga rum utanför Stockholms stads nuvarande gränser. Även vid en

kraftig expansion av privatbilismen måste den kollektiva trafiken svara för

huvuddelen av resorna mellan bostad och arbetsplats. För att möta denna

utveckling kommer det att krävas miljardbelopp i investeringar för enbart

den spårbundna kollektiva trafiken. Belopp som mångdubbelt överstiger

investeringarna för den spårbundna trafikens fasta anläggningar

kommer att erfordras för en med hänsyn till såväl privatbilismen som busstrafiken

och lastbilstrafiken nödvändig utbyggnad av trafikledssystemet.

Mot bakgrunden av dessa förutsedda investeringskrav framstår en samordning

av planering och utbyggnad av den kollektiva trafikapparaten som

i hög grad angelägen från samhälleliga synpunkter. En förbättrad samordning

torde även medföra ett effektivare utnyttjande av transportmedel och

anläggningar och ökade rationaliseringsmöjligheter genom stordrift. Inte

minst för möjligheterna att tillgodose önskemålen om ett enhetligt taxesystem

in. m. kräves nya organisatoriska lösningar i samordnande riktning.

Utredningsarbetet har nu nått så långt att strävandena bör inriktas på att

konkreta åtgärder för samordningen skall kunna vidtagas så snart som möjligt.

Samordningen berör ett betydande antal myndigheter, kommuner och

trafikföretag m. m. Utvecklingen hittills tyder på att synpunkterna går

starkt isär, vilket kan komma att avsevärt fördröja en lösning av problemen.

Med hänsyn härtill torde ett initiativ från statens sida vara motiverat

för att söka närma de olika intressenternas ståndpunkter till varandra och

därmed underlätta en lämplig lösning av problemkomplexet. Gjorda sonderingar

tyder också på att önskemål finns bland berörda intressenter för en

sådan medverkan från statens sida.

Enligt min mening bör en sådan medverkan för frågans lösning få den

formen, att en särskild statlig förhandlingsman eller förhandlings- och ulrcd3

— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 6 sand. 2 and. Nr 1

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

ningsman utses. Uppgiften bör därvid vara att genom förhandlingar mellan

berörda intressenter söka sammanjämka dessas ståndpunkter samt utarbeta

förslag till gemensamma lösningar av den kollektiva närtrafikens problem i

området. Malet för arbetet bör vara att mot bakgrund av bl. a. regionplanen

uppnå en lösning som innebär en fullgod trafikservice inom området till

lägsta samhällsekonomiska kostnad. Arbetet bör i första hand inriktas på att

genom organisatoriska åtgärder möjliggöra sådan samordning inom närtrafiken,

att investerings-, drift- och taxepolitik smidigt kan inriktas mot nyssnämnda

mål.

Ett definitivt ställningstagande till formerna för förhandlingsarbetet bör

emellertid ske först efter närmare samråd med berörda intressenter. Jag har

för avsikt att under den närmaste tiden ta upp överläggningar härom med

vederbörande myndigheter, kommuner och trafikföretag m. fl. Därefter

torde jag på nytt få anmäla ärendet för Kungl. Maj :t.

Likartade närtrafikproblem kan väntas successivt uppkomma även i

andra storstadsregioner och sannolikt först i Göteborgsregionen. Problemen

där har dock inte tillnärmelsevis nått samma dimensioner som i Stockholmsområdet.

Det grundläggande utredningsunderlaget, exempelvis regionplan,

föreligger ej heller ännu för Göteborgsområdet. Om föreliggande inkorporeringsplaner

förverkligas, torde samordnade lösningar av närtrafikproblemen

i Göteborgsområdet kunna nås lättare än i Stockholmsområdet.

Något motsvarande initiativ för andra förortsregioner än huvudstadens

synes mig med hänsyn till det sagda inte f. n. påkallat. Utvecklingen bör

dock fortlöpande följas. Man torde kunna utgå ifrån att det fortsatta arbetet

med lösandet av samordningsproblemen för Stockholmsområdets närtrafik

kommer att ge värdefulla erfarenheter till gagn även för övriga storstadsregioner.

Härefter övergår jag till att behandla vissa frågor rörande breddning tilf

normalspår av smalspåriga järnvägslinjer och nedläggning av trafiksvaga

järnvägar m. in.

Såsom trafikutredningen föreslår bör ifrågakommande undersökningar

rörande breddning av smalspåriga järnvägslinjer drivas parallellt med

nedläggningsundersökningar. Kvarvarande smalspårslinjer har nämligen i

flertalet fall ett så ringa trafikunderlag att breddning oftast inte är ekonomiskt

försvarlig. Den berörda bygdens trafikförsörjning bör undersökas

i ett vidare sammanhang än såsom allenast en järn vägsekonomisk fråga.

Detta sker regelmässigt i samband med nedläggningsundersökningarna..

Från trafikpolitisk synpunkt bör endast sådana breddningsprojekt, vilkas

kapital tjänstkostnader kan förväntas bli till fullo täckta, upptagas till närmare

prövning. Vid sin behandling av vid 1953 års riksdag väckta motioner

rörande vissa breddningsprojekt framhöll statsutskottet (SU 1953:9)

bl. a. att en konkret plan för det fortsatta breddningsarbctet enligt utskottets

mening borde upprättas. Sedan vissa då aktuella breddningsfrågor blivit

s. 35 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 35

lösta och sedan utvecklingen inom järnvägstrafiken under det gångna decenniet,

som jag förut antytt, lett till att antalet breddningsprojekt som

bör komma till utförande numera måste anses vara ytterst ringa, bör det

fåtal fall som kan bli aktuella behandlas inom ramen för den ordinarie

prövningen av SJ :s investeringar i allmänhet. Någon särskild breddningsplan

är enligt min mening inte erforderlig. Breddningsprojekten bör inordnas

bland SJ :s övriga investeringar och i princip realiseras i den ordning, som

tillämpas för dessa investeringar, d. v. s. i första hand med hänsyn till investeringarnas

räntabilitet. Till vissa konkreta breddningsprojekt återkommer

jag i det följande.

1 vad gäller nybyggnad av järnvägslinjer framhåller trafikutredningen

att den allmänna järnvägsbyggnadsepoken i vårt land i stort sett avslutades

i och med inlandsbanans färdigställande år 1937. Vissa mindre nybyggnadsföretag

har dock genomförts även under senare år och förslag har i skilda

sammanhang framförts om ytterligare nybyggnadsprojekt. Jag delar trafikutredningens

uppfattning att från trafikpolitisk synpunkt krav på lönsamhet

bör uppställas på investeringar i varje ifrågakommande järnvägsbyggnadsprojekt.

I fråga om såväl nybyggnads- som breddningsprojekt kan

lokaliserings- och försvarspolitiska överväganden givetvis tänkas komma

att påverka bedömningarna av huruvida visst projekt bör trots bristande

räntabilitetsförväntningar komma till utförande. Denna bedömning måste

uppenbarligen ske från fall till fall. Generellt giltiga riktlinjer kan därför

inte komma ifråga.

Nedläggning av trafiksvaga bandelar utgör en naturlig anpassning till

de förändrade förhållanden på transportmarknaden som inträtt bl. a. till

följd av bilismens expansion. Man räknar f. n. med att ungefär hälften

av SJ-nätet inte längre är ekonomiskt bärkraftigt och driften av dessa

linjer har beräknats vid ingången av budgetåret 1961/62 medföra en årlig

belastning för SJ på närmare 200 milj. kr.

Järnvägsstyrelsen har sedan 1959 — då den trafikerade banlängden uppgick

till ca 14 800 km — fått tillstånd att helt eller delvis lägga ned trafiken

på 53 järnvägslinjer med en sammanlagd banlängd av 2 042 km, och

dessa nedläggningar har med något undantag redan genomförts. Man torde

kunna konstatera att det varit möjligt att genomföra nedläggningarna utan

större olägenheter för de berörda bygderna och att den anordnade ersättningstrafiken

på landsväg i vissa avseenden medfört en förbättrad transportservice.

Såsom arbetet med nedläggningsfrågorna i praktiken bedrivits

har det ej heller varit fråga om enbart ett snävt beaktande av statsbaneföretagets

företagsekonomiska intressen. I stället har prövningen av nedläggningsärendena

fått formen av eu allsidig trafikplanering, där man — med

utnyttjande av transportmedel mer avpassade för det förefintliga trafikunderlaget

och med beaktande av de transportekonomiska synpunkterna —

sökt alt i rimlig grad tillgodose glesbygdens transportbehov.

Då erfarenheterna av hittills genomförda nedläggningar sålunda bar vi
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

sat att det trots de farhågor som i skilda sammanhang yppats om de negativa

verkningarna av järnvägsnedläggelser varit möjligt att genom trafikomläggning

skapa en tillfredsställande trafikservice till lägre samhällsekonomisk

kostnad bör undersökningarna rörande möjligheterna att lägga

ned driften helt eller delvis på trafiksvaga järnvägslinjer med kraft fullföljas.

Ehuru stora belopp årligen krävs för att upprätthålla driften på

sådana linjer, måste man nämligen konstatera att många av de berörda

bygderna likväl inte lämnas den trafikservice som vore önskvärd. I anslutning

härtill vill jag framhålla att enligt min mening bör — såsom led i den

tidigare berörda samordningen av trafikinvesteringarna — även i ökad utsträckning

göras mer omfattande, regionvis upplagda undersökningar av

möjligheterna att med lämplig koordination av de olika transportmedlen ge

en bättre trafikservice i olika delar av landet. Det torde få ankomma på kommunikationsdepartementet

att sörja för att dylika undersökningar blir utförda.

De i trafikutredningens undersökningsprogram upptagna trafiksvaga linjerna

bär en total banlängd på nära 7 200 km, vilket motsvarar ca 47 procent

av SJ :s hela år 1960 kvarvarande linjenät. De trafiksvaga linjer, som

enligt utredningen i regel endast bör ifrågakomma för lönsamhetsundersökning,

enär de av olika sociala skäl bedömts tills vidare inte kunna läggas

ned, har av utredningen benämnts linjegrupp A. Linjer för vilka nedläggningsundersökning

bör genomföras har hänförts till en linjegrupp B. Förslag

om överförande av viss linje från en grupp till en annan bör enligt

utredningen i första hand framläggas av järnvägsstyrelsen. Nedläggningsundersökningarna

beträffande de till linjegrupp B hänförda bandelarna

och vissa av bandelarna i linjegrupp A — sammanlagt 88 linjer om 4 400

km — skall enligt utredningen ske före den 1 januari 1965 och lönsamhetsundersökningarna

beträffande övriga linjer skall ha skett före den 1 september

1963.

Sedan undersökningar slutförts har järnvägsstyrelsen i fråga om åtta

linjer om 222 km funnit att nedläggning inte för närvarande är motiverad.

I fråga om övriga linjer, för vilka enligt programmet möjligheterna till nedläggning

skall undersökas, har järnvägsstyrelsen efter verkställda undersökningar

erhållit begärda nedläggningsbemyndiganden för 34 linjer med en

sammanlagd banlängd pa 1 335 km. Framställning om nedläggning har inkommit

beträffande ytterligare sju linjer. I fråga om tre av dessa linjer

maste före eventuellt beslut om nedläggning frågan om breddning underställas

riksdagen och jag återkommer i det följande till detta spörsmål.

Återstående 39 i programmet upptagna linjer är för närvarande alla — med

något undantag — föremål för undersökningar inom SJ:s centralförvaltning

eller distriktsförvaltningarna. I vad gäller lönsamhetsundersökningarna har

järnvägsstyrelsen i samband med anslagsberäkningarna för budgetåret

1964/65 anmält att undersökningarna givit till resultat att det totala under
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 37

skottet på de trafiksvaga bandelarna uppgår till 238 milj. kr. per år vid

1962 års kostnadsläge och nätets omfattning den 1 juli 1963. Styrelsen har

samtidigt meddelat att styrelsen avser att påbörja nedläggningsundersökningar

beträffande vissa bandelar i linjegrupp A.

Såsom jag framhållit i det föregående bör möjligheterna att ersätta trafiksvaga

och numera mindre ändamålsenliga järnvägslinjer med andra och

lämpligare transportmedel skyndsamt prövas. Enligt min mening bör undersökningarna

successivt anpassas till förändringar i de faktiska förutsättningarna

för järnvägsdriften på de olika linjerna i SJ:s hela linjenät. Det

angelägna i att utan tidsutdräkt pröva förutsättningarna för att överföra

trafiken till landsväg är särskilt påtagligt med hänsyn till att tidskrävande

vägupprustning ofta visar sig erforderlig innan en nedläggning kan genomföras.

I vad gäller formerna för nedläggningsärendenas handläggning vill jag

erinra om den redogörelse härför, som jag lämnade i 1960 års statsverksproposition

och mot vilken riksdagen inte uttalade någon erinran (bil. 8 s.

101, SU 1960: 6, rskr. 1960: 6). Trafikutredningen anser för sin del att nuvarande

handläggningsgång bör såsom i allt väsentligt tillfredsställande

tills vidare bibehållas. Flertalet remissinstanser har ej heller haft något att

erinra häremot. För egen del vill jag i detta sammanhang särskilt understryka

betydelsen av det samråd som äger rum i dessa ärenden med representanter

för kommuner, näringsorganisationer m. fl. i de bygder som berörs

av trafikomläggningarna. I

I anslutning till de järnvägsfrågor, som jag nu behandlat, vill jag även

anmäla vissa breddningsprojekt i fråga om vilka riksdagen begärt undersökning

eller redan fattat principbeslut. Sålunda hemställde 1955 års riksdag

(rskr. 1955:330) att Kungl. Maj :t skulle låta undersöka olika alternativa

lösningar av frågan om trafiken på den smalspåriga (1 067 mm) järnvägslinjen

Gullberna—Torsås—Bergkvara och i samband därmed på den

likaledes smalspåriga (891 mm) linjen Torsås—Kalmar såsom led i en tänkt

sydostkustbana. Nämnda riksdagsskrivelse överlämnades av Kungl. Maj :t

till trafikutredningen att tagas under övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget.

Trafikutredningen har för sin del funnit, att trafikunderlaget

för bandelen Gullberna—Torsås—Bergkvara, bedömd separat, inte är eller

kan väntas bli av sådan storlek och karaktär, att det motiverar någon mera

betydande uppoffring av investeringsmedel. Trafikutredningens uppfattning

är vidare att frågan om breddning av dessa linjer inte har något nödvändigt

samband med en tänkt sydostkustbana utan kan bedömas separat. Enligt trafikutredningens

uppfattning föreligger därför inga skäl tillbreddningavdessa

linjer eller till inspikning av järnvägsspåret på linjen Gullberna—Torsås—

Bergkvara till samma spårvidd som nu finns på linjen Torsås—Kalmar. I stället

talar starka skäl för linjens nedläggning. Beträffande tanken på en sydost
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

kustbana framhåller utredningen i övrigt att avgörande skäl för anordnande

av en dylik bana hittills inte förebragts.

I skrivelse den 24 maj 1961 har järnvägsstyrelsen hemställt om bemyndigande

att lägga ned trafiken på järnvägslinjerna Gullberna—Torsås

—Bergkvara och Torsås—Kalmar. Nedläggningen beräknades medföra en

nettoförbättring av SJ :s rörelseresultat på ca 1,1 milj. kr. Under hänvisning

till bl. a. statsutskottets förutnämnda utlåtande uppdrogs sedermera åt

järnvägsstyrelsen att verkställa undersökning även av frågan om breddning

av dessa linjer såsom del i en eventuell normalspårig bana Linköping—- Berga—Kalmar—Karlskrona. Järnvägsstyrelsen har dessutom erhållit

Kungl. Maj :ts uppdrag att jämväl redovisa vissa alternativa tågplaner, som

visar hur persontrafiken kan organiseras efter ett eventuellt genomförande

av sydostkustbaneprojektet med sträckning över Emmaboda eller Torsås.

Efter verkställda undersökningar har järnvägsstyrelsen funnit att det

lokala trafikunderlaget för en breddning av ifrågavarande smalspårslinjer

är obetydligt. En ombyggnad till normalspår skulle endast öka den belastning,

som den nuvarande smalspårsdriften utgör på SJ:s ekonomi. Enligt

järnvägsstyrelsens mening är vidare järnvägsförbindelsen mellan Kalmar

och Karlskrona icke behövlig för att ordna Karlskronas fjärrförbindelser i

riktning mot Stockholm eller för Kalmars fjärrförbindelser i riktning mot

Malmö. Styrelsen anser därför att dess tidigare förslag rörande omläggning

av trafiken Kalmar—Torsås—Karlskrona till landsväg är den enda

tänkbara lösningen från såväl företagsekonomisk som samhällsekonomisk

synpunkt.

För egen del anser jag att de av trafikutredningen och järnvägsstyrelsen

anförda skälen mot en breddning av järnvägslinjerna Gullberna—Torsås—

Bergkvara och Torsås—Kalmar är övertygande. Jag kan därför inte tillstyrka

breddning av dessa linjer och anser mig inte heller kunna förorda

det framförda alternativa förslaget om inspikning av järnvägsspåret på linjen

Gullberna—Torsås—Bergkvara till samma spårvidd, som nu finns på

linjen Torsås—Kalmar. Frågan om nedläggning av trafiken torde få prövas

i vanlig ordning. Vid en omläggning till landsvägstrafik aktualiseras frågan

om en upprustning av vägnätet och vid prövningen av denna fråga torde böra

övervägas de av länsstyrelserna i Kalmar och Karlskrona anförda synpunkterna.

Ombyggnad till normalspår av linjerna Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö

enligt det av 1946 års riksdag fattade principbeslutet (rskr.

1946:210) togs ursprungligen upp på beredskapsstat men uppfördes enligt

beslut av 1952 års riksdag på SJ:s ordinarie investeringsprogram. Efter

förnyad prövning beslöt 1954 års riksdag (rskr. 1954: 127) att ombyggnadsarbetena

på dessa linjer inte skulle igångsättas med mindre läget på arbetsmarknaden

påkallade deras utförande som sysselsättningsarbeten. Bortsett

från vissa smärre terrasseringsarbeten har nämnda riksdagsbeslut såvitt

avser dessa linjer inte realiserats.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 39

Trafikutredningen framhåller att det i belysning av den trafikutveckling,

som ägt rum sedan riksdagens principbeslut fattades, står klart för

utredningen, att det berättigade i att bredda endera av linjerna Bredåkra—

Växjö och Karlshamn—Vislanda numera kan från samhällsekonomisk synpunkt

starkt ifrågasättas. Under alla omständigheter måste breddning av

båda dessa, varandra närliggande parallella järnvägslinjer anses helt utesluten.

Trafikutredningen förordar därför att beslutet måtte omprövas sedan

ny breddningsundersökning kommit till stånd.

Den av järnvägsstyrelsen företagna nya breddningsundersökningen jämte

den parallellt härmed företagna nedläggningsundersökningen visar bl. a. att

persontrafiken på ifrågavarande linjenät under åren 1951—1961 minskat

med 56 procent, paket- och ilstyckegodstrafiken med omkring en tredjedel,

fraktstyckegodset med 58 procent och vagnslastgodset med 60 procent.

Breddning till persontrafikstandard bedöms av styrelsen såsom orealistisk

och breddning till godstrafikstandard beräknas vid 1961 års pris- och lönenivå

och 1960 års godsvolym ge ytterst ringa marginal för ränta och avskrivning

på nedlagt kapital. Järnvägsstyrelsen finner att investeringar i

breddning på detta linjenät inte är ekonomiskt motiverade och framhåller

i övrigt att järnvägarnas betydelse för trafikförsörjningen i området

numera minskat väsentligt genom bilismens utveckling. Styrelsen hemställer

därför — efter samråd med bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen och Näringslivets

trafikdelegation — om tillstånd att få nedlägga persontrafiken på linjerna

Växjö—Tingsryd och Norraryd—Kvarnamåla samt att få helt nedlägga

driften på linjen Tingsryd—Bredåkra.

Järnvägsstyrelsens framställning har lämnats utan erinran av de centrala

myndigheter, som yttrat sig över densamma. De i ärendet hörda länsstyrelserna

har uttryckt farhågor för att järnvägsdriftens upphörande skulle

ogynnsamt påverka utvecklingen inom området. Länsstyrelsen i Blekinge

län understryker härvid betydelsen av att järnvägsförbindelserna från

Karlshamn norrut göres tidsenliga och anslutes till normalspårsnätet vid

Växjö. Jag vill erinra om att en lösning i enlighet med vad länsstyrelsen

förordat också berör bandelen Norraryd—Kvarnamåla, som inte ingår i

1946 års principbeslut om breddning. Länsstyrelsen i Kronobergs län avstyrker

den föreslagna nedläggningen i avvaktan på ytterligare utredning och

anser starka skäl tala för fullföljandet av hreddningsbeslutet.

I likhet med trafikutredningen och järnvägsstyrelsen anser jag mig inte

kunna tillstyrka breddning av båda de här ifrågavarande järnvägslinjerna.

Med hänsyn härtill och då det trafikkomplex, som det här gäller, bör få

förutsättningslöst lösas på grundval av de utredningar, som hittills verkställts

och ytterligare erfordras, synes lämpligt att riksdagens principbeslut

om breddning av ifrågavarande linjer nu upphävcs. Frågan om den lämpliga

anordningen av trafiken i detta område torde, sedan erforderliga kompletterande

undersökningar verkställts, få prövas och avgöras av Kungl.

Maj :t i vanlig ordning.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

I motionerna 1: 802 och II: 969 har hemställts, att riksdagen måtte avslå

förslaget avseende upphävande av beslutet vid 1946 års riksdag om breddning

till normalspår av linjerna Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—

Växjö.

I motionerna I: 807 och II: 984 har yrkats att riksdagen måtte besluta att

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att järnvägslinjerna Karlskrona—

Torsås—Bergkvara och Torsås—Kalmar överföres från linjegrupp B till

linjegrupp A.

I motionerna 1:812 och 11:983 har, såvitt nu är i fråga, hemställts att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte i fråga om Stor-Stockholms

närtrafikproblem uttala önskvärdheten av att, i avvaktan på att en mera

definitiv helhetslösning kan uppnås, även partiella lösningar genomföres

avseende taxemässig samordning enligt vad i motionen förordats, dels ock

att riksdagen måtte avslå i propositionen ställda förslag om ett upphävande

av 1946 års principbeslut om breddning till normalspår av linjerna Karlshamn—Vislanda

och Bredåkra—Växjö.

I motionerna I: 813 och II: 975 har, såvitt nu är i fråga, hemställts att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som riksdagens mening giva

till känna vad i motionerna anföres om betydelsen av ständigt förnyade

prognoser för kommunikationsmedlens utveckling och av en sammanvägning

av olika transportmedels behov, dels ock i övrigt beakta vad i motionerna

anförts.

I motionerna I: 815 och II: 980 har, såvitt nu är i fråga, hemställts att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad i motionerna

anförts om åtgärder för tillgodoseende av person- och godstrafikbehoven i

samband med nedläggning av trafiksvaga bandelar.

I motionerna I: 818 och II: 981 har yrkats att riksdagen måtte besluta att

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att järnvägslinjerna Karlskrona—- Torsås Bergkvara och Torsås—Kalmar överföres från linjegrupp B till

linjegrupp A.

I motionerna I: 819 och II: 974 har yrkats att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte hemställa att särskild lagstiftning rörande avgiftsbelagda

trafikanläggningar måtte föreläggas riksdagen.

I motionerna 1: 820 och II: 982 har, såvitt nu är i fråga, hemställts att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t dels anhålla att vad i motionerna

anförts beträffande ersättningstrafik, vägupprustning och järnvägsförbindelser

för A- och B-regioner särskilt måtte uppmärksammas då nedläggning

av järnvägstrafik är i fråga, så att en god trafikförsörjning erhålles

i berörda områden, dels att vid översyn av vägplanen konkreta förslag

och planer måtte upprättas för både riksvägnätet och länsvägnätet.

I motionerna I: 821 och II: 985 har hemställts, att riksdagen vid behandlingen

av propositionen nr 191 måtte lämna utan bifall Kungl. Maj :ts framställning

om upphävande av det av 1946 års riksdag fattade principbeslutet

s. 41 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 41

om breddning till normalspår av järnvägslinjerna Karlshamn—Vislanda

och Bredåkra—Växjö. Under hänvisning till att — sedan principbeslutet

om breddning av här ifrågavarande linjer fattades — fråga uppkommit om

breddning av linjen Karlshamn—Kvarnamåla—Växjö hemställes härjämte

att riksdagen måtte uppdraga åt Kungl. Maj :t att — sedan erforderlig utredning

företagits — fatta slutligt beslut rörande frågan om järnvägsdriftens

ordnande inom det berörda trafikområdet.

Hl. Reformer på järnvägstrafikens område

Under förevarande avsnitt har Kungl. Maj:t (s. 124—161) dels föreslagit

riksdagen godkänna de av departementschefen förordade grunderna för ersättning

till SJ för driften av icke lönsamma järnvägslinjer, att gälla från

och med budgetåret 1964/65, dels ock berett riksdagen tillfälle att avgiva

yttrande över de av departementschefen förordade reformåtgärderna i övrigt.

I propositionen lämnas (s. 124—151) en redogörelse för trafikutredningens

förslag i dessa delar, vissa förslag från järnvägsstyrelsens sida och i remissyttrandena

framförda synpunkter.

Departementschefen har anfört följande.

Som jag framhållit vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken

är det nödvändigt att det trafikpolitiska reformprogrammet

genomföres i etapper och att därvid en tidsmässig samordning av reformerna

för järnvägs- och landsvägstrafiken eftersträvas för att tillgodose

berättigade krav på likhet i konkurrensvillkoren.

Till de åtgärder, som bör ingå i den första reformetappen på järnvägsområdet,

hör en revision av grunderna för driftbidraget till SJ. Enligt de

riktlinjer som angivits i prop. 1958: A 771 har SJ sedan budgetåret 1958/59

erhållit ett årligt driftbidrag såsom partiell kompensation för sådana icke

företagsekonomiskt motiverade prestationer, som statsbaneföretaget har att

utföra. Driftbidragets syfte var att bereda SJ möjligheter att bättre än dittills

anpassa taxorna efter kostnads- och konkurrensförhållandena på affärsbanenätet,

och bidraget ansågs böra anknytas främst till trafikförpliktelserna

på de trafiksvaga järnvägslinjerna. Det stod dock klart att det beslutade

driftbidraget, som motsvarade hälften av då beräknat underskott på

de trafiksvaga bandelarna, ej skulle skapa någon betryggande marginal

mellan intäkter och kostnader. Även små variationer i intäkts- och kostnadsnivån

förutsattes medföra risk för underskott på SJ:s totala rörelse.

Skulle till följd härav underskott något år uppkomma borde detta täckas genom

anvisande av särskilt täckningsanslag. Driftbidraget finge vidare betraktas

som ett utpräglat provisorium, och en omprövning av frågan borde

ske i samband med att ställning toges till trafikutredningens förslag.

1 Prop. 1958: B 1 bil. 8, SU B 6, p. 3, rskr. B 74.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

Driftbidraget har utgått med 100 milj. kr. för ettvart av budgetåren

1958/59 och 1959/60 samt 80 milj. kr. för ettvart av budgetåren 1960/61—

1962/63. Årets riksdag har anvisat oförändrat 80 milj. kr. såsom driftbidrag

till SJ för budgetåret 1963/64. Därutöver har från och med budgetåret

1960/61 särskilda anslag anvisats för underskottstäckning. För budgetåret

1960/61 anvisades 70 milj. kr., varav dock endast något mer än 20 milj.

kr. behövde tagas i anspråk. Anslaget för budgetåret 1961/62 upptogs till

50 milj. kr., vilket belopp emellertid inte helt täckte underskottet, som dessutom

krävde en minskning av lagerreserven med 6,9 milj. kr. Anslaget till

underskottstäckning har för budgetåren 1962/63 och 1963/64 upptagits till

oförändrat 50 milj. kr. Av anslaget för budgetåret 1962/63 har 8 milj. kr.

tagits i anspråk för täckning av underskottet på verksamheten under

nämnda budgetår.

Kravet på förräntning av det i SJ nedlagda statskapitalet har, om man

bortser från driftbidraget, från och med budgetåret 1956/57 inte till någon

del kunnat upprätthållas. För budgetåret 1961/62 har SJ:s verksamhet —

efter avskrivningar samt ränteberäkning på statskapitalet — lämnat ett

underskott på drygt 162 milj. kr. eller om man bortser från driftbidraget

drygt 242 milj. kr. Motsvarande siffror för budgetåret 1962/63 utgör 124

resp. 204 milj. kr.

Trafikutredningen räknar med att driften av de trafiksvaga bandelarna

innebär en belastning på SJ:s ekonomi av storleksordningen 200 milj. kr.

per år vid 1960—61 års prisläge och 1958 års trafik. Enär de driftbidrag,

som anslagits sedan 1958, sålunda endast delvis täckt underskotten på de

trafiksvaga järnvägslinjerna, har det enligt utredningens uppfattning inte

varit möjligt för företaget att i önskvärd omfattning genomföra den avsedda

anpassningen av taxorna till kostnads- och konkurrensförhållandena på

affärsbanenätet. Den ogynnsamma utvecklingen sedan budgetåret 1960/61

av statsbaneföretagets ekonomi har medfört att utrymmet för den avsedda

taxepolitiken under de senaste åren varit särskilt snävt. Utredningen betraktar

det som en av de väsentligaste förutsättningarna för friare förhållanden

på transportmarknaden, att SJ helt kompenseras för trafikeringsplikten

på de trafiksvaga järnvägslinjerna.

För egen del vill jag erinra om att det underskott i SJ:s rörelse, som hänför

sig till de trafiksvaga linjerna, enligt den gällande ekonomiska målsättningen

för statsbaneföretaget skall primärt finansieras genom resultatutjämning

inom företaget. Med hänsyn härtill och till den successiva skärpning

av konkurrensförhållandena, som utvecklats på transportmarknaden

under det sista årtiondet, har statsbaneföretagets taxepolitik i fråga om de

trafikstarka linjerna (affärsbanenätet) måst inriktas på en kortsiktig nettointäktsmaximering.

Taxenivån på affärsbanenätet har sålunda fått avvägas

från den utgångspunkten, att intäkterna på denna del av linjenätet under

den just aktuella verksamhetsperioden skulle så långt detta överhuvudtaget

s. 43 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 43

vore möjligt täcka dels kostnaderna för trafiken på affärsbanenätet och

dels underskottet på de trafiksvaga linjerna. En följd härav har blivit, att

trafikanterna på affärsbanenätet — främst det svenska näringslivet på

grund av att trafikefterfrågan varit relativt okänslig för prishöjningar

inom många delar av godstrafiken — fått betala högre transportavgifter

än som varit motiverade med hänsyn enbart till de företagsekonomiska förhållandena

på affärsbanenätet. Den i förhållande till kostnaderna höga taxenivån

har också medfört en mindre transportvolym för SJ än som eljest

skulle ha varit möjligt. Nämnda taxenivå har givetvis även influerat på taxesättningen

för vissa transporter med konkurrerande transportmedel i en

för transportkonsumenterna oförmånlig riktning. En företagsekonomiskt

icke motiverad resultatutjämning av det slag, som f. n. gäller för statsbaneföretaget

och som jag här redogjort för, är självfallet helt oförenlig med

det av mig förordade trafikpolitiska systemet.

Enligt min mening bör trafikeringsplikten på det trafiksvaga järnvägsnätet

så snabbt som möjligt nedbringas genom energiskt fullföljande av

nedläggningsprogrammet. Till den del trafikeringsplikten kvarstår bör emellertid

ersättning lämnas, som helt täcker härigenom uppkommande underskott.

En dylik ersättning är, såsom jag framhållit vid behandlingen av de

allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken, inte att betrakta såsom en subvention

åt trafikföretaget utan som en ersättning från det allmännas sida för

transporttjänster som företaget självt från företagsekonomiska synpunkter

ej har anledning utföra men som erfordras av olika samhälleliga skäl. Ifrågavarande

ersättning kan sägas utgöra — populärt uttryckt — ett slags

»kollektivbiljett», som staten av nämnda skäl köper av SJ för varje budgetår.

För SJ :s del utgör ersättningen för driften på de trafiksvaga järnvägslinjerna

en förutsättning för att företaget skall kunna föra en mer aktiv

taxepolitik. Därvid öppnas bl. a. en möjlighet att pröva om en taxesänkning

i fråga om vissa transporter skulle på längre sikt kunna medföra en ökad

nettointäkt genom trafikvärvning. Eftersom transportkonsumenterna ofta

behöver en långvarig omställning för byte av transportmedel måste SJ därvid

ha möjligheter att föra en långsiktig taxepolitik främst i fråga om vagnslastgodstrafiken,

vilket i sin tur förutsätter att SJ kan beräkna ersättningens

ungefärliga storlek under ett antal år framöver. I detta sammanhang får

man inte heller bortse från att underskotten på driften av de trafiksvaga

järnvägslinjerna f. n. har den storleksordningen, att det torde vara praktiskt

taget utsiktslöst att — utan särskild kompensation för dessa underskott

— skapa balans i företagets ekonomi, även om det från ledningens

och personalens sida göres aldrig så målmedvetna och välplanerade insatser

för att förbättra företagets ekonomiska situation. Psykologiskt sett kan

ett dylikt utgångsläge och framtidsperspektiv självfallet verka i hög grad

hämmande på ledningens och personalens ambitioner alt sträva efter balans

i företagets ekonomi.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

Under åberopande av vad jag här anfört förordar jag att SJ fr. o. m. budgetåret

1964/65 beviljas full ersättning för underskott på trafiksvaga järnvägslinjer.

Ersättning bör dock ej utgå därest det — med hänsyn till järnvägslinjens

betydelse som förbindelse- eller dubbleringsbana eller med beaktande

av möjligheter till lönsam trafik m. m. — från företagsmässiga

synpunkter kan vara motiverat att fortsätta trafikeringen även om linjen

f. n. lämnar underskott. Detta följer för övrigt av de generella förutsättningar

för dylik ersättning som jag angivit vid behandlingen av de allmänna

riktlinjerna för trafikpolitiken. Även i övrigt bör därvid angivna

villkor gälla jämväl ersättningen till SJ för ifrågavarande järnvägstrafik.

Till grund för bestämning av ersättningens storlek bör ligga en förhandsberäkning

av de trafiksvaga järnvägslinjernas driftresultat för resp. budgetår.

Denna beräkning bör i enlighet med trafikutredningens förslag grundas

pa en vart tiedje ar förnyad bandelsundersökning. Beräkningen av de kostnader

och intäkter, som är hänförliga till de trafiksvaga järnvägslinjerna torde

få ske i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits av

1942 års järnvägskostnadsutredning. Såsom några remissinstanser framhållit

är därvid uppkommande kostnads- och intäktsfördelningsproblem av

betydande svårighetsgrad. En granskning av tillämpade redovisnings- och

beräkningsprinciper är därför angelägen och jag avser därför att inom kort

hemställa om Kungi. Maj :ts bemyndigande att tillkalla särskild expertis

för att inom kommunikationsdepartementet verkställa en granskning av

riktlinjerna för dessa beräkningar.

För budgetåret 1964/65 har anslagsbehovet av järnvägsstyrelsen på

grundval av en förnyad bandelsundersökning beräknats till 238 milj. kr.

Järnvägsstyrelsens beräkning har preliminärt prövats inom kommunikationsdepartementet.

Anslagsbehovet torde böra anmälas för nästa års riksdag.

I det av järnvägsstyrelsen beräknade anslagsbehovet ingår ersättning

för trafikering av vissa järnvägslinjer, vilka även från företagets synpunkt

kan vara motiverade att trafikera oaktat de f. n. lämnar visst underskott.

Med hänsyn till vad jag tidigare anfört bör ersättning ej utgå

för underskott på dylika banor. Efter avdrag med häremot svarande belopp

kan anslagsbehovet för budgetåret 1964/65 preliminärt uppskattas till ca 200

milj. kr. Såvitt nu kan bedömas torde anslagsbehovet för de närmast följande

budgetåren komma att nedgå med 15 å 20 milj. kr. per år.

Det hittillsvarande driftbidraget till SJ har utgått av allmänna budgetmedel.

Trafikutredningen förordar att så tillsvidare sker även i fortsättningen

och det helt övervägande antalet remissinstanser har inte haft något

att erinra häremot. Enligt min mening bör någon ändring av nuvarande

finansieringsprinciper inte vidtagas och jag förordar sålunda att ersättningen

även i fortsättningen utgår av allmänna budgetmedel.

Den nuvarande partiella kompensationen till SJ för driften av icke lönsamma

järnvägslinjer utgår från ett under rubriken: Driftbidrag till statens

s. 45 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 45

järnvägar anvisat särskilt riksstatsanslag. Med hänsyn till den ändrade karaktär,

som medelsanvisningen till SJ nu föreslås få, synes anslaget — efter

förebild av ett sedan många år utgående principiellt sett likartat anslag för

ersättning till postverket för befordran av tjänsteförsändelser — i fortsättningen

lämpligen böra benämnas: Ersättning till statens järnvägar för

driften av icke lönsamma järnvägslinjer.

I detta sammanhang vill jag även ta upp en speciell taxefråga som aktualiserats

vid nedläggning av trafiksvaga bandelar. De orter som berörs av

en järnvägsnedläggning förlorar förmånen av den genomgående, degressiva

fraktberäkning, som tillämpas på järnvägsnätet. Vid hittills genomförda

nedläggningar har detta visat sig medföra kraftiga ökningar av styckegodsavgifterna,

som kunnat leda till kännbara verkningar främst för en del industriföretag.

För mera långväga styckegodstransporter har sålunda med

normala taxor uppkommit ökningar på upp till 30—40 procent. Trafikutredningen

har studerat frågan om taxemässig samordning av järnvägs- och biltrafik

och därvid avvisat tanken på genomgående fraktberäkning enligt järnvägstaxa

men uttalat sig för vissa övergångsåtgärder i samband med nedläggning

av järnväg. Bl. a. genom av järnvägsstyrelsen beslutade temporära

nedsättningar av billinjeavgifterna i styckegodssamtrafiken och genom

speciella fraktavtal har det i praktiken blivit möjligt att genomföra en successiv

anpassning till det förändrade taxeläget och järnvägsstyrelsen torde

även i fortsättningen tillse att man inte genom plötsligt genomförda, kännbara

höjningar av fraktavgifterna försvårar verksamheten för företag på de

orter, som berörs av hittills och framdeles beslutade omläggningar av trafiken

från järnväg till landsväg.

Frågan om den ekonomiska målsättningen för SJ har senast prövats i

samband med driftbidragsfrågans behandling år 1958. Gällande målsättning

innebär — sedan avskrivningarna fr. o. m. budgetåret 1951/52 grundats på

återanskaffningspriser — i princip krav på full realekonomisk kostnadstäckning

och därutöver förräntning av det bokförda statskapitalet. Förräntningskravet

har sedan budgetåret 1958/59 beräknats efter den räntefot

till vilken förräntningskravet bestämts för statens investeringar i allmänhet.

Sedan hänsyn tagits även till det för vart år beslutade driftbidraget,

har SJ :s taxor i princip beräknats med utgångspunkt från den sålunda angivna

målsättningen, varvid vinsterna på de trafikstarka bandelarna förutsatts

få utjämna kvarvarande förluster på de trafiksvaga.

Förslaget att ersätta den nuvarande resultatutjämningen inom statsbaneföretaget

med en anslagsgivning över statsbudgeten, som innebär full

täckning av underskotten på de trafiksvaga linjerna, har -— såsom förut

framhållits — till syfte att ge SJ möjlighet att helt anpassa taxesättningen

på affärsbanenätet efter de trafikekonomiska förutsättningarna på detta

nät. Utgångspunkten för taxekalkylerna bör då vara en för detta nät avpassad

och klart definierad ekonomisk målsättning. I enlighet med trafikutrcd
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

ningens förslag torde därför en differentiering av den ekonomiska målsättningen

för affärsbanenätet och för de trafiksvaga järnvägslinjerna få

genomföras i samband med den första reformetappen. I fråga om affärsbanenätet

bör målet vara ett visst nettoöverskott och i fråga om de trafiksvaga

järnvägslinjerna en minimering av driftunderskottet och därmed av

behovet av ersättning.

Trafikutredningen har föreslagit att det i affärsbanenätet nedlagda räntepliktiga

statskapitalet skall betraktas såsom till en del — 75 procent —

utgörande främmande kapital i verksamheten och att räntan härpå skall

anses vara en kostnad som skall bestridas före avskrivningar. Återstående

del av det bokförda statskapitalet skall betraktas såsom eget kapital, för

vilket ränlan —• utdelningen — blir beroende av rörelseresultatet. Frågan

om affärsverkens pris- och taxepolitik och den till grund härför liggande

ekonomiska målsättningen är emellertid föremål för prövning inom den år

1962 tillsatta affärsverksutredningen. Med en mera genomgripande ändring

av den ekonomiska målsättningen för SJ torde därför böra anstå i avvaktan

på resultaten av affärsverksutredningens arbete. Den nuvarande

ekonomiska målsättningen för SJ som helhet bör sålunda i vad gäller affärsbanenätet

tillsvidare bibehållas. Vad trafikutredningen förordat beträffande

nedskrivning av statskapitalet för de trafiksvaga linjerna kan jag i

princip ansluta mig till. Åt järnvägsstyrelsen torde därför böra uppdragas

att göra härför erforderliga undersökningar. Ställning bör härefter tagas till

frågan med vilket belopp nedskrivning skall ske och till därmed sammanhängande

förräntningsspörsmål. Frågan om tidpunkten för nedskrivningen

liksom om takten för densamma torde få avgöras med hänsyn till vad som

därvid befinnes lämpligt.

I första etappen enligt utredningens handlingsprogram ingår även förslag

att till utredning i särskild ordning hänvisa frågan huru uppkommande

differens mellan SJ :s aktuella pensionsutgifter och företagets försäkringstekniskt

beräknade pensioneringskostnader under de närmaste decennierna

skall finansieras. Järnvägsstyrelsen har låtit verkställa en sådan utredning

och styrelsen har i skrivelse i augusti 1962 i samband med anslagsberäkningarna

för budgetåret 1963/64 redovisat resultatet av denna utredning.

Styrelsen framhåller att antalet pensionstagare vid SJ stigit mycket starkt

under de senaste decennierna och att denna ökning till huvudsaklig del

beror på förstatligandet av enskilda järnvägar men till en del också på den

ojämna åldersfördelning, som uppkommit genom stor nyrekrytering av personal

under vissa tidigare perioder. Av pensionstagarna vid SJ beräknas 40

procent vara tidigare anställningshavare vid förstatligade enskilda järnvägar.

Förstatligandet medförde att pensionsnivån väsentligt höjdes för övertagna

anställningshavare samtidigt som pensionsåldern sänktes för en stor

del av den aktiva personalen. Då de av SJ från de enskilda järnvägarnas pensionsinrättningar

övertagna tillgångarna högst motsvarade det matematiska

s. 47 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 47

värdet av pensionsförsäkringarna enligt de vid de enskilda järnvägarna

gällande normerna, har SJ fått vidkännas en betydande ekonomisk belastning.

Härtill kommer sedan 1960 betalning av arbetsgivarebidrag till allmänna

tilläggspensioneringen (ATP) för framtida pensionsförpliktelser.

Under åberopande av dessa förhållanden har styrelsen hemställt att det

åliggande att förränta statskapitalet, som åvilar SJ, måtte från och med

budgetåret 1963/64 nedsättas med ett belopp som motsvarar differensen

mellan SJ:s faktiska pensionsutgifter inklusive ATP, å ena sidan, och försäkringstekniskt

beräknade pensionskostnader, å andra sidan. Sistnämnda

kostnader har styrelsen beräknat uppgå till 20 procent av de totala löneutgifterna

och den nämnda differensen har för budgetåret 1963/64 beräknats

till 70 milj. kr.

De i denna fråga hörda remissmyndigheterna har icke ansett sig kunna

tillstyrka den föreslagna ändrade bedömningen av SJ :s pensionsförpliktelser.

Jag delar remissmyndigheternas uppfattning att frågans slutliga bedömning

bör anstå i avvaktan på affärsverksutredningens överväganden. I detta

sammanhang har jämväl aktualiserats frågan huruvida det i avvaktan

på resultatet av affärsverksutredningens arbete vore motiverat att taga i

anspråk vissa tidigare avsatta medel för framtida pensionsändamål. Ett

ställningstagande i denna fråga torde emellertid böra ske först i samband

med att riksdagen underställes beräkningen av ersättning för budgetåret

1964/65 till SJ för driften av icke lönsamma järnvägar. I

I den andra reformetappen bör, såsom jag tidigare nämnt, en uppmjukning

göras beträffande vissa speciella förpliktelser som nu åvilar såväl SJ

som de enskilda järnvägarna och som inte har sin fulla motsvarighet inom

konkurrerande transportgrenar.

De föreskrifter om järnvägars transportplikt, som är intagna i 1925 års

järnvägstrafikstadga, innebär alt järnväg är skyldig att mot vederbörligen

fastställda avgifter mellan för allmän trafik upplåtna stationer befordra personer,

gods m. m. under förutsättning bl. a. att befordringen kan ske med

tillgängliga transportmedel. Transportplikten kan i fråga om gods också

sägas innefatta i stadgan föreskriven skyldighet att utföra transport inom

viss tid. För att bereda tillfälliga vagnbeställare och befraktare av låglarifferat

gods samma möjligheter till godsbefordran som stortrafikanter och

befraktare av högtarifferat gods finns dessutom bestämmelser om likabehandling

av på eu och samma dag inkomna vagnbeställningar vid fördelning

av de vagnar som finns tillgängliga på ifrågavarande station.

I vad gäller det principiella kravet på i möjligaste mån lika villkor i konkurrensen

mellan olika transportmedel kan sägas att formell likställighet

i fråga om transportplikt råder mellan järnvägarna och den yrkesmässiga

biltrafiken, medan sjöfart och inrikes luftfart ej är underkastade dylika

bestämmelser. De bristande kontrollmöjligheterna liksom möjligheten att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

i fråga om styckegods i beställningstrafik och transportförmedling fordra

betalning för hel billast har emellertid gjort transportplikten illusorisk inom

den yrkesmässiga lastbilstrafiken och någon motsvarighet till den för järnvägarna

stadgade skyldigheten att befordra gods med viss lägenhet finns

inte i fråga om övriga reguljära transportmedel. Endast beträffande järnvägarna

kan transportplikten därför sägas ha reell innebörd.

Såsom trafikutredningen framhållit har transportplikten medfört att

järnvägen i viss mån kommit att tjäna som en för övriga transportmedel gemensam

transportreserv. Detta har lett till att järnvägens fasta anläggningar

och rullande materiel m. m. måst ges större dimensioner än vad som

är motiverat från företagsekonomisk synpunkt, vilket är en icke obetydlig

ekonomisk belastning. I och med tillkomsten av alternativa transportmedel

har det samhälleliga intresset av transportpliktens bibehållande successivt

försvagats, och vid genomförandet av ett mer konkurrensfrämjande system

synes motiverat att befria SJ och övriga järnvägsföretag från deras nuvarande

allmänna transportplikt. Motsvarande ändring föreslås i det följande

såvitt avser nuvarande bestämmelser för den yrkesmässiga lastbilstrafiken.

1 de fall, där skyldighet att trafikera icke lönsamma järnvägslinjer även

i fortsättningen kommer att åvila SJ, d. v. s. där trafik upprätthålles med

ersättning från det allmänna, är det däremot naturligt att även transportplikten

bibehålies. Föreskrifter härom torde få lämnas i samband med den

reglering, som bestämmer trafikeringspliktens omfattning. Som en konsekvens

av den allmänna transportpliktens borttagande bör i enlighet med

utredningens förslag även de i järnvägstrafikstadgan intagna bestämmelserna

rörande likabehandling vid vagntilldelning utgå.

Enligt gällande bestämmelser för taxesättningen har SJ, såsom jag kommer

att närmare beröra i det följande, möjlighet att göra företagsekonomiskt

motiverade nedsättningar av maximitaxorna. Dessa nedsättningar kan vara

antingen generella eller ha formen av separata fraktavtal. I järnvägstrafikstadgan

är föreskrivet att alla ändringar i befordringsavgifterna skall offentliggöras

på bl. a. de av ändringen berörda stationerna. Av SJ ingångna separata

fraktavtal är även på grund av företagets karaktär av statligt verk

offentligen tillgängliga.

Det ligger i sakens natur att generellt gällande taxor måste offentliggöras.

När det gäller genom separata fraktavtal medgivna taxenedsättningar är

förhållandet däremot ett annat. Här föreligger ett näringspolitiskt intresse

att alla transportgrenar har antingen samma skyldighet att hålla dylika avtal

offentliga eller samma rätt att icke offentlighålla avtalen. Såsom trafikutredningen

framhållit kan det inte komma ifråga att för övriga transportgrenar

införa någon motsvarighet till den nuvarande skyldigheten för järnvägarna

att offentliggöra taxenedsättningar. Med hänsyn härtill bör i enlighet

med utredningens förslag järnvägarna befrias från skyldigheten att

offentlighålla genom separata fraktavtal medgivna taxenedsättningar. För

s. 49 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 49

SJ :s del erfordras härvid — förutom ändring av järnvägstrafikstadgans bestämmelser

— även ändring av lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Denna fråga torde i annat

sammanhang komma att anmälas av chefen för justitiedepartementet.

Även den nu i järnvägstrafikstadgan föreskrivna likabehandlingen av

trafikanterna i taxehänseende bör slopas. Såsom utredningen framhållit

torde SJ liksom de enskilda järnvägarna ändock finna det nödvändigt att

tillämpa vissa likabehandlingsprinciper i taxehänseende liksom också i fråga

om vagntilldelningen.

Liksom frågan om den ekonomiska målsättningen för SJ har även principerna

för SJ :s taxesättning senast prövats i samband med driftsbidragsfrågans

behandling år 1958. I enlighet med 1948 års järnvägstaxekommittés

förslag och i huvudsaklig överensstämmelse med redan dessförinnan

tillämpade taxeprinciper innebär de 1958 angivna riktlinjerna för SJ:s

taxesättning, att avgifterna inte får överskrida av Kungl. Maj :t fastställda,

i tid och rum enhetliga taxor. För vissa delar av taxeområdet har Kungl.

Maj :t delegerat rätten att bestämma grunderna för taxesättningen till

järnvägsstyrelsen. Detta gäller bl. a. frakt- och ilstyckegodssändningar under

200 kg och vissa tilläggsavgifter inom persontrafiken såsom snälltågstillägg,

sovplatsavgifter etc.

Med hänsyn till SJ :s karaktär av allmänföretag skall taxorna — inom

ramen för det ekonomiska avkastningskravet — enligt nämnda riktlinjer

för taxesättningen i princip vara avvägda på sådant sätt, att största möjliga

trafikvolym erhålles. Supplementärt gäller att ingen trafik får vara direkt

förlustbringande.

Systemet med maximitaxor innebär att järnvägsstyrelsen äger medgiva

sådana avgiftsnedsättningar, som kan anses vara av behovet påkallade och

förenliga med SJ :s ekonomiska intresse.

Trafikutredningen har inte närmare behandlat SJ :s taxesättning men har

angivit vissa allmänna riktlinjer för anpassning av taxesystemet till en transporthushållning

med en effektiv konkurrens på transportmarknaden. Enligt

utredningen är det nuvarande systemet med i tid och rum enhetliga maximitaxor

inte förenligt med den strävan mot transportavgifternas avvägning efter

kostnadsstruktur och efterfrågeförhållanden, som utredningen funnit

böra vara vägledande. Utredningen har föreslagit att nuvarande maximitaxor

i den andra reformetappen ersättes av ett system med normaltaxor, vilka må

kunna såväl under- som överskridas vid avgiftssättningen i det enskilda fallet.

Avvikelserna från normaltaxorna kan därvid ha formen av antingen

specialtariffer eller separata transportavtal. Det bör vidare enligt utredningen

tillkomma järnvägsstyrelsen att själv bestämma SJ:s taxesättning.

Med hänsyn till det inom affärsverksutredningen pågående arbetet och

även till den diskussion rörande taxesättningsprinciperna som pågår i internationella

sammanhang är jag för egen del inte beredd att förorda övergång

4_Bihang till riksdagens protokoll 1963. 6 samt. 2 avd. Nr 1

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

till det av utredningen föreslagna systemet med normaltaxor. Av samma

skäl bör bestämmanderätten över taxorna tillsvidare ligga kvar hos Kungl.

Maj :t, dock att befogenheten att besluta i fråga om vissa i allmänna taxan

ingående rabatterade avgifter t. ex. månadsbiljetter torde böra delegeras till

järnvägsstyrelsen. I och med den nu föreslagna ersättningen för viss järnvägstrafik

och med beaktande av de befogenheter som järnvägsstyrelsen

numera har beträffande specialtariffer bör företaget likväl ha goda möjligheter

att föra en aktiv till kostnads- och konkurrensförhållandena anpassad

taxepolitik. De principiella synpunkter på SJ:s taxesättning som

framförts av trafikutredningen synes böra övervägas inom affärsverksutredningen.

I den tredje reformetappen bör SJ enligt utredningen få rätt att tillämpa

efter konjunkturläget variabla avskrivningar. Förslag till dylik resultatutjämning

mellan olika år har tidigare framlagts av 1948 års järnvägstaxekommitté

men föranledde ingen åtgärd från statsmakternas sida (prop.

1958 A 77). Innan fragan tas upp till ny prövning torde den böra närmare

studeras inom affärsverksutredningen bl. a. mot bakgrunden av här förordade

trafikpolitiska riktlinjer. Jag är därför inte beredd att nu lägga

fram förslag på denna punkt.

Sedan de av mig föreslagna reformerna genomförts bör järnvägarna på ett

helt annat sätt än för närvarande vara rustade att hävda sig i konkurrensen

på transportmarknaden, vilket — såsom jag tidigare berört — är av stor

trafikpolitisk betydelse för att nå en uppdelning mellan de olika transportmedlen

som överensstämmer med deras kostnads- och kvalitctsmässiga

förutsättningar.

Såsom jag framhållit i det föregående är arbetet för att skapa balans i

SJ:s ekonomi inriktat på att koncentrera företagets verksamhet genom nedläggning

av trafiksvaga bandelar, indragning av olönsamma stationer etc.

och att jämsides härmed rusta upp bana och materiel på nätet i övrigt för

att SJ skall kunna effektivt konkurrera med övriga transportmedel. Det

är emellertid därutöver angeläget att det pågående rationaliseringsarbetet

inom företaget energiskt fullföljes i huvudsaklig överensstämmelse

med det program, som järnvägsstyrelsen lagt fram och som jag översiktligt

redovisat i det föregående. Bl. a. krävs fortsatta målmedvetna insatser för att

genom ökad service och smidigare taxesättningar öka SJ:s andel av det totala

trafikarbetet, vilket i främsta rummet gäller godstrafiken i vagnslaster. I

I motionerna 1:804 och 11:971 har yrkats att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställer att förslag om generell tillämpning av järnvägstaxorna

vid samtrafik mellan järnväg och av SJ eller postverket ägda biloch

busslinjer måtte utarbetas och föreläggas riksdagen.

I motionerna 1:808 och 11:978 har yrkats att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att vid hittills och framdeles be
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr l år 1963 51

slutade nedläggningar av järnväg, taxemässig samtrafik med tillämpning av

järnvägstaxa tills vidare bibehålies i avseende å den landsvägstrafik som

ersätter den nedlagda järnvägen.

I motionerna I: 813 och II: 975 har, såvitt nu är i fråga, hemställts att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar att de kostnader som staten

skall ersätta SJ med vid driften av icke lönsamma bandelar skall avse särkostnader,

d. v. s. sådana kostnader som bortfaller då trafiken där läggs

ned.

I motionen I: 809 har hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.

Maj:t att efter särskild prövning i varje enskilt fall ur anslaget för ersättning

till driften av icke lönsamma järnvägslinjer bevilja bidrag till förlustbringande

trafik på enskild järnvägslinje.

IV. Reformer på landsvägstrafikens område

Under förevarande avsnitt (s. 162—209) har Kungl. Maj :t berett riksdagen

tillfälle avgiva yttrande över dels det vid statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden

för den 18 oktober 1963 fogade förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m., dels de av departementschefen förordade

grunderna för omarbetning i en andra reformetapp av vissa bestämmelser

i nämnda förordning, dels ock den av departementschefen föreslagna utvidgningen

av tillämpningsområdet för ersättning till viss linjetrafik på landsbygden.

För en närmare redogörelse för trafikutredningens förslag, innebörden av

särskild framställning från länsstyrelsen i Gotlands län angående ersättning

till statlig busstrafik m. m. samt i remissyttrandena framförda synpunkter

torde få hänvisas till propositionen (s. 162—199).

Departementschefen har anfört följande.

I överensstämmelse med vad jag förordat vid behandlingen av de allmänna

riktlinjerna för trafikpolitiken bör i den första reformetappen inom

landsvägstrafiken vissa godstransporter helt undantagas från tillämpning

av yrkestrafikförordningens bestämmelser eller från däri föreskriven behovsprövning

samt i övrigt tillämpas en mindre restriktiv tillstandsgivning.

Enligt 2 § yrkestrafikförordningen (YTF) har från tillämpningen av

förordningens bestämmelser undantagits transporter av bl. a. sockerbetor

och betmassa. Det motiv som föranledde undantag för transporter av sockerbetor

var svårigheterna för betodlarna att under den kortvariga och intensiva

betkampanjen få tillgång till extra transportmedel för leveranser till

förädlingsindustri. Liknande svårigheter föreligger även i fråga om potatis,

grönsaker, frukt och bär. Betmassa har i sin tur undantagits av det praktiska

skälet att det ofta tages såsom returlast vid leverans av sockerbetor.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

Samma förhållande föreligger beträffande betfor, melass och slamkalk. Vid

leverans av potatis till förädlingsindustri tages på samma sätt i allmänhet

pulpa, drank eller kokt foderpotatis såsom returlast. Jag föreslår därför att

från tillämpningen av YTF:s bestämmelser ytterligare undantages transporter

till förädlingsindustri av potatis, grönsaker, frukt och bär samt från sådan

industri transporter av betfor, melass, slamkalk, pulpa, drank och kokt

foderpotatis. Vid angivande av undantagen har i förslaget ordet uteslutande

borttagits. Avsikten att angivna transporter, så snart de omfattar även något

annat varuslag än som sägs i författningstexten, skall vara underkastade

YTF :s regler torde vara otvetydig även med den nya formuleringen.

Transporter med moped är undantagna från förordningens bestämmelser

med hänsyn till att de är av ringa betydelse från transporthushållningssynpunkt.

I likhet med utredningen anser jag att av samma skäl förordningen

ej längre bör äga tillämpning i fråga om transporter med motorcykel

över huvud taget.

Trafikutredningen anser alt även renhållningstransporter samt transporter

av snö och is i samband med snöröjning bör inbegripas bland de transporter

som friges i den första reformetappen. Jag ansluter mig till utredningens

förslag i denna del. Den kontroll från hygienisk synpunkt som bör äga

rum i vad gäller renhållningstransporter torde få förutsättas ske genom

vederbörande kommunala organ. Undantages snötransporterna möjliggöres

att extra lastbilar och traktortåg snabbare kan insättas vid snöröjning. I

enlighet härmed föreslås att bland de i 2 § YTF angivna undantagen från

förordningens bestämmelser även upptages transporter, vilka avser uteslutande

renhållningen, d. v. s. forsling av sopor, avfall m. in., varom talas i

hälsovårdsstadgans 9 kapitel, samt transporter av snö och is i samband med

snöröjning.

I enlighet med vad trafikutredningen anfört bör även vissa transporter

med traktortåg i skogsbruket undantagas från YTF:s tillämpning. Traktortågen

används huvudsakligen i terräng och på basvägar och endast i begränsad

utsträckning för vägtransporter. Deras konkurrenskraft gentemot lastbilarna

är för övrigt begränsad till korta transportavstånd. Undantaget bör

i enlighet med utredningens förslag ej gälla transport, som framgår längre

sträcka på väg än sammanlagt 15 km. Uttrycket väg användes, såsom framgår

av förslaget till ändring i 41 § YTF, i den betydelse som anges i 1 § 1 mom.

VTF. Med den således föreslagna begränsningen torde undantaget kunna

genomföras utan att en definitiv lösning av frågan om traktorbeskattningen

avvaktas. Vissa remissinstanser har med tanke särskilt på livligt trafikerade

vägar anfört betänkligheter från trafiksäkerhetssynpunkt mot förslaget.

Med anledning härav må erinras om länsstyrelsernas möjlighet jämlikt

61 § VTF att beträffande vissa vägar förbjuda eller inskränka trafik med

fordon av förevarande slag. Undantaget bör vidare begränsas till traktorer

försedda med gummihjul, för vilkas framförande på väg i princip kräves

s. 53 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 53

körkort. Jag föreslår således att från tillämpning av YTF:s bestämmelser undantages

transporter med traktortåg i skogsbruket av runt, bilat, kluvet, flisat

och kolat virke, under förutsättning, i fråga om transport som framgår på

väg, att traktorn är försedd med gummihjul och att traktortåget inte framfores

längre vägsträcka än 15 km. Uppräkningen av varuslag överensstämmer

med den definition av skogsprodukter som återfinnes i kungörelsen den 15

mars 1963 (nr 49) om straffrihet i vissa fall för överskridande av maximi
last

m. m. vid befordran av skogsprodukter.

Beträffande slutligen undantaget för transporter med bärgningsbil anser

jag detta böra omfatta även transporter, då bärgning eller bogsering sker av

fordon, som ehuru ej direkt skadat, inte kan eller får framföras. Ordet skadat

bör därför utgå ur författningstexten i denna punkt.

Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande har åtskilliga förslag

framförts om ytterligare utökning av den grupp transporter, som bör

vara helt undantagen från tillämpning av YTF:s bestämmelser. Som jag

tidigare anfört bör den yrkesmässiga trafiken emellertid allt framgent vara

underkastad bl. a. prövning av trafikutövarens lämplighet. Om mera väsentliga

delar av transportområdet undantages från förordningens tillämpning

skulle detta medföra, att lämplighetsprövningens syfte förfelades och

vidare skulle det i praktiken bli svårt att hålla reda på vilka transporter

som är eller ej är underkastade YTF. En viss restriktivitet när det gäller

införandet av undantag av här berörd art är därför nödvändig och jag ar

inte beredd att i fråga om godstransporter förorda sådana undantag i vidare

mån än vad som framgår av det tidigare sagda och av vad jag i det följande

föreslår beträffande vissa lantbrukstransporter.

Jag övergår härefter till att behandla vissa frågor om undantag från

eljest föreskriven behovsprövning.

Trafikutredningen framhåller att det inom vissa näringsområden

främst inom jordbruket samt köpmanna- och konsumentkooperationen

är av behovet påkallat att bereda bolag och förening, som bildats för att

tillgodose delägares och medlemmars behov av transporter med lastbil, författningsenlig

möjlighet att utan behovsprövning från myndigheternas sida

själva yrkesmässigt ombesörja dessa transporter.

Jag anser i likhet med utredningen att den i 12 § YTF föreskrivna behovsprövningen

inte bör ske da ansökan om trafiktillstånd avser rätt för

aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening, vars samtliga delägare

eller medlemmar visats ha behov av godstransporter för egen rörelse och

vars huvudsakliga ändamål är att tillgodose dessa behov, att uteslutande

för delägarnas eller medlemmarnas räkning i beställningstrafik utföra

dylika transporter med lastautomobil, vars maximilast ej överstiger 6 oOO

kilogram, eller med lastautomobil jämte släpfordon, vilkas sammanlagda

maximilast ej överstiger 8 000 kilogram. Begränsningen till fordon med

denna lastförmåga är enligt utredningen nödvändig för att undvika en

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

okontrollerad fjärrtrafik och behovet av förutnämnda transporter anses dessutom

vara störst i den lokala trafiken, där företrädesvis fordon under angivna

maximilaster kommer till användning. Taxeplikten och transportplikten

torde ej fylla någon funktion för den kooperativa körningen, varför dylika

transporter bör undantagas från bestämmelserna i 23 och 29 §§ YTF. Länsstyrelse

bör kunna införa villkor i trafiktillståndet att ändring i delägareller

medlemssammansättningen skall anmälas till tillståndsmyndigheten,

som i ifrågakommande fall kan ompröva tillståndet. Erforderliga tillämpningsföreskrifter

i anslutning till den ändring i YTF som jag här föreslagit

torde Kungl. Maj :t äga utfärda.

I huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag vill jag även

förorda att behovsprövningen slopas, då ansökan om trafiktillstånd avser

rätt att i omedelbart samband med befordran av mjölk på uppsamlingslinje

transportera fyllnads- och returgods.

Vid tillståndsförfarandet beträffande kooperativ körning och transporter

av fyllnads- och returgods enligt vad tidigare sagts anser jag en förenklad

handläggning jämlikt 11 § YTF vara tillfyllest.

Enligt utredningens majoritet bör från och med den första reformetappen

vissa i skogsbruket med lastbil utförda transporter undantagas från

behovsprövning. Jag delar emellertid i denna fråga vissa reservanters och remissinstansers

uppfattning att om denna relativt stora transportsektor befrias

från behovsprövning kommer den kvarstående behovsprövningen att i hög

grad försvåras. Man skulle sålunda inte på förhand kunna bedöma det antal

nya lastbilar som komme att sättas in för virkestransporter och en icke obetydlig

överdimensionering av lastbilsparken i de berörda delarna av landet

skulle kunna bli följden. Såsom bl. a. länsstyrelsen i Östergötlands län framhållit

skulle dessutom större lastbilar i lokal trafik vid frigivningen av skogskörslorna

kunna komma att överföras till fjärrtrafik. Det ökade behovet av

moderna lastfordon som gör sig gällande vid den pågående rationaliseringen

inom skogsbruket anser jag kunna tillgodoses inom den kvot som den mindre

restriktiva tillståndsgivning, jag förordar i det följande, ger utrymme för.

Såsom jag framhållit vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för

trafikpolitiken bör anpassningen till ett mera konkurrensfrämjande system

i fråga om godstrafiken på landsväg till huvudsaklig del ske genom en mindre

restriktiv tillståndsgivning. I fråga om beställningstrafik för godsbefordran

— i den mån den ej avser transporter som föreslagits skola helt undantagas

från bestämmelserna i YTF eller från däri föreskriven behovsprövning —

bör en årlig ökning med 15 procent av den samlade lastförmågan hos fordon

i dylik trafik vara normerande vid tillståndsgivningen. Detta innebär

utrymme för en ökning av tillståndsgivningen i genomsnitt för hela riket

med inemot 5 procent i förhållande till den årliga kapacitetsökning, som ägt

rum under senare år. Vid länsstyrelsernas tillståndsgivning — som enligt

vad jag förordar i det följande skall omfatta fordon med maximilast upp till

s. 55 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 55

6.5 resp. i fråga om lastbil med släpfordon 8 ton (mot f. n. 4,5 resp. 5,5 ton) —

bör beräkningsunderlaget vara den samlade lastförmågan hos fordon av denna

storlek inom varje lastbilscentralområde. Vid biltrafiknämndens tillståndsgivning,

som enligt mitt förslag skall avse fordon vars lastförmåga överstiger

6,5 resp. 8 ton, bör beräkningsunderlaget vara den samlade lastförmågan

hos dylika fordon inom hela riket.

Tillståndsmyndigheterna bör se procenttalet närmast såsom en anvisning

och såsom ett uttryck för en trafikpolitisk målsättning, som går ut på

att en mindre restriktiv tillståndsgivning bör tillämpas i fortsättningen. Varje

tillståndsmyndighet bör samtidigt noggrant följa utvecklingen på transportområdet

inom respektive regioner för att motverka eventuella störningar.

Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda närmare anvisningar

till de tillståndsgivande myndigheterna för tillämpande av en mindre restriktiv

tillståndsgivning enligt här förordade grunder.

Trafikutredningen har vidare framlagt förslag av innebörd att transportförmedling

skall kunna ske utan särskilt tillstånd såväl då befordringen

sker allenast med utnyttjande av buss eller lastfordon i linjetrafik som då

befordringen —- i direkt anslutning — sker i dylik trafik och trafik som anordnats

i annan transportförmedling. Detta bör enligt min mening vara

ägnat att främja godstransportförsörjningen för mindre orter och torde

kunna tillämpas utan någon ändring i YTF.

Enligt gällande bestämmelser meddelar biltrafiknämnden tillstånd till

beställningstrafik för godsbefordran med lastbil vars maximilast överstiger

4.5 ton och med lastbil jämte släpvagn vilkas sammanlagda maximilast överstiger

5,5 ton, medan tillstånd i övriga fall meddelas av länsstyrelserna. Såsom

utredningen framhållit har den fortgående höjningen av vägbärigheten

och vägstandarden i övrigt möjliggjort användning av lastbilar med allt högre

lastförmåga, vilket medfört en annan fördelning av tillståndsgivningen mellan

dessa instanser än som avsetts. Den nuvarande kompetensgränsen förlägger

sålunda inte längre tyngdpunkten i tillståndsgivningen för lokala

transporter till länsstyrelserna. Med hänsyn till den utveckling som ägt

rum bör därför — såsom utredningen föreslagit — respektive kompetensgränser

höjas till 6,5 och 8 ton. Jag är däremot inte beredd tillstyrka utredningens

förslag om viss ändring i biltrafiknämndens sammansättning. Jag

vill i anslutning härtill erinra om att bilförarutredningen jämlikt sina direktiv

har att pröva vilka fördelar som kan vinnas därest de uppgifter, som nu

åvilar resp. statens bilinspektion och statens biltrafiknämnd, sammanföres

till en speciell trafikmyndighet. I

I den andra reformetappen ingår vissa ytterligare undantag från tillämpningen

av YTF:s bestämmelser eller från däri föreskriven behovsprövning

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

m. m. samt en fortsatt uppmjukning av regleringssystemets konkurrensbegränsande

bestämmelser genom mindre restriktiv tillståndsgivning.

Såsom utredningen föreslagit bör transporter med traktortåg av lantbruksprodukter

och förnödenheter för lantbruket i den andra reformetappen

undantagas från YTF:s tillämpning. Detta skulle bl. a. ge lantbrukare

möjlighet att mot ersättning tillhandagå varandra med körningar. Liksom

utredningen finner jag ur trafiksäkerhetssynpunkt lämpligt att — på samma

sätt som i fråga om skogskörslorna med traktortåg — införa en begränsning

av längsta körning på väg till 15 km. I likhet med traktortågstransporter

i skogsbruket bör även här rätten att framgå på väg inskränkas till traktor

med gummihjul.

Trafikutredningen har vidare föreslagit att beliovsprövningen i fråga om

transporter med lastbil eller traktortåg om högst 4 tons maximilast slopas

från och med den andra reformetappen. Fordon med sådan begränsad lastkapacitet

används numera huvudsakligen för distributionskörningar i städer

eller för andra mera kortväga transporter och begagnas endast i mycket

begränsad omfattning inom den yrkesmässiga trafiken. De flesta remissinstanser

har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran och för egen

del finner jag, i likhet med utredningen, det vara ett väl avvägt steg mot ett

mera konkurrensfrämjande system. Jag förordar därför att behovsprövningen

från och med den andra reformetappen slopas i fråga om transporter med

dylika fordon.

Jag vill vidare förorda att transporter som utföres med lastbilar utrustade

med fasta anordningar för speciella varuslag såsom exempelvis betong, olja

och klor samtidigt undantages från behovsprövning. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj :t att utfärda anvisningar om att i trafiktillståndet skall anges

vilka slag av transporter tillståndet omfattar.

För den andra reformetappen erforderliga författningsändringar torde böra

genomföras under år 1965. Ändringarna i YTF torde då i detalj böra föreläggas

riksdagen för yttrande.

Övergången till ett mer konkurrensfrämjande system bör i den andra

reformetappen främst ske genom en fortsatt mindre restriktiv tillståndsgivning.

Det torde fa ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda anvisningar härom.

Dessa bör grundas bl. a. på en allsidig bedömning av då föreliggande erfarenheter

rörande verkningarna av åtgärderna i den första etappen och det allmänna

läget på transportmarknaden. Såsom jag framhållit vid genomgången

av de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken bör en särskild delegation tillsättas

för att såsom rådgivande organ inom kommunikationsdepartementet

biträda vid genomförandet av reformprogrammet.

I överensstämmelse med vad jag i det föregående föreslagit i fråga om

järnvägarna förordar jag att transportplikten slopas för lastbils- och traktortågstrafik

fr. o. m. den andra reformetappen. Jag är däremot för närvarande

inte beredd att förorda utredningens förslag om slopande av taxeplik
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 57

ten för landsvägstrafiken eftersom taxorna bör stå under offentlig kontroll

så länge någon form av behovsprövning kvarstår vid tillståndsgivningen.

Jag är ej heller beredd att förorda utredningens förslag om borttagande av

bestämmelserna rörande lokalområden, då även dessa enligt min mening är

nödvändiga så länge behovsprövning kvarstår.

Jag övergår härefter att behandla vissa frågor rörande persontrafiken.

De nuvarande bestämmelserna i YTF om sambruk av privat personbil vid

arbetsresor fick sin utformning 1954. Därvid beslöt riksdagen (prop.

1954:204, L2 U 1954:36, rskr 335) att ett förenklat förfarande skulle tilllämpas

vid behandling av ansökan om tillstånd att vid färd med personbil

till och från egen arbetsplats medtaga uteslutande andra personer på väg

till och från arbetsplats. Dylikt tillstånd skulle vidare förklaras gälla utan

skyldighet för föraren att inneha trafikkort och utan godkännande av bilen

för användning i yrkesmässig trafik. Beträffande behovsprövningen anförde

andra lagutskottet, att därvid främst borde vara avgörande, om den ifrågavarande

samåkningen framstod som en praktisk lösning av de berörda arbetstagarnas

reseproblem. I propositionen framhölls att förslaget finge betraktas

såsom en provisorisk lösning på förevarande område. Utskottet fann

att en slutlig lösning inte kunde ske utan mera ingående undersökning om

den inverkan, som samåkningen kunde få på trafikunderlaget för de reguljära

transportmedlen samt om möjligheterna att tillgodose ortsbefolkningens

behov av sådana transportmedel. Någon sådan undersökning föreligger

dessvärre inte, men en av trafikutredningen gjord inventering har visat

att tillstånd endast i begränsad utsträckning inhämtas för dylika resor.

Såsom trafikutredningen framhållit är det i dagens läge inte trafikpolitiskt

motiverat att inskränka möjligheterna till sambruk av privat personbil

vid resor till och från arbetsplats. Jag vill därför i huvudsaklig överensstämmelse

med utredningens förslag förorda att från YTF:s tillämpning

undantages befordran vid färd med personbil till eller från egen arbetsplats

av högst fyra passagerare som är på väg till eller från arbetsplats, varmed

torde böra likställas skola eller annan lokal för undervisning samt — utan

att detta behöver utsägas i författningstexten — även militärförläggning. En

begränsning av antalet passagerare — såsom länsstyrelsen i Örebro län föreslagit

— finner jag välbetänkt för att förhindra en direkt af färsdrivande

transportverksamhet med åtföljande inriktning på köp av större bilar. Fyra

passagerare torde vara ett lämpligt antal med hänsyn till de mest förekommande

bilstorlekarna i privatpersoners ägo.

Med hänsyn till att den pågående uttunningen av den kollektiva persontrafiken

redan ställt flera landsbygdsområden utan kollektiv persontrafik

och att denna utveckling oavsett olika stödåtgärder kan väntas fortgå, kan

det såsom jag framhållit vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för

trafikpolitiken visa sig lämpligt att öppna en möjlighet för länsstyrelserna

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

att lämna ägare av personbil rätt att mot ersättning ehuru utan transportplikt

etc. skjutsa andra personer inom dylika områden eller till och från

viss eller vissa tätorter. Denna fråga kräver emellertid vissa ytterligare

undersökningar inom kommunikationsdepartementet innan förslag kan

framläggas. I avvaktan härpå föreslår jag att det förenklade tillståndsförfarande,

som f. n. enligt It § YTF kan tillämpas bl. a. i fråga om tillstånd

till personbefordran i vissa fall, fortsättningsvis skall kunna användas i

samtliga fall, då ansökan avser tillstånd att med personautomobil — varmed

författningsenligt förstås fordon för upp till åtta passagerare — medtaga

passagerare vid färd för egen räkning. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att utfärda anvisningar om att myndigheterna vid denna tillståndsgivning

skall beakta förekomsten av kollektiva trafikmedel inom området.

Tillståndet skall — därest den tillståndsbeviljande myndigheten inte finner

särskilda omständigheter till annat föranleda — förklaras gälla utan skyldighet

att iakttaga bestämmelserna om taxeplikt, transportplikt m. m. Föreskrift

härom bör införas i 12 § YTF. Särskilda omständigheter, som skulle

kunna ge anledning att gå ifrån tillämpningen av denna huvudregel, kan

föreligga t. ex. då man kan förvänta sig att tillståndet kommer att användas

för ofta återkommande eller mera regelbunden befordran av ett större antal

passagerare i s. k. småbussar eller andra såsom personbilar registrerade

större fordon. I sådana fall kan t. ex. såväl taxebestämmelser som skyldighet

för bilföraren att inneha trafikkort visa sig behövliga.

Sedan budgetåret 1961/62 utgår ersättning för viss linjetrafik på landsbygden.

Bestämmelser härom har utfärdats för ett år i sänder, senast genom

kungörelsen den 10 maj 1963 (nr 126) om statsbidrag till viss linjetrafik

på landsbygden. En inom statens biltrafiknämnd utarbetad redogörelse bl. a.

för medelsförbrukningen under budgetåret 1961/62 har redovisats i årets

statsverksproposition bil. 8 s. 268 ff. Syftet att möjliggöra upprätthållande

av viss mindre lönsam landsbygdstrafik har i huvudsak nåtts. Såsom jag

framhållit vid redovisningen av de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken

är dylik ersättning till busstrafiken — liksom motsvarande ersättning för

viss järnvägstrafik — inte att betrakta såsom en subvention till trafikföretagen

utan såsom en ersättning från det allmännas sida för vissa transporttjänster

som företagen själva från företagsekonomiska synpunkter ej har

anledning utföra men som erfordras av olika samhälleliga skäl. Ersättning

till här ifrågavarande busstrafik synes mig lämpligen böra ske enligt det nu

tillämpade systemet med de jämkningar av bestämmelserna, som kan betingas

av erfarenheter, vilka successivt vinnes. Jag ämnar därför även för

nästkommande budgetår föreslå ersättning enligt i huvudsak samma grunder

som de nuvarande. Redan nu står det klart att kretsen av ersättningsberättigade

företag bör utvidgas. Från tillämpningen av kungörelsen har

nämligen undantagits linjetrafik, som bedrives av statlig myndighet eller

s. 59 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 59

av företag, som helt eller till övervägande del äges av staten. För denna trafik

har hittills förutsatts att resultatutjämning skall äga rum mellan lönsamma

och icke lönsamma linjer. Ett sådant krav är emellertid inte förenligt

med de här förordade trafikpolitiska principerna och det kan också —

såsom framgår av den tidigare redovisade framställningen från länsstyrelsen

i Gotlands län — leda till att trafikförsörjningen i områden, som domineras

av linjetrafik i statlig regi, blir sämre än vad som med stöd av nu utgående

ersättning är möjligt att upprätthålla i områden med sådan trafik i enskild

eller kommunal regi. Den statliga linjetrafiken bör därför i detta hänseende

likställas med övrig linjetrafik. För den av statsägda aktiebolag bedrivna trafiken

bör detta ske genom att dessa företag blir berättigade till bidrag enligt

kungörelsens bestämmelser. För den av SJ och postverket bedrivna linjetrafiken

bör ersättning utgå enligt i huvudsak samma grunder som nu gäller

för enskilda och kommunala företag. Ersättningen har preliminärt beräknats

till 0,5 milj. kr. per år för de statsägda bolagen samt tillhopa 2,5 milj.

kr. per år för SJ och postverket. Förslag beträffande utformningen av bidragssystemet

för SJ :s och postverkets del ävensom beträffande det erforderliga

anslagsbeloppet torde få redovisas i nästa års statsverksproposition.

Trafikutredningen har föreslagit att den gällande behovsprövningen vid

tillståndsgivning för uthyrningsrörelse skall slopas. Jag delar utredningens

uppfattning i vad gäller uthyrning av personbilar och av lastbilar, vilkas totalvikt

ej överstiger 3,5 ton. Etablering och utökning av dylik verksamhet

bör sålunda enligt min mening i fortsättningen inte vara underkastad behovsprövning.

Däremot bör sådan prövning tills vidare bibehållas för uthyrning

av bussar och tyngre lastbilar med hänsyn till de olägenheter av

behovsprövningens slopande, som påtalats vid remissbehandlingen.

De ökade möjligheterna att erhålla tillstånd för uthyrningsrörelse kan

antagas i ej obetydlig omfattning begagnas av företag inom bilhandeln. Det

har därför framförts farhågor för att gällande bestämmelser om vissa betalningsvillkor

inom den yrkesmässiga bilhandeln skulle kunna komma att

kringgås. Såsom kommerskollegium framhållit föreligger emellertid möjligheter

att i allt väsentligt komma till rätta med eventuella missbruk i detta

avseende.

Jag förordar att ett förenklat förfarande tillämpas när ansökan avser

tillstånd till uthyrning av personbilar och lättare lastbilar. Tillräckliga skäl

föreligger ej heller alt bibehålla kravet att den som hyr sådan bil eller

framför bilen skall ha uppnått 21 års ålder. Frågan om ändring av 21-årsregeln

vid uthyrning av bussar och tyngre lastbilar bör däremot vila i avvaktan

på resultatet av de överväganden om införande av särskilda körkort

för dylika fordon som pågår inom bilförarutredningen. I YTF bör 11 och

32 §§ ändras i överensstämmelse med det nu anförda.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

Vid bedömningen av möjligheterna att slutligt genomföra det trafikpolitiska

reformprogrammet måste såsom jag understrukit i redogörelsen för

de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken bl. a. beaktas att en ökad konkurrens

på transportmarknaden inte får leda till ökad olycksfrekvens i

trafiken genom hårdare utnyttjande av förarpersonalen. Trafikutredningen

har tagit upp vissa trafiksäkerhetsfrågor, som ansetts vara av särskild betydelse.

Jag vill här i korthet redovisa några av de åtgärder som vidtagits

eller planerats i de av utredningen berörda avseendena.

Den av utredningen diskuterade frågan om utvidgad trafikkortsplikt har

berörts i direktiven för bilförarutredningen. Därvid konstateras att ett system

med efter fordonstypen differentierade körkort torde vara bättre ägnat att

tillgodose trafiksäkerheten än den av trafikutredningen ifrågasatta utsträckningen

av trafikkortsplikten. Som framgått av vad jag tidigare anfört har

bilförarutredningen därför — i samband med den genomgripande översyn

av förarutbildningen som pågår inom utredningen — att även taga upp frågan

om införande av differentierade körkort. Därvid kommer även frågan

om kompetenskraven för förande av traktor på väg att prövas.

Frågan om kontrollen bl. a. över i yrkesmässig trafik begagnade fordon

torde — i vad gäller fordon som inte redan är underkastade periodisk kontrollbesiktning

enligt YTF — få anses bli löst i och med att årets riksdag i

huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen 1963:91 angivna riktlinjer

beslutat om successivt införande från och med den 1 januari 1965 av

årlig säkerhetsinspektion av fordon, som uppnått viss ålder.

Den av trafikutredningen berörda frågan om en översyn av bestämmelserna

om förares arbets- och vilotid m. m. har jag funnit böra skyndsamt

utredas. Jag har sålunda enligt Ivungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni

1963 tillkallat särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa utredning

om regleringen av arbetsförhållandena inom landsvägstrafiken. I direktiven

för de sakkunnigas arbete framhålles bl. a. att de ur trafiksäkerhetsintresset

härledda motiv, som ligger bakom nu gällande arbetstids- och körtidsreglering

inom den yrkesmässiga trafiken, talar för att eu reglering

sker av körtider m. m. även för förare som är verksamma inom handelsoch

industriföretag och annan kommersiell icke yrkesmässig trafik. De

sakkunniga skall närmare pröva vilka kategorier av fordonsförare, som

bör vara underkastade dylika bestämmelser och skall vidare bl. a. företa

en omprövning av de i 28 § YTF intagna körtidsbestämmelserna från trafiksäkerhetssynpunkt

samt från sociala och ekonomiska aspekter. Därvid

skall bl. a. beaktas vissa internationella överenskommelser rörande arbetsförhållandena

i den internationella landsvägstrafiken. De sakkunniga skall

också utarbeta förslag till åtgärder i syfte att åstadkomma en mer effektiv

kontroll och övervakning av bestämmelsernas efterlevnad, varvid skall

prövas huruvida andra metoder än de nuvarande kan komma i fråga för

kontrollens utförande. Även frågan om hur en effektiv arbetsinspektion för

s. 61 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 61

landsvägstrafiken bör ordnas och vilka resurser som erfordras härför skall

utredas av de sakkunniga.

I anledning av vad trafikutredningen anfört rörande behovet av en förstärkning

av ordningsstatspolisens numerär vill jag slutligen erinra om att

polisverksamheten skall undergå en genomgripande omorganisation i samband

med förstatligandet av polisväsendet den 1 januari 1965. Riktlinjerna

för den nya organisationen har angivits i prop. 1962: 148. Planläggningsarbetet

inför förstatligandet har av chefen för inrikesdepartementet med

stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 maj 1962 uppdragits åt polisberedningen.

En väsentlig uppgift för beredningen är att ge polisorganisationen

en utformning som skapar förutsättningar för en aktiv och effektiv

trafikövervakning. Enligt polisberedningens förslag skall polisen tilldelas

motorfordon i större utsträckning än vad nu är fallet. Inom polisdistrikten

kommer vidare rörliga kommandon att upprättas med uppgift

bl. a. att övervaka trafiken. Därjämte skall finnas länsvis avdelad personal

för trafikarbetet. Rikspolisstyrelsen avses skola ge de lokala och regionala

polismyndigheterna direktiv och anvisningar om hur trafikövervakningen

skall bedrivas. Polisutredningen har numera avlämnat vissa delbetänkanden

i vilka beredningen framlagt närmare förslag i flertalet av de frågor som

här nämnts.

Förslag till de ändringar i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m. som föranleds av vad jag i det föregående anfört rörande åtgärder

i en första reformetapp har utarbetats inom kommunikationsdepartementet.

I

I motionerna I: 810 och II: 979 har hemställts dels att riksdagen måtte

besluta att lastbil som dagligen användes för linjetransport av leverantörmjölk

till mejeri må fr. o. m. den 1 juli 1964 härutöver, utan tillstånd enligt

förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik, användas för beställningstrafik,

dels ock att vederbörande utskott måtte utarbeta härför

erforderligt författningsförslag.

I motionerna I: 814 och II: 987 har hemställts att riksdagen måtte besluta

att från förordningens angående yrkesmässig automobiltrafik tillämpning

undantaga dels transporter till trädgårdscentral och jämförlig anläggning

av potatis, grönsaker, frukt och bär, dels transporter med traktortåg i

skogsbruket av runt, bilat, kluvet, flisat och kolat virke etc. även då traktortåget

framföres längre vägsträcka än 15 kilometer, samt att vederbörande

utskott måtte utarbeta härför erforderligt författningsförslag.

I motionerna 1:815 och 11:980 har, såvitt nu är i fråga, hemställts att

riksdagen måtte

1. besluta att eu årlig ökning med 20 procent — i stället för 15 procent

som föreslås i propositionen — av den samlade lastförmågan av fordon i be
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 19$?

ställningstrafik för godsbefordran skall vara normerande här, under en

första etapp, tillstånd för sådan trafik meddelas,

2. besluta avskaffa behovsprövningen för i skogsbruket med lastbil utförda

transporter från och med den 1 juli 1964,

3. besluta slopa lokalområdesbestämmelserna för beställningstrafik från

och med den 1 juli 1964,

4. uttala att behovsprövningen vid transportförmedling bör successivt

uppmjukas i minst samma takt som den övriga liberaliseringen och avskaffas

från och med den 1 juli 1966 samt

5. att vederbörande utskott måtte utarbeta av förslagen 1—3 föranledda

ändringar i den i propositionen föreslagna förordningen om ändring i förordningen

den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m.

I motionerna I: 817 och 11:976 har hemställts dels att riksdagen måtte

besluta fr. o. m. den 1 juli 1964 att från förordningens angående yrkesmässig

automobiltrafik tillämpning undantaga transport från fält till lagerhus,

kvarn, torkanläggning eller liknande av fälttröskad spannmål, dels ock att

vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderligt författningsförslag.

I motionen II: 986 har hemställts att riksdagen måtte besluta avskaffa behovsprövningen

för transporter av schaktmassor från och med den 1 juli

1964.

Utskottet

I förevarande proposition föreslås på grundval främst av de förslag som

framlagts av 1953 års trafikutredning en nyorientering av den statliga trafikpolitiken

i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande system på transportmarknaden.

De konkurrenshämmande regleringar, som f. n. gäller på

transportmarknaden, skall i möjligaste mån avvecklas. Varje trafikgren

bör i princip svara för sina kostnader och förutsättningar även i övrigt skapas

för en konkurrens på lika villkor, vilket är av betydelse för att nå en

samhällsekonomiskt riktig uppdelning av trafiken mellan de olika trafikgrenarna.

Målet för trafikpolitiken bör vara att för landets olika delar trygga

en tillfredsställande transporlförsörjning till lägsta möjliga kostnader.

I den mån det inte med kravet på kostnadstäckning går att lämna en viss

bygd den trafikservice som från samhällets synpunkt är rimlig, bör ersättning

till trafikföretaget utgå av allmänna medel.

För att få en mjuk övergång till det nya systemet har reformåtgärderna

samordnats i ett handlingsprogram uppdelat i tre etapper. Den första

etappen avses skola genomföras den 1 juli 1964 och den andra den 1 juli

1966. Riktpunkten för genomförandet av den tredje reformetappen skall

vara den 1 juli 1968. En särskild delegation med representanter för bl. a.

transportkonsumenter och trafikutövare skall tillsättas för att följa upp

genomförandet av handlingsprogrammet.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 63

Departementschefen uttalar rörande de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken

bl. a. att det av utredningen angivna handlingsalternativet, nämligen

alt skärpa tillståndsregleringarna, skulle ytterligare fjärma transportnäringens

villkor från vad som gäller inom övriga näringsgrenar samt att

det torde vara ostridigt att regleringar kan innebära en hämsko på rationaliseringssträvandena

inom transportnäringen. Vidare framhålles att man

måste hysa starka tvivel på de praktiska möjligheterna att genom skärpt

tillståndsreglering så styra utvecklingen att den leder till en samhällsekonomiskt

riktig trafikuppdelning. I stället hör man söka utnyttja den drivfjäder

till effektiva transporter, som konkurrens i sunda former kan utgöra.

Därest förutsättningar skapas för en konkurrens på lika villkor, bör

det enligt departementschefens mening vara möjligt att genom en ökad

frihet på transporlmarknaden nå en samhällsekonomiskt riktigare trafikuppdelning

och på så sätt erhålla transportarbetet till lägsta möjliga kostnader,

vilket är ett väsentligt intresse för vårt näringsliv, enär transportkostnaderna

utgör en betydande del av de totala produktionskostnaderna i

flertalet av våra mest betydelsefulla näringsgrenar. På persontrafikens område

är dock möjligheterna att tillämpa ett mer konkurrensfrämjande system

än det nuvarande enligt departementschefen begränsade.

Mera principiella invändningar mot den i propositionen förordade nyorienteringen

av trafikpolitiken med sikte på ett mer konkurrensfrämjande

system har framförts i de likalydande motionerna I: 812 och II: 983, i vilka

hävdas att det grundläggande måste vara alt utbygga och effektivisera båda

huvudgrenarna av transportväsendet, järnvägsdelen och landsvägstrafiken,

men att detta skall avse endast SJ, det samhällsägda trafikföretaget.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att material nu lagts fram för en

samlad bedömning av de trafikpolitiska problemen. Medan det tidigare

många gånger varit nödvändigt att ta ställning till olika trafikpolitiska frågor

på grundval av ett begränsat underlag finns nu bättre förutsättningar för

att bedöma varje spörsmål i sitt större sammanhang. Allmän enighet torde

råda om den redan i direktiven för trafikutredningen uttalade målsättningen

för trafikpolitiken, nämligen att för landets olika delar trygga en tillfredsställande

transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader och under former

som medger företagsekonomisk effektivitet och transportmedlens sunda

utveckling. Såsom departementschefen framhållit måste trafikpolitiken

vidare utformas så, att de krav som ställs från trafiksäkerhetssynpunkt blir

tillgodosedda och att utvecklingen på del tekniska området stimuleras. Den

hittills förda trafikpolitiken, som i stor utsträckning varit baserad på regleringar

av olika slag, har snarare motverkat än främjat en utveckling i den

riktning som angivits i målsättningen. I likhet med departementschefen anser

utskottet tiden mogen för en nyorientering av den statliga trafikpolitiken

med sikte på ett mer konkurrensfrämjande system. Utskottet vill därför, med

avstyrkande såvitt nu är i fråga av motionerna 1:812 och II: 983, instämma i

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

propositionens förslag att de olika konkurrenshämmande förpliktelser och

regleringar som f. n. gäller på transportmarknaden i möjligaste mån avvecklas.

Departementschefen framhåller att varje trafikgren i princip själv bör

svara för de kostnader den förorsakar det allmänna. De skillnader i detta

hänseende som för närvarande förekommer de olika trafikgrenarna emehan

bör enligt departementschefen beaktas i samband med en revision av vägtrafikbeskattningen

samt vid de pågående utredningarna om luftfartsverkets

ekonomi och lotsorganisationen. Vissa olikheter sägs även föreligga i

fråga om finansieringsformer, avskrivningsregler och allmänna beskattningsförhållanden,

men dessa olikheter anses inte så stora att särskilda trafikpolitiska

likställighetsåtgärder nu erfordras.

I de likalydande motionerna I: 820 och II: 982 har bl. a. förordats att frågor

med inverkan på konkurrensförutsättningarna inom järnvägstrafiken

och inom med denna konkurrerande biltrafik, t. ex. frågor rörande SJ :s

kapital- och pensionskostnader samt bilbeskattningsfrågor, måtte beredas

och avgöras i sådan ordning att hänsyn i möjligaste män kan tagas till den

sammantagna effekten på trafikapparatens utveckling.

Utskottet vill understryka betydelsen av att det i största möjliga utsträckning

föreligger förutsättningar för en konkurrens på lika villkor och kan

för sin del ansluta sig till departementschefens uttalande att varje trafikgren

i princip bör svara för de kostnader den förorsakar det allmänna. Såsom

närmare utvecklats i propositionen vid behandlingen av investeringarna

i flygplatsorganisationen, bör dock bedömningen av kostnadsansvaret

ske över en längre tidsperiod, varigenom utrymme ges för vissa lättnader

under uppbyggnadsskedet. Utskottet har redan tidigare understrukit värdet

av att material nu framlagts som möjliggör en mera samlad bedömning av

de trafikpolitiska frågorna. Härigenom bör det i motionerna 1: 820 och

11:982 avsedda syftet i avsevärd grad kunna tillgodoses. På grund härav

finner utskottet dessa motioner såvitt nu är i fråga icke böra föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Rörande de olika åtgärder som erfordras för att vinna en tillfredsställande

transportförsörjning för landets olika delar anföres i propositionen ytterligare

bl. a. följande. Aktiviteten på det trafikpolitiska området bör samordnas

med lokaliseringspolitiken bl. a. när det gäller att upprätthå la från

lokaliseringssynpunkt önskvärd olönsam järnvägs- och landsvägstrafik. De

kostnader, som är förenade med upprätthållandet av dylik trafik liksom

även andra kostnader, som av sociala skäl eller med hänsyn till totalförsvarets

intressen kan komma att belasta vårt transportväsende och som inte

direkt täckes av transportavgifter, bör emellertid öppet redovisas så att deras

berättigande kan bedömas. Glesbygderna och vissa öars tillgodoseende

med persontrafikförbindelser är det väsentliga i detta problemkomplex.

Det påpekas att även i fråga om viss godstrafik, främst styekegodstranspor
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 65

ler, vägande skäl kan anföras för att det allmänna lämnar ersättning för

sådan trafik i den mån den inte kan drivas med lönsamhet. Vissa villkor

hör uppställas för den ersättning som det allmänna skall lämna för täckning

av underskott i trafik, som erfordras för att säkra en tillfredsställande

transportförsörjning. Sålunda bör standarden i fråga om trafikmedel, trafikfrekvens

m. in. i princip vara anpassad efter de faktiska behoven i den utsträckning

detta är skäligt med hänsyn till kravet på en tillfredsställande

transportförsörjning. Vidare hör möjlig rationalisering ha ägt rum och

taxorna i rimlig grad anpassats till kostnaderna. Trafikföretagens driftekonomiska

och trafikstatistiska redovisning bör möjliggöra insyn i rörelsen

och periodisk omprövning av ersättningens storlek äga rum. I övrigt

torde villkor för bidragsgivningen få fastställas från fall till fall när ersättningsfrågor

aktualiseras.

Utskottet vill för sin del understryka betydelsen av att aktiviteten på det

trafikpolitiska området samordnas med lokaliseringspolitiken bl. a. när det

gäller att upprätthålla från lokaliseringssynpunkt önskvärd olönsam järnvägs-

eller landsvägstrafik. Även om den helt dominerande delen av efterfrågan

på gods- och persontransporter bör kunna tillfredsställande tillgodoses

inom ramen för kravet på företagsekonomisk lönsamhet i trafiken, får

man inte bortse från att det bl. a. i vissa glesbygder är nödvändigt med insatser

från det allmännas sida för att upprätthålla en rimlig kollektiv trafik.

Såsom framhållits i propositionen bör de kostnader som är förenade med

upprätthållandet av dylik trafik — liksom även andra kostnader, som av sociala

skäl eller med hänsyn till totalförsvarets intressen kan komma att belasta

vårt transportväsende och som inte direkt täckes av transportavgifter

— öppet redovisas så att deras berättigande kan bedömas.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalande att ersättning

hör utgå av allmänna medel i den mån det inte med kravet på kostnadstäckning

går att lämna en viss bygd den trafikservice som från samhällets

synpunkt är rimlig. Problemet gäller i första hand pcrsontrafikförbindelserna

för glesbygderna och vissa öar. Man kan dock inte bortse från att även

en rimlig godstrafikförsörjning, särskilt i fråga om styckegods, inom dylika

bygder kan kräva att samhället lämnar viss ersättning. Såsom departementschefen

framhållit är det ogörligt att på förhand fastställa vilken trafik som

är nödvändig från samhällets synpunkt utan en prövning torde få äga rum

från fall till fall i samband med att frågan om ersättning aktualiseras. Utskottet

förutsätter att bedömningen av vilka slag av trafik som skall kunna

bli berättigad till ersättning från det allmänna sker under beaktande av

den betydelse som trafikförsörjningen har för befolkningen och näringslivet

i de berörda bygderna. De i propositionen angivna villkoren för att ersättning

av förevarande slag skall utgå till berört trafikföretag föranleder

inte någon erinran från utskottets sida.

Eftersom vårt land har ett vitt förgrenat nät av järnvägs- och busslinjer,

5 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 6 sand. 2 avd. Nr 1

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

torde behovet av åtgärder från samhällets sida för att upprätthålla en tillfredsställande

trafikservice i regel aktualiseras först i samband med att

fråga uppkommer om indragning av befintlig trafik. Med hänsyn härtill

och då departementschefen som närmare berörs i det följande anmält sin

avsikt att i ökad utsträckning låta företa regionala undersökningar i syfte

att skapa bästa möjliga trafikservice har utskottet inte funnit sig böra biträda

ett i motionerna 1: 820 och II: 982 framfört förslag om skyndsam utredning

rörande uppbyggnad områdesvis av en för person- och styckegodstransporter

avsedd trafikorganisation i samverkan mellan SJ och den enskilda

företagsamheten inom trafik- och transportbranschen. Utskottet har

därvid även beaktat att järnvägsstyrelsen enligt vad som upplysts vid uppbyggandet

av den av riksdagen beslutade knutpunktsorganisationen för

styckegodstrafiken även avser att anlita enskilda trafikflöretag för transporterna.

I sistnämnda motioner har även föreslagits att frågan rörande införande

av s. k. genomgående taxa eller annan metod, som eliminerar nuvarande

olägenheter vid omlastning och byte av trafikmedel, måtte upptagas

till förnyad prövning. Utskottet, som erinrar om att trafikutredningen funnit

sig böra avvisa tanken på en genomgående fraktberäkning, vill såsom

närmare behandlas i det följande för sin del förorda att hithörande spörsmål

uppmärksammas av den delegation som enligt vad som anmälts i propositionen

skall tillkallas för att följa upp genomförandet av det trafikpolitiska

reformprogrammet.

I de likalydande motionerna I: 811 och II: 977 har föreslagits att frågan

om enhetliga och likvärdiga rabattförmåner för värnpliktiga, studerande

och pensionärer vid resor med olika slag av kommunikationsmedel skyndsamt

måtte prövas i samråd med berörda trafikförelag, så att förslag i ärendet

kan föreläggas 1964 års riksdag. Utskottet vill erinra om att årets riksdag

(rskr. 291) behandlat ett liknande förslag såvitt avsåg resor på SJ :s

busslinjer. I anledning av riksdagens beslut har Kungl. Maj :t den 18 november

1963 uppdragit åt järnvägsstyrelsen att undersöka och därefter till

Kungl. Maj :t inkomma med redogörelse för förutsättningarna att på kommersiella

grunder i SJ :s busstrafik införa i huvudsak samma rabatter som

gäller för resor på järnväg samt att, i den mån sådana förutsättningar ej

föreligger, förebringa utredning om den ekonomiska belastning som ett införande

av icke företagsekonomiskt motiverade dylika rabatter skulle

medföra för SJ. I avvaktan på resultatet av denna undersökning anser sig

utskottet icke kunna förorda det i motionerna framförda mera vittgående

förslaget.

I motionerna I: 816 och II: 988 har föreslagits, att riksdagen måtte uttala

att den statliga trafikpolitiken i fråga om Gotlands trafikförbindelser med

fastlandet skall vara, att staten skall i den utsträckning som blir behövlig

lämna ekonomiskt stöd åt gotlandstrafiken, så att kostnaderna för gods- och

personbefordran mellan Gotland och fastlandet blir i huvudsak lika med

s. 67 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 67

kostnaderna för transport per järnväg med motsvarande trafikstandard på

sträckor av samma längd. Utskottet tinner de sålunda framförda synpunkterna

förtjäna beaktande. Som tidigare nämnts har emellertid i propositionen

anmälts att man från kommunikationsdepartementets sida skall i

ökad utsträckning låta företa regionala undersökningar i syfte att skapa

bästa möjliga trafikservice. Utskottet förutsätter att en dylik undersökning

snarast verkställes i fråga om trafiken mellan Gotland och fastlandet samt

att de i motionerna aktualiserade frågorna därvid ägnas vederbörlig uppmärksamhet.

Såsom departementschefen framhållit måste såväl trafikutövare som betraktare

lämnas tillfälle att i lugn takt ställa om sin verksamhet efter de villkor,

som kommer att gälla i ett mer konkurrensfrämjande trafikpolitiskt

system än det nuvarande. Utskottet kan i princip tillstyrka grunderna för

det föreslagna handlingsprogrammet för genomförandet av reformåtgärderna.

De åtgärder som föreslås ingå i den första reformetappen synes böra träda

i tillämpning den 1 juli 1964 och åtgärderna i andra etappen den 1 juli

1966. Riktpunkten för genomförandet av den tredje etappen bör vara den

1 juli 1968. Utskottet vill särskilt understryka värdet av att verkningarna

inom transportnäringen och näringslivet i övrigt av de beslutade reformåtgärderna

skall följas av en särskild delegation med representanter för

bl. a. transportkonsumenter och trafikutövare. Närmare förslag till de författningsändringar

som erfordras i samband med genomförandet av den

andra etappen skall enligt propositionen föreläggas 1965 års riksdag. Utskottet

förutsätter att riksdagen i samband härmed även lämnas en redogörelse

rörande erfarenheterna av reformåtgärderna. Innan ställning tages

till den närmare utformningen av reformåtgärderna i den tredje etappen

och tidpunkten för genomförandet av denna etapp erlordras enligt departementschefen

bl. a. närmare klarhet om verkningarna av reformåtgärderderna

i de håda första etapperna samt om resultaten av vissa trafikpolitiska

överväganden på det internationella planet.

Utskottet, som i det följande kommer att närmare behandla de olika reformåtgärder

som ingår i handlingsprogrammets första och andra etapper,

vill understryka departementschefens uttalande att man vid bedömningen

av möjligheterna att slutligt genomföra det trafikpolitiska reformprogrammet

bl. a. måste beakta att en skärpt konkurrens på transportmarknaden

inte får leda till ökad olycksfi ekvens i trafiken genom hårdare utnyttjande

av förarpersonalen. Utskottet, som konstaterar att särskilda sakkunniga

tillkallats för att verkställa en utredning angående regleringen av arbetstörhållandena

inom landsvägstrafiken, finner det angeläget att utredningsarbetet

bedrives med största möjliga skyndsamhet och att resultatet snarast

förelägges riksdagen. I anslutning till vad i propositionen anförts rörande

transportforskningen må erinras om det samarbete som på detta område

bedrivs inom ramen för Nordiska rådets verksamhet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

Till grund för bedömningen av trajikinvesteringarna har i propositionen

redovisats prognoser för biltratiken, järnvägstrafiken och luftfarten samt

vissa av tratikutredningen på grundval av dessa prognoser redovisade allmänna

tendenser i trafikens utveckling på längre sikt. Utskottet, som i likhet

med departementschefen i huvudsak kan godta den av utredningen

gjorda bedömningen av de allmänna utvecklingstendenserna inom trafiken,

viH understryka departementschefens uttalande att det i en aktiv trafikpolitik

bör ingå såsom ett viktigt led att mot bakgrunden av de allmänna

utvecklingstendenserna inom trafiken söka bättre än hittills samordna investeringarna

inom de olika trafikgrenarna. Den snabba utveckling som

äger rum på alla områden — icke minst de ekonomiska och tekniska — gör

det nödvändigt att planläggningen av trafikpolitiken ständigt sker med ett

betydande mått av flexibilitet. Med hänsyn till vad departementschefen

förordat samt de olika förslag i herörda hänseenden som redovisas i propositionen

synes vad i motionerna I: 813 och II: 975 yrkats rörande ständigt

förnyade prognoser för kommunikationsmedlens utveckling och av en sammanvägning

av olika transportmedels framtida behov bli i huvudsak tillgodosett.

I fråga om väg- och gatuinvesteringarna anmäles i propositionen att särskilda

sakkunniga skall tillkallas för att verkställa en översyn av 1957 års

''ägplan. Departementschefen pekar bl. a. på de växande trafikproblemen i

städer och tätorter samt på behovet av en effektiv samordning av trafikledsbyggandet

i städerna och vägutbyggnaden på landsbygden. 1 detta sammanhang

framhålles även att det tillkommit omständigheter som inte kunde

lörutses när vägplanen utarbetades och särskilt nämnes därvid de krav på

vägutbyggnader, som kan bli en följd av kommunblocksbildningen. Utskottet,

som finner det vara av värde att eu översyn av 1957 års vägplan nu

kommer att ske genom särskilt för ändamålet tillkallade sakkunniga, förutsätter

att vad i motionerna 1: 820 och II: 982 anföres om riks- och länsvägnäten

kommer att övervägas av de sakkunniga.

I propositionen redovisas även ett av 1960 års vägsakkunniga framlagt

betänkande rörande frågan om avgiftsbelagda trafikanläggningar. Enligt

de sakkunnigas mening är det av tidigare aktualiserade projekt numera

endast en fast förbindelse över Kalmarsund som rimligen skulle kunna

komma i fråga som avgiftsfinansierat företag. De sakkunniga, som på de i

px opositionen angivna grunderna avstyrker införandet av avgiftsbelagda

trafikanläggningar, finner det än mindre befogat att enbart för detta fall

göra avsteg från den allmänna huvudprincipen för vägväsendets finansiering

och införa en lag om tullvägar.

I detta sammanhang anmäler departementschefen alt en översyn f. n.

pågår inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av tidigare framlagt utredningsmaterial

rörande en broförbindelse över Kalmarsund. Denna översyn

bör enligt departementschefen bedrivas i sådan takt att ett aktuellt mate
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje tagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 69

rial för ett ställningstagande i frågan om en fast förbindelse till Öland bör

finnas att tillgå i god tid före den förnyelse av flerårsplanerna för väg- och

brobyggnader, som författningsenligt skall äga rum under år 1966.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att aktuellt material för ställningstagande

till frågan om en fast förbindelse till Öland kan väntas föreligga i

god tid före den revision av flerårsplanerna som skall äga rum år 1966. Då

sålunda en lösning av detta trafikproblem synes ligga inom räckhåll lärer

ett avsteg från den allmänna principen om vägväsendets finansiering icke

behöva ske för detta företag. Med hänsyn vidare till att en fast förbindelse

över Öresund är av speciell karaktär får såsom departementschefen framhållit

frågan om avgiftsbeläggning av trafiken tas upp till behandling i

samband med ett ställningstagande till detta projekt. Vid bl. a. angivna förhållanden

har utskottet icke funnit sig berett att tillstyrka det i motionerna

1:819 och 11:974 framförda yrkandet angående särskild lagstiftning om

avgiftsbelagda trafikanläggningar.

De av departementschefen redovisade bedömningarna av järnvägsinvesteringarna

samt av investeringarna i sjöfartens och luftfartens fasta anläggningar

har icke givit utskottet anledning till erinran.

Utskottet vill starkt understryka departementschefens uttalande om

angelägenheten av att en rationell samordning av investeringsverksamheten

på trafikområdet kommer till stånd, varvid målsättningen bör vara att skapa

ett transportsystem där de olika trafikanläggningarna och transportmedlen

på ett optimalt sätt kompletterar varandra. Till en aktiv trafikpolitik hör att

man i väsentligt större utsträckning än för närvarande centralt och regionalt

kan — i samarbete mellan statliga och kommunala myndigheter samt enskilda

organisationer — fortlöpande planera och verka för lämplig avvägning av

trafikinvesteringarna och en rationell uppläggning av trafiken, allt i syfte

att skapa bästa möjliga trafikservice.

I propositionen behandlas vidare vissa speciella samordningsproblem i

storstadsregionerna. I fråga om Stockholmsområdet konstaterar departementschefen

att en medverkan från statens sida till en lämplig lösning av

problemkomplexet synes motiverad. Denna medverkan avses få den formen

att en särskild förhandlingsman eller förhandlings- och utredningsman

utses med uppgift att genom förhandlingar mellan berörda intressenter

söka sammanjämka dessas ståndpunkter samt utarbeta förslag till gemensamma

lösningar av den kollektiva närtrafikens problem i området. Målet

för arbetet anges vidare vara att mot bakgrund av bl. a. regionplanen uppnå

en lösning som innebär en fullgod trafikservice inom området till lägsta

samhällsekonomiska kostnad. Arbetet bör i första hand inriktas på att genom

organisatoriska åtgärder möjliggöra sådan samordning inom närtrafiken,

att investerings-, drift- och taxepolitik smidigt kan inriktas mot nyssnämnda

mål. Ett definitivt ställningstagande till formerna för förhandlingsarbetet

anses dock böra ske först efter närmare samråd med berörda in
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

tressenter. Departementschefen förklarar sig slutligen avse att inom den

närmaste tiden taga upp överläggningar härom med vederbörande myndigheter,

kommuner och trafikföretag m. fl.

Något liknande initiativ för Götebogs- och Malmöregionerna är enligt

departementschefen inte f. n. påkallat. I fråga om Göteborg konstateras

därvid bl. a. att om föreliggande inkorporeringsplaner förverkligas, torde

samordnande lösningar av närtrafikproblemen i Göteborgsområdet kunna

nås lättare än i Stockholmsområdet.

Utskottet vill för sin del understryka angelägenheten av att närtrafikproblemen

i Stockholmsområdet snarast bringas till en lösning. Detta är

av betydelse icke minst för en lösning av bostadsförsörjningen i denna region.

Enligt utskottets mening skulle den av departementschefen aviserade

statliga medverkan — vilken är väl motiverad med hänsyn till att staten

ombesörjer en stor del av trafiken inom området — därvid vara av värde.

Utskottet kan helt ansluta sig till den av departementschefen angivna målsättningen

för åtgärderna härvidlag. Därvid bör sålunda olika slag av

trafik, t. ex. kollektiv och individuell trafik, vägas mot varandra ur samhällsekonomisk

synpunkt. Självfallet kan partiella lösningar visa sig erforderliga

i avvaktan på en lösning av hela problemkomplexet. Det i motionerna

1:812 och 11:983 framförda förslaget om partiella lösningar avseende

taxemässig samordning m. m. synes därför inte behöva föranleda något

särskilt uttalande från riksdagens sida.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de i propositionen

angivna riktlinjerna för bedömning av frågan rörande ombyggnad till normalspår

av smalspåriga järnvägslinjer och nybyggnad av järnvägslinjer.

Såsom departementschefen framhållit torde det inte numera finnas anledning

att såsom tidigare ifrågasatts upprätta någon särskild breddningsplan.

I fortsättningen lämnar departementschefen en redogörelse för den pågående

koncentrationen av SJ:s verksamhet genom nedläggning av trafiksvaga

bandelar. Av redogörelsen framgår bl. a. att sedan år 1959 — då den

trafikerade banlängden uppgick till ca 14 800 km — har järnvägsstyrelsen

fått tillstånd att helt eller delvis lägga ned trafiken på 53 järnvägslinjer

med en sammanlagd banlängd av 2 042 km, och dessa nedläggningar har

med något undantag redan genomförts. Då erfarenheterna av hittills genomförda

nedläggningar har visat att det, trots de farhågor som i skilda sammanhang

yppats om de negativa verkningarna av järnvägsnedläggelser,

varit möjligt att genom trafikomläggning skapa en tillfredsställande

trafikservice till lägre samhällsekonomisk kostnad anser departementschefen

att undersökningarna rörande möjligheterna att lägga ned driften

helt eller delvis på trafiksvaga järnvägslinjer med kraft bör fullföljas.

Ehuru stora belopp årligen krävs för att upprätthålla driften på sådana

linjer, måste man nämligen konstatera att många av de berörda bygderna

likväl inte lämnas den trafikservice som vore önskvärd. I anslutning

härtill framhålles att det — såsom led i den tidigare berörda sam
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 71

ordningen av trafikinvesteringarna — även i ökad utsträckning bör göras

mer omfattande, regionvis upplagda undersökningar av möjligheterna att

med lämplig koordination av de olika transportmedlen ge en bättre trafikservice

i olika delar av landet.

I de likalydande motionerna 1:815 och 11:980 har anförts vissa synpunkter

på åtgärder som erfordras för tillgodoseende av person- och godstrafikbehoven

i samband med nedläggning av trafiksvaga bandelar. Vidare

har i motionerna I: 820 och II: 982 föreslagits att vad i motionerna anförts

beträffande ersättningstrafik, vägupprustning och järnvägsförbindelser för

A- och B-regioner särskilt måtte uppmärksammas då nedläggning av järnvägstrafik

är i fråga, så att en god trafikförsörjning erhålles i berörda

områden.

Enligt utskottets uppfattning utgör nedläggningen av trafiksvaga bandelar

en naturlig anpassning till de förändrade förhallanden på transportmarknaden

som inträtt bl. a. till följd av bilismens expansion. Riksdagen

har också tidigare (SU B 6/58) funnit att rationaliseringsverksamheten inom

SJ, omfattande bl. a. nedläggning helt eller delvis av trafiksvaga bandelar,

bör bedrivas med kraft. Riksdagen uttalade därvid bl. a. att vissa inskränkningar

i järnvägsdriften i framtiden liksom dittills utgjorde ett led i en av

den allmänna utvecklingen framtvingad omdaningsprocess, vars förhindrande

eller uppskjutande riksdagen icke var beredd att ta de ekonomiska

konsekvenserna av. Utskottet vill framhalla att ett beslut av statsmakteina

om full ersättning till SJ för driften av trafiksvaga bandelar självfallet

inte skall medföra en ändrad inställning från statsmakternas sida i fråga om

nedläggning av trafiksvaga bandelar. Även i fortsättningen bör därför arbetet

med att helt eller delvis ersätta trafiksvaga bandelar med landsvägstrafik

bedrivas med hänsyn till både bygdens behov och transportekonomiska

fakta. Det angelägna i att utan tidsutdräkt pröva förutsättningarna för att

överföra trafiken till landsväg är särskilt påtagligt med hänsyn till att tidskrävande

vägupprustning ofta visar sig erforderlig innan en nedläggning

kan genomföras. Självfallet får dock nedläggningsfrågan inte enbart bedömas

från järn vägsekonomiska synpunkter utan även med beaktande av

olika sociala och näringspolitiska aspekter. Det är angeläget att avvecklingen

sker på ett sådant sätt att behövliga ersättningsförbindelser kan ordnas

i god tid. Det nu tillämpade förfarandet vid handläggning av nedläggningsärenden

— som bl. a. innebär att arbetsmarknadsstyrelsen och Näringslivets

trafikdelegation deltar i beredningen av ärendena på verksplanet samt

att länsstyrelser, kommunala myndigheter in. fl. får tillfälle att yttra sig

såväl remissvägen som vid olika sammanträden— torde innebära garanti

för en allsidig prövning av dessa ärenden. Utskottet förutsätter att även de

i motionerna 1:815 och 11:980 samt 1:820 och 11:982 berörda frågorna

beaktas vid prövningen av ärenden rörande nedläggning av trafiksvaga

bandelar.

Av 1955 års riksdag hemställdes (rskr. 1955: 380) att Kungl. Maj:t skulle

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

låta undersöka olika alternativa lösningar av frågan om trafiken på den

smalspåriga (1067 mm) järnvägslinjen Gullberna—Torsås—Bergkvara och

i samband därmed på den likaledes smalspåriga (891 mm) linjen Torsås—

Kalmar såsom led i en tänkt sydostkustbana. Sedan undersökningar nu

verkställts inom trafikutredningen och järnvägsstyrelsen har resultatet

redovisats i propositionen. Departementschefen har funnit av trafikutredningen

och järnvägsstyrelsen anförda skäl mot en breddning av linjerna

övertygande och kan därför inte tillstyrka vare sig en breddning av dessa

linjer eller ett alternativt framfört förslag om inspikning av järnvägsspåret

på linjen Gullberna—Torsås—Bergkvara till samma spårvidd, som nu

finns på linjen Torsås—Kalmar. Frågan om nedläggning av trafiken torde

enligt departementschefen få prövas i vanlig ordning.

I motionerna 1:807 och 11:984 samt 1:818 och 11:981 har hemställts

att de ifrågavarande järnvägslinjerna måtte överföras från linjegrupp B

till linjegrupp A.

Utskottet kan i likhet med departementschefen inte finna skäl förorda

en breddning av de ifrågavarande linjerna. Vidkommande det i motionerna

framförda yrkandet om överförandet av dessa järnvägslinjer från linjegrupp

B enligt trafikutredningens undersökningsprogram till linjegrupp A

i samma program vill utskottet erinra om att utredningen till grupp A

hänfört sådana linjer, beträffande vilka det stod klart att de av samhälleliga

skäl måste bibehållas tillsvidare eller på längre sikt, medan till grupp B

hänförts sådana linjer, beträffande vilka frågan om eventuell nedläggning

snarast möjligt borde utredas och prövas — en prövning som kan resultera

antingen i linjens bibehållande eller ock i total eller partiell driftnedläggning.

Eftersom järnvägsstyrelsen i samråd med bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen

och Näringslivets trafikdelegation efter verkställd undersökning

hemställt om tillstånd att lägga ned båda dessa linjer kan förutsättningar

för en överföring till grupp A icke anses föreligga. Utskottet anser sig

därför inte kunna tillstyrka motionärernas förslag men förutsätter att den

fortsatta prövningen av frågan om trafikens nedläggning på berörda linjer

— liksom övriga nedläggningsärenden — sker under beaktande av linjernas

betydelse från bl. a. lokaliseringssynpunkt.

I propositionen föreslås vidare att ett av 1946 års riksdag fattat principbeslut

om breddning till normalspår av linjerna Karlshamn—Vislanda och

Bredåkra—Växjö måtte upphävas.

Ombyggnad till normalspår av de ifrågavarande linjerna enligt det av

1946 års riksdag fattade principbeslutet (rskr. 1946:210) togs ursprungligen

upp på beredskapsstat men uppfördes enligt beslut av 1952 års riksdag

på SJ:s ordinarie investeringsprogram. Efter förnyad prövning beslöt 1954

års riksdag (rskr. 1954: 127) att ombyggnadsarbetena på dessa linjer inte

skulle igångsättas med mindre läget på arbetsmarknaden påkallade deras

utförande som sysselsättningsarbeten. Bortsett från vissa smärre terrasse
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 13

ringsarbeten har nämnda riksdagsbeslut såvitt avser dessa linjei inte realiserats.

Trafikutredningen har framhållit att det i belysning av den trafikutveckling,

som ägt rum sedan riksdagens principbeslut fattades, står klart

för utredningen, att det berättigade i att bredda endera av linjerna

Bredåkra—Växjö och Karlshamn—Vislanda numera kan från samhällsekonomisk

synpunkt starkt ifrågasättas. Under alla omständigheter måste

breddning av båda dessa, varandra närliggande parallella järnvägslinjer

anses helt utesluten. Trafikutredningen förordar därför att beslutet måtte

omprövas sedan ny breddningsundersökning kommit till stand.

Eu av järnvägsstyrelsen företagen ny breddningsundersökning jämte en

parallellt härmed företagen nedläggningsundersökning visar bl. a. att persontrafiken

på ifrågavarande linjenät under åren 1951 1961 minskat med

56 procent, paket- och ilstvckegodstrafiken med omkring en tredjedel, fraktstyckegodset

med 58 procent och vagnslastgodset med 60 procent. Breddning

till persontrafikstandard bedöms av styrelsen såsom orealistisk och

breddning till godstrafikstandard beräknas vid 1961 års pris- och lönenhå

och 1960 års godsvolym ge ytterst ringa marginal för ränta och avskrivning

på nedlagt kapital. Järnvägsstyrelsen finner att investeringar i breddning

på detta linjenät inte är ekonomiskt motiverade och framhåller i övrigt att

järnvägarnas betydelse för trafikförsörjningen i området numera minskat

väsentligt genom bilismens utveckling. Styrelsen har därför efter

samråd med bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen och Näringslivets trafikdelegation

— hemställt om tillstånd att få lägga ned persontrafiken på linjerna

Växjö_Tingsryd och Norrand—Kvarnamåla samt att få helt lägga ned

driften på linjen Tingsryd—Bredåkra.

I likhet med trafikutredningen och järnvägsstyrelsen anser sig departementschefen

inte kunna tillstyrka breddning av båda de här ifrågavarande

järnvägslinjerna. Med hänsyn härtill och då det trafikkomplex, som det

här gäller, bör få förutsättningslöst lösas på grundval av de utredningar,

som hittills verkställts och ytterligare erfordras, anses lämpligt att riksdagens

principbeslut om breddning av ifrågavarande linjer nu upphäves.

Frågan om den lämpliga anordningen av trafiken i detta område förutsättes,

sedan erforderliga kompletterande undersökningar verkställts, få prövas

och avgöras av Kungl. Maj :t i vanlig ordning.

I motionerna 1: 802 och II: 969 samt I: 812 och II: 988 har yrkats avslag

på propositionens förslag om upphävande av ifrågavarande beslut. Även i de

likalvdande motionerna 1:821 och 11:985 yrkas avslag på detta förslag. I

sistnämnda motioner hemställes vidare under hänvisning till att efter principbeslutet

fråga uppkommit om breddning av linjen Karlshamn—Kvarnamåla-

Växjö att riksdagen måtte uppdraga åt Kungl. Maj :t att fatta slutligt

beslut rörande frågan om järnvägsdriftens ordnande inom det berörda trafikområdet.

g — llihang till riksdagens protokoll 1963. 6 sand. 2 avd. År 1

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

Enligt utskottets mening har de i propositionen redovisade undersökningarna

visat att det inte kan vara motiverat att vidhålla det av 1946 års riksdag

fattade beslutet om breddning av bada de ifrågavarande järnvägslinjerna.

Utskottet tillstyrker därför att riksdagen upphäver det tidigare fattade

principbeslutet om breddning till normalspår av järnvägslinjerna Karlshamn—Vislanda

och Bredåkra—Växjö.

Såsom framhållits vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken

delar utskottet departementschefens uppfattning att de trafikpolitiska

reformerna bör genomföras i tre etapper. För att tillgodose kravet

på likhet i konkurrensvillkoren bör därvid en tidsmässig samordning av reformerna

för järnvägs- och landsvägstrafiken eftersträvas.

I fråga om reformer på järnvägstrafikens område föreslås i propositionen

att SJ i den första reformetappen beviljas full ersättning för driften av trafiksvaga

järnvägslinjer. I samband härmed föreslås även att det genomföres

en differentiering av den ekonomiska målsättningen för affärsbanenätet

resp. de trafiksvaga järnvägslinjerna.

Riksdagen har fr. o. m. budgetåret 1958/59 beviljat ett årligt driftbidrag

till SJ såsom partiell kompensation för sådana icke företagsekonomiskt

motiverade prestationer som företaget har att utföra. Sedan budgetåret

1960/61 har driftbidrag utgått med 80 milj. kr., varjämte anvisats särskilda

anslag för underskottstäckning.

Trafikutredningen räknar med att driften av de trafiksvaga bandelarna

innebär en belastning på SJ:s ekonomi av storleksordningen 200 milj. kr.

per år vid 1960—61 års prisläge och 1958 års trafik. Enär de driftbidrag,

som anslagits sedan 1958, sålunda endast delvis täckt underskotten på de

trafiksvaga järnvägslinjerna, har det enligt utredningens uppfattning inte

vant möjligt för företaget att i önskvärd omfattning genomföra den avsedda

anpassningen av taxorna till kostnads- och konkurrensförhållandena på affärsbanenätet.

Utredningen betraktar det som en av de väsentligaste förutsättningarna

för friare förhållanden på transportmarknaden, att SJ helt

kompenseras för trafikeringsplikten på de trafiksvaga järnvägslinjerna.

Departementschefen anser såsom framgått av vad tidigare anförts att trafikeringsplikten

på det trafiksvaga järnvägsnätet så snabbt som möjligt bör

nedbringas genom energiskt fullföljande av nedläggningsprogrammet. Till

den del trafikeringsplikten kvarstår bör emellertid ersättning lämnas, som

helt täcker härigenom uppkommande underskott.

Ersättningen för driften på de trafiksvaga järnvägslinjerna för SJ:s del

utgör enligt propositionen en förutsättning för att företaget skall kunna föra

en mer aktiv taxepolitik. Därvid öppnas bl. a. en möjlighet att pröva om en

taxesänkning i fråga om vissa transporter skulle på längre sikt kunna medföra

en ökad nettointäkt genom trafikvärvning. Eftersom transportkonsumenterna

ofta behöver en långvarig omställning för byte av transportmedel

s. 75 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 75

måste SJ därvid ha möjligheter att löra en långsiktig taxepolitik främst i fråga

om vagnslastgodstrafiken, vilket i sin tur förutsätter att SJ kan beräkna

ersättningens ungefärliga storlek under ett antal år framöver. Departementschefen

framhåller också att underskotten på driften av de trafiksvaga järnvägslinjerna

f. n. har den storleksordningen, att det torde vara praktiskt taget

utsiktslöst att — utan särskild kompensation för dessa underskott —

skapa balans i företagets ekonomi, vilket självfallet kan verka i hög grad

hämmande på ledningens och personalens ambitioner att sträva efter detta

mål.

I propositionen föreslås att SJ fr. o. in. budgetåret 1964/65 beviljas full

ersättning för underskott på trafiksvaga järnvägslinjer. Till grund för bestämning

av ersättningens storlek bör ligga en förhandsberäkning av de trafiksvaga

järnvägslinjernas driftresultat för resp. budgetår. Särskild expertis

har tillkallats för att inom kommunikationsdepartementet verkställa en

granskning av riktlinjerna för dessa beräkningar.

För budgetåret 1964/65 har anslagsbehovet av järnvägsstyrelsen på grundval

av en förnyad bandelsundersökning beräknats till 238 milj. kr. Järnvägsstyrelsens

beräkning har preliminärt prövats inom kommunikationsdepartementet.

Anslagsbehovet avses komma att anmälas för nästa års riksdag.

I det av järnvägsstyrelsen beräknade anslagsbehovet ingår ersättning

för trafikering av vissa järnvägslinjer, vilka även från företagets synpunkt

kan vara motiverade att trafikera oaktat de f. n. lämnar visst underskott. Ersättning

anses ej kunna utgå för underskott på dylika banor. Efter avdrag

med häremot svarande belopp har anslagsbehovet för budgetåret 1964/65

preliminärt uppskattats till ca 200 milj. kr. Ersättningen föreslås även i fortsättningen

utgå av allmänna budgetmedel. Anslaget avses skola benämnas:

Ersättning till statens järnvägar för driften av icke lönsamma järnvägslinjer.

I de likalydande motionerna 1:813 och 11:975 föreslås att de kostnader

som staten skall ersätta SJ med vid driften av icke lönsamma bandelar skall

avse särkostnader, varmed enligt motionerna avses sådana kostnader som

bortfaller då trafiken läggs ned. Vidare har i motionen 1: 809 föreslagits alt

riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att efter prövning i varje enskilt

fall ur anslaget för ersättning till driften av icke lönsamma järnvägslinjer

bevilja bidrag till förlustbringande trafik på enskild järnvägslinje.

Utskottet har vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna accepterat

principen att ersättning bör utgå för täckning av underskott i trafik, som

erfordras för att säkra en tillfredsställande transportförsörjning. I enlighet

härmed bör full ersättning även utgå till SJ för de kostnader som förelaget

orsakas i samband med driften av trafiksvaga järnvägslinjer såvida

det inte kan anses företagsekonomiskt motiverat att fortsätta driften även

om den f. n. lämnar visst underskott. Beräkningen av de kostnader och intäkter,

som är hänförliga till de trafiksvaga järnvägslinjerna, torde såsom

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr t år 1063

angivits i propositionen få ske i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer,

som angivits av 1942 års järnvägskostnadsutredning.

Ersättningen bör sålunda avse såväl särkostnader, d. v. s. kostnader som

är direkt hänförliga till den ifrågavarande järnvägslinjen som den på järnvägslinjen

belöpande delen av de med järnvägsnätet i övrigt gemensamma

kostnaderna — varmed avses kostnaderna för regional och central administration

samt för växling, bemanning m. m. vid stationer, som är gemensamma

med andra järnvägslinjer. Vid beräkningen av det belopp med vilket

ersättningen kan minskas för visst budgetår genom verkställda nedläggningar

kan särkostnaderna beräknas bortfalla redan fr. o. in. tiden närmast

efter nedläggningen medan de gemensamma kostnaderna enligt trafikutredningen

kan antas kunna avvecklas med en femtedel per år fr. o. m. det år

under vilket nedläggningen genomföres.

Utskottet vill därför med avstyrkande av det i motionerna 1:813 och

11:975 framförda yrkandet tillstyrka de av departementschefen förordade

grunderna för ersättning till SJ för driften av icke lönsamma järnvägslinjer

att gälla fr. o. m. budgetåret 1964/65.

\ idkommande det i motion 1: 809 framförda förslaget avseende ersättning

till enskilda järnvägsföretag vill utskottet framhålla att dylik ersättning

kan falla inom ramen för den av utskottet accepterade principen om ersättning

för täckning av underskott i trafik, som erfordras för att säkra en tillfredsställande

transportförsörjning, därest därvid angivna villkor visar sig

vara uppfyllda. Då frågan om ersättning för av enskilt järnvägsföretag bedriven

trafik av detta slag icke aktualiserats anser emellertid utskottet att

motionen icke bör föranleda någon åtgärd.

I detta sammanhang har departementschefen även tagit upp en speciell

taxefråga som aktualiserats vid nedläggning av trafiksvaga bandelar. De orter

som berörs av en järnvägsnedläggning förlorar förmånen av den genomgående,

degressiva fraktberäkning som tillämpas på järnvägsnätet. Vid hittills

genomförda nedläggningar har detta visat sig medföra kraftiga ökningar

av styckegodsavgifterna, som kunnat leda till kännbara verkningar

främst för en del industriföretag. För mera långväga styckegodstransporter

har sålunda med normala taxor uppkommit ökningar på upp till 30—40

procent. Trafikutredningen har studerat frågan om taxemässig samordning

av järnvägs- och biltrafik och därvid avvisat tanken på genomgående fraktberäkning

enligt järnvägstaxa men uttalat sig för vissa övergångsåtgärder

i samband med nedläggning av järnväg. Departementschefen uttalar att det

bl. a. genom av järnvägsstyrelsen beslutade temporära nedsättningar av billin

jeavgifterna i styckegodssamtrafiken och genom speciella fraktavtal i

praktiken blivit möjligt att genomföra en successiv anpassning till det förändrade

taxeläget och förutsätter att järnvägsstyrelsen även i fortsättningen

tillser att man inte genom plötsligt genomförda, kännbara höjningar av

fraktavgifterna försvårar verksamheten för företag på de orter, som berörs

s. 77 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 77

av hittills och framdeles beslutade omläggningar av Irafiken från järnväg

till landsväg.

I de likalydande motionerna I: 804 och II: 971 förordas att förslag om generell

tillämpning av järnvägstaxorna vid samtrafik mellan järnväg och av

SJ eller postverket ägda bil- och busslinjer måtte utarbetas och föreläggas

riksdagen. Vidare har i de likalydande motionerna I: 808 och II: 978 föreslagits

att vid hittills och framdeles beslutade nedläggningar av järnväg

taxemässig samtrafik med tillämpning av järnvägstaxa tillsvidare bibehålies

i avseende å den landsvägstrafik, som ersätter den nedlagda järnvägen.

Såvitt utskottet har sig bekant har de av departementschefen berörda

taxeförhållandena i varje fall tidigare medfört vissa allvarliga olägenheter.

Självfallet skulle det innebära vissa fördelar om det vore möjligt att tilllämpa

en genomgående fraktberäkning i vad avser styckegodstransporter.

Med hänsyn till vad utredningen anfört torde det emellertid inte nu vara

lämpligt att genomföra en sådan ändring i taxesystemet. Härtill kommer

att järnvägsstyrelsen enligt vad utskottet erfarit avser att införa en ny

styckegodstaxa i samband med övergången till knutpunktsorganisationen

för styckegodstrafiken. Utskottet anser det emellertid väsentligt att järnvägsstyrelsen

tillser att man inte genom plötsligt genomförda, kännbara

höjningar av fraktavgifterna försvårar verksamheten för företag på de orter,

som berörs av hittills och framdeles beslutade omläggningar av trafiken

från järnväg till landsväg. Utskottet utgår vidare från att den delegation som

skall tillsättas för att följa verkningarna av reformåtgärderna som en av

sina väsentliga uppgifter skall ha att följa utvecklingen på taxeområdet.

Därvid torde delegationen ha anledning ätt även studera den här aktuella

frågan om genomgående taxeberäkning för styckegodstransporter samt de

i motionerna I: 804 och II: 971 samt I: 808 och II: 978 framförda mera vittgående

taxeförslagen.

Vad i propositionen anförts rörande differentiering av den ekonomiska

målsättningen för affärsbanenätet respektive de trafiksvaga järnvägslinjerna

föranleder ingen erinran från utskottets sida. Utskottet kan också i princip

godkänna den av trafikutredningen och departementschefen förordade nedskrivningen

av statskapitalet för de trafiksvaga linjerna. Utskottet förutsätter

att riksdagen i annat sammanhang får tillfälle alt ta ställning till tidpunkten

för nedskrivningen liksom takten för densamma samt att riksdagen

även kommer att underställas närmare förslag i fråga om det i propositionen

berörda spörsmålet om SJ :s pensionsförpliktelser.

Utskottets granskning av de för den andra reformetappen föreslagna reformåtgärderna

har icke givit anledning till erinran från utskottets sida.

Utskottet förutsätter därvid alt den av departementschefen förordade delegeringen

av befogenheten att besluta i fråga om vissa i allmänna taxan ingående

rabatterade avgifter, t. cx. månadsbiljetter, är avsedd att genomföras

redan under den första reformetappen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1963

Utskottet övergår härefter till att behandla de i propositionen framlagda

reformförslagen avseende landsvägstrafiken.

I fråga om godstrafiken på landsväg föreslås att i den första reformetappen

eller sålunda fr. o. in. den 1 juli 1964 en uppmjukning av nuvarande

regleringssystem till huvudsaklig del skall ske på det sättet att trafiktillståndsgivningen

göres mindre restriktiv än vad nuvarande praxis innebär.

Därvid bör en årlig ökning med 15 procent av den samlade lastförmågan hos

fordon i beställningstrafik för godsbefordran vara normerande vid tillståndsgivningen.

Den nuvarande genomsnittliga årliga ökningen av tillståndsgivningen

kan uppskattas till ca 10 procent.

Departementschefen framhåller att procenttalet närmast bör ses såsom

en anvisning och ett uttryck för en trafikpolitisk målsättning, som går ut

på att en mindre restriktiv tillståndsgivning bör tillämpas i fortsättningen.

Varje tillståndsmyndighet bör samtidigt noggrant följa utvecklingen på

transportområdet inom respektive regioner för att motverka eventuella

störningar. Det avses skola ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare

anvisningar till de tillståndsgivande myndigheterna för tillämpande av en

mindre restriktiv tillståndsgivning enligt här förordade grunder.

Vidare föreslås i propositionen, att fr. o. m. första reformetappen vissa

transporter skall helt undantas från YTF:s bestämmelser. Detta gäller en

del transporter av speciell natur, exempelvis av vissa trädgårdsprodukter

in. m. till förädlingsindustri, och vidare transporter av mera begränsad

betydelse för den allmänna transporthushållningen, såsom av snö och is i

samband med snöröjningar samt renhållningstransporter. Även vissa traktortransporter

i skogsbruket, vilka på väg inte överstiger 15 km, undantas

från bestämmelserna.

I den första reformetappen skall undantag även göras från annars föreskriven

behovsprövning i fråga om tillstånd för s. k. kooperativ körning med

små eller medelstora lastbilar. Behovsprövningen föreslås även slopad i fråga

om tillstånd att med mjölkbil befordra fyllnads- och returgods.

I ett antal motioner har förslag framförts om ytterligare lättnader i tillståndsgivningen

i samband med genomförandet av den första reformetappen.

I de likalydande motionerna 1:817 och 11:976 föreslås sålunda att

fr. o. m. den 1 juli 1964 från YTF:s tillämpning jämväl skall undantas transport

från fält till lagerhus, kvarn, torkanläggning eller liknande av fälttröskad

spannmål. I de likalydande motionerna 1: 810 och II: 979 föreslås att lastbil

som dagligen användes för linjetransport av leverantörmjölk till mejeri

må fr. o. in. den 1 juli 1964 härutöver, utan tillstånd enligt förordningen angående

yrkesmässig automobiltrafik, användas för beställningstrafik. Förslag

om att en årlig ökning med 20 procent — i stället för 15 procent som

föreslås i propositionen — av den samlade lastförmågan av fordon i beställningstrafik

för godsbefordran skall vara normerande när under en första

etapp tillstånd för sådan trafik meddelas, har framförts i de likalydande

s. 79 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 79

motionerna I: 815 och II: 980, vilka även upptar förslag om avskaffande av

behovsprövningen för i skogsbruket med lastbil utförda transporter fr. o. m.

den 1 juli 1964, samt slopande av lokalområdesbestämmelserna för beställningstrafik

fr. o. m. samma dag. I motionen II: 986 föreslås att behovsprövningen

för schaktmassor avskaffas fr. o. m. den 1 juli 1964. Slutligen föreslås

i de likalydande motionerna I: 814 och II: 987 att från YTF:s tillämpning

skall undantas dels transporter till trädgårdscentral och jämförlig anläggning

av potatis, grönsaker, frukt och bär, dels transporter med traktortåg

i skogsbruket av runt, bilat, kluvet, flisat och kolat virke etc., även då

traktortåget framföres längre vägsträcka än 15 km.

Enligt utskottets uppfattning innebär det i propositionen framlagda förslaget

om reformer i en första etapp såvitt avser godstrafiken på landsväg

en lämplig avvägning mellan vad som kan vara önskvärt för att stimulera

friare konkurrensförhållanden och vad som är möjligt med hänsyn till att

såväl trafikutövare som transportkonsumenter bör få tid till anpassning

till det nya systemet. Om mera väsentliga delar av transportområdet helt

undantas från förordningens tillämpning skulle detta medföra, att lämplighetsprövningens

syfte förfelas. Vidare skulle det i praktiken bli svårt att hålla

reda på vilka transporter som faller inom YTF:s tillämpningsområde.

En viss restriktivitet i fråga om undantag av här berörd art är därför nödvändig,

vilket också framhållits i propositionen. Utskottet vill tillägga att

erfarenheterna under den första etappen bör vara vägledande i fråga om

möjligheterna att i den andra etappen gå längre i fråga om lättnader för

godstrafiken på landsväg. Den delegation som skall följa verkningarna av

reformåtgärderna får därvid förutsättas beakta bl. a. de i här angivna motioner

framförda förslagen. Utskottet anser sig av nämnda skäl icke böra tillstyrka

de i motionerna framförda förslagen om att omedelbart införa ytterligare

undantag från YTF eller från däri föreskriven behovsprövning. Enligt

utskottets mening är det ej heller lämpligt att förorda en högre procentsats

för den mindre restriktiva behovsprövningen än som upptagits i propositionen.

Utskottet vill emellertid understryka departementschefens uttalande

att tillståndsmyndigheterna skall se procenttalet som ett uttryck för

en trafikpolitisk målsättning som går ut på att en mindre restriktiv behovsprövning

skall tillämpas i fortsättningen. Hänsyn bör även tagas till lokala

förhållanden, som t. ex. inom expansiva områden kan motivera en större

årlig ökning än angivna 15 procent. En begränsning till viss längsta sträcka

på väg i fråga om transporter med traktortåg i skogsbruket är enligt utskottets

mening befogad vid nuvarande förhållanden och utskottet anser sig

därför inte böra förorda att dylika transporter skulle undantas även då traktortåget

framföres längre vägsträcka än 15 km. I sammanhanget bör beaktas

alt de vägar som användes för dylika transporter i många fal! icke torde

vara att hänföra till väg i förordningens mening. Vidkommande förslaget om

slopande av lokalområdesbestämmelserna vill utskottet framhålla att dessa

opaginerad Kontrollera mot PDF

SO Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

bestämmelser synes böra behållas så länge någon form av behovsprövning

kvarstår.

I den andra reformetappen bör enligt propositionen uppmjukningen av

regleringssystemet fortsättas genom att restriktiviteten ytterligare mildras

vid tillståndsgivningen. Huruvida det normerande talet bör ökas från 15 procent

till 20 procent får bestämmas på grundval av främst den faktiska expansionstakten

m. in. inom det svenska näringslivet och landets ekonomi

över huvud taget och dessutom givetvis av erfarenheterna av den 15-procentiga

höjning som tillämpas under etapp I. Vidare föreslås att transporter

med lastbilar om högst fyra tons maximilast och med specialbilar undantages

från tillämpning av annars föreskriven behovsprövning. Med specialbilar

avses här lastbilar utrustade med fasta anordningar för speciella varuslag

såsom exempelvis betong, olja och klor. Vissa transporter av lantbruksprodukter

med traktor undantages helt från YTF:s bestämmelser. Detta gäller

här traktortransporter där transporten på väg inte överstiger 15 km.

I motionerna I: 815 och II: 980 har föreslagits att behovsprövningen vid

transportförmedling bör successivt uppmjukas i minst samma takt som den

övriga liberaliseringen och avskaffas fr. o. in. den 1 juli 1966.

Utskottet har inte funnit anledning till erinran mot de reformåtgärder i

fråga om godstrafiken på landsväg som föreslås skola ingå i den andra reformetappen.

Som framgått av vad tidigare anförts kan det emellertid sedan

erfarenheter vunnits av åtgärderna i den första etappen visa sig lämpligt att

införa vissa ytterligare lättnader fr. o. m. den 1 juli 1966.

Med anledning av det i motionerna I: 815 och II: 980 framförda förslaget

avseende transportförmedling vill utskottet framhålla att vissa lättnader enligt

propositionen avses skola genomföras utan att detta behöver föranleda

ändring av YTF samt att även i övrigt en uppmjukning på detta område kan

förutsättas ske i samband med de nu beslutade reformerna. Utskottet är inte

f. n. berett förorda slopande av behovsprövningen för transportförmedling

fr. o. m. den 1 juli 1966.

Utskottet vill erinra om att i propositionen förutsättes att lastbils- och

traktortågstrafiken skall kunna helt befrias från behovsprövning fr. o. in.

den tredje etappen.

I fråga om persontrafiken på landsväg m. m. föreslås i propositionen att

nuvarande bestämmelser om tillståndsgivning tillsvidare skall bibehållas för

buss- och drosktrafiken. Här skall dock en förenkling av det administrativa

förfarandet genomföras sedan en del ytterligare utredningar slutförts inom

departementet. I den första reformetappen föreslås dock att samåkning i

vanliga personbilar med högst fyra passagerare till och från arbetsplats,

skola och militärförläggning skall bli helt fri. Vidare framlägges förslag

vilka möjliggör samåkning även vid andra resor i områden, där de kollektiva

transportmedlen blivit otillräckliga. Handläggningen av tillståndsfrågor

skall i sådana fall ske i förenklade former. Dessutom föreslås i propositio
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 19(i3 81

nen att tillstånd att etablera och utöka uthyrningsrörelse med personbilar

och lättare lastbilar i fortsättningen skall lämnas utan behovsprövning. Utskottet

har inte funnit anledning till erinran mot här redovisade förslag.

I propositionen föreslås slutligen att ersättning för icke lönsam linjetrafik

på landsbygden fr. o. in. den 1 juli 1964 även skall utgå för av staten

eller statsägda bolag bedriven linjetrafik. Departementschefen erinrar om

att det sedan budgetåret 1961/62 utgår ersättning för viss linjetrafik på

landsbygden. Bestämmelser härom har utfärdats för ett år i sänder, senast

genom kungörelsen den 10 maj 1963 (nr 126) om statsbidrag till viss linjetrafik

på landsbygden. Departementschefen avser att även för nästkommande

budgetår föreslå ersättning enligt i huvudsak samma grunder som

de nuvarande. Redan nu står det klart att kretsen av ersättningsberättigade

företag bör utvidgas. Från tillämpningen av kungörelsen har nämligen undantagits

linjetrafik, som bedrives av statlig myndighet eller av företag, som

helt eller till övervägande del äges av staten. För denna trafik har hittills

förutsatts att resultatutjämning skall äga rum mellan lönsamma och icke

lönsamma linjer. Ett sådant krav är emellertid inte förenligt med de i propositionen

förordade trafikpolitiska principerna och det kan också leda

till att trafikförsörjningen i områden, som domineras av linjetrafik i statlig

regi, blir sämre än vad som med stöd av nu utgående ersättning är möjligt

att upprätthålla i områden med sådan trafik i enskild eller kommunal

regi. Den statliga linjetrafiken bör därför enligt departementschefens uppfattning

i detta hänseende likställas med övrig linjetrafik. För den av statsägda

aktiebolag bedrivna trafiken föreslås detta ske genom att dessa företag

blir berättigade till bidrag enligt kungörelsens bestämmelser. För den av

SJ och postverket bedrivna linjetrafiken bör ersättning utgå enligt i huvudsak

samma grunder som nu gäller för enskilda och kommunala företag. Ersättningen

har preliminärt beräknats till 0,5 milj. kr. per år för de statsägda

bolagen samt tillhopa 2,5 milj. kr. per år för SJ och postverket.

Utskottet tillstyrker de av departementschefen förordade grunderna för

utvidgning fr. o. in. den 1 juli 1964 av tillämpningsområdet för ersättning

till viss linjetrafik på landsbygden. Utskottet förutsätter att förslag beträffande

den närmare utformningen av ersättningssystemet för SJ :s och postverkets

del ävensom beträffande det för budgetåret 1964/65 erforderliga

anslagsbeloppet kommer att redovisas i nästa års statsverksproposition.

Utskottets granskning av det till propositionen fogade författningsförslaget

har icke givit anledning till erinran.

Under åberopande av det sålunda anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen må,

I. i anledning av förevarande proposition, nr 191, samt

med avslag, såvitt nu är i fråga, å följande motioner, nämligen
-

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

1. I: 810 och II: 979,

2. I: 814 och II: 987,

3. I: 815 och II: 980,

4. I: 817 och II: 976, samt

5. 11:986,

till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen icke funnit anledning

till erinran mot det vid propositionen fogade förslaget

till förordning om ändring i förordningen den 25 oktober

1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik

m. in.;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag,

såvitt nu är i fråga, å följande motioner, nämligen

1. I: 810 och II: 979,

2. I: 814 och II: 987,

3. I: 815 och II: 980,

4. 1:817 och 11:976, samt

5. 11:986,

godtaga de i propositionen förordade grunderna för omarbetning

i en andra reformetapp av vissa bestämmelser i

sagda förordning;

III. godtaga den i propositionen föreslagna utvidgningen

av tillämpningsområdet för ersättning till viss linjetrafik

på landsbygden;

IV. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag

å motionerna 1:802 och 11:969, 1:821 och 11:985 samt

1:812 och 11:983, sistnämnda båda motioner såvitt nu är

i fråga, upphäva det av 1946 års riksdag fattade principbeslutet

om breddning till normalspår av linjerna Karlshamn—

Vislanda och Bredåkra—Växjö;

V. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å

motionerna 1:813 och 11:975, nämnda motioner såvitt nu

är i fråga, godkänna de i propositionen förordade grunderna

för ersättning till statens järnvägar för driften av icke

lönsamma järnvägslinjer, att gälla från och med budgetåret

1964/65;

B. att motionerna 1:807 och 11:984 samt 1:818 och

11:981 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 812 och II: 983, såvitt de avser Storstockholms

närtrafikproblem, icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd;

s. 83 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 83

D. att motionerna I: 819 och II: 974 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd;

E. att motionen I: 809 ej må av riksdagen bifallas;

F. att riksdagen må i anledning av motionerna I: 816 och

II: 988 i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet

anfört rörande trafiken mellan Gotland och fastlandet;
G.

att motionerna

1. I: 804 och II: 971,

2. I: 808 och II: 978,

3. I: 811 och II: 977,

4. I: 812 och II: 983,

5. I: 813 och II: 975,

6. I: 815 och II: 980, samt

7. I: 820 och II: 982

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

H. att riksdagen må, i anledning av de av departementschefen

gjorda uttalandena rörande de allmänna riktlinjerna

för den statliga trafikpolitiken, investeringarna och reformåtgärderna

i övrigt giva till känna vad utskottet härom anfört.

Stockholm den 3 december 1963

På sammansatta stats- och tredje lagutskottets vägnar:

WALDEMAR SVENSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson och Persson, Fritz, fru

Wallentheim, herrar Larsson, Nils Theodor, Karlsson, Göran, och Kristiansson

;

från andra kammaren: herrar Svensson i Ljungskile, Blidfors, Andreasson,

Levin, Wachtmeister1 och Grebäck.

1 Herr Waclitmeisters plats har vid behandlingen av punkterna AI—III i utskottets hemställan

intagits av herr Bengtson i Solna och i fråga om punkterna AV samt C—H av herr

Cassel.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

Reservationer

a) beträffande punkt A I och II av herr Bengtson i Solna, som ansett

dels att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar å s. 79 med »Om

mera väsentliga» och slutar med »däri föreskriven behovsprövning» bort

ha följande lydelse:

»Dock anser utskottet i likhet med 1953 års trafikutredning och isåsom

Iramhållits i motionerna I: 815 och II: 980 så starka skäl tala för en liberalisering

av skogsbrukets transporter att undantag för behovsprövning avseende

däri sysselsatta bilar bör göras redan i första reformetappen. Utskottet

anser sig icke böra tillstyrka övriga i motioner framförda förslag om

ytterligare undantag från YTF eller däri föreskriven behovsprövning.»

dels att utskottet bort hemställa:

»A. att riksdagen må,

I. i anledning av förevarande proposition, nr 191, samt motionerna I: 815

och II: 980, nämnda motioner såvitt nu är i fråga, samt med avslag såvitt nu

är i fråga å följande motioner, nämligen

1. I: 810 och II: 979,

2. I: 814 och II: 987,

3. 1:817 och 11:976, samt

4. 11:986,

till Ivungl. Maj :t anmäla, att riksdagen icke funnit anledning till annan

erinran mot det vid propositionen fogade förslaget till förordning om ändring

i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m. än att i 12 § undantag från prövning av trafikens

behövlighet jämväl bör göras, då ansökan om trafiktillstånd avser rätt att

med lastautomobil jämte släpfordon utföra transporter inom skogsbruket.»

II. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna I: 815 och II: 980,

nämnda motioner såvitt nu är i fråga, samt med avslag såvitt nu är i fråga

å följande motioner, nämligen

1. I: 810 och II: 979,

2. I: 814 och II: 987,

3. 1:817 och 11:976, samt

4. 11:986,

godtaga de i propositionen förordade grunderna för omarbetning i en andra

reformetapp av vissa bestämmelser i sagda förordning med den ändring som

föranledes av utskottets hemställan under I ovan.»

b) beträffande punkt A IV av herr Wachtmeister;

c) beträffande motiveringen till punkt A V av herrar Larsson, Nils Theodor,

och Svensson i Ljungskile, som ansett att den mening i utskottets ut
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 85

låtande som börjar på s. 71 med »Utskottet vill framhålla» bort ha följande

lydelse:

»Utskottet vill framhålla att ett beslut av statsmakterna om full ersättning

till SJ för driften av trafiksvaga bandelar självfallet inte skall medföra

eu hårdare inställning från statsmakternas sida i fråga om nedläggning av

trafiksvaga bandelar.»

d) beträffande punkt B av herrar Larsson, Nils Theodor, Wachtmeister

och Grebuck, som ansett

dels att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar å s. 72 med »Utskottet

kan» och slutar med »från bl. a. lokaliseringssynpunkt» bort ha följande

lydelse:

»Utskottet vill erinra om att ett överförande av en trafiksvag handel från

linjegrupp B till linjegrupp A innebär att trafiken på bandelen i fråga tills

vidare skall bibehållas och att nedläggning ej får komma i fråga förrän

i rågan om eventuell nedläggning ånyo utretts och prövats. I förevarande fall

töreligger enligt utskottets mening starka skäl för ett fortsatt upprätthållande

av järnvägstrafiken, trots att den ur företagsekonomisk synpunkt nu

medtör viss förlust. Sålunda spelar järnvägstrafiken en icke oväsentlig roll

lör näringslivets utveckling i det berörda området, varjämte i motionerna

anlörts sådana synpunkter på möjligheten att förbättra driftsresultatet som

närmare bör prövas. Enligt vad utskottet erfarit, har de industrinämnder,

som under flera år inom området arbetat på att lokalisera företag till bygden,

endast rönt begränsad framgång, där man ej kunnat erbjuda kontakt

med en funktionsduglig järnväg. Även om man torde få förutsätta, att alla

nedläggningsärenden prövas under beaktande av linjernas betydelse ur

bl. a. lokaliseringssynpunkt, är en sådan prövning ett alltför stort osäkerhetsmoment

för att medgiva någon aktiv lokaliseringspolitik. Det kan ifrågasättas,

om man tillbörligt beaktat de kommunala industrinämndernas verksamhet,

som på sina håll lyckats vända en negativ befolkningsutveckling till

en positiv.

Utskottet anser med hänvisning till det sagda motionerna i här berört

avsende väl underbyggda och vill därför tillstyrka, att ifrågavarande järnvägslinjer

överföres till grupp A.»

dels att utskottet bort hemställa,

»B. att riksdagen med bifall till motionerna

1:807 och 11:984 samt 1:818 och 11:981 måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att järnvägslinjerna

Karlskrona—Torsås—Bergkvara och Torsås—Kalmar

må överföras från linjegrupp B till

linjegrupp A.»

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963

e) beträffande punkt D av herr Cassel, som ansett

dels att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar å s. 69 med »Utskottet

noterar» och slutar med »avgiftsbelagda trafikanläggningar» bort ha

följande lydelse:

»Utskottet noterar med tillfredsställelse att aktuellt material för ställningstagande

till frågan om en fast förbindelse till Öland kan väntas föreligga

i god tid före den revision av flerårsplanerna som skall äga rum år

1966. Planer för anläggande av bl. a. storbroar över Kalmarsund och Öresund

kan snart nog komma att aktualiseras. Därvid kan det befinnas nödvändigt

att lita till avgiftsfinansiering för att brist på väganslag ej alltför

länge skall fördröja realiserandet av viktiga projekt. Utskottet finner såsom

framhållits i motionerna 1:819 och 11:974 övervägande skäl tala för att

riksdagen nu beredes tillfälle att taga ställning till om avgiftsbeläggande av

trafikanläggning skall kunna komma i fråga efter prövning från fall till

fall. Riksdagen torde fördenskull i skrivelse till Kungl. Maj :t böra hemställa

om förslag till särskild lagstiftning i ämnet. Härvid torde 1960 års

vägsakkunnigas förslag till lag om tullvägar kunna läggas till grund.»

dels att utskottet bort hemställa:

»D. att riksdagen må med bifall till motionerna I: 819 och II: 974 i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa att förslag till lagstiftning rörande avgiftsbelagda

trafikanläggningar måtte föreläggas riksdagen.»

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 63

312161

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:424 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition dels med förslag till ändring i lagen den 28 juni 1962 s. 9 i texten