Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande centralhamnar på norrlandskusten.
1963-11-12 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1963:163, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande centralhamnar på norrlandskusten.
Dokumentets text
4
Statsutskottets utlåtande nr 163 år 1963
Nr 163
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
centralhamnar på norrlandskusten.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Hilding (1:241) och den andra inom andra kammaren av herrar
Larsson i Umeå och Anderson i Sundsvall (11:289), har hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att frågan om centralhamnar
på norrlandskusten i syfte att förbilliga vintertransporterna måtte
upptagas till utredning.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande torde
få hänvisas till motionen II: 289.
Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av sjöfartsstyrelsen och kommerskollegium.
Sjöfartsstyrelsen erinrar om att, genom att huvuddelen av den norrländska
industrien förlagts till kustbandet, företagen givits möjlighet till
direkta sjötransporter med utnyttjande av egna hamnanläggningar. Detta
gäller både den skogsförädlande industrien och företag inom andra industrisektorer.
För skogsindustrins del har hamnanordningarna de senaste
åren genomgått en stark modernisering. Den kostbara, arbetskrävande
pråmhanteringen har nu på de flesta ställen ersatts med lastning över kaj.
Stora investeringar har gjorts i olika hamnanläggningar. Endast en mindre
del av de norrländska exportskeppningarna går över de allmänna hamnarna.
Ett undantag för det vanliga mönstret med industriägda kajer erbjuder
dock Umeå. De två inom hamnområdet belägna massaindustrierna
har vid slopandet av pråmutlastningen i stället för att bygga ut egna
hamnanläggningar övergått till att föra godset över stadens starkt utbyggda
kajer i Holmsund.
Vid rådande transportmönster är det, framhåller styrelsen vidare, för
industrien förbundet med avsevärda merkostnader att icke få skeppa
godset över de egna anläggningarna. Dirigering till annan hamnplats innebär
förutom anslutningstransporter av växlande längd ytterligare hanteringsmoment.
Härtill kommer bland annat hamnavgift för varan och i
vissa fall kostnad för lagring av godset. Samtliga industrier har icke heller
Statsutskottets utlåtande nr 163 år 1663
5
direkt anslutning till järnvägsnätet utan är hänvisade till lastbilstransporter
antingen för hela transportsträckan eller för befordran till järnvägsstation
med ytterligare omlastningar som följd.
Styrelsen har vid sina överväganden i frågan om effektivisering av isbrytartjänsten
också varit inne på centralhamnstanken och har diskuterat
densamma med företrädare för industrien och rederinäringen. Spörsmålet
om viss koncentration av utskeppningarna från Norrland har även, sägei
styrelsen, aspekter utöver enbart vintersjötarten; icke minst är det aktuellt
för de i transocean fart insatta linjefartygen. För dessa medför nuvarande
transportuppläggning med ett stort antal hamnanlöp per resa ett dåligt
utnyttjande av den dyrbara fartygsmaterielen och innebär en konkurrensmässig
belastning i förhållande till de på de stora kontinenthamnarna baserade
linjerederierna. Vissa undersökningar i denna fråga sker för närvarande
inom sjöfartsstyrelsen, som fortsättningsvis anför följande.
Redan nu kan sägas att ett system med centralhamnar, inriktat på vintertrafiken,
möter starka betänkligheter. Det skulle som framgått av det
föregående medföra mycket omfattande landtransporter. De allmänna
hamnar, som i första hand kan ges ifrågavarande funktion, svarar som
ovan framhållits normalt för en förhållandevis liten del av de samlade
helårsskeppningarna. För pappersmassa, papper och board ligger stadshamnarnas
andel kring 15—20 procent av en totalkvantitet om nära 3
milj. ton. Kostnaderna för de tillkommande transporterna får vägas mot
den besparing och effektivisering i övrigt, som kan ske inom isbrytartjänsten.
Enligt styrelsens mening måste strävan vara att — bortsett från
exceptionellt stränga vintrar — hålla hela kuststräckan upp till Umeå
öppen för sjöfarten. De stora skeppningskvantiteterna från umeå- och örnsköldsviksdistrikten
motiverar en dylik målsättning. Utsträckningen av
isbrytarnas totala operationsområde kan därför inte inskränkas. Detta innebär,
att assistansen av fartyg för statsisbrytarnas del endast i begränsad
utsträckning påverkas av till vilken hamnplats vid bottenhavskusten fartygen
är destinerade. Härtill kommer att vissa hamnplatser från isbrjtarsynpunkt
kan ses som delar av samma hamnområde. Detta gäller i första
hand sundsvallsdistriktet, vilket betjänas av en enda led från havet.
Stängning av lastageplatser och överföring av godset till exempelvis Sundsvalls
hamn påverkar icke belastningen för de i havsisbrytning insatta enheterna.
Lokalisbrytningen inom området, som ombesörjes av hamnägarna
själva, är därtill föga komplicerad.
Eu koncentration av skeppningarna är enligt styrelsen onekligen i vissa
lägen önskvärd. Stundom är issituationen sådan, alt eu isbrytare endast
kan betjäna ett eller ett par enheter i taget, och en anhopning av fartyg innebär
därvid tidsförluster jämte ökade risker för handelstonnaget. Icke
minst det förhållandet, att fartyg rör sig från eu plats till en annan längs
kusten för avhämtning av relativt små kvantiteter, fördyrar isbrytningen
genom splittringen av tillgängliga resurser. Ett system med lasta centralhamnar
skulle emellertid ge eu förhållandevis dyrbar lösning. Den önskade
6
Statsutskottets utlåtande nr 163 år 1963
koncentrationen synes i första hand böra nås med mindre långtgående
åtgärder. Vad som närmare bör eftersträvas är en ordning, inriktad på att
småpartierna i ökad utsträckning sammanföres till den eller de hamnplatser,
där tartyget under förevarande resa hämtar relativt stora godskvantiteter.
En lastageplats kan lika väl som en allmän hamn erbjuda den kaj,
dit utlastningen bör koncentreras. Önskemålet skulle, såsom styrelsen ser
det, vara att komma fram till ett rörligt system, varvid hänsyn givetvis får
tagas till aktuella och befarade issvårigheter. Härigenom begränsas starkt
erforderliga anslutningstransporter liksom belastningen på hamnsystemet
i dess helhet. I vissa i all kan irågan gälla förlängda transporter av gods,
som redan lastats på järnväg. Av väsentlig betydelse för det praktiska genomförandet
av systemet är den differentiering, som sker av sjöfrakterna
efter skeppningspartiernas storlek.
Inom styrelsen har påbörjats undersökningar för att klarlägga förutsättningarna
för och vinsterna av det skisserade systemet. Förutom viss materialinsamling
krävs fortsatta överläggningar med olika intressenter, industrier,
redare och landtransportföretag. Frågan om en ökad sammantöring
av exportgodset får ses i sitt sammanhang med övriga åtgärder för
effektivisering av den norrländska vinter sjöfarten framhåller styrelsen och
anför vidare härom följande.
Under alla förhållanden får stadshamnarna längs bottenhavskusten tillkommande
uppgifter under vintersäsongen vid neddragning av större godspartier
från industrierna i Bottenviken, sedan hamnarna där stängts för
sjöfarten. Redan denna uppgift ställer krav på en icke obetydlig reservkapacitet.
Det har synts styrelsen angeläget, att för ernående härav vissa
hamnar bygger ut sina anläggningar. Då utbyggnaderna svårligen kan göras
företagsekonomiskt räntabla har statsbidrag utgått. Beroende på bland
annat islägets växlingar har det ansetts mindre lämpligt att koncentrera
utbyggnaderna till en hamn. Strävan är att ha tillgång till ett antal erforderligt
utbyggda vinterhamnar för i första hand bottenviksindustrien på
sträckan Umeå—Sundsvall med möjlighet att utan stockningär möta
extrabelastningar. På så sätt erhålles också en viss elasticitet i hamnsystemet
i dess helhet liksom möjlighet att rationellt utnyttja stuveriarbetarna.
Styrelsen förklarar sig slutligen anse att behovet av ytterligare utredning
i centralhamnsfragan bör prövas först sedan resultatet av styrelsens undersökningar
och överläggningar med berörda parter framlagts.
Kommerskollegium, som i ärendet inväntat yttranden från handelskamrarna
i Stockholm, Gävle, Sundsvall och Luleå ävensom från Sveriges
industriförbund, Sveriges allmänna exportförening och Svenska hamnförbundet
anför följande.
_ Det är vanskligt att söka bedöma riktigheten av motionärernas uppfattning
att en koncentration av vintersjöfarten till ett fåtal centralhamnar
skulle minska transportkostnaderna för industrien. För en sådan bedöm
-
Statsutskottets utlåtande nr 163 år 1963
7
ning krävs en ingående kännedom om en mängd olika kostnadsfaktorer,
varvid bland annat kostnaderna för isbrytning och investeringar i centralhamnarna
måste vägas mot kostnaderna för landtransporter, vilka torde
komma att öka för många industrier som ligger utanför centralhamnarnas
uppland. Kollegium har för sin del icke någon bestämd uppfattning om
hur en sådan kostnadsjämförelse skulle utfalla. De uppgifter motionärerna
lämnat om ett industriföretags extrakostnader för sina vintertransporter
vintern 1955/56 jämförda med de totala drift- och underhållskostnaderna
för samtliga statsisbrytare i landet under samma vintersäsong ge
för övrigt intryck av att isbrytningskostnaderna spela en jämförelsevis
underordnad roll i de totala transportkostnaderna. Det är därför icke uteslutet
att en förstärkning av isbrytarverksamheten innebär den med hänsyn
till de totala kostnaderna fördelaktigaste lösningen av det föreliggande
problemet.
En omständighet som måste särskilt beaktas vid en kostnadsjämförelse
är att centralhamnarnas kapacitet skulle få utbyggas för en kort högsäsong
och att de kostnader, som fartygs- och varutrafiken skulle få bära
vid anlitande av dessa anläggningar, därför skulle bli jämförelsevis höga
om inte dessa anläggningar utnyttjas hela året. Det finns också en viss
risk för att en överkapacitet i centralhamnarna leder till en snedvridning
av konkurrensen mellan de olika hamnarna. Genom att utse vissa hamnar
till centralhamnar för vinter sjöfarten skulle staten komma att påverka
trafikstrukturen i sin helhet och därigenom påtaga sig ett visst ansvar för
hamnarnas ekonomi. Det finns även skäl att halla i minnet att de hamnpolitiska
frågorna i stor utsträckning även rymmer lokaliseringspolitiska
synpunkter av stor betydelse för hamnkommunerna.
Frågan om centralhamnar för vintersjöfarten är, framhåller kollegiet
slutligen, ett komplicerat spörsmål som icke låter sig bedömas utan ingående
undersökningar berörande icke endast hamnpolitiken i dess helhet
utan även andra därmed sammanhängande problem. Innan en sådan omfattande
utredning igångsättes, bör behovet därav ha klart påvisats och i
varje fall bör övervägas om icke en rationalisering av vintersjöf arten
skulle kunna uppnås genom mindre omfattande åtgärder. Enligt vad
kollegiet inhämtat har sjöfartsstyrelsen påbörjat undersökningar för att
klarlägga förutsättningarna för en viss mera begränsad samordning av
vintertransporterna till norrlandshamnarna. Det synes kollegiet önskvärt
att resultatet av dessa undersökningar avvaktas innan frågan om en mera
omfattande utredning tages under övervägande.
Industriförbundet och Exportföreningen samt de i ärendet hörda handelskamrarna
har givit uttryck åt i stort sett samma uppfattning som
kollegiet och har således samtliga avstyrkt den av motionärerna begärda
särskilda utredningen. Hamnförbundet slutligen förklarar sig icke vilja
motsätta sig en sådan utredning.
Utskottet. I sitt yttrande över förevarande motioner har sjöfartsstyrelsen
uttalat att ett system med centralhamnar, inriktat på vintertrafiken, möter
8
Statsutskottets utlåtande nr 163 år 1963
starka betänkligheter, bl. a. med hänseende till de mycket omfattande landtransporter
detta i vissa fall skulle medföra. Den önskade koncentrationen
syntes därför i första hand böra nås med mindre långtgående åtgärder,
inom styrelsen har vidare påbörjats undersökningar för att klarlägga förutsättningarna
för och vinsterna av ett av styrelsen skisserat system syftande
till en rationalisering av vinter sjöfar ten i högre grad än hittills av
vintertransporterna samt effektivisering och samordning av hamn- och isbrytarverksamheten.
Förutom viss materialinsamling kräves därför fortsatta
överläggningar med olika intressenter, industrier, redare och landtransportföretag.
Styrelsen anser med hänsyn härtill behovet av ytterligare
utredning i centralhamnsfrågan böra prövas först sedan resultatet av styrelsens
undersökningar och överläggningar med berörda parter framlagts.
Även övriga remissinstanser har genomgående ställt sig avvisande gentemot
motionärernas utredningskrav — av i stort sett samma skäl som sjöfartsstyrelsen
och under hänvisning framför allt till styrelsens undersökningar
och verksamhet i övrigt på området.
Med beaktande av anförda omständigheter och i avvaktan på resultatet
av förenämnda undersökningar kan icke heller utskottet finna det motiverat
att från riksdagens sida nu begära ytterligare en särskild utredning
i ämnet. Utskottet hemställer därför,
att motionerna I: 241 och II: 289 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 november 1963
På statsutskottets vägnar:
ERNST V. STAXÄNG
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herr Näsström, fröken Andersson, herrar
Einar Persson, Ivar Johansson, Bergman, Axel Johannes Andersson, Virgin,
Fritz Persson, fru Wallentheim, herrar Söderberg, Mårtensson, Edström,
Bertil Petersson, Per-Olof Hanson och Eric Carlsson; samt
från andra kammaren: herrar Staxäng, Petterson i Degerfors, Gustafsson
i Stockholm, Karlsson i Olofström, Svensson i Stenkyrka, Blidfors,
Almgren, fröken Elmén, herrar Andreasson, Mellqvist, Svensson i Ljungskile,
fröken Olsson, herrar Cassel, Gustafsson i Kårby och Löfroth.
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631183
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.