Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan ändring i direktiven till utredningen om de vapenfria värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden att också möjligheter till tjänstgöring inom vidare fält än totalförsvaret kan prövas”.

1964-11-10 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1964:61, Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan ändring i direktiven till utredningen om de vapenfria värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden att också möjligheter till tjänstgöring inom vidare fält än totalförsvaret kan prövas”.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

1

Nr 61

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående de vapenfria

värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden och behandlingen

av samvetsömma värnpliktiga.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 133 i första kammaren av herr Källqvist

och herr Peterson, Eric Gustaf, samt nr 164 av herrar Keijer och Helander,

dels motionen nr 112 i andra kammaren av herr Spångberg.

I motionerna 1:133 och 11:164 har hemställts,

”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan ändring

i direktiven till utredningen om de vapenfria värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden

att också möjligheter till tjänstgöring inom vidare fält än totalförsvaret

kan prövas”.

I motionen 11:112 har hemställts,

”att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till regeringen anhålla om utredning

snarast möjligt av frågan om åstadkommande av lämpligare behandling

av personer som på grund av samvetsbetänkligheter vägrar utföra tjänst som

vapenfria värnpliktiga eller inom civilförsvaret”.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet,

i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till

motionerna 1:133 och II: 112.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från överbefälhavaren. Yttrande har därjämte på

utskottets begäran avgivits av Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Centralförbundet

Folk och försvar har beretts tillfälle yttra sig i ärendet men förklarat,

att förbundet inte ansett sig böra avgiva yttrande över motionerna.

Gällande bestämmelser m. m

Enligt 1 § värnpliktslagen den 30 december 1941 är svensk man värnpliktig

från och med det kalenderår under vilket han fyller aderton år till och med

det under vilket han fyller fyrtiosju.

Befrielse från värnpliktstjänstgöring kan meddelas av Kungl. Maj:t med stöd

av 5 § värnpliktslagen dels i vissa i paragrafen närmare angivna fall, av vilka

Bihang till riksdagens protokoll 1961/. 9 samt. Z avd. Nr 61

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

intet har avseende å sådana omständigheter, som åberopas av de i motionerna

berörda värnpliktiga, dels eljest då synnerliga skäl till befrielse föreligger.

I 27 § meddelas föreskrifter om de värnpliktigas tjänstgöring m. m., varjämte

beträffande värnpliktiga som hyser samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring

hänvisas till särskild lagstiftning.

För värnpliktig, som är inkallad till tjänstgöring, föreskrives i 32 § skyldighet

att verkställa den tjänsteförrättning, som anvisas honom av vederbörande befälhavare.

I 1 § lagen den 26 mars 1943 om vapenfria värnpliktiga stadgas att värnpliktig,

för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd,

må fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom vapenfri värnpliktig. Med den i paragrafen

använda formuleringen föreligger möjlighet till vapenfri tjänst för

sådana värnpliktiga, vilka hyser samvetsbetänkligheter mot bruk av vapen mot

annan. Lagen är i överensstämmelse härmed icke avsedd att äga tillämpning

å dem, som anser sig berättigade att använda vapen för sina egna, sin sekts

eller grupps mål men hyser betänkligheter mot att använda vapen till försvar

för samhället. I rättstillämpningen har lagen emellertid i betydande utsträckning

kommit att tillämpas även på sistnämnda kategori värnpliktiga, bland

vilka företrädesvis medlemmar av sekten ”Jehovas vittnen” befinner sig.

Den som erhåller tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom vapenfri

värnpliktig skall enligt 2 § i samma lag uttagas till sjukvårdstjänst vid krigsmakten

eller tjänstgöring vid civilförsvaret eller, då omständigheterna sådant

påkallar, till expeditions-, yrkes- och handräckningstjänst eller civilt arbete

vid krigsmakten eller för civilt bruk utom densamma för statens eller kommuns

räkning. Vapenfri värnpliktig skall vara befriad från att övas i vapens bruk

och från att bära vapen eller ammunition.

Enligt 3 § är vapenfri värnpliktig skyldig att för sin utbildning tjänstgöra

en tredjedel längre tid än han skulle ha tjänstgjort, om han icke erhållit tillstånd

till vapenfri tjänst. Tjänstgöringen må i omgångar fördelas på hela värnpliktstiden.

Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut om den tjänstgöring,

till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas enligt 4 §

av Konungen. Möjlighet att erhålla befrielse från vapenfri tjänst föreligger

icke.

Vapenfri värnpliktig är underkastad de straffbestämmelser, som gäller för

övriga krigsmän. Vägran att utföra anvisade uppgifter i civilt arbete, till vilket

den vapenfrie uttagits, medför till följd härav ansvar för tjänstefel enligt

26 kap. 18 § strafflagen. För sådant brott är straffet disciplinstraff; är felet

grovt är straffet fängelse. Regelmässigt bedömes tjänstefel, bestående i kategorisk

vägran att utföra anvisat arbete, såsom grovt tjänstefel. Har den vapenfrie

värnpliktige uttagits till vapenfri tjänst vid krigsmakten, föranleder vägran

att utföra anbefalld uppgift ansvar för lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § straff
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

3

lagen eller, om brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt,

för grovt lydnadsbrott jämlikt 2 § samma kapitel. För lydnadsbrott är straffet

disciplinstraff eller fängelse och för grovt lydnadsbrott fängelse eller straffarbete

i högst fyra år.

Enligt 11 § civiljörsvarslagen den 22 april 1960 är varje i riket boende svensk

medborgare från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år, till

och med det kalenderår, varunder han fyller sextiofem år, skyldig att fullgöra

sådan tjänstgöring i civilförsvaret som hans kroppskrafter och hälsotillstånd

medger (civilförsvarsplikt). Förklarar civilförsvarspliktig att bruk av vapen mot

annan skulle för honom medföra djup samvetsnöd och gör han genom intyg av

minst två trovärdiga personer sannolikt, att hans samvetsbetänkligheter är allvarligt

grundade, må enligt 14 § nämnda lag tjänstgöring inom ordnings- och

bevakningstjänsten icke åläggas honom. Ordnings- och bevakningstjänsten är

nämligen den enda tjänstegren inom civilförsvaret, i vilken vapentjänst förekommer.

Det kan anmärkas att huvuddelen av de vapenfria värnpliktiga som

hänvisas till civilförsvaret tilldelas brandtjänsten.

I 9 kap. civilförsvarslagen finnes straffbestämmelser för sådana fall då någon

undandrager sig fullgörandet av sin civilförsvarsplikt. Den som är civilförsvarspliktig

och i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter underlåter att efter

kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest olovligen undanhåller

sig därifrån straffas med dagsböter eller fängelse eller, om omständigheterna

är synnerligen försvårande och brottet begås under högsta civilförsvarsberedskap,

med straffarbete i högst två år. Samma straffbestämmelser gäller

även för vägran att under tjänstgöringen i civilförsvaret utföra anbefalld uppgift.

Strävandena att lämna bistånd åt de ekonomiskt mindre utvecklade länderna

har blivit ett betydelsefullt led i det mellanfolkliga samarbetet. För Sveriges

del kan konstateras att intresset för utvecklingsländerna under senare år varit

i ständigt stigande och nått allt vidare befolkningslager. Detta har återspeglats

i inrättandet 1961 av nämnden för internationellt bistånd som ett planeringsoch

samordningsorgan för hithörande frågor och i en ökad statlig bidragsgivning.

Genom anslagshöjningarna har ökade möjligheter skapats för Sverige att

aktivt medverka i strävandena att bistå de fattiga länderna.

I proposition 1962: 100 framlade regeringen de principiella riktlinjerna för

Sveriges bistånd till underutvecklade länder. Dessa godtogs av riksdagen.

Sveriges strävan att bistå de underutvecklade länderna innefattar åtgärder

på olika områden — inom handelspolitiken, genom stöd till enskilda kommersiella

insatser, i form av finansiellt och teknisk-humanitärt bistånd. Åtgärderna

på sistnämnda område avser främst fältprojekt på yrkesutbildningens, familjeplaneringens

och hälsovårdens områden samt utbildning och utsändning av

biståndsexperter. Insatserna utformas så att de så långt möjligt får en kumulativ

effekt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

Historik

Rörande behandlingen före år 1963 av frågor om vapenfria värnpliktiga hänvisas

till andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963. I detta utlåtande i anledning

av väckta motioner om viss översyn av lagen om vapenfria värnpliktiga

och om behandlingen av samvetsömma värnpliktiga anförde utskottet bl. a.

I motionerna 1:169 och II: 203 ifrågasättes om inte förhållandena efter tillkomsten

av 1943 års lag så förändrats, att en översyn av bestämmelserna både

vad gäller tjänstgöringens art och tjänstgöringstidens längd är berättigad. Enligt

motionärernas mening är tjänstgöringsmöjligheterna för de vapenfria värnpliktiga

mindre varierande än för övriga värnpliktiga. Åtgärder borde därför

snarast vidtagas för att göra det möjligt för de vapenfria värnpliktiga att göra

en samhällsinsats där deras civila utbildning kan nyttiggöras. Motionärerna

anser vidare, att bestämmelsen om att de vapenfrias tjänstgöring skall vara

avsevärt längre än deras vapenbärande kamraters bör ändras. Den noggranna

prövning som alltid föregår besluten om befrielse från vapentjänst utgör enligt

motionärerna tillräcklig garanti mot missbruk. Att ett fysiskt eller psykiskt

påfrestande civilt arbete skulle vara mindre värt än militär tjänstgöring kan

inte med fog hävdas, anser motionärerna.

Över förevarande motioner har yttranden avgivits av överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen

och arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt överbefälhavaren ger

1943 års lag i ämnet tillräckliga möjligheter till olika slag av utbildning och

tjänstgöring för de vapenfria värnpliktiga, även om dessa möjligheter av olika

skäl för närvarande inte utnyttjas i full utsträckning. Överbefälhavaren anser

därför en översyn av lagen inte erforderlig men har inget att erinra mot att en

utredning göres för att klargöra i vilken utsträckning det går att inom lagens

ram vidga tjänstgöringsmöjligheterna för de vapenfria. Han understryker

dock, att det övervägande antalet av ifrågavarande värnpliktiga även framdeles

måste tilldelas civilförsvaret och att även övriga vapenfria med hänsyn

till totalförsvarets personalbehov måste erhålla sådan utbildning, att de efter

tjänstgöringens slut kan placeras i någon krigsviktig befattning. Civilförsvarsstyrelsen

tillstyrker en förutsättningslös utredning i det av motionärerna angivna

syftet men framhåller, att utbildningsmöjligheterna för de vapenfria

inom civilförsvaret är rikt differentierade. Arbetsmarknadsstyrelsen avstyrker

motionerna under framhållande av att de vapenfria värnpliktiga i händelse av

krig kommer att fullgöra uppgifter inom totalförsvaret för vilka annars annan

personal, även vapenutbildade värnpliktiga, måste avdelas. I fråga om tjänstgöringstidens

längd har överbefälhavaren uttalat den bestämda uppfattningen

att den inte bör minskas. Överbefälhavaren uppger att värnpliktiga, som sökt

eller tänkt söka vapenfri tjänst, ändrat inställning när de upplysts om den

längre tjänstgöringsskyldigheten. Överbefälhavaren påpekar vidare att de värnpliktiga

som uttages till underofficerare eller special tjänst har en sammanlagd

tjänstgöringstid som överstiger de vapenfrias.

Såsom överbefälhavaren framhållit måste tjänstgöringsuppgifterna för de

vapenfria värnpliktiga väljas under hänsynstagande till totalförsvarets behov

av personal. Vad som framkommit under behandlingen av förevarande motioner

ger emellertid anledning till antagande att — även med denna utgångspunkt —

tjänstgöring för de vapenfria skulle kunna anordnas även på andra områden

än dem som nu ifrågakommer. Utskottet anser att möjligheterna att utvidga

tjänstgöringsområdet för dessa värnpliktiga bör undersökas. Beträffande tjänst
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

5

göringstiden för ifrågavarande värnpliktiga vill utskottet framhålla, att militär

tjänstgöring vanligtvis medför större påfrestningar och även större risker än

vapenfri tjänst. Redan på grund härav är det motiverat att de vapenfria ålägges

längre tjänstgöring än de övriga värnpliktiga. Framför allt är det emellertid

antagligt att bestämmelsen om längre tjänstgöringstid har en återhållande verkan.

Det kan emellertid förtjäna övervägas om skillnaden i tjänstgöringstid

mellan vapenfria och övriga värnpliktiga för närvarande är rätt avvägd. Det

kan vidare tänkas att tiden för tjänstgöringen bör anpassas efter tjänstgöringens

art så att vapenfria värnpliktiga med mera krävande uppgifter kommer i åtnjutande

av kortare tjänstgöringstid än övriga vapenfria. Även dessa frågor

anser utskottet bör prövas när möjligheterna till nya tjänstgöringsområden för

de vapenfria värnpliktiga undersökes.

I vissa fall förekommer det att värnpliktiga vägrar fullgöra också sådan

tjänstgöring, till vilken de uttagits såsom vapenfria värnpliktiga, och detta

även om tjänstgöringen förlagts utanför krigsmakten och inte har annan militär

anknytning än att den ålagts med stöd av värnpliktslagen. För vägran att fullgöra

värnpliktstjänstgöring utdömes regelmässigt fängelsestraff. Motionen

II: 448 tar sikte på dessa fall. I motionen begäres utredning för åstadkommande

av lämpligare behandling av ifrågavarande värnpliktiga. Motioner med enahanda

innebörd prövades såväl vid 1958 års A-riksdag som 1959 ars riksdag.

Vid det förra tillfället övervägdes särskilt möjligheterna att tillskapa en sådan

ordning att anledningen för de värnpliktiga att vägra fullgöra tjänstgöringen

föll bort. Bland annat ifrågasattes att ombilda den vapenfria tjänsten till en ren

arbetstjänst även så till vida att tjänsteplikten inte skulle grundas på värnpliktslagen

och den tjänstepliktige inte intaga ställningen av krigsman. Riksdagen

fann emellertid, med hänsyn till att arbetstjänsten inte skulle vara annat

än en ersättning för militärtjänst, att det kunde befaras att ifragavarande

värnpliktiga skulle komma att vägra att underkasta sig även en sådan arbetstjänst.

Riksdagen ansåg därför att arbete och kostnader inte borde nedläggas

på en närmare utredning om en sådan ombildning. Vid 1959 ars riksdag framhölls

att nära nog alla, som vägrar att utföra vapenfri tjänst, tillhör sekten

”Jehovas vittnen” och att det, såvitt avser dessa, torde vara ställt utom varje

tvivel att de inte kommer att frivilligt fullgöra en av samhället ålagd tjänstgöringsskyldighet

i någon form. Att helt befria värnpliktsvägrarna från tjänstgöringsskyldighet

anser utskottet icke vara möjligt. Utskottet avstyrker därför

motionen II: 448.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t om

utredning av möjligheterna att utvidga området för de vapenfria värnpliktigas

tjänstgöring, därvid samtidigt frågan om tjänstgöringstidens längd för dessa

värnpliktiga borde övervägas.

Efter vad riksdagen sålunda hemställt beslöt Kungl. Maj:t den 6 december

1963 att låta utreda frågan om tjänstgöringsförhållandena för vapenfria värnpliktiga

m. m. I utredningsdirektiven uttalar chefen för försvarsdepartementet,

statsrådet Andersson, bl. a.

Jag vill förorda, att förevarande spörsmål upptages till utredning. En dylik

utredning bör i första hand undersöka möjligheterna att vidga området för de

vapenfria värnpliktigas tjänstgöring och framlägga förslag hur utbildningen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

för dessa värnpliktiga bör anordnas. Utgångspunkten för utredningen skall

därvid vara, att målet för utbildningen är att de vapenfria värnpliktiga skall

kunna fylla en uppgift inom totalförsvaret. Vid sina överväganden rörande den

förlängda tjänstgöring i förhållande till övriga värnpliktiga, som vapenfria

värnpliktiga skall fullgöra, bör utredningen samråda med 1960 års värnpliktsutredning

och beakta de förslag som denna utredning kan komma att framlägga

om tjänstgöringens längd för skilda värnpliktskategorier och om sättet

för tjänstgöringsskyldighetens uttagande. Utredningen bör vidare pröva frågan

om bestridande av kostnaderna för de vapenfria värnpliktiga som tages i anspråk

av myndighet utanför krigsmakten. Slutligen bör utredningen ha att

utarbeta förslag till de ändringar i lagen om vapenfria värnpliktiga, vartill

utredningens förslag kan komma att föranleda.

I sitt utlåtande nr 19 år 1963 i anledning av väckt motion om användande

av värnpliktiga för uppbyggnadsarbete eller humanitärt hjälparbete i utvecklingsländerna

anförde andra lagutskottet bl. a.

I förevarande motion föreslås sådan ändring av värnpliktslagen och lagen

om vapenfria värnpliktiga, att värnpliktig såsom alternativ till militär tjänstgöring

respektive vapenfri tjänst skall kunna välja tjänstgöring i uppbyggnadsarbete

eller humanitärt hjälparbete i utvecklingsländerna.

Hjälpen till utvecklingsländerna på det teknisk-humanitära området har företrädesvis

avsett ekonomiskt bistånd till fältprojekt inom yrkesutbildningen,

familjeplaneringen och hälsovården samt utbildning och utsändning av experter.

Tillräckliga erfarenheter torde ännu inte ha vunnits huruvida behov föreligger

av personal utanför experternas krets. I den mån sådant behov kommer

att visa sig kan det förmodas att det kommer att avse yrkesfolk i arbetsledande

ställning. Att inom ramen för gällande värnpliktsordning genomföra en allmän

rekrytering av personal för arbete i utvecklingsländerna måste därför bedömas

såsom orealistiskt. En ändring av gällande regler om värnpliktstjänstgöring på

sätt motionären åsyftat, skulle även stå i strid mot de riktlinjer riksdagen antagit

för det svenska militära försvaret. Utskottet avvisar således tanken att

tjänst i utvecklingsländerna skulle uppställas såsom ett direkt alternativ till

värnpliktstj änstgöring.

Med bifall till utskottets hemställan beslöt riksdagen, att motionen icke skulle

föranleda någon åtgärd.

Motionerna

I motionerna 1:133 och 11:164 göres gällande, att de direktiv som lämnats

utredningen för översyn av tjänstgöringsförhållandena för vapenfria värnpliktiga

icke överensstämmer med de önskemål om en förutsättningslös utredning

som framkom i andra lagutskottets ovannämnda utlåtande nr 55. Utredningen

bör, enligt motionärernas uppfattning, även undersöka möjligheterna att låta

ifrågavarande värnpliktiga fullgöra civil ersättningstjänst utanför krigsmakten

eller i vissa fall specialtjänst i u-länderna.

I motionen II: 112 framföres liknande synpunkter och även sådana skäl som

framkom i den ovan omnämnda motionen II: 448 vid 1963 års riksdag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

7

Remissyttrandena

I överbefälhavarens yttrande över motionerna 1:133 och II: 164 uttalas, att

ingenting framkommit som ger skäl till ändring i de synpunkter överbefälhavaren

framförde i ämnet till fjolårets riksdag. Överbefälhavaren förklarar

vidare att insats i u-länderna av humanitär och annan karaktär icke bör ske

genom ett tvångsvist åläggande. I sitt yttrande över motionen II: 112 uttalar

överbefälhavaren bl. a.

Befrielse för totalvägrarna från varje form av tjänstgöringsskyldighet motsätter

sig överbefälhavaren bestämt. Skulle det emellertid nu, trots lagutskottets

ställningstagande 1963, bedömas lämpligt att ta upp frågan om behandlingen

av totalvägrare, har överbefälhavaren intet att erinra mot, att utredning

sker om vilka reaktionsformer som i detta sammanhang bör användas. Som

reaktionsformer för brott mot värnpliktslagen eller lagen om vapenfria värnpliktiga

bör dock — i likhet med vad som gäller andra brott mot gällande lagstiftning

— väljas någon av reaktionsformerna inom den nyligen översedda

allmänna strafflagstiftningens ram.

Svenska freds- och skiljedomsföreningen anför i sitt yttrande över motionerna

1:133 och II: 164 följande.

Det måste vara ett samhällsintresse i varje civiliserad stat att så få människor

som möjligt ställer sig utanför lagen av etiska, religiösa eller liknande skäl.

Uttalanden om att de vapenfria värnpliktiga skall kunna fylla en uppgift inom

totalförsvaret har allvarligt oroat många värnpliktiga som av samvetsskäl

vägrar bära vapen men som eljest i princip är villiga att göra vapenfri tjänst.

Därjämte har på senare tid allt flera valt fängelse i stället för att låta inordna

sig i en försvarsorganisation som de likaledes av moraliska skäl känt sig

tvingade att ta avstånd ifrån.

De flesta vapenfria värnpliktiga anser det ej tillfredsställande att de sorterar

under försvarsdepartementet. Redan om de underordnades ett annat departement

(såsom socialdepartementet eller inrikesdepartementet, i likhet med vad

fallet är i Norge, Danmark, Västtyskland och andra länder) skulle mycket vara

vunnet.

Fredsorganisationernas utredning i värnpliktsfrågan, i vilken representanter

för tio fredsorganisationer ingår, har gjort en omfattande opinionsundersökning

bland de vapenfria värnpliktiga som vid årsskiftet 1963—64 var inkallade på

olika förläggningar i landet. Av 271 tillfrågade avlämnades svar av 238, alltså

87 procent. Därvid framkom bl. a. att endast 11,3 procent svarade ja, medan

62 procent svarade nej på frågan om det är tillfredsställande att de vapenfria

värnpliktiga sorterar under försvarsdepartementet. Blott 24 procent anser att

de nuvarande alternativa tjänstgöringsmöjligheterna är tillräckliga, medan

56 procent anser att de är otillräckliga. På frågan Har du andra förslag? kom

36,5 procent med förslag i någon form, och 70 procent av dessa förslag talade

om u-landstjänst. Andra förslag var: statliga verk, ordinarie yrken, civil sjukvård,

socialvård, kulturvårdande uppgifter, statlig industri med civil produktion,

Svenska livräddningssällskapets båtar. En svarade, Ej u-land. Allt detta

talar för att frågan bör utredas inom en vidare ram än de nuvarande direktiven

medger.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

Syftet med tanken att utvidga området för de vapenfria värnpliktigas tjänstgöring

måste vara att inom det demokratiska rättssamhällets ram ge större valmöjligheter

för dem som vägrar fullgöra vapentjänst. Det kan då inte vara

rimligt att binda utredningen vid direktiv som sätter den ur stånd att lösa den

uppgift som den har sig förelagd.

Med hänvisning till det ovan anförda vill Svenska freds- och skiljedomsföreningen

hemställa att utredningen i denna fråga blir förutsättningslös och

att motionerna I: 133 och II: 164 bifalles.

Beträffande motionen II: 112 anför föreningen bl. a., att frågan om de ”s. k.

totalvägrarna” hänger intimt samman med frågan om en utvidgning av området

för de vapenfria värnpliktigas tjänstgöring. Föreningen påpekar att bland

totalvägrarna finns även andra än dem som tillhör Jehovas vittnen. Vad den

sistnämnda gruppen beträffar måste man enligt föreningens uppfattning söka

en annan lösning än alternativtjänst. Föreningen tillstyrker att den tillsatta utredningen

om de vapenfria värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden får möjlighet

att överväga alla alternativ, som kan bidra till en lösning av problemen,

däri inbegripet totalvägrarnas ställning och en lämpligare behandling av dem.

Utskottet

Enligt 1943 års lag om vapenfria värnpliktiga kan den, för vilken bruk av

vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, erhålla tillstånd att fullgöra

sin värnpliktstjänstgöring såsom vapenfri värnpliktig. Sådan värnpliktig kan

uttagas till sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret.

Tjänstgöringen kan även anordnas såsom civilt arbete utom krigsmakten för

statens eller kommuns räkning. I detta avseende ifrågakommer främst tjänstgöring

vid statens vattenfalls verk och statens järnvägar. Vapenfri värnpliktig

är skyldig att tjänstgöra en tredjedel längre tid än andra värnpliktiga. Även i

fråga om civilförsvarstjänst beaktas den enskildes samvetsbetänkligheter mot

bruk av vapen mot annan. Vapenfri värnpliktig är underkastad de straffbestämmelser,

som gäller för övriga krigsmän. Vägran att utföra anvisat arbete straffas

i allmänhet med fängelse.

I motionerna I: 133 och II: 164 önskas en prövning av möjligheterna att låta de

vapenfria värnpliktiga tjänstgöra inom ett vidare fält än totalförsvaret. Motionen

II: 112 tar upp frågan om behandlingen av de värnpliktiga som vägrar fullgöra

även vapenfri tjänst.

Utskottet anser sig inte kunna ta ställning till lämpligheten av de olika förslag

som framföres i motionerna. 1964 års utredning om vapenfria värnpliktiga har

emellertid till uppgift bl. a. att undersöka möjligheterna att vidga området för de

vapenfria värnpliktigas tjänstgöring. Detta arbete kan måhända bidraga till

en lösning av de problem motionärerna aktualiserat. Utskottet förordar därför

att motionerna överlämnas till utredningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1964

9

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner, nämligen

1) motionerna 1:133 och II: 164 samt

2) motionen II: 112

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att motionerna

överlämnas till 1964 års utredning om vapenfria värnpliktiga;

samt

B. att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade

genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 november 1964

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar

Lars Larsson, Eric Carlsson, Hiibinette och Kilsmo;

från andra kammaren: herrar Rimmerfors, Bengtsson i Varberg, Johansson i

Södertälje, Fredriksson, fru Svensson, herrar Gustavsson i Alvesta, Carlsson i

Huskvarna och Ringaby.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.