Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående företagares och fria yrkesutövares ställning inom den allmänna försäkringen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 603 i första kammaren av herr Pettersson, Harald, m. fl., samt nr 718 i andra kammaren av herr Andersson i Knäred m. fl.

1964-03-12 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1964:22, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående företagares och fria yrkesutövares ställning inom den allmänna försäkringen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 603 i första kammaren av herr Pettersson, Harald, m. fl., samt nr 718 i andra kammaren av herr Andersson i Knäred m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 196b

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående företagares

och fria yrkesutövares ställning inom den allmänna försäkringen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 603 i första kammaren av herr

Pettersson, Harald, m. fl., samt nr 718 i andra kammaren av herr Andersson

i Knäred m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning och förslag

rörande möjligheten för företagare och fria yrkesutövare

1) att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen utan samtidig skyldighet

till anslutning till tilläggspensionsförsäkringen;

2) att begränsa anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen till förtidsoch

efterlevandeskyddet;

3) att begränsa anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen till förtidsoch

efterlevandeskyddet jämte halva ålderspensionen».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen 1:603.

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Enligt lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring omfattas i princip

samtliga svenska medborgare, som fyllt 16 år, av den allmänna försäkringen.

Den allmänna sjukförsäkringen

Den i den allmänna försäkringen ingående sjukförsäkringen medför rätt

till sjukvårdsersättning och till sjukpenning.

Den försäkrades rätt till sjukpenning är beroende av att han är placerad

i sjukpenningklass. Varje försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa

och som har en inkomst av förvärvsarbete (anställning eller annat

förvärvsarbete) om minst 1 800 kronor om året, skall vara placerad i sjukpenningklass.

Det avgörande för vilken sjukpenningklass en försäkrad skall

tillhöra är inkomstens storlek. Har den försäkrade inkomst såväl av anställning

som av annat förvärvsarbete, skall placeringen grundas på in
Bihang

till riksdagens protokoll t96b. 9 samt. 2 avd. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 196i

komsten av anställning såvitt avser den sjukpenningklass, i vilken den försäkrade

skulle ha placerats med hänsyn enbart till denna inkomst, och i

övrigt på inkomsten av annat förvärvsarbete.

Med inkomst av förvärvsarbete avses den inkomst i penningar eller naturaförmåner

i form av kost eller bostad, som försäkrad kan antagas komma

att tills vidare åtnjuta av eget arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän

eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller ock eljest (inkomst

av annat förvärvsarbete). Genom s. k. likställighetsavtal kan ersättning för

arbete som försäkrad utför för annans räkning utan att vara anställd i dennes

tjänst anses såsom inkomst av anställning. En förutsättning är att sådant

avtal jämväl träffats med avseende på tilläggspensioneringen.

Beräkning av inkomst av förvärvsarbete grundas på uppgifter av den försäkrade

eller dennes arbetsgivare eller på den uppskattning, som vid taxering

gjorts av den försäkrades inkomst.

Sjukpenningbeloppen för dag varierar från 5 kronor i klasserna nr 1 och

2 till 28 kronor i klass nr 15. Sistnämnda klass omfattar dem vilkas årsinkomst

uppgår till 21 000 kronor eller mera. Av sjukpenningbeloppet i varje

klass utgör 5 kronor grundsjukpenning och återstoden tilläggssjukpenning.

Sjukpenning utgår endast om sjukdomen förorsakar nedsättning av arbetsförmågan

med minst hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan

utgår hel sjukpenning. I annat fall utgår halv sjukpenning. För dag

då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenningen minskas med 5

kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp.

Sjukpenning utgives inte genast utan först efter en viss karenstid. Denna

är i allmänhet tre dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad.

Om en sjukperiod börjar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut,

räknas dock ingen ny karenstid vid den senare sjukperioden. Sjukpenning

utgår i princip inte för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos

försäkringskassan. Karenstiden om tre dagar kan, vad gäller tilläggssjukpenning

som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning,

förlängas till 33 eller 93 dagar efter anmälan av den försäkrade. Försäkrad,

som gjort sådan anmälan, kan övergå till kortare karenstid, om han ej

fyllt 55 år och har god hälsa.

Till sjukpenning kan utgivas barntillägg för den försäkrades eller hans

makes barn under 16 år, med vilket den försäkrade stadigvarande sammanbor.

Förhållandet mellan sjukförsäkringen och pensioneringen

Förmånerna från sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen

(dvs. folkpensioneringen och tilläggspensioneringen) är samordnad enligt

principen att det inte bör uppkomma vare sig luckor i försäkringsskyddet

eller dubbelersättningar. Rätten till ersättning från sjukförsäkringen är därför

ej begränsad till visst antal dagar utom för dem som åtnjuter ålders
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1964

3

pension eller hel förtidspension från den allmänna försäkringen. Med hänsyn

härtill har föreskrivits att allmän försäkringskassa kan tillerkänna en försäkrad,

som åtnjuter sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård, förtidspension

utan hinder av att han inte gjort ansökan därom.

Försäkringen för tilläggspension

Försäkringen för tilläggspension avser att bereda ålderspension, förtidspension

och familjepension utöver folkpensionen. Rätten till tilläggspension

grundas på inkomsten av det förvärvsarbete, som den försäkrade utför

under sin aktiva tid, och pensionen är avvägd i förhållande till denna

inkomst.

Den inkomst, som blir pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen, är

den försäkrades inkomst av förvärvsarbete under åren fr. o. m. det då han

fyller 16 år t. o. m. det då han fyller 65 år. Förvärvsarbetsinkomsterna indelas

i inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Med

inkomst av annat förvärvsarbete avses inkomst av här i riket bedriven rörelse,

inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade,

samt ersättning för arbete för annans räkning, allt i den mån

inkomsten inte är att hänföra till inkomst av anställning. Inkomst av något

av de nu nämnda slagen, som inte uppgår till 500 kronor för år, medräknas

ej. Till grund för inkomstberäkningen för visst år lägges den försäkrades

taxering till statlig inkomstskatt för året.

Den pensionsgrundande inkomsten motsvarar summan av inkomst av

anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger

en viss minimigräns, det vid årets ingång gällande basbeloppet, vilket

utgör 4 000 kronor i 1957 års penningvärde. Basbeloppet avräknas i första

hand mot inkomst av anställning. Maximigränsen för beräkning av den pensionsgrundande

inkomsten utgör 7,5 gånger det vid årets ingång gällande

basbeloppet, dvs. 30 000 kronor i 1957 års penningvärde. Belopp från vilket

sålunda skall bortses avräknas i första hand å inkomst av annat förvärvsarbete.

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för en försäkrad,

tillgodoräknas honom pensionspoäng. Dessa utgör den pensionsgrundande

inkomsten delad med basbeloppet vid årets ingång. I den mån

den pensionsgrundande inkomsten härrör från inkomst av annat förvärvsarbete

tillgodoräknas den försäkrade pensionspoäng i regel endast såvida

tilläggspensionsavgift för året till fullo erlagts inom föreskriven tid.

Ålderspension utgår fr. o. m. den månad, under vilken den försäkrade

fyller 67 år med möjlighet till förtida eller uppskjutet pensionsuttag efter

samma regler som inom folkpensioneringen. Storleken av den ålderspension,

som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 % av produkten av basbeloppet

för den månad, för vilken pensionen skall utges, och medeltalet av de pensionspoäng

som tillgodoräknats den försäkrade, eller, om pensionspoäng

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 är 1964

tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen

(femtonårsregeln). Har pensionspoäng tillgodoräknats honom för

mindre än 30 år, skall dock nämnda produkt minskas med 1/30 för varje

år, som antalet poängår understiger 30 år (trettioårsregeln). I fråga om dem

som är födda år 1923 eller tidigare gäller särskilda övergångsbestämmelser,

som innebär att personer födda 1914 och senare har möjlighet att förvärva

full pension, medan de som är födda 1896—1913 maximalt kan få så många

tjugondelar av full pension som antalet år fr. o. m. 1960 t. o. m. det då

vederbörande fyller 65 år.

Om den försäkrades arbetsförmåga på grund av bl. a. sjukdom är nedsatt

med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig, utgår förtidspension

för tid före den månad, då han fyller 67 år eller ålderspension

dessförinnan börjar utgå till honom. Är nedsättningen av arbetsförmågan

inte att anse såsom varaktig men kan den antagas bli bestående avsevärd tid,

kan den försäkrade erhålla tilläggspension i form av sjukbidrag, som är

begränsat till viss tid men för vilket i övrigt gäller samma regler som beträffande

förtidspension. Beroende på graden av arbetsförmågans nedsättning

kan förtidspensionen vara hel eller utgöra två tredjedelar eller en tredjedel

av hel pension.

En ytterligare förutsättning för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen

är att den försäkrade kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för

tid före det år, då pensionsfallet inträffat.

Storleken av hel förtidspension motsvarar i princip den ålderspension, som

den försäkrade skulle bli berättigad till vid 67 års ålder. För beräkningen

gäller särskilda regler.

Då en förtidspensionär uppnår 67 års ålder, utbytes förtidspensionen mot

ålderspension.

En försäkrads änka och barn har rätt till familjepension efter honom, under

förutsättning att han vid sin död var berättigad till förtidspension eller

ålderspension från tilläggspensioneringen eller att han skulle ha varit berättigad

till förtidspension, om hans arbetsförmåga vid tiden för dödsfallet

varit så nedsatt som kräves för rätt till sådan pension.

Änkepension utgår till änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat

minst fem år och ingåtts senast den dag, då den försäkrade fyllde 60 år.

Efterlämnar den försäkrade barn som också är barn till änkan, är änkan,

oavsett om barnet är minderårigt eller uppnått vuxen ålder, berättigad till

änkepension även om nyssnämnda förutsättningar inte är uppfyllda. Änkepensionsrätten

upphör om änkan gifter om sig.

Änkepensionen utgör en viss procent av den avlidnes egenpension, dvs. den

förtids- eller ålderspension, som utgick till den avlidne, eller — om sådan

pension ej utgick — den förtidspension, som han skulle ha erhållit, därest

rätt till hel sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. Även om

den avlidne åtnjöt partiell förtidspension, beräknas änkepension med ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1964

5

gångspunkt från hel förtidspension. Var han ålderspensionär, räknar man

med en ålderspension av den storlek, som gäller vid uttag från 67 års ålder.

Änkepensionens storlek är i övrigt beroende av om den försäkrade efterlämnar

barn, som är berättigat till pension efter honom. Finns inte något

pensionsberättigat barn, är änkepensionen 40 % av den försäkrades nyssberörda

egenpension. Efterlämnar den försäkrade pensionsberättigat barn

är änkepensionen 35 % av samma pension.

Barnpension tillkommer försäkrads barn under 19 år. Storleken av barnpensionen

är beroende av huruvida pensionsberättigad änka finns samt av

familjemedlemmarnas antal. Efterlämnar en man änka och ett pensionsberättigat

barn, blir barnets pension 15 % av faderns egenpension. Är ett

barn ensamt pensionsberättigat, blir barnets pension 40 % av den avlidnes

egenpension. Finns flera barn än ett, ökas de nu angivna procenttalen med

10 för varje barn utöver det första, och det sammanlagda barnpensionsbeloppet

fördelas lika mellan barnen.

Undantagande från försäkringarna

En försäkrad har möjlighet att anmäla individuellt undantagande från

försäkringen för tilläggspension, såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete

än anställning. Bestämmelsen härom återfinnes i 11 kap. 7 § försäkringslagen.

Har sådant undantagande skett, skall vid beräkning av pensionsgrundande

inkomst för den försäkrade för tid efter ingången av året

näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke tagas till inkomst av annat

förvärvsarbete. Anmälan om undantagande kan återkallas av den försäkrade

med verkan från nästföljande årsskifte, dock tidigast från det som

inträffar sedan undantagandet ägt giltighet i fem år. Den som har återkallat

anmälan om undantagande får sedan inte ånyo göra dylik anmälan.

Anmälan om undantagande liksom återkallelse skall göras hos allmän försäkringskassa.

Undantagande från försäkringen för tilläggspension får betydelse även

för sjukförsäkringen. Enligt 3 kap. 2 § försäkringslagen skall nämligen

den försäkrade, för tid då sådant undantagande äger giltighet, vara undantagen

även från sjukförsäkringen vad gäller tilläggssjukpenning. Detta

innebär, att den försäkrades sjukpenningklass skall bestämmas med bortseende

från hans inkomst av annat förvärvsarbete än anställning; grundsjukpenningen

påverkas dock ej.

Finansieringen

Sjukförsäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter från de försäkrade,

arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Den försäkrades egen avgift

avseende sjukpenningen beror till sin storlek på sjukpenningklassen samt,

när det gäller tilläggssjukpenning, på karenstidens längd och huruvida

sjukpenningen svarar mot inkomst av anställning eller annat förvärvsår
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

bete. Utgifterna för tilläggssjukpenning i vad avser annan förvärvsinkomst

bestrides helt med de försäkrades egna avgifter.

Tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter, vilka inflyter till den

allmänna pensionsfonden. Procentsatsen för avgiftsuttaget har fastställts

för åren 1960—1969 och utgör för 1964 sju, för 1965 sju och en halv, för

1966 åtta, för 1967 åtta och en halv, för 1968 nio och för 1969 nio och en

halv procent. Avgift för inkomst av anställning erlägges av arbetsgivarna.

Avgift för inkomst av annat förvärvsarbete (tilläggspensionsavgift) erlägges

av de försäkrade själva och beräknas på den pensionsgrundande inkomsten

i den mån denna härrör från sådant arbete.

Historik m. m.

Enligt de regler om sjukförsäkring som gällde före ikraftträdandet av lagen

om allmän försäkring omfattade den obligatoriska försäkringen för tillläggssjukpenning

inte de självständiga företagarna. Enligt bestämmelser

i 47 § lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring kunde sjukkassemedlem,

vars inkomster av förvärvsarbete helt eller delvis härrörde från

annat förvärvsarbete än tjänst, genom frivilliga avgifter försäkra sig hos

den centralsjukkassa han tillhörde för erhållande av tillägg till den sjukpenning,

som utgavs på grund av den obligatoriska försäkringen.

Försäkringen för tilläggspension omfattade redan från början de självständiga

företagarna. Beträffande inkomst av annat förvärvsarbete gällde

emellertid ursprungligen, enligt 8 § lagen den 28 maj 1959 om försäkring

för allmän tilläggspension, den regeln att inkomsten till den del den låg

mellan det dubbla basbeloppet och maximibeloppet togs i beräkning endast

till två tredjedelar. Enligt 36 § samma lag ägde försäkrad anmäla undantagande

från försäkringen såvitt angick inkomst av annat förvärvsarbete.

Genom lag den 26 maj 1961 ändrades bestämmelserna om beräkning

av pensionsgrundande inkomst så att samma regler skulle gälla för sådan

beräkning, vare sig inkomsten härrörde av anställning eller av annat

förvärvsarbete. De nya reglerna skulle tillämpas även på 1960 års inkomster.

1958 års socialförsäkringskommitté föreslog, att tilläggssjukpenningförsäkringen

skulle utsträckas att omfatta även företagarna, varvid dessa efter

särskild framställning skulle kunna få karenstiden förlängd till 33 eller

93 dagar. Vidare föreslogs att företagare skulle äga göra anmälan om undantagande

från tilläggssjukpenningförsäkringen men endast såvida anmälan

samtidigt avsåg undantagande från tilläggspensioneringen. Företagare,

som kvarstod i tilläggspensioneringen, skulle alltså tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen.

I den proposition, nr 90 år 1962, varigenom förslag till lag om allmän

försäkring förelädes riksdagen, uttalade föredragande departementschefen,

att kommittén anfört övertygande skäl för att den obligatoriska försök
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1964 7

ringen för tilläggssjukpenning även borde omfatta företagare, och fortsatte:

Av intresse är att bland de remissorgan, som företräder företagarintressen,

det är en allmän uppfattning att flertalet självständiga företagare och

fria yrkesutövare har behov av ett vidgat försäkringsskydd mot inkomstbortfall

på grund av sjukdom och att detta behov hör tillgodoses genom att

vederbörande automatiskt anslutes till tilläggssjukpenningförsäkringen. Jag

finner att kommitténs förslag i denna del bör genomföras.

En automatisk anslutning av företagarna till försäkringen för tilläggssjukpenning

är inte oförenlig med en viss individuell valfrihet. Behovet av

försäkringsskydd är mer skiftande när det gäller företagare än när det gäller

anställda, vilket motiverar att särskilda valmöjligheter står företagarna

till buds. De valmöjligheter man vill ge företagarna inom sjukförsäkringen

måste emellertid bedömas i samband med den redan befintliga valfriheten

inom tilläggspensioneringen. I ett remissyttrande har med tanke på lantbrukarnas

speciella förhållanden framkastats förslag om att låta skiljelinjen

gå mellan riskskydd och åldersskydd. En företagare borde kunna ställa

sig utanför tilläggspensioneringens ålderspensionsdel men ändock ha kvar

rätten till tilläggssjukpenning liksom sitt förtids- och familjepensionsskydd

inom försäkringen för tilläggspension. Detta förslag bryter emellertid"

mot systemets grundläggande konstruktion, och en uppbyggnad efter

de i yttrandet föreslagna linjerna skulle ge upphov till invecklade problem

rörande samordningen mellan förtidspension och ålderspension. Det är svårt

att bedöma om det skulle vara möjligt att finna en tillfredsställande lösning

på dessa samordningsproblem, men det står i alla händelser klart att

varje lösning, som kunde förtjäna att övervägas, skulle komplicera försäkringssystemet

på ett sätt som är ägnat att inge starka betänkligheter. En

hela folket omfattande socialförsäkring kan inte, om rimliga anspråk på

översiktlighet och hanterlighet skall upprätthållas, tillfredsställa alla tänkbara

önskemål om variationer. Jag kan därför inte förorda en lösning av

det slag som åsyftas i det berörda remissyttrandet.

En annan fråga är om valmöjligheterna inom sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen

bör vara fristående från eller sammankopplade med varandra.

I det förra fallet skulle en företagare kunna välja att tillhöra endast

endera tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen, men

i det senare fallet skulle utträde och återinträde få avse endast båda försäkringsgrenarna

gemensamt. Socialförsäkringskommitténs majoritet har föredragit

det senare av dessa båda alternativ, men en minoritet inom kommittén

och åtskilliga remissorgan har givit företräde åt det förra. De som förordat

alt valmöjligheterna inom sjukpenningförsäkringen och tilläggspensioneringen

blir helt fristående från varandra har i en del fall motiverat

sin ståndpunkt med att företagarna själva betalar sina avgifter och därför

själva bör få bestämma omfattningen av sitt försäkringsskydd. Inom ett i

princip obligatoriskt försäkringssystem, i vilket de olika delarna är beroende

av varandra, kan emellertid ett argument av detta slag inte ensamt få bli

utslagsgivande. Finge vissa försäkrade välja att tillhöra tilläggspensioneringen

samtidigt som de kunde ställa sig utanför försäkringen för tilläggssjukpenning,

skulle detta kunna leda till ett tryck på de pensionsbeviljandc

organen för att förmå dem att fylla ut luckan i försäkringsskyddet genom

att bevilja pension i fall då detta eljest inte skulle ha skett. Resultatet skulle

kunna bli en omotiverad belastning på tilläggspensioneringen. Omvänt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1964

skulle det kunna leda till att sjukförsäkringen i viss omfattning finge överta

pensioneringens roll, om en del försäkrade kunde tillhöra försäkringen

för tilläggssjukpenning även efter ett utträde ur tilläggspensioneringen.

Det skulle nämligen då i praktiken kunna bli svårt att på ett så tidigt stadium

som rätteligen borde ske byta ut en tämligen hög sjukpenning mot

folkpension. Mot denna sista form av valfrihet kan även invändas att man

knappast bör räkna med att en företagare har större förmåga att själv hära

de ekonomiska konsekvenserna av en invaliditet än motsvarande följder

av en övergående sjukdom. Jag har vid övervägande av de olika synpunkter

som kan anläggas på frågan kommit till den uppfattningen att utträden

och återinträden beträffande försäkringarna för tilläggssjukpenning och

för tilläggspension bör få ske endast med avseende på båda försäkringarna

i förening. För att tillmötesgå önskemålen om ett billigare men till följd

därav givetvis också mindre omfattande sjukförsäkringsskydd förordar jag

att, såsom socialförsäkringskommittén föreslagit, företagarna skall få rätt

att välja karenstid för tilläggssjukpenningen. Kommitténs förslag om 33

och 93 dagars karenstid som alternativ till den normala 3-dagarstiden förefaller

mig väl avvägt.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 27. Därvid

upptog utskottet till behandling även motioner med önskemål om valfrihet

för företagare så till vida, att dessa skulle äga tillhöra endera tillläggssjukpenningförsäkringen

eller tilläggspensioneringen. I detta avseende

anfördes i utlåtandet följande:

Den nuvarande sjukpenningförsäkringen ger skydd ej hlott vid sjukdom

utan även i viss utsträckning vid invaliditet, som är en följd av sjukdom.

Skyddet är emellertid till tiden begränsat; sjukpenning utgår i allmänhet

för högst 730 dagar vid varje sjukdom (sjukhjälpstiden). Sjukpenningförsäkringen

är samordnad med invalidpensioneringen inom folkpensioneringen

på så sätt, att sjukpenning och invalidpension i princip inte utgår

samtidigt. Samordningen kan alltså sägas vara av negativt slag. Däremot

har samordningen icke för närvarande den innebörden att sjukpenningen

vid sjukhjälpstidens slut alltid avlöses av pension, även om den försäkrades

arbetsoförmåga eller nedsättning av arbetsförmågan då består.

Propositionens förslag till förtidspensionering öppnar vägen för en positiv

samordning mellan sjukförsäkring och pensionering. Den bärande tanken

i denna samordning är att sjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen

tillsammans skall utgöra ett enhetligt skydd mot inkomstbortfall

vid sjukdom och vid invaliditet, ett skydd utan vare sig luckor eller dubbelersättningar.

Inom detta skydd skall i princip sjukpenningförsäkringen svara

för sjukdomstiden och pensioneringen för tiden därefter. Som en riktpunkt

för tillämpningen har departementschefen uttalat, att utbyte av sjukförsäkringsförmåner

mot förtidspension inte skall göras, förrän själva läkeprocessen

avslutats och ett mera definitivt medicinskt tillstånd inträtt.

Rent teoretiskt skulle man kunna tänka sig en gränsdragning på så sätt, att

förmånerna skall utgå från sjukförsäkringen, så länge den försäkrade är

sjuk, och från pensioneringen, i och med att sjukdomen övergått i invaliditet.

Men en sådan ordning låter sig svårligen genomföra, eftersom begreppen

sjukdom och invaliditet inte är entydiga; i synnerhet är den inbördes

avgränsningen mellan de båda begreppen vansklig. Man har därför i det nya

systemet sökt sig fram efter andra vägar, Genom att göra förmånerna från

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 196i

9

sjukpenningförsäkringen och från pensioneringen i stort sett likvärdiga har

uppnåtts, att det för den försäkrade blir utan större betydelse, från vilkendera

försäkringen förmånerna utgår. Därigenom blir det av mindre vikt att

söka exakt fastställa, när en sjukdom övergått i invaliditet. Samordningen

mellan de båda försäkringarna gör de nuvarande reglerna om viss sjukhjälpstid

inom sjukpenningförsäkringen överflödiga. Därmed kan också

de båda invecklade och svårtillämpbara bestämmelserna om sammanläggning

av sjukperioder m. m. slopas. Som ett sammanfattande omdöme om

samordningen vill utskottet uttala, att den innefattar en elegant lösning,

som samtidigt ger en välkommen förbättring av skyddet för dem som drabbas

av långvarig sjukdom och invaliditet.

Enligt utskottets mening är en valfrihet att tillhöra endast endera tillläggssjukpenningförsäkringen

eller tilläggspensioneringen icke förenlig

med den föreslagna samordningen. De som uttalar sig för en valfrihet att

tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen men ej tilläggspensioneringen synes

utgå från den nuvarande sjukpenningförsäkringen. Såsom torde framgå

av det ovan anförda, skiljer sig emellertid sjukpenningförsäkringen enligt

propositionens förslag från den nuvarande bl. a. så till vida, att den i princip

inte är avsedd att ge skydd vid invaliditet till följd av sjukdom. En valfrihet

av nämnda slag skulle medföra behov av två olika typer av obligatorisk

försäkring för tilläggssjukpenning, en för företagare, som står utanför

tilläggspensioneringen, och en för övriga försäkrade. Om däremot rätten att

tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen men ej tilläggspensioneringen skulle

avse en sjukpenningförsäkring av den typ som innefattas i propositionen,

skulle denna få bygga på den vanskliga gränsdragningen mellan sjukdom

och invaliditet. Detta synes utskottet inte möjligt. Av samma skäl är det

omöjligt att medge tillhörighet enbart till tilläggspensioneringen. Såsom

framgår av vad departementschefen anfört, skulle en fristående tilläggspensionering

eller en fristående sjukpenningförsäkring, som bygger på gränsdragningen

mellan sjukdom och invaliditet, ge upphov till tryck på de pensionsbeviljande

organen att bevilja pension i fall, då detta eljest inte skulle

ha skett, respektive att dröja därmed längre än som normalt skulle ha varit

fallet.

Såsom skäl för motionsyrkandena har anförts att det bland företagarna

föreligger behov av valfrihet i förevarande hänseenden. Om därmed avses att

en företagare skulle ha behov av tilläggssjukpcnningförsäkring men ej av

tilläggspensionering, är argumentet knappast bärande. Sjukpenningförsäkringen

är nämligen i huvudsak avsedd som ett skydd mot inkomstbortfall

vid kortvarig sjukdom samt vid sådan långvarig sjukdom som inte leder

till invaliditet. Däremot lämnar den ej skydd vid invaliditet eller vid försörj

arens bortgång. För utskottet ter det sig naturligt att förutsätta, att

den som anser sig själv kunna svara för långtidsskydd och familjeskydd

också bör kunna ordna korttidsskyddet på egen hand. I vart fall är det enligt

utskottets mening inte särskilt angeläget att det allmänna erbjuder ett

försäkringsalternativ med enbart kortidsskydd. Däremot har utskottet förståelse

för att en företagare bedömer sig vara i behov av långtids- och familjeskydd

men anser sig kunna avstå från korttidsskyddet. För dessa fall

innebär emellertid propositionens förslag om en förlängning av karenstiden

upp till 93 dagar ett godtagbart alternativ till motionsyrkandena om rätt för

företagare att deltaga enbart i tilläggspensioneringen. Det har också i motionerna

anförts, att många företagare saknar ekonomiska möjligheter att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1964

tillhöra både tilläggssjukpenningförsäkringen och tilläggspensioneringen.

Detta argument saknar enligt utskottets mening bärkraft, såvitt därmed

åsyftas den som anser sig kunna bära allenast avgifterna för tilläggspensioneringen.

Avgifterna för tilläggssjukpenningförsäkringen kommer nämligen

för den som väljer den längsta karenstiden att uppgå till förhållandevis

blygsamma belopp. Av socialförsäkringskommittén har dessa avgifter

beräknats till 45 kr. om året vid en årlig förvärvsinkomst av 6 800—8 400 kr.

Vid en förvärvsinkomst av 14 000—16 000 kr. skulle motsvarande avgifter

vara 93 kr. och vid en förvärvsinkomst av 21 000 kr. och däröver 141 kr.

Dessa belopp ligger sannolikt något i överkant, då kommittén utgått från en

grundsjukpenning om 4 kr.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet förevarande motionsyrkanden.

Utskottet behandlade vidare i utlåtandet väckta motioner med önskemål

om valfrihet inom tilläggspensioneringen så till vida, att en företagare skulle

äga tillhöra denna försäkring endast i fråga om vissa delar av dess skydd,

nämligen förtids- och efterlevandeskyddet. Beträffande dessa motioner anfördes

följande:

Utskottet är medvetet om att många företagare inte har samma behov av

åldersskydd som övriga försäkrade och att i fråga om tilläggspensioneringen

en anslutning enbart till förtids- och familjepensioneringen skulle innebära

en lämplig lösning av deras individuella trygghetsproblem. En sådan

anordning skulle dessutom ha den fördelen att den inte rubbade samordningen

mellan tilläggssjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen.

Såsom departementschefen framhållit bryter emellertid en valfrihet av detta

slag mot den grundläggande konstruktionen inom tilläggspensioneringen. Att

bygga in en sådan valfrihet i systemet skulle därför med största sannolikhet

göra detta ohanterligt. I vart fall skulle reglerna bli synnerligen komplicerade.

Utskottet kan följaktligen inte biträda förevarande motionsyrkanden.

Riksdagen godkände i de delar varom här är fråga andra lagutskottets

utlåtande.

Med tanke på de personer, som före den allmänna försäkringslagens tillkomst

anmält undantagande från tilläggspensioneringen, stadgades i lagen

om införande av försäkringslagen, att anmälan om undantagande kunde

före utgången av år 1962 återkallas med verkan fr. o. m. den 1 januari 1963.

Anmälan som på så sätt återkallats skall inte påverka den försäkrades rätt

att i framtiden ånyo anmäla undantagande.

Andra lagutskottet hade under år 1963 att taga ställning till motionsyrkanden

av samma innebörd som de förevarande. Härvid biföll utskottet i

utlåtande nr 44 år 1963, yrkandena. Vid utlåtandet fanns fogad reservation,

i vilken reservanterna, under hänvisning till utskottets uttalanden år 1962,

icke fann skäl till ändrat ställningstagande. I reservationen hemställdes

därför att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll reservationen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 196i

Utskottet

11

Lagen om allmän försäkring trädde i kraft vid ingången av år 1963. Enligt

denna lag omfattas företagarna i princip av den allmänna försäkringen.

Försäkrad äger emellertid rätt att anmäla undantagande från försäkringen

för tilläggspension, så vitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.

Sådant undantagande får betydelse även för sjukförsäkringen. Den

för vilken undantagande från tilläggspensioneringen äger giltighet skall

nämligen inte vara försäkrad för tilläggssjukpenning, i den mån denna

grundas på inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Utträde från

försäkringarna för tilläggspension och för tilläggssjukpenning kan således

ske endast med avseende på båda försäkringarna i förening.

I förevarande motioner kritiseras sammankopplingen mellan tilläggspensioneringen

och tilläggssjukpenningen, varjämte förordas att viss valfrihet

inom tilläggspensioneringen bör genomföras för företagarna. Motionärerna

hemställer om skyndsam prövning och förslag i syfte att möjliggöra

för företagare och fria yrkesutövare att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen

enbart eller att begränsa anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen

till förtids- och efterlevandeskydd, alternativt därutöver till halv ålderspension.

Motionärerna framhåller, att många företagare saknar ekonomiska

förutsättningar för en fullständig anslutning till försäkringarna.

Motioner med samma innebörd som de förevarande var föremål för utskottets

behandling under fjolåret. Utskottet anförde vid detta tillfälle att

de önskemål och behov, som från företagarnas sida gjorde sig gällande i

fråga om den allmänna försäkringen, var nära förknippade med företagandets

natur. Ett stort antal företagare hade sålunda under sin aktiva förvärvstid

omfattande utgifter för investeringar och amorteringsändamål,

vilka måste bestridas av de löpande inkomsterna. Till följd härav minskades

dessa företagares ekonomiska möjligheter att ansluta sig till försäkringarna

i deras helhet. Samtidigt var företagarnas behov av ålderspension mindre

än de anställdas, då det i rörelsen nedlagda kapitalet i viss mån gav företagarna

trygghet på ålderns dagar. Den ordning som rådde beträffande företagarnas

anslutning till den allmänna försäkringen ansåg utskottet inte

helt tillfredsställande. Försäkringssystemet var avsett för alla medborgare.

Systemet ställde emellertid vissa grupper i samhället inför valet att antingen

antaga en anslutningsforin, som inte svarade mot deras faktiska behov, eller

avstå från delar av systemet. Även ur samhällets synpunkt var det angeläget

att detta förhållande rättades till. Såsom motionärerna framhållit, fortsatte

utskottet, var företagarnas behov av särskilt korttidsskydd inte tillgodosett

i gällande lag. Möjlighet borde öppnas till anslutning till tilläggssjukpenningförsäkringen

utan skyldighet till samtidig anslutning till försäkringen

för tilläggspension. Även inom tilläggspensioneringens ram borde

viss valfrihet för företagare genomföras. Särskilt i betraktande av vad ovan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 196i

anförts om företagarnas utgifter under förvärvstiden och det skydd vid

ålderdomen det i rörelsen nedlagda kapitalet kunde sägas representera, ansåg

utskottet det angeläget att företagarna erhöll möjlighet att begränsa

anslutningen till tilläggspensioneringen till förtids- och efterlevandeskyddet.

Därutöver borde det stå vederbörande öppet att ansluta sig till halv ålderspension

från tilläggspensioneringen. De svårigheter, som åberopats till stöd

för invändningar mot här förordade valmöjligheter, nämligen att samordningen

mellan sjukförsäkringen och förtidspensioneringen kunde rubbas

och, beträffande valfriheten inom tilläggspensioneringen, att denna skulle

göra hela systemet svåradministrerat, syntes utskottet överdrivna. Under

alla omständigheter hade de skäl som åberopats ej sådan tyngd att de

kunde anses utgöra hinder för en omprövning av frågorna.

Under hänvisning till de sålunda anförda omständigheterna hemställde

utskottet att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära förslag till erforderliga

åtgärder. Riksdagen biföll emellertid icke utskottets hemställan utan

ansåg, att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

På grund av riksdagens ställningstagande i frågan under fjolåret kvarstår

de ovan påtalade problemen för företagare och fria yrkesutövare. Enligt utskottets

mening är riksdagens ingripande alltjämt påkallat. Utskottet får

därför hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande motioner, 1:603

och II: 718, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om

skyndsam prövning och förslag rörande möjligheter för

företagare och fria yrkesutövare att dels tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen

utan samtidig skyldighet till anslutning

till tilläggspensionsförsäkringen, dels begränsa anslutningen

till tilläggspensionsförsäkringen till förtidsoch

efterlevandeskydd, dels ock begränsa anslutningen till

tilläggspensionsförsäkringen till förtids- och efterlevandeskydd

jämte halv ålderspension.

Stockholm den 12 mars 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell,

herrar Lars Larsson, Eric Carlsson, fru Nilsson, herrar Nyman

och Per Petersson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Bengtsson i

Varberg, Johansson i Södertälje*, Wiklund, fru Gunne, fru Eriksson i Ängelholm,

herrar Svensson i Kungälv* och Gomér.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 196i 13

Reservation

av herr Axel Svensson, fru Carlqvist, herr Lars Larsson, fru Nilsson, herrar

Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm

och herr Svensson i Kungälv, vilka ansett

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 11 med orden

»Motioner med samma» och slutar med orden »ingripande alltjämt påkallat»

bort ersättas med text av följande lydelse:

»Andra lagutskottet hade 1962 i samband med behandlingen av förslaget

till lagen om allmän försäkring även att taga ställning till motionsyrkanden

av i huvudsak samma innebörd. Utskottet framhöll då, att en valfrihet

att tillhöra endast endera tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen

icke var förenlig med den samordning mellan sjukförsäkringen

och pensioneringen som avsågs med lagen om allmän försäkring. En valfrihet

att tillhöra sjukpenningförsäkringen men inte tilläggspensioneringen

skulle medföra behov av två olika typer av obligatorisk försäkring för tillläggssjukpenning,

en för företagare, som stod utanför tilläggspensioneringen,

och en för övriga försäkrade. Om däremot rätten att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen

men ej tilläggspensioneringen skulle avse en sjukpenningförsäkring

av den typ, som innefattades i förslaget till lag om allmän

försäkring, skulle denna få bygga på den vanskliga gränsdragningen

mellan sjukdom och invaliditet. Detta syntes utskottet inte möjligt. Utskotte

framhöll därjämte, att en fristående sjukpenningförsäkring, som byggde

på gränsdragningen mellan sjukdom och invaliditet, skulle ge upphov till

tryck på de pensionsbeviljande organen att dröja med att bevilja pension

längre än som normalt skulle ha varit fallet. Dessutom påpekade utskottet,

att den som ansåg sig själv kunna svara för långtidsskydd också borde kunna

ordna korttidsskyddet på egen hand. Beträffande rätt till anslutning till

enbart förtids- och efterlevandeskyddet inom tilläggspensioneringen uttalade

utskottet, att en sådan anslutning skulle innebära en lämplig lösning

av företagarnas individuella trygghetsproblem. En valfrihet av detta slag

bröt emellertid mot den grundläggande konstruktionen inom tilläggspensioneringen.

Att bygga in en sådan valfrihet i systemet skulle därför med

största sannolikhet göra detta ohanterligt. I vart fall skulle reglerna bli

synnerligen komplicerade. Beträffande valfrihet mellan olika pensionsnivåer

inom tilläggspensioneringen framhöll utskottet, att det inte var möjligt

att inom en obligatorisk, hela folket omfattande försäkring, som byggde

på fördelningsprincipen, tillgodose individuella önskemål utan att den enkelhet

som var en av systemets stora fördelar gick förlorad. På angivna

grunder avstyrkte utskottet motionerna. Utlåtandet godkändes i nu ifrågavarande

delar av riksdagen.

Även år 1963 var de nu aktuella frågorna på grund av väckta motioner

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 196A

föremål för riksdagens behandling. Riksdagen fann inte att skäl förelåg till

ändrat ställningstagande. Motionerna föranledde således icke någon riksdagens

åtgärd.

Utskottet kan icke finna att sedan fjolåret inträffat något som kan leda

till en ändrad bedömning av förevarande frågor.»

b) att utskottet bort hemställa,

»att förevarande motioner, 1:603 och 11:718, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd».

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.