Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 257, av fru Boman m. fl.
1964-02-25 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1964:6, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 257, av fru Boman m. fl.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 196t
1
Nr 6
Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen.
Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 257, av fru Boman m. fl. I motionen hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av barnavårdsmannainstitutionen.
Motionen
I motionen framhålles inledningsvis att de ensamstående mödrarnas situation
under senare år blivit föremål för ökat intresse från statsmakternas
sida men att det oaktat mycket ännu återstår att göra för att förbättra deras
ställning. Detta senare gäller enligt motionärerna icke minst det personliga,
kurativa biståndet, i vilket hänseende barnavårdsmannainstitutionen
har en viktig funktion att fylla. Enligt motionärerna fungerar dock
denna f. n. inte helt tillfredsställande.
I motionen anföres vidare:
Barnavårdsmannainstitutionen var, när den först kom till, avsedd endast
för de ogifta mödrarna och deras barn men har fr. o. m. 1939 fått betydande
uppgifter även i avseende på vissa barn födda inom äktenskap, främst frånskilda
och hemskilda makars barn. Just för dessa barn kan också en barnavårdsmans
insatser bli av särskild betydelse, framför allt i de fall där föräldrarna
på ett för barnen ytterst allvarligt sätt strider om vårdnad och
umgängesrätt. Barnavårdsmannens insatser är emellertid helt beroende av
att han verkligen har tid att ägna sig åt sitt uppdrag. För många barnavårdsmän
— med i städerna i genomsnitt 234 förordnanden per barnavårdsman
(år 1959) — är det uppenbart att det brister härvidlag. Inte minst gäller
detta de större städerna, där det rör sig om mellan 300 och 400 fall per
barnavårdsman.
Numera har visserligen på sina håll, framför allt i de största städerna,
genomförts vissa rationaliseringar genom vilka barnavårdsmannen befriats
från en del av sina tidigare uppgifter, som t. ex. indrivningen av underhållsbidrag.
Men kvar står alltjämt, att barnavårdsmannen skall vara ett personligt
stöd för samtliga de mödrar, för vilkas barn han förordnats till barnavårdsman
och han skall »öva tillsyn över barnets personliga förhållanden
och med uppmärksamhet följa dess utveckling» (Kungl. Maj:ts kungörelse
Bihang till riksdagens protokoll 19Ci. 9 saml. i avd. Nr 6
2
Första lagutskottets utlåtande nr 6 är 196b
om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen härå). Att med det antal
förordnanden, som numera i allmänhet åvilar varje barnavårdsman denne
inte för samtliga fall kan fullgöra uppdraget enligt instruktioner, är uppenbart.
Möjligheterna för vissa förändringar i barnavårdsmannainstitutionen
bör därför övervägas.
Närmast till hands skulle naturligtvis ligga att barnavårdsnämnderna utökade
kåren av barnavårdsmän. Att räkna med en sådan utveckling är
emellertid f. n. helt orealistiskt. Redan den knappa tillgången på utbildade
socialarbetare lägger här hinder i vägen och torde komma att så göra för
lång tid framåt. Andra vägar bör därför övervägas och den fråga som då
först inställer sig är om barnavårdsman verkligen behövs för de u. ä. barnen
i samma utsträckning nu som tidigare? För barn i ä. förordnas barnavårdsman
endast om vårdnadshavaren begär det eller då barnavårdsnämnden av
särskild anledning finner det erforderligt. För barn u. ä. däremot är förordnande
av barnavårdsman senast vid barnets födelse obligatoriskt. Med hänsyn
till de utomordentligt betydelsefulla uppgifter barnavårdsmannen här
har, inte minst då det gäller fastställande av faderskapet, är denna skillnad
mellan barn i och barn utom äktenskap både naturlig och helt ofrånkomlig.
Frågan är däremot om barn u. ä. i allmänhet under hela sin uppväxttid numera
är i behov av det stöd barnavårdsmannen utgör. Enligt gällande bestämmelser
(Föräldrabalken 8 kap. 7 §) skall uppdraget att vara barnavårdsman
upphöra först då barnet fyller 18 år, dock att barnavårdsnämnden
äger förordna att uppdraget skall upphöra tidigare, om behov av barnavårdsman
ej längre finnes föreligga.
I våra dagar har otvivelaktigt den ogifta modern i allmänhet avsevärt
större möjligheter än då barnavårdsmannainstitutionen tillkom år 1918,
att på egen hand klara sig och sitt barn. För många av dem torde också
kontakten med barnavårdsmannen inskränka sig till ett minimum, till endast
enstaka besök, varigenom dennes möjlighet att öva tillsyn över barnet
och verkligen följa dess utveckling, närmast blir en chimär. Andra däremot
—- ogifta såväl som frånskilda och deras barn — kan i vårt komplicerade
samhälle snarare ha ett växande behov av det personliga stöd en barnavårdsman
utgör. Det kan därför ifrågasättas om inte barnavårdsmannens
arbete skulle på ett bättre sätt än för närvarande kunna koncentreras på
just dessa senare fall. Detta borde kunna ske t. ex. på så sätt att barnavårdsmannen
befriades från ansvaret för det säkerligen inte ringa antal
fall, där hans insats på grund av moderns förmåga att klara sig på egen
hand, är av mindre betydelse.
Garantier måste dock skapas för att barnavårdsnämnderna, även om
harnavårdsmannaskapet upphört, kan lämna hjälp med hl. a. bevakning avbarnets
ekonomiska rättigheter och indrivning av underhållsbidrag. Det
torde också vara önskvärt att barnavårdsnämnderna kunde lämna frivillig
rådgivning och stöd i praktiska angelägenheter till mödrar med barn under
18 år, där harnavårdsmannaskapet upphört. Möjlighet att erhålla eller förordna
barnavårdsman på nytt om så behövs, måste också finnas.
Vi krävde i en motion till 1963 års riksdag en förbättring av barnavårdsmannainstitutionen.
En översyn över denna tillstyrktes av samtliga remissinstanser.
Med hänsyn till att levnadsförhållandena bl. a. på grund av urba
-
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 196i
3
nisering och den ökade skilsmässofrekvensen i dag ter sig helt annorlunda
än då barnavårdsmannainstitutionen tillkom, finner vi det angeläget att
frågan om barnavårdsmannainstitutionen snarast blir föremål för utredning.
Gällande bestämmelser
De grundläggande bestämmelserna om barnavårdsman meddelas i 8 kapitlet
föräldrabalken. Behörig att förordna barnavårdsman är barnavårdsnämnd.
I 1, 2 och 3 §§ angives, för vilka barn barnavårdsman skall eller
kan förordnas. Olika regler gäller för barn i äktenskap och med dem jämställda
adoptivbarn samt för barn födda utom äktenskap. För den förra
gruppen kan barnavårdsman förordnas endast under särskilda förutsättningar.
Härom stadgas i 1 § första stycket, att barnavårdsman skall förordnas
om föräldrarna lever åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen
hemskillnad, om deras äktenskap är upplöst (vilket kan bero på återgång,
äktenskapsskillnad eller dödsfall) eller om sammanlevnaden visserligen
fortsätter men den gemensamma vårdnaden om barnet upphört efter
förordnande därom av rätten; dock gäller såsom ytterligare förutsättning
för förordnande av barnavårdsman antingen att den av föräldrarna, åt vilken
vårdnaden om barnet anförtrotts, gör framställning om sådant förordnande
eller att barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt.
Enligt 1 § andra stycket skall efter framställning av endera maken
eller om barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt,
barnavårdsman interimistiskt förordnas för tid, under vilken process
om vårdnad pågår.
Framställning av make, som är vårdnadshavare, skall under de betingelser,
som här tidigare angivits (söndring, hemskillnad etc.), alltid bifallas
av barnavårdsnämnden. Någon lämplighetsprövning får sålunda ej förekomma.
Därest makar gemensamt adopterat barn eller ena maken adopterat den
andre makens barn, kan barnavårdsman för barnet utses, om tillika sådana
förutsättningar är för handen, som gäller för förordnande av barnavårdsman
för barn i äktenskap (2 §). I övrigt kan barnavårdsman icke förordnas
för adoptivbarn.
För barn utom äktenskap skall barnavårdsman alltid förordnas (3 §).
Barnavårdsman för barn utom äktenskap skall förordnas, så snart till barnavårdsnämnden
från ogift blivande moder inkommit anmälan om hennes
tillstånd eller nämnden erhållit kännedom om att barn fötts utom äktenskap.
Av 3 § följer, att barnavårdsman skall förordnas jämväl för barn,
som vid födelsen haft äktenskaplig börd men sedermera förklarats sakna
sådan börd.
l* Dihang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. 1 avd. Nr 6
opaginerad Kontrollera mot PDF
‘1 Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 196A
Barnavårdsman skall förordnas individuellt för varje barn. Det föreligger
emellertid ej något hinder mot att samma person tilldelas flera barnavårdsmannaskap.
Genom barnavårdsnämnden må kommun anställa erforderligt
antal personer att tjänstgöra som barnavårdsmän samt anvisa
medel för ersättning åt dem.
Regler om barnavårdsmannens huvudsakliga uppgifter och vissa bestämmelser
om hans befogenheter har sammanförts i 6 §. Där stadgas, att barnavardsmannen
har att bistå den, som har vårdnaden om barnet, med råd
och upplysningar samt att tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratages.
Som särskilt betydelsefulla framhålles uppgifterna att sörja för
att barnets börd fastställes, när det är fött utom äktenskap, att tillse att
underhåll tillförsäkras barnet, att biträda med indrivning och tillhandahållande
av underhållsbidrag samt att, när skäl därtill föreligger, göra anmälan
om förordnande av förmyndare för barnet. Barnavårdsmannen äger
vidare befogenhet och skyldighet att ingripa, om vårdnadshavaren missbrukar
sina vårdnadsbefogenheter eller av annan anledning bör skiljas från
vårdnaden. I flertalet nu angivna angelägenheter har barnavårdsmannen
självständig talerätt.
Uppdraget att vara barnavårdsman upphör, när barnet fyllt aderton år
(7 §). Om särskild anledning föreligger därtill, äger barnavårdsnämnden
förlänga uppdraget, till dess barnet fyllt tjuguett år. Om behov av barnavårdsman
ej föreligger längre, äger barnavårdsnämnden förordna, att uppdraget
skall upphöra.
Närmare föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå
skall enligt 8 kap. 11 § föräldrabalken meddelas av Kungl. Maj:t. Nu gällande,
enligt lagstadgandet utfärdade föreskrifter är givna i kungörelsen den
28 april 1950 om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå. I kungörelsen
framhålles, att barnavårdsman skall fullgöra sitt uppdrag med omsorg
och takt och att han bör vara ett personligt stöd för den som har vårdnaden
om barnet samt sträva efter att vinna dennes och barnets förtroende
(1 §). Åtgärder till hjälp åt kvinna, som väntar barn utom äktenskap,
angives i 2 §. Där stadgas, att barnavårdsmannen — som ofördröjligen efter
förordnandet har att underrätta sig om kvinnans förhållanden och hjälpbehov
— skall lämna upplysning om och förmedla den samhällshjälp, som
kan komma i fråga. Även i övrigt skall han i mån av behov bistå den blivande
modern och tillse, att lämplig vård och inackordering i samband med
nedkomsten beredes henne. Han bör uppmana henne att besöka mödravårdscentral
eller i övrigt ställa sig under läkarkontroll samt att anmäla barnet
till organ för den förebyggande barnavården. I 3 § stadgas, att barnavårds
-
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 196i
5
mannen skall ägna barnets personliga förhållanden fortlöpande tillsyn och
med uppmärksamhet följa barnets utveckling. Han skall besöka barnet och
dess vårdare i den omfattning omständigheterna påkallar. Om särskild anledning
därtill föreligger, skall barnavårdsmannen skaffa upplysningar om
barnet genom förfrågningar hos dess lärare eller på annat sätt. Förhållanden,
som synes böra föranleda ingripande av barnavårdsnämnd eller annat
kommunalt organ, skall barnavårdsmannen ofördröj ligen anmäla till vederbörande
organ (4 § andra stycket). Initiativ till att barnavårdsmannaskapet
skall upphöra eller till att det skall förlängas för tid efter barnets
aderton-årsdag skall, när fog därtill föreligger, tagas av barnavårdsmannen
(9 §).
Beträffande förarbetena till ovan berörda lagregler ävensom barnavårdskommitténs
överväganden i fråga om barnavårdsmannainstitutionen får utskottet
hänvisa till sitt föregående år avgivna utlåtande, nr 44, i anledning
av motionen nr 542 i andra kammaren av fru Boman och fru Kristensson
angående barnavårdsmannainstitutionen.
Socialpolitiska kommittén
Som ett led i strävandena att förbättra de s. k. ofullständiga familjernas
ställning, vilken fråga i skilda hänseenden är föremål för överväganden av
olika utredningar, har socialpolitiska kommittén för sin del tagit upp
spörsmålet om underhållsbidrag till barnen i de ofullständiga familjerna.
I betänkandet Trygghet för barns underhåll, avgivet i november 1963 (stencil
1963: 12 Socialdepartementet), har kommittén framlagt förslag till ny
bidragsförskottslag. Därvid har kommittén berört spörsmål, som i viss mån
sammanhänger med de frågor som upptagits i förevarande motion. I en
översikt över samhällets stöd till ofullständiga familjer framhåller kommittén
barnavårdsmannainstitutionen som en viktig del därav. Beträffande
förekomsten av barnavårdsmannaförordnanden anför kommittén:
Antalet barnavårdsmannaförordnanden uppgick vid slutet av år 1961 till
137 000, motsvarande 68 promille av befolkningen under 18 år. År 1962,
för vilket år preliminära uppgifter finns, uppgick antalet barnavårdsmannaförordnanden
till 139 000. Antalet barnavårdsmän år 1962 var 1 473,
vilka hade i genomsnitt 94 förordnanden. 96 500 avsåg barn födda utom
äktenskap och 42 500 barn födda inom äktenskap. Under år 1962 tillkom
nära 5 100 nya förordnanden för inomäkfenskan!iga barn. Anledningen till
barnavårdsmannaförordnandet i dessa fall var följande.
6
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1964
Antal barn %
Söndring 272 5,3
Hemskillnad 3 053 60,0
Äktenskapsskillnad 1 721 33,8
Vårdnaden fråntagen den ene av samboende
makar 9 o,2
Ena maken död 37 oj
Summa 5 092 100,0
Antalet bamavårdsmannaförordnanden har ökat för varje år, medan antalet
barnavårdsmän minskat. Följden har blivit att varje barnavårdsman
fått allt flera barn att ägna uppmärksamhet. Utvecklingen belyses i följande
tabell.
Antalet bamavårdsmannaförordnanden m. m. vissa år under perioden
1940—1961
År
Antal
per 1000 av be- folkningen under
18 år
1940
98 903
62
1950
102 833
54
1955
119 984
60
1957
126 427
62
1958
128 766
63
1959
131 340
64
1960
133 923
67
1961
137 019
68
1962
138 794
_
Bamavårdsmannaförordnanden
uäbarn
Antal barna-
- Antal för-
i % av
vårdsmän
ordnanden
samtliga
per barna- vårdsman
96,4
6 321
16
82,1
3 782
27
73,2
1 826
66
70,8
1 669
76
70,1
1 619
80
69,4
1 564
84
69,3
1 529
88
69,1
1 485
92
69,5
1 473
94
Andelen utomäktenskapliga barn har gradvis minskat. Ett allt större antal
barn födda inom äktenskap har alltså fått barnavårdsman.
f// /
Enligt kommittén är utvecklingen mot ökat antal förordnanden per barnavårdsman
oroande. En barnavårdsman med alltför många förordnanden
kan inte på tillfredsställande sätt vara det stöd för modern som avsetts.
Kommitténs förslag till ny lag om bidragsförskott syftar bl. a. till att avlyfta
en hel del administrativa uppgifter från barnavårdsmännen, så att
dessa får mera tid för den kurativa delen av sitt arbete. Kommittén framhåller,
att socialstyrelsen bör följa utvecklingen med uppmärksamhet, och
finner, att det även kan övervägas att i särskild ordning ta upp frågan om
barnavårdsmannainstitutionen, dess innehåll m. m.
Beträffande omfattningen av bidragsförskott enligt lagen den 11 juni
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 196b 7
1943 om förskottering av underhållsbidrag till barn — om vilken förmån
ansökan kan göras hos vederbörande barnavårdsnämnd av, utom andra,
barnavårdsman — upplyser kommittén, att antalet bidragsmottagare ökat
från 47 571 år 1957 till 56 635 år 1960, till 58 900 år 1961 samt till 59 224
år 1962. Antalet föräldrar, som under året återbetalat bidragsförskott, helt
eller delvis, uppgick år 1957 till 34 504. Antalet hade år 1960 stigit till 41 125.
Av de barn som erhöll bidragsförskott år 1958 var 53 procent födda inom
äktenskapet, vilken andel år 1962 nedgått till 50 procent.
Den nuvarande utformningen av bidragsförskott kan närmast karakteriseras
som en förskottering från det allmännas sida av ett i viss ordning —
dom eller på visst sätt ingånget avtal — fastställt underhållsbidrag, som
den underhållsskyldige inte erlägger. Bidragsförskott beviljas enligt gällande
ordning för tiden fr. o. m. den månad, under vilken förskottet sökts,
t. o. m. utgången av det statliga budgetår, som löper vid förskottets beviljande.
Därefter måste ny ansökan göras.
Enligt socialpolitiska kommitténs förslag skall bidragsförskottet utformas
som ett generellt bidrag, som i princip utgår till alla bidragsberättigade
barn med samma belopp vare sig barnet tillförsäkrats underhållsbidrag eller
inte. Kommittén föreslår vidare bl. a., att nyss berörda omsökningsförfarande
skall slopas; detta system har enligt kommittén medfört stor arbetsbelastning
för barnavårdsnämnder och barnavårdsmän.
Enligt det av kommitteén framlagda förslaget skall, liksom enligt vad
f. n. gäller, den underhållsskyldige, sedan bidragsförskott utgivits, vara pliktig
att till vederbörande barnavårdsnämnd erlägga förfallet underhållsbidrag.
Härutinnan åligger det, framhåller kommittén, barnavårdsmännen
att vidtaga erforderliga åtgärder, vilket med hänsyn till de stora kostnader
för det allmänna, varom här är fråga, är av stor vikt. Kommittén anför i
denna del bl. a. följande:
Ansvaret för indrivningsverksamheten åvilar barnavårdsnämnden. Det
åligger alltså inte en barnavårdsman att i denna sin egenskap ta ut ersättning
från den underhållsskyldige för det av barnavårdsnämnden förskotterade
underhållsbidraget. Barnavårdsman kan gentemot den underhållsskyldige
endast företräda fordran som barnet äger. En annan säk är, att barnavårdsnämnderna
av praktiska skäl ofta uppdrar åt barnavårdsman att utkräva
jämväl utgivna bidragsförskott. Åtar sig barnavårdsmannen detta,
gör han mera än vad som åvilar honom i hans egenskap av barnavårdsman.
Kommittén har funnit skäl understryka detta, eftersom det f. n. i icke ringa
utsträckning förekommer att barnavårdsman efter uppdrag av barnavårdsnämnd
utkräver jämte barnets fordran även den del av underhållsbidraget,
för vilken bidragsförskott utgivits. Detta kan medföra att barnavårdsman
-
8
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 196i
nen ägnar en oproportionerligt stor del av sin arbetstid åt indrivningsverksamheten
till förfång för den kurativa verksamheten.
Kommitténs i det föregående framförda förslag att omsökningsförfarandet
skall slopas måste avsevärt bidra till att minska barnavårdsmannens
arbetsuppgifter beträffande bidragsförskotten. Kunde utvecklingen ledas
därhän, att han i allt större utsträckning befriades från arbetet med indrivningsverksamheten
och att detta i stället koncentrerades till barnavårdsnämnderna,
skulle enligt kommitténs mening vinnas väsentliga fördelar
ur barnavårdsmannainstitutionens synpunkt. Enligt vad kommittén erfarit
tillämpas i de större städerna redan den ordningen, att kravverksamheten
överflyttas från barnavårdsmännen till barnavårdsnämnderna. Kommittén
vill förorda en utveckling i den riktningen i allt fler kommuner.
Frågans behandling vid 1963 års ribsdag
I den vid föregående års riksdag väckta motionen angående barnavårdsmannainstitutionen
yrkades »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning i syfte att få till stånd sådana ändringar i ''barnvårdslagen’,
som angivits i motionen». Till stöd därför anfördes i motionen samma
skäl som i nu ifrågavarande motion. Beträffande det sätt varpå man
skulle kunna ernå den av motionärerna åsyftade koncentrationen av barnavårdsmännens
insatser på de kurativa uppgifterna anfördes i motionen:
Olika vägar kan tänkas för att nå detta mål. Så t. ex. skulle barnavårdsman
för barn utom äktenskap obligatoriskt kunna förordnas bara för ett
mera begränsat antal år, t. ex. tills barnet är 7 å 8 år gammalt. Fortsatt
förordnande skulle på samma sätt som för barn i äktenskap bli beroende
av överenskommelse med modern eller vårdnadshavaren.
En annan och måhända bättre väg vore att barnavårdsnämnden finge rätt
att uppdela barnavårdsmannaförordnandena i vad man skulle kunna kalla
passiva och aktiva ärenden, varvid barnvårdsmannens ansvar då det gäller
de passiva skulle inskränka sig till en viss bevakningsskyldighet, t. ex. med
avseende på ev. generella förhöjningar av underhållsbidragen. Förordnandet
skulle alltså bestå även för de »passiva» ärendena — till vilken grupp givetvis
intet fall skulle överföras förrän faderskapsfrågan blivit utredd och
moderns och barnets förhållanden hunnit stabiliseras — men barnavårdsmannen
skulle här inte behöva ta några initiativ till kontakt med modern.
För en reform av detta slag, vare sig man väljer det ena eller det andra
av här skisserade alternativ, synes en lagändring bli nödvändig. Visserligen
kan, såsom ovan angivits, redan med nuvarande lagbestämmelser ett barnavårdsmannaförordnande
upphöra före den normala tiden, då barnet fyller
18 år, nämligen om behov av barnavårdsman ej anses föreligga. Men det
kan ifrågasättas om lagstiftarna härmed åsyftat ett upphörande på så tidigt
stadium som här avses, och i varje fall synes barnavårdsnämnderna hitintills
i mycket ringa utsträckning ha velat ta ansvaret för en utveckling i
denna riktning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 6 är 196i $
Motionen blev föremål för remissbehandling, varvid samtliga remissorgan
uttalade sig för en utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen. De
sålunda hörda instanserna — socialstyrelsen, barnavårdsnämnderna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet
samt Svenska socialvårdsförbundet — anlade emellertid i huvudsak
andra och vidare synpunkter på frågan än de som förts fram i motionen
samt förordade en utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen med
betydligt mera långtgående syftning.
För remissyttrandena har utskottet i sitt ovan berörda utlåtande lämnat
en utförlig redogörelse, vartill utskottet nu får hänvisa.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde utskottet, som avstyrkte
bifall till motionen, bl. a. följande.
Utskottet, som utgår från att motionärerna åsyftar vissa ändringar i föräldrabalkens
bestämmelser om barnavårdsman och därtill anknutna författningar,
delar motionärernas uppfattning att betydande olägenheter^ kan
uppstå, om alltför många uppdrag samlas hos en och samma barnavårdsman.
Vidare finner utskottet, såsom ock motionärerna betonat, angeläget
att barnavårdsmännen vid sysslandet med sina uppdrag så långt det är
möjligt inriktar sig på de kurativa uppgifterna. I görligaste mån bör rent
expeditionella uppgifter överföras från barnavårdsmännen till annan därför
lämpad personal. Av remissyttrandena framgår att så ock skett i allt fall i
de större städerna. Enligt utskottet bör denna möjlighet utnyttjas så långt
sig göra låter. Eftersom de flesta kommuner numera har en väl utbyggd
socialvårdsorganisation, kan det antagas att man aven utanför de större
städerna kommer att i vidgad utsträckning överföra sagda uppgifter på
kontorsarbetskraft. Härigenom synes icke obetydliga fördelar kunna vinnas.
Emellertid torde en sålunda förordad rationalisering ej påfordra ändringar
i gällande bestämmelser.
Vad därefter angår de av motionärerna särskilt anvisade utvägarna att
vinna åsyftad koncentration av barnavårdsmännens arbete på de kurativa
uppgifterna får utskottet anföra följande. I likhet med flertalet remissorgan
kan utskottet ej förorda de av motionärerna härutinnan anvisade lösningarna.
Det torde sålunda mestadels vara svårt att med tillräcklig grad av
säkerhet bedöma, huruvida barnavårdsman kan komma att behövas efter
det barnet uppnått sju eller åtta år. I allt fall läror dylika frågor komma
att i och för sig kräva utredning, och vidare måste det förutsättas att, även
om ett förordnande upphör, fortlöpande uppmärksamhet måste ägnas fallet,
så att vid behov nytt förordnande snarast kan lämnas eller andra lämpliga
åtgärder vidtagas. I huvudsak enahanda invändningar kan göras mot förslaget
att uppdela barnavårdsmannauppdragen på aktiva och passiva sådana.
Emellertid lämnar, såsom flertalet remissorgan ock påpekat, gällande
bestämmelser möjligheten öppen att i det enskilda fallet låta barnavårdsmannauppdraget
upphöra före den i lagen utsatta normaltiden. Med til 1 - lämpning av sagda bestämmelser torde i viss mån det i motionen angivna
syftet kunna uppnås. Enligt vad som framkommit under remissbehandling
-
10
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 196i
en lärer emellertid nämnda möjlighet till differentiering av harnavårdsniannauppdragen
utnyttjas i mycket ringa orpfattning, vilket enligt vissa remissorgan
torde bero på att vederbörande tillsynsmyndighet, socialstyrelsen,
förordat restriktivitet i förevarande hänseende. Uppenbart är emellertid att
den nu åsyftade modifieringen ej fordrar någon ändring av gällande bestämmelser.
De i vissa remissutlåtanden anförda synpunkterna på en utrednipg av
barnavårdsmannainstitutionen förer enligt utskottets mening långt utanför
ramen för ifrågavarande motion och bör således icke tagas under övervägande
i förevarande sammanhang.
Utskottet
I förevarande motion framhålles, att det stora antal barnavårdsmannauppdrag
som numera i allmänhet åvilar varje barnavårdsman ofta leder till
att barnavårdsmännen ej kan lämna det personliga stöd eller utöva den
tillsyn, varom lämnas föreskrifter i gällande författningar. I syfte att ernå
en koncentration av barnavårdsmännens verksamhet till den knrativa delen
av arbetet hemställes i motionen om en utredning heträffande barnavårdsmannainstitutionen.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen väcktes även vid fjolårets
riksdag en motion rörande barnavårdsmannainstitutionen. Jämväl
denna motion syftade till en starkare koncentration av barnavårdsmännens
verksamhet till de kurativa uppgifterna. Första lagutskottet framhöll i sitt
utlåtande i anledning av nämnda motion, att betydande olägenheter är förknippade
med att ett större antal uppdrag samlas på en och samma barnavårdsman,
samt belönade vikten av att barnavårdsmännen i görligaste mån
befrias från mera rutinartade sysslor. Emellertid ansåg sig utskottet icke
kunna förorda de i motionen ifrågasatta lösningarna på problemet; uppdelning
av barnavårdsmannauppdragen på aktiva och passiva sådana samt
begränsning på visst sätt av barnavårdsmannaförordnande för barn utom
äktenskap. Enligt utskottets mening finnes ej anledning att i nyssberörda
hänseenden nu göra annan bedömning.
Utav det av socialpolitiska kommittén redovisade siffermaterialet framgår
att antalet uppdrag per barnavårdsman stigit år från år. Visserligen behöver
denna utveckling ej nödvändigtvis i gemen innebära en försämrad kurativ
insats från barnavårdsmännens sida, men uppenbarligen är, såsom ock
framhållits under remissbehandlingen av 1963 års motion, de rådande förhållandena
på förevarande område i mångt och mycket otillfredsställande.
Särskilt i de större städerna torde de påtalade bristerna i systemet framträda
starkt. Emellertid torde kunna förväntas, att ett genomförande ay
socialpolitiska kommitténs förslag till ny bidragsförskottslag kommer att i
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1964
11
viss mån frigörn barnavårdsmännen från sysslor av mera rutinartad karaktär.
Vidare torde, såsom ock påpekats vid behandlingen av 1963 års motion
och som betonats av socialpolitisHa kommittén, ett överförande av de rena
kontorsgöromålen från barnavårdsmännen till därför särskilt avsedd personal
kunna leda till ytterligare effektivisering och intensifiering av barnavårdsmännens
kurativa arbete. En sådan organisatorisk förändring, som f. n.
genomföres på flera håll, torde emellertid kunna ske inom ramen för gällande
bestämmelser. Enligt utskottet finnes ej anledning antaga annat än
att nämnda omorganisation kommer att genomföras i allt flera kommuner.
I allmänhet torde i de större kommunerna uppdragen att vara barnavårdsman
till den helt övervägande delen lämnas till särskilda befattningshavare
inom kommunernas barnavårds- och socialvårdsorganisationer.
Även om detta medför att som barnavårdsmän i allmänhet anlitas väl utbildad
och kvalificerad personal, måste det å andra sidan begktas, att det
sålunda tillämpade systemet vanligtvis medför att ett mycket stoft antal
uppdrag samlas på en och samma person, vilket i sin tur kan få ovan bgrörda
olägenheter till följd. De organisatoriska förändringar av barnavårdsmännens
arbete, som f. n. genomföres på flera håll, torde dock i viss män
motverka nämnda olägenheter. Vad särskilt angår de mindre kommunerna
kan övervägas att åtgärder vidtages i syfte att aktivera därför lämpade
privatpersoner att åtaga sig enstaka uppdrag som barnavårdsman. Därigenom
skulle man kunna i någon mån motverka den förut antydda utvecklingen.
Av det anförda torde framgå att, sedan ovan berörda förslag till ny bidragsförskottslag
framlagts, de i förevarande motion upptagna spörsmålen
i första hand bör betraktas som ett organisatoriskt problem. Enligt utskottets
mening föreligger ej heller anledning att, innan erfarenhet av den tillämnade
omdaningen av bidragsförskottsinstitutet vunnits och innan verkningarna
av den fortgående rationaliseringen av barnavårdsmännens arbete
framträtt någorlunda klart, närmare överväga en särskild utredning rörande
barnavårdsmannainstitutionen.
Emellertid synes det utskottet angeläget, att de i förevarande motion omhandlade
spörsmålen, i den mån de kan anses ingå, direkt eller indirekt, i
det större problemkomplex som avser de s. k. ofullständiga familjerna, beaktas
vid det arbete, som f. n. pågår i syfte att förbättra dessa familjers
ställning. Vad utskottet ovan anfört torde därför böra bringas till Kungl.
Maj :ts kännedom. I övrigt synes motionen ej böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.
12
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1U64
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion, 11:257,
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till känna vad utskottet
i det föregående anfört.
Stockholm den 25 februari 1964
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Per-Olof Hanson, fröken
Mattson*, herrar Wikner, Ferdinand Nilsson, Hilding och Gösta Jacobsson;
från
andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Boman*,
herrar Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist*, fröken
Bergegren och herr Johansson i Dockered.
* Ej närvarande vid utlätandets justering.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 196‘
#31010
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1964:81 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 mars 1952 a1 i texten