Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående serviceoch vårdpersonalens arbetstidsförhållanden.

1964-03-17 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1964:28, Utlåtande i anledning av väckt motion angående serviceoch vårdpersonalens arbetstidsförhållanden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

1

Nr 28

Utlåtande i anledning av väckt motion angående service- och vårdpersonalens

arbetstidsförhållanden.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 33,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Wiklund hemställt ”att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t riktar uppmärksamheten på frågan om

service- och vårdpersonalens arbetstidsförhållanden — särskilt på sjukvårdens

område — samt påyrkar, att denna fråga av 1963 års arbetstidskommitté behandlas

med förtur och därför snarast föranleder särskilda förslag av kommittén”.

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser

Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen)

är i princip tillämplig på varje rörelse eller särskilt arbetsföretag, såvitt

i rörelsen eller företaget för arbetsgivarens räkning i regel användes flera än

fyra arbetare. Från lagens tillämpning är undantaget bl. a. arbete, som till sin

natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider, arbete

som bedrives av staten, arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, socialvård,

uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt

behov, arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg samt arbete varå

speciell arbetstidslagstiftning är tillämplig.

Jämlikt 4 § får den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, inte överstiga

45 timmar i veckan och inte heller 9 timmar per dygn. Bedrives arbete med

regelbunden skiftindelning, får annan arbetstid tillämpas, såvida arbetstiden

under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt 45 timmar

i veckan.

Dessa bestämmelser är emellertid på visst sätt dispositiva. Avsteg kan nämligen

göras genom kollektivavtal, som å arbetstagarsidan slutits eller godkänts

av huvudorganisation (fackförbund). Överenskommelse kan därvid träffas om

längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximum

än lagen anger. Arbetarskyddsstyrelsen får därjämte medge undantag från

bestämmelserna i 4 §. Utan att det stora flertalet av de berörda arbetarna

samtycker därtill eller eljest särskilda skäl föreligger får dock icke sådant

Bihang till riksdagens protokoll 19G!,. 9 samt, 2 avd. Nr 28

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

undantag göras i vidare mån än att arbetstiden under en tidrymd, som ej får

överstiga 12 månader, uppgår till i genomsnitt 45 timmar i veckan.

I stort sett liknande bestämmelser om ordinarie arbetstid finns intagna i

lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbetstidslagen för

hotell, restauranger och kaféer.

Vissa bestämmelser rörande arbetstid finns också i arbetarskyddslagen, butikstängningslag

en, den s. k. bagerilagen, hembiträdeslagen, sjöarbetstidslagen och

förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik.

I kollektivavtal inrymmes därjämte ofta bestämmelser om arbetstidens längd.

Historik

Principen om 43 timmars arbetsvecka lagfästes i vårt land år 1919. Principen

låg jämväl till grund för bestämmelserna i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning, vilken alltjämt är gällande. Till stadgandena i denna lag

anslöt sig reglerna i de s. k. speciella arbetstidslagarna.

År 1947 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn av

arbetstidsiagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen arbetstidsutredningen,

avlämnade sitt betänkande år 1954. I detta föreslogs att principen

om 48 timmars ordinarie arbetsvecka skulle bibehållas, att arbetstidsiagstiftningen

skulle utvidgas så att den med få undantag blev tillämplig på alla

arbetstagare bl. a. på personal inom sjukvården — samt att snävare gränser

skulle uppdragas för hur mycket övertid som skulle vara tillåten. Utredningen

föreslog därjämte bland annat förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare

med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete, nämligen 40 timmar i veckan

vid vissa arbeten under jord och 42 timmar vid kontinuerligt skiftarbete, vid

arbete i vilket arbetstagare utsattes för röntgenstrålning eller radioaktiv strålning,

som kunde innebära hälsofara, samt vid arbete som utfördes av sjuksköterska

vid kirurgisk operationsavdelning på lasarett.

Arbetstidsutredningens betänkande gjordes till föremål för remissbehandling,

varvid åsikterna gick starkt isär i åtskilliga av de frågor, som behandlades i

detsamma.

Redan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande, tillkallades år

1954 särskilda sakkunniga för att biträda med utredning om arbetstidens längd

och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade

arbetstiden. De sakkunniga, som arbetade under namnet utredningen om kortare

arbetstid, framlade år 1956 betänkande med förslag till lagstiftning om

allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden till 45 timmar i veckan.

I enlighet med sistnämnda betänkande föreslogs i propositionen nr 80 till

1957 års riksdag att den ordinarie arbetstiden skulle förkortas till 45 timmar

i veckan samt att förkortningen skulle genomföras med en timme vid början

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

3

av ett vart av åren 1958, 1959 och 1960. I propositionen uttalade föredragande

departementschefen bl. a.

Såsom i det föregående framhållits har den nuvarande lagstiftningen om

48 timmars arbetsvecka i praktiken visat sig vara normgivande även för sådana

arbetstagargrupper, som formellt stått utanför lagstiftningen. I likhet med

utredningen om kortare arbetstid och många remissorgan utgår jag från att

en sänkning av den nuvarande lagstiftningens maximum för den ordinarie

arbetstidens längd kommer att slå igenom även på de områden, vilka inte är

underkastade denna lagstiftning. Å andra sidan bör det beaktas, att en arbetstidsförkortning

inte lär kunna undgå att ställa anpassningsförmågan inom

arbetslivets olika områden på vissa prov. Verkningarna av att vidga lagstiftningens

tillämpningsområde samtidigt som normalarbetstiden sänkes kan i

brist på utredning härom inte närmare överblickas, men det torde inte kunna

uteslutas, att övergångssvårigheterna därigenom skulle förstärkas. Först sedan

erfarenhet vunnits av arbetstidsförkortningens följder, synes därför de frågor,

som arbetstidsutredningens förslag behandlar, böra upptagas till prövning.

Riksdagen biföll propositionen.

I september 1957 uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa undersökningar

rörande arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar.

I mars 1959 befriades socialstyrelsen från utredningsuppdraget och tillkallades

särskilda sakkunniga. Dessa har antagit benämningen 1959 års undersökning

av arbetstidsförkortningens verkningar. I mars 1962 publicerade de sakkunniga

en redogörelse över den skedda arbetstidsförkortningens omfattning

och utläggning (SOU 1962:17). I en senare redogörelse kommer frågan om

arbetstidsförkortningens verkningar att behandlas.

I undersökningen konstaterades bl. a., att arbetstidsförkortningen inom detaljhandeln

oftast uttagits i form av kortare arbetsdagar. Denna förkortningsform

erhöll nästan 85 procent av de handelsanställda som kom i åtnjutande

av förkortning. För en stor del av de anställda med detta förkortningssätt förkortades

arbetstiden genom att raster förlängdes. Däremot fick en mycket liten

del av de anställda, eller knappt 2 procent, förkortning i form av 5-dagars

arbetsvecka. Beträffande arbetstidsförkortningens utläggning inom områden

som inte hänföres till industri eller handel, således bl. a. inom transportverksamhet,

post- och televerket och kommunal verksamhet anförde utredningen

bl. a.

Inom flertalet områden har arbetstidsförkortningen utlagts i form av ett

antal hellediga dagar, vilka ibland förenats med förkortade arbetsdagar. De

hellediga dagarna har inom vissa områden utgjorts av sommarlördagar, ibland

kombinerade med fria helgdagsaftnar, håldagar o. d. Så har exempelvis fallet

varit inom byggnads- och anläggningsverksamheten, vilket område i fråga om

förkortningssättet uppvisar stora likheter med industrin. Ledigheten har emellertid

också ofta förlagts till andra veckodagar än lördagar. Detta beror på att

många av de områden som här har behandlats är av utpräglad servicekaraktär.

Helt allmänt kan dock sägas att man i så stor utsträckning som möjligt försökt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

att förlägga ledigheten i anslutning till sön- och helgdagar. Förkortning enbart

genom avkortade arbetsdagar slutligen har liksom inom industrin förekommit

i begränsad omfattning och där det förekommit har det som regel varit fråga

om typisk servicepersonal.

Beträffande arbetstidsförkortningen för anställda inom hälso- och sjukvården

anförde utredningen.

Totalt uppgår personalen inom hälso- och sjukvården — statlig såväl som

kommunal — till ungefär 100 000. Av dessa utgör sjuksköterskor och barnmorskor

ca 20 000, skötare (manliga och kvinnliga) vid mentalsjukhus och vid

anstalter för psykiskt efterblivna och epileptiker 13 000, sjukvårdsbiträden m. fl.

liknande grupper 28 000 samt ekonomipersonal 15 000. Samtliga dessa anställda,

tillhopa 76 000, beräknas ha fått förkortning från 48- till 45-timmars arbetsvecka.

Flertalet erhöll förkortning i två steg, dvs. med en timme under 1958

och med två timmar fr. o. m. mitten av 1959.

För sjuksköterskorna och sjukvårdsbiträdena upprättades nya arbetstidsschema

i samband med förkortningen. Därvid strävade man efter att få arbetstiden

förlagd till hela förmiddags- eller eftermiddagspass i stället för den tidigare

uppdelningen av arbetstiden med lediga timmar under dagen. Samtidigt

med denna omläggning erhöll personalen i fråga ett utökat antal hellediga

dagar under året. I genomsnitt skulle minst en och en halv dag per vecka vara

ledig mot tidigare endast en dag. Sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden med

vanlig dagtid och sådana i nattjänst fick som regel också antalet hellediga

dagar respektive dygn utökade. Beträffande sjuksköterskorna har det emellertid

på vissa håll, framför allt i de södra delarna av landet, till följd av brist

på arbetskraft inte alltid varit möjligt att gå fram efter de angivna riktlinjerna

utan kompensation har i vissa fall fått utgå i form av kontant ersättning.

Skötare vid mentalsjukhus och liknande anstalter har i allmänhet tagit ut

arbetstidsförkortningen genom förkortade arbetspass och alltså inte genom

någon utökning av antalet hellediga dagar. En mindre ökning av antalet lediga

dygn har dock vid sidan av förkortade arbetspass förekommit för vissa skötare,

exempelvis för sådana i nattjänst.

Ekonomipersonalen slutligen har till en del fått arbetstidsförkortningen utlagd

på samma sätt som vårdpersonalen vid ifrågavarande sjukhus eller anstalt.

Flertalet av ekonomipersonalen har emellertid erhållit förkortningen genom ett

antal fria lördagar utspridda över hela året.

I motionerna I: 540 och II: 653 vid 1963 års riksdag yrkades, att riksdagen

hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning angående förutsättningarna och

formerna för en fortsatt successiv, allmän arbetstidsförkortning, varvid särskilt

borde uppmärksammas frågan om arbetstiden för arbetstagare med påfrestande

och/eller hälsofarligt arbete samt behov av en tillfredsställande lösning av de

problem beträffande uttagande av en sammanhängande fritid som uppstår för

de allt fler anställda inom handeln, kommunikationer och andra serviceorgan

samt de många i vårdyrken sysselsatta.

Andra lagutskottet anslöt sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 17

till utredningskravet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

5

På sommaren 1963 tillsattes en utredning, 1963 års arbetstidskommitté, för

att utreda frågan om en allmän arbetstidsförkortning. I direktiven anförtroddes

åt kommittén att utreda bl. a. arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde,

varvid målsättningen skulle vara att göra undantagen från lagstiftningen så

få och så litet omfattande som möjligt. Det uttalades sålunda, att vad särskilt

gäller arbetstidsproblemen för sådana grupper — t. ex. brandmännen — som

inte omfattas av arbetstidslagstiftningen och som under osedvanligt lång tid

står till förfogande på arbetsplatsen, borde översynen av lagstiftningen bedrivas

med sikte på en laglig reglering av arbetstiden. I den mån utredningen fann

lämpligt förutsattes det i direktiven, att detta spörsmål skulle kunna behandlas

med förtur och förslag i hithörande delar framläggas utan avvaktan på utredningen

i övrigt.

Utskottet

Arbetstidsförhållandena regleras i princip i den allmänna arbetstidslagen.

Från lagens tillämpningsområde har emellertid undantagits stora arbetstagargrupper.

Lagen är bl. a. icke tillämplig på arbete som bedrives av staten eller

inom sjukvård och socialvård. Inom vissa områden, såsom detaljhandeln, hotelloch

restaurangbranschen, finns speciell arbetstidslagstiftning. Den i arbetstidslagstiftningen

föreskrivna maximiarbetstiden, 45 timmar genomsnittligt per

vecka, har i praktiken slagit igenom även inom områden som ej direkt regleras

av lagstiftningen.

Genom motioner vid 1963 års riksdag aktualiserades frågan om ytterligare

arbetstidsförkortning och i samband därmed behandlades även de problem

beträffande uttagande av en sammanhängande fritid som uppstår för serviceoch

vårdpersonal. Sedan riksdagen i anledning av motionerna hemställt om

utredning av en generell förkortning av arbetstiden, tillsattes 1963 års arbetstidskommitté.

Enligt sina direktiv skall kommittén, förutom frågan om allmän

arbetstidsförkortning, utreda arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde med

sikte på att undantagen för lagstiftningen bör göras så lite omfattande som

möjligt. I direktiven förutsattes dessutom att kommittén med förtur skall

kunna framlägga särskilda förslag beträffande sådana grupper av arbetstagare

som har lång bruttoarbetstid och som icke nu omfattas av arbetstidslagstiftningen.

Förevarande motion syftar till att arbetstidskommittén skall med förtur behandla

arbetstidsförhållandena inom service- och vårdområdena, särskilt då

vad gäller sjukvårdsområdet. I motionen framhålles den personalbrist som

föreligger på de berörda områdena och den betydelse arbetstiden och dess

förläggning har ur rekryteringssynpunkt.

Enligt utskottets mening är det angeläget att man så snart som möjligt söker

komma till rätta med de i motionen behandlade problemen, som är av allvarlig

och svårlöst beskaffenhet. Arbetstidskommittén har emellertid redan de nu

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

aktuella frågorna till behandling och det förutsättes i utredningsdirektiven att

kommittén beträffande åtminstone en del av de personalgrupper som åsyftas i

motionen skall kunna med förtur framlägga särskilda förslag. Då man sålunda

har anledning räkna med att kommittén så snart det är möjligt kommer att

undersöka arbetstidsfrågorna för arbetstagare inom service- och vårdyrkena

och därefter framlägga de förslag vartill en sådan undersökning kan ge anledning,

anser utskottet inte att något riksdagens initiativ i anledning av motionen

är erforderligt. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, II: 33, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell,

herrar Kaijser, Lars Larsson, Edström, fru Nilsson och herr Axel

Kristiansson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, Bengtsson i

Varberg, Wiklund, Wahrendorff*, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Ringaby*

och Nilsson i Göteborg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.