Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om enhetlig handläggning av samhällsåtgärderna mot ungdomsbrottslighet. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 212 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 259 i andra kammaren herr Ohlin m. fl.

1964-11-05 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1964:39, Utlåtande i anledning av väckta motioner om enhetlig handläggning av samhällsåtgärderna mot ungdomsbrottslighet. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 212 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 259 i andra kammaren herr Ohlin m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196i

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av väckta motioner om enhetlig handläggning

av samhällsåtgärderna mot ungdomsbrottslighet.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 212 i första kammaren av herr Lundström

m. fl. och nr 259 i andra kammaren herr Ohlin m. fl. I motionerna,

vilka är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte anhålla om en utredning med uppgift att framlägga förslag till sådan

ordning att samhällets åtgärder mot ungdomsbrottsligheten kan ske i enhetliga

former».

Beträffande skälen för denna hemställan får utskottet hänvisa till motionen

II: 259.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Inledning

Den 1 januari 1965 träder brottsbalken och därtill anslutande lagstiftning

i kraft. Nedanstående redogörelse avser förhållandena sådana de kommer

att gestalta sig efter nämnda tidpunkt.

Lagöverträdare under 15 år faller utanför det straffrättsliga reaktions
systemet.

Enligt rättegångsbalkens allmänna åtalsregler skall åklagare, om ej annat

stadgas, tala å brott som hör under allmänt åtal. Från denna s. k. allmänna

åtalsplikt gives undantag dels i rättegångsbalken, dels i särskilda lagar. Sålunda

lämnar rättegångsbalken åklagare befogenhet att underlåta åtal bl. a. i

i de fall då det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter

icke skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring ej är påkallad

ur allmän synpunkt. I förevarande sammanhang är emellertid avspeciellt

intresse de åtalsregler som upptages i lagen med särskilda bestämmelser

om unga lagöverträdare, vilken lag skall träda i kraft samtidigt med

brottsbalken. Beträffande den som vid tiden för brottet ej tyllt 18 år kan

åklagare enligt denna lag, utöver vad som följer av rättegångsbalkens bestämmelser,

besluta att ej tala å brottet, om den underårige ställes under

övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen, omhändertages för samhällsvård

enligt 29 § samma lag eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd

eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning

1 Hihang till riksdagens protokoll 196''t. <J samt. i avd. Xr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196t

samt det med skäl kan antagas att härigenom vidtages vad som är lämpligast

tör hans tillrättaförande. Vidare kan åklagare enligt ifrågavarande lag underlåta

åtala om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

För de nu berörda fallen gäller dock att åtal skall väckas, om det finnes påkallat

ur allmän synpunkt. Föreligger skälig anledning att ej åtala, skall

åklagaren före beslutet i åtalsfrågan från vederbörande barnavårdsnämnd

inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser att vidtaga åtgärder

beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens mening sådan

åtgärd kan anses vara lämpligast för hans tillrättaförande. Om åklagaren

begär det eller nämnden anser det erforderligt, skall yttrandet även innehålla

redogörelse för den underåriges personliga utveckling samt hans vandel och

levnadsomständigheter i övrigt. Är brottet ringa, kan åklagaren fatta beslut

i ärendet utan barnavårdsnämndens hörande. Nu berörda åtalsfrågor skall

enligt lagen handläggas skyndsamt. Om beslut att ej åtala förutsätter åtgärd

av barnavårdsnämnd, skall vederbörande nämnd underrättas om beslutet.

I fråga om häktning gäller enligt nyss nämnda lag den ytterligare inskränkning

i förhållande till rättegångsbalkens regler om häktning av underårig,

att den som är under arderton år ej må häktas med mindre synnerliga

skäl är därtill.

För det fall att åtal väekes mot underårig gäller, utöver rättegångsbalkens

stadganden, enligt nyss nämnda lag vissa särskilda regler för handläggningen

av sådant mål. Om å brottet kan följa svårare straff än böter, skall såvitt

möjligt handläggningen utsättas i sådan ordning att målet ej tilldrager sig

uppmärksamhet. Vidare lämnar lagen möjlighet alt i större utsträckning än

vad eljest är tillåtet hålla förhandling inom stängda dörrar. Mål mot underårig

skall handläggas skyndsamt. Är den tilltalade under 18 år och misstänkt

för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år, skall med något

undantag de för häktad gällande tidsfristerna iakttagas. Vidare skall i mål

mot underårig under vissa förutsättningar vårdnadshavare och personundersökare

höras. Särskilda bestämmelser om offentlig försvarare gäller även.

Beträffande underrätts sammansättning stadgas att, om det förekommer anledning

att döma underårig till annan påföljd än böter, företrädesvis nämndemän

med insikt och erfarenheter beträffande vård och fostran av ungdom

bör anlitas för tjänstgöring.

Slutligen må i förevarande sammanhang nämnas att genom den ovan berörda

lagen angående unga lagöverträdare också öppnas möjlighet att medelst

särskilt domstolsförfarande utröna, huruvida någon begått brottslig

gärning, innan han fyllt femton år. Föreligger misstanke därom kan nämligen

åklagare, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt, efter framställning

av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse, hos domstol begära prövning,

huruvida den misstänkte begått gärningen. För sådan bevistalan skall vad

som gäller om allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

ett år, äga motsvarande tillämpning. Häktning, anhållande eller resetörbud

kan emellertid ej förekomma. Den misstänktes kostnader för försvarare,

bevisning m. m. skall alltid stanna å statsverket.

1 brottsbalken återfinnes en rad särregler beträffande underåriga lagöverträdare.

Särskilda bestämmelser eller undantag från eljest tillämpliga regler

gäller sålunda beträffande personer, som fyllt 15 år men ej 18, 21 eller 23 år.

1 detta sammanhang må emellertid allenast den särskilda påtöljd som innefattar

överlämnande till vård enligt barnavårdslagen beröras.

Därest den som begått brottslig gärning kan bli föremål för vård enligt

barnavårdslagen, äger rätten enligt brottsbalken överlämna åt vederbörande

barnavårdsnämnd att föranstalta om erforderlig vård. Innan förordnande

därom meddelas skall nämnden höras. Domstolen är emellertid icke bunden

av nämndens ståndpunkt i frågan utan har att självständigt taga ställning

därtill. Å andra sidan ankommer det icke på domstolen utan på barnavårdsnämnden

ensam att taga ståndpunkt i frågan, vilka åtgärder som i förekommande

fall skall vidtagas enligt barnavårdslagen. I samband med överlämnande

kan domstolen döma till böter, och detta kan ske oberoende av om böter

är stadgat för det aktuella brottet eller ej. Som allmän törutsättning för

ådömande av böter gäller emellertid, att det skall vara påkallat för den dömdes

tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad. Skulle, sedan förordnande

om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen meddelats, vid

vederbörlig prövning visa sig att lagliga förutsättningar för sådan vård ej

föreligger, kan emellertid domstolen efter ansökan av åklagaren ånyo upptaga

målet och undanröja förordnandet samt döma till annan påföljd.

Vad därefter angår förutsättningarna och formerna för barnavårdsnämnds

ingripande mot missanpassade barn och ungdomar gäller enligt barnaoårdslagen,

vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1961, bl. a. följande.

Barnavårdsnämnd skall ingripa, om någon, som inte fyllt 21 år, på grund

av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga

ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotika eller av annan

därmed jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder

från nämndens sida (25 § b). Beträffande den som gjort sig skyldig till

brottslig gärning får emellertid ingripande ej ske efter det han fyllt 18 år,

såvida inte hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning till det eller

sådant ingripande med hänsyn till pågående behandling enligt barnavårdslagen

eller av annan särskild anledning måste anses lämpligast för hans tillrättaförande.

De ingripanden som sålunda kan komma i fråga kan antingen

vara av förebyggande natur eller innefatta omhändertagande för samhällsvård.

De förebyggande åtgärderna kan vara råd och stöd, förmaning och

varning, föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt

övervakning. Om sådana åtgärder bedömes gagnlösa eller ej medför rättelse

skall den underårige omhändertagas för samhällsvård (29 §). Under vissa

förutsättningar kan underårig också omhändertagas för utredning huruvida

lf Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 1 avd. Nr 39

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196h

ingripande jämlikt 25 § bör komma till stånd. Sådant beslut går genast i

verkställighet, men förfaller om den underårige häktas. Den som omhändertagits

för samhällsvård skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i

anstalt. Har omhändertagandet skett av anledning som avses i 25 § b kan

vederbörande intagas i ungdomsvårdsskola. Härom har vederbörande nämnd

att göra ansökan hos socialstyrelsen, på vilken det ankommer att besluta om

inskrivning.

Samhällsvården skall av barnavårdsnämnden förklaras avslutad så snart

ändamålet med vården får anses uppnått. Samhällsvården skall senast upphöra,

då den omhändertagne fyller 18 år eller, om han omhändertagits med

stöd av 29 § efter det han fyllt 15 år, senast tre år efter omhändertagandet.

Någon regel av innebörd att omhändertagandet skall förfalla, om den omhändertagne

börjar undergå frihetsstraff, finns ej i den nu gällande barnavårdslagen.

Det ankommer därför på barnavårdsnämnden att från fall till

fall bedöma om samhällsvården i ett sådant läge skall bestå.

Beträffande elev vid ungdomsvårdsskola upphör samhällsvården i regel i

och med att vederbörande utskrives från skolan. Utskrivning skall ske senast

när eleven fyller 21 år eller, om han omhändertagits för samhällsvård

efter det han fyllt 18 år, senast efter tre år. Vidare skall utskrivning ske

bl. a. i de fall då elev enligt lagakraftvunnen dom intagits å fångvårdsanstalt.

Genom särskilt beslut i samband med utskrivningen kan dock förordnas

att samhällsvården skall bestå efter utskrivningen, således även under pågående

straffverkställighet.

Förfarandet hos barnavårdsnämnd är ej offentligt. Är juridisk sakkunskap

ej representerad inom nämnden, bör vid behov därav anlitas biträde av

lagfaren person. Därest åtgärd från nämndens sida kan antagas vara påkallad,

skall erforderlig utredning inledas utan dröjsmål och genomföras så

skyndsamt som möjligt och på sådant sätt att obehag, olägenhet eller kostnad

icke i onödan vållas vederbörande. Envar som ärendet rör eller som kan

antagas kunna lämna upplysningar av betydelse må höras under utredningen.

För att få till stånd inställelse må nämnden föreskriva vite samt under

vissa förutsättningar förordna om hämtning. Nämnden äger vidare om det

erfordras för utredningen inhämta yttrande från läkare eller annan sakkunnig.

Då fråga är om ingripande med stöd av 25 § b skall i regel läkarintyg

angående den underårige anskaffas. Vidare må här nämnas att utredning

som föregår nämndens ingripande bör omfatta hembesök; under vissa förutsättningar

äger nämnden påkalla polishandräckning för att vinna tillträde

till hemmet. Innan nämnden avgör ärende, skall den som saken angår

underrättas om vad som förekommit vid utredningen och i regel beredas tillfälle

att yttra sig däröver. Han kan även påkalla förhör med sig själv inför

nämnden och jämväl i övrigt begära kompletterande utredning i ärendet.

Han äger anlita biträde. Är den ärendet rör under 18 år, bör hans föräldrar

vara närvarande när han höres, om det kan ske utan men för utredningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

Nämndens beslut skall, i den män så icke befinnes obehövligt, innehålla de

skäl på vilka avgörandet grundas, och beslutet skall, om talan mot detsamma

kan fullföljas, skyndsamt skriftligen delgivas den det rör. Beslut om omhändertagande

för samhällsvård skall ofördröj ligen delgivas den det rör, om

han fyllt 15 år, samt hans föräldrar. Lämnas inte samtycke till verkställighet

av dem som skall delgivas beslutet, skall detsamma underställas länsstyrelsens

prövning.

Tidigare riksdagsbehandling m. in.

Förslag om inrättande av speciella organ för handläggning av frågor rörande

unga lagöverträdare har under de senaste åren vid ett par tillfällen

motionsvis framförts i riksdagen. Dessa förslag har närmast tagit sikte på

inrättande av särskilda ungdomsdomstolar.

I samband med proposition nr 10 till 1960 års riksdag med förslag till lag

om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslagen) behandlades

dels likalydande motioner, I: 6 och II: 9, vari hemställdes, »att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära tillsättande av en utredning rörande

överflyttandet av vissa av barnavårdsnämndernas uppgifter i fråga om bekämpandet

av ungdomsbrottsligheten till särskilt organ (ungdomsdomstolar,

socialdomstolar)», dels likalydande motioner, I: 15 och II: 23, med yrkande

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en allsidig

och förutsättningslös utredning beträffande frågan om att anförtro i

vart fall vissa tvångsingripanden mot unga lagöverträdare åt särskilda ungdomsdomstolar».

Beträffande det närmare innehållet i motionerna må här

hänvisas till dessa samt till redogörelse i andra lagutskottets utlåtande nr 5

år 1960 (s. 56 ff.).

I nämnda, av riksdagen godkända utlåtande anförde andra lagutskottet i

anledning av motionerna bl. a. följande.

I motionerna I: 6 och II: 9 samt motionerna I: 15 och II: 23 har framförts

krav på utredning om inrättande av ungdomsdomstolar. Tanken

på sådana domstolar har sin grund bl. a. i uppfattningen, att frågor om

tvångsingripanden mot ungdom av rättssäkerhetsskäl borde avgöras under

medverkan av juridisk sakkunskap och lämpligen i ett annat organ än barnavårdsnämnden,

vilken i så fall skulle kunna förlägga tyngdpunkten i sin

verksamhet till vård-, stöd- och hjälpåtgärder av olika slag. En ungdomsdomstol

skulle enligt motionärerna också ha det företrädet framför barnavårdsnämnden

när det gällde att komma till rätta med kriminalitet bland de

unga, alt den skulle kunna tillämpa reaktionsformer lämpade för ungdomar

som begått brott men inte är i behov av egentlig vård. Såsom sådana reaktionsformer

har i motionerna I: 6 och II: 9 nämnts böter och skadestånd. I

en vid motionerna 1:15 och II: 23 fogad promemoria, till vilken motionärerna

hänvisat, har dessutom nämnts »korttidsarrest» och disciplinära ålägganden

av olika slag. Vidare har motionärerna menat, att man med ungdomsdomstolar

skulle undvika nackdelarna med det nuvarande »dualistiska*

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 39 dr 196i

systemet, som enligt motionärerna inrymmer risker för kompetenskonflikter

mellan domstolarna och barnavårdsnämnderna.

I det föregående avsnittet, om förfarandet hos barnavårdsnämnd, har utskottet

uttalat uppfattningen, att det föreslagna förfarandet, bl. a. med hänsyn

till att nämnderna i allmänhet inte torde behöva pröva skuldfrågor, är

godtagbart. De brister som kan sägas vidlåda förfarandet bör för övrigt kunna

avhjälpas genom den väntade lagstiftningen om administrativa frihetsberövanden

och om det allmänna påföljdssystemet. Enligt utskottets mening

kan därför rättssäkerhetskraven inte åberopas som stöd för införande av

ungdomsdomstolar.

Beträffande uttalanden av motionärerna, att en ungdomsdomstol skulle

kunna tillämpa vissa slag av påföljder lämpade för ungdomar som begått

brott men inte var i behov av egentlig vård, framhöll utskottet, att lagstiftningen

inte uppställde några hinder mot att sådana ungdomar åtalas och

hänvisade därutinnan till gällande särskilda föreskrifter om rättegången i

mål rörande brott av underåriga, intagna i lagen den 20 december 1946. Utskottet

redogjorde i detta sammanhang också för innehållet i lagen den 19

maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga och anförde därefter:

Önskemålen om effektivare ingripanden mot sådana ungdomar som inte

är i behov av egentlig vård torde således kunna tillgodoses lika väl inom nuvarande

domstolssystem som inom ett system med ungdomsdomstolar. Inte

heller dessa önskemål kan därför enligt utskottets mening åberopas till stöd

för införande av ungdomsdomstolar. Härmed är dock icke sagt, att det inte

kan vara lämpligt att införa ytterligare specialbestämmelser för rättegången

i mål angående brott av underåriga.

Motionärerna syftar emellertid också till att vissa rena barnavårdsuppgifter

skulle föras över till ungdomsdomstolar. Härvid torde man ha åsyftat i

första hand sådana åtgärder som vidtages med anledning av den underåriges

eget beteende, alltså i fall som avses i 25 § b) förslaget till barnavårdslag.

Utskottet vill inte förneka, att man härigenom skulle kunna undvika vissa

kompetenskonflikter mellan domstolarna och barnavårdsmyndigheterna vid

behandlingen av lagöverträdare. Emellertid ifrågasätter utskottet, om en

ungdomsdomstol skulle kunna anses bättre kvalificerad än ett barnavårdsorgan

att avgöra frågor om behov av sådana tillrättaförande åtgärder som

avhandlas i barnavårdslagen. Det är att märka, att ungdomsdomstolens

prövning inte skulle inskränkas till fall då den underårige förövat brottslig

gärning utan också skulle gälla fall, då det är fråga om huruvida den underårige

av andra anledningar, såsom sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att

efter förmåga ärligen försörja sig och missbruk av rusdrycker eller narkotiska

medel, är i behov av sådana åtgärder. Det kan för övrigt antagas, att

ett system med ungdomsdomstolar skulle ge upphov till nya kompetenskonflikter,

dels mellan allmän domstol och ungdomsdomstol, dels mellan ungdomsdomstol

och barnavårdsnämnd.

Enligt utskottets mening kan det däremot knappast uteslutas, att det från

vissa synpunkter skulle vara till fördel för barnavårdsnämnderna, om de

delvis befriades från att besluta om tvångsingripande mot ungdomar. Det

kan dock här knappast bli fråga om andra ingripanden än omhändertaganden;

även motionärerna tycks utgå från att barnavårdsnämnderna skall behålla

befattningen med de förebyggande åtgärderna. Det kan emellertid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år t96''i 7

ifrågasättas, om man ens i detta avseende skulle vinna något väsentligt genom

att inrätta ungdomsdomstolar; de ovan anförda skälen talar enligt utskottets

mening snarast för att befattningen med tvångsomhändertaganden,

om än barnavårdsnämnderna befriades därifrån, även därefter borde åligga

ett barnavårdsorgan.

Under hänvisning till det anförda hemställde utskottet, att motionerna icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Sex av utskottets ledamöter reserverade

sig för hemställan, att riksdagen i anledning av motionerna ville

hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning efter i reservationen angivna riktlinjer

angående inrättande av ungdomsdomstolar (närmare härom se utlåtandet,

s. 145—147).

Vid 1961 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 157 och II:

185 om utredning rörande överflyttandet av vissa av barnavårdsnämndernas

uppgifter i fråga om bekämpandet av ungdomsbrottsligheten till särskilt inrättade

ungdomsdomstolar. Motionerna blev föremål för ingående remissbehandling.

Första lagutskottet, som behandlade ifrågavarande motioner, anförde

i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 37):

---Motionärernas önskemål om utredning torde främst ha sin grund

i uppfattningen att lämpligt sammansatta ungdomsdomstolar skulle bättre

än barnavårdsnämnderna kunna tillgodose det krav på en från rättssäkerhetssynpunkt

tillfredsställande prövning som särskilt framträder, då fråga är

om åtgärder av mera ingripande natur.

Rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter övervägdes ingående i samband

med tillkomsten av den nya barnavårdslagen. Härvid avböjde 1960 års

riksdag motionsvis framförda förslag om utredning rörande inrättande av

ungdomsdomstolar. Den nya lagen har varit i kraft blott några månader och

det är ännu ej möjligt att bedöma hur de nya bestämmelserna rörande barnavårdsnämnderna

och deras verksamhet tjänar sitt syfte i praktiken. Sedan

barnavårdslagen antogs har utredningen om administrativa frihetsberövanden

framlagt förslag till åtgärder, avsedda bl. a. att förstärka rättssäkerheten

vid vissa ingripanden med stöd av denna lag. Förslaget är för närvarande

beroende av Kungl. Maj :ts prövning. Med hänsyn till pågående arbete på en

omgestaltning av det straffrättsliga påföljdssystemet synes det vanskligt att

nu bedöma, vilka krav som i framtiden kommer att ställas på barnavårdsnämndernas

verksamhet i vad gäller bekämpandet av ungdomsbrottsligheten.

Under dessa omständigheter anser utskottet ej lämpligt att frågan om eu

sådan ingripande reform på barnavårdens område som motionärerna föreslagit

nu upptages till närmare övervägande.

I reservation av sju ledamöter av utskottet hemställdes, att riksdagen i

anledning av motionerna ville begära utredning av frågan om inrättande av

särskilda ungdomsdomstolar.

Frågan om inrättande av särskilda ungdomsdomstolar har även eljest behandlats

i lagstiftningssammanhang. Härom må hänvisas till processlagberedningens

förslag om införande av nya rättegångsbalken m. in. (SOU 1944:

10, s. 11—12, 298 299) samt till ett av utredningen om administrativa fri
2f

Bihang till riksdagens protokoll V sainl. 1 and. Xr 39

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

hetsberövanden framlagt betänkande med förslag till lag om socialdomstol

i SOU 1960: 19, s. 1 17—118, 237). I dessa sammanhang har tanken på inrättande

av nngdomsdomstolar avböjts.

Jämväl i det till lagrådet år 1960 remitterade förslaget till brottsbalk avvisades

tanken på särskilda ungdomsdomstolar. Föredragande departementschefen,

statsrådet Kling, hänvisade därvid till 1960 års riksdags ståndpunktstagande

i frågan samt uttalade, att det ej heller enligt hans mening

fanns behov av en så genomgripande organisatorisk omläggning som ett antagande

av ungdomsdomstolar skulle innebära. I fråga om kompetensfördelningen

mellan domstol och barnavårdsnämnd anförde föredragande departementschefen

bl. a. följande.

När åtal har väckts mot lagöverträdare i åldern 15—17 år och reaktionsformen

alltså skall bestämmas av domstol, skall liksom i andra fall valet av

påföljd ske med ledning av de allmänna principer, som har angivits i 1 kap.

7 § av det nu föreliggande departementsförslaget. I många fall torde därvid

den unge böra överlämnas till vård enligt barnavårdslagen. Om så sker, ankommer

det icke på domstolen utan på barnavårdens organ — i allmänhet

vederbörande barnavårdsnämnd — att besluta vilka åtgärder som skall vidtagas.

I detta avseende överensstämmer departementsförslaget med strafflagberedningens

förslag, som i denna del har vunnit anslutning från flertalet

remissmyndigheter. För att domstolen skall kunna bedöma lämpligheten av

att i det enskilda fallet föranstalta om barnavård, är det emellertid nödvändigt,

att barnavårdsnämnden i det yttrande, som nämnden har att avge till

domstolen, upplyser om vilka åtgärder nämnden har vidtagit eller avser att

vidtaga mot den unge.

Olika uppfattning om lämpligheten av vidtagna eller ifrågasatta åtgärder

kan givetvis stundom komma att föreligga hos domstolen och barnavårdsnämnden.

I detta hänseende lär under gällande ordning vissa friktioner ha

förekommit mellan de judiciella organen och barnavårdsmyndigheterna. Under

remissbehandlingen av strafflagberedningens slutbetänkande har också

framförts önskemål om en klarare gränsdragning, än beredningens förslag

innebär, mellan kriminalvård och barnavård. Några svårigheter beträffande

denna gränsdragning synes emellertid ej behöva uppkomma. Om eu domstol,

när den skall besluta påföljd för en ung lagöverträdare, anser att av barnavårdsnämnden

ifrågasatta åtgärder icke är lämpliga eller finner att nämnden

icke enligt barnavårdslagen äger vidtaga erforderliga åtgärder, har domstolen

möjlighet att välja annan reaktionsform än överlämnande till vård

enligt barnavårdslagen. I de fall åter, då domstolen beslutar sådant överlämnande,

måste den kunna utgå från att vården — om icke väsentligt ändrade

förutsättningar inträder — ges i huvudsak den utformning, som barnavårdsnämnden

har angivit i sitt yttrande till domstolen.

Det är framför allt i sistnämnda hänseende, som kritik har riktats mot nu

gällande ordning. Denna kritik har föranletts av fall, där domstol överlämnat

åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för omhändertagande för skyddsuppfostran,

men det sedermera har visat sig att lagliga förutsättningar

härför ej funnits. Resultatet kan i ett sådant fall bli, att lagöverträdaren går

helt fri från påföljd för sin brottslighet. Såsom justitieombudsmannan uttalat

i sin tidigare omnämnda framställning måste det emellertid åligga

domstolen att, innan den överlämnar åt barnavårdens organ att vidtaga åt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196''i

gärder mot en ung lagöverträdare, själv bedöma huruvida ingripande kan

ske enligt barnavårdslagstiftningen. Med den vida ram, inom vilken åtgärder

enligt den nya barnavårdslagen skall kunna tillgripas mot dem som är

under 18 år, torde några svårigheter härvidlag knappast behöva uppkomma.

I tveksamma fall kan dock domstolen vid sitt bedömande tänkas komma till

ett annat resultat än barnavårdsmyndigheterna, i sista hand regeringsrätten,

vid en senare prövning av fallet. För att förebygga att i sådana lägen samhällsreaktionen

helt uteblir eller får ett väsentligt annat innehåll än domstolen

har förutsatt, när den överlämnat lagöverträdaren till vård enligt

barnavårdslagen, synes möjlighet böra öppnas att på nytt hänskjuta påföljdsfrågan

till domstol. En bestämmelse härom har upptagits i 38 kap.

av departementsförslaget.

I den nya barnavårdslagen anges bl. a. brottslig gärning såsom grund för

ingripande enligt lagen, under förutsättning att vederbörande på grund av

brottet eller av annan jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande

åtgärder från samhällets sida. Detta innebär, att barnavårdsnämnd

så snart den fått kännedom om att eu ung person har begått brott, som ej

är av blott ringa beskaffenhet, bör undersöka, huruvida åtgärder enligt barnavårdslagen

bör och kan vidtagas mot den unge. Det är därvid, såsom uttalats

av strafflagberedningen och under förarbetena till barnavårdslagen, angeläget

att barnavårdsnämnden handlar snabbt och icke avvaktar utgången

av de judiciella myndigheternas prövning i andra fall än då det är nödvändigt

för att vinna klarhet, huruvida den unge har begått brottet. Justitiekanslersämbetet

har framhållit, att med denna ordning kompetenskonflikter kan

uppkomma genom att domstol och barnavårdsnämnd beslutar åtgärder, som

ej går att förena med varandra. Erfarenheterna av gällande lagstiftning, som

också kan ge upphov till sådana konflikter, ger dock ej anledning befara

alt i detta avseende skall uppkomma några svårigheter, som bör föranleda

lagstiftningsåtgärder. Såsom justitiekanslersämbetet uttalat bör barnavårdsnämnd,

sedan domstol beslutat annan påföljd än vård enligt barnavårdslagen,

icke utan att ytterligare omständigheter utöver brottsligheten har tillkommit

vidtaga åtgärder, som står i strid med eller går utöver vad domstolen

beslutat.

Vid anmälan au lagrådets utlåtande över det år WHO remitterade förslaget

till brottsbalk anförde departementschefen ytterligare beträffande nyss berörda

spörsmål:

Den utformning, som påfölj dssystemet för unga lagöverträdare har erhållit

i brottsbalksförslaget, innebär att i de fall, då åtal väckes, domstolen

har att bestämma den påföljd, som skall tillämpas mot den unge. Samtidigt

kan emellertid barnavårdsnämnd vara behörig och skyldig att pröva

vad som enligt barnavårdslagens regler skall vidtagas på grund den unges

beteende. I allmänhet torde barnavårdsnämndens prövning komma att ske.

innan domstolen har tagit ställning till påföljdsfrågan. Denna ordning förutsätter

tydligen, liksom den nuvarande, ett förtroendefullt samarbete mellan

domstolar och barnavårdsnämnder. .lag har — med kännedom om domstolarnas

stora omsorgsfullhet, när det gäller behandlingen av unga brottslingar,

och barnavårdsnämndernas ökade resurser •—• förutsatt, att de problem,

som kan uppkomma härigenom, skall kunna lösas utan alltför stora svårigheter,

och lagrådet har förklarat sig dela denna uppfattning. Utrymmet för

tillämpning av andra påföljder beträffande de yngsta lagöverträdarna än

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 39 ar 196''r

överlämnande till vård enligt barnavårdslagen är visserligen begränsat, när

det gäller behandlingsåtgärder i frihet eller i anstalt. Ett val av påföljd från

domstolens sida måste likväl ske. Då överlämnande till vård enligt barnavårdslagen

innebär, att den unge lagöverträdaren kan bli föremål för åtgärder

av mycket skiftande slag.....däribland övervakning och omhändertagan
de

för samhällsvård med placering i enskilt hem eller i ungdomsvårdsskola

— är det angeläget, att domstolen till ledning för sitt val får upplysning från

barnavårdsnämnden om de åtgärder, som nämnden redan har vidtagit eller

ämnar besluta. Jag vill emellertid understryka, att det icke är domstolens

uppgift att taga ställning till frågan, vilken åtgärd som skall vidtagas enligt

barnavårdslagen. Skulle delade meningar härom uppkomma mellan domstolen

och barnavårdsnämnden och denna meningsskiljaktighet icke kunna

överbryggas, kan domstolen icke påtvinga barnavårdsnämnden sin uppfattning.

Beslutar domstolen annan påföljd än överlämnande till vård enligt

barnavårdslagen, betyder det icke heller, att barnavårdsnämnden är förhindrad

att med stöd av barnavårdslagen vidtaga de åtgärder, som nämnden finner

påkallade mot den unge. Vad jag i denna fråga har anfört vid lagrådsremissen

innebär ej mera, än att barnavårdsnämnden icke med brottsligheten

såsom huvudsaklig grund bör vidtaga åtgärder, som står i strid med vad

domstolen har beslutat. Om andra omständigheter talar för ett ingripande

från barnavårdsnämndens sida, utgör domstolens beslut i princip icke något

hinder häremot. Har å andra sidan domstolen förordnat om överlämnande

till vård enligt barnavårdslagen, måste givetvis barnavårdsnämnden vara

verksam för att sådana åtgärder vidtages, som nämnden har uttalat sig för

i sitt yttrande till domstolen. Det åligger emellertid nämnden att uppmärksamma,

om den unges förhållanden ändras, och att med ledning därav besluta

den ändring av vården, som finnes påkallad. Förslaget medger icke att

förnyad prövning av påföljdsfrågan sker inför domstol annat än i det speciella

fallet, att i lag angivna förutsättningar för den avsedda vården finnes

icke vara för handen. I sådant fall torde delade meningar i vårdfrågan icke

ha förelegat mellan domstolen och barnavårdsnämnden, när målet först avgjordes.

I proposition nr 10 till innevarande års riksdag, innefattande, utom annat,

förslag till ovan berörda lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

har föredragande departementschefen, statsrådet Kling, i anslutning

till det sålunda framlagda lagförslaget ånyo upptagit spörsmålet om

risken för eventuella kompetenskonflikter mellan de judiciella och de barnavårdande

myndigheterna samt därvid anfört:

I de skrivelser som inledningsvis berörts har uttalats farhågor för att

kompetenskonflikter kan uppkomma genom att åklagaren har att pröva

om barnavårdsorganens åtgärder utgör lämplig påföljd för brottet. Jag vill

härtill anföra, att barnavårdsnämnden vid bedömande av vilka åtgärder

nämnden skall vidtaga har att utgå från barnavårdslagens bestämmelser,

och även om givetvis ett utbyte av åsikter mellan nämnden och åklagaren

bör ske skall nämndens ställningstagande icke dikteras av åklagaren. Om

åklagaren vid sin bedömning — som skall ske mot bakgrunden av brottsbalkens

påföljdssystem — känner sig tveksam huruvida icke annan påföljd

än vård enligt barnavårdslagen bör väljas, torde icke barnavårdsnämnden

härigenom böra känna sig försatt i en situation som tvingar nämnden att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 19(>i

tillgripa åtgärder som den icke i och för sig anser motiverade. Följden av

åklagarens tvekan blir ju omedelbart endast att frågan om påföljden hänskjutes

till domstols avgörande. Det bör emellertid framhållas, att den nya

barnavårdslagen kräver att barnavårdsnämnderna verkligen ingriper med

lillrättaförande åtgärder mot den som begått brottslig gärning, när sådana

är påkallade.

Brottsbalkens påfölj dssystem innebär, som redan nämnts, att domstolens

prövning ofta kommer att leda till beslut om överlämnande till vård enligt

barnavårdslagen. Under förarbetena till brottsbalken har övervägts, vilka

synpunkter som skall ligga till grund för domstolens avgörande och vilka

upplysningar om barnavårdsorganens åtgärder som domstolen behöver för

sitt ställningstagande, och ramen för domstolens val av påföljd har genom

balken slagits fast. Att åklagaren genom åtal har möjlighet att hänskjuta

päföljdsfrågan till domstolens avgörande synes i detta läge icke i och för

sig vara anledning till att risken för kompetenskonflikter mellan de socialvårdande

och de judiciella organen ökar. Utformningen av brottsbalkens

påföljdssystem torde snarare vara ägnad att minska denna risk genom att

domstolarna i så stor utsträckning får möjlighet att helt överlämna åt barnavårdsnämnden

att besluta om sanihällsåtgärdernas innebörd. Jag vill i

detta sammanhang också framhålla, att de skiftningar som förekommit i

åklagarmyndigheters, barnavårdsorgans och domstolars praxis icke får

tilläggas alltför stor betydelse. Under arbetet med brottsbalken har jag

givit uttryck åt uppfattningen, att de pi''oblem som kan uppkomma skall

kunna lösas utan alltför stora svårigheter (prop. 1962: 10 del C s. 594). Det

är fortfarande min övertygelse, att förutsättningar för ett fruktbärande

samarbete mellan de skilda organen föreligger. Med hänsyn till den utveckling

mot större och bättre rustade lokala enheter, som äger rum både inom

domstolsväsendet och på det kommunala området, torde situationen i dag

närmast vara mera gynnsam än då förslaget till brottsbalk lades fram.

I sitt utlåtande i anledning av nyssnämnda proposition till årets riksdag

och i anslutning därtill väckta motioner underströk första lagutskottet vikten

av samarbete mellan de judiciella och de barnavårdande myndigheterna

samt uttalade, att det torde finnas anledning räkna med att samråd mellan

berörda myndigheter skulle kunna motverka uppkomsten av konflikter och

leda till ett fruktbärande samarbete.

Remissyttranden

Över motionerna bar utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,

Göta hovrätt, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Stockholms

rådhusrätt och statsåklagaren i Stockholm. Härjämte har tillfälle att

avgiva yttrande över motionerna beretts Sveriges advokatsamfund, Svenska

socialvårdsförbundet, Stockholms stads barnavårdsnämnd, Föreningen Sveriges

häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomarc och Målsmännens

riksförbund. Riksåklagarämbetet har vid sitt remissvar fogat till ämbetet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år t96''i

inkomna yttranden i ärendet från statsåklagarna i Göteborg och Malmö

samt Föreningen Sveriges landsfogdar och Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Jämväl från Föreningen Sveriges stadsfiskaler har yttrande inkommit

till utskottet. Länsstyrelsen i Göteborg har till sitt remissvar fogat yttrande

från barnavårdsnämnden i Göteborg, vilken i sin tur hänvisat till ett av

barnavårdsdirektören i staden avgivet yttrande. Statsåklagaren i Stockholm

har bifogat ett av nngdomsåklagaren i Stockholm avgivet yttrande. Stockholms

stads barnavårdsnämnd har som sitt yttrande åberopat ett av barnavårdsdirektören

i staden avgivet tjänsteutlåtande. Nämnden har tillika överlämnat

protokollsutdrag, utvisande ärendets behandling inom nämnden.

Den av motionärerna påyrkade utredningen tillstyrkes av fyra ledamöter

av Stockholms stads barnavårdsnämnd i reservation till nämndens beslut i

anledning av remissen samt av Målsmännens riksförbund. Likaså tillstyrks

utredning av statsåklagaren i Malmö och ungdomsåklagaren i Stockholm.

medan statsåklagaren i Göteborg, som ställer sig positiv till inrättande av

ungdomsdomstolar men i övrigt är kritisk mot de i motionerna framförda

förslagen, avstyrker bifall till motionerna i vad de avser annat än tillsättande

av en utredning om inrättande av ungdomsdomstolar. Stadsfiskalsföreningen

säger sig icke vilja avstyrka den föreslagna utredningen. Uttalande

av enahanda innebörd göres av stadsdomarföreningen. Socialvårdsförbundet

slutligen förordar en förutsättningslös utredning om påföljds- och behandlingssystemet

beträffande unga lagöverträdare.

De övriga remissorganen avstyrker den påyrkade utredningen eller ställer

sig avvaktande i väntan på att erfarenheter av den nyligen genomförda

lagstiftningen på förevarande område skall vinnas.

Justitiekansler sämbetet, som inledningsvis erinrar om att ämbetet yttrat

sig över 1961 års motioner, anför:

Sedan frågan senast behandlades i riksdagen, har den nya brottsbalken

antagits. Genom brottsbalken och följ dförfattningar till denna har samhällsingripandena

mot unga lagöverträdare i viss mån reformerats såväl med avseende

å deras innehåll som beträffande handläggningsformerna. Visserligen

kommer det vid handläggningen alltjämt att föreligga en viss dualism

mellan judiciella och socialvårdande myndigheter, men de nya reglerna torde

vara ägnade att minska risken för kompetenskonflikter dem emellan. Det

förefaller ämbetet naturligt att man nu avvaktar verkningarna av de reformer,

som sålunda beslutats och som inom kort träder i kraft, innan man

beslutar sig för en utredning av det slag som avses i motionerna. Självfallet

är det angeläget att de myndigheter, som närmast har ansvaret för samhällets

åtgärder mot ungdomskriminaliteten, uppmärksamt följer utvecklingen

på området och, om lagändringar anses påkallade eller särskilda utredningar

önskvärda, gör framställningar därom.

Tilläggas må att den av motionärerna åsyftade utredningen har, såsom

tramhålles i motionerna, samband med frågan om domstolsorganisationen

i stort och att denna fråga för närvarande är under utredning genom en

särskild kommitté, domstolskommittén (I Ju 35 i årets riksdagsberättelse).

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1961

Riksåklagarämbetet framhåller inledningsvis att, ehuru termen ungdomsdomstol

ej kommer till användning i förevarande motioner, det uppenbarligen

är tanken på att anordna ungdomsdomstolar som ånyo aktualiserats.

Ämbetet återgiver därefter sitt år 1961 avgivna yttrande över de då väckta

motionerna. I detta yttrande avstyrkte ämbetet inrättandet av ungdomsdomstolar

och hänvisade därvid till att i samband med genomförandet av den

nya barnavårdslagen och förslaget till brottsbalk vidtagits och övervägdes

vissa förbättringar på ifrågavarande område. Resultatet därav borde avvaktas,

innan någon mera genomgripande organisatorisk omdaning ånyo övervägdes.

Ämbetet framhåller nu, att vad ämbetet sålunda anfört alltjämt

äger sin giltighet. Sedan utlåtandet avgavs har, erinrar ämbetet, tillkommit

att statsmakterna i samband med antagandet av brottsbalken intagit en avvisande

hållning till införandet av ungdomsdomstolar, vilket synes utgöra

ett ytterligare skäl mot att nu tillsätta en utredning med det av motionärerna

angivna syftet. Ämbetet anmärker också, att olägenheterna med den

nuvarande ordning icke bör överdrivas. Ämbetet påpekar, att det för sin

del på olika sätt sökt bidraga till ökad förståelse mellan åklagarna och de

socialvårdande myndigheterna. Sålunda anordnade ämbetet i februari 1964

en konferens angående åtalseftergiftspolitiken med deltagande av representanter

för socialstyrelsen samt åklagarna och barnavårdsnämnderna i rikets

tretton största städer. Vid nämnda konferens bekräftades, framhåller ämbetet,

att det på det lokala planet som regel råder ett mycket gott samarbete

mellan åklagarna och barnavårdsmyndigheterna.

Statsåklagaren i Stockholm, som år 1961 utlåtit sig beträffande ovan

nämnda motioner rörande inrättande av ungdomsdomstolar, anför i sitt nu

avgivna yttrande:

De synpunkter, som framförts i yttrandet, synes mig alltjämt värda beaktande.

Det torde sålunda icke kunna bestridas, att den alltjämt rådande

dualismen mellan de rättsvårdande och socialvårdande organen vid handläggningen

rörande kriminell ungdom är förenad med vissa olägenheter och

att fördelar skulle kunna uppnås genom tillskapande av en gemensam handläggningsform

härvidlag. Av de alternativa förslag som i detta avseende

framförts i motionerna, synes mig förslaget om inrättande av eu ungdomsdomstol

vara att förorda. En viss begränsning av ungdomsdomstolarnas

verksamhet i förhållande till vad som föreslagits i motionerna synes emellertid

böra ske. Bland annat med hänsyn därtill alt ---------- risken för

kompetenskonflikter är betydligt mindre i fråga om ungdomar över 18 år.

synes det knappast påkallat att överföra handläggningen av ärenden rörande

sådan ungdom till ungdomsdomstolen.

Även om sålunda inrättande av ungdomsdomstolar skulle vara ägnat att

innebära vissa fördelar ur de synpunkter, varom här är fråga, kan det dock

uppenbarligen ifrågasättas, om skälen härför äro sa starka, att de böra föianleda

reformer i nuvarande läge, då statsmakterna helt nyligen i samband

med tillkomsten av den nya barnavårdslagen och den nya brottsbalken haft

delta spörsmål till bedömande och därvid icke funnit anledning alt inrätta

särskilda ungdomsdomstolar. I mitt yttrande av den 6 april 1961 har jag

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

närmare ingått på detta spörsmål och därvid funnit, att frågan om genomförandet

av denna reform torde höra anstå, till dess resultatet av det då pågående

reformarbetet inom ungdomsvården kunde överblickas. Såvitt jag

kan bedöma är läget härvidlag i stort sett oförändrat. I vissa avseenden torde

kunna sägas, att genomförandet av den nya brottsbalken är ägnat att

minska riskerna för kompetenskonflikter mellan rättsvårdande och socialvårdande

myndigheter. Bland annat har sålunda möjligheterna att ådöma

ungdom i åldern under 18 år fängelse ytterligare inskränkts i brottsbalken.

.lag kan därför fortfarande ej finna annat, än att det för närvarande icke

finnes anledning att föranstalta om en utredning med det i motionerna angivna

syftet.

I det till statsåklagarens utlåtande fogade yttrandet av ungdomsåklagaren

i Stockholm, vilken likaledes yttrat sig över 1961 års motioner och därvid

uttalat sig för inrättandet av ungdomsdomstolar, anföres:

Genom nya barnavårdslagen, som den 1 januari 1961 trädde i kraft, har

ökade garantier tillskapats för förefintligheten av juridisk sakkunskap inom

barnavårdsnämnderna. Dessutom har genom den nya lagen möjligheten till

muntliga förhör inför nämnderna och den unge har "fått rätt till anlitande av

biträden. Genom att platsantalet på ungdomsvårdsskolorna ökats, har ett

betydligt större antal av den kriminella ungdomen kunnat överlämnas till

socialvården. Inrättandet vid ungdomsvårdsskolorna av slutna utredningshem

har också medfört, att antalet häktningar av ungdomar i åldern 15—17

ar avsevärt minskats.

liots de förbättringar, som alltså skett vid behandling av kriminell ungdom

i åldern 15—17 år, uppstår ej så sällan kompetenskonflikter mellan

barnavårdsnämnder och domstolar. Jag är därför fortfarande av den uppfattningen,

att inrättande av ungdomsdomstolar skulle innebära eu betydlig

vinst, när det gäller behandlingen av dessa ungdomar.

Enligt min mening torde det ej med den sammansättning av ungdomsdomstolar,

som jag föreslagit, möta något hinder att inför denna domstol

även pröva skadeståndsfrågor.

Visserligen förekommer det fall, då barnavårdslagen är tillämplig även

beträffande ungdomar i åldern 18—20 år, men då det i dessa fall endast i

undantagstall uppkommer kompetenskonflikter mellan barnavårdsnämnder

och domstolar, synes det mig knappast påkallat, att till ungdomsdomstolarnas

kompetensområde även överföra ungdomar i denna åldersgrupp.

Statsåklagaren i Göteborg anför i sitt yttrande bl. a. följande.

—----en motsättning ibland kan uppstå mellan barnavårdsnämnd

och åklagare angående valet av lämpligaste åtgärd, kan detta icke betecknas

som en brist, som borde föranleda till ändring av lagstiftningen. Förhållandet

innefattar snarare en förtjänst. Inom samhället måste alltid en

balans föreligga mellan olika intressen, så att det ena icke gör sig gällande

till överdrift. Vad är då naturligare, än att de individualpreventiva synpunkterna

bevakas av de sociala myndigheterna och de allmänpreventiva

övervägas av rättsväsendets representanter. Med de krav, som uppställts på

åklagarna och deras utbildning, kan man icke heller frukta, att särskilt

dessa skola göra sin mening gällande i oträngt mål.

Er de synpunkter, motionärerna framhållit, nämligen för att förekomma

kompetenstvister mellan barnavårdsmyndigheterna och åklagarna, torde

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964-

15

en ändrad organisation alltså icke vara påkallad. Av andra skäl kunna förändringar

möjligen tillstyrkas. Dock synes det icke erforderligt, att vid sidan

av domstolarna inrätta ett nytt organ, som skulle handlägga ungdomskriminaliteten.

Vad som kan dryftas är att utbygga domstolarna till ungdomsdomstolar

vid handläggning av mål mot ungdomar. Åtminstone kan

det framstå som aktuellt i orter, där en större ungdomskriminalitet förekommer,

alltså i de större städerna och deras omgivningar. Nämnden, om

man får använda detta ord, skulle alltså utses efter bestämda regler, som

iillerkände domaren biträde av personer med beprövad insikt i socialvård

och psykiatrisk vård. Andra omröstningsregler kunde jämväl övervägas. Att

åtalsuppgifterna skulle fördelas mellan barnavårdsnämndens befattningshavare

och åklagarna, måste bestämt avstyrkas. Med den utbildning och

erfarenhet, som fordras av åklagarna, kan man lita på den objektivitet och

förstå, att de äro bäst skickade att ur alla synpunkter handhava sina hittillsvarande

uppgifter. Slutligen kunde det vara erforderligt att överväga,

huruvida ytterligare bestämmelser erfordras för behandlingen av den ungdomskriminalitet,

som förövas av personer, som redan fyllt 21 år.

På grund av det anförda får jag avstyrka bifall till motionen i vad den

avser annat än tillsättande av en utredning om inrättande av ungdomsdomstolar.

Statsåklagaren i Malmö, som tillstyrker den påyrkade utredningen, anför:

Motionen avser att få till stånd en utredning med uppgift att framlägga

förslag till eu sådan ordning att samhällets åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

kan ske i enhetliga former. Den nuvarande ordningen, där detta ansvar

åvilar flera olika samhällsorgan, har enligt motionen lett till dualism

och kompetenskonflikter. Det är givetvis riktigt att i undantagsfall barnavårdsnämnden

och åklagare, som i första hand har att pröva dessa ärenden,

kan komma till olika resultat. Konfliktsituationen hänför sig som regel till

det faktum, att åklagarna anser, att de åtgärder, som barnavårdsnämnderna

äro beredda att vidtaga ej äro tillfyllest och därför besluta åtal. Motionärerna

syfta till skapandet av ett nytt samhällsorgan, som skulle handlägga

ärenden rörande kriminell ungdom. Barnavårdsnämnderna skulle sålunda

skiljas från sin beslutanderätt i dessa fall och endast få tillfälle att inför

detta nya organ framföra sina synpunkter. Jämväl åklagarna skulle beredas

tillfälle härtill. Detta nya samhällsorgan, som väl närmast kan karaktäriseras

som en ungdomsdomstol i egentlig bemärkelse, skulle taga befattning

även med sådan kriminell ungdom, som uppnått sådan ålder, att ungdomsfängelse

kan ifrågakomma. Det nya organet skulle få domstolsmässig kompetens

med ett starkt inslag av lekmannaerfarenhet. Det skulle tillföras befattningshavare

med erfarenhet från det sociala vårdområdet samt mentalhygieniskt

utbildade befattningshavare med erfarenhet från behandlingsverksamhet.

Man måste ställa sig tveksam til! möjligheterna att kunna tillgodose

behovet av menlalhygieniskt utbildade befattningshavare. Möjligen

kan man i storstäderna tillgodose detta behov, men på andra håll torde det

oftast ställa sig ogörligt att kunna knyta personer med sådan utbildning til!

det nya organet. Motionärernas eget påpekande, att det t. o. in. i Stockholm

visat sig svårt för barnavårdsnämnden all erhålla biträde av kompetent medicinskt

utbildad personal är ägnat att väcka betänkligheter mot möjligheterna

att överhuvud realisera förslaget.

I motionen diskuteras olika organisationsformer för det föreslagna organet.

Av praktiska skäl synes motionärerna stanna för alt anknyta till den

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

nuvarande domstolsorganisationen. Vid fullföljd av målen till överrätt

skulle dock böra övervägas regler om särskild sammansättning av överrätterna

i dessa mål.

Förslagets genomförande kommer att medföra komplikationer i de fall

då två eller flera personer gemensamt gjort sig skyldiga till brott, därest eu

eller flera av dessa medbrottslingar ej är att bedöma som ungdomar. Man

skulle då kunna tänka sig att samtliga fick svara inför det nya organet.

Detta skulle beträffande de överåriga måhända vara mindre lämpligt, då

samhällsreaktionen mot dessa måste bedömas ur andra aspekter än beträffande

ungdomarna, och det synes tveksamt, om den speciella sammansättning,

som det nya organet skall ha, kan anses göra det lämpat att bestämma

den lämpligaste samhällsreaktionen för de överåriga. Man skulle i så fall

tvingas att vid lagförandet skilja mellan de underåriga och överåriga, vilket

i sin tur skulle kunna leda till svårigheter vid bedömandet av de inblandades

brottslighet och samhällsreaktionen härför, framförallt i de fall, där de inblandade

mer eller mindre skylla på varandra. För ett säkert bedömande

skulle det bliva nödvändigt att samtliga hördes dels inför det nya organet,

dels inför den ordinarie domstolen.

Det torde ej kunna bestridas, att den nuvarande ordningen för tillrättaförande

av kriminell ungdom företer vissa brister. Även om man på vissa

håll synes överdriva nackdelarna härav, måste man dock anse det som önskvärt

att en enhetlig handläggning av samhällsåtgärderna mot ungdomsförbrytarna

kommer till stånd, varför jag tillstyrker, att den begärda utredningen

verkställes.

Föreningen Sveriges landsfogdar och Föreningen Sveriges landsfiskaler

avstyrker motionerna under hänvisning till att ny lagstiftning på nu ifrågavarande

område genomförts under de senaste åren. Enligt landsfiskalsföreningen

bör i vart fall erfarenhet av denna lagstiftning vinnas, innan ytterligare

utredning överväges.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler, som förklarar sig ej vilja motsätta sig

den förordade utredningen, anför:

Riktlinjer för de kriminalpolitiska åtgärderna mot ungdom har uppdragits

i barnavårdslagen och brottsbalken. Åtgärder som här avses förutsätter

beslut från någon myndighets sida. I vilka former och av vilka organ

besluten fattas behöver i och för sig inte vara avgörande för beslutens innehåll.

Det är sålunda inte sagt att lagstiftarens intentioner förverkligas annorlunda

av ett organ som det av motionärerna skisserade än av dem, som

handlägger ärendena för närvarande. Föreningen har utgått från att motionärerna

endast åsyftar en ändring i gällande ordning s. a. s. för beslutsprocessen,

däremot icke i den kriminalpolitiska behandlingen av kriminell ungdom.

Åtskilliga skäl talar för att ett och samma organ skall äga besluta såväl

om straffrättsliga påföljder som samhällsvård. Som framhålls i motionen

förutsätter detta ett inslag i organet av kvalificerad jurist. Denne bör ha

erfarenhet av brottmål. Redan med hänsyn härtill synes en anknytning till

underrätterna som den enda naturliga lösningen. En särskild sammansättning

av underrätt i ungdomsmål på sätt motionärerna skisserat leder till

ett system med ungdomsdomstolar. Föreningen har tidigare i skilda sammanhang

anslutit sig till tanken på en sådan ordning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 är 196''t

17

Med hänsyn till den centrala roll åklagarna spelar vid realiserandet av de

kriminalpolitiska målsättningarna beträffande ungdom tilldrar sig motionärernas

synpunkter på partsrepresentationen inför ungdomsdomstolen särskilt

intresse. Något förslag om att åstadkomma enhetlighet därvidlag framföres

icke. Tvärtom skulle den tilltalades motpart i mål av någon betydenhet

alltid utgöras av representanter för två skilda samhällsorgan, åklagarmyndighet

och barnavårdsmyndighet. En sådan lösning ter sig icke blott

opraktisk utan även principiellt betänklig. Barnavårdsmyndigheternas uppgift

är att bereda vård. Framgång i deras strävanden därvidlag förutsätter

förtroende från allmänheten. Visserligen måste baranavårdsmyndigheterna

liksom andra socialvårdsorgan ha tillgång till tvångsåtgärder i fall där den

som avses med åtgärden eller hans närmaste omgivning av skilda skäl i den

aktuella situationen saknar insikt om sitt eget bästa. Förtroendet för barnavården

skulle emellertid allvarligt rubbas om barnavårdsorgan försattes i

motsatsställning till den unge på sätt som sker i ackusatorisk process. Att

förfarandet inför det föreslagna organet väsentligen finge utformas efter

mönster från straffprocessen synes nämligen självklart. Huruvida smidiga

former för samarbetet mellan barnavårdsmyndigheten och åklagaren skulle

kunna åstadkommas synes mycket ovisst.

En utredning med uppgift att framlägga förslag till en sådan ordning att

samhällets åtgärder mot ungdomsbrottslighet kan ske i enhetliga former

skulle uppenbarligen inte kunna undgå att ta upp frågan om åklagares rätt

att meddela åtalseftergift jämlikt 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa

underåriga. Föreningen saknar anledning spekulera över de tänkbara avvägningar

som härvidlag och eljest föranledes av tillkomsten av ett över hela

området kompetent organ. Emellertid synes den synpunkten förtjäna

framhållas att nuvarande ordning för handläggning av åtalseftergiftsärenden

ansetts garantera en betydande likformighet i bedömningen genom att

beslutanderätten i princip förbehållits statsåklagare.

Föreningen anför därefter sammanfattningsvis, att eu enhetlig ordning

för samhällsåtgärderna mot ungdomsbrottsligheten skulle medföra betydande

fördelar och att en ombildning av underrätterna till ungdomsdomstolar

därvidlag är en framkomlig väg. Emellertid anser föreningen, att den lösning

av frågan om partsrepresentation inför ungdomsdomstolen, som motionärerna

antytt, är otillfredsställande.

Göta hovrätt anför i sitt yttrande:

Även hovrätten anser att den i motionerna påtalade dualismen kunnat

medföra olägenheter och att en koncentration av samhällets åtgärder till ett

ur alla synpunkter sakkunnigt organ har skäl för sig. Särskilt framträder

svagheterna i den nuvarande ordningen när fallen skall behandlas av små

kommuners barnavårdsnämnder, med ringa sakkunskap och resurser. Att

åstadkomma eu sådan koncentration just i fråga om behandling av ungdomar,

som begått brott, är emellertid förenat med stora svårigheter, och hur

än det ifrågasatta nya organets ställning och kompetensområde bestämmes

torde nya kompetenskonflikter i förhållande till såväl domstolar som barnavårdsnämnder

icke kunna undgås. Hovrätten vill emellertid nu i fråga om

motionerna särskilt betona, alt hithörande problem helt nyligen behandlats

av statsmakterna och därvid varit föremål för eu viss nyordning, nämligen

dels genom antagandet 19(i(> av eu ny barnavårdslag, dels i samband med

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 3.9 år 196b

brottsbalkens antagande vid 1962 års riksdag och dels vid behandlingen vid

arets riksdag av propositionen nr 10 med förslag till lag om införande av

brottsbalken in. m. Dessa lagstiftningsåtgärder innebär att domstolarnas och

barnavårdsnämndernas, liksom åklagarnas, befattning med de ungdomar,

som begått brott, i princip bibehållits men i åtskilliga avseenden reglerats

och jämkats.

Hovrätten hänvisar därefter till föredragande departementschefens ovan

atergivna uttalande i propositionen nr 10 till årets riksdag samt till första

lagutskottets inställning därtill samt anför avslutningsvis, att det icke kan

anses påkallat att redan nu, innan det reviderade påföljdssystemet ens tilllämpats,

igångsätta en utredning om eu så genomgripande reform som den

av motionärerna förslagna.

I socialstyrelsens yttrande anföres:

Det är---otvivelaktigt att det gällande systemet enligt vilket åklaga
re

eller domstol har att avgöra åtalsfrågan och därmed också ofta blir avgörande

instanser i frågan rörande formen för samhällsingripandet, innefattar

vissa risker för motsättningar mellan de rättsvårdande och de barnavårdande

organen.

Kompetensfördelningen mellan de rättsvårdande och de barnavårdande

myndigheterna regleras alltså genom åtalsbestämmelserna. I sista hand har

åklagaren att följa föreskriften att åtal skall väckas om det finnes påkallat

ur allmän synpunkt. Bestämmelsen kan otvivelaktigt ge upphov till vissa

tolkningssvårigheter och det ankommer här på åklagaren att genom en förnuftig

tillämpning ge regeln ett sakligt tillfredsställande innehåll. Föredragande

departementschefen anför härom i förslaget till lag om införande av

brottsbalken (prop. nr 10: 1964 s. 161) alt han utgår från att man genom

inbördes överläggningar mellan de för tillämpningen ansvariga strävar efter

att skapa så fasta riktlinjer för den konkreta bedömningen av åtalsfrågorna,

att denna form av rättskipning ej framstår som godtycklig. I fortsättningen

anföres följande.

Sådana överläggningar bör ej vara en intern åklagarangelägenhet. Det frivilliga

och av författningsföreskrifter obundna samråd, som på flera håll i

landet uppstått och utvecklats, är otvivelaktigt ägnat att minska de spänningar

mellan olika rätts- och socialvårdande organ som understundom

kommit till uttryck. I detta sammanhang må erinras om Kungl. Maj :ts cirkulär

den 15 november 1959 till samtliga socialnämnder, barnavårdsnämnder,

nykterhetsnämnder, arbetsförmedlingsorgan, socialvårdskonsulenter

och skyddskonsulenter angående samarbete med polisen i brottsförebyggande

syfte (nr 492). Däri nämnda överläggningar torde med fördel kunna utsträckas

att avse också åtalsfrågor, varvid givetvis åklagare bör deltaga.

Socialstyrelsen ansluter sig till det anförda och vill ytterligare framhålla

att styrelsen i sin löpande verksamhet och icke minst vid handläggning av

ärenden rörande intagning på ungdomsvårdsskola samt genom utfärdade anvisningar

ävensom genom deltagande i sammankomster och kurser samt i

de upprepade konferenser mellan rättsvårdande och barnavårdande organ,

som anordnats genom Allmänna barnhuset, för sin del verkat för ett ökat

samarbete mellan nämnda organ och för en bedömning efter i görligaste

mån enhetliga riktlinjer av gemensamma frågor. Styrelsen har den uppfattningen,

att de motsättningar som otvivelaktigt finns, likväl knappast kan

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196-i

19

betecknas som framträdande, och att ett alltmer smidigt samarbete utvecklats

på ifrågavarande område. Med hänsyn till att endast kort tid förflutit

efter barnavårdslagens ikraftträdande och då nya brottsbalken ännu icke

trätt i kraft anser styrelsen det vara lämpligast att avvakta utvecklingen och

de strävanden som nu pågår för att överbrygga de av motionärerna berörda

svagheterna i systemet.

Vad beträffar handläggningsordningen för frågor rörande ungdomskriminalitet

anser motionärerna, att en sådan ordning bör tillskapas som gör det

möjligt att i enhetliga former pröva alla inom ungdomsområdet förekommande

vårdfall med kriminell belastning.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang till en början erinra om att procedurfrågorna

under senare tid i olika sammanhang ägnats ingående uppmärksamhet.

Den nya barnavårdslagen anknöt — i syfte att icke föregripa resultatet av

vissa pågående utredningar — förfarandet i barnavårdsärenden till då gällande

procedurregler. I lagen vilken trädde i kraft först för tre år sedan blev

proceduren såväl hos barnavårdsnämnd som hos länsstyrelsen föremål för en

ingående reglering. Socialstyrelsens erfarenhet är att barnavårdsnämnderna

ännu icke kan sägas helt behärska det gällande systemet men att genom informationer

och anvisningar av olika slag efter hand en väsentlig förbättring

härutinnan inträtt. Den i 7 § första stycket av lagen givna anvisningen

att, där så lämpligen kan ske, juridisk sakkunskap skall vara företrädd i

nämnden synes dock knappast i erforderlig utsträckning ha kunnat efterföljas.

Detta torde vara den närmaste anledningen till att styrelsen i särskild

grad nödgats uppmärksamma frågor som berör sättet för utredningen i barnavårdsärenden.

Styrelsen har i dagarna lämnat till trycket ett exemplar av

publikationen Råd och Anvisningar i socialvårdsfrågor, innefattande en uttömmande

kommentar rörande utredningen i barnavårdsärenden.

Styrelsen anser att man även beträffande procedurfrågorna och frågorna

rörande det beslutande organets sammansättning bör avvakta erfarenheterna

av brottsbalken och resultatet av pågående strävanden att omsätta den

nya lagstiftningens bestämmelser i tillämpningen.

Stockholms rådhusrätt framhåller, att genom de nu föreliggande motionerna

frågan om inrättandet av särskilda ungdomsdomstolar ånyo aktualiserats.

Rådhusrätten erinrar därefter om att den avgivit yttrande redan i anledning

av 1961 års motioner. Därvid ställde sig rådhusrätten i och för sig

positiv till ungdomsdomstolar men fann med hänsyn till att barnavårdslagen

då så nyligen trätt i kraft och att lagstiftningsarbete rörande påföljdssysteinet

pågick, att någon utredning då ej borde tillsättas. Under förmälan

att rådhusrätten i huvudsak vidhåller tidigare framförda synpunkter anför

rådhusrätten i det nu avgivna yttrandet:

I 1961 års yttrande påtalade rådhusrätten såsom eu väsentlig svaghet i

den rådande ordningen att alltför många myndigheter hade att göra med de

unga lagöverträdarna och framhöll att det skulle innebära en stor vinst för

effektiviteten om ansvaret kunde vila på en enda instans av närmare angiven

sammansättning. Erfarenheterna från de tre år som förflutit sedan uttalandet

gjordes bär icke givit rådhusrätten anledning till ändrad uppfattning

i berörda hänseende.

Den föreliggande uppdelningen på tre organ — barnavårdsnämnd, åklaga
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196i

re och domstol — av ansvaret för samhällets åtgärder mot unga lagöverträdare

medför bl. a. att barnavårdsnämnds val av vårdform prövas av de båda

andra myndigheterna. I de fall åklagaren finner barnavårdsnämnds åtgärd

icke vara lämpligast för den unge lagöverträdarens tillrättaförande har åklagaren

— liksom är fallet då av allmänna hänsyn så påkallas — att väcka

åtal. Erforderlig visshet om vilken åtgärd från samhällets sida som må vidtagas

erhålles därvid tidigast då dom meddelas eller då lagakraftvunnen dom

föreligger. Det måste anses ägnat att försvåra behandlingen av den unge lagöverträdaren

och minska effektiviteten av det ingripande som skall förekomma

om påföljdsfrågan hålles svävande längre tid.

Det bör även framhållas att man enbart genom att underlåta åtal i avsevärt

större utsträckning än för närvarande sker icke torde vinna en ändamålsenlig

lösning på föreliggande problem. I de fall där den huvudsakliga

indikationen för ett samhällsingripande mot en ungdom är brottslig gärning,

är det av vikt att brottslighetens beskaffenhet och svårhet blir utredd, icke

minst för att vinna erforderlig klarhet om vilken åtgärd som må vara lämpligast

för den unge lagöverträdarens tillrättaförande. En dylik utredning torde

knappast kunna bli ur rättssäkerhetssynpunkt tillräckligt grundlig och

betryggande om den icke sker i huvudsak i enlighet med de principer som

gäller för ett domstolsförfarande.

Det framstår enligt rådhusrättens mening som angeläget, att de olägenheter

avhjälpas, som följer av den nuvarande uppdelningen på flera myndigheter

av samhällsåtgärderna mot ungdomsbrottsligheten, och det synes som

eu förutsättningslös och allsidig utredning av hithörande problem skulle vara

av betydande värde. Det ter sig sannolikt att en dylik utredning kommer

att ge vid handen att ganska genomgripande reformer bör ske för att samhällets

resurser på effektivaste sätt skall kunna sättas in mot ungdomsbrottsligheten

utan att därför rättssäkerheten för de unga blir lidande. För

de reformer på förevarande område, som enligt rådhusrättens mening bör

övervägas, synes dock någon tids erfarenhet av verkningarna av brottsbalken

och dess följdförfattningar böra ligga till grund, särskilt med hänsyn

till att påföljdssystemet, även vad gäller behandlingen av unga lagöverträdare,

i den nya lagstiftningen har undergått vissa ändringar. Det må jämväl

framhållas, att omfattande utredningar pågår beträffande bl. a. domstolsväsendets

organisation, inrättandet av förvaltningsdomstolar samt förfarandet

inför förvaltningsmyndigheter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som till sitt yttrande fogat utlåtande

av barnavårdsnämnden i Göteborg, avstyrker liksom barnavårdsnämnden

ifrågavarande motioner samt anför bl. a. följande.

Även om området för domstolarnas och barnavårdsnämndernas kompetens

i fråga om åtgärder mot missanpassad ungdom i viss mån sammanfaller,

så torde dock antalet fall, där en verklig kompetenskonflikt uppstått,

vara mycket ringa. Det »gnissel» som i förevarande sammanhang stundom

förmärkts synes vara att hänföra icke så mycket till en kompetenskonflikt

som fastmera till samarbetet mellan åklagarmyndigheterna å ena sidan och

barnavårdsnämnderna å den andra. Åklagarna ha uttryckt missnöje över

barnavårdsnämndernas dröjsmål i vissa fall med att avgiva yttranden över

ifrågasatta åtalseftergifter och barnavårdsnämnder kunna ha klagat över att

de fått vänta på material, som framkommit vid förundersökningen. Dylika

fall synas emellertid vara av tämligen ringa omfattning och en förbättring i

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 3:9 är 19(Fr

21

angivna hänseende torde vara att vänta i den män barnavårdsnämnderna

bliva ytterligare förtrogna med den nya lagstiftningens innehåll. Tendensen

t landet går mot allt större kommunala enheter, vilka kommer att möjliggöra

för de flesta kommunerna att skaffa sig utbildade socialarbetare. Härigenom

har man anledning hoppas på att barnavårdsnämnderna komma att inom

en nära framtid bli allt bättre rustade för en effektiv handläggning av ärenden

angående missanpassad ungdom, varigenom samarbetet mellan åklagarmyndighet

och barnavårdsnämnd bör kunna bli det bästa.

Motionärerna synas, såsom ovan berörts, åsyfta att hänskjuta alla frågor

om åtgärder mot kriminaliserad missanpassad ungdom till underrätt med

ungdomsnämnd eller till en specialdomstol med befogenhet förutom att döma

till påföljder av olika slag även att utdöma skadestånd. Det synes länsstyrelsen

som om motionärerna, när de ivra för en domstolshandläggning av

nu förevarande ärenden, kommit att förbise skäl, som just anförts mot eu

lagföring vid domstol av unga lagöverträdare och som ligger till grund för

lagstiftningen om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Nuvarande system

med möjlighet till prövning — genom ställningstagandet till frågan om

åtalseftergift — av vilka fall som skola hänskjutas till domstolshandläggning

synes länsstyrelsen överlägset den av motionärerna åsyftade ordningen

med ett enhetligt organ och ett domstolsmässigt förfarande för samtliga

sådana fall varom nu är fråga.

Det kan vidare starkt ifrågasättas om den av motionärerna föreslagna anordningen

skulle undanröja kompetens- eller konfliktsituationer mellan de

olika myndigheterna. Det framgår ej klart av motionen huruvida motionärerna

tänkt sig att de föreslagna ungdomsdomstolarnas kompetens även

skulle omfatta rena fall av asocialitet eller endast fall där asocial ungdom

begått brott och i så fall även ringa brott. Enligt motionen skulle i vissa fall

åklagarmyndigheten och i andra fall barnavårdsmyndighetens representanter

företräda det allmänna. Motionärerna synas även ha tänkt sig att dessa

myndigheter samtidigt skulle företräda det allmänna.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden har i sitt år 1960 avgivna

betänkande enhälligt avvisat tanken på inrättandet av ungdomsdomstolar.

Vad utredningen därvid anfört som skäl mot dylika domstolar (SOU

1960: 19 sid. 117—118) kan länsstyrelsen helt instämma i. Det torde icke

vara välbetänkt att nu — innan ställning tagits till det framlagda förslaget

angående handläggningsordningen av administrativa frihetsberövanden —

bryta ut frågan beträffande handläggningsordningen av vissa barnavårdsärenden.

Vidare synes det — såsom barnavårdsnämnden i Göteborg anfört — vara

välbetänkt att avvakta erfarenheten av den nya brottsbalkens tillämpning.

I det av barnavårdsnämnden i Göteborg åberopade tjänsteutlåtandet framhålles,

utöver vad länsstyrelsen anmärkt, bl. a. alt en viss dualism och vissa

kompetenskonflikter på förevarande område säkerligen aldrig kan komma

att helt elimineras, hur än handläggningen rörande unga lagöverträdare organiseras

och regleras. Vad som därför framför allt bör eftersträvas är, uttalas

det, ett förtroendefullt samarbete mellan de olika organ som har att

taga befattning med ifrågavarande ärenden.

I det av barnavårdsnämnden i Stockholm åberopade tjänsteutlåtandet erinras

om att nämnden i samband med 1961 års motioner avstyrkt utredning

om inrättande av ungdomsdomstolar. Härefter anföres följande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr o!) år tfHH

---------Det bör här nämnas, att det i dessa motioner angivna huvudsyftet

var att tillgodose rättssäkerhetsintresset i barnavårdsmål. Barnavårdsnämndens

avvisande ståndpunkt baserades främst på att den nya barnavårdslagen

medfört ett i jämförelse med tidigare lag avsevärt förstärkt rättsskydd

för den enskilde, varjämte underströks att erfarenheten av den nya

lagens tillämpning var alltför begränsad för att det skulle kunna anses påkallat

att uppta den av motionärerna föreslagna utredningen.

I annat sammanhang, nämligen i yttrande över sakkunnigebetänkandet

om rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden, har barnavårdsnämnden

belyst vissa nackdelar med en domstolsmässig behandling av barnavårdsärenden

hl. a. i fråga om tillämpningen av ett kontradiktoriskt förfarande,

vilket enligt vad som antydes i de nu aktuella motionerna även

skulle tillämpas vid de ifrågasatta ungdomsvårdsnämnderna. Nämnden

framhöll härvid bl. a. alt barnavårdsnämnderna vid handläggningen av enskilda

barnavårdsärenden med hänsyn till dessa ärendens karaktär naturligen

inte kan fungera som organ, vilka har att isolerat tillgodose samhällets

intresse. Barnavårdsnämndernas primära uppgift är att i alla lägen handla

sä, att barnens och ungdomarnas intressen tillgodoses. Det kontradiktatoriska

förfaringssättet med två mot varandra stående parter — samhället

kontra den enskilde — strider mot grundprincipen i den barnavårdande

verksamheten. Att såsom ifrågasatts i motionerna tillskapa ett judiciellt organ,

inför vilket barnavårdsnämnd och åklagarmyndighet skulle samarbeta

såsom representanter för det allmänna synes därför utgöra en ur barnavårdande

synpunkt mindre lycklig lösning.

Även ur andra synpunkter finns anledning till invändningar mot den av

motionärerna ifrågasatta ordningen. Som inledningsvis anförts, skulle det förordade

alternativet innebära tillkomsten av ett organ, som skulle ersätta såväl

allmän domstol som barnavårdsnämnd ifråga om åtgärder mot ungdomar,

som begått brott. Denna lösning synes sålunda bl. a. få till konsekvens

att den förhållandevis stora mängd av åtalseftergiftsfall, där barnavårdsnämnderna

nu som ensamt organ har att svara för samhällets åtgärder,

skulle hänskjutas till ungdomsdomstol. Atalseftergiftsinstitutet skulle då

helt förlora sin uppgift, eftersom »alla inom ungdomsområdet förekommande

vårdfall med kriminell belastning» skulle föras fram till domstolens prövning.

En annan invändning hänför sig till det förhållandet att en helt ny.

och från den reguljära ungdomsvården skild organisation tillskapas för

handläggning av den del av ungdomsärendena, där den sociala missanpassningen

manifesterats i brottslig gärning. Att från ungdomsvården avskilja

och till särskilt organ överföra denna kategori kan knappast motiveras ur

sakliga synpunkter. Den tänkta ordningen innebär närmast en ytterligare

uppsplittring av samhällsinsatserna på detta område. Det bör här även påpekas

att skälet till att domstolsväsendet och kriminalvården befriats från

ansvaret för huvudmängden av de yngsta lagöverträdarna, och att detta i

stället lagts på barnavården var att vårdbehoven — liksom för andra socialt

missanpassade ungdomar, vilka ej begått brott — ansågs bäst kunna tillgodoses

inom ramen för samhällets barnavård.

EU huvudskäl för motionärernas förslag anges vara rådande dualism i

fråga om ansvar och insatser mellan domstols- och fångvårdsväsende å ena

sidan samt samhällets barna- och ungdomsvård å andra sidan med härav

följande kompetenstvister. Motionärerna har här berört ett problem, vilket

dock — i motsats till vad motionärerna synes anse — endast i undantagsfall

gäller i förhållande till domstolarna och över huvud taget ej i förhållande

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 är 1961

23

till fångvården. Däremot har problemet aktualitet i förhållande mellan barnavårdsnämnder

och åklagare. Möjligheten till kontroversialitet har sin

grund främst i de olika utgångspunkterna för bedömningen. De judiciella

myndigheterna har att — vid sidan av individualpreventiva synpunkter —- beakta hänsynen till den allmänna laglydnaden, medan barnavårdsnämnderna

i enlighet med barnavårdslagen och dess intentioner helt har att se till

vilken behandlings- och vårdåtgärd som i det enskilda fallet är lämpligast

för den unges tillrättaförande. Det senare innebär inte att barnavårdsnämndernas

åtgärder skulle sakna allmänpreventiv effekt utan utgör blott ett

konstaterande av att den grundläggande utgångspunkten för bedömningen

hos barnavårdsorganen är hänsynen till den enskildes rehabilitering. Problemet

med den dualism, som motionärerna pekar på och som sålunda ytterst

bottnar i de delvis helt skilda bedömningsgrunderna, har emellertid under

senare tid blivit mindre framträdande än tidigare. Förklaringen torde vara

att det praktiska samarbetet gett en ökad ömsesidig förståelse för de skilda

samhällsorganens lagenliga uppgifter. Genom den nya brottsbalken och genom

lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare samt i samband

härmed gjorda preciseringar har förutsättningarna härför ökat. Det

har sålunda i detta sammanhang betonats, att de olika organen har att självständigt

handla med utgångspunkt från för respektive verksamhetsområde

gällande lagstiftning. Bl. a. har direkt uttalats att barnavårdsnämndens

ställningstagande i ett ärende inte skall dikteras av åklagaren utan att

nämnden bär att handla uteslutande utifrån barnavårdslagens regelsystem.

Den nu beslutade ordningen rymmer otvivelaktigt vissa problem sett utifrån

de grundläggande värderingarna inom samhällets barnavård. Av stor betydelse

blir självfallet den framtida utformningen av åklagarpraxis. Utifrån

barnavårdssynpunkt är det angeläget att man därvid undgår en schematisering

med överbetoning av betydelsen ur allmänna synpunkter av att åtal

kommer till stånd. I det sammanhanget bör påpekas, att den omständigheten

att domstolen enligt brottsbalken äger överlämna den unge till barnavårdsnämnden

inte som hittills enbart för samhällsvård utan för vård överhuvud

kan komma att på längre sikt innebära ett korrektiv häremot. Där åtal endast

leder till överlämnande till barnavårdsnämnd måste det nämligen ur

olika synpunkter te sig föga ändamålsenligt att gå kringvägen över domstol

för att etablera vård enligt barnavårdslagen.

Sammanfattningsvis kan sägas att genom den nya lagstiftningen ökad

klarhet har skapats i fråga om de olika myndigheternas skilda funktioner

med avseende på de unga lagöverträdarna. Detta förhållande liksom det vidgade

samarbetet bör rimligen få gynnsam effekt, när det gäller att undgå en

icke önskvärd motsättning samhällsorganen emellan. Huruvida den beslutade

ordningen kommer att i detta och andra hänseenden fylla måttet kan endast

erfarenheten utvisa. Vid sådant förhållande och då statsmakterna nyligen

vid upprepade tillfällen avvisat tanken på inrättande av särskilda domstolsorgan

för unga lagöverträdare framstår det knappast som påkallat att

nu tillsätta en särskild utredning i frågan.

I reservation till barnavårdsnämndens beslut att såsom sitt yttrande åberopa

nyss berörda tjänsteutlåtande anföres i särskilt yttrande av två ledamöter

bl. a. följande.

Det nuvarande regelsystemet på området innefattar otvivelaktigt moment

som försvårar en klar gränsdragning mellan barnavårdsnämnds kompetens

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

samt domstols och åklagares befogenheter. Någon påtaglig förbättring härvidlag

kan icke förutses genom införandet av brottsbalken. Visserligen ersättes

härigenom domstols rätt att överlämna en ung lagöverträdare för samhällsvård

av institutet överlämnande till vård enligt barnavårdslagen. Men

denna förändring torde varken medföra att barnavårdsnämnd, då den har

att yttra sig till domstol eller åklagare angående lämpliga åtgärder i anledning

av brott, känner sig helt fri i sin bedömning, eller undanröja tvekan

hos domstolen eller åklagaren om vad ett överlämnande till vård i realiteten

kan antagas innebära. Härtill kan fogas, att det med föreliggande principiella

olikheter i de grundläggande utgångspunkterna för bedömningen knappast

kan förväntas av de olika samhällsorganen att i enskilda fall anlägga en

enhetlig syn på frågan om ådömande av böter vid sidan av överlämnande till

vård. *

Mot vad nu sagts kan måhända invändas, att det med god vilja och ömsesidig

förståelse för andra gällande bedömningsgrunder än de egna bör vara

möjligt att mötas i praktiskt samarbete, på sätt nu ofta sker. Men redan

önskvärdheten av dylikt samråd ådagalägger klart den utpräglade tungroddhet,

som vidlåder det rådande systemet. Man torde utan överdrift kunna påstå

att inom barnavårdsarbetet samråd av antydda art långtifrån alltid avkastar

resultat, som till sin vikt för den enskilde och samhället tål jämförelse

med vad eljest kunnat uträttas till fromma för den förebyggande verksamheten

bland barn och ungdom, som framstår som barnavårdsnämndernas

angelägnaste uppgift.

Med nu gällande handläggningsordning förekommer blott alltför sällan,

att den unge lagöverträdaren infinner sig personligen inför barnavårdsnämndernas

beslutande organ i de fall, där åtgärder erfordras som går utöver

den åt tjänsteman delegerade beslutanderätten, och handläggningsordningen

är för övrigt ej sällan till hinders för ett snabbt och effektivt ingripande

med åtgärder mot brott av ungdomar, där sådant är av nöden till

undvikande av fortsatt brottslighet.

An vidare kan framhållas, att med den rådande dualismen risken för att

lika fall ej röner lika behandling förefaller vara onödigt stor.

Vi vill slutligen erinra om ett särskilt uttalande den 19 december 1961 i

ett ärende angående barnavårdsnämndens organisation. Där sägs bl. a.:

»Verksamheten vid Stockholms barnavårdsnämnd har under senare år alltmer

kommit att inriktas på att söka tillrättaföra brottslig eller på annat sätt

asocial ungdom. Även utan statistiskt underlag framstår det som uppenbart,

att denna verksamhet dominerar på ett sätt, som utgör en fara för att nämndens

förebyggande uppgifter inom barn- och ungdomsvården kan komma

att eftersättas. Vidare har arbetsbördan för nämndens ledamöter och suppleanter

fått en sådan tyngd, att gränsen nåtts för vad som kan fordras och

rimligen genomföras utan risk för att rättssäkerheten eftersättes.» Detta

uttalande gäller alltjämt med oförminskad styrka.

Mot bakgrunden av vad nu anförts har vi funnit det angeläget att biträda

kravet på utredning i enlighet med motionärernas önskemål.

Sveriges advokatsamfund, genom dess styrelse, framhåller inledningsvis,

att styrelsen ej vill bestrida, att en ungdomsdomstol med behörighet både

att döma till straff, skadestånd eller andra brottspåföljder och att förordna

om tvångsingripande enligt barnavårdslagen skulle kunna tänkas ha vissa

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

fördelar. Å andra sidan kan, uttalas det, allvarliga betänkligheter anföras

mot ett sådant sammanförande till ett organ av uppgifter, som dock till sin

natur är artskilda:

Att de i egentlig mening barna- eller ungdomsvårdande uppgifterna utövas

av personer med särskild insikt i och erfarenhet av sådana frågor är

naturligt och ändamålsenligt, därvid dock i rättssäkerhetens intresse bör,

t. ex. på sätt som föreslagits av utredningen om administrativa frihetsberövanden,

fordras judiciell medverkan för vidtagande av åtgärder, varigenom

en enskild berövas sin frihet.

Här är emellertid särskilt fråga om ungdomar, som åtalas för brott. I fråga

om handläggningen av brottmål mot underåriga måste som princip gälla

att både det allmänna, eventuell målsägande och den tilltalade har befogade

anspråk på precis samma rättssäkerhetsgarantier som om den tilltalade vore

en vuxen person. Häri ligger bl. a. att brottmål mot ungdomar icke bör få

handläggas av domstolar, som ur rättssäkerhetssynpunkt är mindre kvalificerade

än de domstolar som handlägger brottmål mot vuxna. Såsom betänkligheter,

vilka icke kan frånkännas betydelse, har processlagberedningen

i sitt betänkande 1944 nämnt bl. a. följande: »Det har vidare gjorts gällande,

att en domstol, sammansatt av en lagfaren domare med ett mindre

antal lekmän som bisittare, icke erbjöde tillräckliga garantier ur rättssäkerhetssynpunkt.

De sakkunniga bisittarna i domstolen kunde på grund av sin

ställning och sina speciella kvalifikationer befaras komma att mera ägna

uppmärksamhet åt frågan om den lämpligaste behandlingen av den tilltalade

ur korrektionssynpunkt, mindre däremot åt den i straffprocessen än viktigare

frågan om hans skuld till brottet.»

Enligt styrelsens uppfattning förtjänar dessa betänkligheter det allra

största beaktande. I brottmålsprocessen krävs i mycket stor utsträckning

ställningstagande till ömtåliga och svåra bevisfrågor och även till andra frågor,

som fordrar juridiska insikter, erfarenhet av dömande verksamhet och

absolut objektivitet i omdömet, t. ex. en sådan fråga som vad hänsynen till

den allmänna laglydnaden i visst fall kan anses kräva. Det kan icke rimligen

göras gällande att befattningshavare med erfarenhet från det sociala

vårdområdet eller mentalhygieniskt utbildade befattningshavare med erfarenhet

från behandlingsverksamhet är särskilt kvalificerade för nu angivna

domaruppgifter. Tvärtom föreligger, såsom processlagberedningen antytt,

all anledning att befara att domstolsledamöter, som hämtats från dessa kategorier,

just på grund av sin ensidiga inriktning på vårdsynpunkter icke

kommer att vara lämpliga domare, då det gäller alt pröva bevisfrågor eller

andra frågor av nyss nämnt slag. Allmänhetens förtroende för våra domstolar

är mycket stort, och det är angeläget alt detta förtroende upprätthålles.

Därför är det av vikt att man icke ger avkall på rättssäkerhetskraven,

och det är också av vikt att man icke ställer dessa krav lägre därför att den

tilltalade är en ung människa. Ur dessa synpunkter framstår den av motionärerna

skisserade organisationen såsom klart olämplig.

Skulle man inrätta ungdomsdomstolar av den typ motionärerna tänker

sig, måste man räkna med alt dessa domstolar icke kommer att omfattas

med samma förtroende som våra vanliga domstolar. Sannolikt skulle en sådan

ungdomsdomstol av många komma att betraktas icke såsom en »riktig»

domstol utan såsom ett mellanting mellan domstol och barnavårdsnämnd,

en uppfattning soin f. ö. ganska väl skulle motsvara realiteten.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

Det ligger i sakens natur att de betänkligheter som nu anförts skulle ytterligare

öka i styrka, om bisittarna i den av motionärerna skisserade domstolen

skulle utrustas med individuell rösträtt.

Av skäl som nu anförts hyser styrelsen den uppfattningen att särskilda

ungdomsdomstolar av den typ som motionärerna skisserat icke bör inrättas.

Sammanfattningsvis får styrelsen såsom sin mening uttala att ingen av

de alternativa lösningar som motionärerna anvisat är sådan att den kan av

styrelsen tillstyrkas. Styrelsen kan därför icke heller tillstyrka en utredning

med den målsättning som angivits i motionärernas yrkande.

Däremot har styrelsen ingenting att invända mot en utredning i syfte att

undersöka i vad mån samhällets åtgärder mot ungdomskriminaliteten kan

effektiviseras utan sammanförande av barnavårdande och dömande funktioner

till ett och samma organ.

Styrelsen vill emellertid slutligen ifrågasätta om anledning överhuvudtaget

föreligger att för närvarande igångsätta en utredning i de frågor som här

avses. Den nya brottsbalken skall snart träda i kraft, och goda skäl synes

tala för att man avvaktar erfarenheterna av en icke alltför kort tids praktisk

tillämpning av denna balk.

Häradshövdingeföreningen anser, att en särskild utredning rörande inrättande

av ungdomsdomstolar f. n. ej bör tillsättas. Denna fråga torde enligt

föreningen böra komma under övervägande då slutlig ståndpunkt skall tagas

till förslaget om socialdomstolar. Ytterligare skäl att icke nu tillsätta

den påyrkade utredningen är, anser föreningen, att frågan om åtalseftergifterna

nyligen behandlats av riksdagen och att viss tids erfarenhet av tilllämpningen

av nya brottsbalken med därtill hörande författningar bör avvaktas.

Föreningen framhåller slutligen, att de olikheter i fråga om de olika

organens befogenheter och formerna för samarbetet organen emellan, som

kan föreligga, i första hand bör undanröjas genom att samarbetet mellan

berörda organ förstärkes, exempelvis genom överläggningar o. d. Med ledning

av uttalande av departementschefen i samband med tillkomsten av

brottsbalken och därtill anknytande lagstiftning bör därvid enligt föreningen

spörsmål om kompetensfördelning och andra tillämpningsfrågor kunna

lösas.

Stadsdomarföreningen ifrågasätter, om tiden nu är mogen för nya reformer

på förevarande område. Enär en utredning av de i motionerna upptagna

spörsmålen torde bli förhållandevis tidskrävande, vill emellertid föreningen

ej motsätta sig att den påyrkade utredningen kommer till stånd.

Socialvårdsförbundct framhåller, att det under senare tid ägnat särskild

uppmärksamhet åt frågan om samhällets reaktionssystem, samt anför:

---Förbundet har i tvenne skrivelser till justitieministern, den 5

april och 30 december 1963, framfört synpunkter i frågan och därvid bl. a.

vänt sig mot den rådande dualismen mellan de judiciella och de barnavårdande

myndigheterna vid handläggning av åtalseftergiftsfrågorna. Förbundet

har samtidigt pekat på att denna dualism kan för den enskilde få konsekvenser,

som måste framstå som egendomliga och otillfredsställande. Förbundet

har hävdat att om barnavårdsnämnderna effektivt och rationellt

skall kunna fylla sin uppgift i dessa sammanhang så erfordras, att rehabiliteringsåtgärderna

kan anpassas individuellt till det enskilda fallet och

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Första lagutskottets utlåtande nr 39 är 196i

sålunda inte behöva läggas tillrätta med hänsyn till allmänpreventiva krav.

Enligt socialvårdsförbundet kan den nuvarande dualismen i procedurhänseende

lösas på olika vägar. Förbundet har icke varit främmande för

tanken på en höjning av den s. k. straffbarhetsåldern till 18 år men har av

olika skäl icke fört fram denna. Eu annan väg att lösa problemet vore att,

såsom i en motion i anslutning till propositionen om brottsbalkens följdförfattningar

föreslagits av herr Martinsson m. fl., bestämmelserna om inskränkningar

i åtalsplikten beträffande unga lagöverträdare gives en sådan

generös tillämpning, att huvuddelen av antalet fall inte leder till åtal. Sistnämnda

lösningar synes förbundet ligga mera i linje med den utveckling

som beträddes genom antagandet av 1944 års åtalseftergiftslag än den av

motionärerna föreslagna handläggningsordningen.

Frågan om de unga lagöverträdarnas behandling och vård i dagens samhälle

påkallar enligt förbundets förmenande skärpt uppmärksamhet, om

inte påföljdssystem och behandlingsåtgärder skall fastna i gamla traditionella

fåror. Utvecklingen på människobehandlingens område rider fort. Mot

bakgrunden av den summariska behandling dessa frågor nyligen rönte i

riksdagen vill förbundet för sin del förorda en förutsättningslös utredning

om påföljds- och behandlingssystemet beträffande unga lagöverträdare.

Målsmännens riksförbund uttalar, att förbundet ej kan taga ställning till

enskildheterna i det genom motionärerna framlagda förslaget men att det

eftertryckligt vill instämma i motionärernas önskemål om en utredning med

uppgift att framlägga förslag till en sådan ordning, att samhällets åtgärder

mot ungdomsbrottsligheten kan ske i enhetliga former. Förbundet förutsätter

därvid att både medborgerliga rättssäkerhetsgarantier och ungdomarnas

rehabilitering tillgodoses och att behovet av samarbete mellan såväl rättsvårdande

som barnpsykiatrisk sakkunskap beaktas ävensom att förutsättningar

skapas för en så ringa tidsutdräkt som möjligt mellan brottets begående

och de samhälleliga åtgärderna.

Utskottet

I förevarande motioner hemställes om utredning med uppgift att utarbeta

förslag till enhetliga handläggningsformer beträffande samhällsåtgärderna

mot ungdomsbrottsligheten. Till stöd därför anföres sammanfattningsvis,

att eu uppdelning på judiciella och barnavårdande organ då det gäller ifrågavarande

åtgärder leder till kompetenskonflikter, som inverkar menligt på

samhällsinsatserna inom del aktuella området och som rubbar allmänhetens

förtroende för verksamheten. Det är därför, framhålles det, högst angeläget

att den rådande ordningen ändras. Som den från praktisk synpunkt

enklaste utvägen att på ett konsekvent och enhetligt sätt avhjälpa de påtalade

olägenheterna föreslås i motionerna i första hand inrättande av särskilda

ungdomsvårdsnämnder, knutna till de allmänna domstolarna.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är den av statsmakterna

antagna lagstiftningen på förevarande område av sent datum. Sålunda

trädde den nu gällande barnavårdslagen i kraft den 1 januari 1961.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

medan brottsbalken och till denna anknytande författningar skall äga tilllämpning

först från och med instundande årsskifte.

Delade meningar torde ej råda därom att ungdomskriminaliteten är ett

allvarligt samhällsproblem, och utskottet vill instämma i vad som torde

vara huvudsyftet med motionerna, nämligen att samhället skall kunna

snabbt och ändamålsenligt ingripa mot unga lagöverträdare. Viktiga förutsättningar

härvid är uppenbarligen att tillgängliga resurser samordnas på

ett smidigt sätt samt att de myndigheter, på vilka det ankommer att vidtaga

åtgärderna, samarbetar och hyser förståelse för varandras synpunkter.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla betydelsen av den verksamhet

som i första hand riksåklagarämbetet och socialstyrelsen bedriver för att

främja samarbetet mellan de judiciella och barnavårdande organen.

Vid den omfattande och ingående remissbehandling som förekommit i

ärendet har flertalet remissinstanser — däribland även sådana som ställt

sig direkt positiva till inrättandet av särskilda organ för handläggningen

av frågor rörande unga lagöverträdare — avstyrkt den påyrkade utredningen.

Härvid har hänvisats till bl. a. att brottsbalken och därtill anknutna

lagar helt nyligen genomförts och ännu icke börjat tillämpas.

Enligt utskottet är det av vikt att utvecklingen på förevarande område

följes med största uppmärksamhet. Emellertid delar utskottet den under

remissbehandlingen framförda uppfattningen, att det för närvarande icke

finnes skäl att upptaga handläggningsordningen för ingripande mot unga

lagöverträdare till omprövning. Först sedan man vunnit en icke alltför kort

tids erfarenhet av den nya lagstiftningens praktiska tillämpning torde nämligen

förutsättningar föreligga för att bedöma, huruvida ändrade former

eller nya åtgärder bör övervägas. Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall

till motionärernas utredningsyrkande.

Under hänvisning till vad ovan anförts och vad i övrigt förekommit får

utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:212 och 11:259, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 november 1964

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, År vidson, Wikner, Ferdinand

Nilsson, Hilding och Helge Karlsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, fru Boman,

herrar Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, fröken Bergegren, fru Lindekvist

och herr Martinsson.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640141

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.