Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen.
1964-11-05 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1964:41, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr bl år 196b
1
Nr 41
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändring i sjölagen.
Genom en den 9 september 1964 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 166, vilken behandlats av törsta lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till
Lag
om ändring i sjölagen
Härigenom förordnas, dels att 150, 224, 225, 227—229, 284, 287, 288 och
290—295 §§ sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att till sjölagen skola fogas tre nya paragrafer, betecknade 230 §, 231 §
och 232 §, av nedan angiven lydelse, dels att 311 och 312 §§ sjölagen skola
upphöra att gälla.1
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
150 §.
Fraktbidrag till-----— •
Den andel i bärgarlön som tillkommer
redaren skall, sedan befraktaren
tillgodoförts gottgörelse för tidsfrakt
och bränsle, lika fördelas mellan
bortfraktaren och befraktaren.
224
Var som bärgar förolyckat eller
nödställt fartyg eller ombordvarande
gods eller något, som hört till sådant
fartyg eller gods, så ock envar, som
---tidsbefraktaren ensam.
Har fartyget utfört bärgning, skall
sådan ersättning för löner och kost,
som avses i 229 § 1 mom. första
stycket 2, tillfalla befraktaren. Den
andel i bärgarlönen, som enligt andra
stycket av samma moment tillkommer
redaren, skall fördelas lika
mellan bortfraktaren och befraktaren.
§•
Den som bärgar fartyg, vilket förolyckats
eller är i fara, eller ombordvarande
gods eller något, som hört
till sådant fartyg eller gods, så ock
1 Senaste lydelse se beträffande 150 § SFS 1936: 276, 224 § SFS 1964: 85, 284 § SFS 1928:
161, 225 och 227 §§ SFS 1912: 326, 287 och 295 §§ SFS 1952: 531, 288 och 311 §§ SFS 1922:
271, 292 § SFS 1914: 347 och 294 § SFS 1914: 348.
Upphört att gälla ha 230—232 §§ enl. SFS 1927: 78.
1 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 9 samt. 1 avd. Nr 41
2
Första lagutskottets utlåtande nr bl år 196b
(Nuvarande lydelse)
vid bärgningen medverkar, äge undfå
bärgarlön. Till andel i lön, som
för sådan bärgning skall utgå, vare
ock den berättigad, vilken under den
nöd, som föranlett bärgningen, räddat
människor från fartyget eller
medverkat vid deras räddning.
Den, som vid bärgningsföretag
medverkat trots uttryckligt och befogat
förbud av fartygets befälhavare,
äge ej rätt till bärgarlön.
Bärgarlön skall, i den mån så påfordras,
utgå även där fartyg, som
av annat fartyg bärgats, tillhör samma
ägare som detta senare.
Åligger det någon enligt avtal att
verkställa bogsering eller lotsning eller
utföra liknande arbete för fartygs
räkning, äge han ej, där fartyget
kommer i nöd, att för hjälp, som han
därunder lämnat fartyget, undfå
bärgarlön, med mindre den hjälp
icke kan anses ingå i fullgörandet av
avtalet.
Har gods---------
Kunna parterna--------
(Föreslagen lydelse)
envar, som medverkar vid bärgningen,
äger rätt till bärgarlön. Till andel
i bärgarlön är även den berättigad,
vilken under den fara som
föranlett bärgningen räddat någon
från fartyget eller medverkat vid
räddningen.
Har någon medverkat vid bärgningsföretag
trots uttryckligt och befogat
förbud av fartygets befälhavare,
äger han icke rätt till bärgarlön.
Bärgarlön skall, i den mån så påfordras,
utgå även om fartyg, som
bärgats av annat fartyg, tillhör samma
ägare som det andra fartyget.
Åligger det någon enligt avtal att
verkställa bogsering eller lotsning
eller utföra liknande arbete för fartygs
räkning och råkar fartyget i
fara, äger han rätt till bärgarlön för
hjälp som han lämnar fartyget, endast
om hjälpen icke kan anses ingå
i fullgörandet av avtalet.
— — ej personligen.
----av domstol.
225 §.
Vid bestämmande---- — ---
Har någon, som deltagit i bärgning,
genom fel eller försummelse
föranlett den nöd, vari fartyget varit
försatt, eller har han vid bärgningen
gjort sig skyldig till stöld eller
snatteri eller till undandöljande av
bärgat gods eller annan sviklig handling,
äge rätten förklara bärgarlönen
förverkad eller nedsätta dess belopp
under vad eljest varit skäligt.
227
År avtal rörande bärgning ingånget
medan nöden ännu varade och
under dess inflytande och prövas
villkoren i avtalet icke vara skäliga,
äge rätten efter yrkande av någondera
parten förklara avtalet helt eller
till viss del ogillt.
Enahanda befogenhet tillkomme
rätten jämväl i fråga om avtal, som
-- bärgades värde.
Har någon, som deltagit i bärgning,
genom fel eller försummelse
föranlett den fara vari fartyget råkat
eller har han vid bärgningen gjort
sig skyldig till stöld eller snatteri
eller till undandöljande av bärgat
gods eller annan sviklig handling,
äger rätten förklara bärgarlönen
förverkad eller nedsätta dess belopp
under vad som eljest varit skäligt.
§•
År avtal rörande bärgning ingånget
medan faran ännu varade och under
dess inflytande och prövas villkoren
i avtalet icke vara skäliga,
äger rätten förklara avtalet helt eller
delvis ogillt.
Detsamma gäller i fråga om annat
avtal rörande bärgning, såframt den
3
Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
annorledes ingåtts, så framt det be- bärgarlön som betingats finnes stå i
lopp, som i bärgarlön betingats, finnes
stå i uppenbart missförhållande
till värdet av den tjänst bär garna
lämnat.
Vad i----------
Har bärgarlön guldits medan nöden
ännu varade, åligge den, som vill
vinna åter något av det guldna, alt
instämma klander inom sex månader
efter det betalning erlades, eller havc
förlorat sin talan.
228 §.
Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens
fördelning, bestämmes
denna av rätten med ledning av de
i 225 § angivna omständigheter.
Har fartyg under resa något bärgat,
skall av bärgarlönen, sedan därav
först gottgjorts den skada, som
genom bärgningen må hava tillfogats
fartyg eller last, redaren erhålla
två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg,
men eljest hälften, samt återstoden
lika fördelas mellan befälhavaren
och besättningen; vad besättningen
tillfaller skall fördelas i förhållande
till den avlöning, envar åtnjuter.
Avtal därom att av bärgarlön,
som kan med fartyg förtjänas, ringare
andel, än nu är sagt, skall tillfalla
befälhavaren eller besättningen vare
ogillt, där ej fartyget är särskilt utrustat
för bärgningsarbete eller avtalet
angår utförande av vissi bärgningsföretag.
uppenbart missförhållande till värdet
av den tjänst bärgaren lämnat.
--—--finnes träffat.
Har bärgarlön betalts medan faran
ännu varade, åligger det den
som vill vinna åter något av vad han
betalt att väcka talan därom inom
sex månader efter det betalning erlades.
Försittes denna tid, har han
förlorat sin talan.
228 §.
Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens
fördelning, bestämmes
denna av rätten med ledning av de
i 225 § angivna omständigheterna.
229 §.
1 mom. Har fartyg under resa bärgat
något, skall av bärgarlönen först
utgå
1. ersättning för skada, som genom
bärgningen må hava tillfogats fartyget,
lasten eller annan egendom ombord,
2. ersättning för sådana utgifter
för bränsle samt löner och kost åt
befälhavaren och besättningen, som
uppkommit i anledning av bärgningen,
3. särskild gottgörelse som må tillerkännas
sjöman, vilken vid bärgningen
gjort synnerligen förtjänstfull
insats eller utsatt sig för synnerlig
fara.
Av återstoden skall redaren erhålla
tre femtedelar. Resten skall med
en tredjedel tillfalla befälhavaren
och med två tredjedelar den egentliga
besättningen att fördelas i förhållande
till den avlöning envar åtnjuter.
Befälhavarens andel skall
dock alltid uppgå till minst det dubbla
av den högst avlönade besättningsmannens
andel. Lots på fartyget äger
taga del i bärgarlönen som om han
var medlem av besättningen och, om
4
Första lagutskottets utlåtande nr il år 196i
(Nuvarande lydelse)
230
231
229 §.
Utan bärgarnas medgivande må
icke, innan bärgarlönen guldits eller
säkerhet därför blivit ställd, bärgat
(Föreslagen lydelse)
han icke år anställd hos redaren,
uppbar lön såsom främste styrman.
2 mom. Om det påkallas av särskilda
förhållanden, såsom ändamålet
med fartygets resa eller sättet för
beräknande av lön eller ersättning
åt dem som arbeta i fartygets tjänst,
må bärgarlön fördelas efter andra
grunder än som sägs i 1 mom.
3 mom. Avtal om att av bärgarlön,
som kan förtjänas med fartyg, ringare
andel än som sägs i 1 mom. skall
tillfalla befälhavaren eller besättningen
är icke giltigt, med mindre
fartyget driver bärgningsverksamhet
och är särskilt utrustat härför
eller avtalet ingåtts i samband med
påmönstring och avser utförandet av
visst bärgningsföretag.
§•
Har bärgning utförts av svenskt
statsfartyg, som brukas uteslutande
för statsändamål och icke för affärsdrift,
skall vad i 229 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning. Den
del av bärgarlönen, som icke tillfaller
staten, skall dock fördelas mellan
de ombordvarande efter regler
som Konungen fastställer.
Staten må utan ansvarighet gentemot
de ombordvarande avstå från
bärgarlön.
§•
Anspråk på särskild gottgörelse
enligt 229 § 1 mom. första stycket 3
skall anmälas hos redaren eller befälhavaren
inom tre månader efter
det att bärgningsföretaget slutförts.
Tvist om gottgörelse, som avses i
första stycket, prövas av sjömansnämnden
i Stockholms sjömanshusdistrikt.
Talan må ej föras mot
nämndens beslut i sådan tvist.
232 §.
Utan bärgarnas medgivande må
icke, innan bärgarlönen betalts eller
säkerhet för denna ställts, bärgat
5
Första lagutskottets utlåtande nr Al år 196A
(Nuvarande lydelse)
fartyg lämna det ställe, dit det efter
bärgningen förts, eller bärgat gods
av ägaren tagas i besittning.
284
Nedanstående fordringar upphöre,
evad ansvarigheten för dem är begränsad
eller obegränsad, om talan
icke i laga ordning anhängiggöres:
1. för fordran å bärgarlön — inom
två år från det bärgningsföretaget
slutförts;
2. för fordran — —-----
Svarar i —---—----
Har fordran,--------
287
Försummar befälhavare vad honom
med avseende å dagboks förande
eller uppvisande åligger, straffes
med böter, högst tvåhundra kronor.
Har befälhavare, sig eller annan till
nytta eller att därmed skada göra,
fört falsk dagbok eller dagboken
ändrat eller förstört, undanstuckit
eller oläslig gjort, straffes med böter
eller fängelse i högst sex månader
eller straffarbete i högst två år;
äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må tiden för straffarbetet
höjas till fyra år.
Samma lag vare, där maskinchef,
styrman eller maskinist så förbrutit
sig, som i denna § sägs.
(Föreslagen lydelse)
fartyg lämna det ställe, dit det förts
efter bärgningen, eller bärgat gods
tagas i besittning av ägaren.
§•
Nedanstående fordringar skola
upphöra, vare sig ansvarigheten för
dem är begränsad eller obegränsad,
om talan icke i laga ordning anhängiggöres
:
1. för fordran å bärgarlön — inom
två år från det bärgningsföretaget
slutförts samt, såvitt avser fordran
å andel i bärgarlön enligt 229 § 1
mom. andra stycket, inom ett år från
det vederbörande av redaren erhållit
underrättelse om bärgarlönens
och andelens storlek;
— dispaschens dag.
— lag stadgas.
--talan bevakad.
§•
Försummar någon vad honom
åligger med avseende å dagboks förande
eller uppvisande, dömes till
böter, högst femhundra kronor.
288 §.
För vägran att i fall, som i 6 § För vägran att i fall, som avses i
omförmäles, till besiktningsmän 6 §, till besiktningsmän överlämna
överlämna fartygs nationalitetshand- fartygs nationalitetshandling eller
ling eller hemortsbevis straffes be- hemortsbevis dömes befälhavaren till
fälhavaren med böter. dagsböter.
Försummar befälhavare att, när Försummar befälhavare att, efter
händelse inträffat av sådan beskaf- vad som stadgas i AO §, avgiva rap
-
6
Forsta lagutskottets utlåtande nr it år 1964
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
fenhet, som i 40 § sägs, därom avgiva
rapport eller att anmäla sig för
sjöförklaring på sätt i samma § stadgas,
dömes till böter.
290 §.
Gör befälhavare sig skyldig till
oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare
eller annan, vars rätt
och bästa det enligt denna lag åligger
honom att bevaka, straffes högst
med straffarbete i två år, där ej gärningen
efter allmän lag bör beläggas
med strängare straff. För grov försummelse
av deras rätt och bästa
vare straffet böter eller fängelse i
högst ett år.
311 §.
Brott, som i 290 § omförmäles, må
ej åtalas av allmän åklagare, utan
att målsägande angivit brottet till
åtal; skall brottet straffas efter allmän
lag, lände till efterrättelse vad
sådan lag stadgar i fråga om rätt till
åtal.
291
Avviker befälhavaren ur tjänsten
och övergiver det honom anförtrodda
fartyg, straffes med straffarbete i
högst två år eller fängelse eller, där
omständigheterna äro synnerligen
mildrande, med böter, ej under femtio
kronor.
Lämnar befälhavare fartyget när
det är statt i fara, utan att iakttaga
vad i 43 § stadgas eller vad eljest
åligger honom såsom god sjöman,
straffes med böter, ej under etthundra
kronor, eller med fängelse.
292
1 mom. Har befälhavare, utan att
nödtvång därtill föranlett, gått till
sjöss med fartyg, som haft sådana
brister till skrov, maskin eller utrustning
eller som varit så illa bemannat
eller så hårt eller olämpligt lastat
port eller anmäla sig för sjöförklaring,
dömes till dagsböter.
290 §.
Gör befälhavare sig skyldig till
oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare
eller annan, vars rätt
och bästa det enligt denna lag åligger
honom att bevaka, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst två
år, om ej för gärningen är stadgat
svårare straff i brottsbalken. För
grov försummelse av deras rätt och
bästa dömes till dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.
Brott som avses i denna paragraf
må ej åtalas av åklagare, med mindre
målsägande angivit brottet till
åtal. Skall straff för brottet ädömas
enligt brottsbalken, gäller vad där är
stadgat om rätt till åtal.
§•
Avviker befälhavare ur tjänsten
och övergiver det honom anförtrodda
fartyget, dömes till fängelse i
högst två år eller, om brottet är
ringa, till dagsböter.
Lämnar befälhavare fartyget när
det är i fara, utan att iakttaga vad
som stadgas i 43 § eller vad som eljest
åligger honom såsom god sjöman,
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
§•
1 mom. Har befälhavare, utan att
nödtvång därtill föranlett, gått till
sjöss med fartyg, som haft sådana
brister till skrov, maskin eller utrustning
eller som varit så illa bemannat
eller så hårt eller olämpligt lastat
7
Första lagutskottets utlåtande nr il år 196i
(Nuvarande lydelse)
eller så olämpligt barlastat, att han
bort inse, att resan var förbunden
med uppenbar livsfara för dem, som
voro ombord, straffes med fängelse i
högst ett år eller böter från och med
etthundra till och med femtusen kronor.
Lika med befälhavare straffes redare
eller annan, där han uppsåtligen
förlett befälhavare till sådan förbrytelse
eller med råd eller dåd densamma
främjat, så ock redare eller
annan, som i redares ställe haft befattning
med fartyget, där han med
vetskap om sådana brister eller fel,
som ovan omförmälas, underlåtit att,
såvitt det stått i hans makt, hindra
fartyget att gå till sjöss.
2 mom. Åsidosätter befälhavare de
skyldigheter, som enligt 26 § åligga
honom, och är ej sådant fall för handen,
som i 1 mom. förmäles, straffes
med böter till och med ettusen kronor.
Till enahanda straff dömes redare
eller annan, där han uppsåtligen förlett
befälhavaren till sådan förseelse
eller med råd eller dåd densamma
främjat, så ock redare eller annan,
som i redares ställe haft befattning
med fartyget, där han med vetskap
om, att fel eller brist förelegat i något
av de avseenden, 5 a § omförmäIcr,
underlåtit att, såvitt det stått i
hans makt, föranstalta om felets eller
bristens avhjälpande.
3 mom. Har befälhavare uraktlåtit
att iakttaga något av vad enligt 32 §
är honom ålagt, straffes med böter
till och med ettusen kronor.
i mom. Ilar genom åtgärd eller
försummelse, som ovan sagts, skada
vållats, må i fall, varom i 1 mom.
förmäles, till fängelse i högst två år,
samt i de i 2 och 3 mom. nämnda
fall till fängelse i högst ett år dömas,
där ej gärningen efter allmän lag bör
beläggas med strängare straff.
(Föreslagen lydelse)
eller så olämpligt barlastat, att han
bort inse, att resan var förbunden
med uppenbar livsfara för de ombordvarande,
dömes till dagsböter eller
fängelse i högst två år. Hava flera
medverkat till sådan gärning, skall
gälla vad som är stadgat i 23 kap.
brottsbalken.
Till straff, som sägs i första stycket,
dömes redare eller annan, som
i redares ställe haft befattning med
fartyget, om han med vetskap om
sådana brister eller fel som där
nämnts underlåtit att, såvitt det stått
i hans makt, hindra fartyget att gå
till sjöss.
2 mom. Åsidosätter befälhavare de
skyldigheter, som enligt 26 § åligga
honom, och är ej sådant fall för handen,
som avses i 1 mom., dömes till
dagsböter. Hava flera medverkat till
sådan gärning, skall gälla vad som är
stadgat i 23 kap. brottsbalken.
Till straff, som sägs i första stycket,
dömes redare eller annan, som
i redares ställe haft befattning med
fartyget, om han med vetskap om
att fel eller brist förelegat i hänseende
som avses i 5 a § underlåtit
att, såvitt det stått i hans makt, föranstalta
om felets eller bristens avhjälpande.
3 mom. Har befälhavare uraktlåtit
att iakttaga något av vad som åligger
honom enligt 32 §, dömes till
dagsböter.
i mom. Till straff enligt denna paragraf
må ej dömas, om för gärningen
är stadgat svårare straff i brottsbalken.
8
Forsta lagutskottets utlåtande nr il år 1964
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
293
Är befälhavare genom vårdslöshet
eller försummelse i tjänsten på annat
sätt, än i 292 § sägs, vållande till
sjöolycka, straffes med böter eller
med fängelse i högst ett år, där ej
gärningen efter allmän lag bör beläggas
med strängare straff.
294
Har sammanstötning eller sådan
händelse, som i 223 a § sägs, timat
och uraktlåter befälhavare något av
vad enligt 223 § åligger honom att
för ty fall iakttaga, straffes med böter,
ej under etthundra kronor, eller
med fängelse. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till
straffarbete i högst två år dömas.
Uraktlåter befälhavare något av
vad enligt 34 a § första stycket eller
34 b § åligger honom, dömes till böter
eller fängelse.
295
Vägrar befälhavare utan lagligt
hinder att i sådant fall, som i 34 §
omförmäles, å sitt fartyg medtaga
befälhavare eller sjöman, hans aska
eller efterlämnade effekter, straffes
med böter.
§■
Är befälhavare genom vårdslöshet
eller försummelse i tjänsten, på annat
sätt än som avses i 292 § 1 mom ,
vållande till sjöolycka, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst ett
år, om ej för gärningen är stadgat
svårare straff i brottsbalken.
§•
Har sammanstötning eller händelse,
som sägs i 223 a §, timat och uraktlåter
befälhavaren något av vad
som enligt 223 § åligger honom att
iakttaga i sådant fall, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst två
år.
Uraktlåter befälhavare något av
vad som åligger honom enligt 3i a §
första stycket eller 34 b §, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.
§•
Vägrar befälhavare utan lagligt
hinder att i sådant fall, som avses i
34 §, å sitt fartyg medtaga befälhavare
eller sjöman, hans aska eller efterlämnade
effekter, dömes till dagsböter.
312 §.
I avseende å straff, vartill efter
denna lag dömes, gälle, där ej här
ovan är annorlunda stadgat, vad allmän
lag föreskriver.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i sjölagens bärgningsregler och ansvarsbestämmelser.
Såvitt angår bärgningsreglerna innebär förslaget, att rätten till ersättning
ur bruttobärgarlönen utvidgas, att särskilt förtjänstfull bärgarinsats av en
-
9
Första lagutskottets utlåtande nr Al år 196A
skild sjöman skall kunna premieras samt att besättningen skall erhålla
större andel av nettobärgarlönen än hittills. Lots på ett bärgande fartyg föreslås
skola äga del i bärgarlönen som om han var medlem av fartygets besättning.
Dessutom upptager förslaget vissa bestämmelser för det fall att
bärgning utförts av statsfartyg samt en komplettering till sjölagens särskilda
preskriptionsregler.
I fråga om ansvarsbestämmelserna innefattar förslaget följdändringar till
brottsbalken.
Inledning
Sjölagen innehåller i 9 kap. vissa regler rörande bärgning och i 12 kap.
ansvarsbestämmelser.
Bärgningsreglerna grundar sig — liksom motsvarande danska, finska och
norska bestämmelser — i vissa delar på en i Bryssel år 1910 antagen konvention
i ämnet, vilken Sverige ratificerat år 1913. Sjölagskommittén1 har
i betänkande angående bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. (SOU
1963: 20) lagt fram förslag till ändringar i bl. a. bärgningskapitlet. Rörande
fördelningen av bärgarlön överensstämmer förslaget väsentligen med motsvarande
lagförslag, framlagda i Danmark, Finland och Norge. I Norge
har proposition i enlighet med förslaget redan lagts fram för stortinget.
Sjölagens ansvarsbestämmelser bearbetas för närvarande av sjölagskommittén.
Redan nu erfordras emellertid vissa ändringar för en anpassning
av ansvarsbestämmelserna till brottsbalken, som skall träda i kraft den 1
januari 1965. Sjölagskommittén har i betänkandet föreslagit härav föranledda
ändringar i sjölagen. Kommittén har vidare framlagt förslag till ändrade
regler om sjöförklaring och sjöförhör, vilka kommer att upptagas till
behandling i annat sammanhang.
Yttranden över sjölagskommitténs betänkande i nu ifrågavarande delar
har efter remiss avgivits av Svea hovrätt — som inhämtat yttrande av häradshövdingen
i Gotlands domsaga — hovrätten för Västra Sverige, hovrätten
för Övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen,
generaltullstyrelsen — som inhämtat yttranden från kustdistriktcheferna
— chefen för marinen, sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt,
fiskerislyrelsen, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges
fartygsbefälsförening, Svenska lotsförbundet, Svenska maskinbefälsförhundet,
Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening,
Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges fiskares riksför
1
Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Grenander,
sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, förbundsordföranden Johan S. Thore och direktören
Carl-Erik Åhmansson. Experter dispaschören Kaj Pineus och advokaten Lennart Hagberg.
10
Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964
bund, Sjöassuradörernas förening, Sveriges ångfartygs assurans förening,
Sveriges advokatsamfund samt Handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm.
Även Svenska stewardsföreningen har yttrat sig i anledning av det framlagda
betänkandet.
Bärgningsreglerna
Gällande bestämmelser m. m.
Beträffande redogörelsen för gällande rätt m. m., den allmänna motiveringen
för sjölagskommitténs förslag ävensom remissyttrandena häröver
samt specialmotiveringen till de föreslagna ändringarna i bärgningsreglerna
får utskottet hänvisa till s. 11—20 och 24—38 i propositionen.
Departementschefen
Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, angående den allmänna motiveringen i denna del följande.
Bärgarlön utgör ersättning för bistånd till fartyg, som råkat i svårigheter
till sjöss, och utgår under vissa i lagen angivna förutsättningar. Eljest kan
gottgörelse för sådant bistånd begäras endast efter allmänna förmögenhetsrättsliga
grundsatser. Ersättning på dylik grundval torde sällan bli av en
storleksordning jämförlig med bärgarlön enligt sjölagens regler. Bestämningen
av bärgningsbegreppet har därför stor praktisk betydelse.
1910 års Brysselkonvention om assistans och bärgning, som antagits av bl. a.
de nordiska länderna, förutsätter — i fråga om såväl assistans som bärgning
— att det bisprungna fartyget varit »en danger», som den franska texten
lyder, d. v. s. på svenska närmast »i fara». Vid den översyn av sjölagens
bärgningsregler, som föregick Sveriges, Danmarks och Norges anslutning till
bärgningskonventionen år 1913, ansågs det att uttrycket »förolyckat eller
nödställt fartyg» kunde bibehållas utan ändring. Det förmenades nämligen
väsentligen motsvara vad som avsågs i konventionstexten.
Någon olägenhet synes den sålunda godtagna bristen på språklig överensstämmelse
mellan konvention och lagtext icke ha medfört här i landet. Detsamma
är fallet i Danmark och Finland. I Norge däremot har förhållandet
i rättstillämpningen medfört en uppdelning av bistånd till fartyg i å ena sidan
bärgning och å andra sidan assistans, varvid det sistnämnda kommit
att bli beteckningen på bistånd i mindre överhängande faresituationer än
den norska sjölagens uttryck »stedt i npd» ansetts böra avse. Det har gjorts
gällande, att denna uppdelning är konventionsstridig i det att — trots uttrycklig
föreskrift i bärgningskonventionen — assistans icke ansetts berättiga
till bärgarlön. Den norska kommittén har därför föreslagit att uttrycket
»stedt i n0d» i § 224 i den norska sjölagen ersättes med orden »i fare». De
11
Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964
danska och finska kommittéerna har lagt fram förslag om motsvarande lagändringar.
Den svenska kommittén har framhållit, att bärgarlönens storlek
hos oss bedömes bl. a. med hänsyn till graden av den fara för vilken fartyget
varit utsatt utan att någon principiell uppdelning i bärgning och assistans
förekommer. Då de motiv, som föranlett det norska förslaget, ej synts
vara för handen i Sverige, har den svenska kommittén icke ansett sig böra
förorda någon motsvarande ändring av den svenska sjölagen. Ett par remissorgan
har emellertid framhållit, att den nordiska rättsenheten bör bevaras
på denna punkt, bl. a. för att undvika tolkningssvårigheter.
Brist på språklig överensstämmelse mellan lag- och konventionstext behöver
enligt min mening icke i och för sig föranleda lagändring, om lagtexten
under lång tid visat sig tjäna sitt ändamål utan olägenhet. Det synes
mig emellertid mindre tillfredsställande, att den svenska sjölagen får en från
de övriga nordiska sjölagarna avvikande lydelse i bestämningen av bärgningsbegreppet
då samma resultat åsyftats. Jag vill därför förorda att 224 §
sjölagen ändras på sätt som de danska, finska och norska kommittéerna
töreslagit. Härvid vinnes även bättre överensstämmelse med texten i bärgningskonventionen.
Samtidigt vill jag emellertid betona, att därmed icke
åsyftas någon saklig ändring i förhållande till vad som för närvarande gäller.
Den på sina håll utomlands rådande metoden för bärgarlönens
fördelning, som innebär att fördelningen sker efter omständigheterna
i det enskilda bärgningsfallet, har otvivelaktigt såsom kommittén framhåller
den fördelen att kravet på rättvis avvägning mellan olika intressen kan
lättare beaktas. Å andra sidan kan denna ordning inbjuda till tvist. Enligt
sjölagen fördelas bärgarlön så, att skador på det bärgande fartyget och
dess last först gottgöres och att därefter återstoden, nettobärgarlönen, utskiftas
på redare, befälhavare och besättning efter vissa i lagen angivna
kvoter. Kommittéförslaget innebär — i huvudsaklig överensstämmelse med
de övriga nordiska kommittéernas förslag ■— att legala fördelningsregler med
fasta kvoter bibehålies i ungefär samma utsträckning som hittills men att
dessa kompletteras med dels utvidgad rätt till ersättning ur bruttobärgarlönen,
nämligen för bl. a. vissa bärgningskostnader, dels möjlighet att i
speciella fall premiera särskilt förtjänstfull enskild insats under bärgningsföretag.
Förslaget har på denna punkt rönt ett odelat gynnsamt mottagande
under remissbehandlingen. Det innefattar även enligt min mening en lämplig
avvägning mellan å ena sidan behovet av legal vägledning för fördelningen
och å andra sidan intresset av visst utrymme för skönsmässig prövning
i det särskilda fallet. Jag förordar därför förslaget i denna del.
Vid fördelningen av netto bärgarlönen tar enligt gällande
sjölag redaren två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg, men eljest hälften.
Återstoden delas lika mellan befälhavare och besättning. Dessa fördelningsregler
har gällt sedan sjölagens tillkomst år 1891. Från sjöfolkets sida har
12 Första lagutskottets utlåtande nr il år 196i
under senare tid missnöje med besättningsandelens storlek försports och
anspråk har rests på en ökning därav.
Enligt kommitténs mening har sedan 1800-talets slut — med hänsyn bl. a.
till utvecklingen mot betydligt större, dyrbarare och tekniskt bättre utrustade
fartyg samt den nutida intensifierade fartygsdriften med dess känslighet
för driftsavbrott — varken fartygets eller befälhavarens roll vid bärgning
minskat i betydelse jämfört med besättningens insats utan skulle det
snarare med visst fog kunna hävdas, att fartygets betydelse relativt sett
tilltagit. Kommittén har emellertid fäst avgörande vikt vid att det sedan
tiden för fördelningsreglernas tillkomst inträtt förändringar i samhällsuppfattningen
beträffande fördelningen av den avkastning ett gemensamt utfört
arbete lämnar. Förslaget går därför — i väsentlig överensstämmelse med
de övriga nordiska kommittéförslagen — ut på en jämkning av kvoterna
till besättningens förmån på redarens och befälhavarens bekostnad. För redarens
del torde dock enligt kommittén den föreslagna rätten till ersättning
ur bruttobärgarlönen för vissa bärgningskostnader i det särskilda fallet
kunna verka i annan riktning. Förslaget är utformat med tanke på maskindrivna
fartyg. Särskilda bestämmelser för segelfartyg har kommittén ansett
obehövliga.
Det övervägande flertalet remissorgan har godtagit kommittéförslaget på
denna punkt. Endast Sveriges advokatsamfund och Svenska maskinbefälsförbundet
har yrkat på fördelning efter andra grunder än som föreslagits.
Advokatsamfundet har uttalat sig mot att redarens andel minskas. Maskinbefälsförbundet
har gjort gällande, att — till garanti för att beslut om bärgning
fattas på objektiva skäl och utan ekonomiska hänsyn — befälhavaren
bör betagas rätten till andel i bärgarlönen.
Den föreslagna fördefningsgrunden, som innefattar en i nordiskt samarbete
uppnådd kompromiss mellan olika intressen, är enligt min mening
skälig. Jag tillstyrker därför densamma.
Utöver de bestämmelser om giltigheten av bärgningsavtal i allmänhet, som
är meddelade i sjölagens 9 kap., innehåller vår lagstiftning icke regler för
avtal om yrkesmässig bärgning. Äganderätten till vrak
är i viss mån reglerad genom lag den 2 april 1918 med vissa bestämmelser
om sjöfynd.
Kommittén har haft att överväga behovet av lagstiftning rörande dessa
spörsmål och har redovisat sina överväganden i betänkandet. I fråga om
yrkesmässig bärgning har kommittén funnit, att sådan verksamhet i stor
utsträckning grundar sig på avtal upprättade enligt internationellt vedertagna
normer. Någon olägenhet av bestående fria förhållanden har enligt
kommittén ej försports. Kommittén har konstaterat, att lagstiftning i ämnet
icke finnes i de stora sjöfartsländerna, och uttalat, att behov därav
ej heller föreligger för svenskt vidkommande. Spörsmålet om äganderätten
13
Första lagutskottets utlåtande nr il år 196i
till vrak bör enligt kommittén ej behandlas i sjölagen utan anförtros åt
rättstillämpningen.
Kommitténs överväganden härutinnan har icke mött erinran under remissbehandlingen
och jag anser, att dess ställningstaganden till de båda
spörsmålen bör godtagas.
Beträffande förste bärgares rätt har kommittén funnit det
vanskligt att utforma regler som är skäliga och praktiska. Kommittén har
uttalat, att eventuella olägenheter, som nuvarande ordning kan ha medfört,
knappast blir avhjälpta genom att regler i ämnet upptages i sjölagen. Kommittén
har därför avstått härifrån.
Mot kommitténs bedömning har invändning gjorts endast från Sveriges
advokatsamfund som ifrågasatt, huruvida kommittén icke underskattat
spörsmålets praktiska betydelse. Advokatsamfundet har påpekat, att konflikter
mellan olika bärgare icke är ovanliga och att sådana för närvarande
— i brist på vägledning i lag eller skandinavisk praxis — måste lösas
med ledning främst av svåröverskådlig engelsk praxis. Härmed förknippade
olägenheter skulle enligt samfundets mening kunna undanröjas genom
lagstiftning, låt vara att det är vanskligt att utforma regler i ämnet.
Om bärgare tvistar inbördes rörande fördelningen av bärgarlön, skall enligt
228 § sjölagen fördelningen bestämmas av rätten med ledning av vissa
i 225 § samma lag angivna omständigheter. Dessa bestämmelser kan emellertid
sällan tillämpas på tvist mellan bärgare, som gjort efter varandra
följande självständiga insatser i ett bärgningsföretag. Den som inlett bärgningsföretaget
gör vanligen gällande rätt att ensam få tulltölja detsamma
och därmed vinna exklusivt anspråk på bärgarlön. För tvister härrörande
ur sådana lägen är sjölagens regler icke lämpade. Förste bärgares rätt är
över huvud taget icke reglerad i svensk lagstiftning.
Såsom kommittén framhållit är det vanskligt att uttorma tillfredsställande
och ändamålsenliga regler rörande detta spörsmål. I de andra nordiska
länderna har delvis på grundval av internationell rättstillämpning en viss
praxis utvecklats (se t. ex. Nordiske Domme i Sjöfartsanliggender 1935 s. 129
tf. och 1958 s. 532). Denna synes mig vara ägnad att tjäna till ledning för
svenskt vidkommande. Med hänsyn därtill och då lagregler såvitt känt icke
finnes härom i något sjöfartsland av betydelse, biträder jag kommitténs
ståndpunkt att några lagstiftningsåtgärder i denna fråga icke erfordras.
I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har inom justitiedepartementet
på grundval av sjölagskommitténs förslag utarbetats förslag
till lag om ändring i sjölagen. Den nya lagstiftningen bör träda i kraft
den 1 januari 1965.
14
Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964
Ansvarsbestämmelserna
Utskottet får i denna del hänvisa till s. 38—43 i propositionen. Här må
endast återgivas följande anförande av föredragande departementschefen
beträtfande den allmänna motiveringen till de föreslagna bestämmelserna.
Den revision av sjölagens ansvarskapitel, som för närvarande förberedes
av kommittén, kan icke föranleda lagstiftning innan brottsbalken trätt i
kraft. De av brottsbalken betingade ändringarna i sjölagen kan därför icke
samordnas med revisionsarbetet i övrigt utan måste genomföras separat. Bestämmelserna
torde med hänsyn härtill i åtskilliga hänseenden tills vidare
tå bibehållas vid föråldrade konstruktioner och utformningar för att icke
det fortsatta arbetet skall föregripas. Lagbestämmelserna får sålunda provisorisk
karaktär.
Kommittéförslaget följer på det hela taget de principer, efter vilka förslag
till motsvarande följ dlagstiftning utarbetats på andra områden. Det
har därför utan större ändringar lagts till grund för det inom justitiedepartementet
utarbetade lagförslaget. Till skillnad från kommittén har jag
tunnit, att sjölagens mot brottsbalkens medverkansregler svarande bestämmelser
bör bibehållas i sak oförändrade i avbidan på pågående översyn av
specialstratträtten. Jag föreslår vidare, att bestämmelserna om straff för
vissa förfaranden med dagbok upphäves.
Lagrådet
Såsom framgår av s. 52 och 53 i propositionen föranledde det till lagrådet
remitterade förslaget vissa uttalanden av lagrådet.
De av lagrådet sålunda framförda synpunkterna har beaktats genom
jämkningar i det nu föreliggande lagförslaget.
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får därför hemställa,
att förevarande proposition, nr 166, måtte av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 5 november 1964
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
15
Första lagutskottets utlåtande nr il år 196i
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Arvidson, Wikner, Ferdinand
Nilsson, Hilding och Helge Karlsson;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, fru Boman,
herrar Svensson i Va, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, fröken
Bergegren och fru Lindekvist.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
640141
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1964:332 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ‘proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen. a1 i texten