Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhöjning av vissa livräntor i anledning av yrkesskada m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 41 i första kammaren av herr Nilsson, Ferdinand, samt nr 49 i andra kammaren av herrar Börjesson i Falköping och Gustavsson i Alvesta.

1964-04-02 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1964:33, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhöjning av vissa livräntor i anledning av yrkesskada m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 41 i första kammaren av herr Nilsson, Ferdinand, samt nr 49 i andra kammaren av herrar Börjesson i Falköping och Gustavsson i Alvesta.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1964

1

Nr 33

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhöjning av vissa

livräntor i anledning av yrkesskada m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 41 i första kammaren av herr Nilsson,

Ferdinand, samt nr 49 i andra kammaren av herrar Börjesson i Falköping och

Gustavsson i Alvesta.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts ”att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag rörande sådan uppräkning

av i motionen åsyftade livräntor, som ej tidigare uppräknats i den

omfattning som motsvaras av penningvärdets fall, att livräntorna återfåi sitt

ursprungliga reella värde”.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till

motionen II: 49.

Gällande bestämmelser

Yrkesskadeförsäkringen har under årens lopp undergått åtskilliga förändringar.

Den senaste yrkesskadeförsäkringslagen — kring vilken grupperar sig

en mångfald bestämmelser avseende ersättning åt särskilda kategorier skadade

— antogs vid 1954 års riksdag och trädde i kraft den 1 januari 1955. Sedan

dess har ersättningsgrunderna varit oförändrade.

Yrkesskadeförsäkringslagen är i princip tillämplig endast pa skador som inträffat

efter lagens ikraftträdande. Äldre skadefall regleras av den dessförinnan

gällande lagstiftningen, företrädesvis 1916 års lag om försäkring för olycksfall

i arbete och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Fortfarande

utgår en mycket stor del av livräntorna i anledning av skador, som inträffat

före år 1955.

Enligt både yrkesskadeförsakringslagen och den närmast föregående lagstiftningen

bestämmes de viktigaste ersättningarna livränta och sjukpenning

av den skadades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfället, dock att arbetsförtjänst.

över vissa belopp inte beaktas. Med hänsyn till stegringarna i den allmänna

lönenivån och standardutvecklingen har gränserna för arbetsförtjänstberäkningen

gång på gång förskjutits uppåt, vid varje tillfälle dock endast för

nytillkommande ersättningstagare. Så höjdes exempelvis arbetsfortjanstmaxiBihanff

till riksdagens protokoll 1961,. .9 samt. 2 avd. Nr SS

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1964

mum enligt 1916 års lag i olika omgångar från 1 800 till 7 200 kr. Sistnämnda

belopp utgjorde maximum vid tiden för yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande.

Därefter har maximibeloppet varit 15 000 kr.

För att utjämna skillnaden i ersättningsnivå mellan äldre och nyare skadefall

har statsmakterna vid olika tillfällen förbättrat ersättningarna i de äldre

fallen. Härvid valde man till en början att ge ersättningstagarna i de äldre

fallen särskilda tillägg av statsmedel. I början av 1940-talet tillkom sålunda

proportionella statliga dyrtidstillägg, och år 1950 infördes ett system med statliga

ersättningstillägg i form av procentuella tillägg med högre procentsats ju

längre tillbaka i tiden skadan låg och ju svårare invaliditeten var.

År 1955 beslöt statsmakterna en ny metod att förbättra de äldre ersättningarna

på detta område, varvid samtidigt finansieringsmetoden ändrades. Tidigare

ersättningshöjningar hade, såsom nämnts, bekostats av statsmedel. Enligt 1955

års omreglering får kostnaderna för uppräkningen bäras av försäkringen, dvs.

för varje kalenderår av de arbetsgivare som för det året har att erlägga avgifter

enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Omregleringen enligt den nya metoden

skedde på så sätt att den arbetsförtjänst som låg till grund för ersättningarna

räknades upp. Om den försäkrades arbetsförtjänst motsvarade medelarbetsförtjänsten

enligt yrkesskadeförsäkringsstatistiken för manliga skadade

för respektive tidsperiod, uppräknades arbetsförtjänsten till 6 600 kr. Var arbetsförtjänsten

högre eller lägre än medelarbetsförtjänsten, skedde proportionell

uppräkning. Arbetsförtjänsten fick ej i något fall uppräknas till högre belopp

än 7 920 kr.

Den förhöjda arbetsförtjänsten lades sedan till grund för uträknande av livräntan

och i förekommande fall även sjukpenning. För invalider under 67 år

med en invaliditetsgrad av minst 30 procent samt för efterlevande make under

67 år och efterlevande barn tillämpades därvid reglerna i yrkesskadeförsäkringslagen.

Även för invalider under 67 år med en invaliditetsgrad uppgående

till minst 20 men ej 30 procent samt för invalider över 67 år med minst 30

procent invaliditet skedde eu uppräkning ehuru av mindre omfattning.

Omregleringslagen blev icke tillämplig på ersättningar, som utbetalas av

statsmedel. En betydande del av dessa ersättningar omreglerades i stället efter

en samtidigt med lagen utfärdad förordning angående omreglering av vissa

ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m. m. (omregleringsförordmngen)

Enligt denna förordning gjordes vid omreglenngen i huvudsak

de grunder omregleringslagen innehåller tillämpliga: För ersättningar enligt

den särskilda fiskarförsäkringen gjordes omregleringen 1956. Vidare är att

nämna, att vissa äldre militärskador omreglerats efter en särskild förordning.

1950 års förordning angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (den militära omregleringsförordningen).

I samband med tillkomsten av omregleringslagen och omregleringsförordningen

företogs ändringar i den militära omregleringsförordningen,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1964

3

som innebar en motsvarande uppräkning av ifrågavarande militära ersättningar.

Levnadskostnadsutvecklingen föranledde statsmakterna att år 1962 besluta

ytterligare höjningar av nu ifrågavarande livräntor. Förhöjningarna gällde

invalidlivräntor till skadade personer under 67 år med en invaliditet av minst

20 procent och till äldre skadade med minst 30 procent invaliditet samt av

efterlevandelivräntor till änkor och änklingar under 67 år, till barn och till

föräldrar. Procentsatserna för förhöjningarna bestämdes till 30 i fall då skadan

inträffat 1955 eller tidigare, 20 då skadan inträffat 1956 eller 1957 och 10

då skadan inträffat 1958 eller 1959. I de fall då skadan inträffat före 1955

skall förhöjningen beräknas på det sammanlagda beloppet av livränta och

omregleringsförhöjning enligt 1955 års omregleringslagstiftning. Sjukpenning,

som träder i stället för livränta, undergår förhöjning till en nivå motsvarande

livräntans. De förhöjda ersättningarna får aldrig överstiga de högsta belopp

som kan utgå enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Innan 1962 års uppräkning ägde rum hade riksdagen år 1961 i enlighet med

andra lagutskottets hemställan gjort vissa uttalanden i ämnet. I sitt utlåtande

nr 28 anförde utskottet bl. a.

Enligt utskottets mening är det uppenbart, att de ersättningar, som 1956

uppräknades enligt omregleringslagen, med hänsyn till peningvärdeförändringama

därefter förlorat en del av sitt realvärde. Det står också klart att de

som uppbär dessa ersättningar inte heller blivit delaktiga av senare års standardförbättringar.

Med hänsyn härtill förefaller en uppräkning av ersättningarna

befogad. Emellertid synes flera invändningar kunna riktas mot att göra

uppräkningen i enlighet med motionerna. Härvid vill utskottet först peka på

att förslaget innebär en höjning av ersättningarna endast för dem som skadats

före år 1955. Sannolikt kan det vara lika motiverat att räkna upp de fall som

ligger närmast i tiden därefter. Frågan härom är emellertid förhållandevis

komplicerad och fordrar därför ytterligare övervägande. Vidare är att märka,

att ersättningsnivån för åtskilliga av förevarande fall kan komma att påverkas

av den omläggning av invalidpensioneringen som nu prövas av 1958 års socialförsäkringskommitté

och som avses skola genomföras vid nästa års riksdag.

Hittills har huvuddelen av invalidpensionen varit inkomstprövad, vilket medfört

att de som uppburit livräntor från yrkesskadeförsäkringen fått invalidpensionen

reducerad, i åtskilliga fall så att de inte erhållit mer än den icke

inkomstprövade grundpensionen. Den år 1959 genomförda höjningen av grundpensionerna

innebar därför en standardhöjning för åtskilliga livräntetagare. Det

pågående utredningsarbetet rörande invalidpensioneringen syftar emellertid

till att slopa inkomstprövningen, vilket måste medföra problem att samordna

pensionerna och yrkesskadelivräntorna, så att den sammanlagda ersättningsnivån

inte blir för hög. I detta läge synes det inte tillrådligt att höja livräntorna

och därmed försvåra samordningen. Slutligen vill utskottet framhålla,

att en uppräkning av det slag som motionärerna förordat inte torde böra inskränkas

till de fall, varå omregleringslagen och omregleringsförordningen är

tillämpliga, utan avse även de äldre militärersättningsfall som beröres av den

militära omregleringsförordningen. Eljest skulle vissa äldre militärersättnings
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1964

fall komma på en lägre ersättningsnivå än motsvarande civila fall. På grund

av vad sålunda anförts finner sig utskottet inte kunna biträda de i motionerna

framställda yrkandena om direkta ändringar i omregleringslagstiftningen.

I det förslag till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen, m. m., som

nyligen remitterats till lagrådet, har föredragande departementschefen tillkännagivit

sin avsikt att inom en nära framtid tillsätta en utredning rörande

yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning. Vid denna utredning

torde även de i motionerna berörda problemen komma upp till behandling

och prövas då i sitt naturliga sammanhang. De reformer på yrkesskadeförsäkringens

materiella sida som utredningen skall syfta till är emellertid

inte avsedda att träda i kraft förrän den 1 januari 1966. Enligt utskottets

mening bör dock den uppräkning av de äldre ersättningarna som utskottet i

det föregående funnit befogad inte anstå till denna tidpunkt, utan frågan

därom bör prövas så snart förutsättningar därför föreligger. Denna utskottets

uppfattning synes böra bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

I direktiven till den år 1961 tillkallade yrkesskadeutredningen anföres bl. a.

Bland de konkreta frågor som utredningen bör taga upp till behandling

märkes sådana som sammanhänger med den invaliditetsgrad, som berättigar

till livränta. Med de möjligheter till rehabilitering som numera står till buds

bör mindre skador som kvarstår efter olycksfall i arbete i allmänhet inte

behöva förorsaka någon varaktig minskning av arbetsförmågan. Det kan

därför ifrågasättas om det verkligen finns behov av att, såsom för närvarande,

kunna bevilja livräntor från yrkesskadeförsäkringen redan vid en 10-procentig

invaliditet. Inom den allmänna pensioneringen torde den reformerade invalidpensionering,

som kan väntas bli genomförd inom kort, medföra rätt till invalidpension

vid en invaliditet om minst 50 procent. Finner utredningen att även

framledes ersättning bör utgå vid en lägre invaliditetsgrad såvida invaliditeten

har sin grund i yrkesskada, bör det undersökas om vi i Sverige, liksom redan

sker bl. a. i våra nordiska grannländer, i fortsättningen bör tillämpa systemet

att vid låga invaliditetsgrader ge ett engångsbelopp i stället för en löpande

årlig livränta.

Utredningen bör inte stanna vid att föreslå förenklingar och en revidering av

sådana delar av förmånssystemet som utvecklingen gjort mindre behövliga.

Även förbättringar av försäkringsskyddet förtjänar att övervägas. Som bekant

är förmånerna från den allmänna pensioneringen värdebeständiga medan yrkesskadeförsäkringens

livräntor däremot ej automatiskt följer förändringar i prisnivån.

Då yrkesskadeförsäkringen nu inordnas i det allmänna socialförsäkringssystemet

bör givetvis även yrkesskadeförsäkringsförmånernas värdebeständighet

tryggas. Här föreligger ett angeläget behov av att förstärka yrkesskadeförsäkringen.

Problemet bör ses i samband med frågan om det lämpliga sättet

för förmånernas finansiering. Härvid synes man kunna överväga att överge

den nu rådande kapitaltäckningsprincipen till förmån för den inom pensioneringen

tillämpade fördelningsprincipen.

I överensstämmelse med hittills på området tillämpade lagstiftningsprinciper

bör en reviderad yrkesskadeförsäkringslagstiftning ej ges retroaktiv giltighet.

Det blir då i gengäld nödvändigt att särskilt undersöka hur man i olika hänseenden

skall förfara med de skadefall, som inträffat före den nya lagstiftningens

ikraftträdande. Härvid bör utredningen upptaga bl. a. de olika spörs
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1964

5

mål som beröres i riksdagens skrivelse 1961:142 (andra lagutskottets utlåtande

nr 28). De frågor som åsyftas är en uppräkning av äldre livräntor med hänsyn

till de under senare år inträffade penningvärdeförändringarna samt införande

av en indexreglering i syfte att för framtiden göra dessa livräntor värdebeständiga.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande har utskottet uttalat, att

frågan om uppräkning av äldre livräntor bör prövas så snart förutsättningarna

därför föreligger.

En omläggning av yrkesskadeförsäkringen måste även påverka de olika författningar

om ersättning av statsmedel som är anknutna till yrkesskadeförsäkringslagstiftningen.

Bland dessa författningar märkes främst militärersättningsförordningen.

Jämväl hithörande lagstiftningsfrågor bör behandlas av

utredningen.

Utskottet

De under årens lopp genomförda reformerna inom yrkesskadeförsäkringen

har icke givits retroaktiv verkan. En mycket stor del av utgående livräntor

grundar sig sålunda på äldre lagstiftning. Då livräntorna varken enligt tidigare

lagstiftning eller enligt nu gällande yrkesskadeförsäkringslag av år 1954 är

indexreglerade har statsmakterna vid olika tillfällen beslutat särskilda höjningar

i anledning av levnadskostnadsutvecklingen. Från höjningarna har

undantagits livräntor som utgår på grund av lägre invaliditet än 20 procent

eller i vissa fall 30 procent.

I förevarande motioner yrkas utredning och förslag till uppräkning motsvarande

penningvärdets fall av sådana livräntor som med hänsyn till låg

invaliditetsgrad icke omfattas av statsmakternas tidigare beslut om höjningar.

Den år 1961 tillkallade yrkesskadeutredningen har till uppgift bl. a. att trygga

yrkesskadeförsäkringsförmånernas värdebeständighet. I utredningsdirektiven

uttalas att lagstiftningen icke bör ges retroaktiv giltighet och att utredningen

därför måste särskilt undersöka hur man skall förfara med de skadefall som

inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Bland de frågor som

härvid aktualiseras nämnes särskilt en uppräkning av äldre livräntor med

hänsyn till inträffade penningvärdesförändringar samt införande av en indexreglering

i syfte att för framtiden göra dessa livräntor värdebeständiga. Då

de av motionärerna aktualiserade frågorna således kommer att behandlas av

yrkesskadeutredningen finner utskottet något riksdagens initiativ i ämnet icke

vara påkallat. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:41 och 11:49, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1964

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Axel Svensson*, fru Carlqvist, fru HamrinThorell,

herrar Kaijser*, Lars Larsson, Edström*, fru Nilsson* och herr Axel

Kristiansson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, fröken Wetterström,

herrar Bengtsson i Varberg, Wiklund, Fredriksson*, fru Svensson* och

herr Gomér.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.