Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, dels ock i ämnet väckt motion.

1964-05-14 · 66 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 66 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1964:50, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, dels ock i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

1

Nr 50

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,

dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 20 mars 1964 dagtecknad proposition, nr 128, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till

lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft den i

anledning av densamma, i andra kammaren väckta motionen nr 974 av herr

Börjesson i Falköping.

1 - Bihnng till riksdagens protokoll 196b. 9 sand. 2 and. Nr 50

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196U

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är, med rättelse av ett

tryckfel i 22 § andra stycket, av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om åtgärder vid samhälIsfarlig asocialitet

Härigenom förordnas som följer.

Grundläggande bestämmelser

1 §•

Om någon som fyllt tjugoett år underlåter att efter förmåga söka försörja

sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger

för allmän ordning eller säkerhet, må han intagas i arbetsanstalt

enligt denna lag.

2 §•

Om intagning i arbetsanstalt förordnar domstol på talan av allmän åklagare.

3 §•

_ Förordnande om intagning i arbetsanstalt må meddelas endast om det

är uppenbart att den som avses därmed icke kan genom hjälpåtgärder eller

andra mindre ingripande åtgärder förmås till livsföring som ej är farlig

för allmän ordning och säkerhet.

Ej må förordnande om någons intagning i arbetsanstalt meddelas

a) om han är i behov av vård på mentalsjukhus eller allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare,

b) om han dömts till fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse,

internering eller skyddstillsyn och mindre än ett år förflutit från det straffet

till fullo verkställts eller påföljden eljest upphört, eller

c) om beslut angående hans avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning

ur riket kan verkställas.

Förordnande om någons intagning i arbetsanstalt förfaller, om han, innan

intagning skett, dömes till fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse

eller internering.

Om flera fängelsestraff verkställas eller skola verkställas samtidigt, skall

vid tillämpning av andra stycket b) eller tredje stycket hänsyn tagas till

den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff

för böter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Förfarandet

4 §•

Angående utredningen och förfarandet i mål om intagning i arbetsanstalt

skall, om ej annat är stadgat i denna lag, vad i allmänhet är föreskrivet

om mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat svårare

straff än fängelse i ett år, äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Förekommer anledning att någon, som fyllt tjugoett år, för ett sådant

asocialt liv som avses i 1 §, må förundersökning inledas för utredning rörande

alla omständigheter av betydelse för sakens bedömande. Under förundersökningen

skall i erforderlig utsträckning samråd ske med arbetsförmedling,

nykterhetsnämnd, socialnämnd och övervakningsnämnd.

Den som avses med utredningen skall, såvida icke anledning uppenbarligen

saknas, undersökas av läkare. Av utlåtande över läkarundersökningen

skall framgå, huruvida den undersökte är i behov av vård på mentalsjukhus.

Den som skall undergå läkarundersökning är pliktig att inställa sig å

tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir han, må polismyndighet lämna

handräckning för hans inställande.

6 §•

År någon, som fyllt tjugoett år, skäligen misstänkt att föra ett sådant

asocialt liv som avses i 1 §, må han anhållas. Polisman äger ej med stöd

av denna lag utan beslut av anhållningsmyndigheten gripa den mot vilken

skäl till anhållande förekomma.

Föreligga sannolika skäl att någon må intagas i arbetsanstalt och kan

det skäligen befaras att han avviker eller eljest håller sig undan eller försvårar

utredningen, må han häktas.

7 §•

Beträffande laga domstol i mål om intagning i arbetsanstalt skall vad i

rättegångsbalken är stadgat angående den ort, där brottet förövades, gälla

den ort, där den asociala livsföringen ägt rum.

Väckt talan om att någon skall intagas i arbetsanstalt är förfallen, om

stämning ej delgivits honom inom ett år.

Rättegångskostnad, som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken, skall stanna

å statsverket.

Villkorligt anstånd och åtgärder i samband därmed

8 §•

Rätten må förordna om villkorligt anstånd med verkställande av dom å

intagning i arbetsanstalt, om av särskild anledning får antagas, att den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

dömde skall utan att domen verkställes förmås till sådan livsföring att

fara för allmän ordning och säkerhet ej föreligger.

9 §.

Den som erhåller villkorligt anstånd skall ställas under övervakning under

en prövotid av två år, räknat från den dag domen genom nöjdförklaring

eller eljest vinner laga kraft mot honom. Om nöjdförklaring gäller i tilllämpliga

delar vad som är stadgat om sådan förklaring av den som ådömts

skyddstillsyn.

10 §.

Vad i 26 kap. 12—14 §§, 15 § första stycket samt 16 och 17 §§ brottsbalken

stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som erhållit

villkorligt anstånd, övervakare må ock förordnas och föreskrift enligt

26 kap. 15 § första stycket brottsbalken meddelas av rätten vid beslutet

om villkorligt anstånd.

11 §•

Iakttager den som erhållit villkorligt anstånd icke vad som åligger honom

enligt denna lag eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med

stöd därav, äger övervakningsnämnden förlänga prövotiden till högst tre

år. Beslut härom må ej av övervakningsnämnden meddelas efter prövotidens

utgång.

12 §.

Har den som erhållit villkorligt anstånd åsidosatt sina åligganden och kan

det antagas att han icke skall låta sig rätta genom åtgärd som övervakningsnämnden

äger vidtaga, må domstol förklara anståndet förverkat. Föreligger

sådant fall, skall övervakningsnämnden hos åklagare göra framställning

att talan föres om förverkande av anståndet. Anstånd må förklaras

förverkat endast om beslut meddelas före prövotidens utgång.

Uppkommer fx-åga om förverkande av anstånd, äger övervakningsnämnden

eller domstolen, såframt omständigheterna föranleda det, förordna att

den dömde skall pa lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Han må ej hållas i förvar längre tid än en vecka. Om synnerliga

skäl äro därtill, må dock genom nytt beslut förordnas att han skall

hållas i förvar ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång må den

omhändertagne ej hållas i förvar.

13 §.

Talan enligt 12 § väckes vid allmän underrätt, inom vars område den

övervakningsnämnd som handhar övervakningen är verksam. Vad i rättegångsbalken

är föreskrivet beträffande mål om allmänt åtal skall, i den mån

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i 5

ej annat följer av denna lag, i tillämpliga delar gälla, då vid domstol föres

sådan talan.

Angående rättens sammansättning när den bär att avgöra fråga om förverkande

av villkorligt anstånd skall gälla vad som i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling i brottmål.

Vid avgörande av fråga, som avses i 12 § andra stycket, är häradsrätt domför

utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.

Underrätt skall lämna den mot vilken talan föres tillfälle att yttra sig.

Begär han att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom.

Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Rättegångskostnad, som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken, skall stanna

å statsverket.

Anstaltsvård och eftervård

14 §.

Den som intagits i arbetsanstalt må kvarhållas under en tid av högst två

år.

Om utskrivning beslutar den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde

arbetsanstalten hör.

15 §.

Så snart anledning är till antagande att den intagne efter utskrivning

kommer att föra ett sådant liv att fara ej föreligger för allmän ordning och

säkerhet, skall han utskrivas villkorligt. Om ej särskilda skäl äro däremot,

skall villkorlig utskrivning äga rum senast när ett år förflutit av kvarhållningstiden.

16 §.

Villkorligt utskriven skall stå under övervakning.

I beslut om villkorlig utskrivning skall fastställas en prövotid om två år.

Vad i 26 kap. 12—14 §§, 15 § första stycket samt 16 och 17 §§ brottsbalken

stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som utskrivits

villkorligt.

17 §.

Iakttager villkorligt utskriven icke vad som åligger honom enligt denna

lag eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav,

äger övervakningsnämnden förlänga prövotiden till högst tre år eller ock

besluta att han skall återintagas i arbetsanstalt. Den som återintagits skall

ånyo utskrivas villkorligt, när anledning som sägs i 15 § föreligger, dock

tidigast efter sex månader.

Uppkommer fråga om återintagning, äger övervakningsnämnden, såframt

omständigheterna föranleda det, förordna att den utskrivne skall på lämpligt

sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande. Om den tid, varunder

omhändertagen må hållas i förvar, skall gälla vad som stadgas i

12 § andra stycket.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1961

18 §.

Skall den som är intagen i arbetsanstalt eller villkorligt utskriven undergå

fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse eller internering, skall

förordnandet om intagning i arbetsanstalt anses förfallet.

Om intagen skall undergå fängelse kortare tid än sex månader, så ock

om domstol överlämnat intagen till vård enligt sinnessjuklagen eller lagen

om nykterhetsvård och han till följd därav skall intagas för vård på mentalsjukhus

eller tvångsintagas på vårdanstalt, skall verkställigheten eller

vården så länge den pågår träda i stället för behandlingen i arbetsanstalt.

I kvarhållningstiden inräknas tid för verkställighet och vård, som avses

i andra stycket, men ej tid, varunder intagen till följd av häktning eller

avvikande varit frånvarande från arbetsanstalten, ej heller tid, under vilken

återintagen varit villkorligt utskriven.

19 §•

Slutlig utskrivning skall äga rum beträffande villkorligt utskriven sist

när prövotiden utgår och beträffande intagen senast And kvarhållningstidens

slut.

20 §.

I den mån ej annat följer av denna lag skall vad som stadgas om behandling

i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar gälla i fråga om behandlingen i

arbetsanstalt, varvid den som intagits i arbetsanstalt skall likställas med

den som dömts till fängelse över tre månader; dock skall tid, varunder intagen

enligt 27 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt vistats utom arbetsanstalten,

alltid i sin helhet inräknas i kvarhållningstiden.

Har förordnande om intagning i arbetsanstalt ej börjat verkställas inom

två år från den dag det vann laga kraft, skall förordnandet bortfalla. Om

villkorligt anstånd förklarats förverkat, skall tid som nu sagts räknas från

det beslutet därom vann laga kraft.

Särskilda bestämmelser

21 §.

Misstankes den beträffande vilken förordnats om intagning i arbetsanstalt

att hava före prövotidens utgång eller slutlig utskrivning från anstalten begått

brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i ett år, och

hör brottet under allmänt åtal, skall åklagaren pröva huruvida åtal lämpligen

bör ske.

Innan åtalsfrågan avgöres, skall åklagaren höra styresmannen för den

arbetsanstalt, där den misstänkte är intagen, eller övervakningsnämnd, som

handhar övervakning av honom enligt denna lag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

22 §.

Rättens dom å intagning i arbetsanstalt skall, om villkorligt anstånd ej

medgivits, gå i verkställighet utan hinder av att den ej vunnit laga kraft,

därest icke annorlunda förordnas. Detsamma skall gälla rättens beslut angående

omhändertagande och förverkande av anstånd enligt 12 §.

Den som på grund av dom eller beslut, som ej vunnit laga kraft, är intagen

i arbetsanstalt skall vid fullföljd av talan i målet anses såsom häktad.

23 §.

I ärende som handlägges av övervakningsnämnd skall den dömde erhålla

tillfälle att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans hörande ej

finnes vara utan gagn. Begär han att bliva muntligen hörd i ärende hos

nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom.

24 §.

Den som erhållit villkorligt anstånd med verkställande av dom å intagning

i arbetsanstalt må genom besvär hos hovrätt föra talan mot övervakningsnämnds

beslut angående särskild föreskrift som avses i 10 § eller

förlängning av prövotiden enligt 11 § och mot beslut angående omhändertagande

enligt 12 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del

av beslutet.

Den som intagits i arbetsanstalt äger hos den i 37 kap. 3 § brottsbalken

omförmälda kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds

beslut i ärende om utskrivning. Åtnöjes villkorligt utskriven icke

med övervakningsnämndens beslut angående särskild föreskrift som avses

i 16 § eller förlängning av prövotid, återintagning eller omhändertagande

enligt 17 § eller slutlig utskrivning enligt 19 §, äger han hos kriminalvårdsnämnden

påkalla prövning av beslutet.

Övervakningsnäinnds beslut som avses i denna paragraf länder omedelbart

till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

25 §.

Talan må ej föras mot beslut som enligt denna lag meddelas av övervakningsnämnd

i andra fall än i 24 § sägs eller av hovrätt eller kriminalvårdsnämnden

enligt 24 §.

26 §.

Det åligger polismyndighet att lämna handräckning åt domstol, övervakningsnämnd

och kriminalvårdsnämnden för omhändertagande enligt 12

och 17 §§.

27 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag

meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 12 juni 1885 (nr

27) angående lösdrivares behandling skall upphöra att gälla.

Har före lagens ikraftträdande meddelats beslut, varigenom någon dömts

till tvångsarbete, skall i fråga om fullföljd av talan och verkställighet av

utslag i målet äldre lag tillämpas.

Är någon i annat fall än som avses i nästföregående stycke häktad enligt

lagen angående lösdrivares behandling, skall så anses som om han jämlikt

6 § första stycket nya lagen anhållits vid lagens ikraftträdande.

Ådömt tvångsarbete skall efter nya lagens ikraftträdande verkställas i

arbetsanstalt under den för tvångsarbetet bestämda tiden. Vad i den äldre

lagen stadgas om förtida frigivning skall därvid alltjämt gälla; dock skall

prövningen ankomma på övervakningsnämnd och i fråga om förfarandet

i övrigt tillämpas vad som enligt nya lagen är föreskrivet beträffande utskrivning

från arbetsanstalt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

9

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1885 års lag angående lösdrivares behandling

skall upphävas och ersättas med en lag om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet.

Den föreslagna lagen är avsedd som ett medel i kampen mot brottsligheten.

Om inte samhällsskyddet kan tillgodoses genom att samhällsfarligt

asociala individer lagfors för brott eller bereds socialvård eller sjukvård

får de enligt lagen tvångsintas i arbetsanstalt. Lagen blir således subsidiär

i förhållande till straff- och vårdlagstiftningen. Som samhällsfarligt asocial

anses enligt lagen den som underlåter att efter förmåga söka försörja

sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger

för allmän ordning eller säkerhet.

Angående utredning och förfarande i mål om samhällsfarlig asocialitet

föreslås bestämmelserna om brottmål bli tillämpliga. Målen skall således

handläggas av polis, åklagare och domstolar. Offentlig försvarare kan förordnas.

Den som dömts till intagning i arbetsanstalt kan kvarhållas högst två år.

Han skall dessförinnan regelmässigt utskrivas villkorligt och stå under

övervakning under en prövotid.

Av propositionen redovisas här endast vad föredragande departementschefen,

statsrådet Johansson, anfört vid lagrådsremissen och vid avlåtande av

propositionen samt vad lagrådet yttrat i anledning av departementsförslaget.

Beträffande övriga delar, såsom redogörelse för gällande rätt samt för

det år 1962 avgivna betänkandet med förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet m. m. och remissyttrandena däröver ävensom det till

lagrådet remitterade lagförslaget, hänvisas till propositionen.

Motionsyrkandet

I motionen II: 974 yrkas »att riksdagen vid sin behandling av proposition

nr 128 måtte besluta att 5 § lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

må erhålla den lydelse nedan sägs.

§ 5.

Förekommer anledning att någon, som fyllt tjugoett år, för ett sådant asocialt

liv som avses i 1 §, må förundersökning inledas för utredning rörande

alla omständigheter av betydelse för sakens bedömande. Under förundersökningen

skall i erforderlig utsträckning samråd ske med arbetsförmedling,

nykterhetsnämnd, socialnämnd, barnavårdsnämnd och övervakningsnämnd.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Den som (= propositionen) på mentalsjukhus.

Den som (= propositionen) hans inställande.»

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till

motionen.

Departementschefen vid lagrådsremissen

Föredragande departementschefen har vid lagrådsremissen anfört följande.

»Behovet av särlagstiftning om samhällsfarlig asocialitet

Lösdrivarlagen, som utfärdades 1885, ersatte 1846 års försvarslöshetsförordning,

vilken i likhet med tidigare författningar på detta område riktade

sig mot dem som saknade laga försvar, dvs. sådana som inte hade godtagbar

tjänst. Lösdrivarlagen har således sina rötter i tiden före industrialismens

genombrott och i ett samhälle med helt andra ekonomiska och sociala

förhållanden än det nuvarande. Förutsättningarna för tillämpning av

lösdrivarlagen är medellöshet och sysslolöshet. Därutöver fordras antingen

kringstrykande liv eller underlåtenhet att efter förmåga söka ärligen försörja

sig i förening med sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän

säkerhet, ordning eller sedlighet.

Under den tid som lösdrivarlagen tillämpats har samhället förändrats

och utvecklats i sådan riktning att den i lagen givna beskrivningen av asocialitet

numera är föråldrad. Gångna tiders arbetslöshet har så gott som

helt förlorat betydelse som orsak till asocialitet. Den asociala attityd som

kringstrykande innebär utgör inte längre något allvarligt problem. Genom

den skedda och alltjämt pågående befolkningsökningen i storstäderna har

den svårartade asocialiteten främst kommit att koncentreras till dessa städer,

där den blivit stationär och samtidigt svåråtkomlig till följd av möjligheterna

för asociala människor att hålla sig anonyma.

Asocialitet är ett vidsträckt begrepp. Det omfattar en mängd skiftande

mänskliga beteenden. Gemensamt för dem är att de enligt gängse uppfattning

är till skada för samhället. Med en så vidsträckt begreppsbestämning

kan man till asociala hänföra först och främst vissa brottslingar, framför

allt sådana vilkas brottslighet är vanemässig, såsom sutenörer. Även vanebettlare,

alkohol- och narkotikamissbrukare samt prostituerade kan räknas

dit. Man har i dessa fall att göra med de mera direkt samhällsfarliga elementen.

Till skada för samhället är emellertid även personer som till följd

av arbetsovillighet ligger samhället eller sina medmänniskor till last utan

att vara samhällsfarliga i den meningen att de begår brott eller har sådan

livsföring som leder andra människor in i brottslighet eller parasiterande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

liv. Det kan i dessa fall vara fråga om förslummade och djupt förkomna

människor, som främst behöver vård i någon form men som inte vill mottaga

hjälp av samhället.

När det gäller att bedöma omfattningen av det asociala klientel, som här

främst är av intresse, nämligen det samhällsfarliga, står två möjligheter till

buds. Den ena är att undersöka hur de författningar tillämpas som medger

åtgärder mot samhällsfarliga beteenden. Den andra är att från de myndigheter,

som skall övervaka klientelet eller eljest har befattning med dessa

frågor, inhämta uppgifter om klientelets förekomst och storlek. Utredningsmannen

har använt båda dessa metoder.

1 fråga om lösdrivarlagens tillämpning visar det sig då att antalet anhållanden

under senare år varit några hundra årligen samt antalet tvångsarbetsdomar

endast några tiotal. Av tillgänglig statistik framgår också

att lösdrivarlagen tillämpas i allt mindre omfattning. Orsakerna härtill är

dels att klientelet omhändertages enligt annan lagstiftning, främst nykterhetsvårdslagen,

och dels att Kungl. Maj :t i enlighet med uttalanden vid

riksdagsbehandlingen av vissa ändringar i lösdrivarlagen 1951 anbefallde

eu restriktiv tillämpning av lösdrivarlagen. På grund härav och då lösdrivarlagen

är utformad med tanke på gångna tiders lösdrivarklientel, ger

antalet anhållanden och tvångsarbetsdomar inte en riktig bild av den samhällsfarliga

asocialitetens omfattning. Utredningsmannen framhåller också

att lösdrivarlagens minskade användning inte innebär att asocialiteten

upphört att utgöra ett allvarligt samhällsproblem.

Stöd för denna uppfattning hämtar utredningsmannen från olika beskrivningar

av de rådande förhållandena på detta område. Till en början

nämner han därvid att myndigheterna i de tre största städerna i mitten

av 1950-talet nödgades förstärka polisens resurser för att kunna hålla gatuprostitution

och annan svårare asocialitet inom rimliga gränser.

Vidare åberopar utredningsmannen uppgifter som 1956 års polisverksamhetsutredning

inhämtat från samtliga polismästare. Av uppgifterna

kan dragas slutsatsen att asocialiteten följer samma utvecklingslinje som

brottsligheten med ökande narkotika- och alkoholmissbruk, ordningsstörande

uppträdande och prostitution, även bland ungdomen. Slutligen bär utredningsmannen

själv under 1961 riktat en förfrågan till polismyndigheterna

och socialvårdschcferna i de större städerna och därvid fått belägg

för att asocialiteten i dess nuvarande svåra former från ansvarigt håll uppfattas

som ett allvarligt samhällsproblem. Allmänt sett synes särskilt alkoholmissbruket

och spritlangningen ha ökat, och den illegala handeln med

narkotika har tillkommit som ett nytt oroande moment i den asociala livsföring

det här är fråga om. Man konstaterar på sina håll en tydlig förskjutning

av asocialiteten mot lägre åldersgrupper och en mera elakartad karaktär

hos de större städernas stationära lösdrivarklientel.

Utredningsmannens åsikt om asocialiteten som ett alltjämt allvarligt sam
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

hällsproblem synes väl grundad i det utredningsmaterial han haft till förfogande.

Förekomsten av ett till storstäderna koncentrerat samhällsfarligt

asocialitetsklientel vitsordas också av flertalet remissinstanser. Vad som

framkommit vid remissbehandlingen ger ytterligare belägg för utredningsmannens

uppfattning.

Jag finner således, i likhet med utredningsmannen och flertalet remissinstanser,

klarlagt att det i vårt samhälle förekommer ett samhällsfarligt

asocialt klientel, som återfinns företrädesvis bland personer som lever på

egna eller andras brott, som har pengar utan laglig inkomstkälla eller som

på annat sätt genom sin livsföring utgör en fara för samhället. De mera

svårartade fallen uppehåller sig i de delar av de stora städerna som utredningsmannen

benämner träskområden. Enligt erfarenhet utgör dessa områden

grogrund för kriminalitet, och särskilt allvarligt är att de — såsom

understryks av flera remissinstanser — i allt större utsträckning drar till

sig ungdom på glid. Samhällsfaran framträder inte minst däri att den ungdom

som en gång infångats i dessa områdens asociala miljöer, där alkoholoch

narkotikamissbruk samt prostitution är vanligt förekommande, riskerar

att sjunka så djupt i brottslighet och asocialitet att möjligheterna att

återföra dem till ett ordnat levnadssätt äventyras.

Allmän enighet råder om att samhället med tjänliga medel måste kunna

ingripa mot det samhällsfarligt asociala klientelet. Även jag anser att denna

uppfattning måste vara utgångspunkten när man söker en lösning av lösdrivarfrågan.

Det nuvarande systemet innebär i korthet att samhället inskrider i första

hand med lagföring för brott och kriminalvård samt med sjukvård, alkoholistvård

och socialhjälp. Om dessa möjligheter inte är tillräckliga och

lösdrivarlagen enligt sin lydelse är tillämplig, kan den tillämpas i andra

hand. Utredningsmannen framhåller att man numera är allmänt överens om

att lösdrivarlagen är så föråldrad och bristfällig att den inte längre bör få

utgöra ett instrument för samhället i dess bekämpande av asocialiteten.

Denna uppfattning delas av remissinstanserna och det uttalas t. o. m. att

lagen stundom tillämpats ojämnt och tillsynes godtyckligt.

Som jag förut anfört återspeglar lösdrivarlagen ett annat samhälle än det

nuvarande. Sannolikt har den för lösdrivarlagens tillämplighet uppställda

förutsättningen sysslolöshet, åtminstone tidigare, under lågkonjunkturer

med ökad arbetslöshet stegrat antalet av dem bland vilka lösdrivarklientelet

stått att finna. Helt allmänt kan sägas att förutsättningarna för lagens tilllämpning

är vagt utformade och att avgränsningen mot de kategorier som

inte omfattas av lagen är obestämd. En allvarlig hrist i lösdrivarlagen är

vidare att bestämmelserna om förfarandet i lösdrivarmål inte tillgodoser de

krav på rättssäkerhet som numera anses nödvändiga i samband med administrativa

frihetsberövanden. Inte heller står lagens reaktionssystem i överensstämmelse

med moderna principer för åtgärder mot samhällsfarliga

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1961

individer. På grund av det anförda finner jag att 1885 års lösdrivarlag inte

kan behållas i sitt nuvarande skick.

När det sedan gäller frågan på vilket sätt samhället skall ingripa mot de

samhällsfarligt asociala finns det som utredningsmannen framhåller två

åsikter. Enligt den ena kan asocialiteten i huvudsak bemästras inom befintliga,

i erforderlig omfattning utbyggda medicinska och sociala vårdformer

samt genom kriminalisering av vissa yttringar av lösdriveri. 1948 års lösdriveriutrednings

förslag byggde på en sådan uppfattning. Den kommer också

till synes i några yttranden över det nu föreliggande utredningsförslaget.

Enligt den motsatta åsikten behövs en ny särskild lagstiftning rörande

asocialitet för att möjliggöra ingripanden som inte kan göras inom de olika

vårdområdena och genom lagföring för brott. Denna åsikt låg till grund för

alla de sex förslag till reformerad lösdrivarlagstiftning som framlades under

åren 1922—1939. Även 1947 års psjdcopatvårdsutredning och 1956 års

polisverksamhetsulredning ansåg särskild lagstiftning i ämnet nödvändig.

Avgörande för valet mellan dessa båda vägar är storleken och karaktären

av det restklientel, vars asocialitet är så allvarlig att samhället inte kan

förhålla sig passivt men som inte heller kan omhändertagas inom angränsande

vårdområden, främst nykterhetsvården, mentalsjukvården och kriminalvården,

om lösdrivarlagen upphävs. Möjligheterna att bilda sig en

uppfattning om detta restklientel får numera anses bättre än tidigare. Gällande

nykterhetsvårdslag, socialhjälpslag och barnavårdslag har alla tillkommit

under det senaste decenniet. På mentalsjukvårdens område pågår

sedan flera år ett ingående utredningsarbete, och statsmakterna bär nyligen

tagit ställning till mentalsjukvårdens framtida utformning, organisation

och uppbyggnad. I samband med tillkomsten av brottsbalken, som avses

skola träda i kraft den 1 januari 1965, har vidare strafflagstiftningen blivit

föremål för en genomgripande översyn.

Undersökningar av lösdrivarklientelet visar att många lösdrivare och

prostituerade kan hänföras under den stora grupp själsligt abnorma som

brukar sammanföras under beteckningen psykopater. Ehuru sinnessjuklagen

saknar bestämmelser, som gör den direkt tillämplig på andra själsligt

abnorma än sinnessjuka och sinnesslöa, har lagen likväl enligt stadgad

praxis sedan länge tillämpats på vissa psykopater. Ett avsevärt antal psykopater

vårdas sålunda för närvarande på mentalsjukhusen. Det är därför

förklarligt om man velat finna en lösning på lösdrivarproblemet i en utbyggd

psykopatvård. Eu sådan tanke låg till grund för statsmakternas beslut

år 1950 att låta lösdrivarlagen bestå med vissa ändringar i avbidan

på psykopatvårdens utbyggnad.

Utredningsmannen konstaterar, att vård på mentalsjukhus inte kan få

tillgripas annat än när den är medicinskt motiverad. I många fall brister

denna förutsättning, när det gäller asociala psykopater. Härtill kommer

enligt utredningsmannen, alt man i dagens situation inte ens kan skönja

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196-''i

den tidpunkt, då psykopatvården är så utbyggd att man kan inom denna

omhänderta dem som behöver sådan vård. Till dessa uttalanden ansluter

sig flertalet av de remissinstanser som berört psykopatvården, däribland sinnessjuklagstiftningskommittén.

Jag finner därför i likhet med utredningsmannen

att man inte kan enbart inom psykopatvården finna lösningen på

lösdrivarproblemet.

Med asocial livsföring är i stor utsträckning förenat alkoholmissbruk.

Särskilt bland prostituerade men även bland andra asociala utgör alkoholmissbrukarna

en stor grupp. För många av dessa människor erbjuds utan

tvivel stora möjligheter till behandling inom nykterhetsvården. Utredningsmannen

konstaterar dock, att det även framdeles kommer att finnas ett inte

ringa antal asociala alkoholmissbrukare, som varken kan eller bör omhändertagas

inom nykterhetsvården. Sålunda kan inte alla i detta klientel anses

hemfallna åt alkoholmissbruk. Vidare påpekar han att den rådande

tendensen inom nykterhetsvården att ersätta tvångsåtgärder med öppna

och frivilliga vårdformer måste begränsa möjligheterna att tillämpa nykterhetsvårdslagen

på människor med allmänt asocial livsföring. Slutligen

har företrädare för nykterhetsvården — enligt utredningsmannen inte utan

fog — hävdat att människor, vilkas alkoholmissbruk inte utgör ett centralt

personligt problem utan snarare en perifer yttring av en allmänt asocial

livsföring, inte lämpligen hör hemma inom detta vårdområde. Remissinstanserna

biträder så gott som förbehållslöst utredningsmannens uppfattning

i dessa frågor. För egen del vill jag understryka angelägenheten av att,

när nykterhetsvårdslagen är tillämplig, åtgärder enligt denna lag vidtas i

första hand. Jag är emellertid ense med utredningsmannen och remissinstanserna

om att det finns asociala alkoholmissbrukare, som inte omfattas

av nykterhetsvårdslagen.

Till utredningsmannens av remissinstanserna likaledes godtagna ståndpunkt

att det måste vara en polisiär, inte en socialvårdande uppgift att hålla

uppsikt över det samhällsfarligt asociala vuxenklientelet och att man därför

inte bör inom socialhjälpslagens ram införa möjligheter till tvångsingripande

ansluter jag mig helt.

Kriminalisering av bettleri har bestämt avvisats i flera sammanhang och

har inte heller skett i brottsbalken. På samma sätt förhåller det sig i huvudsak

med prostitutionen, även om brottsbalken ger vissa möjligheter till

ingripande mot gatuprostitution som sker i utmanande former. Utredningsmannen

föreslår inte ökad kriminalisering på dessa områden. Vid remissbehandlingen

framkommer delade meningar i frågan om man nu efter

brottsbalkens antagande bör på nytt ta upp frågan om kriminalisering av

lösdriveri.

Härtill vill jag först anföra att en kriminalisering av vissa yttringar av

ett asocialt levnadssätt i många fall inte kan väntas medföra annan straffpåföljd

än böter eller kortvarigt frihetsstraff. Sådana påföljder förefaller

s. 15 Kontrollera mot PDF

Ändra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964 15

skäligen meningslösa, när det gäller samhällsfarligt asociala. Avgörande för

kriminaliseringsfrågan är emellertid enligt min mening, att det vid den

genomgripande översyn av straffrätten som nyligen avslutats i och med

brottsbalkens antagande inte ansetts lämpligt att söka bemästra lösdriveri

och prostitution genom ökad kriminalisering. Jag är därför inte beredd att

förorda en lösning av lösdrivarfrågan efter en sådan linje.

Det anföxda ger i sammanfattning följande bild. Möjligheter måste alltjämt

finnas att ingripa mot de samhällsfarligt asociala. Lagstiftningsmässigt

står endast tre alternativ till buds härför: att även i fortsättningen grunda

ingripandena på den nuvarande lösdrivarlagen efter vissa ändringar, att

upphäva lösdrivarlagen och för nödvändiga ingripanden lita till vård- och

kriminallagstiftningen eller att ersätta lösdrivarlagen med en ny lag, som

direkt åsyftar att möjliggöra ingripanden mot samhällsfarligt asociala. Det

asociala klientelet är i stor utsträckning i behov av vård. Så långt det är

möjligt bör man därför söka komma till rätta med asocialitet med hjälp av

vårdlagstiftningen. Det skulle dock stå i strid mot rättssäkerhetens krav att

åberopa ett förment vårdbehov såsom avgörande motiv för ett tvångsingripande.

Utan tvekan finns ett restklientel bland de samhällsfarligt asociala,

som därför inte kan omhändertas med stöd av vårdlagstiftningen. Inte heller

ger kriminallagstiftningen tillräckliga möjligheter att ingripa mot detta

restklientel. Liksom utredningsmannen och det alldeles övervägande antalet

remissinstanser har jag sålunda kommit till slutsatsen att särskild lagstiftning

om åtgärder mot samhällsfarlig asocialitet fortfarande erfordras. Gällande

bestämmelser måste dock grundligt omarbetas och jag förordar därför

att lösdrivarlagen nu ersätts med en ny lag om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet. Den allvarligaste samhällsreaktionen på samhällsfarlig asocialitet

bör därvid liksom hittills vara ett frihetsberövande i form av tvångsintagning

i någon för detta klientel avsedd anstalt. Jag vill emellertid redan här

betona, att omhändertagande på anstalt enligt en sådan lag bör komma i

fråga endast när den samhällsfarliga asocialiteten inte kan undanröjas med

andra medel såsom lagföring eller vård och hjälpåtgärder. Detta bör beaktas

vid lagens utformning. Härigenom kommer tillämpningsområdet för lagen

att krympa i samma mån som resurserna inom angränsande vårdområden

ökas.

Allmänna grunder för en särlagstiftning

Samhällets kriminalpolitiska åtgärder har till syfte att skydda samhället

och dess medlemmar mot brottslighet. De sociala vårdlagarna har däremot

till ändamål alt bereda vård och hjälp åt sjuka eller behövande. Dessa båda

olika områden griper emellertid in i varandra. När det gäller att förmå den

som begått brott att i fortsättningen leva ett laglydigt liv, kan mentalsjukvård,

barnavård eller nykterhetsvård under vissa förutsättningar anordnas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

som reaktion på brottet. Ingripanden enligt vårdlagstiftningen förutsätter

emellertid, i olikhet mot kriminallagstiftningen, inte att en brottslig gärning

förövats, även om det ofta händer att vårdbehovet uppmärksammas

i samband med lagföring för brott. Däremot förutsätter vårdlagarna att ett

vårdbehov föreligger i det enskilda fallet. Ingripande enligt vårdlagarna

mot den som inte förövat brott — alltså primärt på grund av

—- kan som utredningsmannen framhåller i många fall vara ägnat att tillgodose

även samhällsskyddet, dvs. att förhindra brott. Jag tänker härvidlag

främst på omhändertagande av farliga mentalsjuka och farliga alkoholister.

Lösdrivarlagens syfte är att möjliggöra ingripande för att avvärja fara

för brottslighet. Grundtanken i utredningsmannens förslag är likaså att den

särskilda lag som han föreslår i första hand skall tillgodose samhällsskyddet.

Av vad jag förut anfört om behovet av en sådan lag framgår, att även

jag anser samhällsskyddet böra tagas till utgångspunkt när det gäller att

utforma förutsättningarna för en sådan lags tillämplighet.

Eftersom det inte är fråga om ingripande i anledning av ett begånget

brott, kommer lagen inom det rådande systemet att ligga i ett gränsområde

mellan kriminallagstiftning och vårdlagstiftning. Föreligger ett vårdbehov

och kan vård anordnas, saknas anledning att tillämpa den särskilda lagen

även om den sjukdom eller missanpassning, som föranleder vårdbehovet,

tillika är samhällsfarlig.

Vid utformningen av förutsättningarna för ingripanden

är det viktigt att skilja mellan frihetsberövande!! som har sin grund i ett

klart vårdbehov och frihetsberövanden som sker för samhällsskyddet. Att

man även i samhällsskyddsfallen strävar efter att bereda vårdsynpunkterna

största möjliga utrymme — på det sättet att man sedan beslut fattats om

tvångsingripande söker finna den lämpligaste behandlingsformen - har

stundom medfört att denna viktiga skillnad inte alltid uppmärksammas.

Uppgiften blir således att närmare beskriva den asociala livsföring, som

utan att vara brottslig är så samhällsfarlig att tvångsingripande bör ske.

Utredningsmannen framhåller att man endast genom att ange objektiva

kriterier på en sådan livsföring kan få garantier för att rättssäkerhetssynpunkterna

blir vederbörligen tillgodosedda. Detta överensstämmer med remissinstansernas

uppfattning och även jag ansluter mig härtill. Svårigheten

är emellertid att det här blir fråga om att beskriva mera ett visst levnadssätt

än, såsom oftast inom straffrätten, vissa konkreta handlingar. Dock

förekommer inom straffrätten sådana uttryck som vanemässigt, yrkesmässigt,

stadigvarande utnyttjande, allmän fara för människors liv eller hälsa

osv. Något från rättssäkerhetssynpunkt betänkligt avsteg från vad som

eljest gäller om förutsättningar för frihetsberövande kan därför inte sägas

föreligga om blott beskrivningen görs tillräckligt konkret och uttömmande.

Enligt flera remissinstansers uppfattning fyller utredningsmannens redo
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år W6i

17

görelse för de kategorier asociala som bör få omhändertagas inte dessa krav.

Kritiken tar sikte både på det sakliga innehållet och på förslaget att i lagtexten

endast låta detta komma till uttryck i ett kortfattat och allmänt

hållet stadgande. Till en början vill jag i det följande i anslutning till utredningsmannens

förslag och remissyttrandena uppehålla mig vid de olika

fall där omhändertagande bör få ske.

De grupper av bettlare, mot vilka enligt utredningsmannen ingripande

bör få ske, är följande: 1) de som brukar bettla under hot eller uppträdande

som med fog kan uppfattas som intrång i den personliga friheten; 2)

bettlare, vilkas tiggeri utgör endast en aktiv yttring bland inånga av ett

allmänt asocialt levnadssätt; 3) dagdrivare, vilka tigger företrädesvis av

äldre personer i syfte att få pengar till sprit eller som eljest bettlar på ett

påträngande och efterhängset sätt och därigenom stör den allmänna ordningen;

4) i storstädernas träskområden förekommande kriminella och alkoholiserade

element, som bettlar i mer eller mindre utmanande former

vid sidan av sin asociala verksamhet i övrigt.

Enligt utredningsmannen finns det två grupper av bettlare, som inte

bör kunna omhändertagas enligt den föreslagna särlagstiftningen. Den

ena gruppen utgörs av dem som saknar förmåga att försörja sig genom

arbete, främst invalider och psykiskt efterblivna som bettlar för livets nödtorft

och som av olika skäl inte får den hjälp som det bör åvila samhället

att lämna inom sjuk- eller socialvård. Den andra gruppen består av i och

för sig arbetsföra men arbetsovilliga, vilkas tiggeri inte tar sig utmanande

former och inte heller utgör led i en i övrigt asocial livsföring.

Eftersom samhällsfarligheten bör vara grunden för de ingripanden, som

behandlas här, är det uppenbart att den senare gruppen, som kan betecknas

som oförargliga bettlare, inte bör bli föremål för tvångsingripanden. Den

förra gruppen kan däremot tänkas innehålla bettlare, som tigger på ett

utmanande, hotande eller eljest påträngande sätt. Beaktas endast samhällsfarligheten,

borde alltså sådana bettlare kunna omhändertagas. Såsom

denna grupp beskrivits framgår dock att ingripande bör ske genom åtgärder,

som bereder dessa bettlare livets nödtorft, och särlagstiftningen behöver

därför inte göras tillämplig på dem. Av det anförda följer att jag anser

behov av ingripande enligt särskild lagstiftning inte föreligga beträffande

alla bettlare som undandrar sig alt trots arbetsförmåga och arbetstillfällen

söka försörja sig på ett hederligt sätt.

När det gäller alt avgöra i vilken utsträckning omhändertagande bör få

ske måste man pröva i vad mån arbetsovillighet i förening med betlleri

utgör en samhällsfara av så allvarlig natur att intagning på anstalt är motiverad.

Vid remissbehandlingen har anmärkts att utredningsmannens förslag

inte klart ger vid handen om vanemässigt betlleri skall fordras och det

har vidare uttalats att endast de grövre formerna av bettleri borde föranleda

ingripande. Det är inte utan vidare givet att en arbctsovilligs enstaka

2 liihanri till riksdagens protokoll V.Uth. 0 sand. 9 mai. Nr 50

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 är 1064

bettleri, även om det skett på ett sätt som äventyrar ordning och säkerhet,

bör föranleda tvångsintagning på anstalt. I många fall torde samhällets

reaktion här ske genom lagföring för ringa misshandel, olaga hot, ofredande

eller förargelseväckande beteende, varvid straffet regelmässigt stannar

vid böter när det är fråga om förstagångsförseelse såsom antagits här.

Kan inte straff för sådan gärning ådömas, bör det enstaka bettleriet i och

för sig inte heller föranleda tvångsomhändertagande. Först om vanemässighet

föreligger är enligt min mening samhällsfarligheten sådan att ingripande

enligt den särskilda lagstiftningen bör får ske. Däremot bör det

sakna betydelse om bettleriet sker öppet eller genom viss försäljning eller

på annat maskerat sätt.

Emellertid torde ingripande enligt den särskilda lagen som jag förut

sagt inte behövas mot den oförargliga typen av bettlare. Det synes alltså

ytterligare böra fordras att den arbetsovilliges vanemässiga bettleri tagit

sig samhällsfarliga eller ordningsstörande uttryck vid flera tillfällen. Detta

kan på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt konstateras

framför allt om bettlaren vid flera tillfällen genom lagakraftvunnen dom

fällts till ansvar för sådana brott eller förseelser som nyss nämnts. En jämförelse

med nykterhetsvårdslagen ligger här nära till hands. Enligt denna

lag fordras för tvångsomhändertagande dels att vederbörande är hemfallen

åt alkoholmissbruk — varmed här skulle jämställas arbetsovillighet och

vanemässigt bettleri — och dels, bl. a., att han under de två senast förflutna

åren blivit dömd för minst tre fylleribrott. Utredning om samhällsfarligheten

kan givetvis stundom även förekomma utan att lagakraftvunna

domar föreligger. Att någon bettlat under uppträdande, som med fog kan

uppfattas som intrång i den personliga friheten, eller ordningsstörande,

påträngande, efterhängset eller utmanande behöver inte ha medfört åtal.

Avgörande är att tillräcklig utredning verkligen föreligger. Att bettleriet

sker på viss plats, exempelvis i storstädernas träskområden, eller för visst

ändamål såsom för att få pengar till sprit, behöver däremot i och för sig

inte utgöra bevisning om att bettleriet är samhällsfarligt eller ordningsstörande.

Detsamma bör gälla den omständigheten att bettleriet utgör

endast en aktiv yttring bland många av ett allmänt asocialt levnadssätt. Betydelsen

härav blir i stället främst att man kan minska kravet på att just

bettleriet skall ha kommit till samhällsfarligt eller störande uttryck vid

flera tillfällen. Det fordras alltså att andra yttringar av allmänt asocialt

levnadssätt blivit tillförlitligen utredda i det föreliggande fallet.

De bland lösdrivarna förekommande kriminella elementen

är, bortsett från sutenörerna som behandlas i det följande, enligt utredningsmannen

sådana som företrädesvis ägnar sig åt brottslig verksamhet i form

av snatterier eller stölder, bondfångeri eller andra bedrägliga beteenden,

utpressning, falskspel, spritlangning och olaga narkotikahandel. Brott av

denna typ kan naturligtvis vara isolerade företeelser, som inte är yttringai

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 dr lOOi

av ett i övrigt asocialt levnadssätt. För att tillgodose samhällsskyddet kommer

då uppenbarligen inte i fråga andra åtgärder än lagföring och straff.

Eftersom man, såsom med skärpa understryks av flera remissinstanser,

måste uppställa krav på full bevisning innan ingripande enligt särlagstiftning

får ske, blir alltså situationen i dessa fall den att utrymme för lagföring

och straff också alltid föreligger. Det blir då nödvändigt att undersöka

om det förekommer en samhällsfarlighet, som för samhällsskyddet

kräver mer än lagföring och ådömande av straff för den bevisade brottsligheten.

Eller annorlunda uttryckt: det måste föreligga något mera än de

rekvisit som utgör de i straffrätten beskrivna brotten med tillhörande straffsatser.

Utredningsmannen åsyftar här ett levnadssätt som i och för sig

utgör en generell risk för samhällsfarlighet. Detta levnadssätt beskrivs bl. a.

så att vederbörande är aktiv på alla andra områden — asocialitet och brottslighet

— än då det gäller att försörja sig genom hederligt arbete.

Beträffande den som är arbetsför men klart ådagalägger motvilja mot

ordnat arbete och som, enligt vad som kan fastslås, inte heller har något

ordnat arbete ligger det allmänt sett nära till hands att utgå ifrån att han

försörjer sig genom brott, om han vid flera tillfällen dömts för brott av

den art som jag nyss nämnt. Det föreligger då enligt sakens natur en fara

för vanemässig sådan brottslighet. Vanemässigheten kan visserligen beaktas

vid bestämmandet av påföljd men om inte samtidigt den asociala livsföringen

kan beaktas blir påföljden ofta även vid återfall otillräcklig för att

tillgodose samhällsskyddet.

De nu nämnda kriminella elementens samhällsfarlighet består inte främst

i de brott som de begår. Allvarligare är den fara — särskilt understruken

vid remissbehandlingen -— som deras förekomst utgör för ungdom som här

okritiskt ser en möjlighet att bekvämt försörja sig på ohederligt sätt och

därigenom dras in i asocialitet och brottslighet. Det är främst i detta hänseende

som motviljan mot ordnat arbete och vanemässigheten även i fråga

om i och för sig ringa brott av här angivna slag får betydelse såsom förutsättningar

för ett ingripande i samhällsskyddets intresse med åtgärder utöver

vad som regelmässigt kan ske genom ådömande av brottspåföljd. Särskild

anledning att möjliggöra sådant ingripande utgör vidare den omständigheten

att även svåra brott i stor utsträckning begås av detta klientel. Det

bör sålunda vara möjligt att genom ingripande mot den asociala livsföringen

förebygga svårare brottslighet.

De remissinstanser som uttalar sig på denna punkt anser att ingripanden

mot en helt och hållet till fritiden förlagd asocial verksamhet i dessa fall

i erforderlig utsträckning kan ske inom kriminalvården. Med hänsyn till

vikten från rättssäkerhetssynpunkt av att på ett bestämt sätt avgränsa omhändcrtagandefallcn

synes det mig lämpligt att även bär såsom eu förutsättning

uppställa underlåtenhet att efter förmåga söka försörja sig hederligt.

Att märka är dock att clt påstått ordnat arbete i själva verket kan ut
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

göra en mer eller mindre maskerad dagdrivartillvaro eller ohederlig verksamhet.

Prostitution kan föranleda ingripande enligt den gällande lösdrivarlagen

under där angivna förutsättningar, bl. a. underlåtenhet att efter

förmåga söka ärligen försörja sig. Prostitutionen är enligt brottsbalken inte

i och för sig straffbar. Endast den som inbjuder till könsumgänge på ett

för omgivningen störande och anstötligt sätt straffas, och brottet benämns

sårande av tukt och sedlighet. Från koppleribrotten bortses i detta sammanhang.

I övrigt har vid brottsbalkens tillkomst uttalats att lösdriveriets olika

former, däribland prostitution, främst bör bekämpas med andra medel än

kriminalisering.

Utredningsmannen finner i likhet med flertalet tidigare utredningar att

samhället inte rimligen kan tillgripa tvångsåtgärder mot prostitutionen som

sådan, dvs. mot alla dess former, men inte heller kan förhålla sig helt passivt

till denna företeelse. Som skäl för ingripande mot vissa former därav anger

utredningsmannen dels de personliga riskerna för den prostituerade själv

och dels samhällsskyddet mot grova brottslingar, främst sutenörer.

De med prostitution förenade personliga riskerna för sjukdomar och förfall

är uppenbarligen ett allvarligt socialt problem till vilket samhället inte

får ställa sig likgiltigt. I dessa fall bör enligt min mening samhällsålgärderna

dock i främsta rummet ha karaktär av hjälp och vård. Barnavård,

sjukvård — eventuellt enligt sinnessjuklagen eller lagen angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar — alkoholistvård och socialvård bör

här beredas. Däremot bör inte en särlagstiftning som har till primärt syfte

att skydda samhället mot ett farligt restklientel göras tillämplig på prostituerade,

som enbart till sitt eget skydd behöver bli föremål för någon åtgärd

av samhället.

När det sedan gäller prostitutionens samhällsfarlighet framhåller utredningsmannen

-—• med åberopande av samstämmiga vittnesbörd från bl. a.

polismyndigheterna i rikets största städer — att prostitutionen, och särskilt

då de grövre formerna av gatuprostitution, utgör en av de viktigare orsakerna

till våra dagars starkt stegrade brottslighet och asocialitet. Speciellt

den kvinnliga gatuprostitutionen har enligt utredningsmannen befunnits

vara intimt förknippad med grov kriminalitet, främst av den anledningen

att flertalet prostituerade med sig lierat eller tvingats liera sutenörer, hämtade

från kretsen av samhällets mest hänsynslösa förbrytare.

Denna beskrivning av förhållandena har inte rönt någon kritik och torde

kunna tjäna som bakgrund när man går att avgöra på vilka sätt prostitutionens

samhällsfarlighet skall ha manifesterat sig för att ingripande skall

få göras utan att rättssäkerheten åsidosätts. Som framgår av betänkandet

ligger svårigheten just i att konkret ange de omständigheter då prostitutionen

erfarenhetsmässigt i allmänhet utgör förutsättning för eller är förknippad

med grov brottslighet. Som nyss nämnts har prostitution på gatan

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

befunnits ha denna karaktär. Det bör enligt min mening därjämte vara utrett

att den prostituerade bedriver sin verksamhet vanemässigt. Med den

här förordade lösningen utgör alltså vanemässig prostitution på allmän

plats en presumtion för samhällsfarlighet. Man kan dock inte komma ifrån

att som utredningsmannen ta hänsyn till totalbilden av den prostituerades

levnadssätt. Det kan därvid visa sig att presumtionen om samhällsfarlighet

inte gäller i det enskilda fallet, och då bör givetvis tvångsingripandc

inte få förekomma.

Att prostitution sker på ett för den allmänna ordningen eller grannar

störande eller anstötligt sätt behöver däremot inte vara ett kriterium på

kvalificerad samhällsfarlighet. Det ligger närmare till hands att anta att

man här har att göra med psykiskt efterblivna eller sjuka prostituerade i

behov av vård.

Underlåtenhet att efter förmåga söka försörja sig hederligt bör enligt mir.

mening även beträffande de prostituerade liksom hittills vara en förutsättning

för lagens tillämplighet. Jag kan således inte biträda utredningsmannens

uppfattning, att också s. k. lialvyrkesprostituerade bör få omhändertagas

enligt den nya lagen. Här som eljest bör dock gälla att sysselsättningar

som mer eller mindre är avsedda blott att maskera yrkesmässig prostitution

inte bör godtagas som hederlig försörjning.

Som samhällsfarliga prostituerade betecknar utredningsmannen även

dem som förleder andra, särskilt yngre personer, till samma levnadssätt.

Dessa fall är, om de väl kan bevisas, ofta sådana där enligt brottsbalken ansvar

kan ådömas för koppleri. För koppleri döms sålunda bl. a. den som

vanemässigt främjar annans otuktiga levnadssätt eller förleder den som

är under tjugoett år till sådant levnadssätt. Såsom framhållits vid remissbehandlingen

kan det inte komma i fråga att ingripa med särlagstiftning

i sådana fall när något av de angivna brottsrekvisiten inte kan bevisas. Man

får därför i dessa fall nöja sig med de åtgärder som kan vidtagas på straffrättslig

väg.

Som jag förut nämnt är med prostitution ofta förknippad grov brottslighet,

särskilt sådan som förövas av sutenöre r.

Enligt brottsbalken kan ansvar ådömas för sådana sutenörsbrott som

koppleri, främjande av otukt och förförelse av ungdom. Det fordras då bevisning

om bl. a. att den misstänkte utnyttjar annans otuktiga levnadssätt.

Bevisningen kan bestå däri att den utnyttjade själv eller andra med förhållandena

bekanta personer lämnar uppgifter om att den åtalade mottagit

pengar eller försörjs av den utnyttjade. Sådan bevisning är emellertid svår

att förebringa. I många fall föreligger bara utredning om att vederbörande

saknar ordnat arbete och andra lovliga medel till sin försörjning samt att

han stadigvarande sammanbor eller sällskapar med prostituerade. Att låta

dessa omständigheter vara tillräckliga förutsättningar för tvångsingripandc

innebär i själva verket att man efterger ett av brottsrekvisiten för koppleri.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Omständigheterna kring det särskilda brottet, åtminstone den typ av koppleri

som här får intresse, nämligen vanemässigt främjande eller utnyttjande

av annans otuktiga levnadssätt, är i stort sett desamma som konstituerar

den samhällsfarliga asocialitet man här vill komma åt. Jag anser därför att

ingripanden i dessa fall inte bör ske enligt den särskilda lagen utan endast

i form av lagföring för sutenörsbrott.

I detta sammanhang vill jag i korthet beröra den av länsstyrelsen i Uppsala

län upptagna frågan om innebörden av fara för allmän sedlighet. Som

framgått av min föregående framställning är syftet med ingripandena enligt

den föreslagna särlagstiftningen att förhindra brottslighet. I vissa av

de angivna fallen utgörs brottsligheten visserligen av vad som i brottsbalken

betecknas som sedlighetsbrott och vid tolkning och tillämpning av

brottsbalken torde man i framliden inte kunna undvika att vid prövning

av sådan brottslighet ta ställning till rådande etiska och moraliska värderingar

i samhället. Jag anser emellertid i likhet med länsstyrelsen, att lagens

syfte kommer till klarare uttryck om indikationen fara för allmän

sedlighet utgår, eftersom all brottslighet måste anses utgöra fara för allmän

ordning och säkerhet.

Vad slutligen angår den grupp som utredningsmannen benämner parasiterna

vill några remissinstanser gå längre än utredningsmannen. Den

asocialitet det här är fråga om torde dock sällan vara samhällsfarlig om

den inte kommit till uttryck även på andra sätt. Jag biträder därför härvidlag

utredningsmannens uppfattning att tvångsingripande bör få komma

i fråga endast då ett parasiterande levnadssätt är förenat med kriminalitet

eller utgör led i en även på annat sätt påvisbar asocial livsföring.

Som jag förut anfört kan samhällsskyddet mot samhällsfärligt asociala

i många fall tillgodoses genom hjälp- och vårdåtgärder. Den samhällsreaktion

som i sådant sammanhang kommer i fråga behöver inte såsom brottspåföljderna

utformas med beaktande av hänsyn till den allmänna laglydnaden.

Även om ingripandet också kommer att tillgodose samhällsskyddet,

har man därför större möjligheter att direkt beakta de individuella förhållandena.

Som jag i det föregående utförligt redogjort för kan emellertid

hjälp- och vårdåtgärder enligt angränsande vårdlagstiftning inte alltid vidtagas.

Utanför vårdmöjligheterna faller ett restklientel av asociala. För

min del vill jag med skärpa framhålla, att jag finner det angeläget att restklientelet

blir så litet som möjligt. Samhällsåtgärder som kan grundas i

första hand på ett vårdbehov och som därigenom i andra hand tillgodoser

samhällsskyddet är att föredra framför åtgärder som primärt grundas på

behovet av samhällsskydd. Jag biträder således förslaget att den särskilda

lagen skall vara subsidiär i förhållande till angränsande vårdlagstiftning

och att detta anges som ett uttryckligt villkor för dess tillämpning.

Är de av utredningsmannen angivna sociala hjälpåtgärderna tillräckliga

för att tillgodose samhällsskyddet — en fråga som har nära samband

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

med hur klart hjälpbehovet kan påvisas och hur sannolikt det är att vederbörande

skall tillgodogöra sig hjälpen — måste de också vara bättre ägnade

att främja resocialisering än tvångsintagning på anstalt. Gentemot den i

några yttranden framkomna uppfattningen att särlagstiftningen bör få tilllämpas

även om vårdlagstiftningens resurser inte är helt uttömda vill jag

framhålla att jag anser det angeläget att tvångsintagning på anstalt tillgrips

endast såsom en sista utväg. För att skapa garanti för att hjälpåtgärder

verkligen prövas anser jag vidare i enlighet med utredningsmannens förslag

lämpligt att det föreskrivs att det skall vara uppenbart att sådana åtgärder

inte är tillfyllest för att intagning på anstalt skall få ske. Så kan först och

främst vara fallet om samhällsskyddet gör någon form av tvångsinternering

nödvändig samt vidare om hjälpåtgärder redan prövats utan att vederbörande

kunnat återföras till ett ordnat liv. Även andra fall kan givetvis tänkas

där hjälpåtgärder uppenbarligen skulle vara gagnlösa.

Att mentalsjukvård skall ha företräde när sådan kan anordnas i stället

för intagning på anstalt enligt särlagstiftningen är uppenbart. När det gäller

valet mellan sådan intagning och intagning på allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare kan svårbedömda gränsfall förekomma. I detta hänseende

vill jag hänvisa till vad jag tidigare anfört rörande möjligheterna att

bereda de samhällsfarligt asociala alkoholmissbrukarna alkoholistvård.

Beträffande förhållandet mellan den föreslagna lagen och strafflagstiftningen

framhåller utredningsmannen, att brott som hör under allmänt åtal

måste åtalas oberoende av om gärningsmannens asocialitet föranleder särskild

reaktion, samt föreslår att möjlighet skapas att efterge åtal då mindre

allvarlig brottslig gärning uppdagas sedan beslut fattats om tvångsintagning

i anstalt enligt ifrågavarande lag.

Mycket vanligt är att brottslighet utgör ett led i den samhällsfarligt

asociala människans livsföring. En av straffrättskipningens huvuduppgifter

är att tillgodose samhällsskyddet. När det gäller ingripanden mot samhällsfarligt

asociala föreligger samma syfte. Kan det tillgodoses genom lagföring

för brott bör åtal ske också då den misstänkte är samhällsfarligt

asocial. I princip bör således den särskilda lagen vara subsidiär även i förhållande

till lagföring för brott.

I vissa fall är emellertid brottspåföljden inte tillräcklig för att tillgodose

den särskilda lagens syfte. Böter eller ett endast kortvarigt frihetsstraff kan

inte anses vara en adekvat reaktion på den samhällsfarlighet, som kommit

till uttryck genom det asociala levnadssättet. Inte heller är påföljden ägnad

att undanröja samliällsfarligheten om den dömde inte omedelbart eller efter

frigivning blir föremål för övervakning och vid bristande skötsamhet kan

berövas friheten eller återintagas. Åtgärd enligt den särskilda lagen bör

därför kunna påkallas mot den som för ett samhällsfarligt asocialt liv och

som också gjort sig skyldig till brott, om han inte för brottet skall undergå

fängelse minst sex månader, ungdomsfängelse eller internering eller stå

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

under skyddstillsyn eller nyligen undergått sådan brottspåföljd. Vård enligt

nykterhetsvårdslagen eller sinnessjuklagen, vartill domstol överlämnat

den som begått brott, bör i enlighet med vad som förut anförts om sådan

vård likaledes utesluta tillämpning av den föreslagna lagen. Man torde

knappast ha anledning att räkna med att en samhällsfarligt asocial person

uppfyller brottsbalkens förutsättningar för villkorlig dom, vilken ju inte

är förenad med övervakning.

Endast beträffande brott som förskyller böter eller fängelse under sex

månader får således frågan om åtalseftergift betydelse för förhållandet

mellan den särskilda lagen och strafflagstiftningen. I princip är åklagare

skyldig att åtala alla förekommande brott som hör under allmänt åtal. Särskilda

bestämmelser om åtalseftergift fordras om man vill göra det möjligt

att underlåta åtal mot en samhällsfarligt asocial person, beträffande vilken

åtgärd enligt den särskilda lagen aktualiserats. Det synes emellertid inte

lämpligt att möjliggöra åtalseftergift i andra fall än då tvångsintagning

enligt lagen redan beslutats. Såtillvida är jag alltså överens med utredningsmannen.

Den särskilda lagen bör inte heller tillämpas om villkorlig dom eller

skyddstillsyn undanröjs eller villkorligt medgiven frihet förverkas. Att i

samband därmed ett kortare frihetsberövande än sex månader kan komma

i fråga bör inte föranleda att man underlåter att i första hand begagna sig av

de möjligheter som står till buds att tillgodose samhällsskyddet genom

brottspåföljd. Beträffande den som dömts till sådan påföljd, som jag nyss

angivit såsom tillräcklig reaktion även mot samhällsfarlig asocialitet, bör

således kriminalvårdens resurser uttömmas innan annan åtgärd vidtas.

Jag förordar vidare att särlagstiftningen görs subsidiär i förhållande till

utlänningslagen. Den innehåller bestämmelser, som medger att asociala

utlänningar avlägsnas från riket genom avvisning, förvisning eller utvisning.

Sammanfattningsvis föreslår jag således, att underlåtenhet att efter förmåga

söka försörja sig hederligt genomgående behålles såsom grundläggande

förutsättning för intagning på anstalt enligt den av mig förordade särlagstiftningen.

Den omständigheten att någon saknar en hederlig försörjningskälla

utgör ett objektivt konstaterbart kriterium på asocialitet. För ingripande

enligt lagen bör emellertid därutöver krävas, att asocialiteten är samhällsfarlig

utan alt den i sig inrymmer kriminalitet som kan medföra påföljd,

varigenom samhällsskyddet tillgodoses. I det föregående har angivits

de grupper som i dag främst kan hänföras till sådana samhällsfarligt

asociala. Slutligen bör lagen vara subsidiär i förhållande till hjälpåtgärder

och vård, lagföring för brott i vissa fall samt avlägsnande ur riket.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

25

Beslutande myndighet, förfarande och besvär

Utredningsmannen föreslår att polisman får befogenhet att omhänderta

samhällsfarligt asociala men uppställer som förutsättning

härför att samhällsfarligheten skall vara uppenbar. Härutinnan

överensstämmer förslaget med lösdrivarlagen, enligt vilken polisman må

gripa och till förhör inställa den som beträds med lösdriveri. I fråga om de

inte uppenbart samhällsfarliga hänvisar utredningsmannen till allmänna

polisinstruktionen samt tänker sig möjligheten att denna vid behov överarbetas.

Remissinstanserna är ense om att det bör ankomma på polisen att

i första hand ingripa mot det samhällsfarligt asociala klientelet. I några

yttranden framhålls att lösdrivarlagen utgör en inkörsport för utredning av

frågan om behandling enligt vårdlagarna kan anordnas. Något annat anses

i detta hänseende böra komma i stället, om lösdrivarlagen upphävs. Därvid

föreslås från vissa håll att polismans befogenheter enligt polisinstruktionen

utvidgas, medan andra remissorgan så långt som möjligt vill reglera grunderna

för polisingripanden i de olika vårdlagarna och i den särskilda lagen

om samhällsfarlig asocialitet. Delade meningar yppas också i frågan om

polisman bör få befogenhet att själv ingripa enligt en sådan lag. Utredningsmannens

krav på att samhällsfarligheten skall vara utredd — uppenbar —

redan vid polisens utredningsomhändertagande är enligt flera remissinstanser

för strängt. Det föreslås att sannolika skäl här liksom vid misstanke om

brott skall vara tillräckligt.

Polismans befogenheter är — bortsett från lösdrivarlagen och det år 1963

gjorda tillägget till 33 § barnavårdslagen — uttömmande angivna i rättegångsbalken

och allmänna polisinstruktionen. En genomgående princip synes

vara alt polisman får beröva vuxna människor friheten endast när en

omedelbar och direkt konstatcrbar störning eller fara föreligger. Ingripanden

som grundas på sannolika skäl eller skälig misstanke får göras endast

av högre myndigheter, polismyndighet, åklagare eller dömande organ. Jag

anser det inte nu böra övervägas att med ändring av denna ordning ge polisman

sådana befogenheter beträffande det samhällsfarligt asociala klientelet.

Återstår frågan om i enlighet med lösdrivarlagen och utredningsmannens

förslag polisman bör få befogenhet att omhänderta någon när det

är uppenbart att förutsättningarna enligt en särskild lag om samhällsfarlig

asocialitet är för handen. Som länsstyrelsen i Uppsala län och poliskammaren

i Västerås framhåller blir det oftast fråga om ingripande mot

personer, vilkas asociala levnadssätt under lång tid varit föremål för polisens

uppmärksamhet, låt vara att ingripandet, när det väl sker, i de flesta

fall lär aktualiseras av en särskild samhällsfarlig yttring av det asociala

levnadssättet. Utgör denna yttring en brottslig gärning, kan polisman gripa

vederbörande enligt rättegångsbalken. År den störande eller omedelbart

farlig för ordningen, kan omhändertagande ske enligt polisinstruktionen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Om inte något av dessa fall är för handen, torde inte heller ett omedelbart

omhändertagande vara nödvändigt utan högre myndighets beslut kan avvaktas.

Jag kan därför inte förorda att polisman får befogenhet att utan

föregående beslut av högre myndighet omhänderta någon enligt den särskilda

lagen.

Som jag tidigare anfört bör ingripande mot samhällsfarligt asociala så

långt det kan ske grundas på vårdlagstiftningen. Polismyndigheten har

omfattande befogenheter härvidlag. Enligt sinnessjuklagen fordras därvid

för läkarundersökning att tecken på sinnessjukdom förmärks och eljest

utredning om vårdbehov och farlighet samt enligt nykterhetsvårdslagen sannolika

skäl för hemfallenhet åt alkoholmissbruk och för farlighet, kringflackande

liv m. m. Även ingripande enligt den särskilda lagen för att få

till stånd åtgärd mot samhällsfarligt asociala bör beslutas av polismyndigheten.

Frågan om de förutsättningar, som uppställs för att tvångsintagning

på anstalt skall få ske, skall vara uppenbara för att polismyndigheten skall

få besluta omhändertagande för utredning eller om det får anses tillräckligt

att skälig misstanke föreligger att förutsättningarna är uppfyllda, avser

i själva verket en avvägning mellan effektiviteten i samhällsskyddet och

rättssäkerheten. Uppenbart är att om polisen under lång tid ägnat uppmärksamhet

åt någons asociala levnadssätt den också har underlag för att

bedöma om han skäligen kan antagas vara samhällsfarlig. En sådan polisuppsikt

kan dock inte alltid ge till resultat att förutsättningarna för tvångsintagning

kan sägas vara så fullständigt utredda att de är uppenbara. Det

torde i många fall fordras förhör och annan utredning som inte kan vinnas

om vederbörande inte står till polismyndighetens förfogande. I likhet med ett

stort antal remissinstanser förordar jag därför att omhändertagande skall

få beslutas på sannolika skäl.

Jag föreslår således att polismyndigheten får befogenhet att kortvarigt

för utredning omhänderta den som skäligen kan misstänkas föra ett samhällsfarligt

asocialt liv.

Den myndighet, som enligt lösdrivarlagen dömer till tvångsarbete är länsstyrelsen

eller i stad med poliskammare, där stadsfiskal ej är ledamot, poliskammaren.

Om förfarandet hos länsstyrelsen och poliskammaren är inte

föreskrivet annat än att förhör skall hållas med lösdrivaren.

Frågan vilken myndighet som bör besluta i mål av

ifrågavarande slag har berörts i flertalet utredningar om lösdrivarna.

Utredningsmannen föreslår för sin del att länsstyrelserna får denna

uppgift. Som skäl härför åberopar han främst att den föreslagna lagstiftningen

skall vara sekundär i förhållande till vårdlagstiftningen och att prövningen

av huruvida denna är tillämplig bäst sker i länsstyrelsen med dess

erfarenhet av dylika ärenden. Denna lösning, som 1952 föreslogs av psykopatvårdsutredningen,

biträds av det övervägande antalet remissinstanser

som uttalar sig rörande utredningsmannens förslag i denna del.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Allmän underrätt som beslutande myndighet föreslogs första gången av

1937 års lösdriverilagstiftningskommitté. Denna lösning förordas i det nu

föreliggande ärendet av flera remissinstanser. Det framhålls att socialvårdande

synpunkter inte får läggas till grund vid prövning huruvida tvångsomliändertagande

skall ske i samhällsskyddets intresse. Hänsynen till rättssäkerheten

förmenas därför kräva att avgörandet tillkommer allmän domstol.

En tredje uppfattning i denna fråga slutligen karakteriseras av önskemålet

att, utan att anlita de allmänna domstolarna, i rättssäkerhetens intresse

ge förfarandet en mer domstolsmässig prägel. Olika typer av länsdomstolar

har därvid föreslagits, antingen så att länsstyrelserna i lösdrivarärendena

förstärks eller utgörs av ledamöter med särskild kompetens

eller så att fristående domstolar inrättas.

Allmän enighet synes råda om att en organisation med socialdomstolar

är mycket väl ägnad att tillgodose både rättssäkerhetsintresset och önskemålet

om en för administrativa frihetsberövanden särskilt sakkunnig instans.

Som jag förut nämnt är frågan om vilka myndigheter som skall handha den

administrativa rättskipningen och om förfarandet därvid under utredning.

Därest som jag förordar en lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

nu stiftas utan avbidan på resultatet av dessa utredningar, måste den lösning

som ges de här behandlade frågorna under alla omständigheter få

provisorisk karaktär. Detta bör således enligt min mening gälla inte blott

reglerna för förfarandet utan även bestämmelserna om beslutande myndigheter

och besvärsmyndigheter.

Ett skäl av principiell art för att beslutanderätten enligt den särskilda

lagen anförtros domstol är att det liksom i slraffrättskipningen i första

hand är fråga om frihetsberövanden i syfte att skydda samhället. Såsom

framhålls i några yttranden har de allmänna domstolarna möjlighet att genom

personundersökningar och kontakt med socialvårdsorgan skaffa sig

expertbedömning av frågan om angränsande vårdområden kan tagas i anspråk.

En sådan prövning från domstolarnas sida är förutsatt i brottsbalkens

bestämmelser (31 kap.) om överlämnande till särskild vård enligt

barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och sinnessjuklagen samt om överlämnande

till öppen psykiatrisk vård. Jag kan därför inte biträda den av

utredningsmannen och flertalet remissinstanser uttalade meningen att länsstyrelsen

är bättre än allmän domstol rustad för den allsidiga prövning som

måste göras rörande angränsande vårdlagstiftning.

Som jag senare återkommer till torde del bli ofrånkomligt med eu relativt

allmänt hållen bestämmelse om förutsättningarna för lagens tillämplighet.

Kritik har riktats mot en ojämn tillämpning av lösdrivarlagen. Domstolarna

är vana vid brottsbeskrivningar av motsvarande typ och deras tilllämpning

har inte blivit föremål för anmärkningar. Jag anser det därför

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

vara en styrka om frihetsberövanden vid samhällsfarlig asocialitet beslutas

av domstol.

Slutligen anser jag det särskilt betydelsefullt att en ordning med domstol

som beslutande myndighet väl ansluter till de internationella konventionsförpliktelser

som Sverige åtagit sig i fråga om rättssäkerheten vid frihetsberövanden.

Jag föreslår således att domstol blir beslutande organ i första instans.

För närvarande kan inga andra domstolar än de allmänna underrätterna

komma i fråga. Som jag förut antytt kan det bli anledning att ompröva frågan

när pågående utredningar om den administrativa rättskipningen lett

till resultat.

När det sedan gäller förfarandet har utredningsmannen utformat

sitt förslag efter mönster av nykterhetsvårdslagen samt, i syfte att ytterligare

stärka rättssäkerhetsgarantierna, föreslagit bestämmelser om offentligt

biträde och om skyldighet för den sökande polismyndigheten att närvara

vid förhör inför länsstyrelsen med den som avses med ansökningen. De flesta

remissinstanser anser den föreslagna ordningen betryggande, i flera fall

dock endast därest vissa kompletteringar görs, främst i fråga om kontradiktoriskt

förfarande, ombesörjande av utredning, muntlig handläggning

och delgivning av utredning och beslut.

Ett regelrätt kontradiktoriskt förfarande kan komma till stånd endast

om den som ansöker om tvångsintagning är skyldig att inför den beslutande

myndigheten muntligen lägga fram ansökningen och skälen därför samt

att vid förhöret ställa frågor till den misstänkte och andra personer som

skall höras. Detta syfte nås inte till fullo om det, som utredningsmannen

föreslagit, endast föreskrivs att polismyndigheten skall vara närvarande.

Vidare synes det med hänsyn till polisens förhållande till allmänheten och

de principer, varpå socialpolisverksamheten bygger, av psykologiska skäl

vara mindre lämpligt att polismyndigheten eller företrädare för denna uppträder

såsom åtalsmyndighet.

Med hänsyn till vad jag anfört om den föreslagna lagstiftningens sekundära

karaktär är det angeläget att åtgärder i anledning av misstanke om

brott eller bristande skötsamhet under villkorligt medgiven frihet prövas

innan tvångsintagning på anstalt påyrkas. När det gäller dessa åtgärder har

åklagaren betydelsefulla funktioner. En samordning av förekommande åtgärder

underlättas därför om åklagarna, som en del remissinstanser förordat,

får i uppdrag att besluta rörande ansökning om tvångsintagning och att

föra talan i sådana ansökningsärenden.

Det faller sig också naturligt, om åklagarna tas i anspråk på här föreslaget

sätt, att göra bestämmelserna om förundersökning i brottmål med

tillhörande rättssäkerhetsgarantier tillämpliga på den utredning som erfordras

i ärenden om samhällsfarlig asocialitet samt att jämväl i övrigt ansluta

förfarandet till vad som i allmänhet är föreskrivet om brottmål.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

På grund av det anförda förordar jag att allmän åklagare skall föra talan

i mål om samhällsfarlig asocialitet på samma sätt som vid allmänt åtal.

Åklagaren bör emellertid inte vara skyldig att på ett tidigt stadium överta

utredningen från polismyndigheten. Polismyndigheten, som enligt vad jag

tidigare föreslagit bör äga omhänderta en på sannolika skäl misstänkt samhällsfarligt

asocial person, bör själv få föranstalta om att sociala hjälpåtgärder

eller andra mindre ingripande åtgärder eller ock åtgärder enligt

nykterhetsvårdslagen, sinnessjuklagen eller utlänningslagen i föreskriven

ordning blir vidtagna, om så kan ske i stället för ansökan om tvångsintagning

enligt den särskilda lagen. Det finns inte anledning att i sådana fall gå

omvägen över åklagaren. Talan mot allmän underrätts beslut i mål om samhällsfarlig

asocialitet bör självfallet med den nu föreslagna ordningen fullföljas

i hovrätt och högsta domstolen enligt reglerna för brottmål.

Åtgärdssystem och anstaltsorganisation

Enligt lösdrivarlagen kan den som första gången beträds med lösdriveri

inte få strängare påföljd än varning. Varning har ingen annan rättsverkan

än att den utgör förutsättning för ådömande av tvångsarbete vid återfall

inom två år. Mot denna ordning kan med skäl anmärkas att den varnade

inte blir föremål för någon hjälp, övervakning eller tillsyn och jag anser

därför i likhet med utredningsmannen att denna form av varning inte bör

behållas.

De flesta remissinstanserna biträder förslaget att villkorligt anstånd med

tvångsintagning skall kunna beviljas. I några yttranden uttalas emellertid

att intagningsbeslut inte bör meddelas om anledning förekommer att vederbörande

kan förmås till ordnad livsföring utan verkställighet och att

utrymme för villkorligt anstånd följaktligen saknas. Jag vill till en början

understryka att de förutsättningar, som enligt det tidigare anförda bör vara

uppfyllda för att intagningsbeslut skall meddelas, inte får efterges eller

uppmjukas inför möjligheten att meddela villkorligt anstånd med beslutets

verkställande. Härav följer att sådant anstånd inte kan tänkas förekomma

i någon större omfattning. Ett beslut om intagning i anstalt kan dock

under vissa betingelser åstadkomma önskvärd rättelse utan att det verkställs.

På grund härav och om, såsom jag förordar, varningen avskaffas anser

jag villkorligt anstånd med intagningen böra kunna meddelas. Sådant

anstånd bör självfallet inte beviljas schablonmässigt i alla förstagångsfall

utan bara om välgrundad anledning finns att anta att vederbörande med

ett intagningsbeslut som påtryckningsmedel kan förmås till ordnad livsföring

så att han inte är samhällsfarlig. Såsom anförs av utredningsmannen

och vid remissbehandlingen bör det avgörande vara, om man kan räkna

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år t96i

med att vederbörande erhåller och behåller en arbetsanställning eller annan

sysselsättning som ger honom hederlig försörjning. Det villkorliga anståndet

bör alltid förenas med övervakning under en prövotid och med föreskrift

om sysselsättning; även andra föreskrifter kan visa sig erforderliga. Till de

övriga bestämmelser som bör meddelas om anstånd, övervakning och förverkande

ämnar jag återkomma i den speciella motiveringen.

För dem som blir tvångsintagna enligt den särskilda lagen bör behandlingen

omfatta anstaltsvård, villkorlig utskrivning, eftervård och slutlig utskrivning.

Anstaltsbehandlingen bör anpassas, förutom efter samhällsskyddet, efter

klientelets art. Såsom framgått av min redogörelse i det föregående och även

framhålls vid remissbehandlingen är det fråga om ett restklientel innehållande

olika människotyper, både rena förvaringsfall och sådana som kan

omskolas och arbetstränas. Jag vill rörande anstaltsbehandlingen ansluta

mig till fångvårdsstyrelsens uppfattning, att anstaltsvården inte bör inskränkas

till arbetsträning utan också omfatta andra inom modern anstaltsvård

tillämpade metoder såsom psykologiska behandlingsmetoder och lämpligt

utformade fritidssysselsättningar. Behandlingsbehovet kommer sannolikt

att bli i hög grad varierande.

Mot denna bakgrund — behovet av differentierade behandlingsmetoder

för ett förhållandevis litet klientel — bör enligt min mening anstaltsorganisationen

bedömas. En fristående organisation bör då inte övervägas. På

föredragning av chefen för socialdepartementet har nyligen föreslagits att

bestämmelserna om tvångsarbete för försumliga försörjare upphävs fr. o. m.

den 1 juli 1964. Någon samordning i enlighet med utredningsmannens förslag

av anstaltsvården av denna kategori och samhällsfarligt asociala bör

därför inte komma i fråga. Däremot talar åtskilliga skäl för att, som fångvårdsstyrelsen

förordat i sitt remissyttrande, anstaltsvården av samhällsfarligt

asociala samordnas med fångvården och alltså ställs under ledning

av fångvårdsstyrelsen. Vad som är stadgat om behandlingen i fångvårdsanstalt

av dem som dömts till påföljd för brott kan därvid lämpligen i vissa

delar göras tillämpligt på nämnda anstaltsvård. Genom en sådan organisation

blir det också möjligt att för ifrågavarande ändamål liksom hittills anlita

anstalterna Svartsjö och Hinseberg.

Specialmotivering

Utredningsmannens förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

bör omarbetas i enlighet med det anförda. Jag övergår nu till att redogöra

för hur bestämmelserna i lagen, som lämpligen kan erhålla den av utredningsmannen

föreslagna rubriken, närmare bör utformas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 ur J96t

31

Förutsättningar för lagens tillämpning

1 §•

Lagen bör inledas med föreskrifter om förutsättningarna för den mest

ingripande åtgärd som i samhällsskyddets intresse kan vidtagas mot samhällsfarligt

asociala, nämligen tvångsintagning i anstalt. Som förutsättning

bör i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen först

nämnas underlåtenhet att efter förmåga söka hederligt försörja sig. Hederlig

försörjning har självfallet exempelvis den som lever på avkastningen av

sitt kapital. Ohederlig försörjning behöver inte nödvändigt innebära försörjning

på brottsligt sätt. Även den som får hela sitt uppehälle på ett enligt

den allmänna samhällsuppfattningen moraliskt eller etiskt förkastligt

sätt kan sägas underlåta att försörja sig hederligt. Därjämte bör fordras att

det är fråga om en kontinuerlig och inte bara tillfällig asocial livsföring under

en längre tidrymd. Detta bör komma till uttryck genom att det anges att

vederbörande för ett sådant liv. Vidare bör för att en så allvarlig åtgärd

som tvångsintagning på anstalt skall få vidtagas krävas att livsföringen i

fråga utgör uppenbar fara för allmän ordning eller säkerhet. Detta uttryckssätt

medför att stränga krav ställs på utredning och bevisning samt att det

måste vara fråga om en allvarlig samhällsfara.

Att i lagtext åstadkomma en precisering av de olika fall då ingripande får

ske har jag däremot i likhet med några remissinstanser inte funnit genomförbart.

I strafflagstiftningen förekommer också brottsbeskrivningar som

är allmänt hållna. Eftersom frihetsberövanden vid samhällsfarlig asocialitet

enligt vad jag föreslagit i det föregående skall prövas av domstol redan i

första instans, anser jag att rättssäkerheten blir väl tillgodosedd om såsom

förutsättning för tillämpning av lagen anges att någon underlåter att efter

förmåga söka försörja sig hederligt och att han för ett sådant asocialt liv

att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet.

För asociala personer under 21 år förutsätts liksom hittills barnavårdslagen

gälla.

De anstalter i vilka de samhällsfarligt asociala skall kunna intagas har av

utredningsmannen betecknats arbetshem. Då denna beteckning kan leda till

förväxling med landstingens arbetshem för psykiskt efterblivna, bör den

inte användas. Den nuvarande termen tvångsarbete måste anses mindre

lämplig med hänsyn till syftet att kombinera samhällsskyddet med arbetsträning

och annan lämplig behandling. Jag föreslår därför att den mest ingripande

åtgärden enligt lagen benämns intagning i arbetsanstalt.

2 §•

Sedan de allmänna förutsättningarna för intagning i arbetsanstalt angivits

i 1 §, bör följa en paragraf som innehåller att domstol på talan av

allmän åklagare förordnar om sådan intagning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

3 §•

I den allmänna motiveringen har jag framhållit att den föreslagna lagen

bör tillämpas först när andra åtgärder inte står till buds. Bestämmelser i

ämnet bör upptagas i denna paragraf. Till en början bör man söka komma

till rätta med det samhällsfarligt asociala klientelet genom att pröva sådana

åtgärder som anskaffande av arbete, hjälpåtgärder eller övervakning enligt

nykterhetsvårdslagen, socialhjälp, anlitande av social hjälporganisation

samt sjukvård. Vid prövningen om sådana och andra liknande åtgärder är

tillräckliga skall beaktas huruvida samhällsskyddet kan tillgodoses. Såsom

tidigare föreslagits i den allmänna motiveringen skall det vara uppenbart

att så inte kan ske för att tvångsintagning skall tillåtas. Paragrafens första

stycke bör utformas i enlighet med vad sålunda anförts.

Som jag likaledes föreslagit i det föregående bör lagen ha karaktär av

undantagslagstiftning även på det sättet att tvångsintagning i arbetsanstalt

är subsidiär i förhållande till omhändertagande inom mentalsjukvården och

nykterhetsvården. Utredningsmannen hänvisar för det fall att tvångsomhändertagande

inom nykterhetsvården eller mentalsjukvården inte är möjligt

men väl frivillig intagning för sådan vård kan komma i fråga till möjligheten

att — om inte första stycket är tillämpligt — besluta om intagning

i arbetsanstalt och samtidigt bevilja villkorligt anstånd med beslutets verkställande

i förening med föreskrift att vederbörande skall underkasta sig

vården. Sinnessjuklagstifiningskommittén invänder häremot att frivilligt

ingående på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller på mentalsjukhus

med hänsyn till särlagstiftningens sekundära karaktär vanligtvis

inte bör medföra något intagningsbeslut, ej ens villkorligt, enligt den föreslagna

lagen. För egen del räknar jag med att första stycket i de allra flesta

sådana fall blir tillämpligt och ansluter mig därför till kommitténs uppfattning.

Jag vill tillägga att till första stycket även bör hänföras intagning på

institution för psykiskt efterblivna.

Av lagens sekundära natur följer som förut nämnts att möjligheten att

vidta andra åtgärder än intagning i arbetsanstalt skall undersökas redan på

utredningsstadiet. Polisen skall således använda sina befogenheter enligt

sinnessjuklagen och nykterhetsvårdslagen. I det följande ämnar jag föreslå

att läkarundersökning regelmässigt skall anordnas som ett led i utredningen.

Läkarundersökningen avser att utröna om den undersökte lider

av kroppslig eller psykisk sjukdom och det bör framgå av utlåtande över

undersökningen huruvida han är i behov av vård på mentalsjukhus. Kan

vårdattest eller observationsattest utfärdas enligt sinnessjuklagen bör det

således ske. I sådant fall skall vidare åtgärder vidtagas enligt 2 eller 4 kap.

sinnessjuklagen och talan vid domstol inte väckas. Har häktning skett, avbryts

den av intagning på mentalsjukhus för vård eller observation eller på

allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Åklagaren bör anmäla sådan

intagning för rätten, som förordnar alt vederbörande inte längre skall hål*

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b 33

las häktad samt avskriver målet. I allmänhet bör således frågan om undersökning

av sinnesbeskaffenheten inte aktualiseras så sent som först efter

det talan väckts vid domstol. Skulle det likväl ske, bör rätten bereda

åklagaren tillfälle att föranstalta om läkarundersökning eller själv förordna

därom samt förklara målet vilande i avbidan på resultatet. Utfärdas

därvid vård- eller observationsattest, ankommer det på polismyndigheten att

vidta åtgärder för intagning på mentalsjukhus enligt sinnessjuklagen. I

detta fall bör åklagaren återkalla sin väckta talan samt domstolen förordna

att häktningen skall upphöra och avskriva målet. Återkallas inte talan måste

den ogillas. Det kan således inträffa att någon blir intagen på mentalsjukhus

på grund av vårdattest men sedan utskriven efter kort tid, emedan

sjukvårdsläkaren enligt 12 eller 31 § sinnessjuklagen funnit honom inte

vara i behov av vård. Polismyndighet och åklagare kan då på nytt uppta

frågan om tillämpning av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Särskilda bestämmelser om sinnesundersökning i mål om samhällsfarlig

asocialitet synes på grund av det anförda inte behövas. Härav föranleds

ändringar i sinnessjuklagen som senare kommer att anmälas av chefen för

justitiedepartementet.

Föreligger misstanke om brott samtidigt med att åtgärd enligt asocialitetslagen

aktualiseras skall självfallet förundersökning inledas och slutföras.

Sådan undersökning får inte stå tillbaka för utredning om samhällsfarlig

asocialitet. Tvärtom bör i första hand undersökas om samhällsskyddet kan

tillgodoses genom lagföring och ådömande av de påföljder som enligt vad

jag anfört i den allmänna motiveringen bör vara tillräcklig reaktion även

på den samhällsfarliga asocialiteten, nämligen fängelse i minst sex månader,

ungdomsfängelse, internering eller skyddstillsyn. Kan det antagas bli

fallet bör frågan om åtgärder enligt förevarande lag vila i avbidan på domstols

lagakraftvunna avgörande i brottmålet. Ådöms påföljden bör åklagaren

inte få väcka talan enligt förevarande lag. Blir det sedan talan väckts

enligt denna lag känt, att förundersökning pågår eller åtal väckts beträffande

brott, som kan tänkas medföra någon av de angivna påföljderna,

bör målet om samhällsfarlig asocialitet vila i avbidan på utgången i brottmålet.

Ådöms däri någon av de nämnda påföljderna, bör talan enligt denna

lag återkallas; sker det inte måste den ogillas.

Även förundersökning om brott som endast kan antagas förskylla böter

eller fängelse under sex månader skall slutföras oberoende av att tillämpning

av denna lag är aktuell. Har brottet uppdagats innan beslut fattats om

tvångsintagning enligt lagen och inte föranlett häktning, föreligger möjligheten

att låta åtalsfrågan vila i avbidan på sådant beslut. Föreligger risk

att brottet preskriberas måste åtal dock väckas. Detsamma gäller i allmänhet

om brottet inte är erkänt. Såsom anförts rörande de positiva förutsättningarna

för lagens tillämpning kan utredning om även ringa brott, som

utgör yttringar av eller led i eu asocial livsföring, ha betydelse för pröv3

—liihang till riksdagens protokoll 196b. 9 sand. 2 and. Nr 50

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1965

ningen av nämnda förutsättningar. Är brottet erkänt kan det läggas till

grund för denna prövning utan att dom föreligger. Det kan då, om så eljest

kan ske, vara skäl att låta åtalsfrågan vila för att senare bli i tillfälle att

efterge åtal, om tvångsintagning enligt den föreslagna lagen beslutas. I den

allmänna motiveringen har också förordats att möjlighet skapas att efterge

åtal mot den som intagits i anstalt. De närmare bestämmelserna om åtalseftergift

torde böra upptagas i en senare paragraf.

Det kan vidare inträffa att någon dömts till fängelse i minst sex månader

men är på fri fot i avbidan på intagning i fångvårdsanstalt. Förfarande enligt

asocialitetslagen bör då inte inledas. Detsamma gäller om någon redan

står under skyddstillsyn eller är intagen i fångvårdsanstalt för att undergå

fängelse minst sex månader, ungdomsfängelse eller internering. Däremot

bör det vara möjligt att inleda förfarandet beträffande eu samhällsfarligt

asocial person som dömts till och skall avtjäna eller avtjänar ett kortare

fängelsestraff. I allmänhet torde man dock böra avvakta att sådan anstaltsvård

upphör och låta någon tid förflyta för att kunna bedöma hur den frigivne

anpassar sig i samhället.

Fängelse i minst sex månader är enligt 26 kap. 24 § brottsbalken i regel

till fullo verkställt vid utgången av prövotid efter villkorlig frigivning. Innan

straffet är till fullo verkställt bör domen utgöra hinder mot intagning

i arbetsanstalt. Som anförts i den allmänna motiveringen bör kriminalvårdens

resurser i detta fall först utnyttjas helt. Visar det sig att någon som

misstänks för samhällsfarlig asocialitet är villkorligt frigiven består straffdomens

hindrande verkan således även om straffåterstoden understiger sex

månader. Skyddstillsyn upphör när prövotiden utgår. Dessförinnan bör dom

å skyddstillsyn på motsvarande sätt hindra intagning i arbetsanstalt även

om det är ovisst huruvida brottspåföljden vid undanröjande av skyddstillsyn

skulle komma att understiga sex månaders fängelse. Blir den nya påföljden

fängelse under sex månader bör gälla vad som nyss anförts om

sådant straff när det ådömts direkt. På samma sätt bör ungdomsfängelse

och internering utgöra hinder intill dess förordnats (brottsbalken 29: 12

resp. 30: 15) att den ådömda påföljden skall upphöra.

Blir en dom i brottmål mot en samhällsfarligt asocial person friande, får

talan föras enligt asocialitetslagen men den med det ogillade åtalet avsedda

gärningen självfallet inte läggas den frikände till last vid prövningen av

hans levnadssätt och samhällsfarlighet. Sedan fängelse i minst sex månader

till fullo verkställts eller påföljden upphört för den som dömts till ungdomsfängelse,

internering eller skyddstillsyn, bör viss tid förflyta innan intagning

i arbetsanstalt får ske. Denna tid synes lämpligen kunna bestämmas

till ett år. För den som, direkt eller sedan villkorlig dom eller skyddstillsyn

undanröjts, ådömts fängelse under sex månader gäller således inte denna

begränsning.

Den sålunda föreslagna ordningen kan uppenbarligen inte helt hindra att

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

brottspåföljd sammanträffar med tvångsintagning enligt förevarande lag.

Det kan vara fråga om grova brott, för vilka åtal inte får efterges och som

uppdagas först sedan intagning skett, eller brott som åtalats på annan ort

än där utredningen om samhällsfarlig asocialitet pågår eller brott som

måste åtalas för att preskription skall avbrytas. I det följande ämnar jag

föreslå att dessa frågor löses genom samordning av verkställigheten.

Enligt 19 och 20 §§ utlänningslagen kan utlänningar i vissa fall avvisas

intill tre månader efter ankomsten till riket. Utlänning kan enligt 26 § vara

dömd till förvisning ur riket. 29 § innehåller bestämmelser om utvisning av

asociala utlänningar. Dessa åtgärder bör vidtas framför talan enligt asocialitetslagen.

Avvisnings-, förvisnings- och utvisningsbeslut, som inte kan

verkställas, exempelvis av det skäl att utlänningen är politisk flykting, bör

dock inte utesluta sådan talan.

De sålunda angivna absoluta hindren för intagning i arbetsanstalt bör

upptagas i ett andra stycke i förevarande paragraf.

Förfarandet

I den allmänna motiveringen har föreslagits att vad som i allmänhet är

föreskrivet om brottmål görs tillämpligt på förfarandet enligt lagen om

åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Detta bör gälla såväl polisutredningen

och användningen av tvångsmedel som förfarandet inför rätten och

fullföljd av talan. Vissa kompletterande och vissa avvikande bestämmelser

blir dock nödvändiga.

4 §•

Avsnittet om förfarandet bör i enlighet med det anförda inledas med en

bestämmelse om att vad som i allmänhet är föreskrivet om brottmål skall

äga motsvarande tillämpning på utredningen och förfarandet i mål om intagning

i arbetsanstalt. I den mån brottmålsbestämmelserna är olika för

skilda typer av brott bör reglerna för grova brott tillämpas. Sålunda bör

exempelvis stor nämnd delta vid huvudförhandling i underrätt.

Rättegångsbalkens bestämmelser om förundersökning i brottmål kommer

alltså att äga motsvarande tillämpning på utredningen. Detta innebär

bl. a. följande. Utredningen skall inledas och ombesörjas av polismyndighet

eller åklagare. Även omständigheter som är gynnsamma för den som är föremål

för utredningen skall beaktas. Undersökningslcdaren skall göra anmälan

hos rätten om behov av offentlig försvarare. Förhör får hållas med envar,

som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Vid förhör

skall om möjligt förhörsvittne närvara. Den som är föremål för utredning

äger ta del av utredningsmaterialet och påkalla ytterligare utredning.

När undersökningen avslutats, skall beslut meddelas om den åtgärd som

skall vidtas.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

Tillämpningen av rättegångsbalken innebär i övrigt bl. a. följande. Förhandling

vid domstol skall vara offentlig med de undantag som är tillåtna

enligt 5 kap. rättegångsbalken. Protokoll skall föras och uppta bl. a. vittnesmål.

Straff och vite kan förekomma enligt 9 kap. Den som är föremål för

talan skall inställa sig personligen inför rätten. Han må biträdas av försvarare.

Offentlig försvarare kan förordnas och advokat skall då utses. För

häktningsframställning, väckande av talan om intagning i arbetsanstalt av

den som är häktad och huvudförhandling med häktad gäller de tidsfrister

som föreskrivs i 24 och 45 kap. Talan väcks genom ansökan om stämning,

innehållande uppgift på den mot vilken talan förs, det samhällsfarligt

asociala levnadssättet och dess yttringar med angivande av tid och plats för

detta, de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje särskilt

bevis samt de omständigheter som betingar domstolens behörighet. Stämning

skall utfärdas och huvudförhandling hållas; saken får ej avgöras om

den mot vilken talan förs uteblivit. Rättens avgörande av huvudsaken sker

genom dom och reglerna om omröstning i brottmål gäller. I fråga om frister

och laga förfall, inlagor och delgivning, rättegångshinder, bevisning och

fullföljd av talan äger likaledes rättegångsbalkens bestämmelser om brottmål

motsvarande tillämpning.

Eftersom vissa avvikelser och kompletteringar, till vilka jag återkommer

vid närmast följande paragrafer, blir nödvändiga bör förevarande paragraf

förses med en reservation för vad som är stadgat i denna lag.

5 §•

Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken skall förundersökning inledas så

snart anledning förekommer att brott som hör under allmänt åtal förövats.

Redan f. n. står det asociala klientelet under polisens uppsikt som ett led i

den brottsförebyggande verksamheten. Förevarande lag bör stadga skyldighet

för polisen att verkställa utredning, i form av förundersökning, när anledning

förekommer att någon som fyllt 21 år för ett sådant asocialt liv

att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet. Däremot

synes inte erforderligt att på detta stadium fordra att anledning förekommer

att han underlåter att försörja sig hederligt. Syftet med förundersökningen

bör vara att utreda, förutom samhällsfarligheten, om något hjälpeller

vårdbehov finns eller om tvångsåtgärd är påkallad. Som förut nämnts

kan utredningen bedrivas jämsides med förundersökning om brott.

För att skapa underlag för bedömning huruvida åtgärder enligt 3 § kan

vidtas, bör som berörts under nämnda paragraf läkarundersökning regelmässigt

äga rum. Om möjligt bör den utföras av läkare med psykiatrisk

utbildning. Den bör underlåtas bara i absoluta undantagsfall, såsom då

läkarundersökning nyligen företagits i annat sammanhang. Anser sig en

kommunal nämnd kunna vidta åtgärd, äger förundersökningsledaren låta

sig nöja härmed och för sin del tills vidare avskriva ärendet, om inte hän*

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år i96b

synen till samhällsskyddet kräver någon form av tvångsomhändertagande.

I förekommande fall bör undersökningsledaren själv ta erforderliga initiativ

för att få prövat om tvångsintagning enligt nykterhetsvårdslagen eller

sinnessjuklagen eller avvisning, förvisning eller utvisning kan komma till

stånd. Först om han finner att det inte räcker med hjälpåtgärder eller att

förutsättningar saknas för att vidta någon av nämnda tvångsåtgärder bör

talan om intagning i arbetsanstalt väckas.

Utredningsmannen framhåller i detta sammanhang att polismyndigheten

själv om möjligt skall verka för att sociala hjälpåtgärder vidtas. En remissinstans

anmärker att polisen inte kan föranstalta om anskaffning av arbete,

bostad och kost och att polisen inte får bli handledare åt socialvårdsorganen.

Jag vill understryka att detta uppenbarligen inte är meningen;

polisens huvuduppgift är här att göra de sociala myndigheterna uppmärksamma

på olika behov och vid sociala utredningar bistå med sin kännedom

om fallet. De nämnda myndigheterna är självfallet oberoende av polismyndigheten

vid tillämpning av vårdlagstiftningen. På samma sätt har polismyndigheten

och åklagaren själva avgörandet när det gäller talan om intagning

i arbetsanstalt, även då ett socialvårdsorgan tillstyrkt att ärendet

överlämnas till detta, eftersom hänsyn även måste tagas till samhällsskyddet.

Bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken ger inte polismyndighet eller

åklagare rätt att kalla eller hämta den misstänkte till anvisad läkare. Som

förut nämnts bör läkarundersökning regelmässigt ske under utredningen.

En särskild föreskrift för att möjliggöra detta bör därför finnas.

6 §•

Rättegångsbalkens regler om förundersökning i brottmål innebär att den

som är föremål för undersökningen under vissa i 23 kap. 7 och 9 §§ angivna

villkor kan hämtas till förhör och kvarhållas högst tolv timmar. Om

han för utredningen behöver hållas längre tid, bör det ske enligt rättegångsbalkens

bestämmelser om anhållande. Jag har tidigare föreslagit att

skälig misstanke om samhällsfarlig asocialitet skall utgöra laga grund

härför. Misstanken skall hänföra sig till de rekvisit som upptagits i 1 §

med undantag för försörjningsrekvisitet. Däremot krävs ej på detta stadium

någon utredning om lämpligaste åtgärd enligt 3 §. Enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken

äger polisman i visst fall gripa den, mot vilken skäl till anhållande

förekommer, även om undersökningsledaren ännu inte beslutat

om anhållande. Denna bestämmelse bör inte tillämpas enligt den särskilda

lagen och en särskild undantagsbestämmelse krävs därför. Eftersom ingripande

regelmässigt torde komma att företagas endast mot personer,

vilkas levnadssätt polisen följt under eu längre tid, kan det givetvis tänkas

att behov av mentalsjukvård eller nykterhetsvård är klarlagt redan då om
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år I9(ii

händertagandet blir aktuellt. Detta bör då också grundas på vårdlagarna

och inte på förevarande lag.

Om således anhållande får ske på grund av skälig misstanke, måste polisen

äga fortsätta utredningen även därefter. Den anhållne bör därför förvaras

så att han är lätt tillgänglig för undersökningsledaren, lämpligen i

polisarrest eller häkte. Det kan under utredningen befinnas att skäl för omhändertagande

inte längre föreligger och den anhållne måste då friges. Om

så inte sker, kräver rättssäkerheten att frågan om fortsatt frihetsberövande

underställs domstolens prövning inom viss tid. Rättegångsbalkens bestämmelser

om häktning blir i enlighet med vad förut anförts tillämpliga. Detta

innebär att den anhållne skall friges eller häktningsframställning göras

senast på femte dagen från anhållandet.

Beträffande häktningsskälen fordras dock särskilda bestämmelser. Finner

rätten sannolika skäl föreligga att den som avses med framställningen

må intagas i arbetsanstalt behövs garanti för att han inte får möjlighet att

försvåra utredningen eller verkställigheten av blivande intagningsbeslut.

Om det i sådant fall skäligen kan befaras att han avviker eller håller sig

undan på annat sätt, bör rätten därför äga förordna om häktning.

Under 3 § har anförts att den häktade kan finnas behöva vård på mentalsjukhus

eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Han skall då inte

vidare hållas häktad och förfarandet enligt asocialitetslagen skall avbrytas.

6 § bör utformas i enlighet med det anförda. Häktningsbeslut får överklagas

särskilt i hovrätten.

7 §•

Departementsförslaget innebär som förut nämnts att allmän åklagare

skall föra talan inför domstolen i mål om samhällsfarlig asocialitet. Utredningen

bör ombesörjas av polisen i det distrikt där den asociale har sitt

hemvist eller där han anträffas och talan bör väckas vid allmän underrätt

i samma ort.

Är den mot vilken talan förs inte häktad, kan ansökningen om intagning

i arbetsanstalt bli vilande hos domstolen under avsevärd tid om han inte

anträffas. För att denna tid inte skall bli alltför lång utan att skälen för ansökningen

omprövas, bör föreskrivas att talan är förfallen om stämning

inte delgivits honom inom ett år från talans väckande.

Tilltalad i brottmål är enligt 31 kap. 1 § första stycket första punkten

rättegångsbalken skyldig att, om han döms och ej åtnjuter fri rättegång,

återgälda statsverket kostnaderna för sin försvarare och för bevisning. Att

på motsvarande sätt göra återbetalningsskyldighet boroende av om ingripande

enligt den särskilda lagen beslutas eller inte, synes med hänsyn till karaktären

av de ingripanden som här kommer i fråga inte lämpligt. Rättegångskostnader

bör därför i ifrågavarande fall alltid gäldas av statsverket.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

39

Villkorligt anstånd och åtgärder i samband därmed

8 §•

Den möjlighet att medge villkorligt anstånd med verkställande av dom på

intagning i arbetsanstalt, som jag förordat i den allmänna motiveringen,

bör komma till uttryck i förevarande paragraf. Om förutsättningarna för anstånd

hänvisar jag likaledes till vad jag anfört tidigare.

9 §•

Motiverar en asocial livsföring ett så långtgående ingripande som ett beslut

om intagning i arbetsanstalt, lär den alltid vara så allvarlig att den

som fått anstånd behöver stödet av övervakning under hela prövotiden.

Villkorligt anstånd utan övervakning bör därför inte i något fall komma i

fråga för sådana samhällsfarligt asociala personer som avses i lagen.

Enligt lösdrivarlagen kan den som inom två år efter varning återfaller

i lösdriveri dömas till tvångsarbete. Utredningsmannen föreslår en prövotid

av två år. Länsstyrelsen i Jönköpings län förordar en normal övervakningstid

om ett år i analogi med nykterhetsvårdslagen. För egen del ansluter

jag mig med hänsyn till klientelets art till utredningsmannens förslag.

Prövotiden bör liksom vid villkorlig dom och skyddstillsyn räknas från det

domen till följd av nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den

dömde. Om nöjdförklaring bör gälla vad som stadgas i 38 kap. 1 § första

och andra styckena brottsbalken och med stöd därav utfärdade bestämmelser.

Rätten bör i sin dom äga förordna övervakare om det lämpligen kan ske.

I det följande kommer jag att föreslå att sådan övervakningsnämnd, som

skall finnas enligt brottsbalken, får handha övervakningen även enligt

denna lag. Det kan då många gånger vara lämpligt att rätten i domen endast

uttalar att förordnande av övervakare skall ankomma på den övervakningsnämnd

under vars tillsyn övervakningen ställs. Både rätten och nämnden

bör därför ges behörighet att förordna övervakare. Under övervakningstiden

bör däremot entledigande och förordnande av övervakare ankomma

på nämnden ensam.

I domen bör rätten slutligen kunna meddela de föreskrifter som under

prövotiden skall gälla för att främja den övervakades anpassning i samhället.

Som förebild för bestämmelserna härom kan 26 kap. 15 § första

stycket brottsbalken tjäna. Med hänsyn till att prövotiden är endast två år

anser jag dock att några föreskrifter inte behöver tidsbegränsas så som

skall ske enligt brottsbalken.

I anslutning till vad jag anfört i motiveringen till 3 § vill jag framhålla att

villkorligt anstånd vanligen inte bör förenas med föreskrift om frivilligt ingående

på mentalsjukhus eller vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

10 §.

Erforderliga bestämmelser om den övervakades kontakt med övervakaren

och levnadssätt under prövotiden bör intagas i förevarande paragraf, som

kan utformas i huvudsak efter mönster av 26 kap. 13 och 14 §§ brottsbalken.

11 §•

Det organ som utövar tillsyn över och eljest handhar övervakningen måste

kunna ingripa med föreskrifter eller framställning om anståndets förverkande

om den övervakade åsidosätter vad som åligger honom. På denna

grund anser jag inte lämpligt att socialnämnden, som eljest inte har sådana

uppgifter, får ansvaret för övervakningen. Inte heller bör nykterhetsnämnden

vara övervakningsmyndighet för ett restklientel, på vilket nykterhetsvårdslagen

inte befunnits tillämplig i de enskilda fallen. Länsstyrelserna

bör, om beslutanderätten enligt lagen läggs på domstolarna, självfallet

inte ha någon befattning med övervakningen.

Inom kriminalvården kommer däremot efter brottsbalkens ikraftträdande

att finnas en väl utbyggd övervakningsorganisation med lokala övervakningsnämnder

som omfattar en eller flera allmänna underrätters domkrets

och har domarutbildad ordförande. Statens skyddskonsulenter och deras

assistenter kommer att utöva sin verksamhet i nära anslutning till övervakningsnämnderna.

Jag har i den allmänna motiveringen uttalat att samhällsskyddets

intresse är grundläggande för den föreslagna lagens utformning

och jag har med anledning härav ansett följdriktigt att föreslå att

fångvårdens organisation tas i anspråk när det gäller arbetsanstalterna och

vad som äger samband med anstaltsbehandlingen. Liknande synpunkter

gör sig gällande här och jag förordar därför att övervakningen enligt lagen

om samhällsfarlig asocialitet anordnas på samma sätt som vid kriminalvård

i frihet. Härigenom vinns också att eftervården av dem som varit intagna

i arbetsanstalt och övervakningen av dem som fått villkorligt anstånd

med sådan intagning handhas av samma organisation.

På övervakningsnämnden bör ankomma att förordna övervakare i de

fall rätten inte meddelat sådant förordnande samt att entlediga övervakare.

Entledigande kan bli nödvändigt när övervakaren är olämplig eller otillräcklig

för sin uppgift eller när den övervakade byter vistelseort. Vidare bör

nämnden besluta om ändring av sådana föreskrifter, som avses i 9 §, vare

sig de meddelats av rätten i domen eller senare av nämnden själv. Ändrade

eller nya föreskrifter kan föranledas av ändrade arbets- eller bostadsförhållanden

hos den övervakade eller av andra omständigheter samt innebära

både skärpning och mildring av vad som gällt för honom tidigare

under övervakningen.

Om den som fått villkorligt anstånd fört ett i stort sett anmärkningsfritt

liv under en betydande del av prövotiden men missköter sig tillfälligt, kan

ett omedelbart förverkande av anståndet försvåra den påbörjade resociali
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

seringen. Är det i sådant fall inte tillräckligt eller lämpligt med skärpta

föreskrifter bör övervakningsnämnden ha möjlighet att förlänga prövotiden

till högst tre år.

12 §.

Beslut om förverkande av villkorligt anstånd kan bli aktuellt då den som

erhållit sådant anstånd åsidosätter sina allmänna skyldigheter, försvårar

övervakningen genom att inte hålla förbindelse med övervakaren eller

bryter mot meddelade föreskrifter. Rätten bör inte bindas vid närmare bestämmelser

om arten och svårhetsgraden av förseelserna för att de skall

leda till anståndets förverkande. Det ligger emellertid i sakens natur, att

mindre allvarliga förseelser i första hand bör föranleda åtgärd av den art

som anges i 11 § tredje stycket och att förverkande på grund av sådana

förseelser bör komma i fråga först efter upprepande.

När övervakningsnämnden genom övervakaren eller skyddskonsulenten

eller på annat sätt får kännedom om att den övervakade åsidosätter sina

åligganden, bör nämnden således först pröva om den kan få till stånd rättelse

med de åtgärder som omfattas av dess behörighet. Befinns det inte

möjligt bör nämnden, på samma sätt som i fråga om undanröjande av

skyddstillsyn enligt brottsbalken, göra framställning hos åklagare att denne

för talan vid domstol om förverkande av anståndet.

I enlighet med det anförda bör paragrafens första stycke utformas efter

28 kap. 8 § första stycket brottsbalken.

Utredningsmannen anser att tillfälligt omhändertagande inte behöver

komma i fråga när förverkande blir aktuellt. Vid remissbehandlingen har

motsatt mening framförts av hovrätten för Västra Sverige, riksåklagarämbetet,

fångvårdsstyrelsen, överståthållarämbetet samt statsåklagaren och

poliskammaren i Stockholm. Enligt fångvårdsstyrelsen har motsvarande

möjlighet inom kriminalvården att taga villkorligt dömda och utskrivna i

tillfälligt förvar stor praktisk betydelse och har i många fall visat sig leda

till att den villkorligt medgivna friheten inte behövt förverkas. För egen

del anser jag inte uteslutet att den som fått villkorligt anstånd åsidosätter

sina åligganden på sådant sätt att den samhällsfarlighet som legat till grund

för intagningsbeslutet kommer till uttryck på nytt. I sådana fall kan omedelbart

omhändertagande ibland vara påkallat och jag föreslår såsom

andra stycke i förevarande paragraf en särskild bestämmelse som möjliggör

detta, utformad med 28 kap. 11 § brottsbalken som förebild.

13 §.

övervakningen kan vara flyttad till annan domkrets efter domen. En

särskild forumbestämmelse för prövning av talan enligt 12 § bör därför ges

i denna paragraf. Därjämte fordras en föreskrift om rättens sammansättning

i sådant mål.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

Utredningsmannen anför beträffande förfarandet i mål om förverkande

av villkorligt anstånd, att den av åtgärden berörde bör få tillfälle att

yttra sig i saken samt att muntligt förhör i regel bör äga rum om han

själv begär det eller om det är första gången som talan väcks mot honom

om anståndets förverkande. Vägran att inställa sig till förhör kan enligt

utredningsmannen utgöra skäl för att i vederbörandes frånvaro förklara

anståndet förverkat.

Jag är ense med utredningsmannen utom såtillvida att jag anser att tillfälle

alltid bör beredas den som berörs av ansökningen om förverkande att

yttra sig. Andra stycket bör utformas i enlighet med det anförda efter mönster

av 38 kap. 8 § brottsbalken.

När förverkande blir aktuellt kan det visa sig att, till följd av omständigheter

som inträffat efter det ursprungliga beslutet om intagning i arbetsanstalt,

förutsättningar föreligger för tvångsintagning på mentalsjukhus eller

allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller att förundersökning pågår

om brott, som kan antas medföra fängelse, som inte understiger sex

månader, ungdomsfängelse eller internering. Det kan också visa sig att

tvångsintagning redan skett eller att straffverkställighet skall påbörjas eller

redan pågår. I den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till

3 § har jag starkt understrukit att åtgärder sådana som de nämnda bör

användas i första hand och att intagning i arbetsanstalt då inte får beslutas.

Denna för lagen grundläggande princip anser jag bör tillämpas

även när det blir fråga om förverkande av anståndet. Detta innebär att övervakningsnämnden

och åklagaren bör avvakta om de nämnda åtgärderna

kommer till stånd innan de tar ställning till huruvida talan bör föras om

anståndets förverkande. Om tvångsintagning sker enligt annan lagstiftning

eller straffverkställighet äger rum, skall talan inte föras och anståndet består

då. Den som begår brott medan han har villkorligt anstånd enligt

denna lag lär knappast dömas till skyddstillsyn. Skulle så undantagsvis ske,

måste domen enligt det förut anförda utgöra hinder mot att förverka anståndet.

Att villkorlig dom skulle komma i fråga beträffande den som har

anstånd enligt denna lag torde man inte behöva räkna med. Sådan dom

hindrar inte förverkande.

Anstaltsvård och eftervård

I den allmänna motiveringen har jag förordat att anstaltsvården av samhällsfarligt

asociala samordnas med fångvården och ställs under ledning

av fångvårdsstyrelsen, vilken i samband med brottsbalkens ikraftträdande

föreslagits bli benämnd kriminalvårdsstyrelsen. Eftervården bör organiseras

efter samma grunder som i det föregående anförts beträffande villkorligt

anstånd.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

14 och 15 §§.

De omständigheter som enligt vad jag tidigare föreslagit ligger till grund

för intagning i arbetsanstalt är i allmänhet inte av den art att de medger

någon gradering av anstaltstiden på samma sätt som i fråga om påföljd

för brott. Som jag nämnt i den allmänna motiveringen är ett i hög grad

varierande behandlingsbehov sannolikt. Jag anser att behandlingsresultatet

när det gäller dé samhällsfarligt asociala måste tillmätas avgörande betydelse

för anstaltstidens längd och förordar därför att denna inte bestäms i

intagningsbeslutet.

En viss längsta tid måste däremot självfallet stadgas i lagen. Enligt uppgifter,

som jag inhämtat, var tvångsarbetstiden för 74 män, som under tiden

1954—1962 ådömdes tvångsarbete, i 40 fall mellan sex månader och

ett år, i 23 fall mellan tre och fem månader och i 8 fall över ett år; längsta

tiden var två år, kortaste två månader. Då den av utredningsmannen föreslagna

längsta kvarhållningstiden två år är avsedd att gälla även -vad återfall

och då behov av en så lång intagningstid ansetts föreligga för lösdrivare,

biträder jag utredningsmannens förslag. Uppenbart är att tillräckliga

möjligheter att tillgodose samhällsskyddet därmed skapas. Både med hänsyn

till samhällsskyddet och för att anstaltsbehandlingen skall kunna få

någon effekt anser jag i likhet med flera remissinstanser att behandlingstiden

inte bör vara för kort. Endast i undantagsfall torde utskrivning böra

ske tidigare än efter fem månader. Någon särskild lagbestämmelse om

minsta tid torde dock inte behövas.

Kvarhållningstid bör vid intagning både direkt på grund av dom och

till följd av beslut om förverkande av villkorligt anstånd med verkställighet

av sådan dom räknas från intagningen i arbetsanstalt.

Såsom utredningsmannen framhåller måste villkorlig utskrivning kunna

ske före kvarhållningstidens utgång. För den intagne bör betonas möjligheten

att på grund av ordentlighet och arbetsamhet bli villkorligt utskriven.

Med hänsyn till klientelets skiftande beskaffenhet torde en för alla gemensam

tid efter vilken sådan utskrivning skall ske knappast kunna fastställas

om den inte görs förhållandevis lång. Då det är önskvärt att kunna differentiera

tiden utan att behöva åberopa särskilda skäl, anser jag för min

del en tid av ett år lämpligare än av utredningsmannen föreslagna nio

månader.

Förutsättningar för att villkorlig utskrivning skall ske bör vara, förutom

skötsamhet och visad arbetsförmåga under anstaltsvistelsen, att den utskrivne

kan beredas arbete som ger honom skälig inkomst samt ordnad

bostad.

Vad jag här föreslagit bör intagas såsom 14 § första stycket och 15 §.

Enligt utredningsmannens förslag skall arbetsanstaltens styrelse besluta

om utskrivning samt förordna övervakare och bestämma om erforderliga

särskilda föreskrifter i samband med villkorlig utskrivning, medan länssty
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

relsen skall utöva tillsyn över övervakningen. I det föregående har jag föreslagit

att övervakning efter villkorligt anstånd anordnas på samma sätt

som vid skyddstillsyn enligt brottsbalken, således med övervakningsnämnd

och skyddskonsulent. Jag har också förordat att anstaltsbehandlingen anordnas

i enlighet med vad som gäller om verkställighet av fängelse. Det

kan enligt min mening uppenbarligen inte komma i fråga att meddela avvikande

bestämmelser om övervakning av villkorligt utskrivna. Jag föreslår

således att bestämmelserna i ämnet utformas efter mönster av brottsbalkens

föreskrifter om villkorlig frigivning från fängelse. Enligt brottsbalken

kommer att inrättas särskilda övervakningsnämnder med nära anknytning

till fångvårdsanstalterna och med uppgift att handlägga ärenden

om fakultativ villkorlig frigivning. Genom att, som jag förut föreslagit, anstaltsbehandlingen

enligt lagen om samhällsfarlig asocialitet inordnas under

kriminalvården kommer sådana övervakningsnämnder att finnas för arbetsanstalterna

i Svartsjö och Hinseberg. Dessa nämnder bör pröva frågor om

villkorlig utskrivning. I det följande ämnar jag föreslå att slutlig utskrivning

skall få ske före utgången av den längsta medgivna anstalts- eller

övervakningstiden. Den prövning som då erfordras bör också ankomma på

övervakningsnämnden. I enlighet med det anförda bör i 14 § andra stycket

stadgas att utskrivning beslutas av den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde

arbetsanstalten hör.

16 §.

Villkorligt utskriven bör stå under övervakning under en prövotid. I enlighet

med utredningsmannens förslag bör prövotiden vara 2 år. Tiden

fastställs i samband med utskrivningsbeslutet. övervakningsnämnden bör

handha övervakningen samt förordna och entlediga övervakare och meddela

särskilda föreskrifter. Om den utskrivnes åligganden bör gälla detsamma

som under prövotid efter villkorligt anstånd. 10 och 11 §§ bör därför

göras tillämpliga. Övervakningen bör fortgå tills återintagning eller slutlig

utskrivning sker.

Enligt utredningsmannen bör utskrivning ske till annan ort än den där

den utskrivne tidigare vistats. Jag anser att detta ofta kan vara lämpligt

för att minska riskerna för återfall i asocialt levnadssätt. Avgörande för

vistelseort torde dock böra vara var ordnade arbets- och bostadsförhållanden

kan beredas den utskrivne.

17 §.

Enligt vad jag förut anfört bör villkorligt utskriven ha samma åligganden

som den vilken erhållit villkorligt anstånd. Åsidosätter den utskrivne

åliggandena, bör han kunna återintas i arbetsanstalten. I analogi med vad

som enligt brottsbalken gäller beträffande villkorlig frigivning från fängelse

bör återintagning i arbetsanstalt beslutas av övervakningsnämnden. Jag

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

45

vill tillägga att vad som anförts i motiveringen till 12 § kan gälla i tillämpliga

delar även här. För att eftervården skall kunna ge bästa möjliga resultat

är det viktigt, att återintagning sker endast då verklig anledning föreligger.

Smärre förseelser bör sålunda kunna beivras på annat sätt, exempelvis

genom ändring av meddelade föreskrifter eller förlängning av prövotid

enligt 11 § tredje stycket. Å andra sidan är det inte mindre betydelsefullt,

att möjligheten till återintagning också tillvaratas i allvarliga situationer.

Den som återintagits bör på nytt behandlas efter schemat anstaltsvård,

villkorlig utskrivning, eftervård och slutlig utskrivning. För att undvika

ett stort antal återintagningar med korta anstaltsperioder åtskilda av prövotider

kan övervägas att efter mönster av nykterhetsvårdslagen tillåta endast

ett återintagningsbeslut samt därefter fordra ny dom för intagning.

En sådan ordning skulle emellertid kunna medföra att övervakningsnämnden

blev mindre benägen att försöka med ny villkorlig utskrivning eftersom

någon sanktion mot misskötsamhet då inte skulle stå nämnden till buds.

Anstaltstiden skulle därigenom kunna komma att förlängas. Jag föreslår

att denna fråga i stället löses så att anstaltsvistelsen före ny villkorlig utskrivning

efter återintagning bestäms till minst sex månader. Har den första

anstaltsperioden omfattat sex månader blir det således utrymme för endast

tre återintagningsbeslut innan den tvååriga kvarhållningstiden är förbrukad.

Teoretiskt skulle visserligen kunna förflyta åtta, eller med förlängda

prövotider elva år från intagning till slutlig utskrivning. I praktiken torde

anledning saknas att räkna med sådana kombinationer.

Uppkommer fråga om återintagning bör övervakningsnämnden äga tillfälligt

omhänderta den utskrivne på samma sätt som i 12 § andra stycket

föreslås beträffande den som fått villkorligt anstånd med verkställighet.

18 §.

Förut har jag framhållit att intagning i arbetsanstalt inte bör komma

i fråga om en samhällsfarligt asocial person genom påföljd för brott, som

han begått, blir föremål för åtgärd som undanröjer samhällsfarligheten.

Jag har även förordat att åtal för ringa brott skall få efterges om intagning

i arbetsanstalt beslutats. Med detta system bör konkurrens mellan behandling

i arbetsanstalt samt verkställighet av frihetsstraff i de flesta fall kunna

undvikas. Det kan dock, som berörts vid 3 §, inträffa att brottspåföljd i

form av fängelse, ungdomsfängelse, internering eller överlämnande till vård

enligt sinnessjuklagen eller lagen om nykterhetsvård förekommer till verkställighet

samtidigt med behandling i arbetsanstalt.

Vad först beträffar brottspåföljderna fängelse minst sex månader, ungdomsfängelse

och internering så bör de självfallet, sett både från allmän

synpunkt och med hänsyn till den viktiga, förut flera gånger nämnda principen

om den särskilda lagens subsidiära natur, träda i stället för behand
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

ling i arbetsanstalt. Eftersom dessa brottspåföljder är förenade med övervakning

och möjlighet till återintagning när anstaltsvården upphör, bör

de hindra all vidare verkställighet av förordnande om intagning i arbetsanstalt.

Härigenom undviks att den dömde blir underkastad dubbla bestämmelser

under prövotid.

Fängelse under kortare tid än sex månader, även såsom förvandlingsstraff

för böter, bör likaledes träda i stället för behandling i arbetsanstalt

men endast så länge sådan straffverkställighet pågår. Enligt utredningsmannens

förslag skall tid för verkställighet av frihetsstraff inte inräknas i

kvarhållningstiden. Länsstyrelsen i Uppsala län anser en sådan ordning

strida mot de principer som bör ligga till grund för åtalseftergift enligt lagen.

Med hänsyn till vad jag anfört om lagens subsidiära natur anser jag

för min del följdriktigt och lämpligt, att kvarhållningstid får löpa samtidigt

med tid för verkställighet av brottspåföljder som innebär frihetsberövande

och behandling i någon anstalt. Om inte villkorlig utskrivning från arbetsanstalten

kan ske när det kortare fängelsestraffet avtjänats, fortgår således

behandlingen där.

När domstol såsom påföljd för brott överlämnar någon till vård enligt

sinnessjuklagen jämlikt 31 kap. 3 § brottsbalken, bör sådan vård, så länge

den pågår, också träda i stället för behandling i arbetsanstalt och inräknas

i kvarhållningstiden. Förordnandet om intagning i sådan anstalt gäller således

vid utskrivning från mentalsjukhuset, om inte kvarhållningstiden gått

till ända. Det bör då prövas om utskrivning från arbetsanstalten kan ske

samtidigt. Frågan hur det bör förfaras då någon, som är intagen i arbetsanstalt,

i annan ordning än genom dom i brottmål finnes vara i behov av

vård på mentalsjukhus ämnar jag besvara under följande paragraf.

Överlämnar domstol den som dömts för brott till vård enligt lagen om

nykterhetsvård jämlikt 31 kap. 2 § brottsbalken är inte givet att han blir

tvångsintagen på vårdanstalt. Är han intagen i arbetsanstalt bör han förbli

där tills tvångsintagning på vårdanstalt sker. Endast denna form av vård

enligt lagen om nykterhetsvård bör således träda i stället för behandling i

arbetsanstalt och inräknas i kvarhållningstiden. Vid utskrivning från vårdanstalt

bör undersökas om utskrivning från arbetsanstalten också kan ske.

Tid, varunder intagen varit häktad eller till följd av avvikande frånvarande

från arbetsanstalten, bör inte inräknas i kvarhållningstiden. Misslyckas

vård i frihet efter villkorlig utskrivning och återintas den utskrivne, är det

nödvändigt att längden av den fortsatta behandlingen i arbetsanstalt är

oberoende av den tid varunder den återintagne varit villkorligt utskriven.

På grund härav bör sistnämnda tid inte inräknas i kvarhållningstiden.

Härav följer att ju längre man dröjer med återintagningen desto mera framflyttas

den tidpunkt då kvarhållningstiden löper ut. Under inga förhållanden

bör det få förekomma, att man vid upprepade allvarliga förseelser

dröjer med ställningstagandet till frågan om återintagning därför att ett

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i 47

betydande sådant uppskov inte medför att möjligheten till återintagning

försittes.

I enlighet med det anförda bör bestämmelser om konkurrens och om beräkning

av kvarhållningstiden sammanföras i 18 §.

19 §.

Slutlig utskrivning bör ske senast då prövotiden gått till ända. Har den

dömde återintagits och utskrivits villkorligt på nytt, räknas prövotiden från

det senaste beslutet. Förlöper eftervården gynnsamt, bör slutlig utskrivning

kunna ske tidigare. Det innebär att prövotid och övervakning upphör. Om

eftervården misslyckats med flera beslut om återintagning som följd, måste

den som är intagen likväl utskrivas slutligt senast när kvarhållningstiden

går till ända.

I det föregående har jag förordat att anstaltsvården av samhällsfarligt

asociala samordnas med fångvården. Detta innebär, som jag ämnar föreslå

under nästföljande paragraf, bl. a. att en intagen som blir i behov av vård

på mentalsjukhus behandlas på samma sätt som för motsvarande fall gäller

den som undergår fängelse. Kan vårdbehovet antagas bli kortvarigt bör

den sjuke intagas för observation eller vård på sinnessjukavdelning vid

fångvården enligt 48 § sinnessjuklagen och återföras till arbetsanstalten

när han tillfrisknat. En grundtanke i förslaget är, som framgått av min

föregående framställning, att behov av vård på mentalsjukhus skall utrönas

redan under förundersökningen och, om vårdbehov därvid finnes föreligga,

medföra att intagning i arbetsanstalt inte kommer i fråga. Skulle

däremot ett behov av längre tids vård på mentalsjukhus konstateras först

efter sådan intagning, överensstämmer det bäst med den särskilda lagens

grunder om behandlingen i arbetsanstalt utbyts mot vård på mentalsjukhus.

På denna grund bör den intagne kunna utskrivas slutligt redan innan

kvarhållningstiden gått till ända. Vad som stadgas i 48 § sinnessjuklagen

om fångvårdsmyndighetens skyldighet att ansöka om intagning på mentalsjukhus

i samband med att vård i fångvårdsanstalt upphör bör därvid

tillämpas.

20 §.

Tidigare denna dag har på anmälan av chefen för justitiedepartementet

till lagrådet remitterats förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt.

Lagen är avsedd att ersätta 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff

m. m. och föreslås träda i kraft samtidigt med brottsbalken. I den följande

framställningen lämnas en översikt av i vad mån den föreslagna behandlingslagen

kan göras tillämplig på den, beträffande vilken dom eller beslut om intagning

i arbetsanstalt skall verkställas.

Enligt 2 § i den föreslagna behandlingslagen skall kriminalvårdsstyrelsen

leda och öva inseende över behandlingen av dem som intas i fångvårds
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196k

anstalt. Motsvarande bör som förut nämnts gälla arbetsanstalt. I den allmänna

motiveringen har förordats att de nuvarande tvångsarbetsanstalterna

Svartsjö och Hinseberg får utgöra arbetsanstalter. De bör således inordnas

under kriminalvårdsstyrelsen. Arbetsanstalt bör, liksom fångvårdsanstalt

enligt 3 §, kunna vara öppen eller sluten.

I 2 kap. av den föreslagna behandlingslagen stadgas om doms befordran

till verkställighet. Den i 4 § andra stycket gjorda reservationen för omedelbart

verkställbara domar blir, enligt vad som föreslås i det följande, tilllämplig

på avgörande varigenom någon skall intas i arbetsanstalt. Det avses

dock bli möjligt att särskilt förordna att verkställighet inte får ske förrän

avgörandet vunnit laga kraft. För sådana fall blir 5 och 8—10 §§ i behandlingslagen

om nöjdförklaring tillämpliga. Någon häktning i samband med

avgörandet blir med de i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

föreslagna reglerna inte aktuell och 6 § behandlingslagen därför inte tilllämplig.

Den som är intagen i arbetsanstalt bör uppenbarligen kunna avge

nöjdförklaring beträffande brottmålsdom enligt 7 §. Bestämmelserna i 11 §

om de myndigheter som skall befordra straffdom till verkställighet kan tilllämpas

på avgörande varigenom någon skall intas i arbetsanstalt. Den vanligaste

situationen torde bli att han är häktad och att omedelbar verkställighet

skall äga rum.

Tvångsarbete enligt lösdrivarlagen har ansetts kunna vara föremål för

nåd. Detsamma torde böra gälla om intagning i arbetsanstalt som ju sker

främst i samhällsskyddets intresse. I 12 § första stycket behandlingslagen

stadgas om uppskov med verkställigheten för det fall att den som dömts

till fängelse och inte är häktad sökt nåd. I undantagsfall kan som nämnts

ha förordnats att beslut om intagning i arbetsanstalt inte skall verkställas

omedelbart och den dömde lär då inte heller häktas. I detta fall bör alltså

behandlingslagens nådebestämmelse gälla. Uppskov med verkställighet i

övrigt, enligt 12 § andra stycket, torde knappast någonsin bli aktuellt för

de samhällsfarligt asociala. I övrigt blir bestämmelserna i 2 kap. behandlingslagen

inte aktuella för dem.

3 kap. i den föreslagna behandlingslagen handlar om beräkning av tid för

fängelse och vissa andra brottspåföljder. Av 14 och 15 §§ förslaget till lag om

åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet framgår att vistelsen i arbetsanstalt

inte är tidsbestämd och att inte heller någon minsta tid skall bestämmas.

Däremot är kvarhållningstiden maximerad till två år och villkorlig utskrivning

skall regelmässigt ske senast efter ett år. I vissa fall kan det därför bli

anledning att tillämpa 17 och 18 §§ behandlingslagen. Denna lags bestämmelser

om förfaringssättet då olika påföljder samtidigt förekommer till

verkställighet blir inte tillämpliga på den som intagits i arbetsanstalt.

I stället gäller 18 § i den här föreslagna lagen.

De i 4 kap. behandlingslagen föreslagna allmänna bestämmelserna om de

intagnas behandling kan i huvudsak tillämpas på arbetsanstalterna. Vissa

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 19Gi

av bestämmelserna fordrar dock närmare kommentarer. Sålunda hänvisas

i 27 § till vad som är särskilt stadgat om överförande till sinnessjukavdelning

för vård eller observation. Stadganden i ämnet finns i 48 § sinnessjuklagen.

De bör gälla även den som intagits i arbetsanstalt. Hur därvid bör

förfaras har jag redogjort för under föregående paragraf. I 18 § i förslaget

till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet ges bestämmelser om

vad som skall inräknas i kvarhållningstiden. Vård eller observation på

sinnessjukavdelning nämns inte där. Enligt 27 § fjärde stycket behandlingslagen

skall tid för sådan vistelse och för vistelse på allmänt sjukhus inräknas

i verkställighetstiden, om inte särskilda skäl är däremot. Den som undergår

fängelse må dock inte tillgodoräkna mera än eu sjättedel av verkställighetstiden

om inte särskilda skäl föreligger. Dessa bestämmelser bör gälla

även arbetsanstaltsklientelet med den — av den föreslagna asocialitetslagens

subsidiära natur betingade — avvikelsen att all tid för sjukhusvistelse

av vad slag den vara må bör få ingå i kvarhållningstiden. Föreskriften

i 36 § behandlingslagen om att häktning avbryter verkställigheten

bör gälla även arbetsanstalt. Bestämmelsen i samma paragraf om att

häktningstid skall inräknas i verkställighetstid, om den intagne blir frikänd

för det brott som föranlett häktningen, kommer däremot till följd

av 18 § lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet inte att gälla för den

som häktas när han är intagen i arbetsanstalt. Slutligen bör understrykas

att 39 § behandlingslagen, som handlar om åtgärder för att underlätta den

intagnes liv i frihet, får stor betydelse i fråga om arbetsanstaltsklientelet.

De bestämmelser i behandlingslagen, för vilka nu redogjorts, gäller för alla

kategorier intagna i fångvårdsanstalt. I 5, 6 och 7 kap. ges särskilda bestämmelser

om fängelse, ungdomsfängelse och internering. Den som dömts till

fängelse i tre månader eller därunder skall i princip undergå straffet i öppen

anstalt, medan övriga till fängelse dömda skall fördelas mellan öppen och

sluten anstalt med hänsyn till ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, karaktärsegenskaper,

tidigare vandel, arbetsförmåga, anlag och utbildning. Av

vad som anförts i den särskilda motiveringen till 14 § lagen om åtgärder

vid samhällsfarlig asocialitet följer att kvarhållningstiden i arbetsanstalt

regelmässigt kommer att vara minst fem månader. På grund härav och

då de förut nämnda, för långtidsintagna fängelsefångar gällande fördclningsmöjligheterna

bör stå till buds beträffande arbetsanstaltsklientelet bör

behandlingslagens föreskrifter om den som undergår fängelse över tre månader

vinna tillämpning på detta klientel.

Bestämmelserna i 8, 9 och 10 kap. behandlingslagen om arbetspreinier,

disciplinära åtgärder och beslut kan gälla också för arbetsanstaltsklientelet i

tillämpliga delar. Även här bör reglerna för den som undergår fängelse över

tre månader gälla. Behandlingslagens 71 §, som bland disciplinära åtgärder

upptar förlängning av verkställighetstid, kan dock självfallet inte tilllämpas

på den tidsobestämda kvarhållningstiden i arbetsanstalt.

4 — l!ihaag till riksdagens protokoll 196i. 9 sand. 2 and. Nr 50

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

Sammanfattningsvis följer av det anförda att den föreslagna behandlingslagen

i tillämpliga delar kan ges motsvarande giltighet i fråga om arbetsanstalterna,

i den mån annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i

den föreslagna lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Endast från

behandlingslagens 27 § behöver en uttrycklig avvikelse stadgas. Beslut om

intagning i arbetsanstalt bör vara förfallet om verkställighet inte påbörjats

inom viss tid efter beslutet. Tiden bör vara densamma som prövotiden vid

villkorligt anstånd, d. v. s. två år.

Särskilda bestämmelser

21 §.

I det föregående har jag redogjort för hur förhållandet mellan åtal för

brott och intagning i arbetsanstalt enligt min uppfattning bör gestalta sig.

Huvudprincipen bör vara att åtal sker om den misstänkte genom brottspåföljd

blir föremål för åtgärd som är ägnad att undanröja den på asocialitet

grundade samhällsfarligheten. I allmänhet får det anses var fallet med

fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse, skyddstillsyn och internering.

Av detta skäl men även av hänsyn till den allmänna laglydnaden

bör åtalseftergift inte komma i fråga beträffande brott för vilka är stadgat

fängelse upp till två år. Utredningsmannen föreslår att gränsen sätts till

brott, på vilka kan följa fängelse i högst ett år och anför som skäl för en

gränsdragning vid så allvarliga brott att kvarhållningstiden i arbetsanstalt

är två år. Härigenom kan åtalseftergift i förekommande fall meddelas för

det stora antal brott som enligt brottsbalken har straffmaximum sex månaders

fängelse samt det fåtal brott, exempelvis otuktigt beteende, för vilka

är stadgat fängelse i högst ett år. Jag anser med hänsyn till det anförda att

åtal bör kunna efterges beträffande brott, för vilka är stadgat fängelse i

högst ett år.

Av vad jag anfört i det föregående följer att någon särskild reglering a\

frågan om åtalseftergift före beslut om intagning i arbetsanstalt inte behövs.

När det gäller spörsmålet, om åtalseftergift, där det formellt kan ske, bör

beviljas en person, beträffande vilken förordnande meddelats om intagning

i arbetsanstalt, måste man skilja på två olika situationer. Den ena är, då

den misstänkte alltjämt är föremål för åtgärd enligt den här aktuella lagstiftningen;

han har beviljats villkorligt anstånd med verkställandet av intagningsdomen

utan att prövotiden gått till ända eller befinner sig på arbetsanstalt

eller är villkorligt utskriven därifrån. Den andra situationen är,

då brottet upptäcks först sedan slutlig utskrivning ägt rum. I fråga om den

första situationen träder i förgrunden ett av syftena med intagning i arbetsanstalt,

nämligen att om möjligt återanpassa den dömde till ett ordnat samhällsliv.

Lagföres en sådan person under tid då han alltjämt är föremål för

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

åtgärd enligt ifrågavarande lag för ett mindre allvarligt brott, som begåtts

före förordnandet om intagning, kan detta av honom uppfattas såsom en

orättvisa och även i övrigt försvåra hans resocialisering. Har brottet begåtts

efter intagningsdomen, finns möjligheten att i förekommande fall antingen

förklara ett villkorligt anstånd med verkställigheten förverkat eller att besluta

om återintagning i arbetsanstalten. Några allmänna regler rörande

när eftergift av åtal bör komma ifråga torde inte kunna ges, utan avgörandet

får träffas från fall till fall. För åtalseftergift i sådana fall, då brottet

uppdagas först sedan slutlig utskrivning skett, talar främst billighetssynpunkter.

Ju lindrigare det begångna brottet är, desto större skäl finns för

åtalseftergift.

Innan ställning tas till åtalsfrågan bör yttrande inhämtas från arbetsanstalten,

om den misstänkte är intagen där, och från övervakningsnämnden

om han erhållit villkorligt anstånd eller är villkorligt utskriven.

22 §.

Den i 4 § gjorda hänvisningen avser bl. a. rättegångsbalkens bestämmelser

om förfarandet och medför att dom och beslut inte kan verkställas omedelbart

i vidare mån än som följer av rättegångsbalken. Enligt lösdrivarlagen

går tvångsarbetsdom i verkställighet utan hinder av att den inte vunnit laga

kraft, om inte beslutsmyndigheten förordnar annorlunda. Utredningsmannen

föreslår detsamma beträffande bl. a. beslut om intagning i arbetsanstalt,

och någon erinran häremot görs inte av remissinstanserna. Några ogynnsamma

erfarenheter från rättssäkerhetssynpunkt av lösdrivarlagens bestämmelse

är inte kända. Har domstol dömt en samhällsfarligt asocial person till

intagning i arbetsanstalt och funnit villkorligt anstånd inte kunna komma

i fråga, lär omständigheterna nästan alltid vara sådana att den dömde inte

bör vistas på fri fot i avbidan på verkställighet. Möjlighet föreligger att i

domen förordna att han i häkte skall avvakta verkställighet. Den dömde

skulle då för att få påbörja denna genast behöva avge nöjdförklaring. I olikhet

mot vad fallet är med villkorlig intagningsdom synes föga sannolikt att

den dömde skulle vilja förklara sig nöjd med en ovillkorlig intagningsdom

som är grundad på ett visst levnadssätt. På grund av det anförda synes

lämpligare att intagningsdomen omedelbart går i verkställighet, varvid kvarhållningstiden

genast börjar löpa, med rätt för domstolen att i särskilda fall

förordna att den dömde må avbida intagning på fri fot.

Vidare bör, liksom vid motsvarande åtgärder enligt brottsbalken, rättens

beslut angående förverkande av villkorligt anstånd och omhändertagande

enligt 12 § omedelbart lända till efterrättelse, om inte annorlunda förordnas.

Den här föreslagna ordningen medför behov av en efter mönster av 19 §

första stycket lagen om införande av nya rättegångsbalken utformad bestämmelse

om att den i arbetsanstalt intagne vid fullföljd av talan skall likställas

med häktad.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

23 §.

När det gäller ärenden som handläggs av övervakningsnämnd bör som

huvudregel gälla att den som avses med ärendet skall få tillfälle att yttra

sig. Enligt brottsbalkens bestämmelser om sådana ärenden behöver det inte

ske i fråga om vissa beslut till hans förmån, nämligen upphörande av övervakning

eller av meddelad föreskrift. Av det föregående framgår att övervakning

inte kan upphöra före prövotidens utgång. Vid villkorligt anstånd

upphör den efter två år utan särskilt beslut, om inte prövotiden förlängts;

vid villkorlig utskrivning upphör den i samband med slutlig utskrivning,

och vid beslut därom bör vederbörande få tillfälle att yttra sig. Att göra särskilt

undantag för upphörande av föreskrift synes ej erforderligt. I vissa

fall bör ärende få avgöras utan att vederbörande fått tillfälle att yttra sig,

t. ex. ärende om tillfälligt omhändertagande. Det bör därför föreskrivas att

övervakningsnämnden skall bereda den som ärendet avser tillfälle att yttra

sig om det lämpligen kan ske och hans hörande inte finnes vara utan gagn.

Begär han att bli hörd muntligen, bör tillfälle därtill beredas honom.

24 §.

Beträffande den som erhållit villkorligt anstånd förekommer vissa beslut

vilka bör få överklagas, nämligen beslut av övervakningsnämnd enligt 11 §

tredje stycket om föreskrifter och förlängd prövotid samt beslut av rätten eller

övervakningsnämnden enligt 12 § andra stycket om tillfälligt omhändertagande.

Den som dömts till skyddstillsyn kan enligt 37 kap. 8 § brottsbalken

överklaga dylikt beslut hos hovrätt och detsamma bör gälla här. Enligt

21 § lagen om införande av nya rättegångsbalken kommer vad däri är stadgat

om besvär hos hovrätt och rättegången därstädes att äga motsvarande

tillämpning; det bör dock särskilt föreskrivas att besvärstiden skall räknas

från den dag den övervakade fått del av beslutet, övervakningsnämnds förordnande

eller entledigande av övervakare enligt 9 eller 11 § eller beslut om

framställning till åklagare enligt 12 § bör inte få överklagas. Besvärsrätten

för den som erhållit villkorligt anstånd bör regleras i enlighet härmed i

paragrafens första stycke.

Den som är intagen i arbetsanstalt bör självfallet få föra talan mot övervakningsnämnds

beslut i ärende om utskrivning enligt 15 eller 19 §. Villkorligt

utskriven bör tillerkännas rätt att klaga över nämndens beslut angående

föreskrifter och förlängd prövotid enligt 16 § tredje stycket, återintagning

eller tillfälligt omhändertagande enligt 17 § eller slutlig utskrivning

enligt 19 §. Enligt brottsbalken föres talan av den som dömts till eller villkorligt

frigivits från fängelse i motsvarande fall hos kriminalvårdsnämnden

och någon särskild klagotid behöver inte iakttas. Detsamma bör gälla

här. övervakningsnämnds förordnande eller entledigande av övervakare enligt

16 § hör inte få överklagas. Det nu anförda bör intagas i ett andra stycke

i paragrafen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Liksom enligt brottsbalken bör övervakningsnämnds beslut, som kan

överklagas, lända till omedelbar efterrättelse, om inte annat förordnas av

nämnden själv eller, efter fullföljd, av hovrätten eller kriminalvårdsnämnden.

25 §.

Hovrätts beslut i anledning av besvär enligt 24 § första stycket över övervakningsnämnds

beslut angående föreskrift eller förlängd prövotid eller

över rättens eller nämndens beslut rörande omhändertagande bör inte få

överklagas i högsta domstolen. Likaså bör kriminalvårdsnämnden här på

samma sätt som enligt brottsbalken vara sista instans i de ärenden som avses

i 24 § andra stycket. De sålunda förordade bestämmelserna om fullfölj

dsförbud bör sammanföras i förevarande paragraf. I övrigt föreligger

fullfölj dsrätt i enlighet med rättegångsbalken.

26 §.

Verkställighet av anhållande och häktning sker på grund av hänvisningen

i 4 § enligt rättegångsbalken. Enligt 5 § tredje stycket äger förundersökningsledaren

hämta den som är föremål för utredning till läkarundersökning.

Om förundersökningsledaren är åklagare, äger han enligt 23 kap. 3 §

rättegångsbalken anlita biträde av polismyndigheten för hämtning. Av hänvisningen

i 20 § till vad som gäller fängelse följer att särskilda bestämmelser

om handräckning för intagning eller återintagning i arbetsanstalt inte

behövs och inte heller för återförande av den som avvikit eller för överflyttning

mellan anstalter. Däremot fordras en föreskrift som ålägger polismyndighet

att lämna handräckning åt domstol, övervakningsnämnd och,

vid fullföljd, överrätt och kriminalvårdsnämnden för omhändertagande enligt

12 och 17 §§.

27 §.

Till följd av den föreslagna lagens nära anknytning till vad som stadgas

om kriminalvården kan det bli erforderligt att kriminalvårdsstyrelsen bemyndigas

att i vissa fall meddela föreskrifter om lagens tillämpning. Det

bör därför stadgas att sådana föreskrifter meddelas, förutom av Konungen,

av myndighet som Konungen bestämmer.

övergångsbestämmelser

Lagen bör träda i kraft samtidigt med brottsbalken och dess följdförfattningar,

vilka enligt prop. 1964: 10 föreslås bli satta i kraft från och med den

1 januari 1965.

Enligt lösdrivarlagen kan lösdrivare i vissa fall häktas. Har så skett när

nya lagen träder i kraft bör förfarandet fortgå enligt denna lag. Härför fordras

en föreskrift om att den häktade skall anses häktad enligt nya lagen.

5—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 sand. 2 and. Nr 50

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196å

Avtjänar någon tvångsarbete när nya lagen träder i kraft, bör det fortgå

i arbetsanstalt. Enligt vad jag tidigare förordat behålls de nuvarande tvångsarbetsanstalterna

som arbetsanstalter och någon faktisk förändring kommer

därför inte att ske. Tvångsarbete är tidsbestämt. Det bör fortgå under den

bestämda tiden. Förtida frigivning får enligt lösdrivarlagen inte ske förrän

efter halva tvångsarbetstiden men friheten är då inte villkorlig och kan inte

förverkas. Den äldre lagen bör i dessa hänseenden gälla den som ådömts

tvångsarbete. Prövning av frågan om förtida frigivning bör dock ankomma

på den övervakningsnämnd som är knuten till anstalten.

Den som frigivits i förtid eller efter ådömt tvångsarbetes slut är enligt

lösdrivarlagen föremål för viss eftervård under två år genom att en särskild

person förordnas att bistå honom. Några tvångsmedel i form av föreskrifter

eller förverkande förekommer inte. Sådant bistånd torde kunna fortgå utan

särskild övergångsbestämmelse därom.»

Lagrådet

Lagrådet har i anledning av departementsförslaget anfört följande.

»Förslaget i allmänhet

Det remitterade förslaget är avsett att ersätta 1885 års lag angående lösdrivares

behandling. Under flera decennier har frågan om avlösning eller

avskaffande av lösdrivarlagen varit föremål för behandling av olika utredningar

utan att större resultat vunnits. Den utredningsman, vars betänkande

ligger till grund för det remitterade förslaget, har med stöd av

ett omfattande material kommit till den slutsatsen att en särskild lagstiftning

rörande vissa asociala element alltjämt behövs. Departementschefen

har liksom det alldeles övervägande antalet remissinstanser anslutit sig till

denna mening och förordat, att lösdrivarlagen ersättes med en ny lag om

åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Även lagrådet finner utrett att en

dylik lag är behövlig. Härvidlag är det anledning särskilt uppmärksamma

den fara, som det ifrågavarande asociala klientelet utgör genom att det

drar till sig ungdom på glid; denna riskerar enligt erfarenheten att i sådan

miljö sjunka ned i brottslighet och asocialitet. Det har enligt lagrådets

mening också blivit övertygande visat, att tillgängliga medicinska och sociala

vårdformer i ett ej ringa antal fall äro otillräckliga, när det gäller att

komma tillrätta med klientelet ifråga, och att därför möjligheten att intaga

hithörande element i särskild anstalt alltjämt måste anses erforderlig.

I det stora hela har lagrådet funnit det remitterade förslaget erbjuda en

godtagbar lösning av hithörande problem. Som av det följande framgår,

föreslås dock ändringar på åtskilliga punkter.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b 55

1 §•

Till belysning av lagens bakgrund ha i motiveringen till remissförslaget

genomgåtts de kategorier av asociala, vilka i detta sammanhang komma i

fråga — t. ex. bettlare, prostituerade, sutenörer och parasiter — och anförts

synpunkter på möjligheterna att beträffande olika grupper ingripa

med stöd av lagen. Vad särskilt angår sutenörerna framhålles, att enligt

brottsbalken ansvar kan ådömas för sådana sutenörsbrott som koppleri,

främjande av otukt och förförelse av ungdom och att då fordras bevisning

om bl. a. att den misstänkte utnyttjar annans otuktiga levnadssätt. Det

anföres vidare, att sådan bevisning är svår att förebringa och att i många

fall bara föreligger utredning om att vederbörande saknar lovliga medel

till sin försörjning samt stadigvarande sammanbor eller sällskapar med

prostituerade. I dessa fall skulle ingripande ej böra ske enligt den föreslagna

lagen; att här anse tillräckliga förutsättningar för tvångsingripande

föreligga skulle innebära att man efterger ett av brottsrekvisiten för koppleri.

Med anledning av nu återgivna uttalanden vill lagrådet framhålla, att

en kategori, som representerar en särskilt samhällsfarlig typ av asocialitet

och som under förarbetena till lagen varit i blickfältet, med denna tolkning

praktiskt taget skulle komma att föras utanför lagens tillämpningsområde.

Den motivering som anförts till stöd för ifrågavarande tolkning

av det föreslagna stadgandet finner lagrådet icke vara övertygande. Lagen

åsyftar att möjliggöra ingripande mot sådant levnadssätt som erfarenhetsmässigt

medför uppenbar fara för brottslighet. Om det styrkes att vederbörande

utan att ha arbetsförtjänst eller andra lagliga medel till sitt

uppehälle sammanbott eller sällskapat med en eller flera prostituerade under

ej alltför kort tid, bör detta enligt lagrådets mening i allmänhet kunna

utgöra tillräcklig grund för ett ingripande enligt lagen. Ett sådant levnadssätt

är nämligen uppenbarligen förenat med höggradig fara för att det kommer

att leda till koppleribrott, om så ej redan skett, och till indragande

av den eller de prostituerade i brottslighet. En dylik lagtillämpning kan ej

anses komma i konflikt med brottsbalkens bestämmelser om koppleri. Ingripande

enligt den föreslagna lagen förutsättes ju kunna ske redan innan

vederbörande hunnit göra sig skyldig till koppleri. Den omständigheten att

han misstänkes för sådant brott bör icke ändra bedömningen; så länge

tillräcklig bevisning om brottsligt förfarande ej föreligger har man att utgå

från att han icke begått något brott.

3 §•

För lagrådet har upplysts, att paragrafens andra stycke ej åsyftar sådana

fall då förhållande som avses i a)—c) inträffar sedan förordnande om intagning

i arbctsanstalt meddelats. Eftersom den föreslagna lydelsen kan

tolkas i motsatt riktning, hcmställes att styckets ingress begränsas till att

gälla meddelande av förordnande om någons intagning i arbctsanstalt.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

Första stycket i 18 § innehåller en bestämmelse om konkurrens, efter det

att intagning skett, mellan intagningsbeslutet och dom å fängelse i minst

sex månader eller å ungdomsfängelse eller internering. Sådan dom har den

verkan, att vidare verkställighet av intagningsbeslutet ej må äga rum, vilket

är liktydigt med att beslutet förfaller. Någon motsvarande regel har ej meddelats

för det fall att sådan konkurrens inträffar, innan intagningsbeslutet

börjat verkställas. Med hänsyn till att förordnande om intagning i regel

skall gå i verkställighet omedelbart, torde visserligen dylika konkurrensfall

ytterst sällan uppkomma, när förordnandet är ovillkorligt. Beträffande villkorliga

domar å intagning har däremot konkurrensfrågan avsevärt större

praktisk betydelse. Av motiven till 13 § framgår att förslagets mening är, att

det villkorliga anståndet består utan hinder av sådan straffdom varom här

är fråga. Det förefaller emellertid vara lämpligare och bäst överensstämmande

med förslagets huvudprinciper, att förordnandet om intagning förfaller

även i nu åsyftade situationer. Däremot synes den omständigheten

att den dömde under prövotiden intages på mentalsjukhus eller anstalt för

alkoholmissbrukare icke böra medföra att intagningsbeslutet förfaller; det

kan vara fråga om vård under helt kort tid. Såsom betonas i motiven till

13 § bör emellertid talan angående förverkande ej föras, om tvångsintagning

sker enligt annan lagstiftning.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att till 3 § fogas ett tredje

stycke av innehåll att förordnande om någons intagning i arbetsanstalt förfaller,

om han, innan intagning skett, dömes till fängelse i minst sex månader,

ungdomsfängelse eller internering.

Enligt andra stycket b) får intagning i arbetsanstalt ej ske bl. a. om vederbörande

dömts till fängelse i minst sex månader. I första hand avser

stadgandet givetvis det fallet att straffet ådömts genom en enda dom. De

skäl som föranlett att denna gräns valts tala emellertid för att samma regel

bör gälla även då flera fängelsedomar å sammanlagt minst sex månader

verkställas eller skola verkställas i ett sammanhang och att därvid med dom

å fängelse bör likställas beslut varigenom fängelse ålagts såsom förvandlingsstraff

för böter; jämför vad som enligt 26 kap. 8 § första stycket brottsbalken

gäller i fråga om villkorlig frigivning. Vad nu sagts gäller också de

fall som avses i det av lagrådet föreslagna tredje stycket. Då det synes önskvärt

att uttryckligt stadgande härom meddelas, föreslår lagrådet att till

förevarande paragraf fogas ett fjärde stycke av följande lydelse: »Om flera

fängelsestraff verkställas samtidigt, skall vid tillämpning av andra stycket

b) eller tredje stycket hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden.

Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter.»

I motiveringen till förevarande paragraf sägs, att skyddstillsyn upphör

när prövotiden utgår. Emellertid kan skyddstillsyn — liksom flertalet andra

brottspåföljder — upphöra även genom att den undanröjes och ersättes av

annan påföljd; se 28 kap. 9 § och 34 kap. 1 § 3 brottsbalken. Blir den nya

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

påföljden fängelse på kortare tid än sex månader, inåste enligt lagrådets

mening av andra stycket b) anses följa, att den undanröjda skyddstillsynen

fortfarande har den verkan att förordnande om intagning i arbetsanstalt

icke får meddelas förrän ett år förflutit från undanröjandet.

Tillämpning av den föreslagna lagen bör vara utesluten även i sådana fall

då vederbörande kan avlägsnas ur riket genom förpassning enligt utlänningslagen.

Det hemställes, att andra stycket c) kompletteras i enlighet

härmed.

5 §•

I 5 § första stycket givas bestämmelser om att förundersökning skall

inledas, när anledning förekommer att någon som fyllt 21 år för ett sådant

asocialt liv, som avses i förslagets 1 §. Det vill synas som om stadgandet

erhållit en alltför ovillkorlig avfattning. Såvida det t. ex. är klart, att vederbörande

är hemfallen åt alkoholmissbruk, och skäl finnes att antaga att

han genom åtgärder enligt lagen om nykterhetsvård kan bringas till en

bättre livsföring, torde det stämma med tankegången i förslagets 3 § att man

avstår från förundersökning enligt den nya lagen; i stället torde polismyndigheten

böra fästa nykterhetsnämndens uppmärksamhet på fallet och bör

det ankomma på nämnden att inleda erforderlig undersökning (se 12 §

lagen om nykterhetsvård). Ej heller synes förundersökning enligt nya lagen

böra igångsättas i sådant fall, då det redan från början står klart att den i

1 § upptagna förutsättningen, att vederbörande underlåter att efter förmåga

söka försörja sig hederligt, icke föreligger. På grund av det anförda vill lagrådet

föreslå, att i första punkten av lagrummets första stycke ordet »skall»

utbytes mot »må».

6 §■

I förevarande lagrum givas regler om anhållande och häktning enligt

den föreslagna lagen samt uttalas, att polisman ej, utan beslut av anhållningsmyndigheten,

äger gripa den mot vilken skäl till anhållande förekomma.

Att polisman sålunda icke skall äga befogenhet att gripa den som

ifrågakommer till intagning enligt lagen, skiljer sig från vad som gäller

enligt lösdrivarlagen och vad som avsetts i utredningsmannens förslag;

det strider vidare mot vad ett stort antal remissinstanser uttalat om vikten

av snabba och tidiga polisingripanden. Departementschefen har emellertid

på anförda skäl avböjt att giva polisman befogenhet att på egen hand gripa

i fall som avses i denna lag och därvid bl. a. hänvisat till redan föreliggande

befogenheter för polisman enligt rättegångsbalken och allmänna polisinstruktionen.

Ehuru med hänsyn till de förhållanden, under vilka det

ifrågavarande klientelet lever, skäl icke saknas att överväga att giva polisman

befogenhet att i mera uppenbara fall på eget ansvar omhändertaga

samhällsfarligt asociala, vill lagrådet icke motsätta sig det föreslagna för
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

budet för polisman att gripa utan föregående beslut av anhållningsmyndigheten.

För att icke stadgandet i fråga oriktigt skall uppfattas såsom

hinder för gripande också i fall, där förutsättningarna härför enligt rättegångsbalken

eller allmänna polisinstruktionen äro uppfyllda, torde dock

stadgandets lydelse böra jämkas till förslagsvis följande avfattning: »Polisman

äger ej med stöd av denna lag utan beslut av anhållningsmyndigheten

gripa den mot vilken skäl till anhållande förekomma.»

7 §•

Enligt första stycket i denna paragraf skall mål om intagning i arbetsanstalt

upptagas av rätten i den ort, där den som avses med åtgärden har

sitt hemvist eller anträffas.

Mål av ifrågavarande slag torde i allmänhet lämpligen böra upptagas vid

domstolen i den ort, där personen i fråga huvudsakligen bedrivit sin asociala

verksamhet. Det synes otillfredsställande att ett mål mot honom måste upptagas

på annan ort, där han har sitt hemvist eller mera tillfälligtvis anträffas.

Vidare kan det måhända i vissa fall befinnas önskvärt att målet kan

upptagas i en ort, där förundersökning och åtal skall ske för brott som

ingå i den asociala livsföringen, exempelvis langning. Forumreglerna i 19

kap. rättegångsbalken bereda en sådan valfrihet vid anställande av talan

som även i mål om intagning i arbetsanstalt synes lämplig. Nyssnämnda

regler i rättegångsbalken torde därför böra äga motsvarande tillämpning.

Den föreslagna 4 § har sådan innebörd, men lagrådet får i förtydligande

syfte föreslå att såsom första stycke i 7 § upptages en bestämmelse, att

beträffande laga domstol i mål om intagning i arbetsanstalt vad i rättegångsbalken

är stadgat angående den ort, där brottet förövades, skall gälla

den ort, där den asociala livsföringen ägt rum.

Bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf torde jämkas till

att innefatta, att rättegångskostnad, som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken,

skall stanna å statsverket.

8 §.

Detta lagrum utgör det grundläggande stadgandet i fråga om villkorligt

anstånd med intagning i arbetsanstalt. I den allmänna motiveringen har

framhållits, att sådant anstånd icke bör beviljas schablonmässigt utan bara

om välgrundad anledning finnes att antaga att vederbörande med ett intagningsbeslut

som påtryckningsmedel kan, utan beslutets verkställande,

förmås till en ordnad livsföring. Den tämligen snäva tillämpning av stadgandet,

som sålunda avses, synes komma klarare fram i lagtexten, om däri

som förutsättning för medgivande av villkorligt anstånd stadgas, att av

särskild anledning får antagas att den dömde skall utan att domen verkställes

förmås till den åsyftade ordnade livsföringen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

9—12 §§.

Bestämmelserna i 9—12 §§ synas böra avfattas i närmare anslutning

till brottsbalkens motsvarande föreskrifter beträffande villkorlig frigivning

och skyddstillsyn. Att så sker är av betydelse med hänsyn till att tillämpningen

av bestämmelserna i första hand ankommer på samma organ, nämligen

övervakningsnämnderna och skyddskonsulenterna.

I enlighet med det sagda föreslår lagrådet, att i 9 § upptagas remissförslagets

bestämmelser om prövotid och om nöjdförklaring, att i 10 § föreskrives

att vad i 26 kap. 12—14 §§, 15 § första stycket samt 16 och 17 §§

brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den

som erhållit villkorligt anstånd, med tillägg att övervakare ock må förordnas

och föreskrift enligt 26 kap. 15 § första stycket brottsbalken meddelas

av rätten vid beslutet om villkorligt anstånd, samt att i 11 § upptages bestämmelse

om förlängning av prövotiden till högst tre år, varvid 26 kap. 18 §

brottsbalken kan tagas såsom förebild, med tillägg att beslut om förlängning

ej må av övervakningsnämnden meddelas efter prövotidens utgång. Bestämmelsen

i 12 § första stycket torde böra avfattas i närmare anslutning till 26

kap. 19 § brottsbalken, och därtill synes böra fogas föreskrift, att anstånd må

förklaras förverkat endast om beslut meddelas före prövotidens utgång.

Stadgandet i 12 § andra stycket om rätt att taga i förvar torde böra uttryckligen

angivas avse det fall att fråga uppkommer om förverkande av anstånd.

Vad nu föreslagits medför viss jämkning i 24 § första stycket.

13 §.

Mål om förverkande av villkorligt anstånd med verkställande av dom å

intagning i arbetsanstalt är ej att hänföra till brottmål enligt rättegångsbalkens

terminologi. Ej heller är 19 § andra stycket rättegångsbalkens promulgationslag

tillämpligt beträffande sådant mål. 1 andra punkten av förevarande

paragrafs första stycke har emellertid föreskrivits, att angående

rättegången i sådant mål skall gälla vad som sägs i 4 §. Sistnämnda lagrum

innehåller en allmän hänvisning till reglerna angående grova brottmål. Att

döma av motiven avses med föreskriften i 13 § första stycket andra punkten

allenast att reglera frågan om rättens sammansättning i mål om förverkande.

Meningen torde vara att målet i underrätt skall handläggas med

fullsutten nämnd. Detta resultat lär dock ej uppnås genom den föreslagna

lagtexten. Av bestämmelsen i 13 § andra stycket framgår nämligen, att målet

skall avgöras utan huvudförhandling, och i dylika fall är enligt rättegångsbalken

underrätt domför utan nämnd. Den föreslagna bestämmelsen

har ej begränsats till domförhetsfrågan utan utsträckts till samtliga regler

angående grövre brottmål och har därigenom gjorts alltför vidsträckt. Sålunda

är det uppenbarligen ej meningen vare sig att förundersökning skall

ske eller att häktning skall kunna ifrågakomma (jfr 12 § andra stycket).

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Enligt lagrådets mening bör ifrågavarande stadgande utbytas mot en

allmän bestämmelse om att förfarandet vid domstolen i tillämpliga delar

skall följa brottmålsreglerna, i den mån ej avvikande föreskrifter meddelas

i förevarande lag; jämför 21 § fjärde stycket i det av riksdagen antagna

förslaget till lag om verkställighet av bötesstraff. En domförhetsregel

bör upptagas, enligt vilken fråga om förverkande skall avgöras med fullsutten

nämnd (jfr 38 kap. 6 § första stycket brottsbalken). I tydlighetens

intresse torde därjämte böra föreskrivas att underrätt vid avgörande av

fråga som avses i 12 § andra stycket är domför utan nämnd (jfr 38 kap.

6 § tredje stycket brottsbalken). Slutligen erfordras en rättegångskostnadsregel

motsvarande 7 § tredje stycket i förslaget.

Bestämmelsen i tredje stycket är av materiell natur och torde, såsom

lagrådet ovan hemställt, böra överflyttas till 12 § första stycket. Om prövoliden

är utgången, när målet efter överklagande prövas i högre rätt, bör

hinder ej föreligga mot fastställelse av underrättens dom å förverkande

(jfr prop. 1962: 10 C s. 395). Med hänsyn härtill föreslås, att stadgandet

efter mönster av 34 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken avfattas sålunda:

»Anstånd må förklaras förverkat endast om beslut meddelas före prövotidens

utgång.»

Under hänvisning till det anförda hemställer lagrådet, att 13 § utformas

på föjande sätt. I första stycket föreskrives, att talan enligt 12 § väckes

vid allmän underrätt, inom vars område den övervakningsnämnd som handhar

övervakningen är verksam, samt att vad i rättegångsbalken är föreskrivet

beträffande mål om allmänt åtal skall, i den mån ej annat följer av

vad som stadgas i denna lag, i tillämpliga delar gälla, då vid domstol föres

sådan talan. I andra stycket angives, att angående rättens sammansättning,

när den har att avgöra fråga om förverkande av villkorligt anstånd, skall gälla

vad som i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid

huvudförhandling i brottmål samt att vid avgörande av fråga, som avses i

12 § andra stycket, häradsrätt är domför utan nämnd och rådhusrätt med en

lagfaren domare. Som tredje stycke upptages andra stycket i remissförslaget.

Slutligen fogas till paragrafen ett fjärde stycke av innehåll att rättegångskostnad,

som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken, skall stanna å statsverket.

16 och 17 §§.

I anslutning till vad ovan anförts under 9—12 §§ hemställes att i 16 §

tredje stycket utsäges, att vad i 26 kap. 12—14 §§, 15 § första stycket samt

16 och 17 §§ brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

villkorligt utskriven, att inledningsorden i 17 § första stycket avfattas

i närmare överensstämmelse med 26 kap. 18 § brottsbalken och att

i samma stycke upptages såväl övervakningsnämndens rätt att förlänga

prövotiden som nämndens befogenhet att besluta återintagning ävensom att

stadgandet il/ § andra stycket om rätt att taga i förvar uttryckligen angives

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

avse det fall att fråga uppkommer om återintagning. Detta föranleder

jämkning av 24 § andra stycket.

18 §.

I första stycket av förevarande paragraf torde böra upptagas stadgande,

att om den som är intagen i arbetsanstalt eller villkorligt utskriven skall undergå

fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse eller internering, förordnandet

om intagning i arbetsanstalt skall anses förfallet; jämför vad

lagrådet anfört under 3 §.

Under uttrycket »undergå» fängelse i första stycket inbegripes även förvandlingsstraff.

Samma uttryck torde böra användas i andra stycket.

20 §.

Det torde vara avsett att den som intagits i arbetsanstalt skall likställas

med den som är intagen i fångvårdsanstalt jämväl i andra avseenden än

dem som angivas i den föreslagna lagen om behandling i fångvårdsanstalt.

Sålunda avses reglerna i 48 § sinnessjuklagen skola tillämpas beträffande

den som är intagen i arbetsanstalt (jämför vad härom anförts i motiveringen

till det framlagda förslaget till ändring i sinnessjuklagen). För att detta

skall komma till tydligt uttryck hemställer lagrådet att 20 § första stycket

erhåller den lydelsen, att i den mån ej annat följer av föreskrift i

denna lag skall vad som stadgas om behandling i fångvårdsanstalt i tilllämpliga

delar gälla i fråga om behandlingen i arbetsanstalt, varvid den som

intagits i arbetsanstalt skall likställas med den som dömts till fängelse över

tre månader; dock skall tid, varunder intagen enligt 27 § lagen om behandling

i fångvårdsanstalt vistats utom arbetsanstalten, alltid i sin helhet

inräknas i kvarhållningstiden.

Andra stycket i paragrafen torde, i anslutning till avfattningen av 35 kap.

8 § brottsbalken, böra angiva, att om förordnande om intagning i arbetsanstalt

ej börjat verkställas inom två år från det förordnandet vann laga

kraft, förordnandet skall bortfalla. Vidare bör stadgas, att om villkorligt

anstånd förklarats förverkat, skall tid som nu sagts räknas från det beslutet

vann laga kraft.

21 §.

Det torde icke böra uppställas som ovillkorligt krav för åtalseftergift enligt

förevarande paragraf att förordnandet om intagning i arbetsanstalt

vunnit laga kraft; sålunda kan verkställighet ha börjat på grund av nöjdförklaring.

Med hänsyn härtill föreslår lagrådet, att stadgandet i första stycket

angives avse det fall att den beträffande vilken förordnats om intagning

i arbetsanstalt misstänkcs ha begått brott enligt vad närmare i paragrafen

sägs.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

22 §.

Vad i remissprotokollet uttalas därom, att enligt lösdrivarlagen tvångsarbetsdom

går i verkställighet utan hinder av att den icke vunnit laga kraft

om ej beslutsmyndigheten förordnar annorlunda, torde icke vara riktigt. De

skäl som i övrigt åberopats för den i förevarande paragraf upptagna regeln

utgöra emellertid tillräckligt motiv för densamma, och lagrådet har därför

ej något att erinra mot lagförslagets innehåll på denna punkt.

Övergångsbestämmelserna

Har enligt 1885 års lag länsstyrelse dömt någon till tvångsarbete före den

1 januari 1965 ehuru lagakraftvunnen dom icke föreligger före sagda dag,

torde äldre lag alltjämt böra tillämpas i målet.

Om däremot fråga om dömande till tvångsarbete uppkommit hos länsstyrelse

men länsstyrelsen ej hunnit avgöra målet före nya lagens ikraftträdande,

bör målet i fortsättningen handläggas enligt nya lagen, d. v. s.

anhängiggöras vid allmän underrätt. Bestämmelse torde härvid erfordras

för det fall att den som målet avser blivit häktad före nya lagens ikraftträdande.

Att utan vidare anse honom vara häktad enligt nya lagen kan

möta betänkligheter, eftersom i samband med häktningen icke, på sätt i

24 kap. 18 § rättegångsbalken sägs, utsatts den tid inom vilken talan skall

väckas. Det synes därför lämpligt att den som häktats enligt den äldre lagen

anses som om han enligt nya lagen anhållits vid ikraftträdandet.

I enlighet med det sagda hemställer lagrådet, att i övergångsbestämmelsernas

andra stycke föreskrives, att om före lagens ikraftträdande meddelats

beslut, varigenom någon dömts till tvångsarbete, i fråga om fullföljd av talan

och verkställighet av utslag i målet äldre lag skall tillämpas, att i

tredje stycket stadgas, att om någon i annat fall än som avses i nästföregående

stycke är häktad enligt lagen angående lösdrivares behandling, skall

så anses som om han jämlikt 6 § första stycket nya lagen anhållits vid

lagens ikraftträdande, samt att i fjärde stycket upptages föreskrift, att

ådömt tvångsarbete skall efter nya lagens ikraftträdande verkställas i arbetsanstalt

under den för tvångsarbetet bestämda tiden och att vad i den

äldre lagen stadgas om förtida frigivning därvid alltjämt skall gälla; dock

skall prövningen ankomma på övervakningsnämnd och i fråga om förfarandet

i övrigt tillämpas vad som enligt nya lagen är föreskrivet beträffande

utskrivning från arbetsanstalt.»

Departementschefen vid propositionens avlåtande

Föredragande departementschefen har vid propositionens avlåtande anfört

följande.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

»Under 1 § har lagrådet framhållit att sutenörerna representerar en särskilt

samhällsfarlig typ av asocialitet. Av vad jag anförde vid remissen till

lagrådet framgår att jag biträder denna uppfattning. Min där uttalade tveksamhet

angående lämpligheten att med stöd av den föreslagna lagen ingripa

mot sutenörerna grundades på det formella förhållandet mellan denna

lag och brottsbalken. Lagrådet anser emellertid att en tillämpning på sutenörerna

av den föreslagna lagen inte behöver komma i konflikt med brottsbalkens

bestämmelser om koppleri. Med anledning härav vill jag framhålla

att lagen i den föreslagna lydelsen kan tillämpas i enlighet med lagrådets

uppfattning.

De ändringar i lagtexten, om vilka lagrådet hemställt, bör vidtagas. Därjämte

bör vissa redaktionella jämkningar göras.»

Utskottet

I förevai ande proposition framlägges förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet, avsedd att ersätta 1885 års lag angående lösdrivares

behandling. Som samhällsfarligt asociala anses enligt 1 § i den föreslagna

lagen den som fyllt 21 år samt underlåter att efter förmåga söka försörja

sig hederligt och för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger för

allmän ordning eller säkerhet. Sådana samhällsfarligt asociala skall efter

förordnande av domstol kunna intagas i arbetsanstalt.

Lagen, som är avsedd som ett medel i kampen mot brottsligheten, föreslås

bli subsidiär i förhållande till straff- och vårdlagstiftningen. Således stadgas

i 3 § första stycket, att förordnande om intagning i arbetsanstalt må

meddelas endast om det är uppenbart att den som avses därmed inte genom

lijälpåtgärder eller andra mindre ingripande åtgärder kan förmås till livsföring

som ej är farlig för allmän ordning och säkerhet. Sådant förordnande

får, enligt 3 § andra stycket a), ej heller meddelas beträffande den som är

i behov av vård på mentalsjukhus eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

I fråga om den som dömts till fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse,

internering eller skyddstillsyn får på grund av stadgandet i

3 § andra stycket b) förordnande om intagning på arbetsanstalt meddelas

först sedan ett år förflutit från det straffet till fullo verkställts eller påföljden

eljest upphört.

Omhändertagande för samhällsvård må enligt barnavårdslagen beslutas

beträffande den som ej fyllt 21 år och som till följd av sitt levnadssätt är i

behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida, om förebyggande

åtgärder bedömes gagnlösa eller om sådana åtgärder vidtagits

utan att medföra rättelse. Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt

hem eller placeras i lämplig anstalt (ungdomsvårdsskola). Samhällsvården

skall förklaras avslutad senast tre år efter omhändertagandet. Dessförinnan

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1965

må emellertid beslutas om villkorligt upphörande av samhällsvården. Efter

sådant beslut kan vården när som helst återupptagas.

Barnavårdslagens bestämmelser innebär att även den som fyllt 21 år kan

vara omhändertagen för samhällsvård. Med hänsyn till att den genom förevarande

proposition föreslagna lagen är avsedd att vara subsidiär i förhållande

till straff- och vårdlagstiftningen, bör enligt utskottets mening

bland de i 3 § upptagna samhällsingripandena, som utgör hinder mot förordnande

om intagning i arbetsanstalt, angivas även omhändertagande för

samhällsvård. Sådant omhändertagande synes närmast böra jämställas med

ungdomsfängelse eller skyddstillsyn. Samma bör gälla även då samhällsvården

endast villkorligt upphört. Om vederbörandes levnadsförhållanden ger

anledning till ingripande torde samhällsvården i sådana fall återupptagas.

Bland annat de anförda synpunkterna leder till att bland de organ, med

vilka samråd enligt 5 § propositionens förslag skall ske under förundersökningen,

bör såsom yrkas i motionen II: 974 angivas barnavårdsnämnd.

I enlighet med vad utskottet anfört bör 3 och 5 §§ förslaget till lag om åtgärder

vid samhällsfarlig asocialitet erhålla ändrad lydelse.

Lagrådet påpekar i anslutning till den ovan refererade bestämmelsen i 3 §

andra stycket b), att skyddstillsyn kan upphöra — förutom när prövotiden

utgår — även genom att tillsynen undanröjes och ersättes med annan påföljd.

Blir den nya påföljden fängelse på kortare tid än sex månader måste

enligt lagrådets mening av nyssnämnda stadgande följa, att den undanröjda

skyddstillsyn!! fortfarande har den verkan att förordnande om intagning i

arbetsanstalt icke får meddelas förrän ett år förflutit från undanröjandet.

Med hänsyn till vad föredragande departementschefen i detta avseende yttrat

vid lagrådsremissen vill utskottet uttala, att utskottet instämmer i vad lagrådet

anfört.

I 20 § i det till lagrådet remitterade lagförslaget stadgades, att lagen om behandling

i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar skulle gälla i fråga om arbetsanstalt.

Av denna hänvisning följde, som också framgår av specialmotiveringen,

att särskilda bestämmelser om bl. a. handräckning för intagning och

återintagning i arbetsanstalt icke erfordrades i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet. På hemställan av lagrådet ändrades av vissa skäl

ifrågavarande hänvisning och har i propositionen den lydelsen att, i den

mån ej annat följer av föreskrift i den föreslagna lagen, vad som stadgas om

behandling i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar skall gälla i fråga om behandlingen

i arbetsanstalt. Utskottet vill påpeka att hänvisningen även med

denna lydelse innebär, att bestämmelserna i behandlingslagen om intagning

och återintagning i tillämpliga delar gäller i fråga om arbetsanstalt.

Utöver vad ovan anförts har det i propositionen framlagda förslaget och de

av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena icke givit utskottet

anledning till erinran eller särskilt uttalande. Ett i 22 § andra stycket

förelupet tryckfel har dock rättats.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande

proposition, nr 128, framlagda lagförslaget — med bifall till

motionen II: 974 för sin del antaga nämnda förslag med de

ändringarna att 3 och 5 §§ erhåller följande som utskottets

förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

3 §•

Förordnande om-------

Ej må förordnande om någons intagning

i arbetsanstalt meddelas

a) om han är i behov av vård på

mentalsjukhus eller allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare,

b) om han dömts till fängelse i

minst sex månader, ungdomsfängelse,

internering eller skyddstillsyn

och mindre än ett år förflutit från

det straffet till fullo verkställts eller

påföljden eljest upphört, eller

c) om beslut angående hans avvisning,

förpassning, förvisning eller utvisning

ur riket kan verkställas.

Förordnande om —---—--i

Om flera-------för böter

h säkerhet.

Ej må förordnande om någons intagning

i arbetsanstalt meddelas

a) om han är i behov av vård på

mentalsjukhus eller allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare,

b) om han dömts till fängelse i

minst sex månader, ungdomsfängelse,

internering eller skyddstillsyn

eller omhändertagits för samhällsvård

och mindre än ett år förflutit

från det straffet till fullo verkställts

eller påföljden eljest upphört eller

samhällsvården slutligt upphört,

eller

c) om beslut angående hans avvisning,

förpassning, förvisning eller

utvisning ur riket kan verkställas,

iler internering.

5

Förekommer anledning att någon,

som fyllt tjugoett år, för ett sådant

asocialt liv som avses i 1 §, må förundersökning

inledas för utredning

rörande alla omständigheter av betydelse

för sakens bedömande. Under

förundersökningen skall i erforderlig

utsträckning samråd ske med arbetsförmedling,

nykterhetsnämnd, so
-

§•

Förekommer anledning att någon,

som fyllt tjugoett år, för ett sådant

asocialt liv som avses i 1 §, må

förundersökning inledas för utredning

rörande alla omständigheter av

betydelse för sakens bedömande. Under

förundersökningen skall i erforderlig

utsträckning samråd ske med

arbetsförmedling, nykterhetsnämnd,

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

cialnämnd och övervakningsnämnd. socialnämnd, barnavårdsnämnd och

övervakningsnämnd.

Den som---—--på mentalsjukhus,

Den som-------— — hans inställande.

Stockholm den 14 maj 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar

Kaijser, Edström, fru Nilsson, herrar Nyman, Dahlberg och Axel Kristiansson;
från

andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fröken Wetterström,

herrar Bengtsson i Varberg, Wiklund, fru Eriksson i Ängelholm, fru Svensson,

herrar Carlsson i Göteborg och Gomér.

Reservation

av herr Wiklund.

ESSELTE AB. STHLM 84

414813

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1964:273 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemannens löner under åren 1964 och 1965 m. m. a1 i texten