Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om jämkning av rättegångskostnad, m. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 211 i första kammaren av herr Hanson, Per-Olof, och nr 258 i andra kammaren av herr Enskog m. fl.

1964-11-17 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1964:44, Utlåtande i anledning av väckta motioner om jämkning av rättegångskostnad, m. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 211 i första kammaren av herr Hanson, Per-Olof, och nr 258 i andra kammaren av herr Enskog m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr bb år 1961

1

Nr 44

Utlåtande i anledning av väckta motioner om jämkning av rättegångskostnad,

m. m.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 211 i första kammaren av herr

Hanson, Per-Olof, och nr 258 i andra kammaren av herr Enskog m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta

att rättegångsbalkens 31 kapitel §§ 1, 6 och 7 ändras så att rättegångskostnaderna

kan jämkas till belopp som svarar mot betalningsförmågan och

att i de fall då flera tilltalade döms för samma brott kostnaderna skall fördelas

mellan de tilltalade med hänsyn till omständigheterna och solidarisk

betalningsskyldighet åläggas endast om särskilda skäl talar därför».

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Inledning

Enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall i mål vari åklagaren för talan

den tilltalade, om han döms för brottet, till statsverket återgälda vad enligt

rättens beslut av allmänna medel utgått till vittne eller sakkunnig eller

eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i

arvode och ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans

hämtande till rätten. Motsvarande skyldighet föreligger enligt lagen den

20 december 1940 om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål

i princip beträffande kostnad för blodundersökning. Om rättegångskostnadens

belopp icke står i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet

och villkor, må ersättningen enligt 31 kap. 1 g rättegångsbalken

jämkas efter vad som prövas skäligt. Förklaras den tilltalade på grund av

sin sinnesbeskaffenhet fri från straff, prövar rätten om och i vad mån den

tilltalade med hänsyn till omständigheterna skäligen bör återgälda rättegångskostnaderna.

Enligt 31 kap. 0 g rättegångsbalken skall, om flera tilltalade

döms för medverkan till samma brott eller för brott som äger samband

med varandra, de dömda solidariskt svara för rättegångskostnaden.

I den mån kostnaden hänför sig till del av målet, som endast angår någon

av dem, eller uppstått till följd av viss vårdslöshet eller försummelse av

någon av dem, är denne ensam ersättningsskyldig. Om flera dömda solidariskt

förpliktats att svara för rättegångskostnad, kan domstolen enligt

1 —Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. I avd. A’r b b

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr it år lOCti

31 kap. 7 g rättegångsbalken på yrkande av någon av dem pröva hur kostnaden

slutligen skall fördelas mellan dem eller om någon skall vidkännas

hela kostnaden.

I sammanhanget må erinras om att för tilltalad, som åtnjuter fri rättegång,

gäller särskilda bestämmelser. Enligt 6 § lagen om fri rättegång må

sådan tilltalad icke i målet förpliktas återgälda ersättning till offentlig

försvarare eller kostnad för bevisning varom rätten självmant föranstaltat.

Finnes sådan tilltalad efter rättegångens avslutande kunna utan intrång i

de medel som är nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom

åliggande underhållsskyldighet gälda kostnad, som avses i 6 §, må den

tilltalade på yrkande av kronans ombudsman förpliktas ersätta statsverket

sådan kostnad. Talan må dock ej väckas senare än fem år efter rättegångens

avslutande. Underrättelse från domstol till utmätningsman för åtgärd mot

fria rättegångsparten lämnas emellertid endast om kostnaden överstiger

300 kronor.

Motionerna

Efter redogörelse för innehållet i 31 kap. 1 § rättegångsbalken och 6 g

lagen om fri rättegång anför motionärerna följande.

Frågan under vilka förutsättningar tilltalad som döms för brott helt

eller delvis kan befrias från att återgälda statsverket rättegångskostnaderna

har under senare år varit föremål för livlig diskussion. Under

diskussionen har å ena sidan (Svensk Juristtidning 1960 s. 132 ff och 312)

hävdats att stadgandet i 31 kap. 1 § rättegångsbalken lämnar domstolarna

vidsträckt möjlighet att jämka rättegångskostnaderna. Jämkning

skulle enligt denna uppfattning kunna ske såväl då beloppet icke

står i rimligt förhållande till brottsligheten som då beloppet icke är

rimligt med hänsyn till den dömdes betalningsförmåga. Endast om beloppet

är rimligt ur båda dessa synpunkter skulle möjligheten att jämka

vara utesluten. Gentejnot denna uppfattning har å andra sidan (Svensk

Juristtidning 1960 s. 310) gjorts gällande att jämkning enligt 31 kap. 1 §

rättegångsbalken kan ske endast då kostnaden står i missförhållande

till såväl brottsligheten som den dömdes villkor. Jämkning skulle således

enligt denna uppfattning icke kunna ske enbart på den grund att

ett återgäldande av kostnaden med hänsyn till den dömdes ekonomiska

villkor icke ter sig rimligt. Sistnämnda uppfattning, vilken vinner stöd

av den processrättsliga litteraturen (Gärde in. fl. Kommentar till rättegångsbalken

s. 417 och Olivecrona Rättegången i brottmål enligt RB

s. 346 not 5) torde vara den i rättspraxis i allmänhet vedertagna.

Den ståndpunkt lagen enligt der* förhärskande uppfattningen intar

beträffande skyldigheten för tilltalad att ersätta rättegångskostnad måste

ur flera synpunkter anses otillfredsställande. Såsom framhållits under

diskussionerna är det ur psykologisk synpunkt olämpligt att i en dom

i brottmål ålägga den tilltalade att fullgöra något som han icke förmår.

Särskilt är detta av betydelse i fråga om villkorligt dömda och villkorligt

frigivna. Ett åläggande av betalningsskyldighet, som icke står i rimligt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 44 ur 196t

förhållande till den dömdes betalningsförmåga, kan i dylika fall verka

nedbrytande på den tilltalade och motverka hans återanpassning i samhället.

Detta bestyrks av skyddskonsulenternas och övervakarnas erfarenheter.

Ett åläggande av återbetalningsskyldighet för rättegångskostnad

minskar även — såsom framhållits under diskussionen (Sv. J. T. 1956 s.

281) — möjligheterna för målsägaren att få ersättning för den skada

han lidit.

Ur statsfinansiell synpunkt kan det icke anses tillfredsställande att

domstolarna i ett stort antal ålägger tilltalade, som icke kan förväntas

kunna betala rättegångskostnaderna, återbetalningsskyldighet för dessa.

Härigenom uppstår onödigt arbete för indrivningsmyndigheterna och

ytterligare kostnader för statsverket. En jämkning av återbetalningsskyldigheten

till belopp som svarar mot betalningsförmågan skulle därför

innebära eu icke obetydlig rationalisering. Nämnas må i detta sammanhang

att beträffande kostnader i fri rättegång uppgift till indrivningsmyndigheten

för åtgärd mot fria rättegångsparten lämnas endast om

beloppet överstiger 300 kronor. Överstiger beloppet icke 300 kronor

vidtas i följd härav ingen indrivning.

En möjlighet att minska olägenheterna skulle vara att bevilja tilltalad,

som icke förmår betala rättegångskostnaderna, fri rättegång, vilket

skulle medföra att den tilltalade icke i målet blev förpliktad betala

kostnaden för bland annat offentlig försvarare. Denna utväg är emellertid

i allmänhet icke framkomlig. Ofta medför nämligen rättegången för den

tilltalade icke några omedelbara utgifter. Fri rättegång kan då icke

erhållas (N. J. A. 1961 : 143j. Att märka är också att även den som

beviljats fri rättegång i princip är skyldig ersätta statsverket dess kostnader

i anledning av rättegången. Kan kostnaderna icke uttas av annan,

är fria rättegångsparten skyldig återgälda dessa till statsverket, låt vara

att återkravet sker i annan form och att, såsom förut berörts, återkrav

under vissa betingelser icke sker. För att lösa frågan syns därför lagändring

erforderlig. Sådan har också förordats av Sveriges advokatsamfund

i yttrande över ett av rättegångskommittén 1958 avgivet betänkande

angående »Rättegångshjälp».

Motionärerna tar därefter till behandling upp frågan om skyldighet för

flera dömda att solidariskt återgälda rättegångskostnad samt anför efter

att ha lämnat en redogörelse för lagens bestämmelser följande.

I den av Gärde m. fl. utgivna kommentaren till Nya rättegångsbalken

(s. 424) uttalas att, därest samma person förordnats till offentlig försvarare

för flera tilltalade som åtalats för medverkan i samma brott och de

tilltalades inställning till åtalet väsentligen är densamma, de tilltalade

torde böra åläggas att solidariskt svara för ersättningen. I praxis torde dock

med hänsyn till bland annat afl utredningen i brottmål ofta väsentligen

avser vilken påföljd som bör ådömas det ej sällan förekomma, att solidarisk

betalningsskyldighet för kostnaden för försvarare ej åläggs utan att

kostnaden fördelas på de tilltalade så att varje tilltalad får svara endast

för sin del av kostnaden. Har de tilltalade särskilda försvarare, är tilltalat!

enligt rättspraxis, om ej särskilda skäl föranleder till annat, skyldig återgälda

statsverket endast kostnaden för sin egen försvarare (Sv. J. ''I’. 1954

rf s. 17).

Lämpligheten av den i 31 kap. 6 § rättegångsbalken upptagna huvud
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr H år 19tit

regeln atl om tlera tilltalade döms för samma brott eller brott som har

samband med varandra, de dömda solidariskt skall återgälda rättegångskostnad

till statsverket kan starkt ifrågasättas. Följden av eu dylik regel

blir att om av två tilltalade den ene saknar medel att betala rättegångskostnaderna,

den eller de övriga får svara för hela kostnaden. För en tilltalad

som i följd härav ensam får svara för rättegångskostnaderna, framstår

detta ej sällan som en uppenbar orättvisa. Regeln kan också leda till att

den slarvige och mindre ansvarskännande premieras på bekostnad av den

som söker göra rätt för sig. Det kan därför starkt ifrågasättas, om icke

huvudregeln bör vara den att rättegångskostnaden skall fördelas mellan

de tilltalade med hänsyn till omständigheterna och att solidarisk betalningsskyldighet

ålägges endast om särskilda skäl talar därför.

Remissyttranden

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,

Svea hovrätt, skyddskonsulentcn i Stockholms norra distrikt för äldre och

skyddskonsulenten i Stockholms södra distrikt för unga. Härjämte har tillfälle

att avgiva yttrande över motionerna beretts Sveriges advokatsamfund,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,

Föreningen Sveriges landsfiskaler samt Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Riksåklagarämbetet har vid sitt remissvar fogat till ämbetet inkomna yttranden

från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från

Föreningen Sveriges landsfogdar.

Remissinstanserna ställer sig genomgående positiva till endera eller båda

av de ändringar, som föreslås i motionerna. Från flera håll framhålles dock

att resultatet av annan utredning bör avvaktas eller att frågorna bör prövas

i ett större sammanhang. Vad gäller solidarisk betalningsskyldighet anföres

i några remissyttranden att det med hänsyn till lagtillämpningen synes

tveksamt om det är erforderligt med ändrade bestämmelser.

Justitiekanslersämbetet anser visserligen att vägande skäl kan anföras

till stöd för att jämkning skall ske i större utsträckning än vad för närvarande

brukas men att dock flera omständigheter talar mot att nu

genomföra en utvidgning av jämkningsregeln på sätt motionärerna föreslagit

samt anför följande.

De frågor, som angår rättegångskostnad, äger delvis nära samband med

varandra. I vissa hänseenden rymmer de spörsmål, som är av förhållandevis

komplicerad natur. Ändring i ett avseende kan komma att återverka på

andra hithörande lagregler. Enligt ämbetets mening är det därför vanskligt

att utan närmare utredning vidtaga eu enstaka ändring i enlighet med vad

motionärerna i denna del föreslagit.

Vidare må framhållas att en framkomlig väg att minska tilltalads rättegångskostnader

är att bevilja honom förmånen av fri rättegång. Möjligheten

att bevilja sådan förmån är likväl för närvarande förhållandevis begränsad.

Emellertid är en särskild utredning tillkallad för att verkställa översyn av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr ii ur t DG i o

lagstiftningen om rättshjälp i rättegång och därmed sammanhängande frågor.

Det torde kunna antagas, att uppmärksamhet därvid kommer att ägnas

även åt den tilltalades ställning. Enligt ämbetets mening föreligger det skäl

att avvakta de förslag denna utredning kommer att framlägga. Av redogörelsen

i årets riksdagsberättelse framgår att utredningen beräknas bli

slutförd under 1964 (se 1 .In: 43).

I brottmål utdömes ofta skadestånd till målsäganden. De olägenheter,

som för den tilltalade må vara förenade med skyldigheten att )>etala rättegångskostnader,

gäller i kanske än högre grad i fråga om förpliktelsen alt

gälda skadestånd. Frågan om skadestånd i brottmål och möjligheten att

verkligen hålla målsäganden skadeslös har i skilda sammanhang varit föremål

för diskussion bland annat inom riksdagen. Därvid har förslag framförts

om att det allmänna i vissa fall borde svara för ersättningen. Om eu

sådan lösning anses böra närmare övervägas — och mycket talar därför —

kan det ifrågasättas, om anledning ej föreligger att med detta spörsmål

samordna problemet om ersättningsskyldigheten beträffande rättegångskostnaderna.

De skäl som här anförts mot att nu ändra jämkningsregeln i 31 kap. 1 §

rättegångsbalken äger enligt ämbetets uppfattning tillämpning även i fråga

om den av motionärerna föreslagna ändringen av bestämmelserna i 31 kap.

7 § om solidarisk återbetalningsskyldighet för flera tilltalade.

Riksåklagarämbetet ställer sig positivt till motionerna och tillstyrker

en utredning angående den närmare utformningen av eu ändrad lagstiftning

på området. Ämbetet ansluter sig till uppfattningen att jämkning enligt

gällande lag kan ske endast då kostnadens belopp står i missförhållande

till såväl brottsligheten som den dömdes villkor. Starka skäl talar

enligt ämbetet för att jämkningsmöjligheterna utvidgas i den av motionärerna

angivna riktningen. Ämbetet påpekar att den nuvarande regeln

kan leda till stötande resultat även i vissa andra situationer än de av

liotionärerna berörda samt anför därefter följande.

Ämbetet vill i detta sammanhang erinra om att när del gäller lagöverträdare

i åldern 15—17 år åtid i vissa fall är påkallat därav, att påföljdsfrågan

finnes böra hänskjutas till domstol, medan däremot i åtskilliga

andra fall den lämpligaste behandlingen av den unge kan åvägabringas i

samband med åtalseftergift. Härvid är ofta rent tillfälliga omständigheter

utslagsgivande, och det synes otillfredsställande att sådana faktorer skall

vara avgörande för frågan om brottet skall föranleda skyldighet att återgälda

statsverket kostnader. I fråga om de unga lagöverträdarna är

uppenbarligen resocialiseringssynpunkten av särskild betydelse. Ofta torde

ett åläggande att till statsverket återgälda kostnader motverka den återanpassning

i samhället som insatta behandlingsåtgärder syftar till alt

åvägabringa. Enligt ämbetets mening kan ifrågasättas, om icke — i vart

fall beträffande unga lagöverträdare — sådan skälighetsprövning som

sägs i 31 kaj), t § andra stycket rättegångsbalken borde göras generellt

tillämjdig. Vad angår frågan om skyldighet att återgälda rättegångskostnader

i högre rätt, särskilt i fall där talan fullföljts av åklagaren för erhållande

av prejudikat, må jämväl hänvisas till ämbetets yttrande över

rättegångskonnnitténs betänkande med förslag till lag om rättsgångshjälj)

m. in. (SOU 1958:40), vari ämbetet anförde bl. a.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i Första lagutskottets uttalande nr H år 196i

Ämbetet vill i anslutning till kommitténs uttalanden i betänkandet s.

83 f. anföra några allmänna synpunkter å den i 31 kap. 1 § rättegångsbalken

upptagna regeln om jämkning av tilltalads ersättningsskyldighet

till statsverket, då ersättningens belopp icke -står i rimligt förhållande till

den tilltalades brottslighet och villkor. Regeln är restriktivt utformad,

bör att jämkning skall kunna ske kräves, att kostnadens belopp skall

tramstå som icke rimligt i förhållande till den tilltalades brottslighet och

villkor. Eu regel med denna snäva utformning leder enligt ämbetets mening

i vissa fall till klart otillfredsställande resultat. Det har sålunda förekommit

att i fall, där åklagarsidan på grund av prejudikatintresset nödgas

föra ett mål angående en förseelse, som icke förskyller mer än ett måttligt

dagsbotsstraff, till andra instans eller genom samtliga instanser, den

tilltalade, vilken nödgats anlita offentlig försvarare, i den slutliga fällande

domen ålagts att gälda förutom böter ersättning till det allmänna med

belopp, som stundom flerfaldigt överstiger böternas belopp. Att på detta

sätt den reella påföljden av eu förseelse på grund av rättegångskostnadsreglerna

blir avsevärt strängare än straffbudet i och för sig föranleder

synes otillfredsställande, över huvud synes det kunna ifrågasättas om det

är rimligt att den tilltalade skall bära kostnaderna för processen i högre

instans i sådana fall, där fullföljd av talan i målet blivit nödvändig på

grund av ett oriktigt avgörande i första instans av en rättsfråga eller en

påföljdsfråga samt fullföljden således icke vållats av något den tilltalades

eget förhållningssätt i målet. (Jämför beträffande synpunkter å denna

fråga i dansk och norsk straffprocessrättslig litteratur Hurwits, Den

danske straffretspleje 2 uppl. 1949 s. 835 vid not 13, och Skoie, Den norske

straffsprocess band II s. 254.) Av anförda skäl vill ämbetet förorda att en

uppmjukning av jämkningsregeln upptages till övervägande.

Vad angår ändring av 31 kap. 6 och 7 §§ rättegångsbalken torde visserligen,

såsom motionärerna anfört, i praxis ofta förekomma, att kostnad

för gemensam försvarare fördelas på olika medverkande i samma brott.

Det är emellertid ingalunda klart hur långt domstolarnas möjligheter härvidlag

sträcker sig. Ämbetet har sig bekant fall, där dylik kostnad ålagts

solidariskt och uttagits i sin helhet av en av flera tilltalade, vilket denne av

naturliga skäl uppfattat såsom ett orättvist tilläggsstraff. Med hänsyn

till vad nu anförts delar ämbetet motionärernas uppfattning, att förevarande

lagrum bär ändras så att solidarisk återbetalningsskyldighet skall

åläggas endast om särskilda skäl talar därför.

Statsåklagare^ i Stockholm lämnar i sitt yttrande följande statistiska

uppgifter från indrivningsmyndigheten i Stockholm rörande återbetalnings
-

skyldigheten till statsverl

ket för

rättegångskostnader i brottmål.

1961

inkomna ärenden:

5 007

inkomna ärendens belopp:

1 100 000

betalda ärenden:

3 007

betalda ärendens belopp:

400 000

avskrivna ärenden:

2 170

avskrivna ärendens belopp:

1962

441 000

inkomna ärenden:

7 114

inkomna ärendens belopp:

1 350 000

betalda ärenden

3 014

betalda ärendens belopp:

574 000

avskrivna ärenden:

2 400

avskrivna ärendens belopp:

540 000

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr i I år 1964

7

1963

inkomna ärenden:

betalda ärenden:

avskrivna ärenden:

6 860 inkomna ärendens belopp: 1 453 000

3 030 betalda ärendens belopp: 524 000*

2 260 avskrivna ärendens belopp: 517 000

* varav 120 000 i skatteåterbäring

Härefter anför statsåklagare!! i sitt yttrande följande.

Det synes icke som motionärerna har underskattat de nackdelar, som

är förenade med de dömdas återbetalningsskyldighet. Vad beträffar de

svårigheter som kan uppstå angående den dömdes återanpassning i

samhället saknas anledning att ifrågasätta riktigheten av vad motionärerna

anfört. Utöver den av motionärerna anförda litteraturen må erinras

om Ekelöf Sv. JT 1956 sid. 67.

Vad sedan angår hänsynen till målsägande^ intresse, kan emellertid

ifrågasättas, om motionärerna uppfattat läget riktigt. Enbart den omständigheten,

att man efterger statsverkets fordran innebär naturligtvis

ingen garanti för att målsäganden får ut sina pengar. Den allmänna

diskussionen om tillgodoseende av målsägande^ rätt har följt bland annat

den linjen, att statsverket ersätter målsäganden eller att problemet löses

försäkringsvägen eller att införsel i lönen medges (TSA 1961 sid. 151).

Bärkraften av motionärernas argument i denna del kan alltså ifrågasättas.

Beträffande de statsfinansiella skälen finns däremot ingen anledning

till erinran.

Utöver vad motionärerna anfört synes följande synpunkter böra beaktas.

Återbetalningsskyldigheten kan många gånger uppfattas såsom ett

tilläggsstraff. Det förefaller då orättvist, som också Ekelöf framhåller

(Sv. JT 1956 sid. 67 ff), att under det att straffet noga utmätes efter den

tilltalades skuld utdömes återbetalningsskyldigheten — ofta till stora belopp

och i bötesdomar till och med till större belopp än själva straffet — utan

att hänsyn, annat än i undantagsfall, tages till den tilltalades brottslighet

och skuld. Sådant hänsynstagande kan ske endast om nu förevarande

jämkningsgrund föreligger samtidigt med skäl till jämkning på grund a\

den tilltalades villkor.

Vidare bör anmärkas, att innevarande ordning innebär, att den dömde

i allmänhet även i prejudicerande mål åläggs att bära kostnader för målets

juridiska bedömande, trots att denna kostnad rimligtvis måste anses åvila

statsmakterna såsom ett led i deras ansvar för rättsutvecklingen.

Riskerna att ådraga sig återbetalningsskyldigheten kan också såsom

Ekelöf framhållit i Sv. JT 1956 sid. 67 verka dämpande på den misstänktes

lust att begära offentlig försvarare. Skulle å andra sidan en försvarare

ha förordnats mot den tilltalades vilja, kan det i många fall synas hart

att förplikta honom att betala kostnaderna för detta försvar.

Slutligen må tilläggas att, då motionärerna angriper återbetalningsskyldigheten

från synpunkten på den dömdes återanpassning i samhället, det

kan ifrågasättas om ej skäl föreligger att granska rådande preskriptionstid

för återbetalningsskyldigheten av rättegångskostnaderna. Det synes lämpligt.

att denna preskriptionstid bestämmes i likhet med vad som gäller beträffande

återbetalningsskyldigheten enligt Kl S fria rättegångslagen, nämligen

till eu tid av fem år från domsdagen (jmf. 21 S förslag till lag om rättegångshjälp

SOU 1958:40).

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr U år IMi

På grund av vad ovan anförts synes behov föreligga av en reform pa

ltragavarande område. Erforderlig utredning angående de tilltalades villkor

och betalningsförmåga kan erhållas av dagsbotsuppgiften och i förekommande

tall av personundersökningen. Från de synpunkter åklagarmyndigheten

bär att företräda föreligger således ingen erinran mot bifall

till motionerna i denna del.

Däremot avstyrker statsåklagare!! ändring i 31 kap. (i och 7 §§ rättegångsbalken

med följande motivering.

De största kostnaderna i ett brottmål torde vara advokatarvodena. Enlbd

rättspraxis, vilket jämväl anmärkts av motionärerna, har envar tilltalad

av domstolen ålagts återbetalningsskyldighet endast i vad avser kostnaderna

for egen försvarare. Vad därefter angår ersättning för bevisning i målet

synes det uppenbart, att om samtliga tilltalade bestrider och samma bevisning

aberopas mot dem de tilltalade jämväl solidariskt skall återgälda

statsverket kostnaderna för denna. I de fall åter där somliga tilltalade erltanner

och andra bestrider åtalet ter det sig som ett generellt rättvisekrav

att de som erkänner icke förpliktas att återgälda kostnader för bevisning

enbart därför att de är medåtalade.

Ifrågavarande bedömande torde också ex officio kunna beaktas av domstolen

enligt nuvarande bestämmelser och ändring i rättegångsbalken

i torevarande hänseende synes icke vara erforderlig.

Statsåklagaren i Göteborg anser någon ändring av 31 kap. 1 § rättegångsbalken

ej ertorderlig om domstolarna godtager den närmast till liands

liggande tolkningen av lagtexten att jämkning kan ske även för den händelse,

att kostnaden är orimligt hög i förhållande till den dömdes ekonomiska

ställning. I yttrandet tillstyrkes utredning om ändrad formulering

ai 6 och 7 §§ i nämnda kapitel så att rättegångskostnaderna skall fördelas

mellan de tilltalade efter föreliggande omständigheter och att solidarisk

betalningsskyldighet skall åläggas endast om särskilda skäl talar därför.

Statsåklagaren i Malmö framhåller i sitt yttrande följande.

Som skäl för sitt förslag anföra motionärerna dels att det är ur psykologisk

synpunkt olämpligt att i brottmål ålägga den tilltalade att fullgöra

nagot, som han icke förmår, dels ock att det ur statsfinansiell synpunkt

skulle innebära en icke obetydlig rationalisering, om återbetalningsskyldigheten

jämkades till belopp, som svarade mot betalningsförmågan.

Det förstnämnda skälet anser jag knappast vara ayr den stvrka att det

motiverar en lagändring. All betalningsskyldighet, som ålägges av domstoi,

den ma avse underhållsbidrag, skadestånd eller böter verkar på sitt

sätt nedslående eller i sista hand nedbrytande på den det drabbar. Från

skadeståndsrättens område vet vi, att det ej är ovanligt att hyggliga och

ordentliga medborgare, som på grund av olyckliga omständigheter vållat

skada, ålagts en skadeståndsskyldighet, som de uppenbarligen aldrig någonsin

kan fullgöra. \ id sådant förhållande frågar man sig, om anledning

finns att betrakta här ifrågavarande ersättningsskyldighet annorlunda.

Här är det ju dock fråga om personer, som begått brott, och

de bör då rimligen också i full utsträckning få ta konsekvenserna av sina

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr M år l!)6i

9

handlingar. Till konsekvenserna bör också full återbetalningsskyldighet

ifråga om rättegångskostnaderna höra.

Motionärernas påpekande att ett åläggande av återbetalningsskyldighet

minskar målsägandens möjlighet att utfå skadestånd förtjänar givetvis

beaktande. Frågan skulle måhända kunna lösas så, att målsägandens rätt

till skadestånd tillerkändes en viss förmånsrätt framför skyldigheten att

återgälda rättegångskostnaderna, över huvud synes målsägandens för

närvarande föga avundsvärda ställning vara av den betydelse att den bör

upptagas i ett större sammanhang.

Vad motionärerna anfört om de statsfinansiella synpunkterna kan icke

motivera den föreslagna ändringen. Visserligen är det riktigt att indrivningsmyndigheterna

åsamkas arbete och statsverket kostnader i ett stort

antal hithörande fall. På rättsskipningens område måste emellertid de

statsfinansiella skälen vaka för de rättsliga synpunkterna. Börjar man

att på ett område rucka på denna princip, kan detta lätteligen leda till

att praktiska rationaliseringssynpunkter läggs till grund för en lagstiftning,

som ytterst medför rättsosäkerhet.

Ytterligare en synpunkt bör i detta sammanhang framhållas. Det kan

framstå som tveksamt, vilken tidpunkt som skall vara avgörande vid

bedömandet av den tilltalades betalningsförmåga. Om eu till obetydlighet

jämkad återbetalningsskyldighet skulle åläggas en vid tiden för domens

meddelande helt utblottad tilltalad, som kort tid därefter får sin ställning

avsevärt förbättrad, måste den jämkningen framstå som otillfredsställande.

Lika otillfredsställande skulle det kunna vara om eu vid tidpunkten för

domen förmögen tilltalad ålägges återbetalningsskyldighet i full utsträckning

varefter han får sin ekonomi så undergrävd, att han, då betalningsskyldigheten

aktualiseras, saknar alla möjligheter att fullgöra den.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört anser jag mig icke kunna tillstyrka

den nu föreslagna ändringen av 1 §.

Däremot finner jag de skäl motionärerna anfört vara av den styrka,

alt deras förslag bör kunna realiseras på annat sätt. Man skulle sålunda

kunna tänka sig att frågan om jämkning upptoges och avgjordes av de

exekutiva myndigheterna i samband med verkställighetsåtgärd. En annan

tänkbar möjlighet vore att den tilltalade vid väsentligt förändrade förhållanden

eller om det eljest skulle anses uppenbart obilligt att betalningsskyldighet

utkrävdes tillerkändes rätt att påkalla jämkning. Ur

praktisk synpunkt torde det förra alternativet vara att föredra. En lagstiftning

av nu angivet innehåll bör under alla förhållanden vara restriktiv.

Ifrågasättas kan, om icke en hel del skulle vara att vinna, om domstolarna

vore mer restriktiva i fråga om förordnanden av offentliga försvarare.

Vad slutligen angår de föreslagna ändringarna av (i och 7 §§ finner jag

de skäl, som motionärerna anfört vara i hög grad beaktansvärda, varför

jag tillstyrker dessa förslag.

Föreningen Sneriges landsfogdar genom dess styrelse förklarar alt lagändring

av ill kap. 1 § rättegångsbalken är erforderlig för att nå det

mål vartill motionerna syftar. Enär föreningen delar motionärernas synpunkter

i denna del tillstyrkes eu ändring av detta lagrum. Beträffande

frågan om solidarisk ersättningsskyldighet för rättegångskostnad torde

enligt föreningen i praxis fördelning av kostnaderna få antagas ske i så

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 196-i
-

stor omfattning att det kan ifrågasättas om lydelsen av (i § nämnda kapitel

medför eu otörnuftig eller obillig rättstillämpning. Föreningen uttalar att

behov av den föreslagna lagändringen i denna del knappast föreligger, om

syftet endast är att bekräfta vedertagen praxis.

Svea hovrätt påpekar att principen om ersättningsskyldigheten för tilltalad,

som dömes i mål vari åklagare för talan, genombrytes av den i

lagen givna bestämmelsen om jämkningsmöjlighet.

Hovrätten anför vidare.

Motiven till denna bestämmelse synes delvis vara av kriminalpolitisk art.

(Jfr SOU 1938:44 sid. 345 och 1920:32 sid. 305—306.) Emellertid talar

starka kriminalpolitiska skäl för att jämkning bör kunna ske även under

hänsynstagande allenast till den dömdes ekonomiska förhållanden. Hovrätten

ansluter sig därför i princip till förslaget i motionerna att rättegångskostnaderna

skall kunna jämkas till belopp som svarar mot den

dömdes betalningsförmåga. För en sådan ordning talar också de i motionerna

anlagda statsfinansiella synpunkterna.

Genomföres den föreslagna regeln uppstår emellertid frågan efter vilka

riktlinjer den tilltalades betalningsförmåga skall bedömas. Enligt lagen

om fri rättegång må fri rättegång beviljas den, som icke äger tillgång till

gäldande av de med rättegången förenade kostnaderna eller efter deras

utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande

av honom åliggande underhållsskyldighet. Tvivelsutan uppfyller ett avsevärt

antal av de tilltalade villkoren för erhållande av fri rättegång. Eu

analog tillämpning av nämnda bestämmelser synes för dem böra leda till

att ersättning med tillämpning av den i motionerna föreslagna regeln

normalt jämkas till noll. Emellertid kan diskuteras om vid bedömandet av

den tilltalades betalningsförmåga icke hör beaktas även hans framtida

ekonomiska situation, exempelvis hans möjligheter att efter avtjänat frihetsstraff

erhålla arbetsinkomster av sådan storlek att de förslår såväl till

hans uppehälle som till de kostnader varom nu är fråga. Det synes dock

klart, att en bedömning av den dömdes framtida betalningsförmåga i allmänhet

måste bli osäker. Det får följaktligen förväntas bli det normala,

att utredning i huvudsak kan vinnas allenast rörande den tilltalades ekonomiska

situation vid tidpunkten för domen. Om den tilltalade härvid icke

befinnes helt sakna betalningsförmåga är det naturligen av största kriminalpolitiska

värde, att hans ersättningsskyldighet bestämmes i förhållande

till hans nedsatta förmåga. Emellertid gör sig i denna situation med skärpa

gällande behovet av fasta normer vid bestämmandet av ersättningsskyldighetens

omfattning. (Jfr den kritik som 1951 års rättegångskommitté i

sitt betänkande med förslag till lag om rättegångshjälp m. m. riktat mot

den för erhållande av fri rättegång lagfästa s. k. relativitetsprincipen,

SOU 1958:40 sid. 72.) Att märka är ju, att fråga blir om undantagslös

prövning ex officio av ersättningsfrågan i varje mål där den tilltalade

dömes efter talan av åklagare och där statsverket haft kostnader av i

31 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken angivet slag. En förutsättning

för införande av den föreslagna regeln synes därför vara, att regler tillskapas

som medger en enhetlig praxis för samtliga jämkningsfall.

Hovrätten understryker i yttrandet därefter värdet av en samordning

mellan den i motionerna föreslagna jämkningsregeln och gällande bestäm
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr ii år 196i

melser om fri rättegång. I yttrandet förordar hovrätten att, om rättegångsbalken

ändras, sådan ändring göres i lagen om fri rättegång, att vad i

rättegångsbalken finnes stadgat om återbetalningsskyldighet — och därmed

också om möjlighet till jämkning — för tilltalad, skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om kostnader som utgått i anledning av fri rättegång

för den tilltalade. 1 yttrandet uttalar hovrätten vidare följande.

Motionernas ändringsförslag ger emellertid anledning till spörsmålet

om icke frågan huru kostnader i brottmål skall ersättas bör underkastas eu

allsidig omprövning. Enligt hovrättens mening motiverar såväl kriminalpolitiska

skäl som önskemålet av enkla och enhetliga regler bl. a. en undersökning

av möjligheten att låta samtliga kostnader — oberoende av den

tilltalades ekonomi — förskotteras av statsverket med eventuell skyldighet

för tilltalad, som dömes, att i mån av betalningsförmåga återgälda nu avsedda

kostnader.

Hovrätten anser därför att det i motionerna framlagda ändringsförslaget

icke bör genomföras förrän samtliga hithörande frågor närmare

utretts.

Beträffande motionärernas hemställan om ändring av 31 kap. 6 och 7 § g

rättegångsbalken har hovrätten icke blivit övertygad om behovet härav

samt uttalar till stöd för detta ståndspunktstagande följande.

I motionerna föreslås vidare sådan ändring i 31 kap. 6 och 7 §§ rättegångsbalken

alt i de fall flera tilltalade dömes för samma brott solidarisk

betalningsskyldighet ålägges endast om särskilda skäl talar därför och

att kostnaderna eljest fördelas mellan de tilltalade med hänsyn till omständigheterna.

Som motiv för ändringen anföres främst, att det för en

tilltalad ej sällan framstår som en uppenbar orättvisa att han får ensam

svara för rättegångskostnaderna då övriga tilltalade, med vilka han har

solidariskt betalningsansvar, saknar medel till dessas gäldande.

Nämnda motiv ter sig icke helt övertygande. Väl anger 31 kap. G § första

stycket rättegångsbalken som huvudregel solidariskt ansvar för rättegångskostnader

då flera dömes för medverkan till samma brott eller för brott

som äger samband med varandra. Emellertid lider denna regel inskränkning

genom den i andra punkten av samma stycke intagna bestämmelsen

att kostnad, som hänför sig till del av målet vilken angår allenast någon

av de tilltalade, skall gäldas av honom ensam. På grund av sistnämnda bestämmelse

torde i praktiken vara huvudregel, att de tilltalade icke ålägges

solidarisk återbetalningsskyldighet. I den mån så likväl sker torde det normalt

gälla allenast smärre kostnader, såsom exempelvis ersättning till av

åklagaren åberopade vittnen, vilkas hörande haft betydelse för utredning

av den gemensamma brottsligheten och vilka skulle ha hörts beträffande

envar av de tilltalade oavsett om åtalen mot dem handlagts var för sig eller

i gemensam rättegång. Den orättvisa, varom motionerna talar, synes således

i varje fall icke hem av att den tilltalade på grund av det solidariska ansvaret

får gälda eu kostnad som icke direkt orsakats av honom.

Skyddskonsulenten i Stockholms norra distrikt för äldre ansluter sig till

förslaget atl rättegångskostnader skall jämkas till belopp, som svarar mot

l>ctalningsförmågan. Att avkräva människor prestationer, som de är

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr H år 19ti''i

oförmögna till, kan enligt skyddskonsulenten endast la eu negativ effekt

i form av minskad respekt för gällande lag. Vad gäller solidarisk betalningsskyldighet

för rättegångskostnader bör enligt skyddskonsulenten

denna fråga särskiljas från spörsmålet om jämkning och göras till föremål

lör särskild översyn tillsammans med frågan om de solidariska skadestånden.

Skyddskonsulenten i Stockholms södra distrikt för unga uttalar att eu

utredning i detta distrikt och Malmö distrikt visar att jämkning förekommer

i ett ringa antal tall. I Irågan om möjligheter till jämkning instämmer

skyddskonsulenten i motionärernas förslag. Beträffande solidarisk betalningsskyldighet

för rättegångskostnad synes det skyddskonsulenten icke

möjligt förorda någon ändring eller utredning med mindre även frågan

om solidariskt gäldande av skadeståndshetalning upptages.

Sveriges advokatsamfund genom dess styrelse ansluter sig vad angår

förutsättningarna för jämkning av rättegångskostnadsersättning till vad

motionärerna anfört. Styrelsen tillstyrker i detta avseende motionerna och

anför:

Såsom antytts i motionerna har styrelsen i sitt den 26 juni 1959 avgivna

yttrande över 1951 års rättegångskommittés år 1958 avgivna betänkande

med förslag till lag om rättegångshjälp in. in. (SOU 1958:40) uttalat den

uppfattningen att orden »brottslighet och villkor» i 31 kap. 1 § första

stycket rättegångsbalken bör ändras till »brottslighet eller villkor», detta

för att göra det möjligt för domstolarna att, oavsett brottsligheten, jämka

ersättningen redan med hänsyn till att en ersättningsskyldighet utan jämkning

icke skulle stå i rimligt förhållande till den tilltalades villkor (se

lidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1959 sid. 246). Styrelsens uttalande

i denna fråga föranleddes närmast av en av rättegångskommittén föreslagen

bestämmelse i lagen om rättegångshjälp, men styrelsen är av den uppfattningen

att stadgandet i 31 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken bör

ändras i enlighet med vad nyss sagts, utan avbidan på resultatet av den

nu pågående utredningen om den fria rättegången.

När rättegångskommittén avstod från att framlägga förslag till ifrågavarande

ändring i rättegångsbalken, motiverades detta av kommittén därmed

att frågan jämväl, »och kanske främst», torde böra bedömas från

kriminalpolitiska synpunkter (betänkandet sid. 83 84). Styrelsen kan

för sin del icke se att ur dessa synpunkter något kan vara att invända

mot den av motionärerna föreslagna lagändringen. Några kriminalpolitiska

fördelar torde man icke vinna genom att förplikta en tilltalad, som

dömes för brottet, att till det allmänna utgiva en rättegångskostnadsersättning,

vars belopp icke står i rimligt förhållande till den tilltalades villkor.

Tvärtom kan, såsom motionärerna påpekat, med fog göras gällande

att det ur psykologisk synpunkt är olämpligt att ålägga ilen tilltalade att

fullgöra något som han icke förmår, en synpunkt som är av särskild betydelse

i fråga om villkorligt dömda och villkorligt frigivna. Enligt styrelsens

mening talar därför de kriminalpolitiska synpunkterna närmast

för och icke emot en lagändring av föreslagen innebörd.

Vad angår frågan om skyldighet för flera tilltalade att solidariskt åter
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr bi år li)6l 13

gälda rättegångskostnad anser styrelsen motionärernas synpunkter riktiga.

Styrelsen anför emellertid att det kan vara föremål för någon tvekan huruvida

lagändring är erforderlig för att dessa synpunkter skall bli tillräckligt

beaktade i rättsskipningen. Efter redogörelse för praxis vid två av

landets största rådhusrätter anför styrelsen avslutningsvis följande.

Såsom stadgandet i 31 kap. 6 g första stycket rättegångsbalken är avfattat

framstår dock det solidariska betalningsansvaret såsom lagens huvudregel.

I likhet med motionärerna anser styrelsen att, såvitt angår tilltalads

återbetalningsskyldighet till statsverket, huvudregeln bör vara den

att betalningsskyldigheten fördelas mellan de tilltalade med hänsyn till

omständigheterna och att solidarisk betalningsskyldighet ålägges endast

om särskilda skäl talar därför. I det avseende varom här är fråga tillstyrker

styrelsen därför en utredning i motionens syfte.

Föreningen Sveriges häradshövdingar vitsordar att stadgandet i 31

kap. 1 g rättegångsbalken i allmänhet tolkas på sätt motionärerna angivit,

varvid föreningen hänvisar till justitieombudsmannens årsberättelse

1964 s. 205. Föreningen varnar för alltför stort överseende i fråga om sådana

konsekvenser av ett brott som rättegångskostnad. Bättre än att införa

eu ny jämkningsregel synes föreningen vara, att domstolarna mer än som

nu sker utnyttjar de jämkningsmöjligheter stadgandet ger. I denna del

avstyrker därför föreningen motionen. Beträffande solidarisk betalningsskyldighet

anför föreningen följande.

Föreningen önskar först framhålla, att i fråga om ersättning till offentlig

försvarare för flera tilltalade — såsom motionärerna ock anför — kostnaderna

ofta fördelas på de tilltalade, så att var och en endast åläggs betalningsskyldighet

för vad rimligen vållats av honom. I denna del synes

hinder icke möta mot en ändring av 31 kap. 6 och 7 §§ i av motionärerna

föreslagen riktning. Men fråga är i brottmål även om åtskilliga andra

kostnader än för försvarare, t. ex. sakkunnigutlåtande eller vittnesbevisning.

Att i sådana fall, där bevisningens förebringande föranletts av brottet

och icke av den ene eller andre av flera tilltalade, mera generellt fördela

kostnaden synes föreningen icke önskvärt.

Föreningen Sveriges stadsdomare genom dess styrelse har intet att

erinra mot den föreslagna ändringen angående möjlighet till jämkning.

Beträffande den solidariska betalningsskyldigheten avstyrker föreningen

motionärernas yrkande. Föreningen anför att kostnaderna som regel

icke skulle ha blivit större om endast eu tilltalad funnits. Detta gäller

enligt föreningen främst beträffande andra rättegångskostnader än kostnaden

för offentlig försvarare. När det emellertid är fråga om dylik kostnad

torde det ofta vara så alt varje tilltalad får svara för sin del av

kostnaden.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anför i sitt yttrande följande.

De skäl som anföres för att jämkning alltid skall kunna ske med hänsyn

till betalningsförmågan synes bärande. Det berättigade i att över huvud

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 196b

taget ålägga den som dömes för brott att gälda rättegångskostnader kan

diskuteras. De belopp som utdömes, svarar på intet sätt för det allmännas

totala kostnader för rättegången. Endast vissa slag av kostnader får utdömas,

vilket medför att de totala påföljderna för likartad brottslighet

kan variera avsevärt för olika tilltalade. Föreningen är därför närmast benägen

att tillstyrka bifall till motionen i denna del. Det bör emellertid

beaktas att skyldighet att generellt ta hänsyn till den tilltalades ekonomiska

villkor vid utdömande av rättegångskostnader föranleder att utredning

alltid måste förebringas därom. I vilken form detta skall ske diskuteras

inte i motionen. Det kan väl förutsättas att erforderlig utredning finns

tillgänglig i ett stort antal mål. I andra mål åter finge utredning förebringas

särskilt, vilket torde medföra en icke helt obetydlig arbetsökning för

utredningsorganen.

Vad därefter angår frågan om skyldighet för flera tilltalade att solidariskt

återgälda rättegångskostnader synes behovet av lagändring, såvitt

föreningen kunnat finna, inte vara särskilt framträdande. Kostnaden för

offentlig försvarare är regelmässigt den största posten. Enligt praxis

fördelas denna, som motionärerna påpekar, på de tilltalade med hänsyn till

omständigheterna. Solidarisk betalningsskyldighet för andra kostnader

synes, där det framstår som önskvärt, kunna undvikas med stöd av

rättegångsbalkens bestämmelser.

Föreningen ansluter sig till motionärernas uppfattning att solidarisk

betalningsskyldighet ofta skulle framstå som stötande men avstyrker

bifall till motionen, enär lagändring icke synes erforderlig för att undvika

olägenheterna därav.

Föreningen Sveriges landsfiskaler genom dess styrelse anser att vissa

skäl talar för att möjligheterna till jämkning med beaktande mera av den

dömdes ekonomiska villkor bör vidgas. Styrelsen anser det visserligen

vanskligt att ta ställning till hur reglerna för en vidgad jämkning bör

utformas och uttalar att det knappast kan bli fråga om jämkning i den

utsträckning motionärerna synes ha tänkt sig och med hänsynstagande

uteslutande till den dömdes betalningsförmåga. Det är emellertid enligt

styrelsen lämpligt att frågan göres till föremål för utredning. Styrelsen

uttalar vidare att gällande regler om solidarisk ersättningsskyldighet för

rättegångskostnad alltför hårt binder domstolen och kan leda till stötande

resultat. Även om enligt styrelsen också i denna del motionärernas förslag

är alltför långtgående, är det motiverat att möjligheterna att underlåta

åläggande av solidarisk betalningsskyldighet vidgas.

Utskottet

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen skall enligt reglerna om rättegångskostnad

i brottmål den, som på talan av åklagare dömes för brott, till

statsverket återgälda vad av allmänna medel utgått bl. a. för bevisning samt

i arvode och ersättning åt försvarare. Om ifrågavarande kostnad icke står

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr år W(H

i rimligt förhållande till den dömdes brottslighet och villkor, kan emellertid

domstolen jämka det belopp som eljest skolat återbetalas. Vidare gäller

att då flera döines för medverkan till samma brott eller för brott som äger

samband med varandra, de enligt huvudregeln solidariskt skall svara för

rättegångskostnaderna. Hänför sig kostnad till del av målet, som endast

angår någon av de dömda, skall denne dock ensam svara för sådan kostnad.

I förevarande motioner hemställes, att riksdagen måtte besluta lagändring

så att ersättningsskyldigheten för rättegångskostnad kan jämkas till belopp

som svarar mot betalningsförmågan. Vidare yrkar motionärerna att, när

mål angår flera dömda, kostnaderna som regel skall fördelas mellan dem

med hänsyn till omständigheterna och att solidarisk återbetalningsskyldighet

skall kunna åläggas endast om särskilda skäl talar därför.

Av remissvaren framgår att jämkningsregeln enligt praxis tolkas så att

nedsättning i ersättningsskyldigheten är tillåten endast om kostnaden står

i missförhållande till såväl den dömdes brottslighet som hans ekonomiska

villkor. Motionärernas uttalande att en sådan rättstillämpning mången

gång medför otillfredsställande resultat vinner stöd av flertalet remissyttranden.

Det uttalas sålunda att åläggande av betalningsskyldighet, som icke

står i rimligt förhållande till betalningsförmågan, kan motverka den dömdes

återanpassning i samhället. Jämväl kan det ur statsfinansiell synpunkt,

såsom i motionerna framhålles, vara till olägenhet att i stor utsträckning

uldömes belopp, som ej sedermera kan indrivas. Även annorledes synes

jämkningsregeln i sin nuvarande utformning kunna leda till mindre önskvärda

avgöranden. Sålunda har riksåklagarämbetet upplyst att tilltalad

stundom, t. ex. i mål som av prejudikatintresse föres till högsta instans, förpliktas

återgälda kostnad, som vida överstiger det till böter bestämda straffet.

Vad sålunda och i övrigt förekommit i ärendet giver enligt utskottets

mening vid handen att ifrågavarande jämkningsbestämmelse bör överses.

En ändring av bestämmelsen kan emellertid såsom under remissbehandlingen

anförts få återverkningar på hl. a. reglerna om fri rättegång och lär därför

icke nu böra vidtagas. Det torde i stället få ankomma på Kungl. Maj :t

att i lämpligt sammanhang upptaga det av motionärerna aktualiserade

spörsmålet till närmare övervägande.

Vad därefter gäller solidarisk återbetalningsskyldighet framgår av remissyttrandena

att domstolarna vanligen mellan de dömda fördelar den i

allmänhet största kostnaden nämligen ersättningen till försvarare. Olägenheterna

med gällande bestämmelser i denna del torde därför icke vara särskilt

påtagliga. Emellertid synes det kunna övervägas i samband med att

jämkningsregeln överses, huruvida jämväl bestämmelserna om solidarisk

återbetalningsskyldighet behöver omarbetas.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr H år 1961

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:211

och 11:258, i skrivelse till Kungl. Majrt måtte giva till

känna vad utskottet i det föregående anfört.

Stockholm den 17 november 1964

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Arvklson,

Ferdinand Nilsson*, Hilding, Lundin, Helge Karlsson* och Nyman*;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren,

Östrand*, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Keijer, Fröding* och fröken

Bergegren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM (4

414874

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1964:338 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om jämkning av rättegångskostnad, to. to. a1 i texten