Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen m. m.
1964-02-25 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1964:8, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen m. m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 196å
1
Nr 8
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändring i sjölagen m. m.
Genom en den 17 januari 1964 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 35, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj .t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll
dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
slag till
1) lag om ändring i sjölagen och
2) lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen,
dels ock föreslagit, att riksdagen godkänner en vid propositionen fogad,
den 10 oktober 1957 antagen konvention angående begränsningen av ansvarigheten
för ägare av lartyg som användas till fart i öppen sjö.
De sålunda framlagda lagförslagen är av följande lydelse:
1) Lag
om ändring i sjölagen
Härigenom förordnas, dels att 10 kap. samt 216, 224, 273, 274 och 323 §§x
sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 264—
266 §§ samma lag skola upphöra att gälla.
216 §. 216 §•
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Angående begränsning av redare- Skall haveribidrag gäldas av last
ansvaret i fråga om haveribidrag, eller annat gods, häftar ägaren med
som skall gäldas av fartyg och frakt, godset men svarar ej personligen.
stadgas i 10 kap. Skall haveribidrag
gäldas av last eller annat gods, häfte
ägaren med godset, men svare ej
personligen.
224 §.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Var som--------deras räddning.
Den, som--------till bärgarlön.
Bärgarlön skall,--------detta senare.
Åligger det----------av avtalet.
* Senaste lydelse se beträffande 216, 224, 256—266, 273 och 274 §§ SFS 1928: 161 beträffande
254 § SFS 1936:276, beträffande 255 § SFS 1953:57 samt beträffande 323 § SFS
1946: 847.
1 Bihang till riksdagens protokoll l9G''i. 9 samt. 1 avd. Nr 8
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1061
(Gällande lydelse)
Angående begränsning av redareansvaret
i fråga om lön för bärgning
av fartyg eller något, som hört till
fartyg, stadgas i 10 kap. Har gods
eller något, som hört till gods, bärgats,
häfte ägaren med det bärgade,
men svare ej personligen.
Kunna parterna-------
(Föreslagen lydelse)
Har gods eller något, som hört till
gods, bärgats, häftar ägaren med
det bärgade men svarar ej personligen.
av domstol.
TIONDE KAPITLET
Om begränsning av redares ansvarighet.1
254 §.2
1 mom. Föreligger ansvarighet för redare enligt denna eller allmän lag,
är ansvarigheten begränsad vad angår
1. ersättning för skada å person, som befinner sig ombord på fartyget
för att medfölja detta, och för skada å egendom ombord;
% ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av
någon som befinner sig ombord på fartyget;
3. ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av
omständighet som hänför sig till navigeringen eller handhavandet av fartyget
eller till lastningen, befordringen eller lossningen av lasten eller till inskeppningen,
befordringen eller landsättningen av passagerarna;
4. ersättning för skada å hamnanläggning, bassäng eller segelbar vattenväg;
samt
5. ersättning på grund av föreskriven skyldighet att avlägsna sjunket,
strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg.
Begränsningen gäller dock ej ansvarighet på grund av skada som åsamkats
befälhavaren eller medlem av besättningen eller lots eller någon person
i redarens tjänst, som befinner sig ombord eller vilkens åligganden stå i
samband med fartygets tjänst. Den avser ej heller ansvarighet på grund av
fel eller försummelse av redaren själv, med mindre denne begått felet eller
försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess besättning.
Begränsningen gäller icke ränta och kostnader i saken.
? mom. Har redaren motfordran mot borgenären och grunda sig fordran
och motfordran på en och samma händelse, skall begränsningen avse allenast
det belopp varmed fordringen överstiger motfordringen.
255 §.3
1 mom. Är ansvarigheten begränsad, svarar redaren intill ett belopp beräknat
efter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst etthundrafemtiotusen
francs.
Intraffar skada å person, höjes ansvarighetsgränsen i vad avser sådan
skada med tvåtusenetthundra francs för ton, dock med minst sexhundratrettiotusen
francs.
1 Gällande lydelse av 10 kap. se propositionen s. 128 ff.
s Denna paragraf motsvarar 254 § i gällande sjölag.
* Denna paragraf ersätter 255, 258 och 260 §§ i gällande sjölag. Till 256 och 257 SS i
gällande sjölag saknas motsvarighet i förslaget.
3
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1964
2 mom. Med franc förstås en enhet innehållande sextiofem och ett halvt
milligram guld av niohundra tusendelars finhet. Omräkning till svenskt
mynt skall ske efter kursen den dag då redaren ställer säkerhet för sin ansvarighet
eller, om säkerhet icke ställes, då betalning sker.
Med dräktighet avses nettodräktigheten, för maskindrivet fartyg ökad
med det maskinrum som vid bestämmandet av nettodräktigheten dragits
från bruttodräktigheten.
256 §d
Den ansvarighetsgräns, varom stadgas i 255 §, gäller beträffande fordringar,
vilka uppkommit på grund av en och samma händelse.
Fordringar på grund av skada å person skola i första hand tillgodoses
med det ansvarighetsbelopp som avses i 255 § 1 mom. andra stycket. Förslår
ej detta, skall återstoden av fordringarna tillsammans med övriga fordringar
tillgodoses ur det belopp som avses i nämnda mom. första stycket.
Fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske i förhållande till fordringarnas
storlek.
Har redaren betalat fordran som avses i denna paragraf, skall han anses
träda i fordringsägarens ställe med samma rätt som denne och fordringsbeloppet
medtagas vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet, såvitt
fordringen kunnat här i riket göras gällande mot redaren. Visar redaren
att han, oaktat krav ännu ej skett, framdeles har att betala fordran som avses
i denna paragraf, skall jämväl den fordringen medtagas vid fördelningen.
257 §2
Kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken ansvarigheten
är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd skall hävas,
om redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer säkerhet
för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § jämte ett av myndigheten bestämt
tillägg för ränta och kostnader i saken. Säkerheten må åberopas gentemot
alla borgenärer, för vilkas fordringar gäller begränsning till samma
ansvarighetsbelopp, och skall anses vara ställd till förmån för alla sådana
borgenärer.
Har redaren ställt säkerhet för ett mindre belopp än i första stycket avses
och ställer han därefter hos samma myndighet säkerhet för återstoden, skall
ock vad i första stycket stadgas äga tillämpning.
Om redaren ställt full säkerhet efter vad i första eller andra stycket sägs,
skall på hans yrkande tidigare ställd säkerhet för fordran som avses med
den fulla säkerheten frigivas.
Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om
säkerheten ställts hos vederbörlig myndighet i Danmark, Finland eller
Norge.
258 §.••
Kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken ansvarigheten
är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd hävas, om
redaren visar, att han, innan åtgärden genomförts, utom riket ställt betryggande
och för borgenären tillgänglig säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet
enligt 255 § i någon av följande hamnar:
1 Denna paragraf motsvarar 259 § i gällande sjölag.
a Denna paragraf motsvarar 262 § i gällande sjölag.
3 Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande sjölag.
1 j Bihang till riksdagens protokoll 196t. 9 samt. 1 avd. Xr S
4
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1964
1. den hamn där den händelse inträffat varå fordringen grundas eller,
om händelsen ej ägt rum i hamn, den första hamn som fartyget anlöpt efter
händelsen;
2. landsättningshamnen, om fordringen avser skada å person;
3. lossningshamnen, om fordringen avser skada å last.
Har i fall som avses i första stycket säkerheten ställts i annan ort än där
angives, prövar rätten eller överexekutor med hänsyn till omständigheterna,
huruvida handräckningsåtgärd, som nu sagts, skall vägras eller hävas.
Vad i första och andra styckena är stadgat gäller även, om den utom
riket ställda säkerheten icke motsvarar det fulla ansvarighetsbeloppet enligt
255 § men redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer betryggande
säkerhet för återstoden jämte ett av rätten eller överexekutor
bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.
Vad i denna paragraf är stadgat om hävande av handräckningsåtgärd
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om frigivande av säkerhet, som
ställts inom riket till befrielse från handräckningsåtgärd.
259 §.1
Tvist om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är begränsad
enligt 255 §, eller om fördelningen av ansvarighetsbelopp mellan borgenärer
må hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets
hemort eller där dispasch för den orten vanligen upprättas. Har fartyget ej
hemort här i riket, uppgöres dispaschen av dispaschören i Stockholm. Om
ärende angående gemensamt haveri med anledning av den händelse, varå
ansvarigheten grundas, är anhängigt eller väntas bliva anhängiggjort hos
viss dispaschör i riket, skall dock ankomma på denne att uppgöra jämväl
dispasch som här avses.
Redaren skall hos dispaschören uppgiva namn och adress på kända sakägare.
Dispaschören skall, om det ej är uppenbart att okända sakägare ej finnas,
genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna och i tidning inom
orten, anmana sakägarna att inom viss förelagd tid skriftligen bevaka sin
rätt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa. Särskilt meddelande
skall genom brev tillställas kända sakägare. I övrigt skall i tillämpliga
delar gälla vad som är stadgat om dispasch vid gemensamt haveri.
Kostnaden för dispasch, som avses i denna paragraf, är redaren skyldig
att ersätta, såframt ej borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken till dispaschör
eller eljest särskilda skäl föranleda annat.
260 §.2
Har redaren utbetalt vad som åligger honom att utgiva enligt ovan givna
bestämmelser om begränsning av ansvarigheten och visar sig sedan annan
borgenär hava ägt rätt till betalning av ansvarighetsbeloppet, har redaren
dock icke någon ytterligare betalningsskyldighet, därest redaren, då betalningen
erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dispasch,
denna meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning
kunnat få kunskap om den andres fordran.
Borgenär, som sålunda uppburit vad som rätteligen bort tillkomma annan,
svarar därmed för den andres fordran, såvida han ägde kunskap om
fordringen, när han erhöll betalningen.
1 Denna paragraf motsvarar 261 § i gällande sjölag.
3 Denna paragraf motsvarar 263 § i gällande sjölag.
Första lagutskottets utlåtande nr 8 ur 196i
5
261 §.i
Vad i detta kapitel är stadgat om begränsning av redares ansvarighet
äger tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet som åvilar fartygets ägare,
som ej är redare, eller befraktare eller den som i redares ställe handhar
fartygets drift.
Detsamma gäller ansvarighet vilken åvilar befälhavare eller medlem av
besättningen eller lots eller någon, som är i tjänst hos redaren, ägaren, befraktaren
eller den som i redares ställe handhar fartygets drift, såframt
ansvarigheten uppkommit i tjänsten. Sådan ansvarighet må begränsas,
oaktat den uppkommit på grund av fel eller försummelse.
Det sammanlagda belopp till vilket redare och övriga i denna paragraf
omförmälda personer äga begränsa sin ansvarighet för fordringar, som
uppkommit på grund av en och samma händelse, skall ej överstiga det fulla
ansvarighetsbeloppet enligt 255 §.
262 §.1 2
Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning, när begränsning av ansvarighet
åberopas inför svensk myndighet.
Beträffande ansvarighet som avses i 254 § 1 mom. andra stycket första
punkten skall dock frågan, huruvida och till vilket belopp ansvarigheten är
begränsad, avgöras efter den lag, som gäller för tjänsteavtalet, om tjänsteavtalet
regleras av lagen i annan stat, som är ansluten till 1957 års internationella
konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av
fartyg som användas till fart i öppen sjö.
263 §.3
Konungen äger förordna, att i stället för bestämmelserna i detta kapitel
andra regler skola här i riket tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande
i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll anslutit sig till 1957
års internationella konvention angående begränsningen av ansvarigheten
för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.
(Gällande lydelse)
273
Har redaren ----— — —--
Vad i 263 § är stadgat skall i sådant
fall äga motsvarande tillämpning.
274
Har äganderätten —------
Vad i 263 § är stadgat skall i sådant
fall äga motsvarande tillämpning.
323
Om rådstuvurätts behörighet att
upptaga tvistemål enligt denna lag
gälle i tillämpliga delar vad angående
laga domstol i tvistemål i allmänhet
är stadgat. Talan må ock A äckas
(Föreslagen lydelse)
§•
uppburna beloppet.
Vad i 260 § är stadgat skall i sådant
fall äga motsvarande tillämpning.
§•
— — för överlåtelsen.
Vad i 260 § är stadgat skall i sådant
fall äga motsvarande tillämpning.
§•
Om rådhusrätts behörighet all
upptaga tvistemål enligt denna lag
gäller i tillämpliga delar vad som är
stadgat angående laga domstol i
tvistemål i allmänhet. Talan må ock
1 Denna paragraf motsvarar 205 § i gällande sjölag.
2 Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande sjölag.
3 Denna paragraf motsvarar 260 § i gällande sjölag.
6
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 196b
(Gällande lydelse)
vid rådstuvurätten i den ort, där
fartyget finnes. Finnes ej rådstuvurätt
å ort, där svaranden enligt vad
sålunda är föreskrivet må sökas,
äge käranden instämma tvisten till
den rådstuvurätt, som är närmast
den orten.
Äro flera
(Föreslagen lydelse)
väckas vid rådhusrätten i den ort
där fartyget finnes eller, såvitt angår
fordran för vilken hos myndighet
säkerhet ställts till befrielse från
kvarstad eller annan handräckning,
hos rådhusrätten i den ort där säkerheten
ställts. Talan må väckas hos
sistnämnda rådhusrätt angående
fordran som säkerheten avsett, oaktat
säkerheten frigivits. Finnes ej
rådhusrätt i ort, där svaranden må
sökas enligt vad sålunda är föreskrivet,
äger käranden instämma tvisten
till den rådhusrätt, som är närmast
den orten.
— rederiets hemvist.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. 10 kap. sjölagen i dess nu gällande
lydelse skall dock fortfarande äga tillämpning i fall då den händelse,
varå ansvarigheten grundas, inträffat före ikraftträdandet.
Vad i 323 § stadgas därom att talan må väckas hos rådhusrätten i den
ort, där säkerhet ställts, skall ej gälla, om säkerheten ställts före lagens
ikraftträdande.
[2) Lag
om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen
Härigenom förordnas, att 62 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
62 §.
Av gäldenär — —-----— med lösören.
Häftar på —--------övriga tillgångar.
Hurusom med utmätning för fordran,
för vars betalning redare står i
begränsat ansvar, kan komma att
anstå såvitt angår annan egendom
än fartyget, frakten och sådana
fordringar, i vilka enligt 268 § sjölagen
sjöpanträtt åtnjutes, därom
stadgas i nämnda lag.
Vid utmätning-----— — — avbetalningsköp iakttagas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.
Beträtfande texten till konventionen får utskottet hänvisa till propositionen
s. 8—33.
1 Senaste lydelse se SFS 1955: 234.
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1964
7
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en revision av sjölagens regler om begränsning
av redares ansvarighet. Samtidigt föreslås, att riksdagen skall godkänna en
i Bryssel den 10 oktober 1957 antagen konvention härom.
De föreslagna reglerna innebär, att området för de ersättningar, beträffande
vilka redaren kan begränsa sin ansvarighet, väsentligt minskas. Möjligheten
att bestämma ansvarighetsgränsen till ett belopp motsvarande fartygets
värde slopas och begränsningsbeloppet skall angivas i visst antal
Poincaré-francs för ton av fartygets dräktighet. Genom de föreslagna bestämmelserna
skapas ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans
fartyg göres till föremål för kvarstad eller annan handräckning flera gånger
och i olika länder till säkerhet för fordringar, som härrör från en och samma
händelse.
Inledning
Bestämmelser om begränsning av redares ansvar är intagna i 10 kap. sjölagen.
Till grund för dessa ligger en i Bryssel år 1924 antagen konvention
rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsning
av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen
sjö. Konventionen har ratificerats av Sverige år 1938. Även Danmark,
Finland och Norge har ratificerat konventionen och inarbetat dess bestämmelser
i sin lagstiftning.
På en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel antogs den 10 oktober 1957
en ny konvention rörande begränsning av redares ansvar. Denna konvention,
som undertecknats av bl. a. Sverige, Danmark, Finland och Norge, skall
i förhållandet mellan konventionsstaterna ersätta och upphäva 1924 års
Brysselkonvention. På grundval av 1957 års Brysselkonvention har sjölagskommittén1
i betänkande angående redareansvarets begränsning (SOU
1961: 33) framlagt förslag till ändring i 10 kap. sjölagen in. in. Lagförslaget
överensstämmer väsentligen med lagförslag, som framlagts i Danmark, Finland
och Norge.
Yttranden över sjölagskommitténs betänkande har efter remiss avgivits
av hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt,
överståtliållarämbetet, som inhämtat yttrande av förste stadsfogden i
Stockholm, överexekutor i Göteborg, lagberedningen samt sjöfartsstyrelsen
— som inhämtat yttrande av Svenska seglarförbundet, Svenska kryssarklubben,
Sveriges motorbåts union och Svenska vattenskidklubben — Stats
1
Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Grenander,
sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, förbundsordföranden Johan S. Thore och direktören Carl
Erik Åhmansson.Experter dispaschören Kaj Pineus och advokaten Lennart Hagberg.
8
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 190b
tjänstemannaförbundet, samtliga lotsdirektörer, Svenska sjöfolksförbundet,
Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening, Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Svenska ostkustfiskarnas
centralförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sjöassuradörernas
förening, Sveriges ångfartygs assurans förening, dispaschören
i Stockholm, Svenska hamnförbundet, styrelsen för Sveriges advokatsamfund,
handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare. Näringslivets
trafikdelegation, som beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet,
har i ärendet upprättat en promemoria, som åberopats av Kooperativa
förbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, handelskamrarna
i Gävle och Karlstad samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare
och Gotlands handelskammare.
Frågan om redareansvarets begränsning har under våren 1963 varit föremål
för överläggningar mellan berörda departement i Sverige, Danmark,
Finland och Norge. I enlighet med vad därvid överenskommits har efter beslut
av Kungl. Maj :t den 5 juni 1963 vårt land liksom nämnda länder sagt
upp 1924 års Brysselkonvention till upphörande den 1 juli 1964.
De genom propositionen framlagda lagförslagen grundar sig på sjölagskommitténs
förslag. Kommitténs lagtext återfinnes i propositionen å s.
110 ff.
Konventioner
Sjörätten innehåller olika grupper av regler, som syftar till att utjämna
och fördela de ekonomiska följderna av inträffad skada. Bland dessa regler
intar bestämmelserna om begränsning av redarens ansvar en central plats.
Regler om ansvarsbegränsning återfinnes i praktiskt taget alla sjörättsliga
system. Under skilda tider och i skilda länder har framförts olika motiveringar
för detta rättsinstitut. För Sveriges del har i motiven till 1891 års
sjölag uttalats, att den som bedriver en med så stor risk förenad näring som
sjöfarten bör sättas i tillfälle att åtminstone i någon mån beräkna, vad han
riskerar. Enligt senare nordisk doktrin utgöres den rättspolitiska grunden
för ansvarsbegränsningen av önskemålet att befria redaren från ansvarighet
för katastrofrisker, som han icke rimligen kan täcka genom försäkring.
Skilda sjörättsordningar har under tidernas lopp uppvisat betydande inbördes
olikheter både i fråga om bestämmandet av de slag av fordringar,
som faller inom området för ansvarsbegränsningen, och beträffande sättet
för begränsningens genomförande. Ursprungligen kom begränsningsområdet
jämlikt engelsk rätt att omfatta endast de för sjöfarten centrala riskerna,
medan de kontinentala sjölagarna tillät begränsning med avseende på ett
större antal slag av fordringar. Vad angår sättet för begränsningens genomförande
uppkom tre olika huvudmetoder, nämligen det engelska systemet,
abandonsystemet och exekutionssystemet. De två förstnämnda byggde på
9
Forsla lagutskottets utlåtande nr 6 är 196b
en personlig ansvarighet för redaren. Det engelska systemet lät redaren begränsa
denna ansvarighet till ett visst antal pund för ton av fartygets dräktighet
(pundregeln). Abandonsystemet, som var förhärskande i den romanska
rättskretsen, innebar att redaren ägde frigöra sig från ansvarigheten genom
att till borgenärerna överlämna sjöförmögenheten, d. v. s. fartyg och
frakt. Enligt exekutionssystemet, som gällde i Tyskland och Norden, var
redaren icke personligen ansvarig utan häftade endast med sjöförmögenheten.
Detta system låg till grund för 1891 års svenska sjölag.
Det engelska systemet tog sikte på de begränsningsbara förpliktelser som
uppkommit på grund av en och samma händelse. Om flera olyckshändelser
skedde beträffande fartyget, kunde redaren sålunda få utgiva begränsningsbeloppet
flera gånger. Enligt abandon- och exekutionssystemen avsåg begränsningen
i princip de begränsningsbara förpliktelser till vilka fartyget
under alla sina resor givit upphov. Pundregeln var baserad på ett uppskattat
generellt värde av fartyg i gott skick vid den tid då lagstiftningen genomfördes.
Det fartygsvärde, som enligt abandon- och exekutionssystemen låg
till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen, var värdet efter olyckan.
Olikheterna mellan de skilda rättssystemen medförde betydande praktiska
olägenheter för sjöfartsnäringen. I slutet på förra århundradet framträdde
allt starkare krav på en unifiering av reglerna om ansvarsbegränsningen.
År 1897 bildades en särskild internationell sammanslutning för sjörättsfrågor,
Comité Maritime International (CMI). Arbetet framför allt inom
denna organisation ledde till att en internationell konvention rörande fastställande
av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsningen av
ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen sjö, antogs
på en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel år 1924. Konventionen innebar
en kompromiss mellan engelsk och kontinental uppfattning såväl i fråga
om tillämpningsområdet för begränsningsreglerna som rörande sättet för
begränsningens genomförande. Begränsningsområdet blev minskat i förhållande
till vad som gällde enligt de kontinentala systemen. Beträffande sättet
för begränsningens genomförande föreskrevs, att begränsningen skulle
avse förpliktelser som uppkommit på grund av en och samma händelse och
att personlig ansvarighet skulle gälla för redaren i förening med rätt för
honom att beträffande ansvarighet för egendomsskador välja mellan begränsning
till värdet av sjöförmögenheten, varvid fartygets värde efter olyckan
utgjorde beräkningsgrund, eller begränsning till ett belopp, beräknat
efter visst anlal engelska guldpund för ton av fartygets dräktighet. Vad angick
personskador skulle oberoende av sjöförmögenheten inträda en ytterligare
ansvarighet intill visst antal engelska guldpund för ton av fartygets
dräktighet.
I Sverige utfärdades år 1928 en på 1924 års konvention grundad lagstiftning.
Reglerna i ämnet intogs i 10 kap. sjölagen. Ikraftträdandet av lagstiftningen
— vilken tillkommit under nordiskt lagsamarbete — gjordes bero
-
10
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 196''i
ende av Kungl. Maj :ts förordnande och som ett villkor för sådant förordnande
ansågs böra gälla att ett större antal av de makter, med vilka vi stod i beröring
i sjöfartshänseende, tillträdde konventionen. Vårt land ratificerade
konventionen först år 1938 och lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari
1939. Bland de mera betydande sjöfartsländerna har, förutom de nordiska
staterna, endast Belgien, Frankrike och Spanien anslutit sig till konventionen.
Utanför densamma står således bl. a. U. S. A., Storbritannien, Västtyskland,
Nederländerna, Italien, Grekland och Japan samt de s. k. flags of convenience-länderna.
Den ringa anslutningen till 1924 års konvention föranledde CMI att i slutet
av 1940-talet gripa sig an med arbetet på en ny konvention rörande redareansvarets
begränsning. På en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel
år 1957 antogs en internationell konvention angående begränsningen av ansvarigheten
för ägare av fartyg, som användes till fartyg i öppen sjö. Den undertecknades
av sjutton stater, däribland Sverige, Belgien, Brasilien, Canada,
Danmark, Finland, Frankrike, Indien, Italien, Nederländerna, Norge, Polen,
Spanien och Västtyskland.
Den nya konventionen innebär, i jämförelse med 1924 års konvention, att
begränsningsområdet minskas samt att möjligheten att lägga sjöförmögenhetens
värde till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen bortfaller.
Beräkningen skall ske efter viss kvantitet guld för ton av fartygets dräktighet.
Ansvarighetsgränsen ligger beträffande sakskador på en obetydligt högre
nivå än enligt 1924 års konvention men har väsentligt höjts i fråga om
personskador. Vidare medför 1957 års konvention ökade möjligheter för redaren
att förhindra att hans fartyg göres till föremål för handräckning flera
gånger och i olika länder till säkerhet för fordringar, härrörande från en
och samma händelse. En utförligare redogörelse för konventionsbestämmelserna
lämnas i propositionen å s. 41—42. Till förklaring av det förbehåll
enligt (2) (c) i slutprotokollet till konventionen, som avses skola göras,
må här omnämnas, att slutprotokollet i sagda del medger förbehåll om
rätt att bringa konventionen i tillämpning genom att i inhemsk lagstiftning
upptaga konventionens bestämmelser i en efter samma lagstiftning lämpad
form.
1957 års konvention skall ratificeras och träder i kraft sex månader
efter den dag då deposition skett av minst tio ratifikationsinstrument, av
vilka minst fem skall härröra från stater som var för sig har ett tonnage
av en miljon bruttoton eller däröver. Konventionen har ratificerats av
Frankrike, Ghana, Spanien och Storbritannien samt föranlett lagstiftning i
sistnämnda land.
Till fullföljande av syftet att övergå till den nya konventionens regelsystem
har Sverige såsom tidigare anförts efter beslut av Kungl. Maj :t
den 5 juni 1963 sagt upp 1924 års Brysselkonvention till upphörande den
1 juli 1964.
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år i96b 11
Departementschefen
Vid lagrådsremisser! anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, i den allmänna motiveringen följande.
Regler som begränsar det ansvar som åvilar en fartygsredare enligt sjölagen
eller enligt allmän lag finns hos oss liksom i andra sjörättsliga system
sedan lång tid tillbaka. Dessa regler har i olika länder haft ett mycket skiftande
innehåll. Med hänsyn till sjöfartsnäringens internationella karaktär
har det redan tidigt varit ett starkt intresse att förenhetliga de olika regelsystem
som gällt i skilda länder. Såsom framgått av den tidigare redogörelsen
har dessa strävanden resulterat i en konvention som antogs i Bryssel
1924 om begränsning av redares ansvarighet. Denna konvention har emellertid
vunnit relativt ringa anslutning och en ny konvention om begränsning
av redares ansvar har antagits i Bryssel den 10 oktober 1957.
Sverige har ratificerat 1924 års Brysselkonvention och inarbetat dess regelsystem
i 10 kap. sjölagen. Samma är förhållandet i Danmark, Finland
och Norge. Bland de mera betydande sjöfartsnationerna har förutom de nordiska
länderna endast Belgien, Frankrike och Spanien anslutit sig till konventionen.
Efter samarbete med de nämnda nordiska länderna har sjölagskommittén
föreslagit, att Sverige skall ratificera 1957 års konvention, samt framlagt
förslag till de ändrade regler i sjölagen som föranledes av en anslutning till
konventionen. Motsvarande kommittéförslag har framlagts i Danmark, Finland
och Norge.
Det svenska kommittéförslaget har i vanlig ordning varit föremål för remissbehandling.
Förslaget om ratificering av 1957 års Brysselkonvention
och om därav föranledda ändringar i sjölagen har därvid tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av samtliga remissorgan.
En del remissorgan har emellertid framfört vissa kritiska synpunkter på
det berättigade i ett legalt begränsat redareansvar.
Motiveringarna för en ansvarsbegränsning har varierat starkt under skilda
tider och i olika länder. Någon ingående analys därav kan givetvis här icke
ifrågakomma men med hänsyn till frågans allmänt skadeståndsrättsliga betydelse
synes det i dagens läge, då de skadeståndsrättsliga problemen aktualiseras
alltmer i lagstiftning och offentlig debatt, icke opåkallat att med
några ord beröra motiven för det särskilda rättsinstitut som den legala ansvarsbegränsningen
för fartygsredare utgör. Härvid bortses emellertid från
de skäl av närings- eller handelspolitisk art som i vissa länder kan tänkas
motivera ett gynnande av sjöfartsnäringen eller viss gren av denna näring.
Vissa av de skäl som åberopats grundar sig på föreställningen om culparegeln
som den helt dominerande principen för skadeståndsskyldighet.
Mot bakgrunden härav har framhållits, alt redarens ansvar är strängare
än andra företagares genom alt han svarar även för skada till följd av
12
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 196b
underlydandes fel eller försummelse. Denna ansvarighet har ansetts bli sä
mycket mera betungande som redaren i motsats till flertalet andra företagare
icke har möjlighet att öva kontroll över fartyget och de anställda
ombord. Såsom bl. a. lagberedningen framhållit har emellertid ett ansvar
av samma art som redarens med tiden kommit att gälla även på andra
områden och det förekommer även att företagare svarar strikt, d. v. s.
oberoende av om fel eller försummelse kan påvisas hos ledningen eller någon
underlydande. Härtill kommer att redarens möjligheter att öva fortlöpande
kontroll över fartyget på ett genomgripande sätt har förbättrats
genom teknikens utveckling. Olikheterna i nu nämnda avseenden mellan
sjöfartsnäringens och andra företagare har sålunda i väsentlig mån utjämnats.
Det har även som ett led i diskussionen om det berättigade i ett begränsat
redareansvar tidigare anförts, att borgenärernas intresse av en oinskränkt
betalningsrätt icke skulle vara så stort, emedan dessa i praktiken
har stora svårigheter att göra sin fordringsrätt gällande i annat än det
objekt som befinner sig inom det egna jurisdiktionsområdet, d. v. s. sjöförmögenheten.
Även i detta avseende har emellertid ändrade förhållanden
inträtt, dels genom förbättrade kommunikationer, dels genom ökade möjligheter
till verkställighetsåtgärder utanför det egna landet.
Ett ofta återkommande argument för begränsning av redarens ansvar
är vidare rederirörelsens särskilt riskfyllda natur. Sålunda har i motiven
till 1891 års sjölag uttalats, att den som bedriver en med så stor risk förenad
näring som sjöfarten bör sättas i tillfälle att åtminstone i någon mån
beräkna vad han riskerar. Man har inom doktrinen också anfört, att det
är ett önskemål att befria redaren från katastrofrisker som han icke rimligen
kan täcka genom försäkring. Härvidlag bör emellertid framhållas att
genom teknikens utveckling såväl när det gäller hjälpmedel för navigering
som i andra avseenden sjöfartsnäringen icke längre ovedersägligen
framstår som särskilt riskfylld. Den anförda synpunkten har vidare avseende
närmast på mindre rederier och i mycket liten utsträckning på våra dagars
storrederier.
Problemets tyngdpunkt synes i stället ligga på frågan hur sjöfartsnäringens
försäkringsskydd lämpligen bör anordnas. Lagberedningen har i sitt remissyttrande
härutinnan anfört, att det synes vara på tiden att även rederinäringen
får bära sina kostnader i form av försäkringsavgifter eller på annat
sätt. Beträffande detta omfattande spörsmål inskränker jag mig av naturliga
skäl till endast några kortfattade allmänna synpunkter.
Genom den legala ansvarsbegränsningen erhålles en högsta gräns för redarens
behov av försäkringsskydd och redaren besparas kostnaden av en
till beloppet obegränsad ansvarighetsförsäkring. En av dem som främst
drabbas av ansvarsbegränsningen är lastägaren. Det har framhållits, att denne
under alla förhållanden har ett behov att genom försäkring av lasten
13
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1961
skydda sig för sådana förluster som inte ger upphov till någon skadeståndsfordran
och att det ställer sig lättare för lastägaren, som känner värdet av
det transporterade godset, att teckna försäkring för detta än för redaren,
som i varje fall icke kan förutse värdet av lasten på det fartyg, med vilket
hans eget fartyg kan kollidera. Synpunkter av detta slag, d. v. s. angående
vem som ligger närmast till att teckna försäkring, kan emellertid läggas inte
bara på sjöbefraktningen utan även på befordran till lands och i luften.
Någon motsvarighet till det system som gäller beträffande redares ansvar
finnes emellertid icke inom frakträtten i övrigt.
När det gäller försäkringsskyddet är det även i övrigt av intresse att jämföra
sjötrafiken med trafiken till lands. Därvid vill jag endast erinra om att
inom motorfordonsförsäkringen maximibeloppen utan avgiftshöjning nyligen
höjts så att ansvarigheten i praktiken blivit obegränsad. Även i andra
länder är skadelidandeskyddet inom motorfordonstrafiken bättre tillgodosett
än inom sjötrafiken.
Vad nyss anförts gäller framför allt sakskada. Beträffande personskadorna
gör sig skälen mot en ansvarighetsbegränsning ännu starkare gällande
än beträffande sakskador. Det förtjänar emellertid påpekas att den nya konventionen
i detta avseende utgör en avsevärd förbättring i förhållande till
de nu gällande reglerna genom att ansvarighetsgränserna höjes väsentligt
vid personskador.
Den av lagberedningen aktualiserade frågan, i vad mån den legala begränsningsrätten
bör eller kan ersättas med en maritim ansvarighetsförsäkring,
inrymmer såsom framgår av det sagda stora problem. Dessa — liksom
hela frågan om det berättigade i en legal ansvarsbegränsning — kan
emellertid icke lösas uteslutande med utgångspunkt från vad som ter sig
rimligt för den svenska skadeståndsrättens del. Frågan måste lösas på internationellt
plan och är avhängig bl. a. av sammansättningen av skilda länders
fartygsbestånd, sjöförsäkringens uppbyggnad i olika länder m. fl. faktorer.
Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag mig kunna konstatera,
att den nya konventionen innebär betydande förbättringar i förhållande
till de gällande reglerna. Sålunda har begränsningsområdet väsentligen
minskats. Redaren kan i motsats till vad som för närvarande
gäller icke längre begränsa sitt ansvar för skada, som härrör därav att ett
avtal till följd av fel eller försummelse av nautisk art icke blivit behörigen
fullgjort, förpliktelse, som grundar sig på att i konossement lämnats
oriktiga eller ofullständiga uppgifter, bärgarlön, bidrag till gäldande
av gemensamt haveri samt förpliktelse som befälhavaren har ådragit redaren
i kraft av sin legala fullmakt. Härefter kan begränsningsområdet sägas
omfatta i huvudsak endast de centrala riskerna för sjöfarten.
Ansvarighetsgränsen bestämmes enligt gällande regler till ett belopp
14
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1964
motsvarande fartygets värde efter den ansvarighetsgrundande händelsen
med tillägg av tio procent av värdet före händelsen, den s. k. fartygsvärderegeln.
I de viktigaste begränsningsfallen äger emellertid redaren åberopa
en alternativ gräns, beräknad efter åtta engelska guldpund för ton av
fartygets dräktighet, den s. k. pundregeln. Har personskada uppstått, höjes
ansvarighetsgränsen med ytterligare åtta engelska guldpund för ton.
Detta belopp är avsett att enbart täcka personfordringar. Om det inte förslår
skall personborgenärerna erhålla betalning jämte övriga borgenärer ur
återstoden av ansvarighetsbeloppet. I sjölagen har pundbeloppen omvandlats
till kronor i guld. Detta system är såsom framgått av vad tidigare anförts
en kompromiss mellan det engelska och de kontinentala systemen.
Pundregeln har emellertid i praktiken i allmänhet givit det för redaren
förmånligaste resultatet och fartygsvärderegeln har därför fått ringa tilllämpning.
Den nya konventionen upptager ingen fartygsvärderegel utan begränsningsbeloppen
angives i visst antal Poincaré-francs för ton av fartygets
dräktighet. Det engelska systemet har sålunda givits företräde framför de
kontinentala uppfattningarna men för vårt lands vidkommande torde såsom
framgått av vad nyss anförts denna ändring i praktiken icke bli av någon
genomgripande betydelse. Å andra sidan torde, därest anslutningen —
såsom är att antaga — blir större till den nya konventionen än till den gamla,
väsentliga fördelar vinnas genom internationellt enhetligare regler.
Poincaréfrancen är icke något nationellt mynt utan tjänstgör endast som
räkneenhet. Omräkning från Poincaréfranc till nationell valuta skall göras
i varje särskilt begränsningsfall. Härigenom vinnes så långt möjligt garanti
för en gemensam och fast värdegräns.
I överensstämmelse med 1924 års konvention föreskrives skilda ansvarighetsgränser
för egendoms- och personskador. Om endast egendomsskada
föreligger, uppgår den begränsade ansvarigheten till ett belopp beräknat
efter 1 000 francs för ton av fartygets dräktighet. I fall av personskada,
enbart eller i förening med egendomsskada, beräknas den begränsade ansvarigheten
efter 3 100 francs för ton av fartygets dräktighet. Såsom tidigare
antytts innebär detta i förhållande till gällande regler en väsentlig
höjning av ansvarigheten för personskador. Enligt de nya reglerna kommer
begränsning av personfordringar icke att komma i fråga annat än vid
stora katastrofer. Detta måste av sociala skäl anses vara en betydande förtjänst
hos de nya reglerna.
Den nya konventionen medför även såsom närmare framgår i det följande
ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans fartyg göres
till föremål för handräckning flera gånger och i olika länder till säkerhet
för fordringar, som härrör från en och samma händelse. Detta är givetvis
ägnat att medföra ett bättre utnyttjande av fartygstonnaget.
Av vad sålunda anförts framgår, att väsentliga fördelar är att vinna vid
15
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1964
en anslutning till den nya begränsningskonventionens regler. Sjölagsltommitténs
förslag, att vårt land skall ratificera konventionen och inarbeta
dess regler i sjölagen, har såsom framgått vunnit anslutning från samtliga
remissorgan.
Beträffande en detalj i konventionen, nämligen principen att lex fori
skall gälla för redareansvarets begränsning, har emellertid Sveriges advokatsamfund
framhållit, att detta icke står i samklang med modern rättsuppfattning
på den internationella privaträttens område. Advokatsamfundet
har emellertid uttalat, att detta förhållande icke bör utgöra hinder för
ett accepterande av konventionens i övrigt ändamålsenliga regelsystem.
Liksom kommittén och remissorganen anser jag, att vårt land i likhet
med vad som föreslås i Danmark, Finland och Norge bör tillträda den nya
konventionen. Beträffande den nyss nämnda lexforiprincipen bör framhållas,
att denna kommit till uttryck i artikel 7 första stycket och måste ses
i samband med den i artikel 7 andra stycket intagna regeln, att fördragsslutande
stat har möjlighet att från en på konventionen grundad lagstiftning
helt eller delvis utesluta icke-fördragsslutande stat och sådana personer,
som saknar viss angiven anknytning till fördragsslutande stat.
På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att vårt land ratificerar
1957 års Brysselkonvention om begränsning av redares ansvar och genomför
de ändringar i sjölagen som betingas härav.
Sjölagskommittén har föreslagit, att den förut nämnda möjligheten att
från lagstiftningen undantaga icke-fördragsslutande stat eller personer
som saknar anknytning till fördragsslutande stat icke skall utnyttjas utan
att bestämmelserna i princip skall vara generellt tillämpliga. Kommittén
har emellertid icke ansett att vårt land bör avstå från möjligheten att förhindra,
att främmande fartyg av svensk myndighet erhåller eu förmånligare
behandling än som i motsvarande situation kommer ett svenskt fartyg
till del i det främmande fartygets hemland. Dylika fall kan uppkomma
främst i fråga om fartyg hemmahörande i stat som icke biträtt konventionen
men även beträffande fartyg hemmahörande i stat, som biträtt konventionen
men därvid gjort förbehåll enligt punkterna 2 (a) och (b) i slutprotokollet.
Sjölagskommittén har ansett det lämpligt att en möjlighet
hålles öppen att föreskriva undantag för dessa fall. Kommittén har därför
föreslagit, att Kungl. Maj :t skall äga förordna att i stället för bestämmelserna
i 10 kap. sjölagen andra regler skall här i riket tillämpas i fråga om
fartyg hemmahörande i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll
anslutit sig till 1957 års begränsningskonvention.
Kommitténs förslag överensstämmer i princip med den gällande bestämmelsen
i 266 § sjölagen och jag tillstyrker förslaget. Detta förutsätter att
vårt land vid ratificeringen av konventionen gör förbehåll enligt punkterna
2 (a) och (b) i signaturprotokollet till konventionen.
16 Första lagutskottets utlåtande nr 8 år WGi
När det gäller de frågor, som konventionen lämnar fritt för den
nationella rätten att reglera har spörsmålet om småfartygens ansvarighet
tilldragit sig största intresset. Såsom framgått skall enligt konventionen
fartyg vars dräktighet understiger 300 ton vid bestämmandet av
ansvarighetsgränsen anses ha en dräktighet av 300 ton. Detta innebär i förhållande
till vad som gäller för närvarande en väsentlig skärpning av redarens
ansvarighet. Fördragsslutande part äger dock enligt punkt 2 (b) i signaturprotokollet
förbehålla sig rätten att meddela avvikande bestämmelser
beträffande fartygen under 300 ton.
Kommittén har beträffande småfartygen uttalat, att dessa fartygs redare
eller ägare ofta representerar en jämförelsevis ringa ekonomisk bärkraft
men att å andra sidan måste beaktas att även de små fartygen kan
åstadkomma mycket betydande skador. Sjölagskommittén har kommit
till den uppfattningen att konventionen i princip bör följas såvitt angår
personskada men att beträffande egendomsskada en lägre ansvarighetsgräns
är rimlig och lämplig. Med avseende närmast på egendomsskada har
kommittén därför föreslagit en reduktionsregel av innebörd att fartyg, vars
dräktighet understiger 150 ton, likställes med fartyg om 150 ton samt att
för fartyg med en dräktighet från 150 upp till 300 ton det verkliga tontalet
lägges till grund för ansvarighetsgränsens beräkning.
Om detta förslag har framkommit delade meningar under remissbehandlingen.
Fiskareorganisationerna har av sociala skäl icke velat motsätta
sig den förhöjda gränsen i fråga om personskada men uttalat tveksamhet
beträffande höjningen av ansvarigheten för egendomsskada. Med
hänsyn till den nordiska rättsenheten har man emellertid ansett sig kunna
godkänna även detta förslag. Å andra sidan har flera remissorgan uttalat
sig för att konventionens 300-tonsregel helt skall godtagas. Bland
dessa har några framhållit, att i varje fall beträffande nöjessjöfarten anledning
saknas att avvika från konventionen. Från försäkringshåll har anförts,
att 300-tonsregeln är att förorda men att, om nordisk enighet icke
kan nås om denna, det föreliggande förslaget får accepteras. Sjöfartsstyrelsen
har förklarat sig närmast benägen att förorda, att nöjesbåtar undantages
från ansvarighetsbegränsning men framhållit att betydande praktiska
svårigheter skulle uppkomma vid försök att avgränsa de olika kategorierna
småbåtar från varandra. Med hänsyn härtill har sjöf artsstyr elsen
icke motsatt sig kommittéförslaget. Lagberedningen har gjort en jämförelse
med motorfordons- och lufttrafiken och uttalat, att starka skäl
föreligger för en obligatorisk försäkring för småfartyg. Lagberedningen
har föreslagit en närmare utredning härom. Sjöfartsstyrelsen har uttalat,
att det kan bli aktuellt att införa försäkringsplikt beträffande vissa nöjesbåtar
och i samband därmed obligatorisk registrering av dessa båtar samt
någon form av förarbevis.
När det gäller småfartygen kan konstateras, att de föreslagna reglerna
17
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 196i
innebär en väsentlig höjning av den ansvarighet som nu gäller. Det torde
endast undantagsvis komma att inträffa att full täckning för skada icke erhålles.
Frågan om småfartygens ansvarighet har varit föremål för behandling
vid de förhandlingar som hållits med representanter för berörda departement
i Sverige, Danmark, Finland och Norge. Därvid har framkommit, att
beträffande nyttosjöfarten, företrädesvis fisket, nordisk enighet icke torde
kunna nås om någon annan lösning än den av kommittén föreslagna. Sådan
enighet är enligt min mening synnerligen angelägen. Beträffande nöjessjöfarten
kan väl med fog sägas, att denna bör kunna bära det fulla ansvaret
för uppkommande skador. Emellertid synes en tillfredsställande gränsdragning
mellan nöjes- och nyttosjöf art stöta på mycket stora praktiska svårigheter.
På grund av vad nu anförts och då de föreslagna ansvarighetsgränserna
synes utgöra en rimlig avvägning av de olika intressen som gör sig gällande
i denna fråga, föreslår jag, att kommittéförslaget på denna punkt lägges
till grund för lagstiftning. Detta förutsätter att vårt land även av denna anledning
vid ratificering av konventionen enligt punkt 2 (b) i signaturprotokollet
förbehåller sig rätten att meddela från konventionen avvikande regler
för fartyg, vars dräktighet understiger 300 ton.
Frågan om obligatorisk ansvarighetsförsäkring sammanhänger med problemet
om registrering av småbåtar. Härom har chefen för handelsdepartementet
uttalat (prop. 1962: 94), att ytterligare erfarenheter av trafiken till
sjöss bör avvaktas, innan frågan prövas. På grund av vad sålunda anförts
och då väsentliga administrativa problem uppstår vid ett genomförande av
en obligatorisk ansvarighetsförsäkring, kan ståndpunkt icke tagas till frågan
i detta sammanhang.
I fråga om fartyg, som användes i inre farvatten, gäller för närvarande
samma begränsningsregler som beträffande fartyg, som användes i öppen
sjö. Detta motiveras av önskvärdheten av fasta och enhetliga regler. Det
nu framlagda förslaget intager samma ståndpunkt. Ett par remissorgan
har under hänvisning till olikheten mellan reglerna för trafiken till lands
och till sjöss ifrågasatt, att från lagstiftningens tillämpning borde undantagas
fartyg som användes i inre farvatten. Härvidlag bör emellertid beaktas,
att enligt gällande regler redarna i stor utsträckning kan fritaga sig från
ansvar gentemot den krets av skadelidande som närmast åsyftas, nämligen
passagerarna. För att en ändrad ordning skall få avsedd effekt, torde därför
även sistnämnda regler böra ändras. Jag anser icke det anförda utgöra
tillräckligt skäl att avvika från det gällande systemet1.
Icke heller anser jag, att särskilda bestämmelser bör införas för krigsfartyg.
När det gäller skada å hamnanläggningar och liknande anordningar samt
1 Angående trafik med landsvägsfärja se NJA 1961 s. 686.
18 Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1964
skyldigheten att avlägsna förolyckat fartyg har fördragsslutande part möjlighet
att utesluta konventionens bestämmelser om ansvarighetsbegränsning.
Sjölagskommittén har föreslagit, att Sverige icke skall begagna sig
av denna möjlighet. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissorganen
med undantag av Svenska hamnförbundet. Lagberedningen har uttalat
tveksamhet härvidlag. Enligt min mening bör man inte utan starka
skäl avvika från konventionens regler. På grund härav och då enligt vad
som framgår av hamnförbundets yttrande begränsningsrätten hittills icke
medfört några betydande olägenheter för hamnarna anser jag mig böra
tillstyrka kommitténs förslag härutinnan. Påpekas bör att vid bristande
reciprocitet Kungl. Maj :t enligt vad som tidigare framgått har möjlighet att
från begränsningsrätten undantaga fartyg i främmande stat, som icke
bereder svenska fartyg förmånen av en motsvarande begränsningsrätt.
Enligt artikel 1 (4) (b) lämnas åt varje konventionsstat fritt att, i det
fall då dess lagstiftning reglerar tjänsteavtalet mellan fartygsägaren och
anställda ombord, avgöra i vad mån en skada som förorsakats en anställd
skall vara underkastad redarens begränsningsrätt.
Kommittén har ansett, att vägande sociala skäl talar för, att ansvarighet
för skada som åsamkats anställda ombord så långt konventionen medgiver
icke skall omfattas av redarens begränsningsrätt, och därför föreslagit
en särskild undantagsbestämmelse härom. Vidare har kommittén föreslagit
ett undantag från den i det föregående nämnda lexforiprincipen av
innehåll, att frågan om ansvarighet för fordran som nu sagts skall avgöras
efter den lag som gäller för tjänsteavtalet, om fartyget hör hemma i
främmande stat och tjänsteavtalet regleras av lagen i stat som är ansluten
till 1957 års konvention.
Vad kommittén sålunda föreslagit har godtagits av det övervägande flertalet
remissorgan. Hovrätten för Västra Sverige har emellertid givit uttryck
för en avvikande mening och uttalat, att de anförda sociala skälen
bör tillgodoses genom ett tillfredsställande försäkringsskydd för de anställda.
Samma uppfattning har framförts av Sveriges advokatsamfund.
Advokatsamfundet har ansett det olämpligt att exempelvis vid en fartygskollision,
varigenom besättningen skadats, denna kan få ett ekonomiskt
intresse att vända sig mot den egna redaren och icke mot den främmande
redaren och att i vissa fall märkliga processlägen kan uppkomma till följd
av besättningens ekonomiska intressen. Lagberedningen har förordat, att
det av kommittén för tillämpning av utländsk lag föreslagna villkoret, att
fartyget hör hemma i främmande stat, utgår såsom mindre väl förenligt
med konventionen.
I likhet med kommittén anser jag, att av socialpolitiska skäl skada, som
åsamkats anställda ombord, icke bör drabbas av begränsning. Denna synpunkt
tillgodoses lämpligast genom att — i den utsträckning som konventionen
möjliggör — i vår lagstiftning undantag från begränsningsrätten
göres beträffande skada som drabbat anställda ombord. I anledning av
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 196i
19
advokatsamfundets invändning mot förslaget kan framhållas, att det förhållandet
att olika i en rättegång deltagande personer — parter, vittnen eller
sakkunniga — har skilda ekonomiska intressen inte är ovanligt och att
en domstol ofta har att ta hänsyn härtill vid sin bedömning av ett mål. På
grund av det anförda tillstyrker jag kommitténs förslag, att ansvarighet
för skada som drabbat anställda ombord skall undantagas från begränsningsrätt.
I likhet med lagberedningen anser jag däremot den av kommittén
föreslagna undantagsbestämmelsen från lex foriprincipen mindre väl
förenlig med konventionen. Jag föreslår därför att denna jämkas i enlighet
med vad lagberedningen förordat.
Beträttande departementschefens yttranden i övrigt torde här få hänvisas
till propositionen.
Lagrådet
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får alltså hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande proposition, nr
35, måtte
dels antaga de genom propositionen framlagda lagförslagen
dels
ock godkänna den i Bryssel den 10 oktober 1957 antagna
konventionen angående begränsningen av ansvarigheten
för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö,
dock med förbehåll enligt (2) (a), (b) och (c) i slutprotokollet
till konventionen.
Stockholm den 25 februari 1964
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Arvidson, Wikner, Hilding,
Helge Karlsson, Nyman och Palm;
från andra kammaren; fru Gärde Widemar, fru Johansson, herrar
Ostrand, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, Martinsson
och Svenungsson.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640141
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1964:107 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen TO. TO. s. 1 i texten