Utlåtande i anledning av väckt motion om fri etablering av radiooch televisionsanläggningar.
1964-03-05 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1964:16, Utlåtande i anledning av väckt motion om fri etablering av radiooch televisionsanläggningar.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196b
1
Nr 16
Utlåtande i anledning av väckt motion om fri etablering av radiooch
televisionsanläggningar.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 716,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har fru Krislensson och herr Björkman
hemställt »att riksdagen måtte
1. besluta att införa rätt till i princip fri etablering av radio- och televisionsanläggningar
;
2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att förslag till lagstiftning, som
nödvändiggöres av dels den fria etableringsrätten, dels de med den fria
etableringsrätten sammanhängande förändringarna inom opinionsrättens
område snarast måtte föreläggas riksdagen;
3. besluta att en s. k. auktoriseringsnämnd skall inrättas;
4. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att förslag till riktlinjer för
auktoriseringsnämndens sammansättning samt dess verksamhet i enlighet
med i motionen framförda synpunkter snarast måtte föreläggas riksdagen».
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 2 § lagen den 3 maj 1946 om radioanläggningar m. m. erfordras
tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av telestyrelsen
för rätt att här i riket inneha eller nyttja radioanläggning. Med radioanläggning
förstås i lagen bl. a. anläggning för överförande genom radiovågor
av tecken, signaler, skrift, bilder eller ljud.
Enligt en mellan svenska staten och Sveriges radio aktiebolag träffad
överenskommelse, som godkändes av Kungl. Maj:t den 15 maj 1959 och gäller
i första hand intill utgången av juni 1964, skall bolaget handha rundradions
programverksamhet, varmed förstås produktion av program för ljudradio
och television. Rundradioverksamheten i övrigt, omfattande hl., a.
distribution av programmen, skall ombesörjas av televerket. Bolaget tillförsäkras
ensamrätt att bestämma vilka program, som skall utsändas över svenska
sändare samt att inom landet producera dessa program. Program eller
programinslag, där mot betalning eller vederlag i annan form kommersiell
reklam medgives, får ej förekomma.
Historik
För innehav och nyttjande av radioanläggning i Sverige har sedan år
liihang till riksdagens protokoll 196b. 9 sand. 2 and. Nr 16
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1964
1905 upprätthållits krav på myndighets tillstånd. Den nu gällande lagstiftningen
tillkom år 1946.
Aktiebolaget Radiotjänst — föregångaren till Sveriges radio aktiebolag —
erhöll Kungl. Maj :ts koncession att från den 1 januari 1925 omhänderha
radions programverksamhet inom Sverige, under det att den tekniska verksamheten
underställdes telegrafstyrelsen. Denna ordning består alltjämt
och det nu gällande avtalet från 1959 överensstämmer i sina huvuddrag
med tidigare i ämnet träffade överenskommelser.
1943 års rundradioutredning ifrågasatte huruvida man icke efter det
flera samtidiga program införts borde mot ersättning upplåta viss sändningstid
för kommersiella eller andra privata meddelanden. Departementschefen
uttalade i proposition nr 41 är 1947 sin tveksamhet över förslaget.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 51 avvisade statsutskottet tanken
på försäljning av programtid för kommersiell reklam.
1953 ansökte ett konsortium, bestående av företag inom radiobranschen,
Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund,
om tillstånd att driva televisionsverksamhet i Stockholm intill dess
av statsmakterna beslutad reguljär televisionsverksamhet igångsattes, dock
minst intill utgången av år 1957. Genom beslut den 12 februari 1954 lämnade
Kungl. Maj :t ansökningen utan bifall.
Vid 1954 års riksdag väcktes motioner syftande till att koncession skulle
givas åt ett privat företag att såsom försöksverksamhet sända televisionsprogram.
Verksamheten skulle finansieras genom försäljning av programtid.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 195 avstyrkte statsutskottet
motionerna.
Även vid 1955 års riksdag väcktes motioner med yrkande om uthyrning
av programtid i radio. Motionerna, som behandlades av statsutskottet i utlåtande
nr 125, föranledde ingen åtgärd.
I proposition nr 90 till 1956 års riksdag med förslag rörande principerna
för televisionsverksamhetens finansiering och organisation avvisade departementschefen
tanken på verksamhetens finansiering genom kommersiella
programinslag. I samband med propositionen väcktes motioner i vilka
förordades att televisionens utbyggnad lämpligen skulle ske genom samverkan
mellan staten, näringslivet och andra berörda parter varvid olika programföretag
borde inrättas och verksamheten till viss del finansieras genom
kommersiella programinslag. Statsutskottet avvisade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 131 de i motionerna gjorda förslagen men uttalade,
att möjligen kunde en gång den situationen inträffa, att det med
hänsyn till önskvärdheten att hålla licensavgiften nere tedde sig befogat
att medgiva betalda reklaminslag i en eller annan form.
Vid 1957 och 1958 års riksdagar prövades ånyo frågan om kommersiell
television, statsutskottets utlåtanden nr 108 år 1957 och nr 9 år 1958. Ej
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196''f
3
heller vid dessa tillfällen ansågs det befogat att tillåta reklamfinansierade
program.
1960 tillsattes en utredning för ljudradions framlida utveckling. 1962
vidgades denna utrednings uppdrag till att avse jämväl televisionens utveckling.
I de då utfärdade tilläggsdirektiven anförde departementschefen bl. a.:
Jag går nu över till att behandla två principiella frågor av fundamental
betydelse för televisionens framtida struktur i vårt land. Den ena gäller om
programproduktionen skall anförtros ett eller flera televisionsföretag och
den andra om reklamfinansiering i större eller mindre omfattning skall
införas.
Dessa frågor, som övervägdes ingående i början och mitten av 1950-talet
före televisionens introducerande i vårt land, har på nytt tagits upp till en
livlig allmän debatt.
För att förenkla framställningen vill jag dock från början göra ett par
avgränsningar. I det följande kommer jag sålunda att enbart behandla televisionen,
eftersom den allmänna debatten i alldeles övervägande grad gällt
detta medium. Ljudradion har tilldragit sig väsentligt mindre intresse i
sammanhanget. De allmänna synpunkter och värderingar, som jag lägger
fram för televisionens del, torde emellertid i huvudsak ha giltighet även
för ljudradion. Vidare avser jag inte att särskilt ta upp de mera teoretiskt
betonade alternativen med tre eller flera programföretag. Jag kommer sålunda
att begränsa jämförelserna till den mera praktiska frågeställningen
vilka för- och nackdelar som är förenade med olika alternativa system omfattande
ett eller två företag.
Först och utförligast ämnar jag behandla alternativet med två televisionsföretag,
det ena licensfinansierat och det andra
reklamfinansierat. De aspekter, utifrån vilka jag avser att föra ett
jämförande resonemang, är yttrandefriheten, valfriheten för publiken, programstandarden,
programledningens integritet, det samhälleliga behovet
av televisionsreklam, den ekonomiska betydelsen för televisionsrörelsen av
reklamintäkter samt kostnadsnivån för programproduktionen. I min framställning
går jag vidare ut ifrån, att statsmakterna i grova drag bestämmer
den totala omfattningen av verksamheten vilket system man än väljer. Jämförelsen
avser således alternativa system med i stort sett samma ekonomiska
resurser och samma totala omfattning av verksamheten.
När frågan om yttrandefriheten i televisionen ventileras, göres i regel
jämförelse med förhållandena på det tryckta ordets område med dess synnerligen
vidsträckta möjligheter för medborgarna att föra fram åsikter.
Med hänvisning härtill hävdas, att en liknande ordning bör skapas inom
televisionen. En dylik jämförelse är emellertid klart missvisande. Utrymmet
i etern är nämligen strängt ransonerat genom mellanfolkliga överenskommelser.
Till följd härav är svenska statens befogenhet att ge koncession
till sändningar för närvarande begränsad till att avse ett fåtal programkanaler.
Enligt den tekniskt-vetenskapliga expertisen kan man inte heller
på grundval av nu förutsebar utveckling inom teletekniken räkna med någon
mera väsentlig utvidgning av antalet programkanaler, som kan ställas
till vårt lands disposition. En etableringsfrihet av det slag, som medborgarna
åtnjuter på tryckfrihetens område, måste därför av tekniska och praktiska
skäl anses omöjlig att uppnå för televisionens del.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 ur 196''f
I det till grund för koncessionen liggande avtalet mellan svenska staten
och programföretaget finns bestämmelser avsedda att tillgodose kraven på
att olika meningsriktningar får komma till tals i programmen. Så gott som
allmän enighet torde råda om att i vårt land programföretaget varit redo afl
släppa fram en i möjligaste mån fullständig provkarta av åsikter och meningsriktningar
i olika samhällsfrågor. Den allmänna debatt, som förekommer
i dagspressen, brukar nära avspeglas i radio och television. Erfarenheterna
från andra demokratiska länder med liknande samhällsstruktur —
t. ex. Danmark, Norge, Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland —
talar i samma riktning. Vad gäller förhållandena i Storbritannien torde
knappast kunna hävdas, att yttrandefriheten inom televisionen blivit större
genom tillkomsten av den kommersiella programkanalen och ej heller all
yttrandefriheten är större inom televisionen med dess två programföretag
än inom ljudradion, där ett enda företag disponerar samtliga programkanaler.
Det finns däremot de som hävdar att stora risker föreligger att den
faktiska yttrandefriheten inom televisionen blir kringskuren i länder med
en mycket fri konkurrens och en stark kommersialisering i vad gäller programföretagens
verksamhet. Sålunda göres ibland gällande, att programföretagen
skulle vara obenägna att släppa fram debattinlägg, som en majoritet
kunde tänkas ogilla, enär impopulära åsikter kunde påverka publikfrekvensen
och därmed reklamintäkterna. I detta sammanhang vill jag även
påpeka, att förespråkare för ett fristående reklamfinansierat televisionsföretag
framhållit, att detta borde undvika kontroversiella politiska och
religiösa frågor, med andra ord spörsmål som tillhör yttrandefrihetens viktigaste
objekt.
För vårt lands del anser jag den slutsatsen berättigad, att yttrandefriheten
inom televisionen icke har något nära samband med organisationsformen
och att ett reklamfinansierat programföretag — vid sidan av ett licensfinansierat
— icke skulle leda till en ökning av yttrandefriheten. Från åtskilliga
håll har starka farhågor uttryckts för att införandet av ett reklamfinansierat
televisionsföretag skulle få den verkan, alt annonseringen i dagspressen
påverkades i ogynnsam riktning och därigenom nedläggandet av dagstidningar
påskyndades. I så fall skulle med fog kunna göras gällande, att
reklam i televisionen försvagar möjligheterna till en rikt varierad offentlig
diskussion och därmed försämrar opinionsbildningens villkor.
Vad gäller valfriheten — d. v. s. möjligheten för den enskilde att välja
mellan olika programinslag — har jag förut uttalat såsom min uppfattning,
att televisionspubliken hör erbjudas det större mått av valfrihet, som tillgång
till ett dubbelprogram innebär. I det följande skall jag söka belysa om
ett system med två programkanaler, disponerade den ena av ett licensfinansierat
och den andra av ett reklamfinansierat företag, kan antagas för publiken
medföra en högre grad av valfrihet än ett system med två kanaler, båda
disponerade av ett enda företag.
Erfarenheterna från Storbritannien får här tillmätas stor vikt. Ett omfattande
utredningsmaterial om brittisk television har nyligen publicerats i
ett betänkande som utarbetats av en statlig kommitté i nämnda land. Kommitténs
bedömningar bygger på ett synnerligen rikhaltigt underlag av opinionsyttringar
från organisationer och enskilda.
För att den ökade valfrihet, som erbjudes vid dubbelprogram skall få ett
reellt innehåll för den enskilde individen, är det av avgörande betydelse att
de programinslag, som visas under samma sändningstid, i väsentlig mån
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196b
5
skiljer sig från varandra till innehåll och karaktär. Erfarenheterna från
länder med flera programföretag pekar emellertid på en klar tendens, att
företagen tävlar med varandra om största möjliga publik under en mycket
väsentlig del av sändningstiden. En konsekvens härav har blivit, att programsättningen
koncentreras på ett mindre antal programkategorier och
därvid särskilt på lättare underhållningsprogram och att härtill samma
kategori av program ofta visas under samma sändningstid på de tävlande
kanalerna.
Denna tendens har blivit särskilt framträdande i fråga om den hästa sändningstiden.
Vidare placeras förekommande program av mera seriös art i
regel på sämre publiktid och då ofta samtidigt i alla kanaler. För publikens
del blir resultatet således, att den enskildes valfrihet under bästa sändningstid
blir begränsad till ett antal lättare underhållningsprogram av samma
grundkaraktär. De stora grupper inom publiken, som vid varje särskild tidpunkt
skulle föredra program av annat slag får endast i mindre grad sina
önskemål tillgodosedda. Den enskildes valfrihet blir vid här diskuterade
system merendels ytterst begränsad och detta oavsett vilken kategori av
program vederbörande helst vill se.
Om däremot ett och samma företag svarar för samtliga programkanaler,
kan programverksamheten samordnas. Genom att de skilda programinslagen
vid ett och samma sändningstillfälle kan ges olika karaktär, erbjudes
publiken en större variation i programvalet och den enskildes valfrihet får
därmed ett mera reellt innehåll.
Min slutsats när det gäller valfriheten blir därför, att ett system med dubbelprogram
producerade av ett enda företag tillgodoser publikens önskemål
om valfrihet klart bättre än ett system med samma programvolym uppdelad
på ett licensfinansierat och ett reklamfinansierat företag. Härvid förutsätter
jag givetvis, att företaget vid sammansättningen av de båda programmen
metodiskt beaktar valfrihetssynpunkten.
Även i fråga om programstandarden inom ett system med två konkurrerande
televisionsföretag, det ena licensfinansierat och det andra reklamfinansierat,
kan övervägandena i stor utsträckning grundas på det utredningsmaterial,
som förutnämnda brittiska kommitté lagt fram.
Kommittén uttalar ett erkännande åt vad den kommersiella televisionen
åstadkommit i tekniskt och administrativt avseende men riktar en mycket
stark kritik mot dess programstandard. Huvudinnebörden av kritiken är att
programmen i alltför hög grad strävar efter stora publiksiffror och därför
baseras på några få »minsta gemensamma nämnare» av typ kriminalfilmer
och frågesport; programmen innefattar således icke en tillräckligt bred
skala av varierande inslag; i de enskilda programinslagen förekommer vidare
för många och expressiva moment av våld; överhuvudtaget beaktas ej
i tillräcklig grad televisionens effekt i vad gäller påverkan av människors
attityder och värderingar. Kommittén anser att programmen i den kommersiella
televisionen i Storbritannien icke gjort sig förtjänta av beteckningen
god television.
Beträffande konkurrensens inverkan på det licensfinansierade företagets
produktion hade bland opinionsyttringarna ingen röst höjts för att den enbart
varit av godo; en del hade funnit den blandad och en del hävdade att
den varit enbart av ondo. En positiv inverkan kunde märkas i fråga om den
rent tekniska färdigheten. Det licensfinansierade företaget ansåg självt, att
konkurrensen såvitt gäller programstandarden lett till att företaget i vad
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1964
avser den lätta underhållningen i någon mån skärpt och förbättrat sina
egna program. Företaget hävdade vidare, att det i fråga om många programinslag
icke existerade någon nämnvärd konkurrens, enär den kommersiella
televisionen ofta icke hade någon motsvarighet till de mera ambitiösa programinslagen
i den licensfinansierade televisionen; detta var särskilt markant
vad beträtfar seriösa programinslag under bästa sändningstid. Allmän
enighet inom opinionen syntes råda om att variationen av inslag icke ökat
med programtiden. Kommittén ansåg att konkurrensens tryck ibland föranlett
det licensfinansierade företaget att i praktiken avvika från sin egen
uppfattning om målsättningen för televisionsverksamheten.
På grundval av detta utredningsmaterial, sammanställt jämväl med erfarenheter
från andra länder med konkurrerande kommersiella televisionsföretag,
vill jag göra följande allmänna reflektioner. Ett system med inslag
av tävlan mellan flera televisionsföretag kan ha en positiv effekt genom att
det skärper ansträngningarna till tekniska förbättringar och framför allt
uppmuntrar idéskapande och uppslagsrikedom inom vissa programkategorier.
Den övervägande effekten torde dock vara av negativ art, i det att systemet
innebär påtagliga risker för en mindre rikt varierad programproduktion
och för ett försiktigt, konventionellt utformande av de enskilda programmen.
Detta ligger i själva systemets natur. Huvudintresset i den kommersiella
verksamheten måste vara inriktat på att vid varje tillfälle nå en så
stor publik som möjligt. Risken är också stor, att det licensfinansierade
företaget — sannolikt mot sin vilja — påverkas härav i sin programsättning,
enär det icke vill förlora alltför stor del av publiken.
Jag vill kraftigt understryka, att höga publiksiffror vid varje enskilt programinslag
icke är liktydigt med hög kvalitet på programproduktionen. Eu
produktion, vars främsta målsättning är höga publiksiffror vid varje programinslag,
leder lätt till en likriktning av programmen. Men publiken är
ingen enhetlig och formlös massa utan består av enskilda människor med
nyanserade önskemål och vanor. Varje individ har en del behov och önskemål,
som han delar med majoriteten, men samtidigt har han kanske fler
intressen gemensamma med olika, större eller mindre minoriteter. De intressen
han sätter främst hör ofta till dem han delar med mindre grupper.
En programservice, vilken i allt väsentligt är inriktad endast på önskemål,
som är gemensamma för flertalet, tar således inte tillbörlig hänsyn till den
enskilda människans skiftande behov och anspråk.
I detta sammanhang vill jag tillägga ytterligare en synpunkt på den reklamfinansierade
televisionen, nämligen att själva reklaminslagen tar i anspråk
programtid, företrädesvis på bästa sändningstid, utan att ha något
egentligt programvärde, sett från televisionspublikens synpunkt.
Vad beträffar programstandarden vill jag sammanfatta min ståndpunkt
sålunda, att jag anser, att ett system med ett enda programföretag erbjuder
klart bättre förutsättningar för en balanserad produktion och god kvalitet
än ett system med två konkurrerande företag, varav det ena är reklamfinansierat.
Vad jag förut anfört om reklamfinansieringens inverkan på programstandarden
har betydelse även för frågan om programledningens integritet. Vid
uppbyggnaden av radio- och televisionsverksamheten i vårt land har hittills
uppställts såsom en huvudprincip, att programledningen skall ha en sådan
självständig ställning att den kan arbeta oberoende av intressen som är
ovidkommande från programsynpunkt. Det är denna strävan att upprätt
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196b
7
hålla programledningens integritet som ligger bakom bestämmelsen i gällande
avtal mellan staten oeh programföretaget, att program eller programinslag,
där mot betalning eller vederlag i annan form kommersiell reklam
medgives, icke må förekomma.
Att formerna för verksamhetens organisation och finansiering kan utöva
inflytande på programledningens ställningstaganden till programmens allmänna
sammansättning och standard framgår av vad jag anfört i det föregående.
Enligt min mening finns även risk för inflytande på enskilda programinslag.
Dessutom försvåras upprätthållandet av kraven på objektivitet
och neutralitet inom ett företag, som finansieras av reklammedel. Vårt nuvarande
system med ett enda licensfinansierat företag synes mig erbjuda
större garantier för en fri och oberoende programledning.
Ett ofta återkommande argument i debatten om kommersiell television
är att det svenska näringslivet har behov av televisionen som reklammedel.
Från näringslivets sida hävdas bl. a. att införande av reklam i televisionen
skulle kunna medverka till att höja effektiviteten i försäljnings- och distributionsleden
och därmed förbilliga varorna. Den synpunkten har också
framförts, att teknikens utveckling skulle medföra att även relativt avlägsna
televisionssändare snart kommer att nå svenskt territorium. Dessutom har
framhållits att, om något av våra grannländer skulle medge reklamsändningar,
dessa skulle kunna mottagas även i vissa delar av Sverige och att
utländska produkter härigenom skulle kunna få en favör på den svenska
marknaden.
Erfarenheterna från länder med kommersiell reklam i televisionen visar
klart, att denna i allmänhet utgör ett mycket effektivt reklammedium. Reklamens
genomslagskraft anses mycket god och kostnaden per konsument,
som nås med reklamen, beräknas vara relativt låg. Det är främst med hänsyn
härtill som vissa grupper av företag i vårt land uttryckt starka önskemål
att få tillgång till televisionsreklam.
Vid avvägningen gentemot motstående intressen av programmässig natur
— d. v. s. valfriheten, programstandarden och programledningens integritet
— är det emellertid mindre de nyssnämnda önskemålen från företagarhåll
om televisionsreklam än det eventuella värdet av dylik reklam för
samhällsekonomin i dess helhet som bör läggas i vågskålen.
Den kommersiella reklamen inom varuhandeln har en given funktion
att fylla i ett samhälle med vårt ekonomiska system. I den offentliga debatten
har emellertid uttalats åtskilliga farhågor för att ett införande av
televisionen som nytt reklammedel icke skulle få en övervägande positiv
samhällsekonomisk effekt. Sålunda har från olika håll hävdats, att införandet
av televisionsreklam kunde medföra eu ökning av de totala reklamkostnaderna
i samhället, och att en del av denna ökning kunde falla på den
improduktiva delen av reklamen. Härigenom skulle någon motsvarande
besparing i produktions- eller distributionsledet icke uppkomma, och följden
skulle bli höjda snarare än sänkta varupriser. Vidare har gjorts gällande,
att i den mån televisionsreklamen medförde verkan utöver smärre
marginella förskjutningar mellan olika konsumtionsartiklar denna effekt
skulle bli eu ökning av konsumtionen i samhället på bekostnad av sparande
och investeringar. Den synpunkten har också framförts, att mindre företag,
som icke kunde väntas få råd att reklamera i television, skulle få svårare
att hävda sig på marknaden, och att televisionsreklamen på så sätt
skulle bidraga till eu strukturomvandling, vars samhällsekonomiska verkningar
icke torde bli enbart positiva.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196b
I debatten har också pekats pa vissa allmänna karakteristiska drag hos
tclevisionsreklamen i de länder, där sådan förekommer. Märkesvarorna
intar i denna reklam naturligt nog en helt dominerande plats. Den alldeles
övervägande delen av de annonserade varorna utgöres av konsumtionsartiklar,
såsom livsmedel, tvättmedel, kosmetika, patentmediciner, tobak, vin,
Öl och läskedrycker. Reklam för sådana varor som har anknytning till de
industrigrenar, vilka är av fundamental betydelse för vårt lands ekonomiska
framåtskridande, förekommer däremot i endast obetydlig omfattning. Televisionsreklamen
säges till sin allmänna karaktär huvudsakligen vara inriktad
på att med suggererande medel inpränta vissa firmanamn och varumärken.
Dess konsumentupplysande effekt anses däremot vara ytterligt
ringa.
Såsom jag tidigare framhållit är det vid avvägningen gentemot de motstående
intressena av programmässig natur televisionsreklamens eventuella
värde för samhällsekonomin i dess helhet som hör läggas i vågskålen. I det
föregående har jag redogjort för en del av de argument som i den offentliga
debatten anförts i fråga om införande av reklam i televisionen. Denna redogörelse
gör ingalunda anspråk på att vara uttömmande. Det torde heller
knappast vara möjligt att genom ytterligare utredningar skapa full klarhet
i denna fråga.
För att kunna på förhand bedöma televisionsreklamens inverkan på samhällsekonomin
måste man kunna ställa prognos dels hur denna reklam kommer
att inriktas, dels hur köparen påverkas av en sådan reklam och dels hur
detta i sin tur påverkar sparande, produktion och varuhandel. Dessa frågor
torde i själva verket vara alltför komplicerade för att en utredning väsentligt
skall kunna bidraga till frågans klargörande. Fn sammanfattande värdering
av olika verkningar måste dessutom alltid bli subjektiv.
Frågan om värdet ur samhällsekonomisk synpunkt av televisionsreklam
måste sålunda lämnas öppen.
I anslutning härtill vill jag erinra om att jag förut närmare berört en
annan form av varuinformation åt konsumenterna, nämligen konsumentupplysningen,
och föreslagit en utvidgning och effektivisering av denna upplysningsverksamhet.
Konsumentupplysningen skall vara vederhäftig och i
verklig mening informativ samt därigenom vägleda konsumenten till från
hans synpunkt riktiga inköp. En effektiv konsumentupplysning har från
samhällsekonomisk synpunkt obestridligt ett betydande positivt värde. Med
hänsyn härtill och då värdet av televisionsreklam samhällsekonomiskt sett
är tveksamt synes mig klart övervägande skäl tala för att den programtid,
som inom ramen för en balanserad programsammansättning bör avsättas
till varuinformation, ägnas åt konsumentupplysning.
Det ibland framförda argumentet att de tekniska framstegen skulle i eu
relativt nära framtid göra det möjligt att på enskilda televisionsmottagare
i vårt land direkt ta in program jämväl från televisionssändare i avlägsna
länder är enligt vad jag inhämtat av teknisk expertis helt ogrundat. Utvecklingen
går nämligen snarare i motsatt riktning. Ju fler sändare som upprättas,
ju mer tenderar störningarna att öka. Härigenom blir räckvidden
hos sändarna i och för sig alltmer begränsad. Därtill kommer att räckvidden
för sändare på de våglängdsband, som kan utnyttjas för ytterligare program
(band IV och V), är betydligt mindre än för sändare, vilka användes
för distribution av nuvarande program (band 1 och III). Enligt den tekniska
expertisen kommer det vidare — med hänsyn till bl. a. de stora tek
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196*1
9
niskt-vetenskapliga och ekonomiska problemen — atl dröja mycket länge,
innan televisionsprogram kan komma att sändas via kommunikationssatelliter
direkt till televisionsmottagare i hemmen.
Något beslut om att i Danmark eller Norge införa kommersiell reklam i
televisionen föreligger icke. Om den situationen i framtiden skulle uppkomma,
att reklamprogram införes i något av nämnda länder, och dessa
program skulle kunna mottagas av större befolkningsgrupper i vårt land,
bör från statsmakternas sida på nytt övervägas, vilka eventuella åtgärder
som i ett dylikt läge bör vidtagas. Intill dess synes mig argumentet om grannländernas
eventuella övergång till kommersiell reklam i televisionen inte
äga någon relevans.
Sammanfattningsvis vill jag i fråga om behovet av televisionsreklam för
vissa delar av näringslivet framhålla, att jag från de synpunkter, som jag
tagit upp och redovisat i det föregående icke anser tillräckliga motiv föreligga
för införande av dylik reklam.
En annan aspekt på frågan om reklam i television är bur den påverkar
telcvisionsrörclsens sammanlagda resurser. Förespråkarna för kommersiell
television brukar hävda att införande av reklam i television skulle medföra
betydande intäktstillskott för televisionsverksamheten. Härigenom skulle
publiken »gratis» få längre programtid och bättre program eller lägre licensavgift.
Hur stort belopp som genom införande av reklam skulle kunna tillföras
televisionen är ytterligt svårt att uppskatta. Talesmän för kommersiell television
har nämnt belopp av storleken 50 till 100 mkr årligen för ett fristående,
reklamfinansierat televisionsföretag. Ett belopp av denna storleksordning
är uppenbart otillräckligt för att finansiera investeringskostnaderna
för ett nytt sändarnät och driftkostnaderna för produktion och distribution
av ett särskilt program.
I detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas, att de annonserande
företagens kostnad för reklamen ingår såsom en delpost i den totala produktions-
och distributionskostnad, som ligger till grund för prissättningen
på varorna, d. v. s. de inköpspriser konsumenterna får betala. I stort sett
samma allmänhet, som ser på televisionen, får alltså ytterst själv bekosta de
ökade resurserna för televisionen, i den mån icke televisionsreklamen medför
en sänkning av den prisnivå, som vid oförändrade förutsättningar i övrigt
skulle råda. Av vad jag anfört i närmast föregående avsnitt framgår
emellertid, att det icke går att göra någon vetenskaplig-ekonomisk undersökning,
som tillfredsställande besvarar det här aktuella frågekomplexet.
Det är därför tveksamt om införande av televisionsreklam medför en prissänkande
effekt.
Däremot torde kunna hävdas att införandet av ett reklamfinansierat televisionsföretag
vid sidan av det licensfinansierade kommer att leda till en
väsentligt högre kostnadsnivå för programproduktionen i jämförelse med
det fall att en produktion av samma volym och standard ligger hos ett enda
televisionsföretag. De administrativa och tekniska funktionerna måste nämligen
dubbleras inom kostnadskrävande sektorer. Vidare finns vissa andra
faktorer som verkar i kostnadsuppdrivande riktning.
Jag kommer nu att göra en sammanfattning av de värderingar som jag
i det föregående ansett mig kunna göra vid en jämförelse ur olika aspekter
mellan å ena sidan ett system med ett reklamfinansierat och ett liccnsfinansierat
televisionsföretag och å andra sidan eu organisation av televisions
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 dr 196b
verksamheten på ett enda företag, vilket i stora drag överensstämmer med
det nuvarande men disponerar över två programkanaler.
Det kan inte med fog göras gällande att alternativet med ett nytt reklamfinansierat
företag skulle leda till en ökad yttrandefrihet. Vad avser publikens
reella valfrihet i fråga om de olika programmen och programledningens
integritet mot obehörig påverkan synes alternativet med ett nytt
reklamfinansierat företag vara klart underlägset det nuvarande systemet.
Detsamma gäller beträffande programstandarden, dock att konkurrensen
som sådan torde kunna få en viss stimulerande inverkan på vissa typer av
program. Det går icke att fastställa huruvida införande av televisionsreklam
får en positiv eller negativ effekt från samhällsekonomisk synpunkt. Klart
är däremot att alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag kan beräknas
medföra en högre kostnadsnivå för den samlade programproduktionen
än systemet med ett enda företag.
Enligt min mening innefattar vårt nuvarande system fördelar i väsentliga
avseenden framför ett system med två företag, varav det ena är reklamfinansierat.
Utifrån den grundsyn på televisionens möjligheter och uppgifter,
som jag inledningsvis deklarerat, anser jag att alternativet med ett enda
licensfinansierat televisionsföretag obetingat är att föredraga. De skäl som
talar emot införande av ett reklamfinansierat företag har enligt min mening
en sådan styrka, att detta bestämt bör avvisas. Jag skall i det följande återkomma
till frågan huruvida vi inom ramen för vårt nuvarande system kan i
någon utsträckning ta till vara den positiva inverkan på vissa programtyper,
som enligt vad jag förut sagt konkurrensen kan medföra.
I motioner till 1962 års riksdag hemställdes om utredning i syfte att klarlägga
förutsättningarna för och ange formerna för en framtida kommersiell
TV-verksamhet i Sverige. Statsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 189 sedan ovan refererade tilläggsdirektiv redovisats i
sammandrag:
Utskottet ansluter sig för sin del i princip till den i direktiven sålunda uttalade
uppfattningen och kan alltså icke biträda motionärernas förslag i
vad avser införande av kommersiell television i vårt land och följaktligen
icke heller deras yrkanden om utredning i frågan. Skulle dock — i motsats
till vad i direktiven antages — den tekniska utvecklingen bli sådan att reklamprogram
från utlandet, speciellt då från de övriga nordiska länderna,
skulle kunna mottagas av större befolkningsgrupper i vårt land, bör från
statsmakternas sida på nytt övervägas vilka eventuella åtgärder som då bör
vidtagas.
Vid 1963 års riksdag väcktes motion med i huvudsak samma innehåll
som den nu förevarande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 9 avstyrkte
statsutskottet bifall till motionen under hänvisning till vad utskottet
anfört föregående år i utlåtandet nr 189.
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196i 11
Utskottet
Sedan år 1925 har Sveriges radio aktiebolag eller dess föregångare Aktiebolaget
Radiotjänst haft monopol på rundradioverksamhet i landet.
Förevarande motion syftar till införandet av fri etableringsrätt för radiooch
televisionsanläggningar. 1 motionen framhålles särskilt, att yttrandeoch
opinionsfriheten därigenom skulle värnas och konsumenterna givas
ökad valfrihet.
År 1956, då principerna för televisionsverksamhetens finansiering och
organisation prövades av riksdagen, avvisades tanken på att utbyggnad av
verksamheten skulle ske genom samverkan mellan staten, näringslivet och
andra berörda parter, varvid olika programföretag skulle inrättas och verksamheten
finansieras genom reklamintäkter. Genom beslut den 16 november
1962 uppdrog Kungl. Maj:t åt 1960 års radioutredning, som sysslade
med ljudradions utveckling, att utreda jämväl riktlinjerna för televisionens
framtida utveckling. I de då utfärdade tilläggsdirektiven yttrade chefen
för kommunikationsdepartementet bl. a., att det inte med fog kunde
göras gällande att alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag skulle
leda till en ökad yttrandefrihet. Vad angick publikens reella valfrihet i fråga
om olika program och programledningens integritet mot obehörig påverkan,
framhölls vidare, syntes alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag
vara klart underlägset det nuvarande systemet. Detsamma gällde beträffande
programstandarden, dock att konkurrensen som sådan skulle kunna
få en viss stimulerande inverkan på vissa typer av program. Departementschefen
uttalade dessutom, att det icke gick att fastställa huruvida införande
av televisionsreklam fick en positiv eller negativ effekt från samhällsekonomisk
synpunkt. Klart var däremot, enligt hans uppfattning, att alternativet
med ett nytt reklamfinansierat företag kunde beräknas medföra en
högre kostnadsnivå för den samlade programproduktionen än systemet med
ett enda företag. Departementschefen ansåg sålunda icke tillräckliga motiv
föreligga för införandet av kommersiell televisionsverksamhet. Något uppdrag
att undersöka frågan meddelades ej heller utredningen.
Formerna för televisionsverksamheten inom landet var genom motioner
föremål för riksdagens behandling såväl 1962 som 1963. Vid förstnämnda
tillfälle hemställdes om utredning i syfte att klarlägga förutsättningarna
och ange formerna för en framtida kommersiell televisionsverksamhet medan
år 1963 framställdes samma yrkanden som i den nu behandlade motionen.
Statsutskottet avstyrkte vid båda tillfällena bifall till motionerna och
anslöt sig i sina av riksdagen godkända utlåtanden till den i tilläggsdirektiven
till 1960 års radioutredning av departementschefen uttalade uppfattningen.
Även andra lagutskottet instämmer för sin del i dessa uttalanden
och avstyrker därför bifall till den nu förevarande motionen. Utskottet får
således hemställa,
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196b
att förevarande motion, 11:716, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 mars 1964
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell,
herr Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Nyman, Hubinette och fru
Olsson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe*, Rimmerfors,
Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje, Fredriksson, Björkman
och Gustavsson i Alvesta.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av fru Hamrin-Thorell, herrar Nyman, Hubinette, Anderson i Sundsvall,
Rimmerfors och Björkman vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets utlåtande som börjar å s. 11 med orden »Förevarande
motion syftar» och slutar med orden »nu förevarande motionen»
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Televisionen utgör i dag jämte radion vår tids till omfattningen viktigaste
massmedium. Utvecklingen har skett snabbt. Televisionens hittillsvarande
uppbyggnad har i Sverige genomförts på mindre än tio år. Dess tekniska utveckling
kan emellertid inte nu anses ha nått något slutstadium. En fortsatt
utbyggnad är att vänta och bör ske.
I den föreliggande motionen har erinrats om den utveckling som skett på
televisionsområdet och framhållits angelägenheten av att televisionens ställning
och uppgifter klarlägges mot bakgrund av den tekniska utveckling som
lett fram till televisionens plats som vår tids viktigaste masskommunikationsmedel.
De frågeställningar som enligt motionärerna härvid träder i
förgrunden gäller televisionens roll i den fria opinionsbildningen samt vilka
rättsliga och ekonomiska principer däri inbegripet ägandeförhållandena
som skall ligga till grund för televisionens fortsatta verksamhet. De konkreta
problem som här aktualiseras gäller öppnande av möjlighet till etablering
efter koncession av enskilda televisions- och radioföretag, vid sidan
om det statliga, en rätt som för närvarande saknas i vårt land, rätt till reklamfinansiering
av sådana sändningar samt utformningen av lagstiftning
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 196i
13
och lämplig institution för teknisk samordning och auktorisation, för att
möjliggöra den samhällsinsyn och de regler som från allmänna utgångspunkter
kan befinnas erforderliga.
Utskottet vill här erinra om att i en annan vid riksdagens början väckt
motion — 11:653, vilken remitterats till statsutskottet — har frågan om
reklamfinansierade radio- och TV-program tagits upp. I denna motion föreslås
att en allsidig utredning tillsättes för att förutsättningslöst klarlägga
olika möjligheter till och konsekvenser av reklamfinansierade radio- och
TV-program.
Genom de tilläggsdirektiv som år 1962 utfärdades av kommunikationsministern
till den år 1960 tillsatta radioutredningen skall denna utreda jämväl
riktlinjerna för televisionens framtida utveckling i vårt land. Tilläggsdirektiven
lägger emellertid uttryckliga hinder för utredningen att ta upp
frågan om reklamfinansiering liksom också den ur principiell synvinkel vidare
frågan om rätt till etablering av radio- och TV-företag vid sidan av det
statliga.
Enligt utskottets mening är den ovan berörda begränsningen av utredningsarbetet
beklaglig. Såsom framhölls i en till statsutskottets utlåtande
nr 189 år 1962 fogad reservation har utvecklingen på TV-området — såväl
inom som utom landet — lett fram till att de förutsättningar, på vilka statsmakterna
1956 grundade sitt beslut i TV-frågan, i viktiga avseenden förändrats.
Det kan inte vara rimligt att betrakta nämnda beslut som slutgiltigt. Det
synes utskottet därför vara värdefullt om en allsidig och förutsättningslös
omprövning av statsmakternas beslut kommer till stånd. De i motionen
anförda synpunkterna bör härvid beaktas. Bland övriga spörsmål som bör
särskilt uppmärksammas må nämnas frågorna om en kommersiell televisions
inverkan på tidningsföretagens ekonomi samt småföretagarnas möjligheter
att kunna hävda sina reklamintressen i konkurrens med de större
företagen. Praktiska skäl talar enligt utskottets mening för att den översyn
som utskottet här förordar utföres genom en särskild utredning vid sidan
av den år 1960 tillsatta radioutredningen.»
h) att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen i anledning av förevarande motion, 11:716,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig
och förutsättningslös utredning av frågan om riktlinjer för
radio- och televisionsverksamheten i enlighet med vad utskottet
ovan anfört».
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.