Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen.

1964-11-05 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1964:41, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

1

Nr 41

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om ändring i sjölagen.

Genom en den 9 september 1964 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 166, vilken behandlats av törsta lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

förslag till

Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 150, 224, 225, 227—229, 284, 287, 288 och

290—295 §§ sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att till sjölagen skola fogas tre nya paragrafer, betecknade 230 §, 231 §

och 232 §, av nedan angiven lydelse, dels att 311 och 312 §§ sjölagen skola

upphöra att gälla.1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

150 §.

Fraktbidrag till-----— •

Den andel i bärgarlön som tillkommer

redaren skall, sedan befraktaren

tillgodoförts gottgörelse för tidsfrakt

och bränsle, lika fördelas mellan

bortfraktaren och befraktaren.

224

Var som bärgar förolyckat eller

nödställt fartyg eller ombordvarande

gods eller något, som hört till sådant

fartyg eller gods, så ock envar, som

---tidsbefraktaren ensam.

Har fartyget utfört bärgning, skall

sådan ersättning för löner och kost,

som avses i 229 § 1 mom. första

stycket 2, tillfalla befraktaren. Den

andel i bärgarlönen, som enligt andra

stycket av samma moment tillkommer

redaren, skall fördelas lika

mellan bortfraktaren och befraktaren.

§•

Den som bärgar fartyg, vilket förolyckats

eller är i fara, eller ombordvarande

gods eller något, som hört

till sådant fartyg eller gods, så ock

1 Senaste lydelse se beträffande 150 § SFS 1936: 276, 224 § SFS 1964: 85, 284 § SFS 1928:

161, 225 och 227 §§ SFS 1912: 326, 287 och 295 §§ SFS 1952: 531, 288 och 311 §§ SFS 1922:

271, 292 § SFS 1914: 347 och 294 § SFS 1914: 348.

Upphört att gälla ha 230—232 §§ enl. SFS 1927: 78.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 9 samt. 1 avd. Nr 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

(Nuvarande lydelse)

vid bärgningen medverkar, äge undfå

bärgarlön. Till andel i lön, som

för sådan bärgning skall utgå, vare

ock den berättigad, vilken under den

nöd, som föranlett bärgningen, räddat

människor från fartyget eller

medverkat vid deras räddning.

Den, som vid bärgningsföretag

medverkat trots uttryckligt och befogat

förbud av fartygets befälhavare,

äge ej rätt till bärgarlön.

Bärgarlön skall, i den mån så påfordras,

utgå även där fartyg, som

av annat fartyg bärgats, tillhör samma

ägare som detta senare.

Åligger det någon enligt avtal att

verkställa bogsering eller lotsning eller

utföra liknande arbete för fartygs

räkning, äge han ej, där fartyget

kommer i nöd, att för hjälp, som han

därunder lämnat fartyget, undfå

bärgarlön, med mindre den hjälp

icke kan anses ingå i fullgörandet av

avtalet.

Har gods---------

Kunna parterna--------

(Föreslagen lydelse)

envar, som medverkar vid bärgningen,

äger rätt till bärgarlön. Till andel

i bärgarlön är även den berättigad,

vilken under den fara som

föranlett bärgningen räddat någon

från fartyget eller medverkat vid

räddningen.

Har någon medverkat vid bärgningsföretag

trots uttryckligt och befogat

förbud av fartygets befälhavare,

äger han icke rätt till bärgarlön.

Bärgarlön skall, i den mån så påfordras,

utgå även om fartyg, som

bärgats av annat fartyg, tillhör samma

ägare som det andra fartyget.

Åligger det någon enligt avtal att

verkställa bogsering eller lotsning

eller utföra liknande arbete för fartygs

räkning och råkar fartyget i

fara, äger han rätt till bärgarlön för

hjälp som han lämnar fartyget, endast

om hjälpen icke kan anses ingå

i fullgörandet av avtalet.

— — ej personligen.

----av domstol.

225 §.

Vid bestämmande---- — ---

Har någon, som deltagit i bärgning,

genom fel eller försummelse

föranlett den nöd, vari fartyget varit

försatt, eller har han vid bärgningen

gjort sig skyldig till stöld eller

snatteri eller till undandöljande av

bärgat gods eller annan sviklig handling,

äge rätten förklara bärgarlönen

förverkad eller nedsätta dess belopp

under vad eljest varit skäligt.

227

År avtal rörande bärgning ingånget

medan nöden ännu varade och

under dess inflytande och prövas

villkoren i avtalet icke vara skäliga,

äge rätten efter yrkande av någondera

parten förklara avtalet helt eller

till viss del ogillt.

Enahanda befogenhet tillkomme

rätten jämväl i fråga om avtal, som

-- bärgades värde.

Har någon, som deltagit i bärgning,

genom fel eller försummelse

föranlett den fara vari fartyget råkat

eller har han vid bärgningen gjort

sig skyldig till stöld eller snatteri

eller till undandöljande av bärgat

gods eller annan sviklig handling,

äger rätten förklara bärgarlönen

förverkad eller nedsätta dess belopp

under vad som eljest varit skäligt.

§•

År avtal rörande bärgning ingånget

medan faran ännu varade och under

dess inflytande och prövas villkoren

i avtalet icke vara skäliga,

äger rätten förklara avtalet helt eller

delvis ogillt.

Detsamma gäller i fråga om annat

avtal rörande bärgning, såframt den

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

annorledes ingåtts, så framt det be- bärgarlön som betingats finnes stå i

lopp, som i bärgarlön betingats, finnes

stå i uppenbart missförhållande

till värdet av den tjänst bär garna

lämnat.

Vad i----------

Har bärgarlön guldits medan nöden

ännu varade, åligge den, som vill

vinna åter något av det guldna, alt

instämma klander inom sex månader

efter det betalning erlades, eller havc

förlorat sin talan.

228 §.

Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens

fördelning, bestämmes

denna av rätten med ledning av de

i 225 § angivna omständigheter.

Har fartyg under resa något bärgat,

skall av bärgarlönen, sedan därav

först gottgjorts den skada, som

genom bärgningen må hava tillfogats

fartyg eller last, redaren erhålla

två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg,

men eljest hälften, samt återstoden

lika fördelas mellan befälhavaren

och besättningen; vad besättningen

tillfaller skall fördelas i förhållande

till den avlöning, envar åtnjuter.

Avtal därom att av bärgarlön,

som kan med fartyg förtjänas, ringare

andel, än nu är sagt, skall tillfalla

befälhavaren eller besättningen vare

ogillt, där ej fartyget är särskilt utrustat

för bärgningsarbete eller avtalet

angår utförande av vissi bärgningsföretag.

uppenbart missförhållande till värdet

av den tjänst bärgaren lämnat.

--—--finnes träffat.

Har bärgarlön betalts medan faran

ännu varade, åligger det den

som vill vinna åter något av vad han

betalt att väcka talan därom inom

sex månader efter det betalning erlades.

Försittes denna tid, har han

förlorat sin talan.

228 §.

Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens

fördelning, bestämmes

denna av rätten med ledning av de

i 225 § angivna omständigheterna.

229 §.

1 mom. Har fartyg under resa bärgat

något, skall av bärgarlönen först

utgå

1. ersättning för skada, som genom

bärgningen må hava tillfogats fartyget,

lasten eller annan egendom ombord,

2. ersättning för sådana utgifter

för bränsle samt löner och kost åt

befälhavaren och besättningen, som

uppkommit i anledning av bärgningen,

3. särskild gottgörelse som må tillerkännas

sjöman, vilken vid bärgningen

gjort synnerligen förtjänstfull

insats eller utsatt sig för synnerlig

fara.

Av återstoden skall redaren erhålla

tre femtedelar. Resten skall med

en tredjedel tillfalla befälhavaren

och med två tredjedelar den egentliga

besättningen att fördelas i förhållande

till den avlöning envar åtnjuter.

Befälhavarens andel skall

dock alltid uppgå till minst det dubbla

av den högst avlönade besättningsmannens

andel. Lots på fartyget äger

taga del i bärgarlönen som om han

var medlem av besättningen och, om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr il år 196i

(Nuvarande lydelse)

230

231

229 §.

Utan bärgarnas medgivande må

icke, innan bärgarlönen guldits eller

säkerhet därför blivit ställd, bärgat

(Föreslagen lydelse)

han icke år anställd hos redaren,

uppbar lön såsom främste styrman.

2 mom. Om det påkallas av särskilda

förhållanden, såsom ändamålet

med fartygets resa eller sättet för

beräknande av lön eller ersättning

åt dem som arbeta i fartygets tjänst,

må bärgarlön fördelas efter andra

grunder än som sägs i 1 mom.

3 mom. Avtal om att av bärgarlön,

som kan förtjänas med fartyg, ringare

andel än som sägs i 1 mom. skall

tillfalla befälhavaren eller besättningen

är icke giltigt, med mindre

fartyget driver bärgningsverksamhet

och är särskilt utrustat härför

eller avtalet ingåtts i samband med

påmönstring och avser utförandet av

visst bärgningsföretag.

§•

Har bärgning utförts av svenskt

statsfartyg, som brukas uteslutande

för statsändamål och icke för affärsdrift,

skall vad i 229 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning. Den

del av bärgarlönen, som icke tillfaller

staten, skall dock fördelas mellan

de ombordvarande efter regler

som Konungen fastställer.

Staten må utan ansvarighet gentemot

de ombordvarande avstå från

bärgarlön.

§•

Anspråk på särskild gottgörelse

enligt 229 § 1 mom. första stycket 3

skall anmälas hos redaren eller befälhavaren

inom tre månader efter

det att bärgningsföretaget slutförts.

Tvist om gottgörelse, som avses i

första stycket, prövas av sjömansnämnden

i Stockholms sjömanshusdistrikt.

Talan må ej föras mot

nämndens beslut i sådan tvist.

232 §.

Utan bärgarnas medgivande må

icke, innan bärgarlönen betalts eller

säkerhet för denna ställts, bärgat

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr Al år 196A

(Nuvarande lydelse)

fartyg lämna det ställe, dit det efter

bärgningen förts, eller bärgat gods

av ägaren tagas i besittning.

284

Nedanstående fordringar upphöre,

evad ansvarigheten för dem är begränsad

eller obegränsad, om talan

icke i laga ordning anhängiggöres:

1. för fordran å bärgarlön — inom

två år från det bärgningsföretaget

slutförts;

2. för fordran — —-----

Svarar i —---—----

Har fordran,--------

287

Försummar befälhavare vad honom

med avseende å dagboks förande

eller uppvisande åligger, straffes

med böter, högst tvåhundra kronor.

Har befälhavare, sig eller annan till

nytta eller att därmed skada göra,

fört falsk dagbok eller dagboken

ändrat eller förstört, undanstuckit

eller oläslig gjort, straffes med böter

eller fängelse i högst sex månader

eller straffarbete i högst två år;

äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må tiden för straffarbetet

höjas till fyra år.

Samma lag vare, där maskinchef,

styrman eller maskinist så förbrutit

sig, som i denna § sägs.

(Föreslagen lydelse)

fartyg lämna det ställe, dit det förts

efter bärgningen, eller bärgat gods

tagas i besittning av ägaren.

§•

Nedanstående fordringar skola

upphöra, vare sig ansvarigheten för

dem är begränsad eller obegränsad,

om talan icke i laga ordning anhängiggöres

:

1. för fordran å bärgarlön — inom

två år från det bärgningsföretaget

slutförts samt, såvitt avser fordran

å andel i bärgarlön enligt 229 § 1

mom. andra stycket, inom ett år från

det vederbörande av redaren erhållit

underrättelse om bärgarlönens

och andelens storlek;

— dispaschens dag.

— lag stadgas.

--talan bevakad.

§•

Försummar någon vad honom

åligger med avseende å dagboks förande

eller uppvisande, dömes till

böter, högst femhundra kronor.

288 §.

För vägran att i fall, som i 6 § För vägran att i fall, som avses i

omförmäles, till besiktningsmän 6 §, till besiktningsmän överlämna

överlämna fartygs nationalitetshand- fartygs nationalitetshandling eller

ling eller hemortsbevis straffes be- hemortsbevis dömes befälhavaren till

fälhavaren med böter. dagsböter.

Försummar befälhavare att, när Försummar befälhavare att, efter

händelse inträffat av sådan beskaf- vad som stadgas i AO §, avgiva rap
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Forsta lagutskottets utlåtande nr it år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

fenhet, som i 40 § sägs, därom avgiva

rapport eller att anmäla sig för

sjöförklaring på sätt i samma § stadgas,

dömes till böter.

290 §.

Gör befälhavare sig skyldig till

oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare

eller annan, vars rätt

och bästa det enligt denna lag åligger

honom att bevaka, straffes högst

med straffarbete i två år, där ej gärningen

efter allmän lag bör beläggas

med strängare straff. För grov försummelse

av deras rätt och bästa

vare straffet böter eller fängelse i

högst ett år.

311 §.

Brott, som i 290 § omförmäles, må

ej åtalas av allmän åklagare, utan

att målsägande angivit brottet till

åtal; skall brottet straffas efter allmän

lag, lände till efterrättelse vad

sådan lag stadgar i fråga om rätt till

åtal.

291

Avviker befälhavaren ur tjänsten

och övergiver det honom anförtrodda

fartyg, straffes med straffarbete i

högst två år eller fängelse eller, där

omständigheterna äro synnerligen

mildrande, med böter, ej under femtio

kronor.

Lämnar befälhavare fartyget när

det är statt i fara, utan att iakttaga

vad i 43 § stadgas eller vad eljest

åligger honom såsom god sjöman,

straffes med böter, ej under etthundra

kronor, eller med fängelse.

292

1 mom. Har befälhavare, utan att

nödtvång därtill föranlett, gått till

sjöss med fartyg, som haft sådana

brister till skrov, maskin eller utrustning

eller som varit så illa bemannat

eller så hårt eller olämpligt lastat

port eller anmäla sig för sjöförklaring,

dömes till dagsböter.

290 §.

Gör befälhavare sig skyldig till

oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare

eller annan, vars rätt

och bästa det enligt denna lag åligger

honom att bevaka, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst två

år, om ej för gärningen är stadgat

svårare straff i brottsbalken. För

grov försummelse av deras rätt och

bästa dömes till dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

Brott som avses i denna paragraf

må ej åtalas av åklagare, med mindre

målsägande angivit brottet till

åtal. Skall straff för brottet ädömas

enligt brottsbalken, gäller vad där är

stadgat om rätt till åtal.

§•

Avviker befälhavare ur tjänsten

och övergiver det honom anförtrodda

fartyget, dömes till fängelse i

högst två år eller, om brottet är

ringa, till dagsböter.

Lämnar befälhavare fartyget när

det är i fara, utan att iakttaga vad

som stadgas i 43 § eller vad som eljest

åligger honom såsom god sjöman,

dömes till dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

§•

1 mom. Har befälhavare, utan att

nödtvång därtill föranlett, gått till

sjöss med fartyg, som haft sådana

brister till skrov, maskin eller utrustning

eller som varit så illa bemannat

eller så hårt eller olämpligt lastat

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr il år 196i

(Nuvarande lydelse)

eller så olämpligt barlastat, att han

bort inse, att resan var förbunden

med uppenbar livsfara för dem, som

voro ombord, straffes med fängelse i

högst ett år eller böter från och med

etthundra till och med femtusen kronor.

Lika med befälhavare straffes redare

eller annan, där han uppsåtligen

förlett befälhavare till sådan förbrytelse

eller med råd eller dåd densamma

främjat, så ock redare eller

annan, som i redares ställe haft befattning

med fartyget, där han med

vetskap om sådana brister eller fel,

som ovan omförmälas, underlåtit att,

såvitt det stått i hans makt, hindra

fartyget att gå till sjöss.

2 mom. Åsidosätter befälhavare de

skyldigheter, som enligt 26 § åligga

honom, och är ej sådant fall för handen,

som i 1 mom. förmäles, straffes

med böter till och med ettusen kronor.

Till enahanda straff dömes redare

eller annan, där han uppsåtligen förlett

befälhavaren till sådan förseelse

eller med råd eller dåd densamma

främjat, så ock redare eller annan,

som i redares ställe haft befattning

med fartyget, där han med vetskap

om, att fel eller brist förelegat i något

av de avseenden, 5 a § omförmäIcr,

underlåtit att, såvitt det stått i

hans makt, föranstalta om felets eller

bristens avhjälpande.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit

att iakttaga något av vad enligt 32 §

är honom ålagt, straffes med böter

till och med ettusen kronor.

i mom. Ilar genom åtgärd eller

försummelse, som ovan sagts, skada

vållats, må i fall, varom i 1 mom.

förmäles, till fängelse i högst två år,

samt i de i 2 och 3 mom. nämnda

fall till fängelse i högst ett år dömas,

där ej gärningen efter allmän lag bör

beläggas med strängare straff.

(Föreslagen lydelse)

eller så olämpligt barlastat, att han

bort inse, att resan var förbunden

med uppenbar livsfara för de ombordvarande,

dömes till dagsböter eller

fängelse i högst två år. Hava flera

medverkat till sådan gärning, skall

gälla vad som är stadgat i 23 kap.

brottsbalken.

Till straff, som sägs i första stycket,

dömes redare eller annan, som

i redares ställe haft befattning med

fartyget, om han med vetskap om

sådana brister eller fel som där

nämnts underlåtit att, såvitt det stått

i hans makt, hindra fartyget att gå

till sjöss.

2 mom. Åsidosätter befälhavare de

skyldigheter, som enligt 26 § åligga

honom, och är ej sådant fall för handen,

som avses i 1 mom., dömes till

dagsböter. Hava flera medverkat till

sådan gärning, skall gälla vad som är

stadgat i 23 kap. brottsbalken.

Till straff, som sägs i första stycket,

dömes redare eller annan, som

i redares ställe haft befattning med

fartyget, om han med vetskap om

att fel eller brist förelegat i hänseende

som avses i 5 a § underlåtit

att, såvitt det stått i hans makt, föranstalta

om felets eller bristens avhjälpande.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit

att iakttaga något av vad som åligger

honom enligt 32 §, dömes till

dagsböter.

i mom. Till straff enligt denna paragraf

må ej dömas, om för gärningen

är stadgat svårare straff i brottsbalken.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Forsta lagutskottets utlåtande nr il år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

293

Är befälhavare genom vårdslöshet

eller försummelse i tjänsten på annat

sätt, än i 292 § sägs, vållande till

sjöolycka, straffes med böter eller

med fängelse i högst ett år, där ej

gärningen efter allmän lag bör beläggas

med strängare straff.

294

Har sammanstötning eller sådan

händelse, som i 223 a § sägs, timat

och uraktlåter befälhavare något av

vad enligt 223 § åligger honom att

för ty fall iakttaga, straffes med böter,

ej under etthundra kronor, eller

med fängelse. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till

straffarbete i högst två år dömas.

Uraktlåter befälhavare något av

vad enligt 34 a § första stycket eller

34 b § åligger honom, dömes till böter

eller fängelse.

295

Vägrar befälhavare utan lagligt

hinder att i sådant fall, som i 34 §

omförmäles, å sitt fartyg medtaga

befälhavare eller sjöman, hans aska

eller efterlämnade effekter, straffes

med böter.

§■

Är befälhavare genom vårdslöshet

eller försummelse i tjänsten, på annat

sätt än som avses i 292 § 1 mom ,

vållande till sjöolycka, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst ett

år, om ej för gärningen är stadgat

svårare straff i brottsbalken.

§•

Har sammanstötning eller händelse,

som sägs i 223 a §, timat och uraktlåter

befälhavaren något av vad

som enligt 223 § åligger honom att

iakttaga i sådant fall, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst två

år.

Uraktlåter befälhavare något av

vad som åligger honom enligt 3i a §

första stycket eller 34 b §, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

§•

Vägrar befälhavare utan lagligt

hinder att i sådant fall, som avses i

34 §, å sitt fartyg medtaga befälhavare

eller sjöman, hans aska eller efterlämnade

effekter, dömes till dagsböter.

312 §.

I avseende å straff, vartill efter

denna lag dömes, gälle, där ej här

ovan är annorlunda stadgat, vad allmän

lag föreskriver.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i sjölagens bärgningsregler och ansvarsbestämmelser.

Såvitt angår bärgningsreglerna innebär förslaget, att rätten till ersättning

ur bruttobärgarlönen utvidgas, att särskilt förtjänstfull bärgarinsats av en
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr Al år 196A

skild sjöman skall kunna premieras samt att besättningen skall erhålla

större andel av nettobärgarlönen än hittills. Lots på ett bärgande fartyg föreslås

skola äga del i bärgarlönen som om han var medlem av fartygets besättning.

Dessutom upptager förslaget vissa bestämmelser för det fall att

bärgning utförts av statsfartyg samt en komplettering till sjölagens särskilda

preskriptionsregler.

I fråga om ansvarsbestämmelserna innefattar förslaget följdändringar till

brottsbalken.

Inledning

Sjölagen innehåller i 9 kap. vissa regler rörande bärgning och i 12 kap.

ansvarsbestämmelser.

Bärgningsreglerna grundar sig — liksom motsvarande danska, finska och

norska bestämmelser — i vissa delar på en i Bryssel år 1910 antagen konvention

i ämnet, vilken Sverige ratificerat år 1913. Sjölagskommittén1 har

i betänkande angående bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. (SOU

1963: 20) lagt fram förslag till ändringar i bl. a. bärgningskapitlet. Rörande

fördelningen av bärgarlön överensstämmer förslaget väsentligen med motsvarande

lagförslag, framlagda i Danmark, Finland och Norge. I Norge

har proposition i enlighet med förslaget redan lagts fram för stortinget.

Sjölagens ansvarsbestämmelser bearbetas för närvarande av sjölagskommittén.

Redan nu erfordras emellertid vissa ändringar för en anpassning

av ansvarsbestämmelserna till brottsbalken, som skall träda i kraft den 1

januari 1965. Sjölagskommittén har i betänkandet föreslagit härav föranledda

ändringar i sjölagen. Kommittén har vidare framlagt förslag till ändrade

regler om sjöförklaring och sjöförhör, vilka kommer att upptagas till

behandling i annat sammanhang.

Yttranden över sjölagskommitténs betänkande i nu ifrågavarande delar

har efter remiss avgivits av Svea hovrätt — som inhämtat yttrande av häradshövdingen

i Gotlands domsaga — hovrätten för Västra Sverige, hovrätten

för Övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen,

generaltullstyrelsen — som inhämtat yttranden från kustdistriktcheferna

— chefen för marinen, sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt,

fiskerislyrelsen, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges

fartygsbefälsförening, Svenska lotsförbundet, Svenska maskinbefälsförhundet,

Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening,

Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges fiskares riksför
1

Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Grenander,

sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, förbundsordföranden Johan S. Thore och direktören

Carl-Erik Åhmansson. Experter dispaschören Kaj Pineus och advokaten Lennart Hagberg.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

bund, Sjöassuradörernas förening, Sveriges ångfartygs assurans förening,

Sveriges advokatsamfund samt Handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm.

Även Svenska stewardsföreningen har yttrat sig i anledning av det framlagda

betänkandet.

Bärgningsreglerna

Gällande bestämmelser m. m.

Beträffande redogörelsen för gällande rätt m. m., den allmänna motiveringen

för sjölagskommitténs förslag ävensom remissyttrandena häröver

samt specialmotiveringen till de föreslagna ändringarna i bärgningsreglerna

får utskottet hänvisa till s. 11—20 och 24—38 i propositionen.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Kling, angående den allmänna motiveringen i denna del följande.

Bärgarlön utgör ersättning för bistånd till fartyg, som råkat i svårigheter

till sjöss, och utgår under vissa i lagen angivna förutsättningar. Eljest kan

gottgörelse för sådant bistånd begäras endast efter allmänna förmögenhetsrättsliga

grundsatser. Ersättning på dylik grundval torde sällan bli av en

storleksordning jämförlig med bärgarlön enligt sjölagens regler. Bestämningen

av bärgningsbegreppet har därför stor praktisk betydelse.

1910 års Brysselkonvention om assistans och bärgning, som antagits av bl. a.

de nordiska länderna, förutsätter — i fråga om såväl assistans som bärgning

— att det bisprungna fartyget varit »en danger», som den franska texten

lyder, d. v. s. på svenska närmast »i fara». Vid den översyn av sjölagens

bärgningsregler, som föregick Sveriges, Danmarks och Norges anslutning till

bärgningskonventionen år 1913, ansågs det att uttrycket »förolyckat eller

nödställt fartyg» kunde bibehållas utan ändring. Det förmenades nämligen

väsentligen motsvara vad som avsågs i konventionstexten.

Någon olägenhet synes den sålunda godtagna bristen på språklig överensstämmelse

mellan konvention och lagtext icke ha medfört här i landet. Detsamma

är fallet i Danmark och Finland. I Norge däremot har förhållandet

i rättstillämpningen medfört en uppdelning av bistånd till fartyg i å ena sidan

bärgning och å andra sidan assistans, varvid det sistnämnda kommit

att bli beteckningen på bistånd i mindre överhängande faresituationer än

den norska sjölagens uttryck »stedt i npd» ansetts böra avse. Det har gjorts

gällande, att denna uppdelning är konventionsstridig i det att — trots uttrycklig

föreskrift i bärgningskonventionen — assistans icke ansetts berättiga

till bärgarlön. Den norska kommittén har därför föreslagit att uttrycket

»stedt i n0d» i § 224 i den norska sjölagen ersättes med orden »i fare». De

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

danska och finska kommittéerna har lagt fram förslag om motsvarande lagändringar.

Den svenska kommittén har framhållit, att bärgarlönens storlek

hos oss bedömes bl. a. med hänsyn till graden av den fara för vilken fartyget

varit utsatt utan att någon principiell uppdelning i bärgning och assistans

förekommer. Då de motiv, som föranlett det norska förslaget, ej synts

vara för handen i Sverige, har den svenska kommittén icke ansett sig böra

förorda någon motsvarande ändring av den svenska sjölagen. Ett par remissorgan

har emellertid framhållit, att den nordiska rättsenheten bör bevaras

på denna punkt, bl. a. för att undvika tolkningssvårigheter.

Brist på språklig överensstämmelse mellan lag- och konventionstext behöver

enligt min mening icke i och för sig föranleda lagändring, om lagtexten

under lång tid visat sig tjäna sitt ändamål utan olägenhet. Det synes

mig emellertid mindre tillfredsställande, att den svenska sjölagen får en från

de övriga nordiska sjölagarna avvikande lydelse i bestämningen av bärgningsbegreppet

då samma resultat åsyftats. Jag vill därför förorda att 224 §

sjölagen ändras på sätt som de danska, finska och norska kommittéerna

töreslagit. Härvid vinnes även bättre överensstämmelse med texten i bärgningskonventionen.

Samtidigt vill jag emellertid betona, att därmed icke

åsyftas någon saklig ändring i förhållande till vad som för närvarande gäller.

Den på sina håll utomlands rådande metoden för bärgarlönens

fördelning, som innebär att fördelningen sker efter omständigheterna

i det enskilda bärgningsfallet, har otvivelaktigt såsom kommittén framhåller

den fördelen att kravet på rättvis avvägning mellan olika intressen kan

lättare beaktas. Å andra sidan kan denna ordning inbjuda till tvist. Enligt

sjölagen fördelas bärgarlön så, att skador på det bärgande fartyget och

dess last först gottgöres och att därefter återstoden, nettobärgarlönen, utskiftas

på redare, befälhavare och besättning efter vissa i lagen angivna

kvoter. Kommittéförslaget innebär — i huvudsaklig överensstämmelse med

de övriga nordiska kommittéernas förslag ■— att legala fördelningsregler med

fasta kvoter bibehålies i ungefär samma utsträckning som hittills men att

dessa kompletteras med dels utvidgad rätt till ersättning ur bruttobärgarlönen,

nämligen för bl. a. vissa bärgningskostnader, dels möjlighet att i

speciella fall premiera särskilt förtjänstfull enskild insats under bärgningsföretag.

Förslaget har på denna punkt rönt ett odelat gynnsamt mottagande

under remissbehandlingen. Det innefattar även enligt min mening en lämplig

avvägning mellan å ena sidan behovet av legal vägledning för fördelningen

och å andra sidan intresset av visst utrymme för skönsmässig prövning

i det särskilda fallet. Jag förordar därför förslaget i denna del.

Vid fördelningen av netto bärgarlönen tar enligt gällande

sjölag redaren två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg, men eljest hälften.

Återstoden delas lika mellan befälhavare och besättning. Dessa fördelningsregler

har gällt sedan sjölagens tillkomst år 1891. Från sjöfolkets sida har

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första lagutskottets utlåtande nr il år 196i

under senare tid missnöje med besättningsandelens storlek försports och

anspråk har rests på en ökning därav.

Enligt kommitténs mening har sedan 1800-talets slut — med hänsyn bl. a.

till utvecklingen mot betydligt större, dyrbarare och tekniskt bättre utrustade

fartyg samt den nutida intensifierade fartygsdriften med dess känslighet

för driftsavbrott — varken fartygets eller befälhavarens roll vid bärgning

minskat i betydelse jämfört med besättningens insats utan skulle det

snarare med visst fog kunna hävdas, att fartygets betydelse relativt sett

tilltagit. Kommittén har emellertid fäst avgörande vikt vid att det sedan

tiden för fördelningsreglernas tillkomst inträtt förändringar i samhällsuppfattningen

beträffande fördelningen av den avkastning ett gemensamt utfört

arbete lämnar. Förslaget går därför — i väsentlig överensstämmelse med

de övriga nordiska kommittéförslagen — ut på en jämkning av kvoterna

till besättningens förmån på redarens och befälhavarens bekostnad. För redarens

del torde dock enligt kommittén den föreslagna rätten till ersättning

ur bruttobärgarlönen för vissa bärgningskostnader i det särskilda fallet

kunna verka i annan riktning. Förslaget är utformat med tanke på maskindrivna

fartyg. Särskilda bestämmelser för segelfartyg har kommittén ansett

obehövliga.

Det övervägande flertalet remissorgan har godtagit kommittéförslaget på

denna punkt. Endast Sveriges advokatsamfund och Svenska maskinbefälsförbundet

har yrkat på fördelning efter andra grunder än som föreslagits.

Advokatsamfundet har uttalat sig mot att redarens andel minskas. Maskinbefälsförbundet

har gjort gällande, att — till garanti för att beslut om bärgning

fattas på objektiva skäl och utan ekonomiska hänsyn — befälhavaren

bör betagas rätten till andel i bärgarlönen.

Den föreslagna fördefningsgrunden, som innefattar en i nordiskt samarbete

uppnådd kompromiss mellan olika intressen, är enligt min mening

skälig. Jag tillstyrker därför densamma.

Utöver de bestämmelser om giltigheten av bärgningsavtal i allmänhet, som

är meddelade i sjölagens 9 kap., innehåller vår lagstiftning icke regler för

avtal om yrkesmässig bärgning. Äganderätten till vrak

är i viss mån reglerad genom lag den 2 april 1918 med vissa bestämmelser

om sjöfynd.

Kommittén har haft att överväga behovet av lagstiftning rörande dessa

spörsmål och har redovisat sina överväganden i betänkandet. I fråga om

yrkesmässig bärgning har kommittén funnit, att sådan verksamhet i stor

utsträckning grundar sig på avtal upprättade enligt internationellt vedertagna

normer. Någon olägenhet av bestående fria förhållanden har enligt

kommittén ej försports. Kommittén har konstaterat, att lagstiftning i ämnet

icke finnes i de stora sjöfartsländerna, och uttalat, att behov därav

ej heller föreligger för svenskt vidkommande. Spörsmålet om äganderätten

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr il år 196i

till vrak bör enligt kommittén ej behandlas i sjölagen utan anförtros åt

rättstillämpningen.

Kommitténs överväganden härutinnan har icke mött erinran under remissbehandlingen

och jag anser, att dess ställningstaganden till de båda

spörsmålen bör godtagas.

Beträffande förste bärgares rätt har kommittén funnit det

vanskligt att utforma regler som är skäliga och praktiska. Kommittén har

uttalat, att eventuella olägenheter, som nuvarande ordning kan ha medfört,

knappast blir avhjälpta genom att regler i ämnet upptages i sjölagen. Kommittén

har därför avstått härifrån.

Mot kommitténs bedömning har invändning gjorts endast från Sveriges

advokatsamfund som ifrågasatt, huruvida kommittén icke underskattat

spörsmålets praktiska betydelse. Advokatsamfundet har påpekat, att konflikter

mellan olika bärgare icke är ovanliga och att sådana för närvarande

— i brist på vägledning i lag eller skandinavisk praxis — måste lösas

med ledning främst av svåröverskådlig engelsk praxis. Härmed förknippade

olägenheter skulle enligt samfundets mening kunna undanröjas genom

lagstiftning, låt vara att det är vanskligt att utforma regler i ämnet.

Om bärgare tvistar inbördes rörande fördelningen av bärgarlön, skall enligt

228 § sjölagen fördelningen bestämmas av rätten med ledning av vissa

i 225 § samma lag angivna omständigheter. Dessa bestämmelser kan emellertid

sällan tillämpas på tvist mellan bärgare, som gjort efter varandra

följande självständiga insatser i ett bärgningsföretag. Den som inlett bärgningsföretaget

gör vanligen gällande rätt att ensam få tulltölja detsamma

och därmed vinna exklusivt anspråk på bärgarlön. För tvister härrörande

ur sådana lägen är sjölagens regler icke lämpade. Förste bärgares rätt är

över huvud taget icke reglerad i svensk lagstiftning.

Såsom kommittén framhållit är det vanskligt att uttorma tillfredsställande

och ändamålsenliga regler rörande detta spörsmål. I de andra nordiska

länderna har delvis på grundval av internationell rättstillämpning en viss

praxis utvecklats (se t. ex. Nordiske Domme i Sjöfartsanliggender 1935 s. 129

tf. och 1958 s. 532). Denna synes mig vara ägnad att tjäna till ledning för

svenskt vidkommande. Med hänsyn därtill och då lagregler såvitt känt icke

finnes härom i något sjöfartsland av betydelse, biträder jag kommitténs

ståndpunkt att några lagstiftningsåtgärder i denna fråga icke erfordras.

I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har inom justitiedepartementet

på grundval av sjölagskommitténs förslag utarbetats förslag

till lag om ändring i sjölagen. Den nya lagstiftningen bör träda i kraft

den 1 januari 1965.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

Ansvarsbestämmelserna

Utskottet får i denna del hänvisa till s. 38—43 i propositionen. Här må

endast återgivas följande anförande av föredragande departementschefen

beträtfande den allmänna motiveringen till de föreslagna bestämmelserna.

Den revision av sjölagens ansvarskapitel, som för närvarande förberedes

av kommittén, kan icke föranleda lagstiftning innan brottsbalken trätt i

kraft. De av brottsbalken betingade ändringarna i sjölagen kan därför icke

samordnas med revisionsarbetet i övrigt utan måste genomföras separat. Bestämmelserna

torde med hänsyn härtill i åtskilliga hänseenden tills vidare

tå bibehållas vid föråldrade konstruktioner och utformningar för att icke

det fortsatta arbetet skall föregripas. Lagbestämmelserna får sålunda provisorisk

karaktär.

Kommittéförslaget följer på det hela taget de principer, efter vilka förslag

till motsvarande följ dlagstiftning utarbetats på andra områden. Det

har därför utan större ändringar lagts till grund för det inom justitiedepartementet

utarbetade lagförslaget. Till skillnad från kommittén har jag

tunnit, att sjölagens mot brottsbalkens medverkansregler svarande bestämmelser

bör bibehållas i sak oförändrade i avbidan på pågående översyn av

specialstratträtten. Jag föreslår vidare, att bestämmelserna om straff för

vissa förfaranden med dagbok upphäves.

Lagrådet

Såsom framgår av s. 52 och 53 i propositionen föranledde det till lagrådet

remitterade förslaget vissa uttalanden av lagrådet.

De av lagrådet sålunda framförda synpunkterna har beaktats genom

jämkningar i det nu föreliggande lagförslaget.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag

och får därför hemställa,

att förevarande proposition, nr 166, måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 5 november 1964

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr il år 196i

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Arvidson, Wikner, Ferdinand

Nilsson, Hilding och Helge Karlsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, fru Boman,

herrar Svensson i Va, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, fröken

Bergegren och fru Lindekvist.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

640141

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1964:332 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ‘proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen. a1 i texten