Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen.

1964-04-09 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1964:35, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1964

1

Nr 35

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring av folkpensionärernas

ställning inom sjukförsäkringen.

I följande sex, inom riksdagen väckta motioner har yrkanden om förbättring

av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen framställts,

nämligen

1) de likalydande motionerna nr 27 i första kammaren av herr Petersson,

Erik Filip, och herr Carlsson, Harry, samt nr 32 i andra kammaren av herrar

Jönsson i Ingemarsgården och Carlsson i Huskvarna om förbättring av folkpensionärernas

ställning i sjukförsäkringen;

2) de likalydande motionerna nr 223 i första kammaren av herr Virgin

m. fl. och nr 295 i andra kammaren av herr Heckscher m. fl. angående åldringsvården;

samt

3) de likalydande motionerna nr 592 i första kammaren av herrar Adolfsson

och Lager samt nr 720 i andra kammaren av herr Hagberg m. fl. angående

förtida uttag av folkpension, m. m.

Motionerna under 1) och 3) har i sin helhet hänvisats till lagutskott. Motionerna

under 2) har i vad avser ändring i lagen om allmän försäkring hänvisats

till lagutskott och i övrigt till allmänna beredningsutskottet. I den

mån motionerna hänvisats till lagutskott har de tilldelats andra lagutskottet.

Motionerna under 3) kommer, såvitt de gäller förtida uttag av folkpension,

att behandlas av utskottet i annat sammanhang.

I motionerna 1:27 och 11:32 hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhåller om snabb utredning och förslag till innevarande års riksdag

till förbättring av folkpensionärernas ställning i sjukförsäkringen».

I motionerna 1:223 och 11:295 hemställes, såvitt nu är i fråga, »att riksdagen

måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i 4 kap. 3 § lag om allmän försäkring den 25 maj 1962

(nr 381)

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § lag om allmän försäkring den 25 maj

1962 (nr 381) skall erhålla följande ändrade lydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1964, 9 samt. 2 avd. Nr 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196i

4 kap.

3 §.

För tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt sextiosju

år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt denna lag, må sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård icke utgå för mer än sammanlagt

trehundrasextio dagar. Vad nu sagts skall i fråga om ersättning för sjukhusvård

äga motsvarande tillämpning för tid, varunder den försäkrade åtnjuter

hel förtidspension; och skall med sådan tid jämställas efterföljande tid,

därest förtidspensionen upphört att utgå med månaden näst före den, varunder

den försäkrade fyller sextiosju år.»

I motionerna 1:592 och 11:720 hemställes, såvitt nu är i fråga,

»att begränsningen av ersättningen till folk- och förtidspensionärerna

för sjukhusvård till 180 dagar upphäves;

att en särbestämmelse införes för folk- och förtidspensionärer avseende

full ersättning genom försäkringskassorna för läkar- och medicinkostnader;
att

riksdagen till vederbörande utskott hemställer att utarbeta och för

riksdagen förelägga förslag till lagtext».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna 11:32, 11:295 och 1:592.

Gällande bestämmelser

S jukvårdsersättning

Huvudreglerna om sjukvårdsersättning återfinns i 2 kap. lagen om allmän

försäkring. Enligt dessa regler har en försäkrad rätt till ersättning för

utgifter för läkarvård, viss tandläkarvård samt sjukhusvård ävensom i samband

därmed företagna resor.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid sjukdom, som enligt läkares

utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna, dock

högst med tre fjärdedelar av beloppet enligt en av Kungl. Maj:t fastställd

taxa. I utgifter för läkarvård inräknas kostnader för läkares resa och för

läkarintyg, som erfordras för utfående av sjukpenning. Med läkarvård avses

i detta sammanhang inte vård, som lämnas försäkrad vilken åtnjuter

sjukhusvård.

Bortsett från viss tandbehandling i samband med havandeskap utgår ersättning

för tandläkarvård endast för sådan av sjukdom föranledd behandling,

som anges i en av Kungl. Maj:t fastställd förteckning och som av tandläkare

meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt

sjukhus. Ersättningen är maximerad till tre fjärdedelar av utgifterna, dock

högst tre fjärdedelar av beloppet enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa.

Ersättning för utgifter för sjukhusvård, som varit erforderlig på grund av

sjukdom eller förlossning, utgår enligt huvudregeln med det belopp som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 dr 196U

3

motsvarar avgiften på allmän sal vid hemortssjukhus. Härmed avses sjukhus

drivet av landstingskommun eller stad, inom vars område den försäkrade

är bosatt. Har vård beretts genom riksförsäkringsverkets försorg annorstädes

än på allmänt sjukhus, motsvarar ersättningsbeloppet den lägsta

för sådan vård utgående avgiften.

Om en försäkrad är berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård,

för annan tandläkarvård än den som utgår till barnaföderskor eller för

sjukhusvård, får han också ersättning för resor till och från läkaren, tandläkaren

eller sjukvårdsinrättningen, såvida ej med hänsyn till resans längd

samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras, att han gått eller färdats

på annat sätt som inte krävt särskild kostnad. Närmare bestämmelser om

resersättning finns intagna i sjukreseförordningen.

Sjukpenning

Sjukpenningsförmånerna regleras i 3 kap. lagen om allmän försäkring.

Den försäkrades rätt till sjukpenning är beroende av att han är placerad

1 sjukpenningklass. Varje försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa

och som har inkomst av förvärvsarbete (anställning eller annat förvärvsarbete)

om minst 1 800 kronor om året, skall vara placerad i sjukpenningklass.

Det avgörande för vilken sjukpenningklass en försäkrad skall tillhöra

är inkomstens storlek.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa men

vars inkomst av förvärvsarbete inte uppgår till 1 800 kronor, skall ändå

vara placerad i sjukpenningklass, om hon är gift och stadigvarande sammanbor

med sin make eller med barn under 16 år till henne eller hennes

make eller med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn

(den s. k. hemmafruförsäkringen). Sjukpenningplacering enligt denna regel

gäller dock icke för tid efter den månad, varunder kvinnan fyller 67 år.

Kvinna som omfattas av hemmafruförsäkringen skall tillhöra sjukpenningklass

nr 1.

För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning med visst

undantag minskas med 5 kronor, dock högst med hälften av sjukpenningens

belopp. Sjukpenning utgår i allmänhet icke under de tre första dagarna av

varje sjukperiod (karenstiden).

Sjukpenningbeloppen för dag varierar från 5 kronor i klasserna nr 1 och

2 till 28 kronor i klass nr 15.

Läkemedelsförmåner

Läkemedelsförmånerna regleras i förordningen den i juni 195A (nr 519)

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Vid sjukdom äger den som omfattas av lagen om allmän försäkring eller

är i allmän eller enskild tjänst här i riket åtnjuta viss rabatt å läkemedel,

som ej tillhandahålles kostnadsfritt. Rabatt lämnas för sådana av läkare

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196k

ordinerade läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan är att hänföra till

apoteksvara eller som innehåller gift av första klassen. Det fastställda priset

nedsättes därvid med hälften av det belopp, varmed priset överstiger karensbeloppet

tre kronor. Nedsättningen sker å det apotek där läkemedlet

utlämnas. Försäkrad, som lider av långvarig och allvarlig sjukdom, kan i

vissa fall utan kostnad på apotek erhålla av läkare ordinerade läkemedel.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen

Förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen är samordnade enligt

regler i 4 kap. lagen om allmän försäkring. Rätten till ersättning från

sjukförsäkringen är ej begränsad till visst antal dagar utom för dem som åtnjuter

ålderspension eller hel förtidspension från den allmänna försäkringen.

En ålderspensionär har rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård

för sammanlagt högst 180 dagar, räknat från ingången av den månad

han fyller 67 år eller dessförinnan börjar åtnjuta ålderspension. Den som åtnjuter

hel förtidspension kan ej ha rätt till sjukpenning, men däremot har

han rätt till ersättning för sjukhusvård under en tid av sammanlagt högst

180 dagar. För den som har partiell förtidspension gäller vanliga regler

d. v. s. han är sjukvårdsförsäkrad för obegränsad tid och kan vara sjukpenningförsäkrad

för den förvärvsinkomst han har.

Historik in. m.

Läkarvårdskostnader

I Kungl. Maj:ts proposition nr 312 år 19i6 med förslag till lag om allmän

sjukförsäkring anförde föredragande departementschefen angående läkarvårdsförsäkringens

konstruktion bl. a.

Därest försäkringen, såsom jag förordar, grundar sig på den principen,

att försäkringen icke själv skall tillhandahålla läkarvård utan i stället ersätta

de försäkrades utgifter härför, torde det särskilt av kostnadsskäl vara

ofrånkomligt, att de försäkrade själva få vidkännas en del av kostnaden för

läkarvården samt att ersättningen från försäkringen baseras på en maximitaxa.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35 år 1953 anförde andra lagutskottet

i anledning av väckta motioner, att det av såväl kostnads- som

psykologiska skäl fick anses lämpligt, att den försäkrade, såsom dittills

varit brukligt inom de erkända sjukkassorna, själv fick svara för en del

av läkarvårdskostnaderna.

De i sjukförsäkringslagen intagna reglerna om ersättning för läkarvård

har i huvudsak oförändrade överförts till lagen om allmän försäkring.

Sjukpenning vid sjukhusvård

I sitt år 1961 avgivna betänkande Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring

m. m. (SOU 1961:29) anförde 1958 års socialförsäkringskommitté

bl. a.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1964

5

I fråga om sjukpenningens storlek vid sjukhusvård får kommittén anföra

följande. Nu gäller att för tid, då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter

sjukhusvård, hempenning skall utgivas i stället för sjukpenning. Hempenningen

utgår, med nedan angivet undantag, med belopp motsvarande den

sjukpenning, som eljest skolat utgå, minskat med 3 kr. dock med högst

hälften av sjukpenningens belopp. Den minskning som göres skall intill ett

belopp av en krona 50 öre anses utgöra minskning av grundsjukpenningen.

Återstoden — högst en krona 50 öre — utgör minskning å tilläggssjukpenningen.

För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under

tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat som barn till henne eller hennes make,

skall hempenningen utgöra minst 3 kr. om dagen.

Vårdavgiften för patienter å allmän sal vid sjukhus och andra sjukvårdsinrättningar

uppgår för närvarande i allmänhet till 5 kr. om dagen mot

tidigare 3 kr. För patienter, vilkas sjukhjälpstid inom den allmänna sjukförsäkringen

inte gått till ända, betalas vårdavgiften av vederbörande sjukkassa.

Minskningen av sjukpenningen under sjukhusvistelse har motiverats med

de besparingar i fråga om föda, klädslitage m. m. som uppkommer vid

sjukhusvistelse. Därjämte har framhållits bl. a. att läkarvård och läkemedel

är helt fria vid sjukhusvård.

Med hänsyn främst till att de besparingar, som sålunda uppkommer för

den sjuke vid sjukhusvistelse, numera torde kunna uppskattas till ett högre

belopp än 3 kr., finner kommittén skäligt att den ifrågavarande minskningen

jämkas uppåt. Kommittén förordar att sjukpenningen vid sjukhusvistelse

skall minskas med 5 kr., dock att minskningen med nedan angivet

undantag skall göras med högst hälften av den sjukpenning som eljest

skolat utgå.

Vad kommittén uttalat lades i huvudsak oförändrat till grund för denna

del av Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962 med förslag till lag om allmän

försäkring, m. m. Andra lagutskottet, som i sitt härutinnan av riksdagen

godkända utlåtande nr 27 behandlade propositionen, reste ej invändningar

mot förslaget i förevarande avseende.

Läkemedelskostnader

Till grund för den proposition, genom vilken förordningen angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel underställdes riksdagen, låg ett förslag

av en särskilt tillkallad utredningsman. Enligt detta förslag skulle rabatt

medgivas med 50 procent å det belopp för recipe — dvs. varje särskilt

föreskrivet läkemedel — som översteg 2 kr. Vid remissbehandlingen tillstyrktes

systemet med karensbelopp nästan genomgående.

Föredragande departementschefen uttalade i proposition nr 163 år 1954

bl. a.

Enligt min uppfattning är systemet med visst karensbelopp förenat med

avgjorda fördelar. Därmed kommer en mängd smärre läkemedelsinköp

automatiskt att undantagas från rabatteringen, och det torde i dessa fall

vanligen röra sig om icke receptbelagda läkemedel. Här förhindras alltså

en övergång till reccptköp. Karenssystemet ger vidare möjlighet till att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196b

genom en något högre rabattsats bereda en större prisnedsättning för dyrare

läkemedel, varigenom de mera behjärtansvärda fallen kan bättre tillgodoses.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 37 och

hade därvid även att taga ställning till ett i motionen 11:646 framställt yrkande

att karensbeloppet skulle helt slopas och att den merkostnad, som

blev en följd härav, finge uttagas genom förhöjd sjukvårdsersättningsavgift,

om den ej kunde täckas på annat sätt. Utskottet framhöll härvid bland

annat följande.

Vid sin bedömning av frågan utgår utskottet från att den av statsmakterna

vid 1953 års beslut förutsatta kostnadsramen för reformen bör hållas.

Härför talar såväl statsfinansiella skäl som intresset av att begränsa storleken

av avgifterna till sjukvårdsförsäkringen. Det är vidare enligt utskottets

mening önskvärt — ej minst med hänsyn till att det här är fråga om

en reform, vars verkningar i olika hänseenden det är svårt att i förväg överblicka

— att försiktighet iakttages vid utformningen av rabattsystemet i

avvaktan på praktisk erfarenhet av reformens verkningar.

Systemet med karensbelopp är förenat med bl. a. den väsentliga fördelen,

att det inom en given kostnadsram medger en högre rabattsats och således

ger en effektivare hjälp vid dyrare och för den enskilde mera betungande

inköp av medicin. Kostnaderna för läkemedelsreformen kommer vidare icke

att belastas med mindre läkemedelsinköp av i allmänhet ringa ekonomisk

betydelse för den enskilde. Genom att dessa inköp undantages förbilligas

även administrationen av reformen, varigenom en större del av utgifterna

för denna kommer att användas för dess egentliga syfte.---

Vad nu sagts om systemets fördelar kan givetvis motivera endast ett tämligen

lågt karensbelopp. Ett högt karensbelopp får till följd att kostnaderna

för de läkemedel, som på grund av karensbeloppet ej rabatteras eller rabatteras

allenast i ringa mån, kan bli alltför kännbara för den enskilde. Ett

karensbelopp å tre kronor synes utskottet mot bakgrunden av de på senare

år allmänt ökade realinkomsterna och de genom den allmänna sjukförsäkringen

förbättrade sjukförmånerna icke behöva möta avgörande betänkligheter.

På grund av vad utskottet sålunda anfört godtager utskottet därför

propositionens förslag i detta hänseende.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Samma fråga bär även därefter varit föremål för riksdagens behandling.

Här må hänvisas till andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1956.

Motionsyrkanden om höjning av karensbeloppet har likaså behandlats av

riksdagen vid flera tillfällen. I denna fråga hänvisas till andra lagutskottets

utlåtanden nr 11 år 1963 och nr 5 år 196b.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen

Socialvårdskommittén föreslog i sitt sjukförsäkringsbetänkande (SOU

1944:15) att personer, som ägde uppbära (efter behovsprövning utgående)

tilläggspension eller invalidunderstöd enligt dåvarande lagstiftning, inte

skulle vara sjukpenningförsäkrade. Förslaget föranleddes huvudsakligen av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196b

7

önskemålet att draga en tydlig gräns mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen.

Uppnåendet av 67-årsåldern skulle däremot inte i och för sig

medföra att vederbörande utestängdes från sjukpenningförsäkringen. Såväl

sjukpenningbeloppen som sjukhjälpstiden föreslogs emellertid nedsatta.

Sjukhjälp skulle sålunda inte utges för mer än sammanlagt högst 365

dagar för tid efter ingången av den månad, varunder den försäkrade

fyllt 67 år. I den därefter inom socialdepartementet upprättade sjukförsäkringspromemorian

uttalades, att tillräckligt bärande skäl saknades att från

sjukpenningförsäkringen undantaga personer, vilkas årsinkomst uppginge

till det för tillhörighet till denna försäkring föreslagna minimibeloppet, 600

kr., enbart på grund av att de tillerkänts tilläggspension eller invalidunderstöd.

I promemorian berördes inte frågan om den kortare sjukhjälpstiden.

I propositionen nr 312 till 1946 års riksdag framhöll föredragande departementschefen

att frågan kommit i ett något annat läge genom den då i

propositionen nr 220 föreslagna nya folkpensioneringslagstiftningen. Att

helt utestänga dem, som uppbar en inkomstprövad form av folkpension,

från sjukpenningförsäkringen syntes inte böra ifrågakomma. Visst utrymme

för denna försäkring torde enligt departementschefens uppfattning finnas

även för dem som inte åtnjöt annan folkpensionsförmån än den allmänna

ålderspensionen. Den omständigheten, att någon får rätt till folkpension enligt

den nya lagstiftningen därom, borde enligt departementschefens mening

inte utesluta honom från tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen.

Det var emellertid då erforderligt med vissa särbestämmelser för folkpensionärerna

för att vinna erforderlig samordning mellan ifrågavarande båda

grenar av socialförsäkringen. Anpassningen borde — i enlighet med vad

socialvårdskommittén föreslagit i sitt betänkande angående lag om folkpensionering

(SOU 1945:46) — ske på så sätt, att sjukpenningen för de

sjukpenningförsäkrade folkpensionärerna begränsades till 2 kr. om dagen

och att sjukhjälpstiden begränsades till 90 dagar för varje sjuklighetstillstånd.

1946 års riksdag beslöt på denna punkt i enlighet med vad som föreslagits

i propositionen.

Socialförsäkringsutredningen föreslog i sitt betänkande angående sjukförsäkring

och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952:39) ingen annan ändring

i sak i bestämmelsen att sjukhjälpstiden skulle vara högst 730 dagar för

försäkrade i allmänhet och 90 dagar för folkpensionärer än att dessa tider

skulle gälla även den nya försäkringsförmånen ersättning för sjukhusvård.

Utredningen framhöll emellertid, att förslaget var av preliminär natur i

fråga om folkpensionärernas sjukhjälpstid vid sjukhusvård.

I propositionen nr 178 till 1953 års riksdag, varigenom förslag till ändring

i sjukförsäkringslagen framlades, anslöt sig föredragande departementschefen

till utredningens förslag, såvitt nu är i fråga. Departementschefen anförde

härvid sammanfattningsvis följande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196U

Inkomstbortfall vid långvarig sjukdom skapade i regel förutsättningar för

en höjning av invalidpensionen. Folkpensionärernas ställning i den föreslagna

ändrade sjukförsäkringen i övrigt blev gynnsammare än enligt den

antagna lagen. Det var önskvärt att försiktighet iakttogs vid lagstiftningens

utformning. Det var nödvändigt att kostnaden för försäkringen begränsades.

Principen om gemensam sjukhjälpstid vid sjukpenning och sjukhusvårdsersättning

överensstämde med vad som gällde enligt sjukkasseförordningen.

Det var emellertid inte i och för sig givet, att samma begränsning,

som stadgats angående folkpensionärers sjukhjälpstid med avseende å sjukpenning,

borde gälla i fråga om deras rätt till ersättning vid sjukhusvård.

Skäl kunde anföras för en längre sjukhjälpstid i dessa fall. Å andra sidan

kunde den omständigheten, att folkpensionen i regel förslog till vårdkostnaderna,

åberopas som ett argument för att folkpensionärerna borde bekosta

sin sjukhusvistelse även under de första 90 dagarna. Avgifterna å de allmänna

sjukhusen torde väl inrymmas inom ramen för de förhöjda folkpensionerna.

Man kunde därför säga, att de folkpensionärer, som var mera stadigvarande

intagna å sjukvårdsinrättningar, kom i minst lika gott läge som

de å ålderdomshem intagna.

Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35

bl. a., att pensionärernas arbetsförmåga i regel måste anses vara starkt tidsbegränsad.

Därjämte borde beaktas, att för folkpensionärernas försörjning

anordnats en annan socialförsäkringsgren, nämligen folkpensioneringen, och

att den i propositionen föreslagna regeln angående sjukhjälpstiden kunde

anses innebära ett steg mot en samordning mellan de båda socialförsäkringsgrenarna.

Det var emellertid enligt utskottets mening angeläget att denna

samordningsfråga vann ytterligare beaktande vid de utredningar rörande

socialförsäkringen, som framdeles kom att äga rum. Utskottet erinrade

även om att propositionen för folkpensionärernas del så till vida innebar

en förbättring vid jämförelse med den år 1946 antagna lagen, att någon

särskild regel om begränsning av storleken av dessa sjukkassemedlemmars

sjukpenning icke föreslagits.

I syfte att eliminera verkningarna av höjda sjukhusavgifter beslutades

år 1958 en förlängning av folkpensionärernas sjukhjälpstid i vad avsåg ersättning

för sjukhusvård till 180 dagar i de fall den tidigare var 90 dagar.

I sitt ovan angivna betänkande anförde 1958 års socialförsäkringskommitté

bl. a.

Frågan om behovet av sjukpenning efter fyllda 67 år har kommit i ett

delvis annat läge genom de senaste årens reformer på pensioneringens område.

Folkpensioneringens ålderspension har sålunda höjts väsentligt och

ytterligare höjningar planeras under de närmaste åren. Dessutom kommer

ålderspensioner från tilläggspensioneringen att utgivas fr. o. m. ingången

av år 1963. Pensioneringen kommer sålunda att på ett helt annat sätt än

tidigare tillgodose försörjningsbehoven i förevarande fall. Med hänsyn till

de omställningssvårigheter, som uppkommer vid av sjukdom förorsakat

bortfall av förvärvsinkomst, anser kommittén det likväl motiverat, att förvärvsarbetande

ålderspensionärer kan vara sjukpenningförsäkrade och erhålla

sjukpenning för en begränsad tid. Den som åtnjuter hel förtidspen
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196i

9

sion får enligt förslaget i det föregående inte vara sjukpenningförsäkrad.

Avlöses förtidspension av ålderspension, bör vederbörande givetvis inte

heller vara sjukpenningförsäkrad.

Den som fyllt 67 år äger enligt nu gällande bestämmelser för tid efter

utgången av den månad då han uppnått nämnda ålder vid varje sjukdom

åtnjuta sjukpenning för högst 90 dagar. Kommittén föreslår att sjukpenning

i fortsättningen skall kunna utgå för högst 180 dagar för tid efter ingången

av den månad, då vederbörande fyllt 67 år, oavsett om arbetsförmågan

förorsakas av en eller flera sjukdomar. Förslaget innebär en förlängning

av nuvarande sjukhjälpstid för sjukpenning med vanligen 90 dagar, därvid

dock bör erinras om att nuvarande sjukhjälpstid om högst 90 dagar avser

varje sjukdom för sig. I de flesta fall blir den nu föreslagna regeln fördelaktigare

för de försäkrade än de nuvarande bestämmelserna och den har

även den fördelen att det inte blir nödvändigt att tillämpa några medicinska

sammanläggningsregler -— något som bereder särskilda svårigheter i fråga

om åldringarna.

Nyss förordade regler bör enligt kommitténs mening i princip gälla inte

blott för den som fyllt 67 år och på grund därav uppbär ålderspension utan

också för den som valt att taga ut ålderspension före nämnda ålder. Den

som skjutit upp ålderspensionsuttaget, bör i förevarande avseende betraktas

som om han uppbär ålderspension.

För den som uppbär ålderspension eller hel förtidspension bör frågan om

sjukhjälpstiden för rätt till ersättning för sjukhusvård lösas på samma

sätt som föreslagits i fråga om rätten för ålderspensionär till sjukpenning.

Härvid bör ej någon skillnad göras mellan den som uppbär ålderspension

på grund av fyllda 67 år eller som valt att taga ut ålderspension i förtid eller

som skjutit upp ålderspensionsuttaget. Kommittén förordar sålunda att

ersättning för sjukhusvård i samtliga nu nämnda fall må utgivas för högst

180 dagar, oavsett om det rör sig om en eller flera sjukdomar. De 180 dagarna

skall räknas från ingången av den månad, fr. o. m. vilken pensionen

utgår respektive fr. o. m. den månad under vilken 67-årsåldern uppnås eller

ålderspension dessförinnan börjar utgå. Sjukhjälpstiden räknas i förekommande

fall gemensamt för sjukpenning och ersättning för sjukhusvård.

För den som är berättigad till partiell förtidspension blir enligt kommitténs

förslag sjukhjälpstiden för rätt till sjukhusvårdsersättning inte begränsad

till visst antal dagar. Ersättes den partiella förtidspensionen av hel

förtidspension, blir sjukhjälpstiden enligt vad nyss sagts begränsad till

180 dagar.

Kommitténs förslag ligger i huvudsak oförändrat till grund för lagen om

allmän försäkring i denna del.

I direktiven till 1961 års sjukförsäkringsutredning anföres, att ännu en

del spörsmål inom sjukförsäkringens område kvarstår och att tiden nu är

mogen för en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen i de delar, där denna

inte uppmärksammats under de senaste årens reformarbete. Härvid

framhålles bl. a. att fördelarna och nackdelarna av en helt avgiftsfri sjukhusvård

bör undersökas. Vidare uttalas i direktiven, att kommittén bör verkställa

en bearbetning av det betänkande angående läkemedelsförmånerna

som år 1959 framlades av en särskild utredning, varvid huvudlinjen lik
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1965

som tidigare bör vara, att medborgaren skall beredas skydd mot att vid

sjukdom betungas med alltför stora utgifter för läkemedel, samtidigt som

systemet inrymmer möjligheter att hålla totalkostnaderna för läkemedelsförmånerna

på en rimlig nivå. Enligt direktiven står det utredningen fritt

att upptaga sådana spörsmål som aktualiseras under översynen och som

faller inom ramen för de uppgifter som tillagts utredningen.

Fråga om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen var på

grund av väckta motioner föremål för riksdagens bedömning även år 1963.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande i ämnet, nr 26 år 1963, anförde andra

lagutskottet bl. a.

1961 års sjukförsäkringsutredning har tillkallats för att verkställa en

översyn av sjukförsäkringen och därmed sammankopplade förmåner. Enligt

direktiven skall utredningen bl. a. undersöka fördelarna och nackdelarna

av en helt avgiftsfri sjukhusvård ävensom frågan om hur läkemedelsförmånerna

bör utformas. Det står även utredningen fritt att upptaga andra till

sjukförsäkringen hörande problem, som aktualiseras under arbetets gång.

Utskottet finner det ej lämpligt eller möjligt att ur det pågående utredningsarbetet

till särskild behandling utbryta de av motionärerna aktualiserade

spörsmålen. Det synes utskottet i stället mest ändamålsenligt om de

delar av sjukförsäkringen som kan anses i behov av ytterligare översyn behandlas

i ett sammanhang.

Enahanda spörsmål aktualiserades också genom interpellationer vid

1963 års riksdag. I interpellationssvaren (AK:s prot. 23:22 och 34:22) förklarade

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, att frågan om

lagändring var för tidigt väckt, då de genom lagen om allmän försäkring införda

reglerna varit i tillämpning endast en kort tid. Departementschefen

hänvisade också till det arbete som bedrives av 1961 års sjukförsäkringsutredning.

Under den fortsatta debatten i anledning av det senare interpellationssvaret

anförde departementschefen bl. a.

Som jag redan har sagt är det svårt att dra några mera vittgående slutsatser

av hur de nya reglerna har utfallit. Sjukförsäkringsutredningens

arbete kan komma att ställa reglerna i en ny belysning. Utan att på något

sätt vilja föregripa en omprövning av bestämmelserna vill jag emellertid

påpeka följande: Medan pensionen vid vanlig sjukhusvård utgår ograverad,

vet vi att förvärvsarbetande vid sjukhusvistelse redan från början får avdrag

från sin sjukpenning med i regel fem kronor per dag. Man kan därför

säga att den som åtnjuter pension vid sjukhusvistelse intill 180 dagar är

fördelaktigare ställd i fråga om förmåner och att det med den sjukhusavgift

som tas ut vid längre sjukhusvistelse blir samma minskning som andra

redan från början får vidkännas genom sjukpenningavdrag.

Frågan om de fem kronorna i sjukhusavgift bör inte heller ses isolerad

från vad som bör gälla vid andra former av sjukvård. De som är sjuka i

sina hem är i flera avseenden sämre lottade; eftersom de har vissa utgifter

på grund av sin sjukdom, bl. a. får de av egna medel bestå en del av kostnaderna

för läkare och läkemedel, något som den som är intagen på sjukhus

slipper ifrån. Normalt innebär väl sjukhusvistelsen också mindre kostnader

för mat och andra dagliga behov.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196k

11

Utskottet

Bestämmelserna om ersättning för läkarvård och sjukhusvård samt om

sjukpenning återfinns i lagen om allmän försäkring. Sjukförsäkrad erhåller

ersättning för läkarvård med i princip tre fjärdedelar av sina utgifter. För

sjukhusvård utgår enligt huvudregeln ersättning med belopp, som motsvarar

avgiften på allmän sal vid heinortssjukhus. Under den tid sjukhusvård

åtnjutes, minskas emellertid den försäkrades sjukpenning i allmänhet med

fem kronor per dag dock högst med halva sjukpenningen.

Läkemedelsförmånerna regleras i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta

läkemedel. Enligt förordningen lämnas rabatt å läkemedel som enligt

läkarrecept utlämnas å apotek. Härvid nedsättes det fastställda priset

med hälften av det belopp, varmed priset överstiger karensbeloppet tre kronor.

Den som lider av långvarig och allvarlig sjukdom kan i vissa fall få av

läkare ordinerade läkemedel kostnadsfritt.

I lagen om allmän försäkring finns vissa bestämmelser som samordnar

förmånerna från sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen. Således

har ålderspensionär rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård

för sammanlagt högst 180 dagar efter det han fyllt 67 år. Den som åtnjuter

hel förtidspension kan ej få sjukpenning men har rätt till ersättning

för sjukhusvård under en tid av sammanlagt högst 180 dagar.

I motionerna 1:27 och 11:32 hemställes om snabb utredning och förslag

till innevarande års riksdag till förbättring av folkpensionärernas ställning

inom sjukförsäkringen. De regler motionärerna i första hand vänder sig mot

är begränsningen till 180 dagar av rätten till ersättning för sjukhusvård.

Även i motionerna 1:223 och 11:295, såvitt de nu är i fråga, kritiseras 180- dagarsregeln. Motionärerna yrkar att längsta tiden för erhållande av sjukpenning

och ersättning för sjukhusvård skall utsträckas till 360 dagar.

I motionerna 1:592 och 11:720 yrkas i de delar som nu behandlas, att begränsningen

av ersättningstiden för sjukhusvård skall upphävas och att

folk- och förtidspensionärerna genom en särbestämmelse skall tillerkännas

full ersättning för läkar- och medicinkostnader.

Frågor om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen har varit

föremål för riksdagens prövning vid flera tillfällen. Motioner i ämnet vid

fjolårets riksdag lämnades i enlighet med andra lagutskottets hemställan

utan åtgärd. I sitt utlåtande i anledning av motionerna påpekade utskottet,

att 1961 års sjukförsäkringsutredning tillkallats för att verkställa en översyn

av sjukförsäkringen och därmed sammankopplade förmåner samt att

utredningen enligt sina direktiv bl. a. skall undersöka fördelarna och nackdelarna

av en helt avgiftsfri sjukhusvård ävensom frågan om hur läkemedelsförmånerna

bör utformas. Utskottet fann det ej lämpligt eller möjligt

att till särskild behandling utbryta de problem som aktualiserats i motionerna.

Utskottet finner ej anledning att frångå sin tidigare redovisade stånd
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1964

punkt, att frågorna om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen

ej bör behandlas i annat sammanhang än i samband med den allmänna

översynen av sjukförsäkringen. Det må här påpekas att de ändrade bestämmelser

rörande sjukförsäkringsförmånerna i stort, som kan bli en följd av

den allmänna översynen, sannolikt kommer att ställa de av motionärerna

kritiserade reglerna i ny belysning. Det synes erforderligt att frågorna om

folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen omprövas mot bakgrund

av det nya läge som sålunda kan uppkomma. Med hänsyn härtill finner

utskottet, att de nu aktuella motionsyrkandena bör förutsättningslöst

behandlas av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Det torde ankomma på

utredningen att avgöra huruvida det är möjligt och lämpligt att innan utredningens

hela uppdrag fullgjorts framlägga särskilda förslag i de frågor

motionärerna aktualiserat.

Utskottets uttalanden i ämnet synes böra bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

A. att riksdagen, i anledning av följande motioner, nämligen
1)

motionerna 1:27 och 11:32,

2) motionerna 1:223 och 11:295, såvitt avser ändring i

lagen om allmän försäkring, samt

3) motionerna 1:592 och 11:720, såvitt avser sjukförsäkringsförmånerna,

i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening måtte giva

Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört, samt

B. att motionerna i samma delar, i den mån de icke kan

anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Carlqvist, herrar Lars Larsson, Eric Carlsson*,

Lennart Geijer, Nyman, Hiibinette, Wanhainen och Erik Filip Petersson;
från

andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, Rimmerfors,

fröken Wetterström, herrar Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje*,

fru Eriksson i Ängelholm och herr Gustavsson i Alvesta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1964

13

Reservation

av herr Hubinette och fröken Wetterström, vilka ansett

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å sid. 11 med orden

»Utskottet finner ej» och slutar med »Kungl. Maj :ts kännedom» bort ersättas

med text av följande lydelse:

»Innan lagen om allmän försäkring trädde i kraft den 1 januari 1963 gällde

att ersättning för sjukhusvård utgick under 180 dagar och sjukpenning

under 90 dagar för varje sjukdom för sig. De nya bestämmelserna om en

enhetlig sjukhjälpstid om 180 är ur administrativ synpunkt att föredraga.

För många pensionärer innebär de dock en avsevärd försämring. Utskottet

anser därför i likhet med vad som föreslås i motionerna 1:223 och 11:295

att sjukhjälpstiden bör fördubblas och bestämmas till 360 dagar. Den nya

lagstiftningen torde icke utan närmare utredning kunna ges tillämpning

för den som vid lagstiftningens ikraftträdande är utförsäkrad. Det torde ankomma

på Kungl. Maj:t att efter utredning framlägga förslag i detta hänseende.

»

b) att utskottet bort hemställa,

»A. att riksdagen, med bifall till motionerna 1:223 och

11:295, såvitt avser ändring i lagen om allmän försäkring,

ävensom i anledning av motionerna 1:27 och 11:32 samt

1:592 och 11:720, såvitt avser sjukförsäkringsförmånerna,

måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändring i i kap. 3 § lag om allmän försäkring den 25 maj 1962 (nr 381)

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § lag om allmän försäkring den 25 maj

1962 (nr 381) skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 kap. 3 §.

För tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt sextiosju

år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt denna lag, må sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård icke utgå för mer än sammanlagt

trehundrasextio dagar. Vad nu sagts skall i fråga om ersättning för sjukhusvård

äga motsvarande tillämpning för tid, varunder den försäkrade åtnjuter

hel förtidspension; och skall med sådan tid jämställas efterföljande

tid, därest förtidspensionen upphört att utgå med månaden näst före den,

varunder den försäkrade fyller sextiosju år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. Stadgandet i dess nya lydelse skall

icke äga tillämpning å den som på grund av nuvarande regler förlorat rätt

till sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196i

B. att motionerna i samma delar, i den mån de icke kan

anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964

640808

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1964:140 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om förbättring av folkpensionärsrnas ställning inom sjukförsäkringen. a1 i texten