Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen m. m.

1964-02-25 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1964:8, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 196å

1

Nr 8

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om ändring i sjölagen m. m.

Genom en den 17 januari 1964 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 35, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj .t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

slag till

1) lag om ändring i sjölagen och

2) lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen,

dels ock föreslagit, att riksdagen godkänner en vid propositionen fogad,

den 10 oktober 1957 antagen konvention angående begränsningen av ansvarigheten

för ägare av lartyg som användas till fart i öppen sjö.

De sålunda framlagda lagförslagen är av följande lydelse:

1) Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 10 kap. samt 216, 224, 273, 274 och 323 §§x

sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 264—

266 §§ samma lag skola upphöra att gälla.

216 §. 216 §•

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Angående begränsning av redare- Skall haveribidrag gäldas av last

ansvaret i fråga om haveribidrag, eller annat gods, häftar ägaren med

som skall gäldas av fartyg och frakt, godset men svarar ej personligen.

stadgas i 10 kap. Skall haveribidrag

gäldas av last eller annat gods, häfte

ägaren med godset, men svare ej

personligen.

224 §.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Var som--------deras räddning.

Den, som--------till bärgarlön.

Bärgarlön skall,--------detta senare.

Åligger det----------av avtalet.

* Senaste lydelse se beträffande 216, 224, 256—266, 273 och 274 §§ SFS 1928: 161 beträffande

254 § SFS 1936:276, beträffande 255 § SFS 1953:57 samt beträffande 323 § SFS

1946: 847.

1 Bihang till riksdagens protokoll l9G''i. 9 samt. 1 avd. Nr 8

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1061

(Gällande lydelse)

Angående begränsning av redareansvaret

i fråga om lön för bärgning

av fartyg eller något, som hört till

fartyg, stadgas i 10 kap. Har gods

eller något, som hört till gods, bärgats,

häfte ägaren med det bärgade,

men svare ej personligen.

Kunna parterna-------

(Föreslagen lydelse)

Har gods eller något, som hört till

gods, bärgats, häftar ägaren med

det bärgade men svarar ej personligen.

av domstol.

TIONDE KAPITLET

Om begränsning av redares ansvarighet.1

254 §.2

1 mom. Föreligger ansvarighet för redare enligt denna eller allmän lag,

är ansvarigheten begränsad vad angår

1. ersättning för skada å person, som befinner sig ombord på fartyget

för att medfölja detta, och för skada å egendom ombord;

% ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av

någon som befinner sig ombord på fartyget;

3. ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av

omständighet som hänför sig till navigeringen eller handhavandet av fartyget

eller till lastningen, befordringen eller lossningen av lasten eller till inskeppningen,

befordringen eller landsättningen av passagerarna;

4. ersättning för skada å hamnanläggning, bassäng eller segelbar vattenväg;

samt

5. ersättning på grund av föreskriven skyldighet att avlägsna sjunket,

strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg.

Begränsningen gäller dock ej ansvarighet på grund av skada som åsamkats

befälhavaren eller medlem av besättningen eller lots eller någon person

i redarens tjänst, som befinner sig ombord eller vilkens åligganden stå i

samband med fartygets tjänst. Den avser ej heller ansvarighet på grund av

fel eller försummelse av redaren själv, med mindre denne begått felet eller

försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess besättning.

Begränsningen gäller icke ränta och kostnader i saken.

? mom. Har redaren motfordran mot borgenären och grunda sig fordran

och motfordran på en och samma händelse, skall begränsningen avse allenast

det belopp varmed fordringen överstiger motfordringen.

255 §.3

1 mom. Är ansvarigheten begränsad, svarar redaren intill ett belopp beräknat

efter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst etthundrafemtiotusen

francs.

Intraffar skada å person, höjes ansvarighetsgränsen i vad avser sådan

skada med tvåtusenetthundra francs för ton, dock med minst sexhundratrettiotusen

francs.

1 Gällande lydelse av 10 kap. se propositionen s. 128 ff.

s Denna paragraf motsvarar 254 § i gällande sjölag.

* Denna paragraf ersätter 255, 258 och 260 §§ i gällande sjölag. Till 256 och 257 SS i

gällande sjölag saknas motsvarighet i förslaget.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1964

2 mom. Med franc förstås en enhet innehållande sextiofem och ett halvt

milligram guld av niohundra tusendelars finhet. Omräkning till svenskt

mynt skall ske efter kursen den dag då redaren ställer säkerhet för sin ansvarighet

eller, om säkerhet icke ställes, då betalning sker.

Med dräktighet avses nettodräktigheten, för maskindrivet fartyg ökad

med det maskinrum som vid bestämmandet av nettodräktigheten dragits

från bruttodräktigheten.

256 §d

Den ansvarighetsgräns, varom stadgas i 255 §, gäller beträffande fordringar,

vilka uppkommit på grund av en och samma händelse.

Fordringar på grund av skada å person skola i första hand tillgodoses

med det ansvarighetsbelopp som avses i 255 § 1 mom. andra stycket. Förslår

ej detta, skall återstoden av fordringarna tillsammans med övriga fordringar

tillgodoses ur det belopp som avses i nämnda mom. första stycket.

Fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske i förhållande till fordringarnas

storlek.

Har redaren betalat fordran som avses i denna paragraf, skall han anses

träda i fordringsägarens ställe med samma rätt som denne och fordringsbeloppet

medtagas vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet, såvitt

fordringen kunnat här i riket göras gällande mot redaren. Visar redaren

att han, oaktat krav ännu ej skett, framdeles har att betala fordran som avses

i denna paragraf, skall jämväl den fordringen medtagas vid fördelningen.

257 §2

Kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken ansvarigheten

är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd skall hävas,

om redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer säkerhet

för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § jämte ett av myndigheten bestämt

tillägg för ränta och kostnader i saken. Säkerheten må åberopas gentemot

alla borgenärer, för vilkas fordringar gäller begränsning till samma

ansvarighetsbelopp, och skall anses vara ställd till förmån för alla sådana

borgenärer.

Har redaren ställt säkerhet för ett mindre belopp än i första stycket avses

och ställer han därefter hos samma myndighet säkerhet för återstoden, skall

ock vad i första stycket stadgas äga tillämpning.

Om redaren ställt full säkerhet efter vad i första eller andra stycket sägs,

skall på hans yrkande tidigare ställd säkerhet för fordran som avses med

den fulla säkerheten frigivas.

Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om

säkerheten ställts hos vederbörlig myndighet i Danmark, Finland eller

Norge.

258 §.••

Kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken ansvarigheten

är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd hävas, om

redaren visar, att han, innan åtgärden genomförts, utom riket ställt betryggande

och för borgenären tillgänglig säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet

enligt 255 § i någon av följande hamnar:

1 Denna paragraf motsvarar 259 § i gällande sjölag.

a Denna paragraf motsvarar 262 § i gällande sjölag.

3 Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande sjölag.

1 j Bihang till riksdagens protokoll 196t. 9 samt. 1 avd. Xr S

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1964

1. den hamn där den händelse inträffat varå fordringen grundas eller,

om händelsen ej ägt rum i hamn, den första hamn som fartyget anlöpt efter

händelsen;

2. landsättningshamnen, om fordringen avser skada å person;

3. lossningshamnen, om fordringen avser skada å last.

Har i fall som avses i första stycket säkerheten ställts i annan ort än där

angives, prövar rätten eller överexekutor med hänsyn till omständigheterna,

huruvida handräckningsåtgärd, som nu sagts, skall vägras eller hävas.

Vad i första och andra styckena är stadgat gäller även, om den utom

riket ställda säkerheten icke motsvarar det fulla ansvarighetsbeloppet enligt

255 § men redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer betryggande

säkerhet för återstoden jämte ett av rätten eller överexekutor

bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.

Vad i denna paragraf är stadgat om hävande av handräckningsåtgärd

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om frigivande av säkerhet, som

ställts inom riket till befrielse från handräckningsåtgärd.

259 §.1

Tvist om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är begränsad

enligt 255 §, eller om fördelningen av ansvarighetsbelopp mellan borgenärer

må hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets

hemort eller där dispasch för den orten vanligen upprättas. Har fartyget ej

hemort här i riket, uppgöres dispaschen av dispaschören i Stockholm. Om

ärende angående gemensamt haveri med anledning av den händelse, varå

ansvarigheten grundas, är anhängigt eller väntas bliva anhängiggjort hos

viss dispaschör i riket, skall dock ankomma på denne att uppgöra jämväl

dispasch som här avses.

Redaren skall hos dispaschören uppgiva namn och adress på kända sakägare.

Dispaschören skall, om det ej är uppenbart att okända sakägare ej finnas,

genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna och i tidning inom

orten, anmana sakägarna att inom viss förelagd tid skriftligen bevaka sin

rätt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa. Särskilt meddelande

skall genom brev tillställas kända sakägare. I övrigt skall i tillämpliga

delar gälla vad som är stadgat om dispasch vid gemensamt haveri.

Kostnaden för dispasch, som avses i denna paragraf, är redaren skyldig

att ersätta, såframt ej borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken till dispaschör

eller eljest särskilda skäl föranleda annat.

260 §.2

Har redaren utbetalt vad som åligger honom att utgiva enligt ovan givna

bestämmelser om begränsning av ansvarigheten och visar sig sedan annan

borgenär hava ägt rätt till betalning av ansvarighetsbeloppet, har redaren

dock icke någon ytterligare betalningsskyldighet, därest redaren, då betalningen

erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dispasch,

denna meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning

kunnat få kunskap om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit vad som rätteligen bort tillkomma annan,

svarar därmed för den andres fordran, såvida han ägde kunskap om

fordringen, när han erhöll betalningen.

1 Denna paragraf motsvarar 261 § i gällande sjölag.

3 Denna paragraf motsvarar 263 § i gällande sjölag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8 ur 196i

5

261 §.i

Vad i detta kapitel är stadgat om begränsning av redares ansvarighet

äger tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet som åvilar fartygets ägare,

som ej är redare, eller befraktare eller den som i redares ställe handhar

fartygets drift.

Detsamma gäller ansvarighet vilken åvilar befälhavare eller medlem av

besättningen eller lots eller någon, som är i tjänst hos redaren, ägaren, befraktaren

eller den som i redares ställe handhar fartygets drift, såframt

ansvarigheten uppkommit i tjänsten. Sådan ansvarighet må begränsas,

oaktat den uppkommit på grund av fel eller försummelse.

Det sammanlagda belopp till vilket redare och övriga i denna paragraf

omförmälda personer äga begränsa sin ansvarighet för fordringar, som

uppkommit på grund av en och samma händelse, skall ej överstiga det fulla

ansvarighetsbeloppet enligt 255 §.

262 §.1 2

Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning, när begränsning av ansvarighet

åberopas inför svensk myndighet.

Beträffande ansvarighet som avses i 254 § 1 mom. andra stycket första

punkten skall dock frågan, huruvida och till vilket belopp ansvarigheten är

begränsad, avgöras efter den lag, som gäller för tjänsteavtalet, om tjänsteavtalet

regleras av lagen i annan stat, som är ansluten till 1957 års internationella

konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av

fartyg som användas till fart i öppen sjö.

263 §.3

Konungen äger förordna, att i stället för bestämmelserna i detta kapitel

andra regler skola här i riket tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande

i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll anslutit sig till 1957

års internationella konvention angående begränsningen av ansvarigheten

för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

(Gällande lydelse)

273

Har redaren ----— — —--

Vad i 263 § är stadgat skall i sådant

fall äga motsvarande tillämpning.

274

Har äganderätten —------

Vad i 263 § är stadgat skall i sådant

fall äga motsvarande tillämpning.

323

Om rådstuvurätts behörighet att

upptaga tvistemål enligt denna lag

gälle i tillämpliga delar vad angående

laga domstol i tvistemål i allmänhet

är stadgat. Talan må ock A äckas

(Föreslagen lydelse)

§•

uppburna beloppet.

Vad i 260 § är stadgat skall i sådant

fall äga motsvarande tillämpning.

§•

— — för överlåtelsen.

Vad i 260 § är stadgat skall i sådant

fall äga motsvarande tillämpning.

§•

Om rådhusrätts behörighet all

upptaga tvistemål enligt denna lag

gäller i tillämpliga delar vad som är

stadgat angående laga domstol i

tvistemål i allmänhet. Talan må ock

1 Denna paragraf motsvarar 205 § i gällande sjölag.

2 Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande sjölag.

3 Denna paragraf motsvarar 260 § i gällande sjölag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 196b

(Gällande lydelse)

vid rådstuvurätten i den ort, där

fartyget finnes. Finnes ej rådstuvurätt

å ort, där svaranden enligt vad

sålunda är föreskrivet må sökas,

äge käranden instämma tvisten till

den rådstuvurätt, som är närmast

den orten.

Äro flera

(Föreslagen lydelse)

väckas vid rådhusrätten i den ort

där fartyget finnes eller, såvitt angår

fordran för vilken hos myndighet

säkerhet ställts till befrielse från

kvarstad eller annan handräckning,

hos rådhusrätten i den ort där säkerheten

ställts. Talan må väckas hos

sistnämnda rådhusrätt angående

fordran som säkerheten avsett, oaktat

säkerheten frigivits. Finnes ej

rådhusrätt i ort, där svaranden må

sökas enligt vad sålunda är föreskrivet,

äger käranden instämma tvisten

till den rådhusrätt, som är närmast

den orten.

— rederiets hemvist.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. 10 kap. sjölagen i dess nu gällande

lydelse skall dock fortfarande äga tillämpning i fall då den händelse,

varå ansvarigheten grundas, inträffat före ikraftträdandet.

Vad i 323 § stadgas därom att talan må väckas hos rådhusrätten i den

ort, där säkerhet ställts, skall ej gälla, om säkerheten ställts före lagens

ikraftträdande.

[2) Lag

om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 62 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

62 §.

Av gäldenär — —-----— med lösören.

Häftar på —--------övriga tillgångar.

Hurusom med utmätning för fordran,

för vars betalning redare står i

begränsat ansvar, kan komma att

anstå såvitt angår annan egendom

än fartyget, frakten och sådana

fordringar, i vilka enligt 268 § sjölagen

sjöpanträtt åtnjutes, därom

stadgas i nämnda lag.

Vid utmätning-----— — — avbetalningsköp iakttagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

Beträtfande texten till konventionen får utskottet hänvisa till propositionen

s. 8—33.

1 Senaste lydelse se SFS 1955: 234.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1964

7

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av sjölagens regler om begränsning

av redares ansvarighet. Samtidigt föreslås, att riksdagen skall godkänna en

i Bryssel den 10 oktober 1957 antagen konvention härom.

De föreslagna reglerna innebär, att området för de ersättningar, beträffande

vilka redaren kan begränsa sin ansvarighet, väsentligt minskas. Möjligheten

att bestämma ansvarighetsgränsen till ett belopp motsvarande fartygets

värde slopas och begränsningsbeloppet skall angivas i visst antal

Poincaré-francs för ton av fartygets dräktighet. Genom de föreslagna bestämmelserna

skapas ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans

fartyg göres till föremål för kvarstad eller annan handräckning flera gånger

och i olika länder till säkerhet för fordringar, som härrör från en och samma

händelse.

Inledning

Bestämmelser om begränsning av redares ansvar är intagna i 10 kap. sjölagen.

Till grund för dessa ligger en i Bryssel år 1924 antagen konvention

rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsning

av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen

sjö. Konventionen har ratificerats av Sverige år 1938. Även Danmark,

Finland och Norge har ratificerat konventionen och inarbetat dess bestämmelser

i sin lagstiftning.

På en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel antogs den 10 oktober 1957

en ny konvention rörande begränsning av redares ansvar. Denna konvention,

som undertecknats av bl. a. Sverige, Danmark, Finland och Norge, skall

i förhållandet mellan konventionsstaterna ersätta och upphäva 1924 års

Brysselkonvention. På grundval av 1957 års Brysselkonvention har sjölagskommittén1

i betänkande angående redareansvarets begränsning (SOU

1961: 33) framlagt förslag till ändring i 10 kap. sjölagen in. in. Lagförslaget

överensstämmer väsentligen med lagförslag, som framlagts i Danmark, Finland

och Norge.

Yttranden över sjölagskommitténs betänkande har efter remiss avgivits

av hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt,

överståtliållarämbetet, som inhämtat yttrande av förste stadsfogden i

Stockholm, överexekutor i Göteborg, lagberedningen samt sjöfartsstyrelsen

— som inhämtat yttrande av Svenska seglarförbundet, Svenska kryssarklubben,

Sveriges motorbåts union och Svenska vattenskidklubben — Stats
1

Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Grenander,

sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, förbundsordföranden Johan S. Thore och direktören Carl

Erik Åhmansson.Experter dispaschören Kaj Pineus och advokaten Lennart Hagberg.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 190b

tjänstemannaförbundet, samtliga lotsdirektörer, Svenska sjöfolksförbundet,

Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening, Svenska västkustfiskarnas

centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Svenska ostkustfiskarnas

centralförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sjöassuradörernas

förening, Sveriges ångfartygs assurans förening, dispaschören

i Stockholm, Svenska hamnförbundet, styrelsen för Sveriges advokatsamfund,

handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare. Näringslivets

trafikdelegation, som beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet,

har i ärendet upprättat en promemoria, som åberopats av Kooperativa

förbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, handelskamrarna

i Gävle och Karlstad samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare

och Gotlands handelskammare.

Frågan om redareansvarets begränsning har under våren 1963 varit föremål

för överläggningar mellan berörda departement i Sverige, Danmark,

Finland och Norge. I enlighet med vad därvid överenskommits har efter beslut

av Kungl. Maj :t den 5 juni 1963 vårt land liksom nämnda länder sagt

upp 1924 års Brysselkonvention till upphörande den 1 juli 1964.

De genom propositionen framlagda lagförslagen grundar sig på sjölagskommitténs

förslag. Kommitténs lagtext återfinnes i propositionen å s.

110 ff.

Konventioner

Sjörätten innehåller olika grupper av regler, som syftar till att utjämna

och fördela de ekonomiska följderna av inträffad skada. Bland dessa regler

intar bestämmelserna om begränsning av redarens ansvar en central plats.

Regler om ansvarsbegränsning återfinnes i praktiskt taget alla sjörättsliga

system. Under skilda tider och i skilda länder har framförts olika motiveringar

för detta rättsinstitut. För Sveriges del har i motiven till 1891 års

sjölag uttalats, att den som bedriver en med så stor risk förenad näring som

sjöfarten bör sättas i tillfälle att åtminstone i någon mån beräkna, vad han

riskerar. Enligt senare nordisk doktrin utgöres den rättspolitiska grunden

för ansvarsbegränsningen av önskemålet att befria redaren från ansvarighet

för katastrofrisker, som han icke rimligen kan täcka genom försäkring.

Skilda sjörättsordningar har under tidernas lopp uppvisat betydande inbördes

olikheter både i fråga om bestämmandet av de slag av fordringar,

som faller inom området för ansvarsbegränsningen, och beträffande sättet

för begränsningens genomförande. Ursprungligen kom begränsningsområdet

jämlikt engelsk rätt att omfatta endast de för sjöfarten centrala riskerna,

medan de kontinentala sjölagarna tillät begränsning med avseende på ett

större antal slag av fordringar. Vad angår sättet för begränsningens genomförande

uppkom tre olika huvudmetoder, nämligen det engelska systemet,

abandonsystemet och exekutionssystemet. De två förstnämnda byggde på

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Forsla lagutskottets utlåtande nr 6 är 196b

en personlig ansvarighet för redaren. Det engelska systemet lät redaren begränsa

denna ansvarighet till ett visst antal pund för ton av fartygets dräktighet

(pundregeln). Abandonsystemet, som var förhärskande i den romanska

rättskretsen, innebar att redaren ägde frigöra sig från ansvarigheten genom

att till borgenärerna överlämna sjöförmögenheten, d. v. s. fartyg och

frakt. Enligt exekutionssystemet, som gällde i Tyskland och Norden, var

redaren icke personligen ansvarig utan häftade endast med sjöförmögenheten.

Detta system låg till grund för 1891 års svenska sjölag.

Det engelska systemet tog sikte på de begränsningsbara förpliktelser som

uppkommit på grund av en och samma händelse. Om flera olyckshändelser

skedde beträffande fartyget, kunde redaren sålunda få utgiva begränsningsbeloppet

flera gånger. Enligt abandon- och exekutionssystemen avsåg begränsningen

i princip de begränsningsbara förpliktelser till vilka fartyget

under alla sina resor givit upphov. Pundregeln var baserad på ett uppskattat

generellt värde av fartyg i gott skick vid den tid då lagstiftningen genomfördes.

Det fartygsvärde, som enligt abandon- och exekutionssystemen låg

till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen, var värdet efter olyckan.

Olikheterna mellan de skilda rättssystemen medförde betydande praktiska

olägenheter för sjöfartsnäringen. I slutet på förra århundradet framträdde

allt starkare krav på en unifiering av reglerna om ansvarsbegränsningen.

År 1897 bildades en särskild internationell sammanslutning för sjörättsfrågor,

Comité Maritime International (CMI). Arbetet framför allt inom

denna organisation ledde till att en internationell konvention rörande fastställande

av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsningen av

ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen sjö, antogs

på en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel år 1924. Konventionen innebar

en kompromiss mellan engelsk och kontinental uppfattning såväl i fråga

om tillämpningsområdet för begränsningsreglerna som rörande sättet för

begränsningens genomförande. Begränsningsområdet blev minskat i förhållande

till vad som gällde enligt de kontinentala systemen. Beträffande sättet

för begränsningens genomförande föreskrevs, att begränsningen skulle

avse förpliktelser som uppkommit på grund av en och samma händelse och

att personlig ansvarighet skulle gälla för redaren i förening med rätt för

honom att beträffande ansvarighet för egendomsskador välja mellan begränsning

till värdet av sjöförmögenheten, varvid fartygets värde efter olyckan

utgjorde beräkningsgrund, eller begränsning till ett belopp, beräknat

efter visst anlal engelska guldpund för ton av fartygets dräktighet. Vad angick

personskador skulle oberoende av sjöförmögenheten inträda en ytterligare

ansvarighet intill visst antal engelska guldpund för ton av fartygets

dräktighet.

I Sverige utfärdades år 1928 en på 1924 års konvention grundad lagstiftning.

Reglerna i ämnet intogs i 10 kap. sjölagen. Ikraftträdandet av lagstiftningen

— vilken tillkommit under nordiskt lagsamarbete — gjordes bero
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 196''i

ende av Kungl. Maj :ts förordnande och som ett villkor för sådant förordnande

ansågs böra gälla att ett större antal av de makter, med vilka vi stod i beröring

i sjöfartshänseende, tillträdde konventionen. Vårt land ratificerade

konventionen först år 1938 och lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari

1939. Bland de mera betydande sjöfartsländerna har, förutom de nordiska

staterna, endast Belgien, Frankrike och Spanien anslutit sig till konventionen.

Utanför densamma står således bl. a. U. S. A., Storbritannien, Västtyskland,

Nederländerna, Italien, Grekland och Japan samt de s. k. flags of convenience-länderna.

Den ringa anslutningen till 1924 års konvention föranledde CMI att i slutet

av 1940-talet gripa sig an med arbetet på en ny konvention rörande redareansvarets

begränsning. På en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel

år 1957 antogs en internationell konvention angående begränsningen av ansvarigheten

för ägare av fartyg, som användes till fartyg i öppen sjö. Den undertecknades

av sjutton stater, däribland Sverige, Belgien, Brasilien, Canada,

Danmark, Finland, Frankrike, Indien, Italien, Nederländerna, Norge, Polen,

Spanien och Västtyskland.

Den nya konventionen innebär, i jämförelse med 1924 års konvention, att

begränsningsområdet minskas samt att möjligheten att lägga sjöförmögenhetens

värde till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen bortfaller.

Beräkningen skall ske efter viss kvantitet guld för ton av fartygets dräktighet.

Ansvarighetsgränsen ligger beträffande sakskador på en obetydligt högre

nivå än enligt 1924 års konvention men har väsentligt höjts i fråga om

personskador. Vidare medför 1957 års konvention ökade möjligheter för redaren

att förhindra att hans fartyg göres till föremål för handräckning flera

gånger och i olika länder till säkerhet för fordringar, härrörande från en

och samma händelse. En utförligare redogörelse för konventionsbestämmelserna

lämnas i propositionen å s. 41—42. Till förklaring av det förbehåll

enligt (2) (c) i slutprotokollet till konventionen, som avses skola göras,

må här omnämnas, att slutprotokollet i sagda del medger förbehåll om

rätt att bringa konventionen i tillämpning genom att i inhemsk lagstiftning

upptaga konventionens bestämmelser i en efter samma lagstiftning lämpad

form.

1957 års konvention skall ratificeras och träder i kraft sex månader

efter den dag då deposition skett av minst tio ratifikationsinstrument, av

vilka minst fem skall härröra från stater som var för sig har ett tonnage

av en miljon bruttoton eller däröver. Konventionen har ratificerats av

Frankrike, Ghana, Spanien och Storbritannien samt föranlett lagstiftning i

sistnämnda land.

Till fullföljande av syftet att övergå till den nya konventionens regelsystem

har Sverige såsom tidigare anförts efter beslut av Kungl. Maj :t

den 5 juni 1963 sagt upp 1924 års Brysselkonvention till upphörande den

1 juli 1964.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år i96b 11

Departementschefen

Vid lagrådsremisser! anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Kling, i den allmänna motiveringen följande.

Regler som begränsar det ansvar som åvilar en fartygsredare enligt sjölagen

eller enligt allmän lag finns hos oss liksom i andra sjörättsliga system

sedan lång tid tillbaka. Dessa regler har i olika länder haft ett mycket skiftande

innehåll. Med hänsyn till sjöfartsnäringens internationella karaktär

har det redan tidigt varit ett starkt intresse att förenhetliga de olika regelsystem

som gällt i skilda länder. Såsom framgått av den tidigare redogörelsen

har dessa strävanden resulterat i en konvention som antogs i Bryssel

1924 om begränsning av redares ansvarighet. Denna konvention har emellertid

vunnit relativt ringa anslutning och en ny konvention om begränsning

av redares ansvar har antagits i Bryssel den 10 oktober 1957.

Sverige har ratificerat 1924 års Brysselkonvention och inarbetat dess regelsystem

i 10 kap. sjölagen. Samma är förhållandet i Danmark, Finland

och Norge. Bland de mera betydande sjöfartsnationerna har förutom de nordiska

länderna endast Belgien, Frankrike och Spanien anslutit sig till konventionen.

Efter samarbete med de nämnda nordiska länderna har sjölagskommittén

föreslagit, att Sverige skall ratificera 1957 års konvention, samt framlagt

förslag till de ändrade regler i sjölagen som föranledes av en anslutning till

konventionen. Motsvarande kommittéförslag har framlagts i Danmark, Finland

och Norge.

Det svenska kommittéförslaget har i vanlig ordning varit föremål för remissbehandling.

Förslaget om ratificering av 1957 års Brysselkonvention

och om därav föranledda ändringar i sjölagen har därvid tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av samtliga remissorgan.

En del remissorgan har emellertid framfört vissa kritiska synpunkter på

det berättigade i ett legalt begränsat redareansvar.

Motiveringarna för en ansvarsbegränsning har varierat starkt under skilda

tider och i olika länder. Någon ingående analys därav kan givetvis här icke

ifrågakomma men med hänsyn till frågans allmänt skadeståndsrättsliga betydelse

synes det i dagens läge, då de skadeståndsrättsliga problemen aktualiseras

alltmer i lagstiftning och offentlig debatt, icke opåkallat att med

några ord beröra motiven för det särskilda rättsinstitut som den legala ansvarsbegränsningen

för fartygsredare utgör. Härvid bortses emellertid från

de skäl av närings- eller handelspolitisk art som i vissa länder kan tänkas

motivera ett gynnande av sjöfartsnäringen eller viss gren av denna näring.

Vissa av de skäl som åberopats grundar sig på föreställningen om culparegeln

som den helt dominerande principen för skadeståndsskyldighet.

Mot bakgrunden härav har framhållits, alt redarens ansvar är strängare

än andra företagares genom alt han svarar även för skada till följd av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 196b

underlydandes fel eller försummelse. Denna ansvarighet har ansetts bli sä

mycket mera betungande som redaren i motsats till flertalet andra företagare

icke har möjlighet att öva kontroll över fartyget och de anställda

ombord. Såsom bl. a. lagberedningen framhållit har emellertid ett ansvar

av samma art som redarens med tiden kommit att gälla även på andra

områden och det förekommer även att företagare svarar strikt, d. v. s.

oberoende av om fel eller försummelse kan påvisas hos ledningen eller någon

underlydande. Härtill kommer att redarens möjligheter att öva fortlöpande

kontroll över fartyget på ett genomgripande sätt har förbättrats

genom teknikens utveckling. Olikheterna i nu nämnda avseenden mellan

sjöfartsnäringens och andra företagare har sålunda i väsentlig mån utjämnats.

Det har även som ett led i diskussionen om det berättigade i ett begränsat

redareansvar tidigare anförts, att borgenärernas intresse av en oinskränkt

betalningsrätt icke skulle vara så stort, emedan dessa i praktiken

har stora svårigheter att göra sin fordringsrätt gällande i annat än det

objekt som befinner sig inom det egna jurisdiktionsområdet, d. v. s. sjöförmögenheten.

Även i detta avseende har emellertid ändrade förhållanden

inträtt, dels genom förbättrade kommunikationer, dels genom ökade möjligheter

till verkställighetsåtgärder utanför det egna landet.

Ett ofta återkommande argument för begränsning av redarens ansvar

är vidare rederirörelsens särskilt riskfyllda natur. Sålunda har i motiven

till 1891 års sjölag uttalats, att den som bedriver en med så stor risk förenad

näring som sjöfarten bör sättas i tillfälle att åtminstone i någon mån

beräkna vad han riskerar. Man har inom doktrinen också anfört, att det

är ett önskemål att befria redaren från katastrofrisker som han icke rimligen

kan täcka genom försäkring. Härvidlag bör emellertid framhållas att

genom teknikens utveckling såväl när det gäller hjälpmedel för navigering

som i andra avseenden sjöfartsnäringen icke längre ovedersägligen

framstår som särskilt riskfylld. Den anförda synpunkten har vidare avseende

närmast på mindre rederier och i mycket liten utsträckning på våra dagars

storrederier.

Problemets tyngdpunkt synes i stället ligga på frågan hur sjöfartsnäringens

försäkringsskydd lämpligen bör anordnas. Lagberedningen har i sitt remissyttrande

härutinnan anfört, att det synes vara på tiden att även rederinäringen

får bära sina kostnader i form av försäkringsavgifter eller på annat

sätt. Beträffande detta omfattande spörsmål inskränker jag mig av naturliga

skäl till endast några kortfattade allmänna synpunkter.

Genom den legala ansvarsbegränsningen erhålles en högsta gräns för redarens

behov av försäkringsskydd och redaren besparas kostnaden av en

till beloppet obegränsad ansvarighetsförsäkring. En av dem som främst

drabbas av ansvarsbegränsningen är lastägaren. Det har framhållits, att denne

under alla förhållanden har ett behov att genom försäkring av lasten

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1961

skydda sig för sådana förluster som inte ger upphov till någon skadeståndsfordran

och att det ställer sig lättare för lastägaren, som känner värdet av

det transporterade godset, att teckna försäkring för detta än för redaren,

som i varje fall icke kan förutse värdet av lasten på det fartyg, med vilket

hans eget fartyg kan kollidera. Synpunkter av detta slag, d. v. s. angående

vem som ligger närmast till att teckna försäkring, kan emellertid läggas inte

bara på sjöbefraktningen utan även på befordran till lands och i luften.

Någon motsvarighet till det system som gäller beträffande redares ansvar

finnes emellertid icke inom frakträtten i övrigt.

När det gäller försäkringsskyddet är det även i övrigt av intresse att jämföra

sjötrafiken med trafiken till lands. Därvid vill jag endast erinra om att

inom motorfordonsförsäkringen maximibeloppen utan avgiftshöjning nyligen

höjts så att ansvarigheten i praktiken blivit obegränsad. Även i andra

länder är skadelidandeskyddet inom motorfordonstrafiken bättre tillgodosett

än inom sjötrafiken.

Vad nyss anförts gäller framför allt sakskada. Beträffande personskadorna

gör sig skälen mot en ansvarighetsbegränsning ännu starkare gällande

än beträffande sakskador. Det förtjänar emellertid påpekas att den nya konventionen

i detta avseende utgör en avsevärd förbättring i förhållande till

de nu gällande reglerna genom att ansvarighetsgränserna höjes väsentligt

vid personskador.

Den av lagberedningen aktualiserade frågan, i vad mån den legala begränsningsrätten

bör eller kan ersättas med en maritim ansvarighetsförsäkring,

inrymmer såsom framgår av det sagda stora problem. Dessa — liksom

hela frågan om det berättigade i en legal ansvarsbegränsning — kan

emellertid icke lösas uteslutande med utgångspunkt från vad som ter sig

rimligt för den svenska skadeståndsrättens del. Frågan måste lösas på internationellt

plan och är avhängig bl. a. av sammansättningen av skilda länders

fartygsbestånd, sjöförsäkringens uppbyggnad i olika länder m. fl. faktorer.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag mig kunna konstatera,

att den nya konventionen innebär betydande förbättringar i förhållande

till de gällande reglerna. Sålunda har begränsningsområdet väsentligen

minskats. Redaren kan i motsats till vad som för närvarande

gäller icke längre begränsa sitt ansvar för skada, som härrör därav att ett

avtal till följd av fel eller försummelse av nautisk art icke blivit behörigen

fullgjort, förpliktelse, som grundar sig på att i konossement lämnats

oriktiga eller ofullständiga uppgifter, bärgarlön, bidrag till gäldande

av gemensamt haveri samt förpliktelse som befälhavaren har ådragit redaren

i kraft av sin legala fullmakt. Härefter kan begränsningsområdet sägas

omfatta i huvudsak endast de centrala riskerna för sjöfarten.

Ansvarighetsgränsen bestämmes enligt gällande regler till ett belopp

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1964

motsvarande fartygets värde efter den ansvarighetsgrundande händelsen

med tillägg av tio procent av värdet före händelsen, den s. k. fartygsvärderegeln.

I de viktigaste begränsningsfallen äger emellertid redaren åberopa

en alternativ gräns, beräknad efter åtta engelska guldpund för ton av

fartygets dräktighet, den s. k. pundregeln. Har personskada uppstått, höjes

ansvarighetsgränsen med ytterligare åtta engelska guldpund för ton.

Detta belopp är avsett att enbart täcka personfordringar. Om det inte förslår

skall personborgenärerna erhålla betalning jämte övriga borgenärer ur

återstoden av ansvarighetsbeloppet. I sjölagen har pundbeloppen omvandlats

till kronor i guld. Detta system är såsom framgått av vad tidigare anförts

en kompromiss mellan det engelska och de kontinentala systemen.

Pundregeln har emellertid i praktiken i allmänhet givit det för redaren

förmånligaste resultatet och fartygsvärderegeln har därför fått ringa tilllämpning.

Den nya konventionen upptager ingen fartygsvärderegel utan begränsningsbeloppen

angives i visst antal Poincaré-francs för ton av fartygets

dräktighet. Det engelska systemet har sålunda givits företräde framför de

kontinentala uppfattningarna men för vårt lands vidkommande torde såsom

framgått av vad nyss anförts denna ändring i praktiken icke bli av någon

genomgripande betydelse. Å andra sidan torde, därest anslutningen —

såsom är att antaga — blir större till den nya konventionen än till den gamla,

väsentliga fördelar vinnas genom internationellt enhetligare regler.

Poincaréfrancen är icke något nationellt mynt utan tjänstgör endast som

räkneenhet. Omräkning från Poincaréfranc till nationell valuta skall göras

i varje särskilt begränsningsfall. Härigenom vinnes så långt möjligt garanti

för en gemensam och fast värdegräns.

I överensstämmelse med 1924 års konvention föreskrives skilda ansvarighetsgränser

för egendoms- och personskador. Om endast egendomsskada

föreligger, uppgår den begränsade ansvarigheten till ett belopp beräknat

efter 1 000 francs för ton av fartygets dräktighet. I fall av personskada,

enbart eller i förening med egendomsskada, beräknas den begränsade ansvarigheten

efter 3 100 francs för ton av fartygets dräktighet. Såsom tidigare

antytts innebär detta i förhållande till gällande regler en väsentlig

höjning av ansvarigheten för personskador. Enligt de nya reglerna kommer

begränsning av personfordringar icke att komma i fråga annat än vid

stora katastrofer. Detta måste av sociala skäl anses vara en betydande förtjänst

hos de nya reglerna.

Den nya konventionen medför även såsom närmare framgår i det följande

ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans fartyg göres

till föremål för handräckning flera gånger och i olika länder till säkerhet

för fordringar, som härrör från en och samma händelse. Detta är givetvis

ägnat att medföra ett bättre utnyttjande av fartygstonnaget.

Av vad sålunda anförts framgår, att väsentliga fördelar är att vinna vid

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1964

en anslutning till den nya begränsningskonventionens regler. Sjölagsltommitténs

förslag, att vårt land skall ratificera konventionen och inarbeta

dess regler i sjölagen, har såsom framgått vunnit anslutning från samtliga

remissorgan.

Beträffande en detalj i konventionen, nämligen principen att lex fori

skall gälla för redareansvarets begränsning, har emellertid Sveriges advokatsamfund

framhållit, att detta icke står i samklang med modern rättsuppfattning

på den internationella privaträttens område. Advokatsamfundet

har emellertid uttalat, att detta förhållande icke bör utgöra hinder för

ett accepterande av konventionens i övrigt ändamålsenliga regelsystem.

Liksom kommittén och remissorganen anser jag, att vårt land i likhet

med vad som föreslås i Danmark, Finland och Norge bör tillträda den nya

konventionen. Beträffande den nyss nämnda lexforiprincipen bör framhållas,

att denna kommit till uttryck i artikel 7 första stycket och måste ses

i samband med den i artikel 7 andra stycket intagna regeln, att fördragsslutande

stat har möjlighet att från en på konventionen grundad lagstiftning

helt eller delvis utesluta icke-fördragsslutande stat och sådana personer,

som saknar viss angiven anknytning till fördragsslutande stat.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att vårt land ratificerar

1957 års Brysselkonvention om begränsning av redares ansvar och genomför

de ändringar i sjölagen som betingas härav.

Sjölagskommittén har föreslagit, att den förut nämnda möjligheten att

från lagstiftningen undantaga icke-fördragsslutande stat eller personer

som saknar anknytning till fördragsslutande stat icke skall utnyttjas utan

att bestämmelserna i princip skall vara generellt tillämpliga. Kommittén

har emellertid icke ansett att vårt land bör avstå från möjligheten att förhindra,

att främmande fartyg av svensk myndighet erhåller eu förmånligare

behandling än som i motsvarande situation kommer ett svenskt fartyg

till del i det främmande fartygets hemland. Dylika fall kan uppkomma

främst i fråga om fartyg hemmahörande i stat som icke biträtt konventionen

men även beträffande fartyg hemmahörande i stat, som biträtt konventionen

men därvid gjort förbehåll enligt punkterna 2 (a) och (b) i slutprotokollet.

Sjölagskommittén har ansett det lämpligt att en möjlighet

hålles öppen att föreskriva undantag för dessa fall. Kommittén har därför

föreslagit, att Kungl. Maj :t skall äga förordna att i stället för bestämmelserna

i 10 kap. sjölagen andra regler skall här i riket tillämpas i fråga om

fartyg hemmahörande i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll

anslutit sig till 1957 års begränsningskonvention.

Kommitténs förslag överensstämmer i princip med den gällande bestämmelsen

i 266 § sjölagen och jag tillstyrker förslaget. Detta förutsätter att

vårt land vid ratificeringen av konventionen gör förbehåll enligt punkterna

2 (a) och (b) i signaturprotokollet till konventionen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första lagutskottets utlåtande nr 8 år WGi

När det gäller de frågor, som konventionen lämnar fritt för den

nationella rätten att reglera har spörsmålet om småfartygens ansvarighet

tilldragit sig största intresset. Såsom framgått skall enligt konventionen

fartyg vars dräktighet understiger 300 ton vid bestämmandet av

ansvarighetsgränsen anses ha en dräktighet av 300 ton. Detta innebär i förhållande

till vad som gäller för närvarande en väsentlig skärpning av redarens

ansvarighet. Fördragsslutande part äger dock enligt punkt 2 (b) i signaturprotokollet

förbehålla sig rätten att meddela avvikande bestämmelser

beträffande fartygen under 300 ton.

Kommittén har beträffande småfartygen uttalat, att dessa fartygs redare

eller ägare ofta representerar en jämförelsevis ringa ekonomisk bärkraft

men att å andra sidan måste beaktas att även de små fartygen kan

åstadkomma mycket betydande skador. Sjölagskommittén har kommit

till den uppfattningen att konventionen i princip bör följas såvitt angår

personskada men att beträffande egendomsskada en lägre ansvarighetsgräns

är rimlig och lämplig. Med avseende närmast på egendomsskada har

kommittén därför föreslagit en reduktionsregel av innebörd att fartyg, vars

dräktighet understiger 150 ton, likställes med fartyg om 150 ton samt att

för fartyg med en dräktighet från 150 upp till 300 ton det verkliga tontalet

lägges till grund för ansvarighetsgränsens beräkning.

Om detta förslag har framkommit delade meningar under remissbehandlingen.

Fiskareorganisationerna har av sociala skäl icke velat motsätta

sig den förhöjda gränsen i fråga om personskada men uttalat tveksamhet

beträffande höjningen av ansvarigheten för egendomsskada. Med

hänsyn till den nordiska rättsenheten har man emellertid ansett sig kunna

godkänna även detta förslag. Å andra sidan har flera remissorgan uttalat

sig för att konventionens 300-tonsregel helt skall godtagas. Bland

dessa har några framhållit, att i varje fall beträffande nöjessjöfarten anledning

saknas att avvika från konventionen. Från försäkringshåll har anförts,

att 300-tonsregeln är att förorda men att, om nordisk enighet icke

kan nås om denna, det föreliggande förslaget får accepteras. Sjöfartsstyrelsen

har förklarat sig närmast benägen att förorda, att nöjesbåtar undantages

från ansvarighetsbegränsning men framhållit att betydande praktiska

svårigheter skulle uppkomma vid försök att avgränsa de olika kategorierna

småbåtar från varandra. Med hänsyn härtill har sjöf artsstyr elsen

icke motsatt sig kommittéförslaget. Lagberedningen har gjort en jämförelse

med motorfordons- och lufttrafiken och uttalat, att starka skäl

föreligger för en obligatorisk försäkring för småfartyg. Lagberedningen

har föreslagit en närmare utredning härom. Sjöfartsstyrelsen har uttalat,

att det kan bli aktuellt att införa försäkringsplikt beträffande vissa nöjesbåtar

och i samband därmed obligatorisk registrering av dessa båtar samt

någon form av förarbevis.

När det gäller småfartygen kan konstateras, att de föreslagna reglerna

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 196i

innebär en väsentlig höjning av den ansvarighet som nu gäller. Det torde

endast undantagsvis komma att inträffa att full täckning för skada icke erhålles.

Frågan om småfartygens ansvarighet har varit föremål för behandling

vid de förhandlingar som hållits med representanter för berörda departement

i Sverige, Danmark, Finland och Norge. Därvid har framkommit, att

beträffande nyttosjöfarten, företrädesvis fisket, nordisk enighet icke torde

kunna nås om någon annan lösning än den av kommittén föreslagna. Sådan

enighet är enligt min mening synnerligen angelägen. Beträffande nöjessjöfarten

kan väl med fog sägas, att denna bör kunna bära det fulla ansvaret

för uppkommande skador. Emellertid synes en tillfredsställande gränsdragning

mellan nöjes- och nyttosjöf art stöta på mycket stora praktiska svårigheter.

På grund av vad nu anförts och då de föreslagna ansvarighetsgränserna

synes utgöra en rimlig avvägning av de olika intressen som gör sig gällande

i denna fråga, föreslår jag, att kommittéförslaget på denna punkt lägges

till grund för lagstiftning. Detta förutsätter att vårt land även av denna anledning

vid ratificering av konventionen enligt punkt 2 (b) i signaturprotokollet

förbehåller sig rätten att meddela från konventionen avvikande regler

för fartyg, vars dräktighet understiger 300 ton.

Frågan om obligatorisk ansvarighetsförsäkring sammanhänger med problemet

om registrering av småbåtar. Härom har chefen för handelsdepartementet

uttalat (prop. 1962: 94), att ytterligare erfarenheter av trafiken till

sjöss bör avvaktas, innan frågan prövas. På grund av vad sålunda anförts

och då väsentliga administrativa problem uppstår vid ett genomförande av

en obligatorisk ansvarighetsförsäkring, kan ståndpunkt icke tagas till frågan

i detta sammanhang.

I fråga om fartyg, som användes i inre farvatten, gäller för närvarande

samma begränsningsregler som beträffande fartyg, som användes i öppen

sjö. Detta motiveras av önskvärdheten av fasta och enhetliga regler. Det

nu framlagda förslaget intager samma ståndpunkt. Ett par remissorgan

har under hänvisning till olikheten mellan reglerna för trafiken till lands

och till sjöss ifrågasatt, att från lagstiftningens tillämpning borde undantagas

fartyg som användes i inre farvatten. Härvidlag bör emellertid beaktas,

att enligt gällande regler redarna i stor utsträckning kan fritaga sig från

ansvar gentemot den krets av skadelidande som närmast åsyftas, nämligen

passagerarna. För att en ändrad ordning skall få avsedd effekt, torde därför

även sistnämnda regler böra ändras. Jag anser icke det anförda utgöra

tillräckligt skäl att avvika från det gällande systemet1.

Icke heller anser jag, att särskilda bestämmelser bör införas för krigsfartyg.

När det gäller skada å hamnanläggningar och liknande anordningar samt

1 Angående trafik med landsvägsfärja se NJA 1961 s. 686.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1964

skyldigheten att avlägsna förolyckat fartyg har fördragsslutande part möjlighet

att utesluta konventionens bestämmelser om ansvarighetsbegränsning.

Sjölagskommittén har föreslagit, att Sverige icke skall begagna sig

av denna möjlighet. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissorganen

med undantag av Svenska hamnförbundet. Lagberedningen har uttalat

tveksamhet härvidlag. Enligt min mening bör man inte utan starka

skäl avvika från konventionens regler. På grund härav och då enligt vad

som framgår av hamnförbundets yttrande begränsningsrätten hittills icke

medfört några betydande olägenheter för hamnarna anser jag mig böra

tillstyrka kommitténs förslag härutinnan. Påpekas bör att vid bristande

reciprocitet Kungl. Maj :t enligt vad som tidigare framgått har möjlighet att

från begränsningsrätten undantaga fartyg i främmande stat, som icke

bereder svenska fartyg förmånen av en motsvarande begränsningsrätt.

Enligt artikel 1 (4) (b) lämnas åt varje konventionsstat fritt att, i det

fall då dess lagstiftning reglerar tjänsteavtalet mellan fartygsägaren och

anställda ombord, avgöra i vad mån en skada som förorsakats en anställd

skall vara underkastad redarens begränsningsrätt.

Kommittén har ansett, att vägande sociala skäl talar för, att ansvarighet

för skada som åsamkats anställda ombord så långt konventionen medgiver

icke skall omfattas av redarens begränsningsrätt, och därför föreslagit

en särskild undantagsbestämmelse härom. Vidare har kommittén föreslagit

ett undantag från den i det föregående nämnda lexforiprincipen av

innehåll, att frågan om ansvarighet för fordran som nu sagts skall avgöras

efter den lag som gäller för tjänsteavtalet, om fartyget hör hemma i

främmande stat och tjänsteavtalet regleras av lagen i stat som är ansluten

till 1957 års konvention.

Vad kommittén sålunda föreslagit har godtagits av det övervägande flertalet

remissorgan. Hovrätten för Västra Sverige har emellertid givit uttryck

för en avvikande mening och uttalat, att de anförda sociala skälen

bör tillgodoses genom ett tillfredsställande försäkringsskydd för de anställda.

Samma uppfattning har framförts av Sveriges advokatsamfund.

Advokatsamfundet har ansett det olämpligt att exempelvis vid en fartygskollision,

varigenom besättningen skadats, denna kan få ett ekonomiskt

intresse att vända sig mot den egna redaren och icke mot den främmande

redaren och att i vissa fall märkliga processlägen kan uppkomma till följd

av besättningens ekonomiska intressen. Lagberedningen har förordat, att

det av kommittén för tillämpning av utländsk lag föreslagna villkoret, att

fartyget hör hemma i främmande stat, utgår såsom mindre väl förenligt

med konventionen.

I likhet med kommittén anser jag, att av socialpolitiska skäl skada, som

åsamkats anställda ombord, icke bör drabbas av begränsning. Denna synpunkt

tillgodoses lämpligast genom att — i den utsträckning som konventionen

möjliggör — i vår lagstiftning undantag från begränsningsrätten

göres beträffande skada som drabbat anställda ombord. I anledning av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 196i

19

advokatsamfundets invändning mot förslaget kan framhållas, att det förhållandet

att olika i en rättegång deltagande personer — parter, vittnen eller

sakkunniga — har skilda ekonomiska intressen inte är ovanligt och att

en domstol ofta har att ta hänsyn härtill vid sin bedömning av ett mål. På

grund av det anförda tillstyrker jag kommitténs förslag, att ansvarighet

för skada som drabbat anställda ombord skall undantagas från begränsningsrätt.

I likhet med lagberedningen anser jag däremot den av kommittén

föreslagna undantagsbestämmelsen från lex foriprincipen mindre väl

förenlig med konventionen. Jag föreslår därför att denna jämkas i enlighet

med vad lagberedningen förordat.

Beträttande departementschefens yttranden i övrigt torde här få hänvisas

till propositionen.

Lagrådet

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag

och får alltså hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande proposition, nr

35, måtte

dels antaga de genom propositionen framlagda lagförslagen
dels

ock godkänna den i Bryssel den 10 oktober 1957 antagna

konventionen angående begränsningen av ansvarigheten

för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö,

dock med förbehåll enligt (2) (a), (b) och (c) i slutprotokollet

till konventionen.

Stockholm den 25 februari 1964

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Arvidson, Wikner, Hilding,

Helge Karlsson, Nyman och Palm;

från andra kammaren; fru Gärde Widemar, fru Johansson, herrar

Ostrand, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, Martinsson

och Svenungsson.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640141

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1964:107 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen TO. TO. s. 1 i texten