Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning genom eget arbete för skada genom brott. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 294 i första kammaren av herr Sveningsson m. fl. samt nr 384 i andra kammaren av herrar Ringaby och Hedin.

1964-03-17 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1964:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning genom eget arbete för skada genom brott. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 294 i första kammaren av herr Sveningsson m. fl. samt nr 384 i andra kammaren av herrar Ringaby och Hedin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 196i

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning genom eget

arbete för skada genom brott.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta

motioner, nr 294 i första kammaren av herr Sveningsson m. fl. samt nr 384

i andra kammaren av herrar Ringaby och Hedin. I motionerna, som är likalydande,

hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om utredning snarast för att möjliggöra åläggande av ersättning för

genom brott åsamkad skada icke blott i penningar utan även genom eget

arbete».

Beträffande skälen för motionärernas yrkande får utskottet hänvisa till

motionen II: 384.

Vissa bestämmelser i brottsbalken m. m.

I 26 kap. 4 § brottsbalken, vilken lag skall träda i kraft den 1 januari

1965, stadgas att den som är under aderton år ej må dömas till fängelse,

med mindre synnerliga skäl är därtill. Beträffande den som fyllt aderton

men ej tjuguett år stadgas att fängelse må ådömas allenast när frihetsberövande

är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse

eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Jämlikt 31 kap. 1 § första stycket må rätten, om den som begått brott kan

bli föremål för vård enligt barnavårdslagen, efter hörande av barnavårdsnämnd

eller, i förekommande fall, ungdomsvårdsskolas styrelse, överlämna

åt nämnden eller styrelsen att föranstalta om erforderlig vård.

Villkorlig dom, varom stadgas i 27 kap. brottsbalken, må meddelas för

brott, på vilket kan följa fängelse, om det med hänsyn främst till den tilltalades

karaktär och personliga förhållanden i övrigt finnes grundad anledning

antaga att övervakning eller annan mera ingripande åtgärd ej erfordras

för att avhålla honom från vidare brottslighet (1 § första stycket). Den

som erhåller villkorlig dom skall vara underkastad en prövotid av två år

(3 §). Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,

åligger det honom att efter förmåga fullgöra denna skyldighet. Rätten äger

föreskriva att han under prövotiden skall söka fullgöra honom ålagd skade
Bihang

till riksdagens protokoll 196t. 9 samt. 1 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 196i

ståndsskyldighet eller del därav på tid och sätt sonr angives i domen

(5 §). Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av den

villkorliga domen, kan domstolen, på talan av åklagare, efter omständigheterna

utom annat undanröja den villkorliga domen och bestämma annan

påföljd för brottet.

Skyddstillsyn, varom stadgas i 28 kap. brottsbalken, må ådömas för brott

varå kan följa fängelse, såframt det prövas erforderligt att den tilltalade

ställes under övervakning och mera ingripande påföljd än skyddstillsyn

ej finnes påkallad. Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn,

med mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen

(1 §). Har den tilltalade fyllt aderton år, må rätten, om det finnes

erforderligt för hans tillrättaförande eller eljest, i domen förordna att

i skyddstillsynen skall ingå behandling i anstalt. Sådan behandling skall pågå

minst en månad och högst två månader (3 §). Skyddstillsyn fortgår under

en prövotid av tre år (4 §), och under denna tid skall den dömde i regel

stå under övervakning (5 §). Vidare stadgas (6 § jämförd med 26 kap. 15 §)

att, när det befinnes lämpligt för att främja den dömdes anpassning i samhället,

särskilda föreskrifter, gällande under viss tid eller tills vidare, skall

meddelas rörande vad han har att iakttaga under prövotiden. Sådan föreskrift

kan avse vistelseort eller bostad, användande av fritid, förfogande över

arbetsförtjänst eller andra tillgångar, allt under viss tid, högst ett år åt

gången, utbildning, arbetsanställning eller förbud att använda alkoholhaltiga

drycker. Även andra liknande föreskrifter må meddelas. Har den dömde förpliktats

ersätta genom brottet uppkommen skada må meddelas föreskrifter

rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande. Har den

dömde åsidosatt sina åligganden kan under vissa ytterligare förutsättningar

skyddstillsynen undanröjas eller förordnande om anstaltsbehandling meddelas

(8 och 9 §§).

Även jämlikt barnavårdslagen kan föreskrift meddelas om skadeståndsbetalning.

Under vissa i lagen (25 §) angivna förutsättningar har barnavårdsnämnd

att ingripa för att tillrättaföra barn och unga. Ingripandet kan

ske genom bl. a. meddelande av föreskrifter om den underåriges levnadsförhållanden

(26 §). Sådana föreskrifter kan gälla, utom annat, sysselsättning,

arbetsanställning, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgånger

ävensom andra liknande föreskrifter (27 §).

Enligt 8 § första stycket lagen om villkorlig dom, vilken lag skall upphöra

att gälla i och med utgången av innevarande år, må det, i den mån det med

hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller levnadssätt

och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande, åläggas

den dömde att ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande

bl. a. arbetsanställning och användande av fritid. Jämlikt andra

stycket av nämnda paragraf må, där det finnes lämpligt, ock föreskrivas,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 196i

3

att den dömde bör å tid och sätt som i domen angives söka fullgöra honom

åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada som uppkommit genom

brottet.

Ur förarbetena till brottsbalken, m. m.

Strafflagberedningen har i inledningen till sitt slutbetänkande, »Skyddslag»,

SOU 1956:55 berört skadeståndet från kriminalpolitisk synpunkt. Beredningen

anförde därutinnan:

---— Det är otvivelaktigt av den största vikt, att den som begår brott

förmås att, så långt det är honom möjligt, ersätta den skada som han har

orsakat genom brottet. Angelägenheten härav är icke enbart betingad av

omsorg om målsägandens intresse att få skadan ersatt. Det är även ur

kriminalpolitisk synpunkt av stor betydelse att hos lagöverträdarna inskärpes

att de måste taga de ekonomiska konsekvenserna av sitt handlande.

I skyddslagen har inskrivits såsom en allmän skyldighet för den som

dömes till skyddstillsyn eller villkorligt friges från fängelse eller, efter dom

å skyddsuppfostran eller skyddsinternering, överföres från anstalt till vård

i frihet att göra vad i hans förmåga står för att fullgöra skadeståndsbetalning

som har ålagts honom; vid prövning av fråga om fakultativ villkorlig

frigivning skall hänsyn tagas till den dömdes beredvillighet att ersätta genom

brottet uppkommen skada. Det organ som handhar vården av den dömde

har att tillse att han ställer sig nämnda skyldighet till efterrättelse och

brott häremot kan föranleda ingripande mot honom med tvångsåtgärder, i

sista hand återintagning i anstalt eller vid skyddstillsyn undanröjande av

denna och ådömande av annan påföljd. I vissa fall kan föreskrifter meddelas

om tid och sätt för fullgörande av skadeståndsskyldigheten.---Vid

samtliga ifrågavarande påföljder utom villkorlig dom kan också meddelas

föreskrifter avseende bl. a. den dömdes arbetsanställning och hans förfogande

över arbetsförtjänsten. Medelst sådana föreskrifter kan utövas ett visst

tvång mot den dömde att genom arbete intjäna medel för gottgörelse av den

skada han bär orsakat genom sitt brott.

I den offentliga diskussionen har stundom föreslagits, att för brottslingar

skulle inrättas särskilda arbetsplatser eller arbetsläger där de skulle få avarbeta

sin skadeståndsskyldighet. En lösning efter dessa linjer lärer emellertid

vara omöjlig redan av praktiska skäl. Det torde bl. a. stöta på alltför

stora svårigheter att göra sådana särskilda arbetsplatser ekonomiskt lönande.

Men även ur principiell synpunkt kan invändningar göras mot dessa

förslag. Det kan sålunda icke förordas att inrikta ett omhändertagande av

brottslingar allenast på att erhålla ekonomiskt utbyte eller att avsevärt förlänga

ett av andra skäl motiverat frihetsberövande enbart för att den dömde

skall hinna intjäna skadeståndet. Den tanke som har föresvävat de ifrågavarande

förslagsställarna torde därför icke med fördel kunna realiseras på

väsentligt annat sätt än för närvarande sker, nämligen att de som dömes till

frihetsberövande påföljder under anstaltstiden hålles till arbete. Beredningen

har i en framställning till chefen för justitiedepartementet den 15 december

1954 framlagt vissa synpunkter på frågan om de i fångvårdsanstalterna

intagnas arbetsprcmicr. Genom en ökning av dessa premier skulle skadestånd

kunna uttagas av de intagna i större utsträckning än nu är möjligt.

Frågan om arbetspremierna är för närvarande under särskild utredning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 196i

I anslutning till föreslaget stadgande rörande villkorligt dömds fullgörande

av honom ålagd skadeståndsskyldighet, vilket stadgande sedermera upptogs

i 27 kap. 5 § brottsbalken, uttalade strafflagberedningen i nyssnämnda

betänkande bl. a., att skadeståndsskyldigheten var ett från pedagogisk synpunkt

lämpligt sätt att göra klart för den dömde och andra, att den som

vållar skada genom brott är pliktig att gottgöra skadan. Betalningen av skadeståndet

kunde också, framhöll beredningen i sammanhanget, i och för sig

innebära en kännbar påföljd för brottet, framför allt när den dömde nödgades

avstå från en del av sin inkomst för att kunna fullgöra betalningsskyldigheten.

Enligt beredningen borde den villkorligt dömde kunna åläggas

att verkställa periodiskt återkommande betalningar till annan än målsäganden,

t. ex. skyddskonsulent, som därefter skulle tillställa målsäganden

pengarna. Beredningen betonade emellertid att föreskriven skadeståndsbetalning

ej fick bli så betungande, att den hindrade den dömdes återanpassning.

Beredningen erinrade ock i detta sammanhang om att meddelade föreskrifter

icke var bindande för målsäganden.

Beträffande föreslagna regler om föreskrifter för den som dömts till

skyddstillsyn betonade lagberedningen, att sådana föreskrifter — med undantag

för direkta skadeståndsföreskrifter — skulle vara individualpreventivt

motiverade. Härvidlag förelåg ingen skillnad i förhållande till lagen om

villkorlig dom. Vid denna lags tillämpning hade, framhöll beredningen, domstolarna

emellertid ej alltid iakttagit detta. Enligt vad justitieombudsmannen

i visst sammanhang iakttagit föreföll det som om föreskrift stundom

hade meddelats från allmänpreventiv synpunkt, d. v. s. i det enda syftet att

skapa en strängare påföljd för brottet. Lagberedningen anförde härefter

bl. a. följande.

Uppräkningen i 8 § av 1939 års lag av de särskilda föreskrifter som domstolen

kan meddela rörande den dömdes förhållanden under prövotiden är

avsedd att vara uttömmande. Härigenom vinnes en viss garanti ur rättssäkerhetssynpunkt.

Även i övrigt synes den nuvarande uppräkningen i huvudsak

vara ändamålsenlig. Erfarenheterna från lagens tillämpning visar

emellertid, att domstolarna stundom har fått avstå från att meddela föreskrifter

som har synts kriminalpolitiskt lämpliga. I andra fall har föreskrifter

givits utan stöd i lagen. Sådana vid sidan av lagen tillkomna föreskrifter

har ibland visat sig fylla ett verkligt behov. En viss uppmjukning av de nuvarande

reglerna synes därför vara önskvärd. Beredningen har för sådant

ändamål i första stycket av förevarande paragraf föreslagit en befogenhet

för tillsynsnämnden att meddela föreskrifter, liknande dem som där har särskilt

uppräknats. Härigenom ökas nämndens möjligheter att lämpa föreskrifterna

efter den dömdes individuella förutsättningar. Det är emellertid

viktigt att fasthålla, att föreskriften skall vara likartad med de i lagen uttryckligen

angivna. Föreskrifter av helt annan typ får sålunda ej användas.

Detta gäller exempelvis föreskrift om omyndigförklaring som föreslogs under

förarbetena till 1939 års lag men avvisades i propositionen. Även en

föreskrift om allmän lydnadsplikt i förhållande till övervakaren är otill
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 196k

5

låten. Däremot är exempelvis ett förbud att nyttja narkotika likartat med

ett rusdrycksförbud och får alltså användas.

I fråga om de olika typer av föreskrifter som uppräknas i paragrafen har

skett ett par jämkningar i förhållande till gällande lag. Enligt denna får

föreskrift beträffande den dömdes arbetsförtjänst eller andra tillgångar endast

avse inskränkning i förfogande däröver. Frånsett föreskrift angående

betalning av skadestånd får det sålunda icke åläggas den dömde att använda

sina tillgångar för vissa ändamål. Denna begränsning har icke bibehållits

i förslaget. Möjligheten att föreskriva hur den dömde skall disponera

sina inkomster bör dock uppenbarligen utnyttjas med stor varsamhet. Föreskrift

i detta hänseende kan emellertid stundom vara på sin plats, exempelvis

för att förmå den dömde att fullgöra honom åvilande underhållsskyldighet

(jfr 6 §).

Sista stycket i förevarande paragraf handlar om föreskrifter rörande

skadeståndsbetalning. Beredningen har redan under G § framhållit angelägenheten

— såväl ur allmän synpunkt som med hänsyn till målsägandens

intresse — av att tillsynsnämnden meddelar sådana föreskrifter i alla fall där

det är lämpligt. Härför förutsättes ej, att föreskriften är individualpreventivt

motiverad utan den kan användas enbart i syfte att målsäganden skall få

ut sitt skadestånd. Det bör emellertid tillses, att den dömde icke ålägges

så stora avbetalningar å skadeståndet att hans förmåga och vilja till återanpassning

försvagas. I allmänhet torde tillsynsnämnden, innan skadeståndsföreskrift

fastställes, böra taga kontakt med målsäganden för att

utverka hans godkännande av den tilltänkta betalningsplanen.

I 1960 års lagrådsremiss av förslag till brottsbalk underströk föredragande

departementschefen, statsrådet Kling, i anslutning till frågan om meddelande

av föreskrifter särskilt vikten av att föreskrift om skadeståndsbetalning

meddelades i alla de fall, där det är lämpligt. Departementschefen betonade

emellertid angelägenheten av att den dömde icke ålägges så stora skadeståndsavbetalningar,

att hans förmåga och vilja till återanpassning försvagas.

Med hänsyn till de mycket skiftande förhållanden, som kan råda i detta

hänseende, borde emellertid i lagen icke utsägas att skadeståndsföreskrift

regelmässigt skall meddelas.

I förevarande sammanhang må ock nämnas att frågan om föreskrift i

samband med villkorlig dom behandlades vid 1960 års riksdag i anledning

av motioner (1:447 och 11:564), vari framfördes önskemål om sådan ändring

av gällande lag, att villkorlig dom i förekommande fall som regel blev förbunden

med föreskrift om skadestånds erläggande. I utlåtande över motionerna

(nr 26), vilket godkändes av riksdagen, framhöll första lagutskottet

betydelsen av att den som dömts att ersätta genom brott förorsakad skada

också i möjlig och lämplig utsträckning förmås ersätta skadan, såväl med

hänsyn till målsägandens intresse som av kriminalpolitiska skäl. Utskottet

ansåg emellertid att viss försiktighet därvidlag borde iakttagas, sä att icke

önskemålet att den dömde kommer i ordnade levnadsförhållanden och vinner

återanpassning i samhället motverkades. Utskottet ansåg sig därför icke

kunna förorda en ordning, efter vilken betalningsföreskrifter skulle komma

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 196U

att mera rutinmässigt meddelas. I sammanhanget underströk emellertid utskottet

vikten av effektiv kontroll beträffande meddelade föreskrifters efterlevnad.

I fråga om de i barnavårdslagen sedermera intagna bestämmelserna om

barnavårdsnämnds befogenhet att meddela föreskrift avseende underårigs

levnadsförhållanden anförde barnavårdskommittén i betänkandet »Ny barnavårdslag»

(SOU 1956:61) bl. a. följande.

Föreskrift för underårig att underkasta sig inskränkning i förfogandet

över arbetsförtjänst eller andra medel är avsedd icke blott att lära den unge

att planera sin ekonomi och sina utgifter utan bör också kunna tjäna till

att förmå honom att ersätta skada som han kan ha orsakat. Att underårig

får söka ersätta skada som han vållat andra kan i många fall ha en god uppfostrande

effekt. Om den unge har någotsånär god inkomst och om det

värde, som skall ersättas, är måttligt stort, bör han sålunda helt eller till

större delen kunna ersätta detsamma. Meningen är däremot icke, att man

skall söka förmå honom att betala så stora summor, att betalningen måste

utsträckas över flera år, och icke heller att nämnden skall medverka till att

skadeersättning avkräves den som undergår utbildning och icke har någon

nämnvärd inkomst, över huvud taget bör vid meddelande av föreskrift av

här ifrågavarande slag hänsyn tagas såväl till den skadelidandes omständigheter

som till den unges möjligheter att fullgöra vad som ålägges honom.

I proposition med förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom

(prop. nr 10 år 1960) anförde föredraganden, statsrådet Lindström, i nu

ifrågavarande hänseende:

Såsom framgår av redogörelsen för förslaget är den i lagtexten gjorda

uppräkningen av olika slag av föreskrifter som skall kunna meddelas inte

uttömmande, utan det skall stå nämnden fritt att meddela annan föreskrift,

som på jämförligt sätt berör den underåriges personliga förhållanden. Justitiekanslersämbetet

har ifrågasatt lämpligheten härav. Därest uppräkningen

göres uttömmande vinnes visserligen en viss garanti ur rättssäkerhetssynpunkt.

Då exekutivt tvång inte skall kunna användas för att framtvinga

efterlevnad av givna föreskrifter och dessa inte heller i övrigt är förenade

med särskilda rättsverkningar, bör denna synpunkt dock inte lägga hinder i

vägen för att i lagtexten öppna möjlighet för en smidig anpassning efter de

växlande förhållandena.

Föreskrift om förfogande över arbetsförtjänst eller andra medel är avsedd

inte blott för att lära den unge att planera sin ekonomi och sina utgifter

utan bör — såsom kommittén framhållit — också kunna tjäna till att förmå

honom att ersätta skada som han kan ha orsakat. Inom ramen för en sådan

föreskrift bör alltså även kunna meddelas bestämmelse om tid och sätt för

skadeståndsbetalning. I några yttranden har påyrkats, att i lagen skall införas

en uttrycklig bestämmelse om att föreskrift av sistnämnda art skall

kunna meddelas. Tydligtvis har man därvid åsyftat en bestämmelse av motsvarande

innebörd som i 8 § lagen om villkorlig dom. Enligt detta stadgande

kan föreskrivas, att den dömde skall på visst angivet sätt söka fullgöra honom

åvilande skadeståndsskyldighet i anledning av brottet. En bestämmelse

av denna innebörd skulle emellertid enligt min mening vara främmande

för barnavårdslagstiftningcn. Föreskrift om skadeståndsbetalning enligt la
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1964

7

gen om villkorlig dom behöver nämligen inte vara indivualpreventivt motiverad,

utan den kan användas enbart i syfte att målsäganden skall få ut

sitt skadestånd. Vid bedömande av huruvida underårig med stöd av barnavårdslagen

bör åläggas att gottgöra skada bör emellertid i första hand endast

den uppfostrande effekten av sådan föreskrift beaktas. Då upptagandet

i barnavårdslagen av en bestämmelse av ifrågavarande innebörd också eljest

skulle kunna vålla missförstånd angående barnavårdsnämndens uppgifter,

har jag funnit mig icke kunna biträda de framställda yrkandena.

Utskottet

I förevarande motioner erinras om att ungdomsbrottsligheten är i tilltagande

och att den når allt lägre åldersgrupper. Även arten av brottslighet,

framhålles det, förändras; bl. a. är vandalisering och annan förstörelse numera

en vanlig företeelse. För att motverka denna utveckling synes enligt

motionärerna skärpta åtgärder mot de unga lagöverträdarna erforderliga.

Som ett medel att bringa ungdomsbrottslingarna till insikt om nödvändigheten

av att visa hänsyn och att göra rätt för sig föreslår motionärerna att

domstolarna beredes möjlighet att ålägga unga lagöverträdare ett slags skadeståndsarbete.

I motionerna förutsättes att denna behandlingsform inordnas under den

genom brottsbalken införda påföljden skyddstillsyn. Verkställigheten bör

enligt motionärerna ske under humana former men under fast disciplin,

och vidare bör i samband därmed förekomma viss undervisning. Med en

sådan målsättning skulle, såvitt utskottet kunnat finna, den föreslagna behandlingen

svårligen kunna anordnas utan så ingående övervakning och kontroll,

att den i praktiken kom att stå ett frihetsstraff eller därmed jämförlig

anstaltsbehandling nära. Den föreslagna behandlingsformen skulle därför

ej — utan att brottsbalkens grundläggande principer för behandlingen av

unga lagöverträdare åsidosattes — böra kunna komma i fråga i andra fall

än de där frihetsberövande åtgärder kan vidtagas redan enligt brottsbalkens

nuvarande bestämmelser. Vidare är i praktiskt hänseende att märka att ett

under nyss antydda förhållanden bedrivet skadeståndsarbete knappast kan

väntas ge något ekonomiskt utbyte.

Av den ovan lämnade redogörelsen för brottsbalkens bestämmelser i vissa

hänseenden framgår emellertid att i densamma inrymmes ett flertal stadganden

som är direkt avsedda eller allmänt ägnade att förmå den för brott

dömde att ersätta av honom vållad skada. Sålunda kan den som erhållit

villkorlig dom eller ådömts skyddstillsyn meddelas föreskrift om tid och

sätt för ålagd skadeståndsskyldighets fullgörande. Sådan föreskrift kan

i och för sig meddelas enbart med hänsyn till målsägandens intresse.

Vidare kan — om det är individualpreventivt motiverat, men ej direkt

i annat syfte — i anslutning till skyddstillsyn bl. a. föreskrivas

hur den dömde skall förfoga över arbetsförtjänst eller andra tillgångar

ävensom meddelas föreskrift om arbetsanställning och dylikt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 196i

Eftersom underlåtenhet att efterkomma sålunda meddelad föreskrift kan

leda till mera ingripande åtgärder mot den dömde, utövas på ifrågavarande

sätt faktiskt ett visst tvång mot den dömde för att förmå honom att genom

eget arbete intjäna medel, varmed genom brottet förorsakad skada kan

gottgöras. Utskottet vill i förevarande sammanhang understryka vikten av att

den som begått brott och i samband därmed vållat skada förmås att så långt

det är honom möjligt ersätta den uppkomna skadan. Genom ett väl avvägt utnyttjande

av brottsbalkens möjligheter därutinnan synes ock skadeståndets

viktiga reparativa och preventiva funktioner kunna tillvaratagas. Däremot

kan enligt utskottet, av skäl som ovan anförts, resas såväl praktiska som

principiella invändningar mot den av motionärerna förordade reformen. I

allt fall är det uppenbart att sådana ingripande åtgärder icke bör övervägas,

innan erfarenhet vunnits beträffande ändamålsenligheten i brottsbalkens

ovan berörda regler.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:294 och 11:384, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1964

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Arvidson,

Wikner, Ferdinand Nilsson, Hilding, Helge Karlsson och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, östrand,

Svensson i Vä, fru Löfqvist, herr Fröding, fröken Bergegren och fru Forsling.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1964

631104

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.