Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunal beredskap m. m.

1964-02-27 · 81 sidor, varav 78 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 78 av 81 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1964:11, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunal beredskap m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

1

Nr 11

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om kommunal beredskap m. m.

Genom en den 19 december 1963 dagtecknad proposition, nr 4 år 1964,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

lag om kommunal beredskap,

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen att antaga vid

propositionen fogade förslag till

1. lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. och

2. lag om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74).

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 216 i första kammaren av herr Enarsson

och nr 270 i andra kammaren av herr Magnusson i Tumhult m. fl., samt

2) de likalydande motionerna nr 648 i första kammaren av herr Gustafsson,

Nils-Eric, m. fl., och nr 787 i andra kammaren av herr Johansson i

Dockered m. fl.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 saml. 2 avd. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

Förelag

till

Lag

om kommunal beredskap

Härigenom förordnas som följer.

Vissa kommunala uppgifter under civilförsvarsberedskap

1 §•

Kommun är under civilförsvarsberedskap skyldig att i de hänseenden,

i vilka kommunen är verksam för kommunens egna medlemmar eller dem

som eljest äro bosatta i kommunen, utöva verksamhet jämväl till förmån

för sådan befolkning från annan kommun, som till följd av krigsskada, utrymning

eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande utomordentliga

förhållanden tagit uppehåll inom kommunen. Härvid skola dock

gälla de begränsningar, som följa av att vistelsen i kommunen icke är avsedd

att fortgå, när de utomordentliga förhållandena upphört, eller av

föreskrifter, vilka meddelats i eller med stöd av lag eller författning, avsedd

att tillämpas under nämnda förhållanden.

2 §•

Det åligger kommun under civilförsvarsberedskap att bistå den som till

följd av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara

sammanhängande utomordentliga förhållanden blivit i behov av särskilt

bistånd, i den mån hans behov icke skola tillgodoses genom civilförsvarets

försorg eller enligt särskild lag eller författning genom annan än kommunen.

Vid kommuns biståndsverksamhet skall särskilt tillses att behoven

av bostad och uppehälle bliva tillgodosedda samt att vård eller tillsyn beredes

den, som är i behov därav.

Skyldighet som i första stycket sägs åvilar den kommun, i vilken den

hjälpbehövande uppehåller sig annat än tillfälligt.

3 §.

Såvitt gäller den som till följd av krigsskada eller utrymning lämnat sin

bostad inträder den i 2 § stadgade skyldigheten för kommun, då den hjälpbehövande

efter anvisning av civilförsvaret eller på annat sätt blivit in
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

kvarterad inom kommunen. Har inkvartering skett i förläggning, som civilförsvaret

upprättat för vårdbehövande, skall dock, i den mån förläggningen

ej utgör specialinternat som kvarstår under särskild huvudman,

ansvaret för driften övergå till kommunen först en vecka efter det civilförsvarsmyndighet

anmält till kommunen att förläggningen tagits i bruk.

På framställning av kommunen äger länsstyrelsen, om särskilda skäl föreligga

därtill, förordna att kommunens övertagande av ansvaret för förläggningen

skall anstå under ytterligare högst en vecka.

4 §.

Enligt föreskrifter, som Konungen meddelar, är kommun under civilförsvarsberedskap

skyldig att registrera befolkning, som till följd av

krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande

utomordentliga förhållanden lämnat sin bostad och uppehåller

sig i kommunen annat än tillfälligt.

5 §.

Kommun, varifrån utrymning sker, är under civilförsvarsberedskap

skyldig att, i den mån förhållandena medgiva det, lämna bistånd åt kommun,

där befolkning från utrymningskommunen inkvarteras i större omfattning.

Biståndet skall särskilt avse tillhandahållande av personal och

utrustning för verksamheten för de inkvarterade. Enas ej kommunerna

om biståndet, äger länsstyrelsen i det län, där utrymningskommunen är belägen,

förordna därom.

Blir till följd av krigsskada, inkvartering av utrymmande eller andra

med krig eller krigsfara sammanhängande utomordentliga förhållanden för

totalförsvaret viktig kommunal verksamhet i viss kommun så betungande,

att bistånd i verksamheten oundgängligen erfordras, är under civilförsvarsberedskap

annan kommun skyldig att efter särskilt förordnande därom tillfälligt

lämna sådant bistånd. Om dylikt bistånd förordnar länsstyrelsen i det

län, där den biståndslämnande kommunen är belägen.

Planläggning och andra förberedelser

6 §•

Det åligger kommun att redan i fredstid vidtaga de förberedelser, som

erfordras för att kommunen skall kunna såväl fullgöra sina uppgifter enligt

1, 2 och 4 §§ samt 5 § första stycket denna lag som upprätthålla eller

utöva annan för totalförsvaret viktig verksamhet, vilken åligger kommunen

enligt särskild lag eller författning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr it år 1964

Kommun, som ombesörjer distribution av gas, värme, vatten eller elektricitet

eller ombesörjer renhållning eller ansvarar för samfärdsleder, kommunikationer

eller avlopp eller som utövar annan därmed jämförlig verksamhet,

skall även vidtaga förberedelser för att verksamheten i erforderlig

omfattning skall kunna återupptagas efter krigsskador.

Efter länsstyrelsens förordnande är kommun skyldig att vidtaga med

hänsyn till planlagd inkvartering i kommunen erforderliga särskilda anordningar

eller förberedelser för vattenförsörjningen och den allmänna

hälsovården.

Förberedelserna skola anpassas efter de förhållanden, som kunna förutses

komma att råda i kommunen, allteftersom civilförsvarets planer för

utrymning och inkvartering verkställas. Såvitt avser förberedelser enligt

andra stycket skola förberedelserna ske under beaktande jämväl av den risk

för krigsskador, för vilken verksamheten kan antagas vara utsatt.

7 §•

Finner länsstyrelsen det erforderligt med hänsyn till beredskapsuppgifternas

omfattning eller betydelse i viss kommun, att dennas förberedelser

redovisas i särskild plan, skall kommunen efter länsstyrelsens förordnande

upprätta och antaga sådan plan samt underställa länsstyrelsen denna för

godkännande.

Länstyrelsen äger förordna om revision av kommunala beredskapsplaner,

då det påkallas av ändrade förhållanden.

Uppgifternas handhavande

8 §.

Uppgift som enligt denna lag ankommer på kommun under civilförsvarsberedskap

skall, därest uppgiften motsvarar eller i huvudsak motsvarar

fredstida kommunal uppgift, fullgöras av det kommunala organ, på vilket

uppgiften ankommer i fredstid.

9 §.

Uppgift som kommun skall fullgöra under civilförsvarsberedskap och

som saknar motsvarighet i fredstid skall, i den mån föreskrifter för uppgiftens

handhavande ej meddelats i särskild lag eller författning, handhavas

av en beredskapsnämnd.

Kommun äger tillsätta särskild beredskapsnämnd. Beredskapsnämnd må

tillsättas redan i fredstid.

Där särskild beredskapsnämnd ej inrättas, skall kommunens styrelse

vara beredskapsnämnd; kommun dock obetaget att uppdraga åt annat kommunalt

organ att vara beredskapsnämnd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

10 §.

Ledamöter och suppleanter i särskild beredskapsnämnd väljas av kommunens

fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter

må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest det

begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles,

om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat

med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning,

i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

I fråga om beredskapsnämnd i annan kommun än Stockholm skall därjämte

vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse

ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där

avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt

att protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och

beslutet i varje ärende.

Beträffande beredskapsnämnd i Stockholm skola, utöver vad i första

stycket sägs, bestämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm äga tilllämpning,

varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av

stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll behöver dock ej upptaga annat

än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

11 §•

Under civilförsvarsberedskap äger kommun övergå till krigsorganisation.

Om beslut, varigenom kommun övergått till krigsorganisation eller återgått

till fredstida organisation, skall länsstyrelsen ofördröj ligen underrättas.

I kommuns krigsorganisation skola ingå kommunens styrelse och sådana

förvaltande och verkställande kommunala organ i övrigt, vilka fullgöra med

försvarsberedskapen sammanhängande uppgifter.

Då kommun övergått till krigsorganisation, ankommer ledningen av

den kommunala beredskapsverksamheten på kommunens styrelse. Denna

äger meddela kommunens nämnder och andra organ, dock ej fullmäktige,

föreskrifter rörande verksamhetens inriktning och bedrivande samt fördela

kommunens tillgångar i fråga om personal och utrustning mellan de

i krigsorganisationen ingående organen alltefter uppkommande behov. Av

styrelsen utsedd företrädare äger närvara vid och deltaga i överläggningarna

inom kommunalt organ, som ingår i krigsorganisationen.

Om överflyttning av uppgifter, som tillkomma viss kommunalmyndighet,

till annan sådan myndighet stadgas i lagen med särskilda bestämmelser

angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid

krig eller krigsfara m. m.

12 §.

Finner länsstyrelsen under civilförsvarsberedskap att kommun bör övergå

till eller bibehålla krigsorganisation, äger länsstyrelsen förordna därom.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

13 §.

Kommunens styrelse skall övervaka att erforderlig planläggning sker

och övriga nödvändiga förberedelser vidtagas för den kommunala verksamheten

i krig eller vid krigsfara. Det åligger styrelsen eller det kommunala

organ, som kommunen bestämmer, att genom anvisningar till planläggande

organ sörja för att erforderlig samordning kommer till stånd mellan de olika

verksamhetsområdena.

14 §.

Inom varje län åligger det länsstyrelsen att följa tillämpningen av denna

lag. Länsstyrelsen skall därvid tillse att såväl förberedelsearbetet som

själva verksamheten bedrives på ett ändamålsenligt sätt samt samordnas

med annan beredskapsplanläggning och försvarsverksamhet.

Under civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen, om det anses oundgängligt

för samordning av försvarsansträngningarna, meddela kommun föreskrift

i avseende å verksamhetens bedrivande och inriktning.

Kostnaderna för verksamheten m. m.

15 §.

För kostnad som kommun fått vidkännas för åtgärd enligt 6 § tredje stycket

äger kommunen erhålla statsbidrag med två tredjedelar eller den större

del av kostnadens belopp som Konungen medgiver, allt i den mån kostnaden

kan anses skälig.

Innan medel finnas tillgängliga för beräknat statsbidrag, må skyldighet

för kommun att vidtaga åtgärd enligt 6 § tredje stycket ej göras gällande

mot kommunen.

16 §.

Har kommun jämlikt 7 § upprättat särskild plan, som godkänts av länsstyrelsen,

och äro planläggningskostnaderna att anse som betungande för

kommunen, utgår ersättning av statsmedel med skäligt belopp.

17 §.

Vad i 42 § civilförsvarslagen är stadgat om ordningen för fastställande och

utbetalning av statsbidrag för kommunala civilförsvarsåtgärder skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om ersättning enligt 15 och 16 §§ denna

lag.

18 §.

För kostnader, som under civilförsvarsberedskap uppkomma för kommun

till följd av verksamhet för inkvarterad befolkning från annan kom
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

mun, ävensom för kostnader, som föranledas av påbjuden utrymning eller

annan omflyttning av befolkningen inom den egna kommunen, skall ersättning

utgå av statsmedel.

Kommun äger av länsstyrelsen utfå förskott å ersättning som avses i

första stycket.

19 §.

Kommun, som jämlikt 5 § andra stycket lämnat annan kommun bistånd,

är berättigad till ersättning härför.

Ersättningen skall utgå av statsmedel och utgivas av den länsstyrelse som

förordnat om biståndet.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Underlåter kommun att fullgöra skyldighet, som åvilar kommunen enligt

denna lag eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av denna, äger

länsstyrelsen, om rättelse ej vinnes på annat sätt, förelägga kommunen

lämpligt vite eller ock i kommunens ställe vidtaga den åtgärd, som skyldigheten

avser, samt i den mån kommunen icke är berättigad till ersättning

av statsmedel för åtgärden uttaga kostnaden för denna av kommunen.

21 §.

Talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos

Konungen.

Under civilförsvarsberedskap äger myndighet, som meddelat beslut enligt

denna lag, förordna att beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse.

22 §.

Konungen meddelar närmare bestämmelser för tillämpningen av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

Inrättar kommun särskild beredskapsnämnd, skall val av ledamöter,

som första gången förrättas, avse tiden intill utgången av året näst efter det,

då allmänna val av kommunens fullmäktige äga rum första gången efter den

tidpunkt från och med vilken ledamöterna blivit valda. Vad nu sagts skall

ej äga tillämpning beträffande beredskapsnämnd i Stockholm.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

Förslag

till

Lag

om skyldighet att upplåta iukvarteringsbostad i krig m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den

riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke

vidare skola tillämpas; dock skall vad nu sagts ej gälla i den mån bestämmelserna

alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda

bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr

att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess

prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet

icke inom två månader från det underställningen skett gillat av riksdagen,

är det förfallet. Upphör krigsfaran, upphäver Konungen meddelat förordnande

inom en månad.

Hava under krig, vari riket befunnit sig, bostäder förstörts i större omfattning,

äger Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i

2—9 §§ stadgas skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

2 §•

Ägare eller innehavare av byggnad eller del därav är skyldig att för inkvartering

upplåta bostad, som civilförsvarsmyndighet eller i lagen om kommunal

beredskap omförmäld beredskapsnämnd anvisat för sådant ändamål.

Anvisning av inkvarteringsbostad enligt denna lag må meddelas endast den

som på grund av utrymning eller krigsskada eller annan krigshändelse icke

äger eller icke kan återvända till sitt hem och må ej avse utrymme, som

oundgängligen erfordras för inkvarteringsvärden och hans familj eller honom

närstående.

Upplåtelse av inkvarteringsbostad medför även skyldighet för inkvarteringsvärden

att tillåta den inkvarterade att nyttja sådan inkvarteringsvär
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196i

dens utrustning, som är oundgängligen nödvändig för att den inkvarterades

dagliga behov skola kunna tillgodoses.

Anvisning av inkvarteringsbostad må återkallas av civilförsvarsmyndighet

eller beredskapsnämnden.

Konungen bestämmer vilka civilförsvarsmyndigheter som skola äga meddela

och återkalla anvisning av inkvarteringsbostad.

3 §•

Vägrar ägare eller innehavare av byggnad eller del därav att upplåta inkvarteringsbostad

enligt 2 § och kan inkvartering ej komma till stånd med

tillämpning av civilförsvarets förfoganderätt, äger beredskapsnämnden

förelägga ägaren eller innehavaren att upplåta inkvarteringsbostaden.

I föreläggandet må utsättas vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet

till efterrättelse.

Efterkommes icke föreläggandet inom tid, som föreskrivits däri, äger

länsstyrelsen förordna om erforderlig handräckning.

4 §•

För upplåtelse av inkvarteringsbostad enligt denna lag är inkvarteringsvärden

berättigad till skälig ersättning av den inkvarterade, i den mån

ersättning ej utgår av statsmedel till följd av ianspråktagande med förfoganderätt.

Om inkvarteringsvärd och inkvarterad ej enas om annat, skall ersättningen

beräknas efter de grunder, som fastställts vid civilförsvarets ianspråktagande

av inkvarteringsbostaden med förfoganderätt. Har sådant

ianspråktagande ej förekommit eller har inkvarteringsförhållandet väsentligt

ändrats efter sådant ianspråktagande, skall, om parterna ej enas om

ersättningen, denna bestämmas såsom om inkvarteringsbostaden nyttjades

efter ianspråktagande med civilförsvarets förfoganderätt.

I fall som avses i andra stycket fastställes ersättningen, om den skall

utgå efter taxa, av beredskapsnämnden och eljest av allmän lokal värderingsnämnd,

som omförmäles i rekvisitionslagen.

5 §.

Inkvarteringsersättning skall erläggas i efterskott för månad.

Åtnjuter den inkvarterade krigshjälp eller annan social förmån, som utbetalas

av inkvarteringskommunen, äger inkvarteringsvärden därav uppbära

det belopp, som motsvarar ersättning, vilken jämlikt 4 § tillkommer honom.

6 §.

För skada, som uppkommit å upplåten bostad eller utrustning till följd

av upplåtelsen, är den skadelidande, om skadan ej är att anse såsom ringa,

berättigad till skälig ersättning av statsmedel.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

Anspråk på ersättning prövas och ersättningen gäldas i den ordning

som är föreskriven i fråga om ersättning för skada å egendom, vilken tagits

i anspråk enligt rekvisitionslagen.

7 §•

Den som driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller annan vårdanstalt

inom område, som utrymts, är skyldig att utan ersättning tillhandahålla

inkvarteringskommunen utrustning, som efter utrymningen icke erfordras

för anstaltens verksamhet inom området, för förläggning, i vilken

personer från anstalten inkvarterats.

8 §.

Vid tillämpningen av denna lag skall tillses att den, vars rätt beröres

därav, icke lider större förfång än som föranledes av omständigheterna.

9 §.

Talan mot beslut av beredskapsnämnd om ersättning, som skall utgå

efter taxa, föres genom besvär hos den allmänna lokala värderingsnämnden

Mot annat av kommun meddelat beslut enligt denna lag föres talan genom

besvär hos länsstyrelsen; klagan må dock ej föras över anvisning av

inkvarteringsbostad.

Talan mot beslut av allmän lokal värderingsnämnd föres hos riksvärderingsnämnden.

över beslut, som meddelats av civilförsvarsmyndighet enligt denna lag,

ävensom över länsstyrelsens eller riksvärderingsnämndens beslut må klagan

ej föras.

Av beredskapsnämnd meddelat återkallelsebeslut enligt 2 § eller föreläggande,

som meddelats med stöd av 3 §, skall, om så bestämts i beslutet

eller föreläggandet, lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

10 §.

Konungen meddelar närmare bestämmelser för tillämpningen av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

11

Förslag

till

Lag

om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas att 36 §, 40 § 1 mom., 68 § och 73 § civilförsvarslagen

den 22 april 1960 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §.

Inom civilförsvarsområde---sammanhängande förhållanden.

Då biståndsverksamhet som avses

i första stycket övertages av inkvarteringskommunen,

skall utrustning,

som civilförsvaret anskaffat för verksamheten,

i erforderlig omfattning

ställas till kommunens förfogande.

40 §.

1 mom. Det åligger kommun att

a) genom sina------och dylikt;

b) i enlighet------i organisationsplanen;

c) utföra källarmursgenombrott---enskilda skyddsrum;

d) vårda och---omförmälda anordningarna;

e) förvara och underhålla sådan

för det allmänna civilförsvarets ordnings-

och bevakningstjänst, brandtjänst

samt tekniska tjänst anskaffad

materiel, som icke utgör personlig

utrustning för tjänstegrenarnas

personal;

f) tillhandahålla lämpliga---inom civilförsvaret;

g) svara för---—kommunal anställning;

h) under civilförsvarsberedskap — —- — egendom; samt

i) å trafikled---under mörkläggning.

e) förvara och underhålla sådan

för det allmänna civilförsvarets ordnings-

och bevakningstjänst samt

brandtjänst anskaffad materiel, som

icke utgör personlig utrustning för

tjänstegrenarnas personal;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

(Nuvarande lydelse)

68 §.

(Föreslagen lydelse)

■— hörande civilförsvarsområde.

Civilförsvarschef och — —

I den mån det prövas nödigt för

fullgörande av kommuns skyldigheter

enligt 40 § 1 mom. b) och c) att

egendom tages i anspråk för kommuns

räkning, skall vad i nästföregående

stycke sägs äga motsvarande

tillämpning såvitt gäller egendom,

som finnes inom kommunen. Vad sålunda

stadgats skall i fråga om utförande

av byggnadsanordning och

källarmursgenombrott gälla jämväl

under tid, då civilförsvarsberedskap

icke råder; förfoganderätten må härvid

dock endast utövas av länsstyrelsen.

lanspråktagande enligt första stycket

av byggnad eller del därav för inkvartering

av vårdbehövande i särskild

förläggning ävensom ianspråktagande

av utrustning, som erfordras

för sådan förläggning, må bestå intill

två veckor från det att driften av förläggningen

upphört att vara en civilförsvarsuppgift.

I den mån det prövas nödigt för

fullgörande av kommuns skyldigheter

enligt 40 § 1 mom. b) och c) att

egendom tages i anspråk för kommuns

räkning, skall vad i första stycket

sägs äga motsvarande tillämpning

såvitt gäller egendom, som finnes

inom kommunen. Vad sålunda

stadgats skall i fråga om utförande

av byggnadsanordning och källarmursgenombrott

gälla jämväl under

tid, då civilförsvarsberedskap icke råder;

förfoganderätten må härvid

dock endast utövas av länsstyrelsen.

73 §.

Har egendom--—---ej förutsetts.

Ersättning gäldas, om egendomen

tagits i anspråk för kommuns räkning,

av kommunen och eljest av staten.

Ersättning gäldas, om egendomen

tagits i anspråk för kommuns räkning,

av kommunen och eljest av staten.

Vid fortsatt ianspråktagande enligt

68 § andra stycket gäldas ersättningen

av staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

13

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en reglering i en lag om kommunal beredskap av

de uppgifter inom totalförsvaret, som skall fullgöras av kommunerna och

som icke är specialreglerade i särskild lagstiftning. Uppgifterna hänför sig

främst till sådana verksamhetsområden, vilka vid avgränsningen åren 1959

och 1960 av civilförsvarets uppgifter överfördes från detta till de ordinarie

samhällsorganen. Omhändertagande i olika hänseenden av utrymd eller

krigsdrabbad befolkning efter det inkvarteringen genomförts av civilförsvaret

regleras härvid som en kommunal beredskapsuppgift. Tidpunkten för

ansvarsövergången från civilförsvaret till inkvarteringskommunen bestämmes

närmare. Såsom en kommunal uppgift upptages att registrera befolkning,

som tvingats lämna sin bostad.

Vidare föreslås skyldighet för kommun att lämna annan kommun bistånd

under civilförsvarsberedskap, dels i form av förberett bistånd av utrymningskommun

åt inkvarteringskommun, dels såsom improviserat bistånd mellan

närbelägna kommuner i situationer med akuta svårigheter.

Skyldighet föreslås åvila kommunerna att redan i fredstid planlägga

och på annat sätt förbereda verksamheten i krig eller vid krigsfara, bl. a.

att förbereda reparation av kommunaltekniska anläggningar efter krigsskador.

Planläggningsskyldigheten skall gälla generellt och för alla kommunala

verksamhetsområden av betydelse för totalförsvaret. Efter länsstyrelsens

förordnande skall planerna redovisas.

Särskilda regler föreslås för den kommunala organisationen i krig eller

vid krigsfara, vilka ger kommunstyrelsen möjligheter att omfördela kommunens

personella och materiella resurser och att ge direktiv för inriktningen

av fackorganens verksamhet.

I fråga om kostnaderna föreslås att kommun skall vara berättigad till

statsbidrag med minst två tredjedelar av kostnaden för särskild anordning,

som kommunen efter länsstyrelsens beslut ålagts vidtaga för att bl. a. trygga

de inkvarterades vattenförsörjning. Statsbidrag med skäligt belopp föreslås

vidare skola utgå för planläggningskostnaderna, om planerna godkänts

av länsstyrelsen och kostnaderna är att anse som betungande. Kostnader i

verkställighetsskedet för omhändertagande av inkvarterad befolkning liksom

kostnader för lämnat bistånd åt annan kommun föreslås skola helt ersättas

av staten.

I en lag om skgldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. föreslås

regler, som tryggar de inkvarterades innehav av anvisad bostad. Upplåtelseskyldigheten

anknytes till civilförsvarets anvisning men kan också

aktualiseras genom anvisning av kommunalt organ.

I lagen föreslås vidare en reglering av inkvarteringsvärdens rätt till ersättning

av den inkvarterade ävensom en ordning för bestämmandet av ersättningens

storlek, när parterna ej kunnat enas. Den föreslagna ordningen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

anknyter till förfarandet vid utövning av civilförsvarets förfoganderätt. Skada

som uppstått till följd av inkvarteringen föreslås skola ersättas av statsmedel.

Slutligen föreslås vissa begränsade följdändringar i civilförsvarslagen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1964.

Av propositionen redovisas här endast vad föredragande departementsthefen,

statsrådet Johansson, anfört i sin allmänna motivering och specialmotivering.

Beträffande övriga delar av motionen, såsom redogörelse för

gällande rätt, för kommunalrättskommitténs betänkande »Kommunal beredskap»

jämte författningsförslag, en av särskilt tillkallad sakkunnig utarbetad

promemoria med förslag angående befolkningsregistrering under

krigsförhållanden och en genom civilförsvarsstyrelsens försorg företagen

utredning rörande vattenhygienen i krig samt för remissbehandlingen, hänvisas

till propositionen.

Motionsyrkandena

I motionerna I: 216 och II: 270 har yrkats »att riksdagen måtte antaga det

vid proposition nr 4 fogade

Förslag

till

Lag

om kommunal beredskap

med följande ändringar:

15 §.

För kostnad som kommunen fått vidkännas för åtgärd enligt 6 § tredje

stycket äger kommunen erhålla statsbidrag med 90 procent eller den större

del av kostnadens belopp som Konungen medgiver, allt i den mån kostnaden

kan anses skälig.

Innan medel---mot kommunen.

16 §.

Har kommun jämlikt 7 § upprättat särskild plan, som godkänts av länsstyrelsen,

äger kommunen erhålla statsbidrag med 90 procent eller den

större del av kostnadens belopp som kan anses skälig.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

I motionerna I: 648 och 11: 787 har yrkats

»att riksdagen vid sin behandling av proposition nr 4, förslag till lag om

kommunal beredskap, måtte besluta att statsbidrag må utgå med 90 procent

eller större del av kostnad som kommun fått vidkännas för särskild anordning

som erfordras för i 6 § andra stycket angivet ändamål, samt för åtgärd

enligt 6 § tredje stycket, allt i den mån kostnaden kan anses skälig, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta författningsförslag som föranledes

av ovanstående yrkande».

Vissa riktlinjer för lagstiftningen om kommunal beredskap

Föredragande departementschefen har anfört:

»Efter den avgränsning av civilförsvarets uppgifter, som skedde i samband

med att en ny organisation för civilförsvaret fastställdes år 1959,

gäller som en ledande princip att civilförsvaret icke skall svara för uppgifter,

vilka kan utföras av ordinarie samhällsorgan. Civilförsvarets verksamhet

inriktas sålunda numera på ■— förutom olika förebyggande åtgärder

— sådana skadeavhjälpande och räddande insatser, som måste göras

i omedelbart samband med krigsskador och som kräver enhetlig ledning.

Iståndsättning av skadade anläggningar såsom byggnader, samfärdsleder,

gas-, vatten- eller elektricitetsverk eller distributionsnät i anslutning till

dessa eller andra anordningar inom det s. k. kommunaltekniska området

måste följaktligen ankomma på de ordinarie samhällsorgan, som i fred

ansvarar för underhåll och drift av samma anläggningar, dvs. oftast kommunerna.

Självfallet skall civilförsvarets resurser dock kunna sättas in till

hjälp åt de ordinarie samhällsorganen, om dessa ställs inför övermäktiga

uppgifter och resurserna kan friställas från civilförsvarsverksamhet. Ansvaret

för iståndsättningen ligger härvid icke hos civilförsvaret utan hos

de ordinarie samhällsorganen.

I fråga om den del av civilförsvarets förebyggande åtgärder, som utrymningarna

representerar, bär civilförsvaret likaledes numera en mera operativ

inriktning. På civilförsvaret ankommer sålunda att genomföra själva

utrymningen och inkvarteringen av de utrymmande, dvs. att leda själva

utrymningsrörelsen. Häri ingår att förse de utrymmande med transportmedel,

att ordna utspisning under utrymningen, att bereda vårdbehövande

vård under förflyttningen, att genomföra tillfällig inkvartering under denna

och varaktig inkvartering på bestämmelseorten samt att i övrigt i skilda

hänseenden sörja för de utrymmande under utrymningsrörelsen. När denna

avstannat genom att de utrymmande nått fram till inkvarteringskommunerna

och där erhållit inkvarteringsbostad, vare sig hos enskilda eller

—■ såsom måste bli fallet i fråga om vårdbehövande — i befintliga eller

särskilt upprättade internat, har utrymningen passerat sitt operativa skede

och de ordinarie samhällsorgan, som har att sörja för alt mänskliga be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961

hov i olika hänseenden blir tillgodosedda, kan träda till. Verksamheten

bland och för de inkvarterade måste i princip bli av samma karaktär som

den verksamhet, vilken de ordinarie samhällsorganen bedriver i fråga om

den i orten bosatta befolkningen, ehuru de inkvarterades hjälpbehov och

problem i övrigt måste förutses få helt andra proportioner än den fasta befolkningens.

Verksamheten från samhällets sida i detta läge till hjälp för

de inkvarterade kan emellertid snarast betecknas såsom förvaltande i motsats

till den operativa verksamhet, som civilförsvaret primärt är inriktat

på. För denna mera förvaltande verksamhet blir det främst kommunerna,

som kommer att få bära ansvaret, liksom de gör det i fråga om motsvarande

verksamhet bland den egna befolkningen.

Att uppgifter enligt det sagda kommer att åvila kommunerna är sålunda

en konsekvens av statsmakternas ställningstagande, när civilförsvarets uppgifter

närmare bestämdes år 1959, och det är nu i princip icke fråga om

att pålägga kommunerna några ytterligare skyldigheter.

Kommunernas ansvar för uppgifter, som de efter civilförsvarets tillkomst

icke haft, framstår emellertid f. n. närmast såsom en biprodukt av

den tidigare avgränsningen av civilförsvarets ansvarsområde. Kommunernas

skyldigheter i nu aktuella hänseenden har nämligen hittills icke kommit

till författningsmässigt uttryck i positiva bestämmelser. Då det här

rör sig om ett område av synnerligen stor betydelse för totalförsvaret, för

kommunerna och icke minst för de enskilda personer, som kan komma

att tvingas lämna sin hemort under orostider, synes det i hög grad angeläget

att en reglering i lag av kommunernas skyldigheter

kommer till stånd. Först då så skett får man inom totalförsvarets olika

grenar en klar bild av ansvarsförhållandena ned till de minsta enheterna i

samhället, och planläggningen inom andra områden av totalförsvaret kan

ske med erforderlig säkerhet i fråga om organisation och resurser även

på det lägsta lokala planet. Likaså får kommunerna först efter en lagreglering

klart besked om sina uppgifter och sätts i tillfälle att arbeta igenom

de problem, som de kan komma att ställas inför, och att förbereda sig för

uppgifterna genom planläggning och på annat sätt. Under remissbehandlingen

av kommitténs förslag har det framhållits att nuvarande brist på bestämmelser

lett till osäkerhet både hos kommunerna och hos sådana organ,

som arbetar med vår försvarsberedskap. Behovet av en lagreglering på området

är sålunda ställt utom all diskussion.

Kommitténs utredning har avsett endast primärkommunernas uppgifter

under beredskap och krig. I vad mån en reglering bör ske även av

landstingens beredskapsuppgifter och planläggningsskyldighet

vid sidan av de föreskrifter som ges i krigssjukvårdslagen

och dess tillämpningsföreskrifter kan knappast nu komma under

bedömande, ehuru det står klart att även landstingen måste sörja för

att deras ledningsorgan icke sätts ur funktion genom utrymningar och att

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

de skyddas i krig. Sedan behovet av särskilda föreskrifter för landstingens

del närmare undersökts kan det eventuellt ifrågakomma att inarbeta erforderliga

bestämmelser i den lag som nu är aktuell för den primärkommunala

beredskapen.

Liksom kommittén och det stora flertalet remissinstanser anser jag att

lagstiftningen om de kommunala skyldigheterna bör ha karaktären av e n

ramlagstiftning utan detaljföreskrifter. Förhållandena

i de olika kommunerna — det gäller här både utrymnings- och inkvarteringskommuner

och kommuner som endast i ringa mån berörs av planerade

befolkningsomflyttningar, kommuner med en utvecklad kommunalteknisk

verksamhet och kommuner som helt saknar sådan ■— är så skiftande

att det knappast kan överblickas vilka resultat detalj föreskrifter skulle

leda till. Det kan emellertid förutses att behov kommer att föreligga av tilllämpningsföreskrifter

i skilda hänseenden, vilka torde få meddelas i administrativ

ordning.

När ställning skall tagas till omfattningen av den nu aktuella

lagstiftningen måste beaktas att det på vissa områden

redan finns bestämmelser, som ålägger kommunerna skyldigheter att medverka

inom totalförsvaret. Sålunda har kommunerna uppgifter inom folkförsörjningen

enligt den s. k. kommunala fullmaktslagen, inom krigssjukvården

enligt krigssjukvårdslagen, inom civilförsvaret enligt civilförsvarslagen,

vid rekvisition enligt rekvisitionslagen etc. Det kan vidare förutses

att särskilda arbetsuppgifter kommer att åläggas kommunerna i samband

med att en för beredskap och krig lämpad reglering av olika sociala förmåner

kommer till stånd. Kommittén har med utgångspunkt i de för kommittén

meddelade direktiven begränsat sitt förslag till att gälla endast en

reglering av de uppgifter, som kommunerna övertagit från civilförsvaret,

dock med det väsentliga undantaget att de kommunala uppgifterna inom

folkförsörjningen inarbetats i kommitténs förslag. Under remissbehandlingen

av förslaget har yrkanden framförts om en utvidgning av den föreslagna

lagen till att omfatta även de kommunala civilförsvarsuppgifterna

och vissa andra områden inom totalförsvaret. Emellertid torde det på vart

och ett av de områden, som f.n. är specialreglerade med föreskrifter bl. a.

om kommunal medverkan, vara nödvändigt med en sådan speciell reglering

för att enhetlighet skall uppnås, som möjliggör central eller regional

ledning. Bestämmelser i speciallagstiftningen om vilka organ som skall

svara för verksamheten i fråga torde regelmässigt ej heller kunna undvaras.

Jag förordar med hänsyn härtill och då en ändrad ordning skulle

föranleda väsentliga rubbningar i den omfattande planläggning, som skett

på olika områden av totalförsvaret, att den kommunala medverkan däri,

som f. n. är reglerad i särskilda lagar eller författningar, alltfort får förbli

reglerad i denna ordning. Detta innebär bl. a. att den nu aktuella lagen —

i motsats till vad kommittén föreslagit — icke bör reglera den kommunala

2—• Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 sand. 2 avd. Nr 11

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

skyldigheten att medverka inom folkförsörjningen. För denna ståndpunkt

föreligger så mycket större skäl, som ifrågavarande skyldighet måste kunna

tagas i anspråk icke blott under beredskap och krig utan även under de

övriga förutsättningar, under vilka ransoneringslagen kan träda i tillämpning.

Å andra sidan finner jag att kommitténs förslag är alltför begränsat såvitt

det anger de kommunala skyldigheterna gentemot befolkning, som

tvingats utrymma sin hemort eller drabbats av krigshändelser, ävensom

såvitt det reglerar kommunernas skyldighet att planlägga för krigsförhållanden.

Enligt förslaget skall kommunerna åläggas att »vidtaga åtgärder

för försorg om dem, som blivit i behov av särskilt bistånd» till följd

av de extraordinära förhållandena samt att planlägga för fullgörandet av

denna skyldighet. Det synes något oklart vad kommittén avsett härmed,

särskilt med hänsyn till att kommittén uttryckligen förklarat sig behandla

endast sådana uppgifter, som kommunerna fått övertaga från civilförsvaret,

och till att kommittén i organisatoriskt hänseende lägger den verksamhet,

som uppgifterna föranleder, i första hand hos kommunens styrelse

med förbigående av de ordinarie kommunala organen inom olika specialområden.

Tveksamhet kan sålunda uppkomma — och synes också ha uppkommit

bland remissinstanserna — huruvida kommunernas skyldigheter

gentemot krigsdrabbad befolkning från andra kommuner enligt lagförslaget

avser också verksamhet inom barna-, nykterhets- och hälsovården, inom

undervisningsväsendet och andra områden med särskilda organ, där del

icke i egentlig mening är fråga om att ge bistånd. Flertalet remissinstanser

synes dock ha utgått från att kommunerna skall ha skyldighet att vara

verksamma för den utrymda eller krigsdrabbade befolkningen i alla de hänseenden,

i vilka kommunerna utövar verksamhet för den befolkning i kommunen,

som icke tvingats till omflyttningar eller eljest varit omhändertagen

av civilförsvaret. Jag finner också en sådan ordning vara den enda tänkbara

och förordar att kommun — med endast vissa begränsade undantag,

till vilka jag senare återkommer — skall vara skyldig att i alla hänseenden,

i vilka kommunen är verksam för de egna kommunmedlemmarna, utöva

verksamhet även till förmån för sådan befolkning från annan kommun,

som på grund av de extraordinära förhållandena tagit uppehåll i kommunen.

Härmed undanröjes så långt möjligt riskerna för att de inkvarterade från

annan kommun får en särställning i förhållande till inkvarteringskommunernas

fasta befolkning. Man vinner också den fördelen att det alltid finns

en kommun som är ansvarig för den enskilde, vilket är särskilt betydelsefullt,

om förbindelserna med hemkommunen avbrutits eller dess organ

satts ur funktion genom slutlig utrymning eller krigshändelser. Förberedelser

i form av planläggning eller i vart fall en genomarbetning av problemställningarna

måste då också med nödvändighet ske på alla kommunala

verksamhetsområden, där verksamheten kan förutses bli upprätthål
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr tl år 1964-

len även under krig, och avse verksamheten för såväl den egna befolkningen

som den befolkning, som skall inkvarteras i kommunen. Det synes

mig för övrigt knappast rationellt att bygga upp en speciell kommunal beredskap

inom den sektor, där uppgifterna tidigare ankommit på civilförsvaret,

men lämna beredskapen i övrigt på det kommunala planet därhän.

Att uppgifterna tidigare hänförts under civilförsvaret är ju närmast blott

av historiskt intresse. Jag anser alltså att den aktuella lagstiftningen bör

gälla den kommunala beredskapen överhuvudtaget i den mån den icke är

specialreglerad för särskilda verksamhetsområden.

Det sagda utesluter emellertid icke att, såsom kommittén funnit, vissa

särbestämmelser bör meddelas när det gäller kommunernas skyldigheter

att bistå inkvarterad befolkning. Inkvarteringen medför otvivelaktigt uppgifter,

som icke har någon direkt motsvarighet i den ordinarie kommunala

verksamheten och endast i vissa hänseenden kan dessa uppgifter antagas

komma att bli specialrcglerade på grundval av socialberedskapskommitténs

förslag. För inkvarteringskommunernas del finner jag det också nödvändigt

att i lagen speciellt reglera skyldigheten att registrera de inkvarterade. Då

ett av postverket upplagt eftersändningsregister bör kunna tjäna även som

upplysningsregister i de utflyttades hemort, finner jag ej anledning att i

lagen inskriva också en skyldighet för kommun att föra register över dem

som lämnat kommunen. Det bör vidare enligt särskilt stadgande i lagen

åligga inkvarteringskommunerna att vidtaga erforderliga särskilda förberedelser

för att de inkvarterades tillgång till godtagbart vatten skall tryggas

och för att de sanitära problemen efter inkvarteringen skall kunna bemästras.

I organisatoriskt hänseende är det inom all beredskapsplanläggning

en genomgående princip att det organ, som handhar viss

verksamhet i fred, också skall handha verksamheten under beredskap och

krig, och att överflyttning av ansvaret i sidled icke skall förekomma. För

att avsteg skall göras från denna princip måste mycket starka motiv föreligga.

Endast med denna ordning kan sakkunskapen pa olika områden tillvaratagas

i ett läge, som måste förutses bli kännetecknat av svåra störningar

i den samhälleliga verksamheten. Det förutsattes också då civilförsvaret

avlastades vissa uppgifter, att dessa skulle avila ordinarie samhällsorgan.

Kommittén har emellertid förordat att den verksamhet, som

kommun måste utöva till följd av begränsningen av civilförsvarets ansvarsområde,

i första hand skall ankomma icke på de ordinarie kommunala organen

för motsvarande verksamhet utan på kommunens styrelse. Om denna

härigenom kommer att ställas inför alltför omfattande arbetsuppgifter,

skall dock kommunen — dvs. fullmäktige -— äga uppdraga verksamheten

åt de särskilda nämnderna, varvid endast ledningen av kommunens verksamhet

skall ligga hos styrelsen. Vid sådan delegering kan olika verksamhetsområden

sammanföras till viss eller vissa nämnder. Under särskilda

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

förutsättningar skall styrelsen kunna ge andra nämnder direktiv och besluta

i dessas ävensom i fullmäktiges ställe. På särskild nämnd ankommande

verksamhet i dess helhet skall styrelsen kunna övertaga efter länsstyrelsens

godkännande. En uppgift, som ursprungligen ligger på en facknämnd

och i beredskapsläget övertages av kommunens styrelse, skall sålunda

enligt förslaget kunna återlämnas av fullmäktige till en facknämnd och

därefter av styrelsen med länsstyrelsens medgivande återföras till kommunens

styrelse.

Även om det otvivelaktigt är nödvändigt under svåra lägen att ha möjligheter

att laga efter lägligheten utan att vara bunden av stela föreskrifter,

synes mig dock den av kommittén föreslagna ordningen för handhavandet

av kommunala uppgifter under beredskap och krig alltför löslig, i det

att ansvaret för viss verksamhet kan komma att vandra eller rentav utskiftas

mellan olika kommunala organ. Såväl för totalförsvarsorgan utanför

kommunen som för de enskilda, som vistas i kommunen, måste en

sådan ordning skapa en besvärande oklarhet och rådvillhet. Det kan också

förutses att de kommunala organen själva och deras tjänstemän kan bli

osäkra om sitt ansvarsområde och risk föreligger möjligen för att den

situationen uppkommer att inget organ känner sig ansvarigt för en viss

uppgift. Förslaget lämnar heller icke garantier för att den sakkunskap

inom skilda områden — socialvård, barnavård, hälsovård etc. — som representeras

av de skilda nämnderna i kommunerna blir tillvaratagen i de

mest besvärliga lägena. Kommitténs förslag sammanhänger tydligen med

den åtskillnad som kommittén principiellt gjort mellan »ordinarie» kommunala

uppgifter och sådana som övertagits från civilförsvaret, en åtskillnad

som jag enligt det förut sagda icke anser böra upprätthållas. Jag kan

sålunda icke finna att man vinner några fördelar med att kommunens

styrelse enligt huvudregeln skall svara för ledningen av exempelvis socialvård,

barnavård och hälsovård bland de inkvarterade medan socialnämnden,

barnavårdsnämnden och hälsovårdsnämnden skall svara för motsvarande

uppgifter bland den fasta befolkningen. Enligt min menig, vilken

vinner stöd av åtskilliga remissinstanser, bör fördelningen av uppgifterna

inom den kommunala organisationen under beredskap och krig helt ansluta

till fredsorganisationen. Eventuellt erforderliga omfördelningar av arbetsuppgifterna

bör ske i den ordning och under de förutsättningar, som är

angivna i administrativa fullmaktslagen.

Däremot delar jag helt kommitténs mening att det under beredskap och

krig krävs ett kommunalt ledningsorgan med särskilda

befogenheter och att detta ledningsorgan bör vara kommunens styrelse.

De befogenheter som bör tillkomma styrelsen i dess egenskap av ledningsorgan

bör få sådan utformning att en kraftfull ledning kan utövas; de

bör således innefatta en långtgående rätt att ge direktiv till andra nämnder

rörande verksamhetens inriktning och bedrivande samt att fördela och

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år i96i

omfördela kommunens resurser i fråga om personal och materiel mellan

de olika organen. Styrelsen skall, för att låna en militär term, kunna åstadkomma

en kraftsamling i sådana lägen, då någon sektor av den kommunala

verksamheten är eller väntas bli ställd inför särskilt svåra eller betydelsefulla

uppgifter.

Kommitténs förslag att länsstyrelserna skall tilläggas ett väsentligt

inflytande på såväl kommunernas planläggning och andra förberedelser

som deras verksamhet under beredskap och krig har icke mött

någon gensaga bland remissinstanserna. Även jag finner det nödvändigt

att länsstyrelserna, som har erforderlig överblick över läget i stort, får

vissa befogenheter i avseende å den kommunala beredskapen och verksamheten,

liksom de också måste tillhandagå kommunerna med utgångsmaterialet

för deras planläggning och med rad och anvisningar i skilda

hänseenden. Den närmare regleringen av länsstyrelsernas medverkan i sistnämnda

hänseende torde emellertid få ske i administrativ ordning.

Delade meningar har däremot yppats om kommitténs förslag att en riksnämnd

för kommunal beredskap skall inrättas såsom ett särskilt

centralt organ med uppgift att — ehuru utan befogenhet att meddela

bindande föreskrifter — leda framförallt den kommunala planläggningen

och övriga förberedelser samt sörja för att erforderlig samordning

härvid sker med annan totalförsvarsplanläggning. Den kommunala beredskapen,

särskilt med den omfattning som den enligt min mening bör få

i det den bör omfatta alla kommunala verksamhetsområden, där krigsviktiga

uppgifter kan förutses uppkomma, är otvivelaktigt en nyhet, som

måste antagas medföra behov av centralt utfärdade riktlinjer, bland annat

för att nödvändig samordning skall komma till stånd med annan försvarsplanläggning.

De verkligt betydelsefulla samordningsproblemen aktualiseras

emellertid först på det regionala och lokala planet, och måste där

lösas med utgångspunkt i de lokala förutsättningarna. Centralt är det redan

väl sörjt för att totalförsvarets olika grenar samordnas med varandra och

regionalt löper praktiskt taget all försvarsplanläggning på den civila sidan

samman i länsstyrelserna, där också erforderlig samordning med den militära

planläggningen sker. Enligt min mening har några övertygande skäl

för att inrätta ett särskilt centralt organ för den kommunala beredskapen

icke anförts. Erforderliga centrala anvisningar för kommunernas planläggning

bör kunna utfärdas av de olika centrala fackmyndigheterna: socialstyrelsen

inom social-, barna- och nykterhetsvården, medicinalstyrelsen

och dess sjukvårdsberedskapsnämnd inom hälsovården, civilförsvarsstyrelsen

såvitt rör samordningen med civilförsvaret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

inom vissa områden av kommunalteknisk verksamhet, skolöverstyrelsen

inom undervisningsväsendet etc. Härvid bör man — såsom

eljest i totalförsvarssammanhang —- söka ordna den erforderliga samordningen

centralt genom samråd mellan de olika centrala organ, vilkas verk
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196k

samhetsområden berörs. Samordningsfrågor av principiell karaktär kan

också finna sin lösning i den chefsnämnd, som numera är inrättad för att

verka för samordningen inom totalförsvaret. I den mån de kommunala uppgifterna

under beredskap och krig saknar direkt motsvarighet i fred såsom

är fallet med inkvarteringsverksamheten bör erforderlig vägledning

för kommunernas planläggning och handlande i verkställighetsskedet

kunna ges i tillämpningsföreskrifter, som utfärdas av Kungl. Maj :t och i

anvisningar av länsstyrelserna. I central instans blir emellertid med denna

ordning kommunerna ej företrädda, vilket otvivelaktigt måste betecknas

som en olägenhet. Det kan dock förutsättas att de centrala myndigheter,

som utfärdar anvisningar, håller erforderlig kontakt med kommunförbunden

och att dessa å sin sida kommer att bevaka kommunernas intressen

även på detta område samt att de kommer att verka för önskvärd enhetlighet

i den kommunala beredskapens uppbyggnad. Det bör heller icke vara

uteslutet utan snarare regel att företrädare för kommunförbunden inbjudes

att deltaga i överläggningar i befintliga centrala samordningsorgan när frågor

om den kommunala beredskapen är aktuella. Jag finner mig på grund

av det anförda icke böra förorda att en riksnämnd för kommunal beredskap

inrättas men vill understryka att det genom tillämpningsbestämmelser till

lagen, i instruktionsform eller i annan ordning måste sörjas för att den

kommunala beredskapen blir samordnad med annan beredskap. Då jag är

medveten om att de åtgärder jag har förordat för att få en tillfredsställande

sådan samordning och för att ge kommunerna erforderlig ledning för planläggningen

kan visa sig otillräckliga, förutsätter jag att utvecklingen noggrant

följes i chefsnämnden och försvarsdepartementets samordningsavdelning.

Härvid bör nära kontakt hållas med de berörda kommunförbunden.

Skulle det visa sig att speciella anordningar i angivet syfte anses nödvändiga,

är jag beredd att ompröva min ståndpunkt i frågan. Jag vill vidare redan

i detta sammanhang understryka vikten av att företrädare för kommunerna

får delta i försvarshögskolans kurser och i krigsspel och övningar med totalförsvaret

på olika nivåer.

Ett besvärligt problem utgör frågan hur de inkvarterade skall kunna tillförsäkras

rätt till inkvarteringsbostaden, sedan civilförsvarets

förfoganderätt upphört. Visserligen är det säkerligen befogat att räkna

med att det stora flertalet av invånarna i inkvarteringskommunerna kommer

att visa en stark solidaritet med de utrymmande och frivilligt upplåter

inkvarteringsbostad och att de utrymmande så långt de har möjlighet gör

rätt för sig gentemot sitt värdfolk. Det måste emellertid förutses att svårigheter

kan uppkomma, särskilt om inkvarteringen blir av längre varaktighet.

Inkvarteringsvärdar kan tänkas vilja bli kvitt sina påtvungna gäster

och de inkvarterades förhållanden kan motivera omflyttningar för att utjämna

motsättningar eller åvägabringa en lämpligare fördelning av tillgängliga

inkvarteringsbostäder. När civilförsvarets förfoganderätt kan ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 196i

övas eller består föreligger garantier såväl för att de utrymmande eller hemlösa

får tak över huvudet som för att inkvarteringsvärden får ersättning för

upplåtelsen. Ett ianspråktagande med civilförsvarets förfoganderätt innebär

nämligen att polishandräckning kan anlitas för att bereda tillträde till

inkvarteringsbostaden och ersättningen utgår av allmänna medel. Så länge

civilförsvaret utan tidsbegränsning ansvarade för att de utrymmande erhöll

inkvarteringsbostad, kunde alltid förfoganderätt utövas. I samband

med att ansvaret för de inkvarterade efter inkvarteringens genomförande

överfördes på kommunerna bestämdes att civilförsvarets förfoganderätt,

som utövas av civilförsvarets lokala och regionala organ, icke skulle utövas

för att tillgodose uppgifter, som icke längre skulle vara civilförsvarsuppgifter.

Något skäl att frånfalla denna ståndpunkt torde icke föreligga.

Detta innebär emellertid att de inkvarterades rätt till inkvarteringsbostaden

och inkvarteringsvärdens rätt till ersättning för upplåtelsen numera torde

följa helt civilrättsliga regler och följaktligen bli beroende av att avtal, uttryckligen

eller underförstått, kommer till stånd mellan parterna. Uppsäges

den inkvarterade till avflyttning, blir han också skyldig att flytta, och myndigheterna

kan icke vägra att förhjälpa inkvarteringsvärden till hans rätt.

Att utan tillgång till tvångsmedel bereda den inkvarterade ny inkvarteringsbostad

torde i inkvarteringskommuner, vilkas befolkning kanske tredubblats,

oftast bli en hart när omöjlig uppgift. Jag finner därför liksom kommittén

och samtliga remissinstanser, som tagit ställning i denna fråga, att

en rättslig reglering måste komma till stand, som tillförsäkrar de inkvarterade

fortsatt rätt till inkvarteringsbostaden och som möjliggör sådana

omflyttningar av de inkvarterade, vilka av olika skäl kan bli nödvändiga,

exempelvis för att förena familjer eller hushåll, som skingrats under utrymningen,

eller för att vinna eu lämpligare fördelning av tillgängliga utrymmen.

Kommittén har sökt lösa det aktuella problemet genom att föreslå en särskild

förfoganderätt för länsstyrelsen, avsedd att tillämpas i form av ianspråktagande

av ett större eller mindre antal inkvarteringsbostäder. Inom

den ram som länsstyrelsens ianspråktagande angivit skulle kommunens

styrelse sedan äga fördela bostäderna bland de bostadsbehövande. Ehuru

det enligt kommitténs förslag är fråga om ett ianspråktagande för kronans

räkning med förfoganderätt, skulle inkvarteringshyran erläggas av de inkvarterade

med en särskilt utsedd ansvarig person i varje hushåll. För ersättningens

bestämmande har kommittén föreslagit särskilda organ i kommunerna

och i länen.

Kommitténs förslag har under remissbehandlingen utsatts för delvis mycket

allvarlig kritik. För egen del kan jag icke biträda kommitténs förslag,

som jag finner icke vara anpassat efter det läge, som måste antagas råda

när den föreslagna ordningen skulle tillämpas. Det synes mig sålunda uteslutet

att belasta länsstyrelserna, som under beredskap och krig utgör for

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

försvarsansträngningarna utomordentligt viktiga regionala organ, med prövning

av individuella ärenden om förfogande över inkvarteringsbostäder.

Kommitténs förslag torde i själva verket innebära, att en uppgift som tidigare

lösts av lokala organ, nämligen civilförsvarscheferna, skulle föras upp

till de regionala organen, en ordning som skulle strida mot de principer om

decentralisering, som eljest på utomordentligt tungt vägande skäl är förhärskande

inom totalförsvarsplaneringen. Problemet måste därför lösas

efter andra linjer.

Alltsedan ställning togs i frågan, hur långt befolkningens skydd under

krig skulle tillgodoses genom utrymningar, har det förutsatts att de utrymmande

i princip själva skulle svara för den ersättning, som inkvarteringsvärdarna

kunde anses berättigade till. Endast i den mån inkvarteringsbostäder

togs i anspråk med förfoganderätt skulle ersättningen — enligt

vad som eljest gäller vid ianspråktagande med förfoganderätt — utgå av

allmänna medel. Skälen till denna ståndpunkt torde ha varit både av allmän

karaktär och rent praktiska. Det torde sålunda ha ansetts att den enskildes

eget initiativ och egen förmåga så långt möjligt skall tillvaratagas

och att han sålunda skall så långt han förmår ansvara för sig själv och sina

närmaste även under de svåra påfrestningar som krigsfara eller krig medför.

Det har också förutsetts att de samhälleliga organen skulle ställas inför

övermäktiga uppgifter vid sidan av de svårigheter och störningar, som

läget oundgängligen måste medföra, om de skulle belastas med allehanda

angelägenheter, som rörde den enskildes personliga förhållanden. Dessa

synpunkter gör sig alltjämt gällande och har i dag måhända en ännu större

giltighet, när planläggningen för utrymningarna omfattar omkring 3,2 miljoner

människor. Jag finner därför att man alltjämt måste upprätthålla

principen att de inkvarterade själva skall svara för ersättningen till sina

tillfälliga värdar.

Ianspråktagande av inkvarteringsbostäder med förfoganderätt innebär

emellertid en ordning, som dels utesluter att den enskilde inkvarterade själv

ersätter inkvarteringsvärden -— vid förfogande utgår ersättningen av allmänna

medel — dels framtvingar individuella beslut om inspråktagandet

och om ersättningens storlek, dels också medför administrativ omgång med

utbetalningen av ersättningen. Ett system med förfoganderätt för att säkra

de inkvarterades rätt att bo kvar i de av civilförsvaret anvisade inkvarteringsbostäderna

skulle otvivelaktigt leda till ett mycket stort antal individuella

ärenden och följaktligen bli en svår belastning på myndigheterna,

vilket organ som än utsågs att utöva förfoganderätten. Genom att påkalla

förfoganderätt skulle nämligen inkvarteringsvärden få garanti för ersättningen.

Även för den inkvarterade skulle det bli en direkt fördel att förfoganderätt

kom till användning; därmed skulle han undgå att själv betala

inkvarteringsvärden ersättningen. Ett särskilt förfarande skulle — såsom

kommittén förutsett — bli nödvändigt för att det allmänna skulle kun
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 196b

na av den inkvarterade utkräva till värden erlagd ersättning. Systemet skulle

sålunda medföra en med hänsyn till läget orimlig administrativ apparat.

Jag kan därför icke finna ändamålsenligt att de inkvarterades rätt att kvarbo

i de av civilförsvaret anvisade inlcvarteringsbostäderna säkras genom förfoganderätt.

För de fall, då inkvarteringsbostäder måste kunna upplåtas i

samband med omflyttningar bland de inkvarterade, synes mig någon förfoganderätt

ej erforderlig. Här är det ju i första hand frågan om en omfördelning

av redan upplåtna utrymmen bland en befolkning, vars mest trängande

behov av tak över huvudet redan blivit tillgodosett, och ett sådant nödläge,

som förfoganderätten i allmänhet tar sikte på, föreligger ej. Kommer

efter det att själva utrymningsrörelsen avslutats mindre grupper eller

enstaka utrymmande eller hemlösa till inkvarteringskommunen, bör i allmänhet

civilförsvaret vara ansvarigt för att de får inkvarteringsbostad

även om deras förflyttning icke skett under civilförsvarets ledning. Civilförsvaret

äger då utöva förfoganderätt för att avhjälpa akuta behov av

bostad. Det synes ej heller erforderligt att tillskapa en särskild förfoganderätt

för de såvitt kan bedömas fåtaliga fall, då civilförsvarets förfoganderätt

ej kan utövas, ehuru vederbörande är helt utan bostad, exempelvis om

hans inkvarteringsbostad förstörs av vådeld.

Det synes mig som om en praktisk lösning av förevarande problem endast

kan nås genom att i lag stadgas skyldighet för ägare eller innehavare

av byggnad eller del därav att upplåta inkvarteringsbostad, som av civilförsvaret

eller kommun anvisats den som på grund av utrymning eller

krigsskada eller annan krigshändelse icke äger eller icke kan återvända till

sitt hem. Skyldigheten bör sanktioneras genom att befogenhet tillägges

kommun att vid vite förelägga den upplåtelseskyldige att mottaga den som

skall inkvarteras ävensom genom att länsstyrelsen berättigas att, om föreläggandet

ej iakttages, förordna om erforderlig handräckning.

En lösning efter dessa linjer medför att inkvarteringsbostad kan tas i

anspråk såväl genom förfoganderätt som genom anvisning, vilken grundar

upplåtelseskyldighet. I båda fallen aktualiseras skyldigheten att avstå

bostadsutrymme av civilförsvaret. Med hänsyn till de olika rättsverkningarna

av förfoganderätt och anvisning måste i varje enskilt fall civilförsvaret

tydligt ange på vilken grund upplåtelsen skall ske.

Jag är medveten om att eu upplåtelseskyldighet enligt det sagda kan

väcka betänkligheter, då den kan leda till långtgående ingrepp i den enskildes

förhållanden. Ser man till resultatet av skyldigheten finner man

emellertid att detta — bortsett från inkvarteringsvärdens möjligheter att

få ut ersättningen — icke skiljer sig från det resultat som ianspråktagande

med förfoganderätt leder till. Förfoganderätt har hittills varit accepterad

för alt bereda utrymmande och hemlösa tak över huvudet. Det måste också

beaktas att de ingrepp, som de utrymmande måste underkasta sig, har en

än allvarligare karaktär i det de tvingas lämna sina hem och praktiskt taget

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

alla sina ägodelar och berövas sina förvärvsmöjligheter, låt vara att detta

sker för att bereda dem skydd undan hot mot livet. Vid en jämförelse mellan

de utrymmandes och de i inkvarteringskommunerna kvarboendes situation

synes de sistnämnda icke vara de sämst lottade. I tider, då nationens

“existens står på spel, måste också alla vara beredda till uppoffringar.

Skall de inkvarterades rätt till bostad tryggas genom lagbestämmelser om

skyldighet för envar att upplåta inkvarteringsbostad, synes bestämmelserna

härom knappast höra hemma i en lag som i övrigt riktar sig till komfnunerna

med en reglering av deras skyldigheter och organisation. Jag förordar

därför att bestämmelserna om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad

intages i en särskild lag.

De överväganden, som jag redovisat i det föregående, föranleder mig

således att förorda att i en lag av kommunallags karaktär regleras i särskilda

avsnitt dels vissa av kommunernas uppgifter under civilförsvarsberedskap,

nämligen i den mån specialreglering ej skett eller framdeles kommer

att ske, dels kommunernas skyldighet att planlägga och vidtaga andra

erforderliga förberedelser för hela det kommunala verksamhetsområdet,

dels den kommunala krigsorganisationen för samma verksamhetsområde,

dels ock kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Med hänsyn till den

centrala betydelse för den kommunala beredskapen, som lagen avses få,

synes den böra benämnas lag om kommunal beredskap, oaktat den även

reglerar kommunal verksamhet under krig. Lagen bör -— liksom fallet är

med civilförsvarslagen — vara i kraft redan under normala förhållanden

men de för krigsfara och krig avsedda bestämmelserna bör erhålla en sådan

redigering, att de blir tillämpliga endast under de nämnda utomordentliga

förhållandena och först sedan civilförsvarsberedskap inträtt. Det är nämligen

först då som utrymningar, vilka påkallar den kommunala aktiviteten,

blir aktuella. I en särskild lag av fullmaktskaraktär, betecknad lag om skyldighet

att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m., bör nämnda skyldighet

regleras. Regelmässigt måste lagen sättas i tillämpning när utrymningar anbefalles.

Slutligen bör samtidigt med tillkomsten av en lag om kommunal

beredskap vissa ändringar ske i civilförsvarslagen.

De nya lagarna jämte följdändringar torde böra träda i kraft den 1 juli

1964, då erforderliga tillämpningsföreskrifter och anvisningar av centrala

myndigheter kan förutses föreligga.»

Lagstiftning om kommunal beredskap

Uppgifter inom vissa verksamhetsområden

Föredragande departementschefen har anfört:

»Såsom jag redan framhållit vid mitt ställningstagande till de allmänna

riktlinjerna för en lagstiftning om kommunal beredskap anser jag det er
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 19Gi

forderligt att stadga en skyldighet för kommunerna att låta den kommunala

verksamheten generellt omfatta också sådan befolkning från annan

kommun, som på grund av de utomordentliga förhållandena tvingats taga

uppehåll i kommunen. Ehuru kommittén i sitt lagförslag begränsat d e

kommunala skyldigheterna gentemot inkvarterade

till sådana fall, då dessa blivit i behov av särskilt bistånd, synes dock även

kommitténs förslag vila på den grundläggande förutsättningen att de inkvarterade

icke skall vara utestängda från den verksamhet, som kommunerna

bedriver i övrigt och som icke kan sägas innebära att behov av särskilt bistånd

tillgodoses. Regleringen av de kommunala skyldigheterna gentemot

inkvarterade eller eljest hemlösa torde böra inledas med ett stadgande av

nu avsedd allmän räckvidd. Det ligger dock i sakens natur att vissa begränsningar

måste gälla i fråga om den kommunala verksamheten till förmån

för inkvarterade från annan kommun. Kommunen bör sålunda icke vara

skyldig att tillhandahålla sådana förmåner, som uppenbarligen förutsätter

stadigvarande bosättning i kommunen, åt den som enbart på grund av de

utomordentliga förhållandena vistas där. Såsom exempel må nämnas sociala

stödåtgärder som icke avser att tillgodose löpande behov utan är avsedda

att på längre sikt förebygga hjälpbehov eller att höja standarden. Vidare

måste vid en sådan generellt utformad skyldighet, som nu är i fråga, en

begränsning göras för de fall, då i särskild lag eller författning, avsedd att

tillämpas just under nu åsyftade utomordentliga förhållanden, tillskapats

en särskild ordning, i vilken personkretsen för den kommunala verksamheten

bestämts. Gäller det däremot icke någon för krigsförhållanden särskilt

utarbetad ordning inom visst verksamhetsområde, bör den kommunala

verksamheten för de i kommunen bosatta utsträckas till att omfatta även

befolkning från annan kommun.

Under remissbehandlingen har i några yttranden berörts frågan om kommunalt

ansvar för omhändertagandet av dem som vid snabbutrymning

av de största tätortsområdena blir tillfälligt inkvarterade i

s. k. genom gångsområden i avbidan på vidare transport. Medan

kommittén ansett att det kommunala ansvaret bör inträda först då de utrymmande

blivit definitivt inkvarterade, har i dessa yttranden framhållits

önskvärdheten av kommunalt ansvar även vid tillfällig inkvartering i genomgångsområdena.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs ståndpunkt.

En övergång av ansvaret för de tillfälligt inkvarterade skulle nämligen

enligt min mening leda till en icke önskvärd splittring i ansvarsförhållandena,

helst som ansvaret måste återgå till civilförsvaret, så snart vidaretransporten

blir aktuell. Det måste fasthållas att inkvarteringen i detta

fall blott är ett avgränsat skede i en fortgående utrymningsrörelse, som ledes

av civilförsvaret. Otvivelaktigt kommer emellertid den tillfälliga inkvarteringen

att ställa civilförsvaret inför mycket svåra uppgifter och det är

sannolikt att även tillgängliga kommunala resurser i fråga om personal

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande nr It år 196b

och materiel måste tagas i anspråk. Detta bör emellertid ske under civilförsvarets

ledning, varvid om så blir erforderligt personalen kan anlitas

med civilförsvarsplikt och de materiella tillgångarna tagas i anspråk med

civilförsvarets förfoganderätt.

I likhet med kommittén och remissorganen finner jag det erforderligt

att i lagen särskilt reglera den ojämförligt viktigaste av de kommunala

skyldigheterna gentemot utrymda eller eljest hemlösa, nämligen uppgiften

att tillgodose de särskilda behov, som är en följd av

att de tvingats lämna sina hem och berövats sina förvärvsmöjligheter. Den

verksamhet, som härvid skall ankomma på kommunerna, skiljer sig uppenbarligen

så väsentligt från dessas normala socialvårdande uppgifter,

att den icke kan anses innefattad i ett generellt stadgande av den karaktär,

som jag nyss berört. Därjämte bör denna skyldighet taga sikte icke blott

på befolkning från annan kommun utan även på befolkning från den

egna kommunen, som blivit hemlös eller eljest försatts i särskilda svårigheter

genom utrymning, krigshändelser eller andra av de utomordentliga

förhållandena betingade omständigheter men som alltjämt är kvar inom

kommunen. Biståndsskyldigheten kommer således att gälla även för rena

utrymningskommuner och sådana kommuner, som är både utrymningsoch

inkvarteringskommun för den egna befolkningen. Det särskilda bistånd,

som här avses, skall såsom kommittén framhållit syfta till att tillgodose

de hemlösas eller eljest krigsdrabbades mest elementära behov i

fråga om bostad och uppehälle samt erforderlig vård. Att dessa uppgifter

är de väsentligaste bör framgå av lagens bestämmelser.

Det bör emellertid anmärkas att kommunerna endast undantagsvis kommer

att primärt få sörja för att inkvarteringsbostad beredes den hemlöse.

Såväl vid vanlig utrymning som vid evakuering på grund av krigsskador

är nämligen civilförsvaret i första hand ansvarigt för omhändertagandet

av de drabbade och har därvid att anskaffa inkvarteringsbostad åt dem.

Vad som härvidlag kan ankomma på kommunerna är närmast att företaga

sådana jämkningar i den av civilförsvaret genomförda inkvarteringen som

föranledes av individuella behov och av inträffade förändringar i sammansättningen

av de inkvarterade, exempelvis födslar, återförening av familjemedlemmar,

som skingrats under utrymningen, och ökning eller minskning

— genom annat än krigshändelser — av tillgången på inkvarteringsbostäder.

Vad beträffar skyldigheten att sörja för de hemlösas uppehälle torde, såvitt

rör kontanthjälp, en särskild för krigsförhållanden ägnad ordning komma

att tillskapas, där kommunernas medverkan blir närmare reglerad. Såsom

ej särskilt reglerade kommunala uppgifter för de krigsdrabbades uppehälle

kan emellertid ifrågakomma att anordna kollektiv utspisning, att distribuera

särskilda förnödenheter, som tillhandahållits av det ekonomiska försvarets

organ, etc. Ansvaret för att livsmedel och andra förnödenheter finns

att tillgå för distribution bland de behövande avses emellertid ej skola över
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

gå på kommunen utan alltjämt åvila det ekonomiska försvarets organ. Självfallet

får det dock anses ingå i de kommunala skyldigheterna på området

att rapportera uppkommande behov. De kommunala skyldigheterna på vårdområdet

måste i första hand gå ut på att övervaka att vårdfallen bland

de inkvarterade blir upptäckta och omhändertagna antingen inom kommunens

egen vårdorganisation — ålderdomshem, barnhem etc. eller av kommunen

drivna särskilt upprättade internat för vårdbehövande — eller för

vård under annan huvudman än kommunen, exempelvis sjukvård, kronikervård

etc. Med hänsyn till de förutsedda svårigheterna för inkvarteringskommunerna

att omhändertaga alla de fall, som under de rådande, ofta

primitiva förhållandena skulle ha betecknats som vårdfall efter fredsmässiga

bedömningsgrunder, synes såsom alternativ till vården också uttryckligen

böra nämnas tillsyn genom kommunens försorg.

Av det sagda torde ha framgått att i åtskilliga fall de särskilda behov,

som det i princip bör åligga vistelsekommunen att avhjälpa, skall tillgodoses

av annan än kommunen. De kommunala skyldigheterna att lämna särskilt

bistånd bör följaktligen begränsas till de fall, då annat organ icke

är ansvarigt enligt särskilda bestämmelser.

Liksom kommittén, vars mening härutinnan delats av i det närmaste

alla remissorganen, anser jag det erforderligt att en fast regel ges för den

tidpunkt, då ansvaret för de utrymmande eller eljest

hemlösa skall övergå från civilförsvaret till i nkvarteringskommunerna.

Det kan förutses att då ansvarsövergången

skall ske läget ofta kommer att vara svårt att överblicka. Detta nödvändiggör

entydiga regler för gränsen mellan civilförsvarets och kommunernas

ansvarsområden. Självfallet måste denna gräns också bestämmas så

att den praktiskt sett lämpligaste ordningen vinnes. Enligt min mening

har kommittén, såvitt rör den enskilda inkvarteringen, funnit

en lämplig tidpunkt för ansvarsövergången, i det denna föreslås ske i och

med att den utrymmande tagit anvisad inkvarteringsbostad i besittning.

En tidigare ansvarsövergång, som ifrågasatts i vissa remissyttranden, synes

mig knappast lämplig, enär civilförsvaret -— men däremot icke kommunerna

— äger utöva förfoganderätt för att taga inkvarteringsbostäderna i anspråk.

Om inkvarteringsvärden vägrar att lämna den utrymmande tillträde

till bostaden, kan civilförsvarschefen omedelbart utöva förfoganderätt och

polisen kan likaså utan dröjsmål realisera ianspråktagandet. Endast civilförsvaret

torde vidare ha de erforderliga möjligheterna att snabbt ordna

utspisning vid stockningar i verksamheten och att ombesörja erforderliga

transporter och vägvisning genom ordonnanser till inkvarteringsbostäderna.

En senare ansvarsövergång, varom förslag också framkommit under

remissbehandlingen, synes mig ej heller lämplig, då den kunde leda

till att civilförsvaret belastades med allehanda önskemål och förfrågningar

från dem, som redan flyttat in i anvisade utrymmen. För behandling av dy
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964-

lika framställningar, som i allmänhet icke torde kräva omedelbara åtgärder,

synes kommunerna ligga närmare till. Såvitt gäller de enskilt inkvarterade

bör alltså ansvarsövergången äga rum i och med att de utrymmande blir

inkvarterade. I de fall, då det ej är fråga om någon överflyttning av ansvaret,

enär detta icke någon gång åvilat civilförsvaret, dvs. då den utrymmande

på egen hand sörjt för sin inkvartering, bör kommunens ansvar

likaledes inträda, då den utrymmande inflyttat i sin bostad i kommunen.

Först därmed har han vunnit sådan anknytning till denna, att dess skyldigheter

mot honom bör kunna aktualiseras. Det kan givetvis inträffa att

frivillig utrymning och på egen hand ordnad inkvartering skett innan civilförsvarsberedskap

anbefalles. I dessa fall får de kommunala skyldigheterna

enligt lagen anses inträda samtidigt med förordnandet om civilförsvarsberedskap.

Inkvartering, som icke sker i enskilda hem utan i befintliga anstalter

i inkvarteringskommunen, exempelvis av vårdbehövande i kommunens ålderdomshem,

bör i fråga om tidpunkten för ansvarsövergången jämställas

med enskild inkvartering, varvid kommunen alltså omedelbart vid inkvarteringen

övertar ansvaret för den vårdbehövande. Detsamma bör gälla vid

kollektiv inkvartering, exempelvis i skolbyggnader, kapell o. dyl., av personer

som icke är vårdbehövande. De särskilda arrangemang, som härvid

kan bli erforderliga för utspisning av de inkvarterade, bör då ligga under

''kommunens ansvar, men självfallet bör civilförsvaret i dessa fall bistå

med tillgänglig utrustning. Någon personal för drift av sådan kollektiv

förläggning bör däremot icke tillhandahållas vare sig av civilförsvaret eller

kommunerna. De inkvarterade måste här liksom vid enskild inkvartering

i princip sköta sig själva.

Annorlunda förhåller det sig med inkvartering av vårdbehövande i särskilt

upprättade interna t. Här föreligger ett kontinuerligt behov

av personal för vården av de intagna och det måste obetingat tillses att detta

behov blir fortlöpande täckt. Att det måste ankomma på civilförsvaret att

upprätta ifrågavarande internat synes ställt utom allt tvivel, enär civilförsvaret

annars icke kan sörja för inkvarteringen av de vårdbehövande,

som icke kan beredas plats genom överbeläggning av befintliga vårdinrättningar.

Det är också civilförsvaret som i civilförsvarsplikten och förfoganderätten

har de erforderliga medlen för att kunna anskaffa lokaler och

personal. Innan kommunerna kan övertaga ansvaret för driften av dylika

internat måste kommunerna ha satts i tillfälle att säkra dispositionsrätten

till lokalerna och att binda den erforderliga personalen till internatet. Inkvarteringskommunerna

måste följaktligen få en frist för att ordna dessa

angelägenheter, för att försäkra sig om livsmedelsleveranser till internaten

o. dyl. Jag finner det därför ofrånkomligt att civilförsvarets ansvar får bestå

någon tid efter det internatet upprättats och dess drift kommit i gång,

ehuru det naturligtvis kan finnas skäl att så snart som möjligt friställa ci
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr il år i964 31

vilförsvarspersonalen för andra uppgifter. Regelmässigt synes det dock;

icke behöva bli någon särskild belastning för civilförsvaret att under en

kortare övergångstid driva de särskilt upprättade internaten, enär personalbehovet

för dem under civilförsvarsberedskap alltid kan täckas med,

anlitande av civilförsvarsplikten och försörjningen av internaten kan ordnas

genom användning av förfoganderätten. Utgångspunkten för fastställandet

av den tidpunkt, då ansvaret skall övergå på kommunerna, anser

jag böra vara den dag, då kommunen mottagit anmälan från civilförsvaret

att internatet tagits i bruk, dvs. att internatet iordningställts och att inkvartering

skett där. Härigenom får såväl civilförsvaret som kommunen alltid

en dag fixerad, då ansvaret skall övergå till kommunen och särskild utredning

om vilken utrymning, som föranlett upprättandet av internatet, och

när den utrymningen kan ha kungjorts undvikes. Den tid, som bör stå

kommunen till buds för att bereda sig för övertagandet av internatet, synes

böra bestämmas till en vecka och bör beräknas enligt eljest gällande regler

för beräkning av lagstadgad tid. Om särskilda svårigheter föreligger för

kommunen att övertaga ansvaret enligt huvudregeln bör länsstyrelsen ha

möjlighet att förlänga tiden med ytterligare högst en vecka.

Då inkvartering sker i särskilt upprättat internat, vars drift redan övertagits

av kommunen bör ansvarsövergången ske enligt huvudregien. Kommunen

blir alltså då ansvarig i och med att inkvarteringen verkställts.

Det kan naturligtvis till följd av krigshändelser eller andra störningar

i enskilda fall visa sig ogenomförbart med en ansvarsövergång enligt de nu

angivna reglerna. Härvid befinner man sig emellertid i ett sådant nödläge,

som kan inträffa inom praktiskt taget alla lag- eller författningsmässigt

reglerade områden, och någon annan utväg än att handla efter vad som

ter sig mest ändamålsenligt med hänsyn till förhållandena i varje särskilt

fall står då icke till buds. Att med hänsyn enbart till dylika nödlägen göra.

tidpunkten för ansvarsövergången mera flexibel anser jag icke lämpligt, då

det kan leda till ovisshet om vilket organ som skall vara ansvarigt i skilda

lägen. Jag vill i detta sammanhang understryka att den omständigheten att

ansvaret för viss verksamhet enligt regleringen i lag ligger på ena eller

andra sidan givetvis icke får utgöra något hinder för samverkan mellan

civilförsvar och kommuner. Har den ena sidan resurser, som står outnyttjade,

medan den andra sidan lider brist, är det självklart att en utjämning

skall komma till stånd genom samverkan.

Att det icke blir aktuellt med någon övergång av ansvaret till kommunerna

såvitt rör specialinternat för vissa kategorier vårdbehövande

torde ha framgått av det förut sagda. I dessa fall kvarstår internatet

under särskild huvudman — landsting, socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen

etc. — som i allmänhet också upprättar internatet, varvid civilförsvarets

uppgifter begränsar sig till medverkan vid transporten av de intagna. Det

kan emellertid stundom bli aktuellt att även dylika internat måste upp
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

rättas av civilförsvaret, exempelvis vid icke planlagda utrymningar som

framtvingas av krigshändelserna. Efter upprättandet återgår dock i dessa

fall ansvaret till den ordinarie huvudmannen.

Jag har redan angivit, att jag anser det nödvändigt att uppdraga åt kommunerna

att upprätta och föra register över dem, som till

följd av de utomordentliga förhållandena lämnat sina hem och uppehåller

sig i kommunen. En sådan registrering torde vara en förutsättning för kontakter

med och mellan alla de människor, som vid samhällets omställning

till försvar byter vistelseort. Då registreringen icke bör få fördröja inkvarteringen

synes mig registreringen regelmässigt icke böra sammankopplas

med denna utan bör ske då läget stabiliserat sig. Härvid bör kommunerna

ha de bästa förutsättningarna att skaffa erforderliga registreringsuppgifter

och att sammanställa registret. Detta bör också vara till särskild nytta för

inkvarteringskommunerna, som genom registren får en överskådlig bild

av inkvarteringsförhållandena.

Kommunernas skyldigheter att registrera befolkning, som lämnat sitt

hem, bör omfatta samma kategorier som skyldigheten att lämna särskilt

bistånd, dvs. inkvarterade såväl från annan kommun som från den egna

kommunen. Även här bör skyldigheten endast omfatta dem som erhållit

definitiv inkvartering i kommunen. I vad mån registrering bör ske av dem,

som omflyttats till de större tätorternas ytterområden i anslutning till beredskapsutrymning,

är jag f. n. icke beredd att taga ställning till. Vid en

beredskapsutrymning fungerar ju i princip den fredsmässiga ordningen

och de omflyttade bör själva kunna sörja för att de kan nås av anförvanter,

myndigheter och andra. Den närmare utformningen av befolkningsregistreringen

kräver ytterligare överväganden och torde få ske i administrativ

ordning. Det är sålunda nu endast fråga om att fastställa ramen för de

uppgifter, som i detta hänseende måste läggas på kommunerna. Jag vill

emellertid framhålla att varje möjlighet bör tillvaratagas att utnyttja för

registreringen användbart material rörande de inkvarterade, som kan framkomma

vid civilförsvarets inkvartering. I den mån möjlighet föreligger för

kommunerna att erhålla biträde även av andra organ, exempelvis postverket,

bör givetvis också sådana möjligheter utnyttjas.

Redan vid en beredskapsutrymning, som enligt planerna omfattar sjuka,

barn och åldringar jämte vårdare samt andra icke förvärvsarbetande personer,

kommer inkvarteringskommunerna att utsättas för eu betydande

belastning när det gäller omhändertagandet i skilda hänseenden av de utrymda.

Visserligen bör i detta läge försörjningen av de inkvarterade i stort

komma att fungera på vanligt sätt, enär förbindelserna med utrymningsorterna

och deras olika samhälleliga organ kan förutsättas vara obrutna,

men på bostads-, vård-, hälsovårds- och skolområdena m. fl. områden kommer

besvärliga problem att uppstå. Samtidigt kommer utrymningskommunerna

att avlastas väsentliga arbetsuppgifter i och med att vård- och social
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr it år 1964

fallen m. fl. lämnar dessa kommuner. Vid en slutlig utrymning blir denna

överföring av uppgifter från utrymnings- till inkvarteringskommunerna i

det närmaste total, enär i utrymningsorterna endast sådana personer kommer

att vara kvar, som ingår i någon försvarsorganisation eller är sysselsatta

i någon för totalförsvaret oundgänglig verksamhet. Det är uppenbart

att de resurser i fråga om framför allt personal, som friställes i utrymningskommunerna,

måste nyttiggöras i de belastade inkvarteringskommunerna.

Såväl kommittén som remissinstanserna har ansett att detta kan

och bör ske genom att regler ges för interkommunalt bistånd,

innebärande att utrymningskommunerna skall vara skyldiga att lämna bistånd

åt inkvarteringskommunerna. Jag har också denna uppfattning och

förordar bestämmelser i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs

förslag. Denna form av interkommunalt bistånd synes mig i första

hand böra vara en angelägenhet mellan den biståndstagande och 4eu biståndsgivande

kommunen, vilka vid direkta kontakter i skilda lägen bör

kunna nå överenskommelse om biståndets art och omfattning. Först om

de ej kan enas bör länsstyrelsen kunna ingripa med föreskrifter om biståndet.

Med denna ordning, som självfallet förutsätter planläggning på ömse

håll, bör biståndet kunna lämnas på ett smidigt sätt och alltid anpassas efter

de aktuella behoven och möjligheterna. Med anledning av vad som anförts

i några remissyttranden om att utrymningskommunernas överskottsresurser

bör ställas till länsstyrelsens eller civilbefälhavarens förfogande vill jag

framhålla, att i de fall, då krigshändelser medför att biståndspersonalen icke

når fram till inkvarteringskommunerna enligt planerna, bör personalen

kunna fångas upp genom arbetsförmedlingarna och på denna väg dirigeras

till de kommuner, där den bäst behövs. Det blir emellertid då icke fråga om

interkommunalt bistånd utan om en arbetskraftsfråga, som handlägges i

vanlig ordning.

Kommittén har också belyst behovet av tillfälligt bistånd från en kommun

till en närbelägen annan kommun i sådana fall, då den senare kommunen

blivit utsatt för en exceptionell tillfällig belastning. Det råder enighet

också om behovet av denna form av interkommunalt bistånd och jag

anser det erforderligt med föreskrifter även därom. En förutsättning för att

bistånd i dessa fall skall lämnas bör emellertid vara att den biståndsgivande

kommunen icke genom att lämna bistånd försättes eller inom kort

skulle komma att försättas i samma situation som den kommun, som begärt

biståndet. För bedömningen härav är det erforderligt att ha överblick

över läget i stort med möjlighet att något förutse den närmaste utvecklingen.

Denna överblick finnes hos länsstyrelsen. Del tillfälliga biståndet bör

därför enligt min mening göras beroende av länsstyrelsens förordnande,

vilket bör föregås av eu allmän lämplighetsprövning.

I fråga om den kommunaltekniska verksarohete n, som

regelmässigt är starkt differentierad och väl utvecklad inom utrymnings:S

—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 saml. 2 avd. Nr It

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

kommunernas tätorter men också förekommer i inkvarteringsområdenas

tätorter, har kommittén icke föreslagit någon skyldighet för kommunerna

att bedriva verksamheten under krig eller krigsfara. Kommittén har i stället

inskränkt sig till att på detta område föreslå skyldighet för kommunerna

att vidtaga förberedelser för att de skall kunna fortsätta med den kommunaltekniska

verksamhet, som de faktiskt bedriver i fred, vare sig detta

sker på grund av lagstadgad skyldighet eller efter eget åtagande. I den mån

laglig skyldighet föreligger för kommunerna att utöva viss kommunalteknisk

verksamhet, såsom kan vara fallet med exempelvis väghållning och

drift av vatten- och avloppsanläggningar, kommer sådan skyldighet att bestå

även i krig. Jag delar den av kommittén framförda och av remissmyndigheterna

med ett undantag utan erinran lämnade uppfattningen, att behov

ej föreligger av att stadga skyldighet för kommunerna att fortsätta sin

kommunaltekniska verksamhet under krig eller krigsfara. Det synes mig

nämligen ställt utom tvivel att kommunerna kommer att göra vad som

står i deras makt för att i erforderlig omfattning fullfölja den verksamhet,

som de bedriver under normala förhållanden, även under krigsförhållanden.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att den planläggning, som sedan

lång tid tillbaka skett inom det ekonomiska försvaret och andra grenar

av totalförsvaret, också bygger på den förutsättningen att den kommunaltekniska

verksamheten skall upprätthållas utan att fördenskull någon lagstadgad

skyldighet för kommunerna att bedriva verksamheten ansetts erforderlig.

Lika litet som en allmän plikt att under krig eller krigsfara utöva

verksamhet åligger enskilda företagare, som driver industriell rörelse,

utför transporter eller utövar annan verksamhet av betydelse för totalförsvaret,

bör en sådan generell skyldighet föreskrivas för kommunerna.

På det kommunaltekniska området har det tidigare ansetts ankomma

på civilförsvaret att iståndsätta kommunaltekniska anläggningar, som

krigsskadats. Detta skall nu regelmässigt vara en kommunal uppgift och

det skulle därför möjligen kunna övervägas att ge en uttrycklig föreskrift

därom. Av de skäl, som föranlett mig att icke förorda någon skyldighet för

kommunerna att bedriva kommunal teknisk verksamhet, finner jag det

emellertid ej heller erforderligt med föreskrifter om skyldighet för kommunerna

att sätta skadade anläggningar i stånd. Skulle en kommun underlåta

att avhjälpa skador på en betydelsefull kommunalteknisk anläggning

för produktion eller distribution synes f. ö. möjlighet föreligga att genom

ett produktions- eller forslingsåläggande med stöd av allmänna förfogandelagen

framtvinga erforderlig reparation.

”Liksom kommittén anser jag alltså att man vid lagstiftning om kommunal

beredskap bör inom det kommunaltekniska området begränsa sig

till att reglera kommunernas skyldigheter att planlägga och vidtaga andra

förberedelser för verksamhetens behöriga fortgång under krig, dock med

den begränsningen i förhållande till kommitténs förslag, att förberedelser
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196i

35

na ej skall taga sikte på åtgärder, som faller under det ekonomiska försvaret,

exempelvis beredskapslagring av förnödenheter för den kommunaltekniska

verksamheten. Jag finner det härvid icke möta principiella betänkligheter

att stadga planläggnings- och förberedelseskyldighet i fråga om verksamhet,

för vars bedrivande skyldighet icke föreligger. Det måste nämligen

beaktas att en skyldighet att bedriva verksamheten faktiskt kan komma

att göras gällande i verkställighetsskedet med stöd av allmänna förfogandelagen.

Till frågan om planläggnings- och förberedelseskyldighetens omfatning

återkommer jag i det följande.

En den kommunaltekniska verksamheten närstående uppgift utgör tillsynen

av fastigheter, som övergivits i samband med utrymning.

Härmed avses icke bevakning för att förhindra att brott begås i de övergivna

hemmen — detta är en klar polisuppgift, som måste ankomma på

den ordinarie polisen och civilförsvarspolisen i samverkan — utan sådan

tillsyn, som avser att förebygga, upptäcka och avhjälpa skador på fastigheterna

och i dem kvarlämnad egendom. Kommittén har tänkt sig att för

denna uppgift skulle kunna anordnas särskilda frivilliga organisationer

eller att uppgiften skulle lösas genom avtal mellan intresseorganisationer

för fastighetsägare och hyresgäster å ena sidan och särskilda företag å den

andra. Kommitténs förslag har i det fåtal yttranden, som berört frågan,

mötts med tveksamhet. För egen del finner jag det uteslutet, åtminstone

vid utrymning som kan förutses bli tämligen temporär, att i slutligt utrymda

orter, där de kvarvarande i regel skall bo i befolkningsskyddsrum, hålla

kvar ett stort antal personer för tillsyn av fastigheterna. Enligt min mening

måste envar fastighetsägare och hyresgäst själv se till att fastigheterna

och hemmen är i sådant skick då de överges, att risken för svårare skador

blir den minsta möjliga. Vid slutlig utrymning måste således vatten- och

värmesystem tömmas och huvudkranar för vatten och gas etc. stängas.

De skador, som likväl inträffar och som icke kan avhjälpas av personer,

som för andra uppgifter måste stanna kvar efter slutlig utrymning, måste

tålas; alternativet är att riskera människoliv genom att hålla kvar särskild

servicepersonal i utrymningsorterna. Jag finner sålunda att det icke bör

göras till en kommunal skyldighet att utöva tillsyn av övergivna fastigheter.

Remissbehandlingen av kommitténs förslag har visat, att också frågan

om omhändertagande och begravning av döda vållat

osäkerhet. Då civilförsvarets ansvarsområde bestämdes år 1959 framhöll

jag att denna uppgift i största möjliga utsträckning skulle åvila de ordinarie

samhällsorganen, som därvid kunde påräkna hjälp av civilförsvaret,

men att det syntes mig ofrånkomligt att civilförsvaret ålades ansvar för att

den erforderliga planläggningen kom till stånd. Man skulle också från civilförsvarets

sida vara beredd att i svårare fall självständigt vidtaga nödvändiga

åtgärder för att omhändertaga och begrava döda. De ordinarie sam
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

hällsorganen på detta område är, såvitt gäller anordnandet av begravningsplatser,

de kyrkliga kommunerna och för själva begravningsförrättningarna

regelmässigt kyrkan. Emellertid har i krig omhändertagandet av döda

en mycket starkt framträdande hälsovårdsaspekt och härvid är hälsovårdsnämnderna

de ordinarie samhällsorganen. Det synes mig uppenbart att i

sådana fall, då de ordinarie samhällsorganen ställs inför övermäktiga uppgifter

på detta område, civilförsvaret måste påtaga sig ansvaret för att uppgifterna

löses. Civilförsvaret kan med civilförsvarsplikt snabbt mobilisera

erforderlig arbetskraft och med förfoganderätt taga nödvändig tillgänglig

maskinell utrustning i anspråk. På de kyrkliga och borgerliga kommunerna

bör det däremot även i dessa svåra fall ankomma att anvisa begravningsplatser

och på den borgerliga kommunen ensam att bevaka hälsovårdsfrågorna

i samband med omhändertagandet oeh begravningen av de döda. Sålunda

synes hälsovårdsnämnden vara det ordinarie samhällsorgan, som —

i den mån civilförsvaret ej redan påtagit sig uppgiften — bör begära civilförsvarets

ingripande för att de döda skall bli begravda på anvisad begravningsplats.

En nära samverkan mellan civilförsvar, den kyrkliga och den

borgerliga kommunen samt kyrkan synes i dessa fall bli i hög grad påkallad.

Om antalet döda icke är större än att den kyrkliga kommunen kan

ombesörja begravningen med den borgerliga kommunens bistånd, synes

medverkan av civilförsvaret icke böra påkallas; detta bör då ostört få koncentrera

sig på att rädda de levande.

Med den allmänna skyldighet som jag i detta lagstiftningsärende förordar

för kommun att planlägga för uppgifter, som under krig kan ankomma

på kommunen, synes civilförsvaret icke längre böra ha att sörja för

att erforderlig planläggning kommer till stånd i fråga om omhändertagande

och begravning av döda. Däremot bör civilförsvaret i sin planläggning beakta

att kommunerna kan komma att begära bistånd av civilförsvaret på

denna punkt.

De nu berörda uppgifterna för kommunerna torde komma att bli närmare

belysta i den pågående kyrkoberedskapsutredningen. Jag finner det emellertid

icke sannolikt att den kommer att påvisa något behov av lagregler,

enligt vilka kommunerna skulle åläggas särskilda skyldigheter i avseende

å omhändertagandet och begravningen av döda. F. n. kan jag icke finna

att något behov av lagbestämmelser härom föreligger, då de kommunala

uppgifterna på detta område väl ansluter till vad som gäller redan i fredstid.

»

Planläggning och andra förberedelser

Föredragande departementschefen har anfört:

»Samhällets omställning till försvar innebär så genomgripande förändringar

och är i vissa delar så komplicerad att det närmast ter sig som en

självklarhet att omställningen måste vara förberedd genom en omfattande

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196i

planläggning. Likaså är det uppenbart att själva verksamheten i ett för

försvar omställt samhälle måste vara planlagd redan i fred för att samordningen

av de totala resurserna och samverkan mellan de olika samhällsorganen

skall i största möjliga utsträckning vara säkrade. Mera tidskrävande

förberedelser såsom särskilda anordningar för skydd, för iståndsättning

efter skador och för andra särskilda behov, som icke föreligger under

normala förhållanden, måste också vara vidtagna i fred, om beredskapen

skall få något reellt innehåll. Behovet av planläggning och

andra förberedelser synes mig vara minst lika framträdande på

det kommunala planet som på det statliga; det är ju på det kommunala

planet som arbetet med att tillgodose de krigsdrabbade civila människornas

skilda behov i största utsträckning kommer att bedrivas. Behovet av

planläggning och andra förberedelser har ej heller bestritts från något håll.

Jag finner det också nödvändigt att stadga skyldighet för kommunerna att

planlägga och vidtaga andra förberedelser samt att närmare reglera skyldighetens

omfattning.

Vad beträffar frågan på vilka områden av kommunal verksamhet

förberedelser bör vidtagas synes det mig knappast

möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig planläggning för endast

vissa verksamhetsområden utan att samtidigt beakta såväl tillgängliga

resurser som förutsedd belastning inom andra grenar av kommunal verksamhet.

Planläggningens syfte måste uppenbarligen vara att nå fram till

bästa möjliga fördelning av de kommunala tillgångarna i fråga om personal

och materiel. Det kan då icke vara rationellt att lämna en del av den

kommunala verksamheten utanför planläggningen; där kan uppenbarligen

finnas resurser som kan användas för att täcka brister inom andra verksamhetsgrenar.

Jag finner därför — och har härvid stöd av några remissmyndigheter

— att planläggningsskyldigheten bör omfatta icke blott de

uppgifter, som särskilt läggs på kommunerna genom förevarande lagstiftning,

utan också den verksamhet i övrigt, som kommunerna utövar

och som är av betydelse för totalförsvaret. Detta innebär planläggningsskyldighet

såvitt avser — förutom de uppgifter som särskilt regleras i lagen

om kommunal beredskap — den kommunala förvaltningsapparaten i dess

helhet, social- och hälsovård även för kommunens egna medlemmar, folkförsörjningen,

familjebidragsväsendet, de kommunala civilförsvarsuppgilterna,

krigshjälp eller annan blivande socialförmån för krigsförhållanden,

sjukvård, skolväsendet m. in. Inom sjukvården är planläggningsskyldighet

redan föreskriven i krigssjukvårdslagen och det kan icke uteslutas att

sådan skyldighet framdeles kommer att närmare regleras genom speciallagstiftning

för olika verksamhetsområden. I dylika fall kommer planläggningsskyldigheten

att grunda sig såväl på det mera generella stadgandet i

förevarande lag som på sjieciallagstiftningen. Jag finner det emellertid icke

erforderligt att i det generella stadgandet göra undantag för de fall, då spe
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

cialreglering föreligger, och därtill knappast lämpligt eftersom ett sådant

undantagande kunde verka vilseledande.

Vid planläggningen för de krigsviktiga verksamhetsområdena måste beaktas

att verksamheten inom andra områden regelmässigt måste inskränkas.

Planläggningen måste därför beröra också de icke krigsviktiga områdena,

såtillvida att resurser som friställes där bör tillgodogöras inom de

viktiga avsnitten.

Ett speciellt problem vid planläggningen på det kommunaltekniska området

utgör sådan verksamhet, som kommunerna bedriver genom kommunala

bolag eller genom avtal uppdragit åt enskilt företag. Planläggningsskyldighet

gäller ju icke för enskilda rättssubjekt. Även i dessa

fall är emellertid kommunerna huvudmän för verksamheten och det torde

i denna egenskap böra åligga kommunerna att själva svara för planläggningen

och för andra erforderliga förberedelser. Skyldighet att vidtaga förberedelserna

bör därför icke åläggas ifrågavarande företag och kommunen

bör ej heller såsom kommittén föreslagit genom särskilt stadgande åläggas

skyldighet att sörja för att företaget vidtar förberedelserna, en skyldighet

som kommunen saknar medel att efterkomma, därest företaget skulle vägra.

Om däremot ansvaret för planläggning och andra förberedelser vilar direkt

på kommunen, har denna möjlighet att själv verkställa förberedelserna eller,

vid entreprenad, att teckna krigskontrakt. När det gäller verksamhet av kommunalteknisk

art, som bedrives helt utan medverkan av kommun, exempelvis

eldistribution genom distributionsförening, kan planläggningsskyldighet

näppeligen åläggas kommun. Här får det ekonomiska försvarets organ

med de medel, som står dessa till buds, tillse att erforderlig planläggning

kommer till stånd.

Skyldigheten att planlägga bör gälla för alla kommuner.

Vissa krigsviktiga uppgifter kommer nämligen att åvila alla kommuner,

oavsett om de i större omfattning berörs av utrymningar eller icke.

Så måste t. ex. alla kommuner medverka inom folkförsörjningen vid utdelning

av ransoneringskort och i andra sammanhang, alla kommuners administration

kommer att beröras av inkallelser och alla kommuner blir berörda

av de särskilda åtgärder, som måste vidtagas för penningmedelsförsörjningen

i krig. Praktiskt taget alla kommuner kommer också att beröras av omställningarna

inom sjukvården, då en del av deras föreståndarinnor och annan

mera kvalificerad personal på vårdhem och andra inrättningar kan komma

att tagas i anspråk med tjänsteplikt på annat håll. Det synes vara av så

stort värde att kommunerna får arbeta igenom förändringarna vid samhällets

omställning till försvar och därmed göra sig förtrogna med uppkommande

problem, att planläggningsskyldigheten bör gälla generellt. Däremot

delar jag helt kommitténs uppfattning att en redovisning till länsstyrelsen

av upprättade planer icke är erforderlig annat än i särskilda fall, exempelvis

då det sätt, på vilket kommunen avser att lösa sina uppgifter, har större

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

betydelse för andra totalförsvarsorgans möjligheter att fullgöra sina operativa

uppgifter. Så t. ex. är det uppenbart att vissa kommuners planläggning för

omhändertagandet av inkvarterade är av den största betydelse lör civilförsvaret,

som har att besluta om den utrymning, som föranleder inkvarteringen.

Likaså måste de kommunala planerna för iståndsättning av gator och

vägar vara utomordentligt betydelsefulla för civilförsvarets möjligheter att

genomföra utrymningar eller räddningsinsatser. I dylika fall bör den kommunala

planläggningen redovisas till länsstyrelsen för att möjliggöra en noggrann

samordning med annan totalförsvarsplanläggning. Då kommunerna i

allmänhet saknar underlag för bedömningen av planläggningens betydelse i

detta vidare sammanhang, finner jag det riktigt att initiativet till en redovisning

av planläggningen, som då måste förutsättas vara mera omfattande,

skall utgå från länsstyrelsen.

Beträffande planläggningsordningen, vare sig planerna skall

redovisas till länsstyrelsen eller ej, finner jag det i princip böra ankomma

på det kommunala organ, som i verkställighetsläget skall svara för en

viss uppgift, att också ombesörja planläggningen för denna. Därmed vinnes

garantier för att sakkunskapen inom kommunen tillgodogöres och själva

planläggningen får ett värdefullt inslag av utbildning. Vissa organ, som

skall vara i verksamhet under krigsförhållanden, saknas emellertid i fredstid;

så är fallet med exempelvis kristidsnämnderna. Kommunen bör i sådana

fall ha frihet att själv bestämma, var planläggningsarbetet skall ske.

Det synes mig emellertid erforderligt att ansvaret för att planläggningen

kommer till stånd alltid får åvila kommunens styrelse. Denna eller av

kommunen utsett särskilt samordningsorgan måste också leda planläggningsarbetet

och genom anvisningar och på annat sätt tillse att den kommunala

planläggningen blir samordnad dels de olika verksamhetsområdena

inbördes, dels med annan totalförsvarsplanläggning. Att erforderlig kontakt

härvid tages med länsstyrelsen och andra regionala totalförsvarsorgan och

att dessa å sin sida också själva i samordningssyfte tar kontakt med kommunstyrelserna

eller vederbörande samordningsorgan måste förutsättas såsom

givet.

Det interkommunala bistånd, som är möjligt att planlägga i fred, nämligen

bistånd från utrymningskommun till inkvarteringskommun, måste

uppenbarligen planläggas med särskild stadga. Intet bör här hindra att

planerna upprättas under samverkan direkt mellan de berörda kommunerna.

Ivräves länsstyrelsens medverkan bör denna påkallas av kommun. De

medel, som står till länsstyrelsens förfogande för att åvägabringa en ändamålsenlig

planläggning i övrigt, bör stå till buds även i dessa fall.

I de fall, då planläggningen skall redovisas till länsstyrelsen, torde det

vara erforderligt att planerna antas av kommunen. I övrigt bör det få

ankomma på kommunen själv att avgöra huruvida planerna bör formligen

fastställas av kommunen eller om tillräcklig stadga i planerna kan

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

vinnas utan att sådan fastställelse sker. En granskning och sammanställning

av planerna genom kommunstyrelsens försorg torde dock icke kunna

undvaras. I åtskilliga fall torde det Också bli nödvändigt med särskilda

beslut rörande förhållanden som ingår i planerna, exempelvis om iordningställande

av krigsuppehållsplatser för kommunala organ vid slutlig utrymning

av deras ordinarie verksamhetsort.

Kommittén har föreslagit att den kommunala planläggningen skall inriktas

på förhållandena sedan civilförsvarets planer för utrymning och inkvartering

verkställts. Under remissbehandlingen har avvikande meningar

anmälts. För egen del anser jag att på detta område — liksom eljest i totalförsvarsplanläggningen

— förberedelserna generellt sett bör

ta sikte på det läge, som bedöms medföra de svåraste

problemen. Det är ju i de svåraste lägena som det största behovet

föreligger av de lättnader som fredsförberedelser kan innebära. Med

en på det svåraste läget inriktad planläggning bör också de mindre svåra

lägena kunna bemästras. Med denna principiella riktpunkt för den kommunala

planläggningen måste denna anpassas efter de olika verksamhetsområdena.

I inkvarteringskommunerna uppkommer det svåraste läget när

all planlagd inkvartering skett, i utrymningskommunerna — såvitt rör

kommunalteknisk verksamhet — däremot när endast beredskapsutrymning

verkställts. I fråga om kommunala uppgifter inom folkförsörjningen

kan det svåraste läget komma att inträffa, innan utrymningar alls skett

men är nära förestående, och det gäller att snabbt dela ut ransoneringskort

innan befolkningen skingras. För den kommunala administration, som

måste finnas kvar i kommun som icke slutligt utrymts i sin helhet, inträder

det svåraste läget, då organen skall betjäna kvarvarande befolkning

från krigsuppehållsplatser. Stundom kan det visa sig nödvändigt med

dubbla planer, nämligen eu för läget efter beredskapsutrymning och en för

läget efter slutlig utrymning. Det sagda torde visa att det icke är lämpligt

att fixera något bestämt läge i förhållande till olika former av utrymning,

på vilket planläggningen skall inriktas. Planläggningen måste emellertid

anknytas till de omställningar, som utrymning och inkvartering medför,

men detta bör göras på ett mera flexibelt sätt än kommittén föreslagit.

Såvitt rör den kommunaltekniska verksamheten bör också planerna utformas

under beaktande av risken för krigsskador.

Såsom jag antytt i avsnittet om kommunernas skyldigheter bör kommunernas

uppgifter på det kommunaltekniska området begränsas till att gälla

förberedelser för iståndsåttning efter krigsskador.

Det kan självfallet icke komma ifråga att låta denna skyldighet gälla hur

omfattande skadegörelse som helst. Kommittén har också föreslagit en begränsning

härvidlag. Begränsningen synes emellertid böra få en något annan

karaktär än kommittén föreslagit och såttas i relation till behoven av

den kommunaltekniska verksamheten. Behovet av reparation av kommu
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

naltekniska anläggningar torde i allmänhet vara obetydligt i en slutligt utrymd

tätort, medan behovet däremot är mycket stort om orten blott skall

beredskapsutrymmas. Efter förödande skadegörelse på en tätort torde

några människor icke längre kunna bo i denna och behovet av att reparera

kommunaltekniska anläggningar bortfaller därmed automatiskt. Planläggningen

för iståndsättning av kommunaltekniska anläggningar bör således

inriktas på iståndsättning i den omfattning, som behov av anläggningen

kan antagas föreligga efter skadan.

Såsom kommittén anfört bör de grunder som gäller för civilförsvarets

planläggning för olika typer av orter ge vägledning vid bestämmandet av

graden av beredskap på det kommunaltekniska området. Beredskapen

i övrigt i form av en större eller mindre detaljplanläggning bör avvägas

från fall till fall med hänsyn till omfattningen och betydelsen av de

uppgifter, som under krigsförhållanden skall ankomma på vederbörande

kommun. Genom att länsstyrelsen skall taga initiativ till sådan planläggning,

som skall redovisas till länsstyrelsen, måste en individuell bedömning

ske där av beredskapskraven för varje kommun. Då även de komrauler,

som icke ålägges att redovisa sin planläggning, torde bli beroende av

uppgifter från länsstyrelsen rörande de förutsättningar, på vilka deras

planläggning skall bygga, bör också länsstyrelsens bedömning av beredskapskraven

för kommunen komma till dess kännedom.

På det kommunaltekniska området är det stundom icke tillräckligt med

planläggning av reparationsberedskap. Reservanordningar kan

behöva vidtagas för att snabbt ersätta maskiner, som förstörts, eller för

att på annat sätt än det fredsmässiga tillgodose det behov, som den kommunaltekniska

verksamheten täcker. Skyldighet att vidtaga sådana reservanordningar

åvilar f. n. kommunerna enligt civilförsvarslagen. Kommittén

har föreslagit att skyldigheten i framtiden regleras i en lag om kommunal

beredskap. Tillräckliga skäl kan emellertid icke anses föreligga för en sådan

omreglering och jag förordar alltså att kommunernas skyldighet att vidtaga

reservanordningar inom kommunalteknisk verksamhet alltjämt regleras i

civilförsvarslagen och betraktas som en kommunal civilförsvarsuppgift.

Det kan i detta sammanhang vara skäl att understryka betydelsen av att

kommunerna beaktar också beredskapsintresset, då de utför kommunaltekniska

anläggningar. Möjligheterna att vid ny- eller ombyggnad utan

särskild kostnad eller till en ringa merkostnad vinna väsentligt skydd

bör även på detta område tillvaratagas, även om särskilda föreskrifter därom

ej föreligger.

Det nu anförda har gällt åtgärder för att såvitt möjligt trygga kommunalteknisk

verksamhet, som kommunerna bedriver redan i fred. Den omfattande

inkvartering, som planlägges ske i glesbygderna eller i mindre tätorter,

kommer — såsom civilförsvarsstyrelsens utredning om vattenförsörjningen

i krig visar och åtskilliga remissmyndigheter framhållit — att

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1964

medföra stora problem inom vattenförsörjningen och den allmänna hälsovården.

Dessa problem har det hittills ankommit på civilförsvaret att lösa.

Begränsningen av civilförsvarets uppgifter medför emellertid att ansvaret

även för dessa frågor nu kommer att åvila kommunerna. Den företagna

utredningen om vattenförsörjningen och vad i övrigt framkommit synes

mig ge belägg för att det kan vara nödvändigt att redan i fred vidtaga

speciella anordningar i inkvarteringsområdena för att trygga

vattenförsörjningen och undanröja epidemi risker

vid inkvartering, däribland förberedelser för nya vattentäkter. Det är här

icke fråga om reservanordningar för befintliga anläggningar utan om helt

nya anordningar, motiverade enbart av planlagd inkvartering. I förevarande

sammanhang torde det icke vara påkallat att taga ställning till vilka eller i

vilken omfattning som särskilda anordningar måste vidtagas. Det synes

emellertid vara ofrånkomligt att sådana anordningar vidtas och att ansvaret

för att anordningarna kommer till stånd ytterst får åvila kommunerna.

Liksom då det är fråga om reservanordningar för befintliga anläggningar

bör skyldigheten att vidtaga särskilda anordningar med hänsyn enbart till

de inkvarterades behov göras beroende av särskilt förordnande. Till frågan

om statsbidrag återkommer jag i det följande.

Frågan om skydd för den kommunala personalen torde i

allmänhet icke utgöra något svårlöst problem. Från inkvarteringskommunerna

kan helt bortses, då dessa ju valts med hänsyn till att risken

för anfall där bedömts vara liten. För utrymningskommunernas del torde

frågan få lösas olika för olika kategorier av kommunal personal och med

hänsyn till huruvida slutlig utrymning sker eller ej. Sådan kommunalteknisk

personal, som nu skall fullgöra uppgifter, vilka tidigare ankommit på

civilförsvaret, bör i princip ha samma skydd som bereddes motsvarande

civilförsvarspersonal. I den mån skyddsrumsplatser anordnades eller beräknades

för denna, måste platserna nu kunna ställas till den avlösande

kommunala personalens förfogande. Med hänsyn till att det torde vara en

absolut förutsättning för att civilförsvaret skall kunna utföra sina uppgifter

att det har tillgång till ifrågavarande personal, bör skyddsrumsplatserna

för denna anses som platser för civilförsvarets verksamhet. Regleringen

av detta skyddsrumsbehov bör följaktligen alltjämt ske i civilförsvarslagen.

Tillgodosågs däremot skyddet för civilförsvarspersonalen genom

gruppering utanför det hotade området, bör skyddet för motsvarande

kommunala personal tillgodoses på samma sätt. Skaderiskerna har ju icke

ökat genom den omfördelning av ansvaret för uppgifterna som nu skett.

Självfallet bör all gruppering av civilförsvarsenheter och kommunala enheter

ske så att samråd och samverkan underlättas.

Emellertid torde förevarande lagstiftning medföra att behovet av skydd

för kommunala organ, som normalt arbetar i utrymningsorter och som

skall vara verksamma i krig, kommer att uppmärksammas på ett helt an
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 196b

nät sätt än tidigare i samband med att en kommunal krigsorganisation

kommer till stånd. För dessa organ torde skyddet vid slutlig utrymning i allmänhet

få tillgodoses genom utflyttning till särskilda krigsuppehållsplatser

i kommunen eller utanför denna. I de fall då utrymningskommunen

slutligt utrymmes i sin helhet synes dock regelmässigt den kommunala förvaltningen

kunna reduceras till några få organ. Det fåtal människor, som

är kvar i den slutligt utrymda kommunen, är nämligen — bortsett från

arbetande i krigsviktig produktion — inordnade i försvarsorganisationer

och torde få sina behov tillgodosedda genom dessa. Det torde icke vara

påkallat att anordna särskilt skydd för kommunala administrativa organ

efter enbart beredskapsutrymning; i detta läge fortgår samhällsfunktionerna

i stort sett i fredsmässiga former och det skydd, som är nödvändigt

med hänsyn till riskerna för överraskande anfall, erbjudes i befolkningsskyddsrum

och enskilda skyddsrum.

I likhet med kommittén anser jag det icke böra åläggas kommunerna att

lagerhålla reservdelar och arbetsmateriel för kommunalteknisk

verksamhet. På detta område bör erforderlig planläggning ske

genom det ekonomiska försvarets organ, som torde ha den bästa överblicken

över i vilken omfattning och i vilket led reserver bör uppläggas för

krigsbruk. Att det är i hög grad fördelaktigt, icke minst med hänsyn till

rent fredstida behov, att exempelvis kommunala vattenverk håller reservlager

av rör in. in. behöver icke framhållas. I detta sammanhang må vidare

erinras om att länsstyrelsen enligt 4 § i lagen den 17 maj 1940 med vissa

bestämmelser till skydd för försvaret in. m. äger ålägga den som driver industriell

eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller

folkförsörjningen att vidtaga särskilda åtgärder för att säkerställa driften,

bl. a. anordnande av reservförråd.

Anskaffning och lagring av utrustning för de inkvarterades behov bör

icke heller ankomma på kommunerna utan bör vara en sådan uppgift för

civilförsvaret, som avses i 36 § första stycket civilförsvarslagen. Då det här

är fråga om lagerhållning uteslutande med hänsyn till de inkvarterades

behov anser jag det icke motiverat att ålägga kommunerna skyldighet att

utan ersättning tillhandahålla civilförsvaret lagerlokaler. Lagringen torde

f. ö. totalt sett kunna ske till lägre kostnader, om den centraliseras åtminstone

inom civilförsvarsområdena.

Uppbyggnaden av en kommunal beredskap kommer att aktualisera frågan

hur kommunerna skall kunna täcka sitt behov av personal

för att fullgöra de kommunala uppgifterna under krigsförhållanden. .lag

delar den under remissbehandlingen framförda synpunkten att civilförsvarets

och kommunernas sammanlagda personalbehov nu i princip icke

bör överstiga de personalbehov, som civilförsvaret ensamt redovisade, när

uppgifterna ankom på detta, och att personalen i största möjliga utsträckning

bör utnyttjas gemensamt. Det sagda gäller emellertid endast i den

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196A

mån man inskränker sig till de uppgifter, som kommunerna övertagit från

civilförsvaret. Eftersom den kommunala beredskapen nu skall byggas upp

inom hela det kommunala verksamhetsområdet, i den mån det är av betydelse

för totalförsvaret, måste nya personalbehov yppa sig, och det kan

bli nödvändigt att uppskov från militärtjänstgöring meddelas kommunala

förtroendemän och anställda i större utsträckning än hittills. Förutsättningar

för sådana uppskov torde också föreligga i och med att planer upprättas

för den kommunala krigsorganisationen. Jag utgår emellertid från

att användningen av värnpliktiga i kommunala befattningar i krigsorganisationen

begränsas så långt det är möjligt genom att kvinnlig och annan

icke värnpliktig personal uttages i första hand.

En ökning av antalet uppskov kan främst bli aktuell i inkvarteringskommunerna.

För att minska olägenheterna härav för krigsmakten synes

det böra övervägas, huruvida uppskoven lämpligen kan göras tidsbegränsade.

Med uppskov av sådan typ kan inkvarteringskommunerna behålla

sin personal åtminstone till dess förhållandena där stabiliserat sig och

lämplig arbetskraft hunnit rekryteras bland de inkvarterade eller biståndspersonal

från utrymningskommunerna anlänt.

För civilförsvarets del torde den ändrade ordningen böra medföra att

— om ett gemensamt utnyttjande av personalen ej ger sig självt eller kan

arrangeras — rekryteringen får ske på annat håll än bland de kommunalanställda.

Även tillgången på fordon och maskiner måste såvitt

möjligt säkerställas för kommunerna genom planläggning och reservering

i fred. På detta område torde det emellertid vara helt klart att de samlade

behoven icke ökat genom att kommunerna övertagit reparationsuppgifter

från civilförsvaret. Utrustning som tidigare reserverats för civilförsvaret

att användas för uppgifter, som nu ankommer på kommunerna, bör nu i

princip i stället reserveras för kommunernas räkning. Frågan om kommunernas

behov torde få beaktas då riktlinjerna för uttagningen fastställs

och jag finner med hänsyn härtill icke anledning att närmare ingå på frågan

hur tillgängliga resurser bör fördelas mellan olika intressenter.

I likhet med annan planläggning inom totalförsvaret måste de kommunala

beredskapsplanerna hållas aktuella. Till sådan revision av planerna,

som föranleds av att den kommunala organisationen ändras eller

av andra interna förändringar, bör kommunerna själva taga initiativet.

Måste däremot beredskapsplanerna ändras med hänsyn till omläggningar

i annan totalförsvarsplanläggning bör det ankomma på länsstyrelsen att

bevaka att kommunernas planläggning anpassas efter de nya förhållandena

och detta vare sig kommunernas planläggning blivit fastställd av länsstyrelsen

eller ej. Jag finner det med hänsyn härtill erforderligt att stadga befogenhet

för länsstyrelsen att förordna om revision av kommunala beredskapsplaner,

då det påkallas av ändrade förhållanden.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

Frågan om behovet av sekretesskydd för kommunala beredskapsplaner

synes böra särskilt uppmärksammas. Av planerna

torde nämligen åtskilliga uppgifter av hemlig natur kunna utläsas rörande

civilförsvarets och det ekonomiska försvarets planläggning. Det är även

möjligt att de kommunala planerna i sig själva blir av sådan karaktär att

de bör sekretesskyddas. Denna fråga torde emellertid böra regleras i annat

sammanhang.

För den kommunala beredskapen är det givetvis viktigt att personalen

instrueras om sina krigsuppgifter samt får utbildning och övning

för dessa. Jag anser det emellertid icke påkallat att föreskriva någon skyldighet

för kommunerna att utbilda eller öva personalen, då jag mot bakgrunden

av det livliga intresse för beredskapsfrågorna, som kommunernas

remissyttranden i ärendet återspeglar, anser mig ha goda skäl att räkna

med att ansvarskännande kommuner även utan formlig skyldighet i erforderlig

grad beaktar utbildningsbehovet. Sedan en kommunal beredskap

byggts upp, torde också kommunerna i betydligt större utsträckning än hittills

komma att engageras i statligt ledda totalförsvarsövningar på regional

nivå och i lokala övningar, som rör samordning och samverkan mellan civilförsvar

och kommun.»

Organisationsfrågor

Föredragande departementschefen har anfört:

»I det föregående har jag haft anledning att taga ställning till de principer,

efter vilka den kommunala organisationen för krigsförhållanden enligt

min mening bör uppbyggas ävensom till frågan hur den centrala ledningen

av den kommunala beredskapen bör anordnas. Jag kan därför nu

inskränka mig till att behandla organisationsfrågorna i olika mera speciella

hänseenden.

Det torde kunna förutses såsom det mest sannolika fallet vid en utrikespolitisk

kris att en skärpning av vår beredskap sker successivt. Utrymningarna

börjar då såsom frivilliga utrymningar, varvid samhällsfunktionerna

kan upprätthållas i stort sett i normal omfattning både på den statliga

och den kommunala sidan. För kommunernas del torde detta läge icke

innebära några väsentliga svårigheter; de frivilligt utrymmande ordnar

regelmässigt själva sin inkvartering och uppehåller förbindelse med hemorten,

varifrån de alltjämt kan erhålla medel till sin försörjning. Kommunernas

organisation och förvaltning kan fungera i fredsmässiga former i såväl

utrymnings- som inkvarteringskommuner, låt vara att inkallelser av personal

otvivelaktigt kommer att medföra vakanser. Dessa torde dock komma

att ganska jämnt fördela sig över den kommunala förvaltningen och knappast

aktualisera överföringar av personella tillgångar från ett förvaltningsområde

till ett annat. När däremot utrymningar hlir obligatoriska upp
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196i

kominer i inkvarteringskommunerna genast besvärliga problem med omhändertagandet

i olika hänseenden av de inkvarterade, särskilt i den mån

företagna utrymningar varit slutliga utrymningar. Även i utrymningskommunerna

blir problemen stora efter slutliga utrymningar, åtminstone

i de fall, då utrymningskommunen måste bibehålla en förvaltningsapparat

för att betjäna befolkning, som bor kvar i delar av kommunen,

vilka icke slutligt utrymts eller vilka rentav kan ha mottagit inkvarterade

från kommunens tätorter eller från andra kommuner. Efter slutlig

utrymning av hemorten kan de inkvarterade ej längre få sin försörjning från

denna. Det kan därför förutses att en speciell belastning mycket snart uppkommer

inom inkvarteringskommunernas socialvårds- eller krigshjälpsverksamhet

men också inom andra områden såsom inom hälsovården och

skolväsendet. För detta läge synes det föreligga ett stort behov av e n

särskild kommunal krigsorganisation, inom vilken verksamheten

snabbt kan anpassas efter lägets växlingar och arbetet bedrivas

effektivt och samordnat under ett särskilt ledningsorgan. I krigsorganisationen

bör ingå ledningsorganet, som enligt vad jag förut anfört skall vara

kommunens styrelse, och de nämnder och andra fackorgan med förtroendemän

och anställda, som fullgör uppgifter av betydelse för försvarsberedskapen,

exempelvis socialnämnd, vilken handhar särskilt upprättade internat

för vårdbehövande och vilken i regel torde komma att tjänstgöra som krigshjälpsnämnd,

eventuellt inrättad särskild krigshjälpsnämnd, barnavårdsnämnd,

kristidsnämnd, hälsovårdsnämnd, familjebidragsnämnd och särskild

nämnd — beredskapsnämnd — som inrättats för speciella kommunala uppgifter.

I utrymningskommun, som endast beredskapsutrymts, måste i krigsorganisationen

också ingå organ för kommunalteknisk verksamhet. I kommun,

som i sin helhet slutligt utrymts, kan å andra sidan krigsorganisationen

reduceras kraftigt, möjligen till att omfatta, förutom kommunstyrelsen,

endast civilförsvarsnämnd och organ för oundgänglig kommunalteknisk

verksamhet. Krigsorganisationens omfattning måste, såsom torde ha

framgått av det anförda, variera alltefter kommunernas olika uppgifter; dess

sammansättning bör också inom en och samma kommun ändras alltefter

företagna utrymningar och dessas återverkningar på de kommunala uppgifterna.

Vid genomförd krigsorganisation bör kommunens styrelse kunna ge

fackorganen direktiv rörande verksamhetens inriktning och bedrivande

samt fördela kommunens tillgångar i personal och

materiel mellan de i krigsorganisationen ingående organen. Dessa befogenheter

bör självfallet i första hand gälla gentemot de organ, som är inordnade

i krigsorganisationen. Det bör emellertid även gälla gentemot kommunala

organ, som faller utanför denna, dock ej fullmäktige. Endast med så vittgående

befogenheter får kommunens styrelse möjlighet att snabbt tillföra

en utsatt sektor inom krigsorganisationen förstärkning med resurser som

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 196b

kan avstås av en annan sektor inom denna eller som ligger hos ett utanförstående

— och alltså ej krigsviktigt — kommunalt organ.

Däremot synes det mig icke erforderligt att vid sidan av kommunstyrelsens

direktivrätt stadga en rätt för styrelsen att besluta i fackorganens

ställe eller att öppna en generell möjlighet för styrelsen att övertaga på

annat organ ankommande uppgifter i deras helhet. Genom att tillföra ett

organ, som ställs inför övermäktiga uppgifter, resurser från annat, mindre

belastat kommunalt organ och genom att ge det sålunda uppstöttade organet

direktiv för dess verksamhet synes styrelsen på ett lämpligare sätt än

genom beslut i organets ställe kunna nå åsyftat resultat. Fackorganets sakkunskap

när det gäller arbetet ute på fältet tillgodogöres sålunda alltjämt

och kommunstyrelsen slipper att splittra sig genom att tvingas besluta i

individuella ärenden. Endast för det fall att fackorganet är helt utslaget,

är det motiverat att annat organ inträder i dess ställe. Denna situation är

emellertid förutsedd i administrativa fullmaktslagen, överflyttning

av arbetsuppgifter från ett ordinarie organ till ett annat — vilket

säkerligen endast undantagsvis bör vara kommunstyrelsen, som först och

främst skall vara ett ledningsorgan — bör således ske under de förutsättningar,

som anges i nämnda lag och i tillämpningsföreskrifter till denna.

Jag delar kommitténs uppfattning att det är av värde att kommunens styrelse

får möjlighet att sända företrädare till fackorganen för att deltaga i

dessas överläggningar. Samordningen mellan olika verksamhetsområden

torde väsentligt främjas om möjligheten utnyttjas. Däremot kan det icke

anses påkallat att ge kommunstyrelsens observatör reservationsrätt. Genom

direktivrätten kan styrelsen åvägabringa sådana ändringar i fackorganens

beslut, som är väsentliga, och en reservationsrätt i fråga om övriga beslut

av fackorganet torde sakna mening.

Kommittén har föreslagit att möjlighet skall öppnas för kommunerna att

tillsätta en kommunal beredskapsnämnd, i vilken skulle kunna

sammanföras uppgifter, som eljest tillhör andra specialreglerade nämnder,

både fredsmässiga uppgifter och sådana som tillkommer under krigsförhållanden.

Såsom framgått av vad jag förut anfört anser jag mig icke kunna

förorda en sådan ordning utan menar att man skall fasthålla vid principen

att fredsorganet också skall vara kompetent organ i krig för sitt verksamhetsområde.

Denna grundläggande princip anser jag böra framgå av lagtexten.

Emellertid uppstår, åtminstone i inkvarteringskommunerna, under

krigsförhållanden uppgifter, som icke har motsvarighet under fred och

följaktligen ej heller har något fredsorgan. Jag avser härvid de uppgifter

som sammanhänger med omhändertagandet av de enskilt inkvarterade såsom

att tillgodose deras behov av bostad och att registrera dem. För handhavandet

av dessa specifika beredskapsuppgifter torde i enhetlighetens intresse

ett bestämt organ böra angivas. Detta organ synes lämpligen kunna

betecknas beredskapsnämnd.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

Beredskapsnämndens kompetensområde skall enligt det sagda omfatta

sådana uppgifter, som kommunen ställs inför under krigsförhållanden och

som saknar motsvarighet i fredstid. En ytterligare förutsättning för att beredskapsnämnden

skall handha sådana uppgifter bör vara, att föreskrifter

om kompetent organ ej givits i särskild lag eller författning; exempel härpå

utgör folkförsörjningsuppgifterna, vilka skall handhavas av kristidsnämnd.

Vissa kommuner kommer icke att i större utsträckning ställas inför

sådana uppgifter som saknar motsvarighet i fred och som icke är specialreglerade.

Det bör därför icke föreskrivas såsom obligatoriskt att kommun

skall tillsätta särskild beredskapsnämnd. Det torde få ankomma

på vederbörande kommun själv att avgöra huruvida beredskapsnämnd skall

anordnas såsom en särskild nämnd eller vara identisk med redan befintlig

nämnd. Med hänsyn till planläggningsarbetet, som bör kunna utföras av

nämnden själv för dess verksamhetsområde, bör beredskapsnämnd kunna

utses redan i fredstid. Inrättas ej särskild beredskapsnämnd, bör kommunens

styrelse vara sådan nämnd, dock att kommunen enligt det sagda bör

äga uppdraga åt annan nämnd att tillika vara beredskapsnämnd. Beredskapsnämnden

bör självfallet alltid ingå i den kommunala krigsorganisationen.

Jag delar kommitténs uppfattning att det i första hand bör ankomma på

kommunerna själva att avgöra när de bör övergå till krigsorganisation,

vilket emellertid endast bör kunna komma i fråga under

civilförsvarsberedskap. Läget torde ofta successivt bli sådant att kommunerna

finner sig böra utnyttja möjligheterna att genom övergång till

krigsorganisation stärka ledningen och öka handlingskraften. Å andra sidan

bör också länsstyrelsen äga föreskriva att kommun skall övergå till

krigsorganisation. Länsstyrelsen kan nämligen genom sin överblick över

läget i stort förutse, att en kommun kommer att bli utsatt för särskild belastning,

och länsstyrelsen bör då kunna höja kommunens beredskap genom

en dylik föreskrift. Kommun bör ofördröjligen underrätta länsstyrelsen

om övergång till krigsorganisation och om återgång till fredsorganisation.

Det måste förutsättas att kommunerna ej motsätter sig länsstyrelsens

föreskrift om krigsorganisation genom att, utan att läget ändrats, besluta

om återgång till fredstida ordning. Länsstyrelsen har emellertid alltid möjlighet

att möta ett återgångsbeslut med nytt förordnande om krigsorganisation.

Kommittén har föreslagit att i lagen intages en anvisning om att kommun

kan upprätta en särskild organisation av in k vart eringsombud

och medhjälpare till dem att inom kommunen

eller del därav, rote, fullgöra uppgifter för bistånd åt inkvarterad befolkning.

Förslaget har icke mött några invändningar under remissbehandlingen.

För egen del anser jag det synnerligen lämpligt med en dylik organi
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

sation under förutsättning att den väl ansluter till civilförsvarets roteorganisation

för genomförandet av inkvarteringen och anlitar samma personal

som denna organisation. När inkvarteringen verkställts och roteombuden

därmed fullgjort sina civilförsvarsuppgifter, kan de övergå till att

i egenskap av företrädare för kommunen befatta sig med de problem, som

kan antagas fortlöpande uppkomma bland de inkvarterade. Jag finner det

emellertid icke påkallat att behandla denna organisation i lagen eller att

där fastslå att inkvarteringsombud skall väljas av fullmäktige och att de

skall äga rätt till ersättning. Det synes mig naturligare att organisationen

närmare regleras i kommunens planläggning, eventuellt efter anvisningar,

som utfärdats i administrativ ordning, och att ombuden får fullgöra sina

uppgifter på grund av uppdrag av det kommunala organ, som skall svara

för de inkvarterades bostadsförhållanden, dvs. beredskapsnämnden.

På det regionala planet bör det ankomma på länsstyrelsen att

utöva tillsyn över kommunernas beredskapsplanläggning och tillämpningen

av lagen i övrigt. Betydelsefulla samordningsuppgifter kommer härvid att

åvila länsstyrelsen såväl under planläggningsskedet som under krigsförhållanden

och det är därför nödvändigt att tillägga länsstyrelsen vissa befogenheter

gentemot kommunerna. Under civilförsvarsberedskap bör länsstyrelsen

äga rätt, förutom att förordna om kommuns övergång till krigsorganisation,

att meddela kommun direktiv för den kommunala verksamhetens

bedrivande och inriktning under förutsättning dock att sådana direktiv

anses oundgängliga för att försvarsansträngningarna skall kunna

samordnas. Då länsstyrelsen tillika är regional civilförsvarsmyndighet kan

samordningen mellan civilförsvar och kommunal verksamhet i stora drag

bli säkrad denna väg. På det lokala planet torde emellertid också en direktivrätt

för civilförsvaret gentemot kommun bli erforderlig, åtminstone såvitt

rör kommunalteknisk verksamhet, varav civilförsvarets räddningsverksamhet

är beroende. Denna samordningsfråga kan dock lösas i administrativ

ordning enligt vad som förutsatts i civilförsvarslagen.

Såsom tvångsmedel, som bör stå länsstyrelsen till buds, om kommun

underlåter att fullgöra sina skyldigheter, vare sig i fråga om planläggning

eller såvitt rör verkställighet, föreslår kommittén vitesföreläggande

och rätt att på kommunens bekostnad vidtaga den försummade åtgärden.

Detta förslag biträder jag, men förutsätter liksom kommittén att

andra utvägar att åvägabringa rättelse i första hand skall försökas.

De omfattande arbetsuppgifter, som länsstyrelserna kommer att få med

att leda uppbyggnaden av den kommunala beredskapen och biträda kommunerna

vid deras planläggning kommer otvivelaktigt att ställa krav på

länsstyrelsernas personal, åtminstone under planläggningsskedet.

Detta har förutsetts av kommittén och starkt understrukits under

4 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 2 and. Nr 11

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196å

remissbehandlingen. Innan en första genomgång av de konkreta uppgifterna

för länsstyrelserna skett, torde det emellertid icke vara möjligt att taga

ställning till hur dessa kan påverka personalbehovet vid länsstyrelserna.

Till denna fråga torde jag därför få återkomma i annat sammanhang.»

Kostnadsfrågor

Föredragande departementschefen har anfört:

»Även när det gäller kostnaderna har avgränsningen av civilförsvarets

ansvarsområde betydande konsekvenser för kommunerna. Så länge en viss

uppgift ankom på civilförsvaret, hade detta också — bortsett från de i civilförsvarslagen

särskilt reglerade fall, då ett kommunalt kostnadsansvar

inträder — att bära kostnaderna för att fullgöra uppgiften, dvs. kostnaderna

belastade staten. Då vissa verksamhetsområden avskildes från civilförsvaret

och övertogs av de ordinarie samhällsorganen gjordes inga uttalanden

rörande kostnadsfördelningen. Det är därför nu påkallat att reglera denna.

Den vägledande principen synes mig härvid böra vara att man icke bör

belasta kommunerna med sådana kostnader av försvarsnatur, som tidigare

legat helt på civilförsvaret och som hänför sig till åtgärder, vilka icke i första

hand kommer kommunernas egna medlemmar till del. Sådana kostnader

synes i princip alltjämt böra bäras av staten i form av särskilda statsbidrag

till kommunerna.

Uppbyggnaden av en kommunal beredskap innefattar, såsom jag tidigare

anfört, icke endast planläggning på de områden, som kommunerna övertagit

från civilförsvaret utan också en administrativ beredskap för de kommunala

organen överhuvudtaget. I denna del har lagstadganden tidigare

saknats och följaktligen har det ej heller funnits några regler om rätt för

kommunerna att erhålla statsbidrag för planläggnings kostnader

eller andra förberedelsekostnader. De föreskrifter om kostnaderna,

som nu bör meddelas, bör såvitt möjligt vara enhetliga för all planläggning,

vare sig den föranleds av de från civilförsvaret övertagna uppgifterna

eller av uppbyggnaden av en kommunal beredskap i övrigt. Planläggningen

måste ju uppenbarligen ske i ett sammanhang och det låter sig säkerligen i

allmänhet ej göra att med någon grad av exakthet avgöra hur mycket av

planläggningskostnaderna som hänför sig till det ena eller andra området.

Enhetliga regler kan visserligen leda till att kostnader, som enligt huvudprincipen

bort kvarbliva på staten, får bäras av kommunerna och omvänt,

men det finns anledning antaga att resultatet i stort blir tillfredsställande.

Allmänt sett torde kostnaderna för planläggning av kommunernas förvaltning

under krigsförhållanden böra bäras av kommunerna själva, låt vara

att det är ett starkt försvarsintresse att en administrativ kommunal beredskap

kommer till stånd. I första hand får emellertid kommunerna själva

nytta av att de förberett sin organisation och förvaltning under lcrigsför
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

hållanden. Planläggningskostnaderna i denna del torde ej heller bli särskilt

betungande, ej ens om planläggningen enligt länsstyrelsens förordnande

skall redovisas i särskild plan. Huvudregeln bör följaktligen vara att planläggningskostnaderna

skall stanna på kommunerna. Liksom kommittén

finner jag det emellertid skäligt att statsbidrag skall kunna utgå i de undantagsfall,

då planläggningskostnaderna blir betungande för kommunen. Detta

torde i allmänhet endast komma att gälla mindre kommuner, som skall

planera för inkvartering i större omfattning. I den utsträckning länsstyrelsens

administrativa biträde icke förslår bör alltså statsbidrag i dessa fall

kunna utgå med skäligt belopp. En förutsättning bör emellertid vara att

kommunens planer godkänts av länsstyrelsen.

I enlighet med vad jag tidigare anfört blir någon särskild reglering i lagen

om kommunal beredskap icke nödvändig såvitt gäller reservanordningar

inom kommunalteknisk verksamhet, där ersättning

för närvarande utgår till kommunerna med regelmässigt två tredjedelar

av skälig kostnad. Att vidtaga sådana reservanordningar skall alltjämt

betraktas som en kommunal civilförsvarsuppgift och statsbidraget bör

följaktligen regleras i civilförsvarslagen. Vägande skäl att frångå hittillsvarande

bidragsnorm torde icke föreligga.

Såsom jag tidigare anfört kan det visa sig erforderligt att vidtaga särskilda

anordningar i inkvarteringskommunerna for

att förbättra inkvarteringsförhållandena, exempelvis förbereda vattentäkter

och sanitära anläggningar. Handhavandet av dessa anordningar måste också

ankomma på kommunerna. Även i dessa fall bör statsbidrag utgå till

kommunerna och det synes här böra bli regel att full ersättning skall utgivas

för skäliga kostnader. Stundom kan det emellertid inträffa att anordningarna

är till nytta för kommunen alldeles oavsett att anordningarna i det aktuella

läget vidtages uteslutande med hänsyn till de inkvarterades behov. I dylika

fall kan det anses skäligt att kommunen själv får bära någon del av kostnaderna.

Regleringen av statsbidraget till dylika särskilda anordningar synes

mig därför lämpligen böra helt anknyta till motsvarande reglering i

fråga om reservanordningar, men jag vill betona att det här kommer att vara

naturligt att utnyttja möjligheten att ge högre statsbidrag an två tredjedelar.

Ordningen för bestämmande och utbetalning av statsbidrag såväl för

planläggningskostnad som för särskilda anordningar torde böra ansluta till

den ordning som gäller för statsbidrag för civilförsvarsanordningar. Kostnaderna

för nu ifrågavarande bidrag bär ligga utanför kostnadsramen för

civilförsvaret.

I likhet med kommittén finner jag det vanskligt att reglera fördelningen

av kostnaderna för verksamheten under verkställighet

s s k e d e t annat än i vissa hänseenden. Sålunda finner jag det kunna

fastslås att inkvarteringskommun bör vara berättigad till ersättning av

statsmedel för kostnader, som kommunen fått vidkännas för verksamhet till

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

förmån för inkvarterade. Emellertid synes skäl ej föreligga att — såsom

kommittén föreslagit — begränsa ersättningsrätten i dessa fall till verksamhet

för inkvarterade från annan kommun. Rätt till ersättning bör föreligga

även vid utrymning och inkvartering inom den egna kommunen.

Kommittén har slutligen föreslagit en ordning enligt vilken inkvarteringskommun,

som mottager bistånd från utrymningskommun, skall ersätta

denna för biståndet. Jag kan icke ansluta mig till detta förslag, som medför

den egendomliga konsekvensen att en utrymningskommun, som befriats

från sina vård- och socialfall och därmed kunnat avstå personal och materiella

resurser, får ersättning för vad den avstått, ehuru biståndet kommit

dess egen befolkning till godo. Kommittén torde ha förutsatt att den biståndslämnande

kommunen alltfort skall avlöna personalen, även när denna

avståtts som biståndspersonal. Det synes mig riktigare att bislåndspersonalen

avlönas av inkvarteringskommunen, där personalen befinner sig, att

denna kommun får ersättning direkt av statsmedel för sina kostnader för

de inkvarterade och att utrymningskommunen — som f. ö. om den slutligt

utrymts i sin helhet knappast torde ha någon förvaltning kvar — blir utan

ersättning.

Då tillfälligt bistånd lämnas en hart belastad kommun av en liärbelägen

kommun bör ersättningen till den biståndslämnande kommunen utgå av

statsmedel oavsett vilka uppgifter biståndet gällt. Det kan nämligen förutsättas

att belastningen uppkommit till följd av krigshändelser och att det

varit från totalförsvarssynpunkt betydelsefullt att förhållandena i den belastade

kommunen retts upp.

Med den av mig nu förordade ordningen för krigsförhållanden behöver

kommunerna icke sinsemellan reglera några ekonomiska mellanhavanden,

vilket jag ser som en betydande fördel.»

Specialmotivering

Föredragande departementschefen har anfört:

»I enlighet med det anförda har kommunalrättskommitténs förslag till lag

om vissa kommunala beredskapsuppgifter överarbetats inom inrikesdepartementet,

varvid bestämmelserna rörande den kommunala beredskapen

sammanförts i ett lagförslag och de bestämmelser, som rör upplåtelse av

inkvarteringsbostad, upptagits i ett annat lagförslag, till vilket jag skall

återkomma i ett senare avsnitt. Jag övergår nu till att behandla de särskilda

bestämmelserna i departementsförslaget till lag om kommunal beredskap.

Lagens rubrik och disposition

Såsom jag utvecklat i det föregående bör lagen reglera den kommunala

beredskapen överhuvudtaget och icke inskränka sig till de uppgifter, som

kommunerna fatt övertaga från civilförsvaret. Då lagen därmed utgör grun
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

den för den kommunala beredskapen, synes dess rubrik lämpligen böra

lyda »lag om kommunal beredskap», oaktat den även reglerar kommunala

skyldigheter och verksamhetsformer i verkställighetsskedet. Inom den civila

sektorn av totalförsvaret råder, även om krigstillstånd inträtt, högsta

graden av beredskapstillstånd; det kan därför icke anses oegentligt att tala

om kommunal beredskap även i verkställighetsskedet.

För att bättre överskådlighet över lagens innehåll skall vinnas torde under

särskilda underrubriker böra behandlas de i lagen reglerade kommunala

uppgifterna under civilförsvarsberedskap, planläggning och andra förberedelser

i fredstid, organisationen för handhavandet av uppgifterna samt

kostnaderna för verksamheten. Under en sista underrubrik, särskilda bestämmelser,

bör regler ges för de tvångsmedel, som bör stå länsstyrelsen

till buds vid tillsynen av lagens efterlevnad, och erforderliga formella föreskrifter

meddelas. Vidare bör där inskrivas ett bemyndigande för Kungl.

Maj :t att meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Vissa kommunala uppgifter under civilförsTarsberedskap

1 §•

Lagen inleds med ett generellt avfattat stadgande, enligt vilket vistelsekommunen

under civilförsvarsberedskap blir skyldig att i stort sett behandla

personer från annan kommun på samma sätt som den egna befolkningen

under förutsättning att vederbörande tagit uppehåll i kommunen

till följd av de utomordentliga förhållandena. Uttrycket »tagit uppehåll»

ansluter till terminologien i 34 § civilförsvarslagen, där det sägs att utrymmande

kan åläggas att taga uppehåll utom utrymningsområdet. Paragrafen

reglerar däremot icke kommuns skyldigheter gentemot egen befolkning i

sådana fall, då befolkningen efter utrymning av en del av kommunen inkvarterats

i en annan del av samma kommun. Något behov av att stadga att

kommunen skall omhändertaga sin egen befolkning i dylika fall kan knappast

anses föreligga.

Från den generella skyldigheten har gjorts sådana undantag, som erfordras

med hänsyn till att vistelsen i kommunen är betingad uteslutande av

de utomordentliga förhållandena och av att kommunernas skyldigheter

gentemot befolkning från annan kommun kan vara eller framdeles kan bli

särskilt reglerade i författningar, som tar sikte just på de utomordentliga

förhållanden, under vilka förevarande paragraf träder i tillämpning. Även

undantagen måste ges en tämligen generell avfattning; det torde emellertid

framgå att undantagen icke kan åberopas för att avvisa anspråk från krigsdrabbad

befolknings sida på att få akuta behov täckta.

Liksom de övriga kommunala skyldigheterna enligt 2, 4 och 5 §§ inträder

skyldigheten enligt förevarande paragraf automatiskt, då civilförsvarsberedskap

inträder. Tillämpning av paragrafen — liksom av de övriga

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

nämnda paragraferna — blir emellertid ej aktuell med mindre befolkningsomflyttningar

förekommit.

2 §•

I denna paragraf behandlas kommunernas skyldighet att hjälpa dem som

blivit i behov av särskilt bistånd på grund av de utomordentliga förhållandena.

Biståndet avser företrädesvis att hjälpa de drabbade till bostad och

uppehälle samt i förekommande fall vård. Undantag göres för de fall, då

civilförsvaret har ansvaret för de hjälpbehövande, såsom är fallet i omedelbar

anslutning till krigsskador, vid genomförandet av inkvartering och då

utrymningsrörelsen pågår men de utrymmande tillfälligt tvingats stanna i

kommunen. Vidare undantages de fall, då enligt särskild lag eller författning

annan än kommunen har att svara för att den lijälpbehövandes behov

tillgodoses. Exempel härpå erbjuder sjukvården. Militär personals behov

skall också tillgodoses i annan ordning än genom kommunens försorg.

Paragrafen gäller ej endast personer från annan kommun utan även personer

bland den egna befolkningen skall åtnjuta hjälp genom kommunens

försorg, därest de blir i behov av särskilt bistånd.

Krigsdrabbad befolknings rätt till hjälp till uppehälle torde komma att

regleras i en särskild lag om krigshjälp. Det kan förutses att kommunerna

får till uppgift att distribuera krigshjälpen. Kommunernas skyldighet att

bistå krigsdrabbade kommer härigenom att bli reglerad såväl i förevarande

paragraf som i krigshjälpslagen. Det synes emellertid ej påkallat att enbart

av formella skäl här göra undantag för de fall då kommunernas skyldighet

att draga försorg om krigsdrabbade blir reglerad i särskild ordning.

3 §.

Paragrafen reglerar närmare tidpunkten, då de kommunala skyldigheterna

inträder, och har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

4 §•

I denna paragraf åläggs kommunerna skyldighet att ombesörja registrering

av befolkning, som till följd av de utomordentliga förhållandena lämnat

sin bostad. Skyldigheten gäller såväl befolkning från annan kommun

som egen befolkning, som befinner sig i den angivna situationen. Det förutsätts

att närmare föreskrifter om registreringen meddelas i administrativ

ordning.

5 §.

Det interkommunala biståndet i båda dess former regleras i denna paragraf.

Hur biståndet skall anordnas och förutsättningarna för att bistånd

skall lämnas har närmare behandlats i den allmänna motiveringen. Det må

emellertid understrykas att biståndet enligt första stycket, som är avsett att

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

vara av mera varaktig karaktär och som förutsätts ha blivit planlagt av de

berörda kommunerna gemensamt, regelmässigt bör utlösas av kommunerna

själva. Utrymningskommunen bör sålunda i sin planläggning se till

att resurser i personal och — i mån av transportmöjligheter utrustning

ställs till inkvarteringskommunernas förfogande allteftersom utrymningen

friställer resurserna. I det läge, då biståndet skall utlösas, kommer automatik

otvivelaktigt att vara av det största värde, då de regionala ledningsorganen

därmed kan befrias från vanskliga avgöranden.

Bistånd enligt paragrafens andra stycke förutsätter däremot alltid särskilt

förordnande på regional nivå.

Planläggning och andra förberedelser

6 §•

Planläggningsskyldigheten enligt denna paragraf gäller, såsom utvecklats

i det föregående, alla kommuner och avser all för totalförsvaret viktig verksamhet,

som åligger kommun enligt förevarande lag eller enligt särskild lag

eller författning. Därmed följer också en skyldighet för kommunen att

planlägga för sina egna organ under krigsförhållanden, dvs. att bygga upp

en kommunal administrativ beredskap.

Med denna vida planläggningsskyldighet kan planläggningsföreskrifter

i allmänhet undvaras i specialförfattningar, som ålägger kommunerna krigsviktiga

uppgifter, exempelvis i kommunala fullmaktslagen och en blivande

lag om krigshjälp.

Tillfälligt interkommunalt bistånd förutsättes komma i fråga endast då

kommun genom krigshändelser eller eljest ställes inför oförutsedda svårigheter.

Någon planläggning kan icke ske för dylika fall och paragrafen bör

därför ej heller omfatta tillfälligt bistånd. Däremot omfattar den bistånd

från utrymnings- till inkvarteringskommun. I fråga om sådant bistånd är

det, såsom redan framhållits, av största vikt att en detaljerad planläggning

kommer till stånd.

De kommuner, som bedriver kommunalteknisk verksamhet, blir enligt

paragrafens andra stycke skyldiga att vidtaga förberedelser för att kunna i

erforderlig omfattning sätta anordningarna i stånd efter krigsskador. Någon

reparationsskyldighet är däremot ej inskriven i lagen av skäl som anförts i

den allmänna motiveringen. De förberedelser som här åsyftas innebär

förutom planläggning för en i förekommande fall med civilförsvarets räddningsverksamhet

samordnad reparationstjänst — exempelvis planer för

spridning av befintlig reparationsmateriel till mera skyddade platser och

reservering av personal och maskinell utrustning för reparationsarbetet.

Reservanordningar i anslutning till befintliga anläggningar och särskilda

anordningar utan sådan reservkaraktär åsyftas icke i andra stycket utan

regleras såvitt gäller reservanordningar i civilförsvarslagen och i fråga om

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196t

särskilda anordningar i tredje stycket. Skyldighet att vidtaga sådana särskilda

anordningar förutsätter ett länsstyrelsens förordnande i det konkreta

fallet, varmed också följer rätt till statsbidrag.

Föreskriften i paragrafens sista stycke att planläggningen skall anpassas

efter de förhållanden som kan förutses komma att råda i kommunen

allteftersom civilförsvarets planer för utrymning och inkvartering verkställs

medför åtminstone för de kommuners del, som planläggs för slutlig

utrymning, att en plan maste upprättas för läget efter beredskapsutrymning

och en annan plan för läget efter slutlig utrymning. I det förra läget,

då alla förvärvsarbetande, frånsett dem som inkallats, är kvar i kommunen,

måste den kommunala förvaltningen fungera på nästan alla fredstida områden.

I det senare läget kan den däremot kraftigt reduceras och inom

flertalet verksamhetsområden helt nedläggas, under förutsättning dock att

kommunen slutgiltigt utrymts i sin helhet.

7 §•

Denna paragraf tar sikte på de fall, då en kommuns planläggning är särskilt

betydelsefull med hänsyn till de uppgifter, som kommunen är tilldelad

i verkställighetsskedet. Länsstyrelsen skall i sådana fall äga förordna

att kommunens planläggning och övriga förberedelser skall redovisas

i särskild plan, som skall prövas av länsstyrelsen. Dylikt förordnande

bör ifrågakomma i första hand, därest kommunens planläggning har särskild

betydelse för samordningen med annan försvarsplanläggning, företrädesvis

med utrymnings- och inkvarteringsplanläggningen, men också om

kommunens planläggning är av betydelse för en förhållandevis stor befolkning

och kommunen kan anses särskilt utsatt för risk för störningar.

Enligt paragrafens andra stycke äger länsstyrelsen förordna att kommunernas

planläggning skall revideras. Sådant förordnande kan avse också

sådan planläggning, som icke redovisats till länsstyrelsen i särskild plan,

och förordnandet behöver icke nödvändigtvis medföra att de reviderade

planerna skall redovisas till länsstyrelsen. Skall de reviderade planerna

redovisas måste särskilt förordnande givas därom. Har de ursprungliga

planerna fastställts av länsstyrelsen torde regelmässigt även ändringarna

böra fastställas.

Uppgifternas handharande

8 §•

I denna paragraf fastslås huvudprincipen för handhavandet av de uppgifter,

som lagen ålägger kommunerna, nämligen att fredsorganet också

skall vara krigsorgan, därest uppgiften motsvarar eller i huvudsak motsvarar

fredstida kommunal uppgift.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

9 §•

För uppgifter, som saknar motsvarighet i fred, skall enligt denna paragraf

en beredskapsnämnd vara kompetent organ, därest särskilt organ ej

bestämts i särskild lag eller författning. Regeln innebär bl. a. att uppgiften

att sörja för att de inkvarterades bostadsförhållanden ordnas på lämpligaste

sätt och att ombesörja befolkningsregistreringen kommer att åvila

beredskapsnämnden.

Beredskapsnämnd är obligatorisk endast under civilförsvarsberedskap.

Då uppgifterna inom folkförsörjningen är specialreglerade och även uppgifterna

i avseende å ltrigshjälp torde bli specialreglerade med angivande av

vilket kommunalt organ som skall handha uppgifterna, nämligen kristidsnämnd

respektive krigshjälpsnämnd, kommer dessa uppgifter ej att åvila

beredskapsnämnd.

Med hänsyn till att kommunens styrelse skall vara ett utpräglat ledningsorgan

i verkställighetsskedet torde det ofta vara lämpligt att kommun

inrättar särskild beredskapsnämnd eller uppdrager åt annan nämnd än

kommunstyrelsen att vara beredskapsnämnd.

Om kommun ej utser beredskapsnämnd i fred bör det framgå av kommunens

planläggning, när beredskapsnämnd skall tillsättas. Detta bör lämpligen

ske redan innan läget blir så skärpt att civilförsvarsberedskap inträder

och nämnden därmed ställes inför sina arbetsuppgifter.

10 §.

Paragrafen har den utformning, som är bruklig då nya specialreglerade

kommunala nämnder inrättas.

11 och 12 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen,

iär frågorna om den kommunala krigsorganisationen och kommunstyrelsens

ledning inom denna utförligt behandlats.

13 §.

I denna paragraf åläggs kommunens styrelse tillsynen över att erforderlig

planläggning kommer till stånd och att övriga förberedelser vidtages.

Någon direktivrätt gentemot fackorganen föreligger icke för kommunstyrelsen

i detta skede men väl en rätt och en skyldighet att ge fackorganen anvisningar

för att samordningen skall säkras. Självfallet bör fackorganen,

även om formlig direktivrätt ej gäller, beakta kommunstyrelsens anvisningar

och önskemål; i verkställighetsskedet kan ju styrelsen efter övergång

till krigsorganisation genomdriva sina intentioner.

I större kommuner med omfattande planläggning kan det vara lämpligt

att samordningen av planläggningen anförtros ett särskilt kommunalt or
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

gan. Paragrafen öppnar möjlighet för kommunen att utse sådant samordningsorgan.

Även kommunstyrelsen själv måste planlägga, nämligen för sin egen

verksamhet under civilförsvarsberedskap.

14 §.

Länsstyrelsens ställning såsom tillsynsorgan och, under civilförsvarsberedskap,

jämväl såsom ledningsorgan för den kommunala beredskapen

regleras i denna paragraf.

Direktivrätt för länsstyrelsen föreligger endast under civilförsvarsberedskap.

Under planläggningsskedet har emellertid länsstyrelsen enligt

20 § befogenhet att medelst vitesföreläggande förmå kommun att fullgöra

sina skyldigheter enligt lagen. Det måste då konstateras att kommun brustit

i sina förpliktelser, medan direktivrätten icke förutsätter någon försummelse

från kommunens sida.

Kostnaderna för verksamheten m. m.

15 §.

I denna paragraf regleras kommunernas rätt till statsbidrag för särskilda

anordningar, som påkallas för att förbättra inkvarteringsförhållandena.

För sådana anordningar bör såsom tidigare anförts statsbidraget regelmässigt

kunna utgå med högre belopp än två tredjedelar av skälig kostnad.

Kommunerna bör alltså här få svara för andel i kostnaden endast om anordningen

jämväl är till nytta för kommunen.

Liksom när det gäller civilförsvarsanordningar bör skyldigheten för

kommun att vidtaga särskild anordning ej kunna göras gällande mot kommunen

med mindre medel finns tillgängliga för beräknat statsbidrag. Det

torde regelmässigt ej heller finnas anledning för länsstyrelserna att förordna

om nu avsedd anordning förrän det kan förutses att anslag för ändamålet

kommer att beviljas.

16 §.

Paragrafen föreskriver rätt till statsbidrag för vissa planläggningskostnader,

nämligen sådana som hänför sig till särskilt redovisad och av länsstyrelsen

godkänd plan, dock endast i den mån planläggningskostnaden

är att anse som betungande för kommunen. Ersättning torde regelmässigt

icke kunna utgå för annat än kostnader, som hänför sig till planläggning

för kommunens anpassning till utrymningar och inkvartering.

Skyldigheten att redovisa särskild plan för länsstyrelsen är icke beroende

av att medel finns tillgängliga för beräknat statsbidrag.

17 §.

Genom denna paragraf anknytes ordningen för utbetalning av statsbidrag

till vad som gäller för statsbidrag för civilförsvarsåtgärder.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

18 och 19 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som behandlar kommuns rätt till ersättning

av statsmedel för verksamhet under krigsförhållanden, hänvisas till

den allmänna motiveringen.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Paragrafens innehåll har berörts under 14 § och torde i övrigt icke

kräva någon kommentar.

21 §.

I paragrafen regleras besvär över länsstyrelsens beslut enligt lagen. Vidare

tillägges myndighet befogenhet att under civilförsvarsberedskap förordna

att dess beslut omedelbart skall lända till efterrättelse. Med stöd av

bestämmelsen kan således kommunalfullmäktige eller länsstyrelse, som

beslutat om kommuns övergång till krigsorganisation, bringa beslutet i

omedelbar tillämpning.

De beslut, som kommunens styrelse äger fatta i sin egenskap av ledningsorgan

inom kommunens krigsorganisation, torde alltid vara av den

operativa karaktär att utrymme för överklagande icke finnes.

22 §.

Paragrafen erinrar om att Kungl. Maj :t äger meddela tillämpningsföreskrifter.

Den första mandatperioden för ledamöter och suppleanter i särskilt inrättad

beredskapsnämnd bör bestämmas så, att överensstämmelse kommer

att råda med den allmänna mandattiden inom kommunala nämnder. En

regel härom har intagits i lagens slutstadganden.»

Lagstiftning om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad m. m.

Föredragande departementschefen har anfört:

»I samband med att jag tagit ställning till de allmänna riktlinjerna för

eu lagstiftning om kommunal beredskap har jag redovisat de skäl, som

föranlett mig att förorda en annan utväg än förfoganderätt för att trygga

de inkvarterades möjligheter att få behålla de inkvarteringsbostädcr, som

civilförsvaret anvisar dom i samband med att utrymningsrörelsen avslutas

eller i anslutning till att ny bostad måst beredas dem i egenskap av utbombade.

Jag kan därför nu begränsa mig till att närmare ange hur enligt min

mening en lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad bör utformas.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

Lagen torde böra utformas såsom en fullmaktslag, som är i kraft redan

i fredstid men vars materiella bestämmelser träder i tillämpning först i

krig eller, vid krigsfara, först efter Kungl. Maj :ts förordnande. Förordnandet

bör underställas riksdagens prövning inom en månad vid äventyr att

det eljest förfaller. Denna verkan bör även inträda, därest riksdagen icke

inom två månader efter underställningen gillat förordnandet. Om krigsfaran

upphör, bör förordnandet upphävas av Kungl. Maj :t inom en månad;

de utrymmande kan ju i detta läge genast återvända till sina hem. När

krig, vari riket befunnit sig, upphört bör lagen likaså sättas ur tillämpning

inom viss tid, försåvitt krigsfara ej alltjämt föreligger. Emellertid kan det

förutses som sannolikt att svår brist på bostäder råder efter ett krig till

följd av att bostäder förstörts genom krigshandlingar. De inkvarterade kan

då icke återflytta utan måste alltjämt bo kvar i inkvarteringsområdena,

intill dess nya bostäder byggts. Lagen bör med hänsyn till denna situation

kunna fortfara att äga tillämpning efter Kungl. Maj :ts förordnande, till

vilket riksdagen dock bör lämna sitt samtycke. Förordnandet bör gälla viss

tid, högst ett år varje gång.

Enligt förslaget till lag om kommunal beredskap skall kommuns skyldighet

att sörja för att de inkvarterades bostadsförhållanden ordnas tillfredsställande

inträda automatiskt vid civilförsvarsberedskap. För civilförsvarsberedskap

förutsättes enligt civilförsvarslagen krig eller krigsfara.

Förevarande lag, som torde vara en förutsättning för att kommunerna

skall kunna fullgöra nämnda skyldighet, skall enligt det förut sagda också

kunna komma i tillämpning vid krigsfara och träder automatiskt i tillämpning

i krig. När kommunernas skyldighet inträder kan alltså alltid förevarande

lag, som jag fortsättningsvis benämner inkvarteringslagen, sättas

i tillämpning för att de skall kunna fullgöra sina skyldigheter. Det

är emellertid icke givet att inkvarteringslagen alltid måste träda i tillämpning

när kommunernas skyldigheter inträder, eftersom behov av inkvarteringslagen

uppkommer först då utrymningar företages. Dessförinnan blir

det emellertid icke heller aktuellt att taga kommunernas skyldighet att omhändertaga

inkvarterad befolkning i anspråk. Då utrymningar företages

måste regelmässigt inkvarteringslagen sättas i tillämpning.

Skyldigheten att upplåta inkvarteringsbostad bör, såsom jag tidigare

berört, gälla för ägare eller innehavare av byggnad eller del därav. Skyldigheten

bör emellertid ej kunna aktualiseras av den enskilde bostadsbehövande

utan endast av myndighet. Fråga uppkommer då vilka myndigheter

som bör ha rätt att göra u p p 1 å t e 1 s e s k y 1 d i gheten

gällande.

Civilförsvaret har att svara för att de som blivit hemlösa genom krigshandlingar

eller utrymning får bostad genom inkvartering. Det torde därför

vara naturligt att civilförsvarets organ blir berättigade att göra upplåtelseskyldigheten

gällande, oaktat civilförsvaret enligt civilförsvarslagen även

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Andra lagutskottets utlåtande nr ll år lS6å

har tillgång till förfoganderätt för ändamålet. Om en allmän upplåtelseskyldighet

är stadgad och kan tagas i anspråk av civilförsvaret, torde av psykologiska

skäl antalet fall då förfoganderätt måste utövas komma att väsentligt

minska. Detta måste anses som en betydande fördel.

Sedan civilförsvaret berett de hemlösa inkvarteringsbostad upphör civilförsvarets

ansvar för dem och övergår på inkvarteringskommunen. Under

inkvarteringens fortbestånd torde det emellertid uppkomma behov av omflyttningar

inom ramen för de av civilförsvaret vid inkvarteringen anvisade

bostäderna. Undantagsvis kan det, även om civilförsvarets inkvarteringsplanläggning

varit väl genomarbetad, bli erforderligt att företaga omflyttningar

till lämpligare bostäder, som icke anvisats av civilförsvaret. Förändringar

kan vidare förutses inträda i den inkvarterade befolkningens

och värdfamiljernas sammansättning, vilka föranleder jämkningar i den

ursprungligen skedda inkvarteringen. Med hänsyn härtill torde det vara

nödvändigt att tillägga också kommun befogenhet att aktualisera upplåtelseskyldigheten,

varvid det bör ankomma på den i lagen om kommunal

beredskap stadgade beredskapsnämnden att handha uppgiften. Beredskapsnämnden

är nämligen det organ, som i kommunen skall svara för bl. a.

att de hemlösas bostadsbehov är tillfredsställande täckt.

Efter det att upplåtelseskyldigheten aktualiserats genom anvisning av

civilförsvaret eller kommunen och den hemlöse flyttat in i den anvisade bostaden

saknar inkvarteringsvärden, så länge upplåtelseskyldigheten består,

möjlighet att få den inkvarterade avhyst. Det torde emellertid böra finnas

möjlighet att bringa upplåtelseskyldigheten att upphöra

såväl efter prövning i enskilda fall, då missförhållanden uppkommit,

•om utan sådan individuell prövning, nämligen då hela befolkningsgrupper

kan återvända till sina hem. Upphävandet av upplåtelseskyldigheten synes

lämpligen kunna anknytas till en återkallelse av den anvisning av inkvarteringsbostad,

varigenom upplåtelseskyldigheten en gång aktualiserats. I

de fall, då upplåtelseskyldigheten skall upphöra efter individuell prövning

bör det ankomma på beredskapsnämnden att besluta om återkallelse av anvisningen,

och i övriga fall bör det vara civilförsvarets uppgift att bringa

inkvarteringen att upphöra. Det anförda leder till att beredskapsnämnden

måste kunna återkalla anvisning, som civilförsvaret meddelat, och omvänt.

Effekten av en återkallad anvisning blir att upplåtelseskyldigheten upphör

och den inkvarterade kan avhysas, om han icke flyttar frivilligt. Möjligheten

att efter prövning i det enskilda fallet upphäva upplåtelseskyldigheten får

givetvis under inga omständigheter utnyttjas så, att missförhållanden flyttas

över från en inkvarteringsvärd till eu annan. Den bör komma till användning

endast för att såvitt kan bedömas definitivt eliminera missförhållanden.

När anvisningar återkallas av civilförsvaret för hela befolkningsgrupper,

vilka kan återvända till sin hemort, låter det sig knappast göra alt meddela

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

individuella beslut och underrätta var och en om återkallelsen. Denna måste

därför kunna ske på samma sätt som åläggande att utrymma, dvs. genom ett

civilförsvarets förordnande som kungöres i radio och andra massmedia.

Upplåtelseskyldigheten bör gälla endast till förmån för en bestämd

kategori hemlösa, nämligen dem som till följd av utrymning

eller krigsskada eller annan krigshändelse icke äger eller icke kan

återvända till sitt hem. Genom att upplåtelseskyldigheten kan tagas i anspråk

endast av myndighet kommer prövningen huruvida den bostadsbehövande

tillhör den kategori, till vars förmån skyldigheten gäller, att ankomma

på myndigheten. Inträder sådan förändring, att den inkvarterade äger

eller kan återvända till sitt hem, exempelvis då utrymningsförordnandet

för hans hemort upphäves, bör anvisningen av inkvarteringsbostaden återkallas.

Objektet för upplåtelseskyldigheten synes såvitt rör

själva bostaden knappast kunna bestämmas med hänsyn till de inkvarterades

behov utan torde i stället få bestämmas med utgångspunkt i vad inkvarteringsvärden

kan avstå. I vissa inkvarteringskommuner kommer nämligen

invånarantalet att tredubblas genom inkvartering. Det torde härvid

bli nödvändigt att taga alla tillgängliga inkvarteringsutrymmen i anspråk

och endast ett minimum av bostadsutrymme kan reserveras för den fasta

befolkningen. Att utrymme som oundgängligen erfordras för inkvarteringsvärdens

egna behov icke får tagas i anspråk med upplåtelseskyldighet torde

böra komma till uttryck genom en föreskrift i inkvarteringslagen att anvisning

av inkvarteringsbostad ej får avse sådant utrymme.

De utrymmande eller av andra krigshändelser drabbade kan i allmänhet

icke föra med sig mer personlig utrustning än de kan bära. Efter

krigsskador torde de i många fall vara helt utblottade. För sina dagliga behov

blir de därför regelmässigt hänvisade till att gemensamt med inkvarteringsvärden

använda dennes köksutrustning, husgeråd, sängutrustning och

annan utrustning. Med den inkvarterades rätt till inkvarteringsbostaden

måste därför följa en rätt att nyttja också sådan inkvarteringsvärdens utrustning,

som är oundgängligen nödvändig för att den inkvarterades elementära

behov skall kunna tillgodoses. Denna rätt torde i lagen böra utformas

som en skyldighet för inkvarteringsvärden att, då upplåtelse skett

av inkvarteringsbostad, tillåta den inkvarterade att använda utrustningen.

Redan i själva begreppet inkvarteringsbostad torde ligga att den inkvarterade

får tillgång till uppvärmningsanordningar, elektricitet och sanitära anordningar,

vilka är en förutsättning för att det upplåtna utrymmet skall

kunna användas för bostadsändamål.

I normalfallet torde inkvarteringen genomföras utan att några tvångsmedel

behöver tillgripas. Vägrar den tillämnade inkvarteringsvärden att

mottaga den bostadsbehövande medan civilförsvaret alltjämt har ansvaret

för att han får bostad kan civilförsvaret med förfoganderätt, som medger

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196i

omedelbar polishandräckning, genomdriva inkvarteringen. Det akuta behovet

av bostad blir därigenom tillgodosett. Inkvarteringsvärden saknar därefter

möjlighet att få den inkvarterade avhyst, eftersom upplåtelseskyldighet

gäller för honom. För dessa fall behöver upplåtelseskyldigheten icke

någon sanktion. Annorlunda förhåller det sig emellertid, när upplåtelseskyldigheten

skall aktualiseras av kommun. Denna har icke förfoganderätt

och kan alltså ej heller med polishandräckning bereda den bostadsbehövande

tillträde till inkvarteringsbostaden. Vid vägran från den tillämnade

inkvarteringsvärdens sida synes det emellertid i allmänhet i dessa fall

icke erforderligt med tillgång till så drastiska medel som omedelbar polishandräckning.

Den som avses skola få den anvisade bostaden bör med ytterligt

få undantag ha sitt behov av bostad nödtorftigt tillgodosett; det är ju

här fråga om en omplacering av dem som redan blivit inkvarterade genom

civilförsvarets försorg. Såsom undantagsfall, i vilka vederbörande står helt

utan bostad, kan endast tänkas sådana fall såsom då hans ursprungliga inkvarteringsbostad

förstörts av vådeld eller blivit obeboelig av annan orsak,

som ej sammanhänger med krigshändelser. Om han står utan bostad på

grund av krigshändelse, exempelvis förnyad utrymning eller krigsskador på

den ursprungliga inkvarteringsbostaden, är det ånyo civilförsvaret som är

ansvarigt för att han får ny inkvartering; härmed kan också förfoganderätt

komma till omedelbar användning för att täcka det akuta behovet. Det

tvångsmedel som bör stå kommunen till buds för att realisera upplåtelseskyldigheten

synes kunna inskränkas till vitesföreläggande. Då det måste

förutsättas att det i de åsyftade situationerna föreligger ett angeläget ehuru

icke akut behov av den utsedda inkvarteringsbostaden bör dock kommunen

kunna förordna att föreläggandet skall lända till omedelbar efterrättelse.

Om föreläggandet icke efterkommes inom däri utsatt tid bör länsstyrelsen

på kommunens begäran kunna förordna om handräckning. Med stöd av

administrativa fullmaktslagen kan i trängda lägen länsstyrelsen avlastas

befattningen med handräckning i dylika fall och uppgiften läggas på den

lokala polismyndigheten. Det torde kunna antagas att kommunerna först

prövar alla tänkbara möjligheter att på frivillig väg anskaffa lämplig inkvarteringsbostad

innan förelägganden tillgripcs eller handräckning begäres.

Denna effekt av den föreslagna ordningen synes i hög grad önskvärd,

enär förutsättningarna för ett acceptabelt förhållande mellan inkvarteringsvärd

och inkvarterad naturligtvis är de sämsta tänkbara, när inkvarteringen

kommit till stånd mot värdens bestridande.

Det hittills anförda har tagit sikte på att tillgodose de hemlösas behov av

bostad. Inkvarteringsvärden bör emellertid genom ersättning i pengar

i någon män kompenseras för det intrång, som inkvarteringen innebär.

Ersättningen bör enligt vad jag förut anfört utgivas av den inkvarterade

själv direkt till inkvarteringsvärden. Med reglerna om upplåtelseskyldighet

måste därför förbindas föreskrifter om att värden är berättigad till skälig

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

ersättning av den inkvarterade. Under tid då inkvarteringsbostaden är

tagen i anspråk med civilförsvarets förfoganderätt utgår dock ersättning

av statsmedel. Inkvarteringsvärden bör följaktligen icke under samma tid

vara berättigad till ersättning av den inkvarterade.

Särskilda regler torde också vara erforderliga för att ersättningens

storlek skall kunna bestämmas i administrativ ordning, om parterna

ej enas. Man bör naturligtvis härvid eftersträva en ordning som i minsta

möjliga utsträckning belastar myndigheterna. I den mån myndighetsbeslut

blir oundvikliga bör de meddelas av redan befintliga organ och prövningen

bör så långt möjligt ske på det lokala planet. Det synes finnas goda möjligheter

att vid utformningen av ett system för att bestämma ersättningen

följa dessa riktlinjer.

När inkvarteringsbostad tages i anspråk med civilförsvarets förfoganderätt,

skall ersättningen bestämmas i den ordning, som gäller vid rekvisition

för krigsmaktens behov, dvs. rekvisitionslagens bestämmelser skall gälla.

Detta innebär att taxor i stor utsträckning blir tillämpliga och att, då taxa

ej kunnat tillämpas, ersättningen bestämmes av den allmänna lokala värderingsnämnden.

Tillämpas taxa bestämmes ersättningen av den som utövat

förfoganderätten, dvs. civilförsvarschefen. Till denna ordning torde man

böra ansluta bestämmandet av ersättning även i de fall, då upplåtelsen

ej äger rum på grund av förfoganderätt, vilket ju blir fallet, sedan det efter

inkvarteringens genomförande upphört att vara en civilförsvarsuppgift att

tillse att de inkvarterade har sitt bostadsbehov tillgodosett.

Ny prövning av frågan om ersättningens storlek torde helt kunna undvikas

i de fall, då inkvarteringsbostaden varit ianspråktagen med förfoganderätt.

De då bestämda ersättningsgrunderna, vare sig de — såsom i

normalfallet — bestämts av civilförsvarschefen med tillämpning av taxa

eller, då taxa ej varit tillämplig, bestämts av lokal värderingsnämnd, bör

gälla mellan parterna, även sedan förfoganderätten upphört. Lagen bör

alltså föreskriva att, om parterna ej enas om annat, ersättningen skall

beräknas efter de grunder, som fastställts vid civilförsvarets ianspråktagande

av inkvarteringsbostaden med förfoganderätt. I flertalet fall torde

det emellertid, såsom jag förut framhållit, icke bli erforderligt att utnyttja

förfoganderätt, därför att inkvarteringsvärden mot bakgrunden av upplåtelseskyldigheten

frivilligt mottager den hemlöse. Någon fixerad ersättning

finns i detta läge icke att falla tillbaka på. Vidare kan, även om förfoganderätt

utövats när inkvarteringen genomfördes, förhållandena ha förändrats

så väsentligt att den en gång fastställda ersättningen icke längre

är skälig. Så kan till exempel antalet familjemedlemmar i den inkvarterades

hushåll ha ökat eller minskat. Om parterna i dessa fall ej enas om

ersättningen bör denna bestämmas såsom om ianspråktagande med förfoganderätt

ägde rum, dvs. den med stöd av rekvisitionslagen utfärdade taxan

bör bli tillämplig och, i den mån taxan ej går att tillämpa, bör den all
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G5

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961

männa lokala värderingsnämnden bestämma ersättningen. I flertalet fall

torde parterna själva kunna tillämpa taxan, varvid enighet uppnås om ersättningen,

och myndighetsprövning kommer följaktligen icke att påkallas.

Kvarstår oenigheten även sedan de upplysts om taxan blir emellertid myndighetsbeslut

oundvikligt. Är taxan tillämplig bör det kommunala organ,

som svarar för inkvarteringen i kommunen, dvs. beredskapsnämnden, besluta

om ersättningen. Är taxan däremot ej tillämplig, bör den allmänna lokala

värderingsnämnden bestämma ersättningen. Denna bestämmer ju ersättningen

i de fall, då vid förfoganderätt taxan ej kan tillämpas och är

följaktligen förtrogen med värdering av ifrågavarande slag.

Liksom då förfoganderätt utövas och ersättning bestämmes med tillämpning

av taxa av den som utövar förfoganderätten bör kommuns beslut enligt

taxan kunna överklagas till den allmänna lokala värderingsnämnden

och dennas beslut, vare sig det innebär en överprövning av kommunens

beslut eller utgör ett beslut i första instans, kunna överklagas till riksvärderingsnämnden.

Med det av mig nu förordade systemet tillförsäkras den inkvarterade rätt

till inkvarteringsbostaden och en ordning tillskapas för att bestämma inkvarteringshyrans

belopp. Det återstår att såvitt möjligt tillförsäkra inkvarteringsvärden

hans ersättning. Det synes icke tillfredsställande att inkvarteringsvärden

skulle vara hänvisad enbart till den eljest gällande ordningen

för att få ut förfallen hyra, dvs. att gå till domstol och få dom på

beloppet och därefter begära utmätning hos den inkvarterade, som f. ö.

regelmässigt icke torde ha några tillgängliga utmätningsbara tillgångar.

Denna ordning synes så mycket mindre tillfredsställande som inkvarteringsvärden

-— mot bakgrunden av upplåtelseskyldigheten — icke kan få

den inkvarterade avhyst vid bristande hyresbetalning. Det möter emellertid,

såvitt jag kan finna, mycket stora svårigheter att trygga inkvarteringsvärdens

rätt till ersättning av den inkvarterade. Att såsom kommittén

föreslagit ställa det allmänna som garant för ersättningen skulle otvivelaktigt

omedelbart medföra att samhällsorganen överhopades med betalningsanspråk.

Den inkvarterade skulle ju då utan förfång för honom själv

eller för värden kunna underlåta att göra rätt för sig och principen att de

enskilda så långt möjligt skall svara för sig själva skulle genombrytas.

Jag kan därför icke heller på denna punkt ansluta mig till kommitténs

förslag. Emellertid synes en möjlighet yppa sig att åtminstone i vissa fall

tillförsäkra inkvarteringsvärden hans ersättning, nämligen i de fall, då

den inkvarterade uppbär sådan krigshjälp, som föreslagits av socialberedskapskommittén,

eller annan social förmån, som utbetalas av inkvarteringskommunen.

Inkvarteringsvärden bör i dessa fall bli berättigad att

direkt hos kommunen lyfta inkvarteringsbyrån i avräkning på den inkvarterades

förmån. Om inkvarteringen blir av längre varaktighet — och

det är först då, som inkvarteringshyran kan antagas bli av någon egentlig

5 •— Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 sand. 2 and. Nr 11

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1964

betydelse för inkvarteringsvärden — torde ett stort antal av de inkvarterade

bli hänvisade till krigshjälp för sin försörjning och därmed ökas

också inkvarteringsvärdarnas möjligheter att på ett enkelt sätt få ut ersättningen.

I de hänseenden, i vilka särskilda regler ej meddelas i inkvarteringslagen

för förhållandet mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad, får de

regler som eljest gäller för hyra anses tillämpliga. Upplåtelseskyldigheten

eliminerar emellertid den väsentliga sanktion, som uppsägning till avflyttning

utgör gentemot en inkvarterad som missköter sig. Endast i grava fall

och då annan lämpligare inkvarteringsmöjlighet står till buds kan enligt

vad jag förut anfört upplåtelseskyldigheten gentemot viss inkvarterad upphävas

genom att kommunen återkallar anvisning av inkvarteringsbostaden.

Med hänsyn härtill finner jag det skäligt att det allmänna ikläder sig ersättningsansvar

gentemot inkvarteringsvärden för det fall, att den inkvarterade

åstadkommer skada på upplåten bostad eller utrustning,

dock endast under förutsättning att skadan ej är ringa. Ersättningsanspråk

bör prövas och ersättningen utbetalas i den ordning, som

är föreskriven för motsvarande fall av skada på rekvirerad egendom, dvs.

ersättningen bestämmes av den allmänna lokala värderingsnämnden och

utbetalas i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

Enligt 59 § civilförsvarslagen är efter utrymning den som inom utrymningsområdet

driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller annan vårdanstalt

skyldig att utan ersättning tillhandahålla civilförsvaret utrustning

som icke längre behövs för anstaltens verksamhet inom området,

för förläggning, i vilken personer från anstalten skall inkvarteras.

Skyldigheten är sanktionerad genom att länsstyrelsen kan förelägga vite

eller förordna om handräckning eller ombesörja åtgärden på den försumliges

bekostnad. När civilförsvaret upprättat dylikt internat övergår ansvaret

för dess drift i normalfallet efter en vecka på inkvarteringskommunen.

Utrustning som stått till civilförsvarets förfogande med stöd av ifrågavarande

paragraf bör då också stå till kommunens disposition. Med hänsyn

härtill finner jag i likhet med kommittén erforderligt att i inkvarteringslagen

stadga skyldighet för den som driver dylik anstalt att utan ersättning

avstå utrustningen till inkvarteringskommunen. Någon sanktion finner

jag i detta fall icke erforderlig. Dels är nämligen huvudmännen för

dylika anstalter med få undantag offentligrättsliga, dels torde utrustningen

redan ha avståtts till civilförsvaret av huvudmannen, när kommunen övertar

driften av förläggningen. När civilförsvaret överlämnar internatet till

kommunen kommer också utrustningen i kommunens besittning. Av skyldigheten

för huvudmannen att avstå utrustningen följer att han därefter

icke kan fråntaga kommunen utrustningen.

Jag övergår härefter till att behandla de särskilda stadgandena i lagförslaget.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

Lagens rubrik

Sånär som på eu paragraf, nämligen 7 §, som handlar om skyldighet för

huvudman för vårdanstalt att avstå sådan utrustning som efter utrymning

ej erfordras på anstaltens ordinarie verksamhetsplats, hänför sig lagens

paragrafer till skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad jämte utrustning.

Ifrågavarande undantag torde vara av så ringa betydelse att lagens

rubrik utan olägenhet kan lyda »lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad

i krig m. m.».

1 §•

Paragrafens lydelse ansluter till den brukliga i fullmaktslagar, avsedda

att träda i tillämpning automatiskt i krig och efter särskilt förordnande

— som skall underställas riksdagen -—- vid krigsfara. En väsentlig skillnad

föreligger dock såtillvida att den tid, inom vilken lagen skall upphöra

att vara i tillämpning när endast krigsfara förelegat, gjorts så kort som en

månad efter krigsfarans upphörande, medan eljest meddelat förordnande

om tillämpning av fullmaktslag skall hävas av Kungl. Maj :t senast före

nästkommande riksdagssessions avslutande. Anledningen härtill är att om

krigsfaran upphört finnes icke längre någon befolkning, till vars förmån

upplåtelseskyldigheten enligt 2 § gäller. Några krigsskador har ej inträffat

i ett läge med endast krigsfara — de ordinarie bostäderna kan följaktligen

omedelbart åter användas — och då krigsfara ej föreligger kan företagna

utrymningar ej upprätthållas. Det synes vid sådant förhållande mest

konsekvent att lagen sättes ur tillämpning i det närmaste omedelbart efter

krigsfarans upphörande.

Har riket däremot varit i krig kan det förutsättas att en återflyttning

till de ordinarie bostäderna möter väsentliga svårigheter på grund av skador

på bostäder, och även om bostäder ej förstörts kan det i praktiken

vara omöjligt att genomföra en återflyttning omedelbart efter krigets slut,

enär trafikapparaten kan vara skadad och försörjningen av de utrymda

tätorterna störd. En längre övergångstid erfordras då, under vilken lagen

inåste vara i tillämpning. Denna övergångstid måste självfallet bli särskilt

lång om bostäder förstörts i större omfattning. Med hänsyn härtill bör efter

krig lagen enligt huvudregeln träda ur tillämpning före avslutandet av den

riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, men möjlighet öppnas att

förlänga övergångstiden vid omfattande krigsskador på bostäder.

2 §•

I denna paragraf regleras upplåtelseskyldigheten. Denna gäller endast

inkvarteringsbostad som anvisats av civilförsvarsmyndighet eller kommun.

Hur anvisningen, som lämnas den hemlöse, skall ske torde få närmare regleras

i tillämpningsföreskrifter, varvid möjlighet till delegation av anvisningsrätten

från den lokala civilförsvarsmyndigheten till civilförsvarsorgan på

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. 2 and. Nr 11

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 dr 196b

det lägsta lokala planet icke torde kunna undvaras. Inom civilförsvaret bär

utarbetats särskilda anvisningssedlar, vilka avses skola tillhandahållas de

utrymmande eller utbombade vid ankomsten till inkvarteringskommunerna

och vilka de utrymmande därefter skall förete för inkvarteringsvärden.

Motsvarande anvisningssedlar torde få utarbetas för att användas av kommunerna,

då de måste taga upplåtelseskyldigheten i anspråk. På den som

utfärdar anvisningssedeln ankommer det att pröva, huruvida den som begär

inkvarteringsbostad tillhör sådan kategori av hemlösa, till vars förmån

upplåtelseskyldigheten gäller.

Lika litet som åläggande att utrymma kan överklagas enligt civilförsvarslagen

bör anvisning av inkvarteringsbostad kunna överklagas. I 9 §

inkvarteringslagen avskäres därför besvärsrätten i dessa fall. Om inkvarteringsvärden

efter den inkvarterades inflyttning begär att anvisningen av

bostaden skall återkallas och denna begäran avslås har han däremot möjlighet

att besvära sig.

Det är att märka att upplåtelseskyldigheten icke får tagas i anspråk till

förmån för annan än den som på grund av utrymning eller krigsskada eller

annan krigshändelse icke äger eller icke kan återvända till sitt hem. Den som

i ett skede av frivillig utrymning lämnat sitt hem kan således icke utnyttja

upplåtelseskyldigheten utan är hänvisad till att på frivillig väg ordna sin

inkvartering. Blir hans hemort sedermera obligatoriskt utrymd är han dock,

om han då skulle bli bostadslös, jämställd med dem som lämnat sitt hem på

grund av åläggande och kan alltså då begära att få sig bostad anvisad. Ej

heller gäller upplåtelseskyldigheten till förmån för personal i försvarsorganisation,

som på grund av order i tjänsten måst lämna sitt hem, eller för

sådan arbetskraft som omflyttats med tjänsteplikt. Förläggningsfrågan för

nu nämnd personal måste följaktligen lösas på annat sätt, varvid rekvisitionslagen

respektive allmänna förfogandelagen erbjuder möjligheter till

ingripanden.

Med upplåtelseskyldighet får icke utrymme tagas i anspråk som oundgängligen

erfordras för inkvarteringsvärdens egna behov eller för hans familj

eller honom närstående. Detta innebär självfallet icke att den inkvarterade

äger göra anspråk på vad som sålunda ej undantagits utan endast

att med upplåtelseskyldighet kan tagas i anspråk vad inkvarteringsvärden

ej själv oundgängligen behöver. Av civilförsvarets eller kommuns anvisningssedel

måste framgå i hur stor utsträckning upplåtelseskyldighet göres

gällande i det enskilda fallet. Stadgandet i denna paragraf måste ses mot

bakgrunden av 8 §, vari föreskrives att det vid tillämpningen av inkvarteringslagen

skall tillses, att den vars rätt beröres därav icke lider större förfång

än som föranledes av omständigheterna.

Upplåtelse av inkvarteringsbostad skall enligt paragrafens andra stycke

även medföra skyldighet för inkvarteringsvärden att tillåta den inkvarterade

att använda sådan inkvarteringsvärdens utrustning, som är oundgäng
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964 69

ligen nödvändig för att den inkvarterades dagliga behov skall kunna tillgodoses.

I den mån den inkvarterade själv har sådan utrustning, vilket undantagsvis

kan vara fallet, kan han självfallet icke göra anspråk på att få använda

inkvarteringsvärdens. Upplåtelse torde regelmässigt få ske i den formen

att den hemlöse anvisas möblerad inkvarteringsbostad med tillgång till

kök och husgeråd. I sådana fall, då inkvartering sker i ödegårdar, torde det

få ankomma på kommunen att i samverkan med civilförsvaret anskaffa

oundgängligen erforderlig utrustning. Upplåtelsen innebär emellertid att

inkvarteringsvärden, om det är praktiskt genomförbart, kan få avstå överskottsutrustning

till den inkvarterade.

Enligt paragrafens sista stycke kan anvisning av inkvarteringsbostad

återkallas av civilförsvaret eller beredskapsnämnd. Vid återkallelse upphör

upplåtelseskyldigheten och inkvarterad, som icke flyttar frivilligt, kan avhysas,

såvida annat icke följer av avtal som parterna kan ha träffat. Befogenheten

att återkalla anvisning är icke inskränkt till anvisningar, som

meddelats av det organ, där återkallelsen aktualiserats. Sålunda äger civilförsvaret

återkalla beredskapsnämndens anvisningar och omvänt.

Återkallelsebeslut, som meddelats av beredskapsnämnd, kan enligt 9 §

givas omedelbar verkan, vilket kan vara motiverat i sådana fall, då förhållandet

mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad måste betecknas som olidligt

för värden eller då det är uppenbart att den inkvarterade omedelbart

kan återvända till sitt hem. över civilförsvarets återkallelsebeslut kan talan

enligt samma paragraf ej föras; det blir här regelmässigt fråga om beslut

som berör hela befolkningsgrupper, vilka kan återvända till sina hemorter.

3 §•

Paragrafen reglerar de tvångsmedel som står kommun till buds att förverkliga

upplåtelseskyldigheten, därest denna icke godvilligt iakttages. Däremot

ställes icke här något tvångsmedel till civilförsvarets disposition, enär

detta har tillgång till förfoganderätt enligt civilförsvarslagen och genomför

inkvarteringen i ett akut läge, då förfoganderätten uppenbarligen är det

enda realistiska tvångsmedlet.

Upplåtelseskyldigheten aktualiseras enligt 2 § genom anvisning av inkvarteringsbostad.

Vägrar den utsedde inkvarteringsvärden att mottaga den

hemlöse äger enligt förevarande paragraf beredskapsnämnden förelägga inkvarteringsvärden

att upplåta bostaden. Det skall dock först konstateras att

det icke är civilförsvarets uppgift att sörja för att inkvarteringen kommer

till stånd. Så är fallet om det är fråga om en nyanländande person, som är

hemlös på grund av utrymning eller krigsskada. Den hemlöse befinner sig

då i en akut nödsituation och civilförsvarets förfoganderätt måste kunna

komma till användning såsom tvångsmedel.

I detta sammanhang må anmärkas att den omständigheten, att civilförsvaret

i första hand har att sörja för att inkvartering bercdes hemlösa,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

icke utgör något hinder för kommun att göra upplåtelseskyldigheten gällande

men att i dylika fall något tvångsmedel ej står kommunen till buds,

därest den utsedde inkvarteringsvärden skulle vägra att ställa sig anvisningen

till efterrättelse. Enstaka utrymmande, som anländer till kommunen

efter det att den egentliga utrymningsrörelsen avslutats, kan således

beredas bostad genom beredskapsnämndens försorg utan att civilförsvaret

behöver kopplas in, under förutsättning dock att de utsedda inkvarteringsvärdarna

lojalt iakttar upplåtelseskyldigheten.

Beredskapsnämndens föreläggande kan men behöver icke nödvändigtvis

sanktioneras med vite. Då själva anvisningen emellertid i viss mån har karaktären

av ett föreläggande torde oftast vite böra utsättas i föreläggandet.

Det kan också och torde regelmässigt bli nödvändigt för beredskapsnämnden

att med stöd av 9 § förordna att föreläggande skall lända till efterrättelse

utan hinder av anförda besvär. Däremot kan självfallet utdömande

av vite, vilket ankommer på domstol, ej ifrågakomma förrän vitesföreläggandet

vunnit laga kraft och vitet försuttits.

Efterkommes icke föreläggande kan enligt tredje stycket länsstyrelsen

förordna om handräckning. Motsvarande befogenhet äger länsstyrelsen enligt

78 § civilförsvarslagen, då någon underlåter att fullgöra vad som åligger

honom enligt vissa stadganden i nämnda lag.

Vitesförelägganden och handräckning enligt denna paragraf bör såsom

antytts i den allmänna motiveringen tillgripas endast i undantagsfall. Endast

i sådana fall torde det f. ö. överhuvudtaget bli påkallat med förelägganden.

I de brådskande situationerna, dvs. då vederbörande helt saknar bostad,

kan nämligen så gott som undantagslöst civilförsvarets förfoganderätt komma

till användning, och i andra fall — vid omflyttningar inom den inkvarterade

befolkningen — bör vitesförelägganden ej användas för att överflytta

besvärliga inkvarterade från en inkvarteringsvärd till en annan.

4 §■

Beträffande denna paragraf, som handlar om inkvarteringsvärdens rätt

till ersättning för upplåtelsen och om ordningen för ersättningens bestämmande,

hänvisas till den allmänna motiveringen. Det må dock påpekas

att paragrafen för sin tillämpning förutsätter att inkvarteringsförhållandet

kommit till stånd på grundval av upplåtelseskyldighet enligt inkvarteringslagen.

En ursprungligen frivillig upplåtelse, exempelvis efter frivillig utrymning,

kan dock övergå till en upplåtelse, varå lagen blir tillämplig,

nämligen om hyresvärden i det frivilliga förhållandet säger upp den hemlöse

till avflyttning och denne därefter utverkar en anvisning på bostaden

såsom inkvarteringsbostad. Ersättningen för upplåtelsen skall då vid oenighet

fastställas i den ordning förevarande paragraf stadgar.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

5 §.

I paragrafens första stycke föreskrives att inkvarteringsersättningen skall

erläggas i efterskott för månad. Med hänsyn till de osäkra förhållandena

under tid, då inkvarteringslagen är i tillämpning, kan förskottsbetalning

som eljest gäller vid hyra ej föreskrivas. De inkvarterade torde ofta icke

kunna betala inkvarteringsersättningen redan vid inflyttningen. Först sedan

läget stabiliserat sig och de erhållit krigshjälp eller annan social förmån,

avsedd för krigsförhållanden, får de i många fall möjlighet att göra

rätt för sig. Det är naturligt att inkvarteringsersättningen därefter fortsätter

att utgå i efterskott.

Inkvarteringsvärdens möjligheter att utfå ersättning av den inkvarterade

på annat sätt än genom domstols och exekutiv myndighets medverkan

regleras vidare i denna paragraf, enligt vilken värden berättigas att i avräkning

på den inkvarterades krigshjälp eller annan social förmån som

utbetalas av inkvarteringskommunen utfå inkvarteringshyran. Belopp som

utbetalas till den inkvarterade av andra organ, såsom försäkringskassa

eller postverket, eller som den inkvarterade innehar, kan däremot ej åtkommas

av inkvarteringsvärden annat än i den mån det enligt vanliga

regler är möjligt. Paragrafen förutsätter att krigshjälp skall beräknas så

att den täcker även bostadskostnad och att krigshjälpstaxan och taxan

för inkvarteringsersättning samordnas.

Då beredskapen på det sociala området ännu icke slutligt utformats

nämnes i paragrafen även annan social förmån än krigshjälp som kan

komma att utbetalas av kommunen till inkvarterad befolkning.

6 §•

Enligt denna paragraf är staten ersättningsskyldig för annan än ringa

skada, som uppkommit på inkvarteringsbostad till följd av inkvarteringen.

Skyldigheten att ersätta uppkommen skada är icke beroende av den inkvarterades

vållande men orsakssammanhang skall föreligga mellan inkvarteringen

och skadan. Har skadan uppkommit genom den inkvarterades

vållande, är inkvarteringsvärden självfallet oförhindrad att vid domstol

väcka skadeståndstalan mot den inkvarterade, för att av honom utfå hela

skadeståndet eller den del därav, som värden anser sig berättigad till men

icke kunnat utfå efter prövning i den ordning, som paragrafens andra

stycke anvisar.

7 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

8 §.

Paragrafen har kommenterats i anslutning till 2 §.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

9 §•

Paragrafen, som innehåller bestämmelser av formell natur, har berörts

under 2 § ävensom i den allmänna motiveringen. Besvärsordningen vid beslut

om avräkning av inkvarteringsersättning å krigshjälp torde komma

att regleras i krigshjälpslagen. Bestämmelsen i paragrafens första stycke,

att annat kommuns beslut än sådant som rör tillämpning av taxa får överklagas

hos länsstyrelsen, täcker emellertid även beslut om avräkning på

krigshjälp.

10 §.

I paragrafen, som är i tillämpning redan i fredstid, erinras om att Kungl.

Maj :t äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av lagen.»

Följdändringar

Föredragande departementschefen har anfört:

»Vad beträffar de föreslagna ändringarna i 36 § civilförsvarslagen finner

jag det påkallat med en föreskrift att utrustning som civilförsvaret anskaffat

för att tillgodose de inkvarterades behov skall i erforderlig omfattning

ställas till inkvarteringskommunens förfogande, när ansvaret för de

inkvarterade övergår på kommunen. Då det här kan vara fråga om egendom,

som kommunal eller enskild huvudman för vårdinrättning enligt 59 § andra

stycket civilförsvarslagen avstått till civilförsvaret, synes bestämmelsen

böra ha sin plats i lag. Skyldigheten för huvudmannen att ställa egendomen

till inkvarteringskommunens förfogande är inskriven i 7 § inkvarteringslagen.

Däremot anser jag det icke erforderligt att i civilförsvarslagen reglera

tidpunkten för kommunernas övertagande av ansvaret för de inkvarterade.

Reglerna härom hör närmast hemma i lagstiftningen om kommunernas

skyldigheter och kräver icke någon komplettering i civilförsvarslagen.

Kommitténs förslag till ändringar i 40 § civilförsvarslagen har jag berört

i avsnittet om kommunernas skyldighet att planlägga och vidtaga

andra förberedelser. Av vad jag därvid anfört framgår att jag icke biträder

kommitténs förslag till omreglering av skyldigheten att vidtaga reservanordningar

och ej heller förslaget om skyldighet för kommunerna att lagerhålla

och vårda utrustning, avsedd att tillgodose de inkvarterades behov.

Såsom framgår av vad som anförts i tidigare avsnitt ankommer röjning

och reparation numera icke på civilförsvaret utan på de ordinarie samhällsorganen.

Civilförsvaret har därför ej längre någon tjänstegren benämnd

teknisk tjänst. Med hänsyn härtill bör lydelsen av 40 § första stycket e)

civilförsvarslagen jämkas.

Förslaget att civilförsvarets ianspråktaganden med förfoganderätt av

inkvarteringsbostäder skall bestå under 14 dagar efter det inkvarterings
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

kommunen övertagit ansvaret för de inkvarterade har med den av mig

förordade ordningen med upplåtelseskyldighet fått en annan bakgrund

än enligt kommitténs förslag. Såvitt gäller enskild inkvartering medför

upplåtelseskyldigheten att en dylik övergångstid kan undvaras. Något annorlunda

förhåller det sig vid inkvartering i internat, vilka särskilt upprättats

av civilförsvaret i byggnader, som tagits i anspråk med förfoganderätt.

För dylika internat inträder inkvarteringskommunens ansvar en

vecka efter det civilförsvaret anmält, att internatet tagits i bruk; om särskilda

skäl föreligger kan dock länsstyrelsen förlänga tiden med en vecka.

Självfallet kan det föreligga svårigheter för kommunen att på så kort tid

som två veckor träffa avtal med byggnadens ägare om förhyrning av byggnaden

för internatändamål eller att, om överenskommelse ej nås, utverka

ianspråktagande med allmän förfoganderätt. Motsvarande svårigheter kan

föreligga i fråga om utrustning som civilförsvaret med förfoganderätt anskaffat

för internatet. Även om driften av internatet övergår på kommunen

först efter förlängd frist, synes möjlighet böra finnas att låta civilförsvarets

förfoganden bestå under högst två veckor efter det civilförsvaret överlåtit

driften av internatet på kommunen. 68 § torde därför tillföras ett stycke av

nämnda innehåll.

Vad kommittén föreslagit rörande ändring av 73 § civilförsvarslagen

hänför sig helt till den av kommittén föreslagna ordningen med särskilda

värderingsnämnder i kommunerna och saknar aktualitet om upplåtelseskyldighet

stadgas. Däremot bör paragrafen tillföras en regel, enligt vilken

ersättning vid fortsatt ianspråktagande jämlikt 68 § — som ju faktiskt

äger rum för kommunens räkning, enär driften av förläggningen icke längre

är en civilförsvarsuppgift — skall utgå av statsmedel till den, som avstått

egendomen. Härmed undvikes administrativ omgång; kommunen skulle

eljest först ersätta sakägaren och sedan med stöd av 18 § lagen om kommunal

beredskap begära ersättning av statsmedel.»

Lagrådet

Förslagen till lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig

m. m. och till lag om ändring i civilförsvarslagen har föredragits inför lagrådet.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Utskottet

I förevarande proposition framlägges förslag till bl. a. lag om kommunal

beredskap med reglering av de totalförsvarsuppgifter som skall fullgöras av

kommunerna och som icke är särskilt reglerade i speciallagstiftning. Bland

de uppgifter som upptages i lagen kan nämnas omhändertagande i olika

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

avseenden av utrymd eller krigsdrabbad befolkning, planläggning av den

kommande verksamheten i krig eller vid krigsfara, m. in. Vidare finns i förslaget

bl. a. bestämmelser rörande fördelningen mellan stat och kommun av

kostnaderna för kommunala beredskapsuppgifter.

Beträffande kommunernas skyldigheter gentemot inkvarterade

föreskrives i 1 §, att kommun under civilförsvarsberedskap

i de hänseenden, i vilka kommunen är verksam för kommunens egna

medlemmar eller eljest i kommunen bosatta, skall utöva verksamhet även

till förmån för sådan befolkning från annan kommun, som till följd av

krigsskada, utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande

utomordentliga förhållanden tagit uppehåll inom kommunen. Därvid

gäller enligt stadgandet de begränsningar som följer av att vistelsen icke är

avsedd att fortgå sedan de utomordentliga förhållandena upphört eller av

sådana särskilda föreskrifter som meddelas för tillämpning under dylika

förhållanden.

Med en sådan avfattning av stadgandet skulle inkvarteringskommun vara

skyldig tillhandahålla de inkvarterade sådana fredsmässiga sociala kontantförmåner

som utbetalas kommunalt, exempelvis barnbidrag och bidragsförskott.

Att denna effekt ej varit avsedd framgår bl. a. av proposition nr 5

år 1964 med förslag till lag om krigshjälp, däri förutsättes att utrymd

befolkning skall bli tillgodosedd genom krigshjälp i de fall andra sociala

kontantförmåner, såsom barnbidrag och bidragsförskott, på grund av krigshändelser

icke kan utgivas av hemortskommunen.

Till undvikande av en oriktig tolkning vill utskottet föreslå, att i 1 § lagen

om kommunal beredskap tillägges att kommun på grund av vad i samma

lag stadgas ej är skyldig att till inkvarterad befolkning från annan kommun

utgiva fredsmässig social kontantförmån.

I förevarande sammanhang vill utskottet framhålla, att i den personkrets,

som enligt nyssnämnda stadgande skall beredas i princip samma

förmåner som kommunens egna medlemmar, skall inbegripas även flyktingar

från utlandet som tagits om hand av civilförsvaret och sedan inkvarterats

i kommunen. Att samma gäller även beträffande de följande paragraferna

i lagförslaget torde klart framgå av ordalagen i stadgandena.

Förslagets 6 och 7 §§ behandlar k om munernas skyldigheter

i fråga om planläggning och andra förberedelser. 16 §

första stycket ålägges kommun att redan i fredstid vidtaga de förberedelser

som erfordras för att kommunen skall kunna såväl fullgöra sina skyldigheter

gentemot inkvarterad eller eljest krigsdrabbad befolkning som upprätthålla

eller utöva annan för totalförsvaret viktig verksamhet, vilken åligger

kommunen enligt särskild lag eller författning. Enligt stadgandets andra

stycke skall kommun, som bedriver kommunalteknisk verksamhet, också

vidtaga förberedelser för reparation efter krigsskador.

De ordalag som sålunda använts innebär, att skyldighet att vidtaga för
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196t

beredelser för upprätthållande av kommunalteknisk verksamhet icke skulle

åvila kommun annat än i fråga om viss reparationsberedskap. Av vad föredragande

departementschefen anfört i propositionen framgår emellertid att

avsikten varit att i fråga om den kommunaltekniska verksamheten ålägga

kommunerna samma förberedelseskyldighet som beträffande annan i 6 §

första stycket angiven verksamhet. Enligt utskottets mening är det tydligt,

att planläggning erfordras icke endast för att verksamheten skall kunna

återupptagas efter krigsskador utan även för att verksamheten dessförinnan

— trots personalbrist och andra störningar eller påfrestningar — skall

kunna fortgå under krig eller vid krigsfara. Utskottet föreslår att genom

tillägg till 6 § första stycket föreskrives, att kommun skall vidtaga förberedelser

för att kunna upprätthålla eller utöva även sådan för totalförsvaret

viktig kommunal verksamhet som bedrives utan att det åligger kommunen

enligt särskild lag eller författning.

Det må i sammanhanget påpekas, att förberedelseskyldighet enligt 6 §

första och andra styckena avser icke endast kommunalteknisk verksamhet,

som kommunen själv bedriver eller ombesörjer, utan även sådan verksamhet

som efter avtal med kommunen omhänderhas av kommunalt bolag eller

enskilt företag.

Enligt 6 § tredje stycket är kommun efter förordnande av länsstyrelsen

skyldig vidtaga med hänsyn till planlagd inkvartering i kommunen erforderliga

särskilda anordningar eller förberedelser för vattenförsörjningen

eller den allmänna hälsovården.

Skyldighet att redovisa förberedelserna i särskild plan åligger kommun

enligt 7 § endast därest länsstyrelsen, med hänsyn till beredskapsuppgifternas

omfattning eller betydelse i kommunen, så förordnar. Planen skall i

sådant fall underställas länsstyrelsen för godkännande.

Även om särskilda planer efter förordnande av länsstyrelse kommer till

stånd i alla de kommuner där beredskapsuppgifterna är av större omfattning

eller betydelse, blir frågan om upprättande av beredskapsplaner i

många fall beroende av kommunernas egen bedömning. Utskottet vill här

framhålla vikten av att kommunerna även i dessa senare fall noga undersöker

vilka anspråk som kan komma att ställas på de kommunala organen

och hur svårigheterna i ett krisläge skall kunna bemästras. Ofta kan upprättande

av särskild plan vara önskvärt även i fall då länsstyrelsen ej påfordrat

detta.

Utskottet vill i detta sammanhang också påpeka, att den kommunala

beredskapsplanläggningen bör ske med beaktande av den kommunblocksbildning

som är att förvänta.

Departementschefen har framhållit vikten av att sådan personal, som

erfordras för upprätthållande av den kommunala verksamheten, icke i ett

krisläge tages i anspråk för uppgifter utanför kommunernas beredskapsorganisationer.

Utskottet önskar ytterligare understryka detta.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

Om kommunernas kostnader på förberedelsestadiet

stadgas i 15 och 16 §§. Enligt det förstnämnda lagrummet äger kommun för

kostnad som kommunen fått vidkännas för åtgärd enligt 6 § tredje stycket

erhålla statsbidrag med två tredjedelar eller den större del av kostnadens

belopp som Konungen medgiver, allt i den mån kostnaden kan anses skälig.

Har kommun jämlikt 7 § upprättat särskild plan, som godkänts av länsstyrelsen,

och är planläggningskostnaderna att anse som betungande för

kommunen, utgår enligt 16 § ersättning av statsmedel med skäligt belopp.

I motionerna I: 216 och II: 270 har yrkats sådana ändringar i 15 och 16 §§

att kommun skall erhålla statsbidrag med lägst 90 procent av skälig kostnad

för åtgärd enligt 6 § tredje stycket och för särskild plan som upprättats och

godkänts enligt 7 §''. Som skäl för sina yrkanden anför motionärerna, att det

här rör uppgifter som kommunerna skall fullgöra inom totalförsvaret och

att kostnaderna för försvarsuppgifter i princip skall bäras av staten. Vidare

pekar man på att såvitt gäller kostnad för särskilda anordningar skulle

enligt kommunalrättskommitténs förslag utgå statsbidrag med 90 procent.

I motionerna I: 648 och II: 787 har yrkats att statsbidrag skall utgå med

90 procent för kostnader, som kommun åsamkas för särskild anordning

enligt 6 § andra stycket och för åtgärd enligt 6 § tredje stycket. Med hänvisningen

till 6 § andra stycket synes motionärerna ha avsett kostnader för

reservanordningar på det kommunaltekniska området. I motionerna hänvisas

beträffande skälen till kommunalrättskommitténs förslag och till att

kostnaderna för totalförsvaret i princip bör bäras av staten.

Vad först gäller kostnader för särskild anordning enligt 6 § tredje stycket,

vilka regleras i 15 §, har departementschefen uttalat, att full ersättning i

regel bör utgå men att kommun själv bör bära en del av kostnaderna i den

mån anordningen är till nytta även för kommunen. Häri instämmer utskottet.

Den maximering av kommunandelen till en tredjedel som föreslagits i

propositionen finner utskottet väl avvägd. Utskottet biträder alltså propositionen

i denna del.

De förberedelser som åligger kommunerna enligt 6 § första och andra

styckena torde i allmänhet vara endast planläggning för verksamheten under

civilförsvarsberedskap. Andra konkreta åtgärder än t. ex. tecknande av

krigskontrakt med enskild företagare, som ombesörjer kommunalteknisk

verksamhet, synes icke påkallade annat än undantagsvis. Sådana kostnadskrävande

anstalter som lagerhållning, vilket är en uppgift för det ekonomiska

försvarets organ, och vidtagande av reservanordningar, vilken uppgift

åvilar kommunerna enligt civilförsvarslagen, regleras nämligen icke i

lagen om kommunal beredskap. Kostnaderna för planläggningsarbetet torde

i regel icke bli av den storleksordningen att ett stadgande om generellt statsbidrag

kan anses påkallat. Det synes utskottet till fyllest att kommun, såsom

föreslagits i propositionen, erhåller ersättning av statsmedel med skäligt

belopp i de fall kommunen efter länsstyrelsens förordnande upprättat sär
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Andra lagutskottets utlåtande nr il år 196i

skild plan och planläggningskostnaderna är att anse som betungande. Utskottet

biträder alltså propositionen även i denna del.

Kommunalrättskommittén föreslog i sitt betänkande, att kommunernas

skyldigheter i fråga om reservanordningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen

skulle överföras från civilförsvarslagen till en lagstiftning om

kommunal beredskap. Kungl. Maj :t har emellertid icke funnit tillräckliga

skäl föreligga för en sådan omreglering. Utskottet kan icke instämma i

Kungl. Maj :ts uttalande. Såsom kommittén framhållit, torde behoven av

reservanordningar till övervägande del hänföra sig till den kommunala

beredskapsverksamheten. Endast i mindre omfattning är det här fråga om

ett civil försvar sbehov. Kommitténs ställningstagande synes utskottet ur

praktisk och systematisk synpunkt riktigt. Statsbidrag för reservanordningar

bör lämnas enligt samma grunder som för särskilda anordningar

enligt 6 § tredje stycket lagen om kommunal beredskap. Det bör enligt utskottets

mening ankomma på Kungl. Maj:t att, efter den ytterligare utredning

som kan anses erforderlig, framlägga förslag till överförande av regleringen

av kommunernas uppgifter beträffande reservanordningar för kommunalteknisk

verksamhet från civilförsvarslagen till lagen om kommunal

beredskap.

I anslutning till propositionens förslag till lag om kommunal beredskap i

övrigt vill utskottet endast framhålla vikten av att det ökade personalbehov

som uppkommer hos länsstyrelserna i följd av den nya lagstiftningen

blir i görligaste mån tillgodosett.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen och

de av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena inte givit

utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å följande motioner, i vad

de gäller 15 § förslaget till lag om kommunal beredskap,

nämligen

1) motionerna I: 216 och II: 270 samt

2) motionerna I: 648 och II: 787,

måtte bifalla förevarande proposition, nr 4, i motsvarande

del;

B. att riksdagen, med avslag å motionerna 1:216 och

II: 270, i vad de gäller 16 § förslaget till lag om kommunal

beredskap, måtte bifalla propositionen i motsvarande del;

C. att riksdagen, i anledning av motionerna 1:648 och

II: 787, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag

till sådana författningsändringar som erfordras för

överförande av regleringen beträffande kommunernas uppgifter

i fråga om reservanordningar för kommunalteknisk

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b

verksamhet från civilförsvarslagen till lagen om kommunal

beredskap;

D. att motionerna I: 648 och II: 787, i den mån de icke

kan anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

E. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit

vissa ändringar böra företagas i det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om kommunal beredskap —

måtte för sin del antaga nämnda förslag, utom i vad det avser

de delar som behandlats ovan i utskottets hemställan

under A och B, med de ändringar att 1 och 6 §§ erhåller

följande, såsom utskottets förslag betecknade lydelse;

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Kommun är under civilförsvarsberedskap

skyldig att i de hänseenden,

i vilka kommunen är verksam för

kommunens egna medlemmar eller

dem som eljest äro bosatta i kommunen,

utöva verksamhet jämväl till

förmån för sådan befolkning från

annan kommun, som till följd av

krigsskada, utrymning eller andra

med krig eller krigsfara sammanhängande

utomordentliga förhållanden

tagit uppehåll inom kommunen.

Härvid skola dock gälla de begränsningar,

som följa av att vistelsen i

kommunen icke är avsedd att fortgå,

när de utomordentliga förhållandena

upphört, eller av föreskrifter,

vilka meddelats i eller med stöd av

lag eller författning, avsedd att tilllämpas

under nämnda förhållanden.

6

Det åligger kommun att redan i

fredstid vidtaga de förberedelser,

som erfordras för att kommunen

Kommun är under civilförsvarsberedskap

skyldig att i de hänseenden,

i vilka kommunen är verksam för

kommunens egna medlemmar eller

dem som eljest äro bosatta i kommunen,

utöva verksamhet jämväl till

förmån för sådan befolkning från

annan kommun, som till följd av

krigsskada, utrymning eller andra

med krig eller krigsfara sammanhängande

utomordentliga förhållanden

tagit uppehåll inom kommunen.

Härvid skola dock gälla de begränsningar,

som följa av att vistelsen i

kommunen icke är avsedd att fortgå,

när de utomordentliga förhållandena

upphört, eller av föreskrifter,

vilka meddelats i eller med stöd av

lag eller författning, avsedd att tilllämpas

under nämnda förhållanden.

Kommun är på grund av vad i denna

lag stadgas icke skyldig att till nyssnämnd

befolkning utgiva fredsmässig

social kontantförmån.

Det åligger kommun att redan i

fredstid vidtaga de förberedelser,

som erfordras för att kommunen

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

skall kunna såväl fullgöra sina upp- skall kunna såväl fullgöra sina uppgifter

enligt 1, 2 och 4 §§ samt 5 § gifter enligt 1, 2 och 4 §§ samt 5 §

första stycket denna lag som upp- första stycket denna lag som upprätthålla

eller utöva annan för to- rätthålla eller utöva annan för totalförsvaret

viktig verksamhet, vil- talförsvaret viktig verksamhet, vilken

åligger kommunen enligt sär- ken åligger kommunen enligt särskild

lag eller författning. skild lag eller författning eller eljest

bedrives av kommunen.

Kommun, som-------efter krigsskador.

Efter länsstyrelsens — — —---allmänna hälsovården.

Förberedelserna skola------vara utsatt.

F. att riksdagen måtte bifalla propositionen i vad den avser

förslag till lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad

i krig m. m. och förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen.

Stockholm den 27 februari 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell,

herrar Lars Larsson, Eric Carlsson, Edström, Hiibinette och Dahlberg;
från

andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fröken

Sandell, herr Johansson i Södertälje, fru Gunne, herrar Fredriksson,

Wahrendorff och fru Eriksson i Ängelholm.

Reservationer

I. vid utskottets hemställan under A. av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric

Carlsson, Edström, Hubinette, Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fru Gunne

och herr Wahrendorff, vilka ansett

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 76 med orden »Den

maximering av» och slutar med orden »propositionen i denna del» bort ersättas

med text av följande lydelse:

»Den maximering av kommunandelen till en tredjedel som föreslagits i

propositionen kan utskottet däremot inte biträda. Åtgärderna i fråga ingår

som ett led i totalförsvaret och bör således i princip bekostas av staten. Utskottet

anser i likhet med motionärerna att statsbidraget bör utgå med lägst

90 procent.»

b) att utskottet under A. bort hemställa

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196)

»att riksdagen, med bifall till följande motioner, i vad de

gäller 15 § förslaget till lag om kommunal beredskap, nämligen
1)

motionerna I: 216 och II: 270 ävensom

2) motionerna I: 648 och II: 787,

samt med avslag å förevarande proposition, nr 4, i motsvarande

del, måtte för sin del antaga nämnda paragraf i följande,

såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

15

För kostnad som kommun fått vidkännas

för åtgärd enligt 6 § tredje

stycket äger kommunen erhålla

statsbidrag med två tredjedelar eller

den större del av kostnadens belopp

som Konungen medgiver, allt i den

mån kostnaden kan anses skälig.

Innan medel —- — — mot kommun*

(Utskottets förslag)

§•

För kostnad som kommun fått vidkännas

för åtgärd enligt 6 § tredje

stycket äger kommunen erhålla

statsbidrag med 90 procent eller den

större del av kostnadens belopp som

Konungen medgiver, allt i den mån

kostnaden kan anses skälig,

a.»

II. vid utskottets hemställan under B. av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric

Carlsson, Edström, Hubinette, Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fru Gunne

och herr Wahrendorff, vilka ansett

a) att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar å s. 76 med orden

»De förberedelser som» och slutar med orden »även i denna del» bort ersättas

med text av följande lydelse:

»Vad härefter angår kostnader för upprättande av särskild plan enligt

7 § vill utskottet framhålla, att sådan åtgärd ingår som ett led i totalförsvaret

och därför i princip bör ersättas av staten. Enligt utskottets mening kan

det emellertid i vissa fall vara skäligt, att vederbörande kommun själv svarar

för en del av kostnaderna. Denna del torde dock såsom motionärerna

föreslagit böra maximeras till 10 procent.»

b) att utskottet under B. bort hemställa

»att riksdagen, med bifall till motionerna 1:216 och

II: 270, i vad de gäller 16 § förslaget till lag om kommunal

beredskap, samt med avslag å propositionen i motsvarande

del, måtte för sin del antaga nämnda paragraf i följande,

såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

16 §.

Har kommun jämlikt 7 § upprät- Har kommun jämlikt 7 § upprättat

särskild plan, som godkänts av tat särskild plan, som godkänts av

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964

81

(Kungl. Maj.ts förslag)

länsstyrelsen, och åro planläggningskostnaderna

att anse som betungande

för kommunen, utgår ersättning

av statsmedel med skäligt

belopp.

(Utskottets förslag)

länsstyrelsen, äger kommunen erhålla

statsbidrag med 90 procent eller

den större del av planläggningskostnadens

belopp som Konungen

medgiver, allt i den mån kostnaden

kan anses skälig.»

III. vid utskottets hemställan under C. av herr Axel Svensson, fru Carlqvist,

herrar Lars Larsson, Dahlberg, fröken Sandell, herrar Johansson i

Södertälje, Fredriksson och fru Eriksson i Ängelholm, vilka ansett,

att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 77 med orden »Kommunalrättskommittén

föreslog i» och slutar med orden »om kommunal

beredskap»

samt utskottets hemställan under C.

bort utgå.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1964:90 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om krigshjälp. a1 i texten