Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om fri etablering av radiooch televisionsanläggningar.

1964-03-05 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1964:16, Utlåtande i anledning av väckt motion om fri etablering av radiooch televisionsanläggningar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196b

1

Nr 16

Utlåtande i anledning av väckt motion om fri etablering av radiooch

televisionsanläggningar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 716,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har fru Krislensson och herr Björkman

hemställt »att riksdagen måtte

1. besluta att införa rätt till i princip fri etablering av radio- och televisionsanläggningar

;

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att förslag till lagstiftning, som

nödvändiggöres av dels den fria etableringsrätten, dels de med den fria

etableringsrätten sammanhängande förändringarna inom opinionsrättens

område snarast måtte föreläggas riksdagen;

3. besluta att en s. k. auktoriseringsnämnd skall inrättas;

4. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att förslag till riktlinjer för

auktoriseringsnämndens sammansättning samt dess verksamhet i enlighet

med i motionen framförda synpunkter snarast måtte föreläggas riksdagen».

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 2 § lagen den 3 maj 1946 om radioanläggningar m. m. erfordras

tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av telestyrelsen

för rätt att här i riket inneha eller nyttja radioanläggning. Med radioanläggning

förstås i lagen bl. a. anläggning för överförande genom radiovågor

av tecken, signaler, skrift, bilder eller ljud.

Enligt en mellan svenska staten och Sveriges radio aktiebolag träffad

överenskommelse, som godkändes av Kungl. Maj:t den 15 maj 1959 och gäller

i första hand intill utgången av juni 1964, skall bolaget handha rundradions

programverksamhet, varmed förstås produktion av program för ljudradio

och television. Rundradioverksamheten i övrigt, omfattande hl., a.

distribution av programmen, skall ombesörjas av televerket. Bolaget tillförsäkras

ensamrätt att bestämma vilka program, som skall utsändas över svenska

sändare samt att inom landet producera dessa program. Program eller

programinslag, där mot betalning eller vederlag i annan form kommersiell

reklam medgives, får ej förekomma.

Historik

För innehav och nyttjande av radioanläggning i Sverige har sedan år

liihang till riksdagens protokoll 196b. 9 sand. 2 and. Nr 16

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1964

1905 upprätthållits krav på myndighets tillstånd. Den nu gällande lagstiftningen

tillkom år 1946.

Aktiebolaget Radiotjänst — föregångaren till Sveriges radio aktiebolag —

erhöll Kungl. Maj :ts koncession att från den 1 januari 1925 omhänderha

radions programverksamhet inom Sverige, under det att den tekniska verksamheten

underställdes telegrafstyrelsen. Denna ordning består alltjämt

och det nu gällande avtalet från 1959 överensstämmer i sina huvuddrag

med tidigare i ämnet träffade överenskommelser.

1943 års rundradioutredning ifrågasatte huruvida man icke efter det

flera samtidiga program införts borde mot ersättning upplåta viss sändningstid

för kommersiella eller andra privata meddelanden. Departementschefen

uttalade i proposition nr 41 är 1947 sin tveksamhet över förslaget.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 51 avvisade statsutskottet tanken

på försäljning av programtid för kommersiell reklam.

1953 ansökte ett konsortium, bestående av företag inom radiobranschen,

Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund,

om tillstånd att driva televisionsverksamhet i Stockholm intill dess

av statsmakterna beslutad reguljär televisionsverksamhet igångsattes, dock

minst intill utgången av år 1957. Genom beslut den 12 februari 1954 lämnade

Kungl. Maj :t ansökningen utan bifall.

Vid 1954 års riksdag väcktes motioner syftande till att koncession skulle

givas åt ett privat företag att såsom försöksverksamhet sända televisionsprogram.

Verksamheten skulle finansieras genom försäljning av programtid.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 195 avstyrkte statsutskottet

motionerna.

Även vid 1955 års riksdag väcktes motioner med yrkande om uthyrning

av programtid i radio. Motionerna, som behandlades av statsutskottet i utlåtande

nr 125, föranledde ingen åtgärd.

I proposition nr 90 till 1956 års riksdag med förslag rörande principerna

för televisionsverksamhetens finansiering och organisation avvisade departementschefen

tanken på verksamhetens finansiering genom kommersiella

programinslag. I samband med propositionen väcktes motioner i vilka

förordades att televisionens utbyggnad lämpligen skulle ske genom samverkan

mellan staten, näringslivet och andra berörda parter varvid olika programföretag

borde inrättas och verksamheten till viss del finansieras genom

kommersiella programinslag. Statsutskottet avvisade i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 131 de i motionerna gjorda förslagen men uttalade,

att möjligen kunde en gång den situationen inträffa, att det med

hänsyn till önskvärdheten att hålla licensavgiften nere tedde sig befogat

att medgiva betalda reklaminslag i en eller annan form.

Vid 1957 och 1958 års riksdagar prövades ånyo frågan om kommersiell

television, statsutskottets utlåtanden nr 108 år 1957 och nr 9 år 1958. Ej

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196''f

3

heller vid dessa tillfällen ansågs det befogat att tillåta reklamfinansierade

program.

1960 tillsattes en utredning för ljudradions framlida utveckling. 1962

vidgades denna utrednings uppdrag till att avse jämväl televisionens utveckling.

I de då utfärdade tilläggsdirektiven anförde departementschefen bl. a.:

Jag går nu över till att behandla två principiella frågor av fundamental

betydelse för televisionens framtida struktur i vårt land. Den ena gäller om

programproduktionen skall anförtros ett eller flera televisionsföretag och

den andra om reklamfinansiering i större eller mindre omfattning skall

införas.

Dessa frågor, som övervägdes ingående i början och mitten av 1950-talet

före televisionens introducerande i vårt land, har på nytt tagits upp till en

livlig allmän debatt.

För att förenkla framställningen vill jag dock från början göra ett par

avgränsningar. I det följande kommer jag sålunda att enbart behandla televisionen,

eftersom den allmänna debatten i alldeles övervägande grad gällt

detta medium. Ljudradion har tilldragit sig väsentligt mindre intresse i

sammanhanget. De allmänna synpunkter och värderingar, som jag lägger

fram för televisionens del, torde emellertid i huvudsak ha giltighet även

för ljudradion. Vidare avser jag inte att särskilt ta upp de mera teoretiskt

betonade alternativen med tre eller flera programföretag. Jag kommer sålunda

att begränsa jämförelserna till den mera praktiska frågeställningen

vilka för- och nackdelar som är förenade med olika alternativa system omfattande

ett eller två företag.

Först och utförligast ämnar jag behandla alternativet med två televisionsföretag,

det ena licensfinansierat och det andra

reklamfinansierat. De aspekter, utifrån vilka jag avser att föra ett

jämförande resonemang, är yttrandefriheten, valfriheten för publiken, programstandarden,

programledningens integritet, det samhälleliga behovet

av televisionsreklam, den ekonomiska betydelsen för televisionsrörelsen av

reklamintäkter samt kostnadsnivån för programproduktionen. I min framställning

går jag vidare ut ifrån, att statsmakterna i grova drag bestämmer

den totala omfattningen av verksamheten vilket system man än väljer. Jämförelsen

avser således alternativa system med i stort sett samma ekonomiska

resurser och samma totala omfattning av verksamheten.

När frågan om yttrandefriheten i televisionen ventileras, göres i regel

jämförelse med förhållandena på det tryckta ordets område med dess synnerligen

vidsträckta möjligheter för medborgarna att föra fram åsikter.

Med hänvisning härtill hävdas, att en liknande ordning bör skapas inom

televisionen. En dylik jämförelse är emellertid klart missvisande. Utrymmet

i etern är nämligen strängt ransonerat genom mellanfolkliga överenskommelser.

Till följd härav är svenska statens befogenhet att ge koncession

till sändningar för närvarande begränsad till att avse ett fåtal programkanaler.

Enligt den tekniskt-vetenskapliga expertisen kan man inte heller

på grundval av nu förutsebar utveckling inom teletekniken räkna med någon

mera väsentlig utvidgning av antalet programkanaler, som kan ställas

till vårt lands disposition. En etableringsfrihet av det slag, som medborgarna

åtnjuter på tryckfrihetens område, måste därför av tekniska och praktiska

skäl anses omöjlig att uppnå för televisionens del.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 ur 196''f

I det till grund för koncessionen liggande avtalet mellan svenska staten

och programföretaget finns bestämmelser avsedda att tillgodose kraven på

att olika meningsriktningar får komma till tals i programmen. Så gott som

allmän enighet torde råda om att i vårt land programföretaget varit redo afl

släppa fram en i möjligaste mån fullständig provkarta av åsikter och meningsriktningar

i olika samhällsfrågor. Den allmänna debatt, som förekommer

i dagspressen, brukar nära avspeglas i radio och television. Erfarenheterna

från andra demokratiska länder med liknande samhällsstruktur —

t. ex. Danmark, Norge, Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland —

talar i samma riktning. Vad gäller förhållandena i Storbritannien torde

knappast kunna hävdas, att yttrandefriheten inom televisionen blivit större

genom tillkomsten av den kommersiella programkanalen och ej heller all

yttrandefriheten är större inom televisionen med dess två programföretag

än inom ljudradion, där ett enda företag disponerar samtliga programkanaler.

Det finns däremot de som hävdar att stora risker föreligger att den

faktiska yttrandefriheten inom televisionen blir kringskuren i länder med

en mycket fri konkurrens och en stark kommersialisering i vad gäller programföretagens

verksamhet. Sålunda göres ibland gällande, att programföretagen

skulle vara obenägna att släppa fram debattinlägg, som en majoritet

kunde tänkas ogilla, enär impopulära åsikter kunde påverka publikfrekvensen

och därmed reklamintäkterna. I detta sammanhang vill jag även

påpeka, att förespråkare för ett fristående reklamfinansierat televisionsföretag

framhållit, att detta borde undvika kontroversiella politiska och

religiösa frågor, med andra ord spörsmål som tillhör yttrandefrihetens viktigaste

objekt.

För vårt lands del anser jag den slutsatsen berättigad, att yttrandefriheten

inom televisionen icke har något nära samband med organisationsformen

och att ett reklamfinansierat programföretag — vid sidan av ett licensfinansierat

— icke skulle leda till en ökning av yttrandefriheten. Från åtskilliga

håll har starka farhågor uttryckts för att införandet av ett reklamfinansierat

televisionsföretag skulle få den verkan, alt annonseringen i dagspressen

påverkades i ogynnsam riktning och därigenom nedläggandet av dagstidningar

påskyndades. I så fall skulle med fog kunna göras gällande, att

reklam i televisionen försvagar möjligheterna till en rikt varierad offentlig

diskussion och därmed försämrar opinionsbildningens villkor.

Vad gäller valfriheten — d. v. s. möjligheten för den enskilde att välja

mellan olika programinslag — har jag förut uttalat såsom min uppfattning,

att televisionspubliken hör erbjudas det större mått av valfrihet, som tillgång

till ett dubbelprogram innebär. I det följande skall jag söka belysa om

ett system med två programkanaler, disponerade den ena av ett licensfinansierat

och den andra av ett reklamfinansierat företag, kan antagas för publiken

medföra en högre grad av valfrihet än ett system med två kanaler, båda

disponerade av ett enda företag.

Erfarenheterna från Storbritannien får här tillmätas stor vikt. Ett omfattande

utredningsmaterial om brittisk television har nyligen publicerats i

ett betänkande som utarbetats av en statlig kommitté i nämnda land. Kommitténs

bedömningar bygger på ett synnerligen rikhaltigt underlag av opinionsyttringar

från organisationer och enskilda.

För att den ökade valfrihet, som erbjudes vid dubbelprogram skall få ett

reellt innehåll för den enskilde individen, är det av avgörande betydelse att

de programinslag, som visas under samma sändningstid, i väsentlig mån

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196b

5

skiljer sig från varandra till innehåll och karaktär. Erfarenheterna från

länder med flera programföretag pekar emellertid på en klar tendens, att

företagen tävlar med varandra om största möjliga publik under en mycket

väsentlig del av sändningstiden. En konsekvens härav har blivit, att programsättningen

koncentreras på ett mindre antal programkategorier och

därvid särskilt på lättare underhållningsprogram och att härtill samma

kategori av program ofta visas under samma sändningstid på de tävlande

kanalerna.

Denna tendens har blivit särskilt framträdande i fråga om den hästa sändningstiden.

Vidare placeras förekommande program av mera seriös art i

regel på sämre publiktid och då ofta samtidigt i alla kanaler. För publikens

del blir resultatet således, att den enskildes valfrihet under bästa sändningstid

blir begränsad till ett antal lättare underhållningsprogram av samma

grundkaraktär. De stora grupper inom publiken, som vid varje särskild tidpunkt

skulle föredra program av annat slag får endast i mindre grad sina

önskemål tillgodosedda. Den enskildes valfrihet blir vid här diskuterade

system merendels ytterst begränsad och detta oavsett vilken kategori av

program vederbörande helst vill se.

Om däremot ett och samma företag svarar för samtliga programkanaler,

kan programverksamheten samordnas. Genom att de skilda programinslagen

vid ett och samma sändningstillfälle kan ges olika karaktär, erbjudes

publiken en större variation i programvalet och den enskildes valfrihet får

därmed ett mera reellt innehåll.

Min slutsats när det gäller valfriheten blir därför, att ett system med dubbelprogram

producerade av ett enda företag tillgodoser publikens önskemål

om valfrihet klart bättre än ett system med samma programvolym uppdelad

på ett licensfinansierat och ett reklamfinansierat företag. Härvid förutsätter

jag givetvis, att företaget vid sammansättningen av de båda programmen

metodiskt beaktar valfrihetssynpunkten.

Även i fråga om programstandarden inom ett system med två konkurrerande

televisionsföretag, det ena licensfinansierat och det andra reklamfinansierat,

kan övervägandena i stor utsträckning grundas på det utredningsmaterial,

som förutnämnda brittiska kommitté lagt fram.

Kommittén uttalar ett erkännande åt vad den kommersiella televisionen

åstadkommit i tekniskt och administrativt avseende men riktar en mycket

stark kritik mot dess programstandard. Huvudinnebörden av kritiken är att

programmen i alltför hög grad strävar efter stora publiksiffror och därför

baseras på några få »minsta gemensamma nämnare» av typ kriminalfilmer

och frågesport; programmen innefattar således icke en tillräckligt bred

skala av varierande inslag; i de enskilda programinslagen förekommer vidare

för många och expressiva moment av våld; överhuvudtaget beaktas ej

i tillräcklig grad televisionens effekt i vad gäller påverkan av människors

attityder och värderingar. Kommittén anser att programmen i den kommersiella

televisionen i Storbritannien icke gjort sig förtjänta av beteckningen

god television.

Beträffande konkurrensens inverkan på det licensfinansierade företagets

produktion hade bland opinionsyttringarna ingen röst höjts för att den enbart

varit av godo; en del hade funnit den blandad och en del hävdade att

den varit enbart av ondo. En positiv inverkan kunde märkas i fråga om den

rent tekniska färdigheten. Det licensfinansierade företaget ansåg självt, att

konkurrensen såvitt gäller programstandarden lett till att företaget i vad

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1964

avser den lätta underhållningen i någon mån skärpt och förbättrat sina

egna program. Företaget hävdade vidare, att det i fråga om många programinslag

icke existerade någon nämnvärd konkurrens, enär den kommersiella

televisionen ofta icke hade någon motsvarighet till de mera ambitiösa programinslagen

i den licensfinansierade televisionen; detta var särskilt markant

vad beträtfar seriösa programinslag under bästa sändningstid. Allmän

enighet inom opinionen syntes råda om att variationen av inslag icke ökat

med programtiden. Kommittén ansåg att konkurrensens tryck ibland föranlett

det licensfinansierade företaget att i praktiken avvika från sin egen

uppfattning om målsättningen för televisionsverksamheten.

På grundval av detta utredningsmaterial, sammanställt jämväl med erfarenheter

från andra länder med konkurrerande kommersiella televisionsföretag,

vill jag göra följande allmänna reflektioner. Ett system med inslag

av tävlan mellan flera televisionsföretag kan ha en positiv effekt genom att

det skärper ansträngningarna till tekniska förbättringar och framför allt

uppmuntrar idéskapande och uppslagsrikedom inom vissa programkategorier.

Den övervägande effekten torde dock vara av negativ art, i det att systemet

innebär påtagliga risker för en mindre rikt varierad programproduktion

och för ett försiktigt, konventionellt utformande av de enskilda programmen.

Detta ligger i själva systemets natur. Huvudintresset i den kommersiella

verksamheten måste vara inriktat på att vid varje tillfälle nå en så

stor publik som möjligt. Risken är också stor, att det licensfinansierade

företaget — sannolikt mot sin vilja — påverkas härav i sin programsättning,

enär det icke vill förlora alltför stor del av publiken.

Jag vill kraftigt understryka, att höga publiksiffror vid varje enskilt programinslag

icke är liktydigt med hög kvalitet på programproduktionen. Eu

produktion, vars främsta målsättning är höga publiksiffror vid varje programinslag,

leder lätt till en likriktning av programmen. Men publiken är

ingen enhetlig och formlös massa utan består av enskilda människor med

nyanserade önskemål och vanor. Varje individ har en del behov och önskemål,

som han delar med majoriteten, men samtidigt har han kanske fler

intressen gemensamma med olika, större eller mindre minoriteter. De intressen

han sätter främst hör ofta till dem han delar med mindre grupper.

En programservice, vilken i allt väsentligt är inriktad endast på önskemål,

som är gemensamma för flertalet, tar således inte tillbörlig hänsyn till den

enskilda människans skiftande behov och anspråk.

I detta sammanhang vill jag tillägga ytterligare en synpunkt på den reklamfinansierade

televisionen, nämligen att själva reklaminslagen tar i anspråk

programtid, företrädesvis på bästa sändningstid, utan att ha något

egentligt programvärde, sett från televisionspublikens synpunkt.

Vad beträffar programstandarden vill jag sammanfatta min ståndpunkt

sålunda, att jag anser, att ett system med ett enda programföretag erbjuder

klart bättre förutsättningar för en balanserad produktion och god kvalitet

än ett system med två konkurrerande företag, varav det ena är reklamfinansierat.

Vad jag förut anfört om reklamfinansieringens inverkan på programstandarden

har betydelse även för frågan om programledningens integritet. Vid

uppbyggnaden av radio- och televisionsverksamheten i vårt land har hittills

uppställts såsom en huvudprincip, att programledningen skall ha en sådan

självständig ställning att den kan arbeta oberoende av intressen som är

ovidkommande från programsynpunkt. Det är denna strävan att upprätt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196b

7

hålla programledningens integritet som ligger bakom bestämmelsen i gällande

avtal mellan staten oeh programföretaget, att program eller programinslag,

där mot betalning eller vederlag i annan form kommersiell reklam

medgives, icke må förekomma.

Att formerna för verksamhetens organisation och finansiering kan utöva

inflytande på programledningens ställningstaganden till programmens allmänna

sammansättning och standard framgår av vad jag anfört i det föregående.

Enligt min mening finns även risk för inflytande på enskilda programinslag.

Dessutom försvåras upprätthållandet av kraven på objektivitet

och neutralitet inom ett företag, som finansieras av reklammedel. Vårt nuvarande

system med ett enda licensfinansierat företag synes mig erbjuda

större garantier för en fri och oberoende programledning.

Ett ofta återkommande argument i debatten om kommersiell television

är att det svenska näringslivet har behov av televisionen som reklammedel.

Från näringslivets sida hävdas bl. a. att införande av reklam i televisionen

skulle kunna medverka till att höja effektiviteten i försäljnings- och distributionsleden

och därmed förbilliga varorna. Den synpunkten har också

framförts, att teknikens utveckling skulle medföra att även relativt avlägsna

televisionssändare snart kommer att nå svenskt territorium. Dessutom har

framhållits att, om något av våra grannländer skulle medge reklamsändningar,

dessa skulle kunna mottagas även i vissa delar av Sverige och att

utländska produkter härigenom skulle kunna få en favör på den svenska

marknaden.

Erfarenheterna från länder med kommersiell reklam i televisionen visar

klart, att denna i allmänhet utgör ett mycket effektivt reklammedium. Reklamens

genomslagskraft anses mycket god och kostnaden per konsument,

som nås med reklamen, beräknas vara relativt låg. Det är främst med hänsyn

härtill som vissa grupper av företag i vårt land uttryckt starka önskemål

att få tillgång till televisionsreklam.

Vid avvägningen gentemot motstående intressen av programmässig natur

— d. v. s. valfriheten, programstandarden och programledningens integritet

— är det emellertid mindre de nyssnämnda önskemålen från företagarhåll

om televisionsreklam än det eventuella värdet av dylik reklam för

samhällsekonomin i dess helhet som bör läggas i vågskålen.

Den kommersiella reklamen inom varuhandeln har en given funktion

att fylla i ett samhälle med vårt ekonomiska system. I den offentliga debatten

har emellertid uttalats åtskilliga farhågor för att ett införande av

televisionen som nytt reklammedel icke skulle få en övervägande positiv

samhällsekonomisk effekt. Sålunda har från olika håll hävdats, att införandet

av televisionsreklam kunde medföra eu ökning av de totala reklamkostnaderna

i samhället, och att en del av denna ökning kunde falla på den

improduktiva delen av reklamen. Härigenom skulle någon motsvarande

besparing i produktions- eller distributionsledet icke uppkomma, och följden

skulle bli höjda snarare än sänkta varupriser. Vidare har gjorts gällande,

att i den mån televisionsreklamen medförde verkan utöver smärre

marginella förskjutningar mellan olika konsumtionsartiklar denna effekt

skulle bli eu ökning av konsumtionen i samhället på bekostnad av sparande

och investeringar. Den synpunkten har också framförts, att mindre företag,

som icke kunde väntas få råd att reklamera i television, skulle få svårare

att hävda sig på marknaden, och att televisionsreklamen på så sätt

skulle bidraga till eu strukturomvandling, vars samhällsekonomiska verkningar

icke torde bli enbart positiva.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196b

I debatten har också pekats pa vissa allmänna karakteristiska drag hos

tclevisionsreklamen i de länder, där sådan förekommer. Märkesvarorna

intar i denna reklam naturligt nog en helt dominerande plats. Den alldeles

övervägande delen av de annonserade varorna utgöres av konsumtionsartiklar,

såsom livsmedel, tvättmedel, kosmetika, patentmediciner, tobak, vin,

Öl och läskedrycker. Reklam för sådana varor som har anknytning till de

industrigrenar, vilka är av fundamental betydelse för vårt lands ekonomiska

framåtskridande, förekommer däremot i endast obetydlig omfattning. Televisionsreklamen

säges till sin allmänna karaktär huvudsakligen vara inriktad

på att med suggererande medel inpränta vissa firmanamn och varumärken.

Dess konsumentupplysande effekt anses däremot vara ytterligt

ringa.

Såsom jag tidigare framhållit är det vid avvägningen gentemot de motstående

intressena av programmässig natur televisionsreklamens eventuella

värde för samhällsekonomin i dess helhet som hör läggas i vågskålen. I det

föregående har jag redogjort för en del av de argument som i den offentliga

debatten anförts i fråga om införande av reklam i televisionen. Denna redogörelse

gör ingalunda anspråk på att vara uttömmande. Det torde heller

knappast vara möjligt att genom ytterligare utredningar skapa full klarhet

i denna fråga.

För att kunna på förhand bedöma televisionsreklamens inverkan på samhällsekonomin

måste man kunna ställa prognos dels hur denna reklam kommer

att inriktas, dels hur köparen påverkas av en sådan reklam och dels hur

detta i sin tur påverkar sparande, produktion och varuhandel. Dessa frågor

torde i själva verket vara alltför komplicerade för att en utredning väsentligt

skall kunna bidraga till frågans klargörande. Fn sammanfattande värdering

av olika verkningar måste dessutom alltid bli subjektiv.

Frågan om värdet ur samhällsekonomisk synpunkt av televisionsreklam

måste sålunda lämnas öppen.

I anslutning härtill vill jag erinra om att jag förut närmare berört en

annan form av varuinformation åt konsumenterna, nämligen konsumentupplysningen,

och föreslagit en utvidgning och effektivisering av denna upplysningsverksamhet.

Konsumentupplysningen skall vara vederhäftig och i

verklig mening informativ samt därigenom vägleda konsumenten till från

hans synpunkt riktiga inköp. En effektiv konsumentupplysning har från

samhällsekonomisk synpunkt obestridligt ett betydande positivt värde. Med

hänsyn härtill och då värdet av televisionsreklam samhällsekonomiskt sett

är tveksamt synes mig klart övervägande skäl tala för att den programtid,

som inom ramen för en balanserad programsammansättning bör avsättas

till varuinformation, ägnas åt konsumentupplysning.

Det ibland framförda argumentet att de tekniska framstegen skulle i eu

relativt nära framtid göra det möjligt att på enskilda televisionsmottagare

i vårt land direkt ta in program jämväl från televisionssändare i avlägsna

länder är enligt vad jag inhämtat av teknisk expertis helt ogrundat. Utvecklingen

går nämligen snarare i motsatt riktning. Ju fler sändare som upprättas,

ju mer tenderar störningarna att öka. Härigenom blir räckvidden

hos sändarna i och för sig alltmer begränsad. Därtill kommer att räckvidden

för sändare på de våglängdsband, som kan utnyttjas för ytterligare program

(band IV och V), är betydligt mindre än för sändare, vilka användes

för distribution av nuvarande program (band 1 och III). Enligt den tekniska

expertisen kommer det vidare — med hänsyn till bl. a. de stora tek
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196*1

9

niskt-vetenskapliga och ekonomiska problemen — atl dröja mycket länge,

innan televisionsprogram kan komma att sändas via kommunikationssatelliter

direkt till televisionsmottagare i hemmen.

Något beslut om att i Danmark eller Norge införa kommersiell reklam i

televisionen föreligger icke. Om den situationen i framtiden skulle uppkomma,

att reklamprogram införes i något av nämnda länder, och dessa

program skulle kunna mottagas av större befolkningsgrupper i vårt land,

bör från statsmakternas sida på nytt övervägas, vilka eventuella åtgärder

som i ett dylikt läge bör vidtagas. Intill dess synes mig argumentet om grannländernas

eventuella övergång till kommersiell reklam i televisionen inte

äga någon relevans.

Sammanfattningsvis vill jag i fråga om behovet av televisionsreklam för

vissa delar av näringslivet framhålla, att jag från de synpunkter, som jag

tagit upp och redovisat i det föregående icke anser tillräckliga motiv föreligga

för införande av dylik reklam.

En annan aspekt på frågan om reklam i television är bur den påverkar

telcvisionsrörclsens sammanlagda resurser. Förespråkarna för kommersiell

television brukar hävda att införande av reklam i television skulle medföra

betydande intäktstillskott för televisionsverksamheten. Härigenom skulle

publiken »gratis» få längre programtid och bättre program eller lägre licensavgift.

Hur stort belopp som genom införande av reklam skulle kunna tillföras

televisionen är ytterligt svårt att uppskatta. Talesmän för kommersiell television

har nämnt belopp av storleken 50 till 100 mkr årligen för ett fristående,

reklamfinansierat televisionsföretag. Ett belopp av denna storleksordning

är uppenbart otillräckligt för att finansiera investeringskostnaderna

för ett nytt sändarnät och driftkostnaderna för produktion och distribution

av ett särskilt program.

I detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas, att de annonserande

företagens kostnad för reklamen ingår såsom en delpost i den totala produktions-

och distributionskostnad, som ligger till grund för prissättningen

på varorna, d. v. s. de inköpspriser konsumenterna får betala. I stort sett

samma allmänhet, som ser på televisionen, får alltså ytterst själv bekosta de

ökade resurserna för televisionen, i den mån icke televisionsreklamen medför

en sänkning av den prisnivå, som vid oförändrade förutsättningar i övrigt

skulle råda. Av vad jag anfört i närmast föregående avsnitt framgår

emellertid, att det icke går att göra någon vetenskaplig-ekonomisk undersökning,

som tillfredsställande besvarar det här aktuella frågekomplexet.

Det är därför tveksamt om införande av televisionsreklam medför en prissänkande

effekt.

Däremot torde kunna hävdas att införandet av ett reklamfinansierat televisionsföretag

vid sidan av det licensfinansierade kommer att leda till en

väsentligt högre kostnadsnivå för programproduktionen i jämförelse med

det fall att en produktion av samma volym och standard ligger hos ett enda

televisionsföretag. De administrativa och tekniska funktionerna måste nämligen

dubbleras inom kostnadskrävande sektorer. Vidare finns vissa andra

faktorer som verkar i kostnadsuppdrivande riktning.

Jag kommer nu att göra en sammanfattning av de värderingar som jag

i det föregående ansett mig kunna göra vid en jämförelse ur olika aspekter

mellan å ena sidan ett system med ett reklamfinansierat och ett liccnsfinansierat

televisionsföretag och å andra sidan eu organisation av televisions
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 dr 196b

verksamheten på ett enda företag, vilket i stora drag överensstämmer med

det nuvarande men disponerar över två programkanaler.

Det kan inte med fog göras gällande att alternativet med ett nytt reklamfinansierat

företag skulle leda till en ökad yttrandefrihet. Vad avser publikens

reella valfrihet i fråga om de olika programmen och programledningens

integritet mot obehörig påverkan synes alternativet med ett nytt

reklamfinansierat företag vara klart underlägset det nuvarande systemet.

Detsamma gäller beträffande programstandarden, dock att konkurrensen

som sådan torde kunna få en viss stimulerande inverkan på vissa typer av

program. Det går icke att fastställa huruvida införande av televisionsreklam

får en positiv eller negativ effekt från samhällsekonomisk synpunkt. Klart

är däremot att alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag kan beräknas

medföra en högre kostnadsnivå för den samlade programproduktionen

än systemet med ett enda företag.

Enligt min mening innefattar vårt nuvarande system fördelar i väsentliga

avseenden framför ett system med två företag, varav det ena är reklamfinansierat.

Utifrån den grundsyn på televisionens möjligheter och uppgifter,

som jag inledningsvis deklarerat, anser jag att alternativet med ett enda

licensfinansierat televisionsföretag obetingat är att föredraga. De skäl som

talar emot införande av ett reklamfinansierat företag har enligt min mening

en sådan styrka, att detta bestämt bör avvisas. Jag skall i det följande återkomma

till frågan huruvida vi inom ramen för vårt nuvarande system kan i

någon utsträckning ta till vara den positiva inverkan på vissa programtyper,

som enligt vad jag förut sagt konkurrensen kan medföra.

I motioner till 1962 års riksdag hemställdes om utredning i syfte att klarlägga

förutsättningarna för och ange formerna för en framtida kommersiell

TV-verksamhet i Sverige. Statsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 189 sedan ovan refererade tilläggsdirektiv redovisats i

sammandrag:

Utskottet ansluter sig för sin del i princip till den i direktiven sålunda uttalade

uppfattningen och kan alltså icke biträda motionärernas förslag i

vad avser införande av kommersiell television i vårt land och följaktligen

icke heller deras yrkanden om utredning i frågan. Skulle dock — i motsats

till vad i direktiven antages — den tekniska utvecklingen bli sådan att reklamprogram

från utlandet, speciellt då från de övriga nordiska länderna,

skulle kunna mottagas av större befolkningsgrupper i vårt land, bör från

statsmakternas sida på nytt övervägas vilka eventuella åtgärder som då bör

vidtagas.

Vid 1963 års riksdag väcktes motion med i huvudsak samma innehåll

som den nu förevarande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 9 avstyrkte

statsutskottet bifall till motionen under hänvisning till vad utskottet

anfört föregående år i utlåtandet nr 189.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196i 11

Utskottet

Sedan år 1925 har Sveriges radio aktiebolag eller dess föregångare Aktiebolaget

Radiotjänst haft monopol på rundradioverksamhet i landet.

Förevarande motion syftar till införandet av fri etableringsrätt för radiooch

televisionsanläggningar. 1 motionen framhålles särskilt, att yttrandeoch

opinionsfriheten därigenom skulle värnas och konsumenterna givas

ökad valfrihet.

År 1956, då principerna för televisionsverksamhetens finansiering och

organisation prövades av riksdagen, avvisades tanken på att utbyggnad av

verksamheten skulle ske genom samverkan mellan staten, näringslivet och

andra berörda parter, varvid olika programföretag skulle inrättas och verksamheten

finansieras genom reklamintäkter. Genom beslut den 16 november

1962 uppdrog Kungl. Maj:t åt 1960 års radioutredning, som sysslade

med ljudradions utveckling, att utreda jämväl riktlinjerna för televisionens

framtida utveckling. I de då utfärdade tilläggsdirektiven yttrade chefen

för kommunikationsdepartementet bl. a., att det inte med fog kunde

göras gällande att alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag skulle

leda till en ökad yttrandefrihet. Vad angick publikens reella valfrihet i fråga

om olika program och programledningens integritet mot obehörig påverkan,

framhölls vidare, syntes alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag

vara klart underlägset det nuvarande systemet. Detsamma gällde beträffande

programstandarden, dock att konkurrensen som sådan skulle kunna

få en viss stimulerande inverkan på vissa typer av program. Departementschefen

uttalade dessutom, att det icke gick att fastställa huruvida införande

av televisionsreklam fick en positiv eller negativ effekt från samhällsekonomisk

synpunkt. Klart var däremot, enligt hans uppfattning, att alternativet

med ett nytt reklamfinansierat företag kunde beräknas medföra en

högre kostnadsnivå för den samlade programproduktionen än systemet med

ett enda företag. Departementschefen ansåg sålunda icke tillräckliga motiv

föreligga för införandet av kommersiell televisionsverksamhet. Något uppdrag

att undersöka frågan meddelades ej heller utredningen.

Formerna för televisionsverksamheten inom landet var genom motioner

föremål för riksdagens behandling såväl 1962 som 1963. Vid förstnämnda

tillfälle hemställdes om utredning i syfte att klarlägga förutsättningarna

och ange formerna för en framtida kommersiell televisionsverksamhet medan

år 1963 framställdes samma yrkanden som i den nu behandlade motionen.

Statsutskottet avstyrkte vid båda tillfällena bifall till motionerna och

anslöt sig i sina av riksdagen godkända utlåtanden till den i tilläggsdirektiven

till 1960 års radioutredning av departementschefen uttalade uppfattningen.

Även andra lagutskottet instämmer för sin del i dessa uttalanden

och avstyrker därför bifall till den nu förevarande motionen. Utskottet får

således hemställa,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196b

att förevarande motion, 11:716, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 mars 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell,

herr Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Nyman, Hubinette och fru

Olsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe*, Rimmerfors,

Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje, Fredriksson, Björkman

och Gustavsson i Alvesta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Hamrin-Thorell, herrar Nyman, Hubinette, Anderson i Sundsvall,

Rimmerfors och Björkman vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets utlåtande som börjar å s. 11 med orden »Förevarande

motion syftar» och slutar med orden »nu förevarande motionen»

bort ersättas med text av följande lydelse:

»Televisionen utgör i dag jämte radion vår tids till omfattningen viktigaste

massmedium. Utvecklingen har skett snabbt. Televisionens hittillsvarande

uppbyggnad har i Sverige genomförts på mindre än tio år. Dess tekniska utveckling

kan emellertid inte nu anses ha nått något slutstadium. En fortsatt

utbyggnad är att vänta och bör ske.

I den föreliggande motionen har erinrats om den utveckling som skett på

televisionsområdet och framhållits angelägenheten av att televisionens ställning

och uppgifter klarlägges mot bakgrund av den tekniska utveckling som

lett fram till televisionens plats som vår tids viktigaste masskommunikationsmedel.

De frågeställningar som enligt motionärerna härvid träder i

förgrunden gäller televisionens roll i den fria opinionsbildningen samt vilka

rättsliga och ekonomiska principer däri inbegripet ägandeförhållandena

som skall ligga till grund för televisionens fortsatta verksamhet. De konkreta

problem som här aktualiseras gäller öppnande av möjlighet till etablering

efter koncession av enskilda televisions- och radioföretag, vid sidan

om det statliga, en rätt som för närvarande saknas i vårt land, rätt till reklamfinansiering

av sådana sändningar samt utformningen av lagstiftning

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196i

13

och lämplig institution för teknisk samordning och auktorisation, för att

möjliggöra den samhällsinsyn och de regler som från allmänna utgångspunkter

kan befinnas erforderliga.

Utskottet vill här erinra om att i en annan vid riksdagens början väckt

motion — 11:653, vilken remitterats till statsutskottet — har frågan om

reklamfinansierade radio- och TV-program tagits upp. I denna motion föreslås

att en allsidig utredning tillsättes för att förutsättningslöst klarlägga

olika möjligheter till och konsekvenser av reklamfinansierade radio- och

TV-program.

Genom de tilläggsdirektiv som år 1962 utfärdades av kommunikationsministern

till den år 1960 tillsatta radioutredningen skall denna utreda jämväl

riktlinjerna för televisionens framtida utveckling i vårt land. Tilläggsdirektiven

lägger emellertid uttryckliga hinder för utredningen att ta upp

frågan om reklamfinansiering liksom också den ur principiell synvinkel vidare

frågan om rätt till etablering av radio- och TV-företag vid sidan av det

statliga.

Enligt utskottets mening är den ovan berörda begränsningen av utredningsarbetet

beklaglig. Såsom framhölls i en till statsutskottets utlåtande

nr 189 år 1962 fogad reservation har utvecklingen på TV-området — såväl

inom som utom landet — lett fram till att de förutsättningar, på vilka statsmakterna

1956 grundade sitt beslut i TV-frågan, i viktiga avseenden förändrats.

Det kan inte vara rimligt att betrakta nämnda beslut som slutgiltigt. Det

synes utskottet därför vara värdefullt om en allsidig och förutsättningslös

omprövning av statsmakternas beslut kommer till stånd. De i motionen

anförda synpunkterna bör härvid beaktas. Bland övriga spörsmål som bör

särskilt uppmärksammas må nämnas frågorna om en kommersiell televisions

inverkan på tidningsföretagens ekonomi samt småföretagarnas möjligheter

att kunna hävda sina reklamintressen i konkurrens med de större

företagen. Praktiska skäl talar enligt utskottets mening för att den översyn

som utskottet här förordar utföres genom en särskild utredning vid sidan

av den år 1960 tillsatta radioutredningen.»

h) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen i anledning av förevarande motion, 11:716,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig

och förutsättningslös utredning av frågan om riktlinjer för

radio- och televisionsverksamheten i enlighet med vad utskottet

ovan anfört».

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.